intermissio

En utlovad kort (mkt kort) Almedalsrapport kommer, jag har dock fastnat i det som kallas jobb, och det jag faktiskt får betalt för tenderar att ialla fall emellanåt få gå före internetskoj.

Jag vill dock meddela att den lycklige recipient nu utvalts som kommer mottaga ett signerat exemplar av Allan Klynnes "Kleopatra- Liv och legend". Det var förvånansvärt god uppslutning, i synnerhet med tanke på att det är juli och de flesta väl borta från sina dataskärmar.

För en smula prokrastinering, i linje med bloggens klassiska tema rekommenderar jag denna ironisering över businessböcker och antika gestalter, och i synnerhet kommentarerna därtill.

homo politicus

Latinbloggen har bevistat Almedalsveckan, kan dock inte rapportera så mycket idag pga serverproblem, men kan berätta att man träffat den nye utbildningsministern, och fick faktiskt en kort pratstund (detta är alldeles helt sant, faktiskt), visserligen i egenskap av representant för SFS- DK (den nationella doktorandkommittén), ska erkännas; inte humanioras bloggande förkämpe.

Vid mötet sade jag naturligtvis med en gång vilken glädje det var att någon som läst humanistisk linje i gymnasiet nu var ansvarig för den högre utbildningen i vårt land, varpå han självmant tillade att det var minsann latin han läst då, och tro mig, jag nämnde då mitt doktorandämne, vilket föranledde att han sade att han vid någon journalistfråga på vad han skulle vilja läsa vid högskolan idag svarat att det förstås skulle vara latin. Jag inbjöd sålunda sjangtilt till den kurs jag undervisar i vid UU i höst, men då bröt hans hejdukar in och slet iväg honom och tackade nej till A-kursen med motiveringen att han hade mycket att göra det kommande halvåret.

letture estive

Medan latinbloggen kämpar för de klassiska språkens sak i Almedalen, har jag fått äran att gästblogga här… i egenskap av doktor i romanska språk och framför allt av läsare vill jag dela med mig av en lettura...

Kleopatra – liv och legend

Nyutkomna ”Kleopatra – liv och legend” av Allan Klynne (Prisma, 2009).

Författaren har skänkt ett signerat exemplar av sin bok till Latinbloggen. Den kan bli din om du mailar namn och adress till: latinbloggen@yahoo.com

Drömstoft för årtusenden

Mellan en historia av faraoner och en framtid av oss. Med Julius Ceaser vid sin sida i händelsernas centrum strax innan år 1. Egypten: ett drömrike under alla tider. Annorlunda för Romarna, annorlunda för oss. Mellan Afrika och Österlandet, Europa och Maghreb - en hörnsten i Medelhavet. Nilen och pyramider, öknen och reptiler… laddade symboler som alltid har väckt omvärldens fantasier. Och en drottning. Inte vilken arabisk prinsessa som helst. Den sista regerande ptolemeen.

Kleopatra har lockat oss i över två tusen år. Från ett försvunnet mausoleum under havets kluckande vid Alexandrias kust fortsätter hon att utsända sin attraktionskraft. Kärlekshistorier med romerska konsuler, utomäktenskapliga kungabarn, krig och flärd. Ett rikes fall och ett vackert lik. I sin exotiska förpackning är magnetismen förankrad för årtusenden.

Antikforskaren Allan Klynne levandegör i sin bok Kleopatra: hennes omåttligt fascinerande liv, minst lika fascinerade död och aldrig sinande eftermäle. Med ett mustigt språk och litterära kvaliteter håller han läsaren i ett grepp där ångesten växer över att boken kommer att ta slut, samtidigt som det är svårt att slita sig. En av bokens många styrkor är att författaren lyfter fram de olika teorier som ofta existerar om vad som egentligen hände där i Alexandria, i Rom eller i Actium för alla dessa sekler sedan. På så sätt kan läsaren själv skapa sig en bild och dra sina egna slutsatser bland antikvetarnas och latinisternas resonerande och arkeologernas fynd. En riktigt bra läsupplevelse.

Karin Dahl

Kloaker, avlopp och avfall

Vi når nu slutet på vattnets väg genom det antika samhället och jag hoppas att ni har uppskattat mitt gästbloggande den senaste veckan. Om ni är intresserade så fortsätter jag som vanligt på min egen blogg - AncientAndOld.blogspot.com.

Därmed tackar jag för mig.

Mvh. Patrik Klingborg

-----------

Det går inte att ha rinnande vatten i en stad utan ett avloppssystem. I dagens samhälle underskattar vi ofta avloppens betydelse, de syns sällan och vattenlås förhindrar att lukten sprider sig. Samtidigt kan det vara intressant att veta att man ofta under antiken prioriterade kloaker framför akvedukter – och när båda byggdes var det inte sällan man valde att konstruera kloaksystemen först.

Som ni säkert anar fanns det inte någon generell metod för hur man konstruerade sina avlopps och kloaksystem, dagens bilder blir därför precis som igår ett litet smakprov på vad man kan hitta och hur man känner identifierar det. Ni finner dagens schematiska skiss här.


Först ut får Cloaca Maxima vara. Det berättas av Dionysius Halicarnassensis att kloaken först konstruerades som ett dräneringsdike av Roms femte kung, Tarquinius Priscus (Dion. Hal., Ant. Rom. III, 67 5). Den blev långt mycket senare överbyggd och fick då den form som den än idag behåller. Om man är nyfiken så kan man fortfarande se kloaken på flera ställen (Såsom här vid Nervas forum. Andra ställen är vid Ponte Rotto och mellan Basilica Julia och Castor & Pollux templet på forum). recension

Det är fascinerande att notera både hur stolta romarna själva var över kloaken och hur imponerade andra folk blev.

”...the sewers, through which all the water that collects from the streets is conveyed into the Tiber — a wonderful work exceeding all description.”

- Dion. Hal., Ant. Rom. III, 67 5.
Övers. E. Cary.



Kloaker är dock oftast betydligt mer diskreta. Här är ett av de små hålen som leder bort vatten från Pompeiis forum. Vart vattnet sedan leds är en obesvarad fråga - det råder stor förvirring i de akademiska kretsarna kring Pompeiis kloaker.


De flesta sällar sig till ståndpunkten att gatorna utgjorde det primära kloaksystemet. Jag måste själv hålla med, men tror att det finns mycket intressanta att finna om man undersökte det hela mer i detalj. Bilden är tagen i april då jag var i Pompeii under några dagar varav en i störtregn – alla turisterna flydde fältet men jag stormtrivdes!


Det här är ett terrakottarör insprängt i en vägg. Det var ett vanligt sätt att transportera ned både avfall och regnvatten från de övre våningarna i ett hus - att finna sådana rör är därför ett bra sätt att ta reda på om ett hs hade flera våningar eller ej.


Slutligen så är här en sorts avlopp som inte är speciellt välkänt alls - likväl ser man ofta dem och de är lätta att känna igen. Det är helt enkelt en ränna med ett "tak" av terrakotta.

Badhus

Det är självfallet omöjligt att på en blogg beskriva romerska bad i någon som helst detalj. Tanken är därför att genom några få bilder ge en inblick i vad man kan hitta om man letar lite. Dagens schematiska skiss finner ni här och jag har även laddat upp en kompleterande som bara gäller romerska bad. Den är dock ganska detaljerad och skulle nog egentligen behöva en förklaring.



Mest kända av alla romerska bad bör Caracallas termer i Rom vara och de får därför inleda dagen. Vad de flesta inte vet är att de är de näst största badenen från antiken, slagna av Diocletianus termer med minsta möjliga marginal - likväl är de väl värda ett besök!


Det här är resterna av ett bad i Puteoli (som ligger i Neapelbukten). Tyvärr är stora delar av badhuset jämnat med marken och fundamenten är begravda under ett kvinnofängelse, men det som finns kvar är imponerande. Speciellt med det här badet är att det är det enda utan för Rom som är konstruerat med de stora kejsartermerna som modell.


Här är ett mindre bad från Pompeii, Forumtermerna. Det är svårt att tänka sig idag men man bör föreställa sig att hela det här rummet var rikt dekorerat under antiken – liksom de övriga delarna av badhuset.


Exempel på sådan dekoration kan man finna inte bara i Pompeii men även på många andra platser. Här är en detalj av en stuckatur från Stabia.



Det var också vanligt med rikt dekorerade golv, ofta med mosaiker. Här är ett ovanligt vackert exemplar från neptunusbaden i Ostia.


Om man är riktigt noggrann kan man ofta se spår av badens tekniska funktioner. Här är ett (tragiskt sönderslaget) hypocaustsystem. Anledningen till att jag valt denna inte allt för dekorativa bild är att man så bra ser de olika delarna av systemet - de pilae som badrummet vilar på, det relativt tjocka golvet och därpå resterna av både mosaik och marmor.


Slutligen bör man inte glömma de specialtillverkade tegelstenarna som man ofta använde i badhus. Som ni ser här är de placerade vertikalt så att luftschakt bildas. Där sögs luften från hypocausten upp och man kunde på så sätt få värme även i väggarna. Det berättas att de varma rummen i romerska badhus inte sällan blev så varma att man var tvungen att använda trätofflor.

Att utnyttja sina vattenresurser

Hur mycket vatten invånarna i en stad hade tillgång till om de hade en akvedukt är svårt att säga alla sådana beräkningar har visat sig mycket osäkra. Utifrån de evidens som finns kvar verkar det dock som om man hade så att det räckte och blev över. Tanken är att idag visa lite olika sätt som man använde vattnet. Badhus kommer dock inte nämnas då jag tänkte ta fram lite bilder på dem först imorgon. Ni finner dagens schematisk skiss här.


Det här är en så kallad allmän fontän, lacus. Just den här är ifrån Herculaneum och mycket snarlika finns att finna i Pompeii. De i Ostia ser dock väldigt annorlunda ut (de är bland annat helt övertäckta), men man bör minnas att lämningarna är från mycket olika tidsperioder. Vi vet också att det fanns en större mängd lacus i Rom men inga har (till min kännedom) blivit hittade (om man undantar ett antal på forum som verkligen inte kan ses som stereotypexempel). I Pompeii har man räknat ut att ingen behövde gå mer än 50 meter för att nå en lacus.

En stor del av en stads vatten flödade ut genom dessa fontäner. En viktig detalj är att de aldrig stängdes av och därmed mer eller mindre konstant rann över, något som Frontinus påpekar som viktigt för att rensa gatorna. Mer om det när vi når avloppen.



Här är en tjusigare allmän fontän, från Ostia. Det verkar inte vara ovanligt att blivit individuellt dekorerade, kanske var det ett sätt att befästa sin status i ett kvarter att lägga pengar på sådant?


Fontäner var vanliga i lite rikare hus och den här typen finner man lite över allt i Pompeii och Herculaneum, om man bara håller ögonen öppna. Notera snäckskalen som använts i dekorationen - jag har själv plockat sådana när jag var yngre.
Bild från ”The house of the small fountain”Pompeii, Reg. VI Ins. 8,23.



Detta är en liten Euripi, dvs en vatteninstallation som ska efterlikna Nilen eller Euripuskanalen i Grekland. Som en jämförelse så ska de ha funnits en euripi i Rom som var 800 meter lång och sträckte sig över hela marsfältet!
Den här mindre varianten kan man hitta i Casa di Octavius Quartio, på the Via dell'Abbondanza i Pompeii.


Ännu rikare personer kunde naturligtvis kosta på sig ännu dyrare vatteninstallationer, här ett rum ifrån Hadrianus villa i Tivoli.


Det vore svårt att hålla latriner utanför vattenanvändandet även om man kunde väntat med dem tills att det var tid för kloakerna, då de tenderar att utnyttja återanvänt vatten. Det kan vara intressant att veta att privata toaletter var ovanligt och om de fanns så var de oftast placerade i anslutning till köket eller till och med i köket. En "rolig" (möjligen ett dåligt ordval) anekdot angående romerska latriner finner man i Seneca Ep. II 70.27 där det berättas om den svamp som man använde istället för toalettpapper.

"For example, there was lately in a training-school for wild-beast gladiators a German, who was making ready for the morning exhibition; he withdrew in order to relieve himself, - the only thing which he was allowed to do in secret and without the presence of a guard. While so engaged, he seized the stick of wood, tipped with a sponge, which was devoted to the vilest uses, and stuffed it, just as it was, down his throat; thus he blocked up his windpipe, and choked"


Ytterligare ett viktig vattenrelaterat fenomen i den romerska världen är naturligtvis atriet. Jag ska inte gå in på det för mycket i detalj, det finns ännu många frågetecken att räta ut i ämnet, men att det hade en funktion som vatteninsamlare är tydligt. Bilden här är från Casa del Menandro i Pompeii och ovanför den lilla bassängen i golvet finns ett hål i taket där regnvatten (och ljus) släpptes in. Bassängen är sedan kopplad till en cistern som tillät större mängder vatten att samlas. Vikten av atriet som vatteninsamlare verkar dock ha försvunnit till stor del när Pompeii begravs och rummet är mer av en formell nödvändighet i elitens hus.

Att fördela vatten i en antik stad

Exakt hur distributionssystemet i romerska städer fungerade är en komplicerad historia. För det första stöter man omedelbart på de rent definitionstekniska problemen - de ska vi inte gå in på idag. För det andra tenderar systemen att vara designade individuellt för varje enskild stad, vilket gör det svårt att generaliseringar. Detta ter sig speciellt tydligt mellan östliga och västliga städer i imperiet. Fokusen kommer här att, för enkelhetens skull, ligga på Italien. Dagens schematiska skiss finner ni här.

Som ni kanske minns påpekade jag igår att man normallt sett lät akvedukterna nå staden vid dess högsta punkt varifrån man genom ett castellum fördelade vattnet till flera blyrör för att transportera det vidare genom staden. Detta är för att göra det möjligt att skapa ett trycksystem, på många sätt likt det vi använder idag. Det fungerade i grunden på samma sätt, skillnaden var att man inte kunde pumpa upp stora mängder vatten i torn för att skapa tryck och därför var tvungen att planera systemet lite annorlunda.

För att göra en mycket lång historia kort finns det två teorier om hur man fördelade vattnet genom en romersk stad. Den första bygger på Vitruvius (Vit. de arch. VII. 6.1-2) där det påstås att man fördelade vattnet i tre separata system - ett för bad, ett för privata fontäner och ett för de allmänna fontänerna kallade lacus. Många har dock reagerat på materialslöseriet det här skulle skapa, för att inte tala om det ökade kravet på underhåll, varför lägga ut tre kompletta rörsystem i en stad när man kan använda ett för allt? Den andra linjen är därför att Vitruvius har fel, eller rättare sagt talar ut ett teoretiskt perspektiv, och att man istället använde ett system där man delade upp vattnet efter olika regioner i städerna. Jag stödde själv länge den senare teorin men lutar allt mer åt att det ligger ett korn av sanning i vad Vitruvius säger.


Först ut idag får ett genuint romerskt blyrör vara. Ni kan här notera ett antal detaljer.

Röret är till att börja med tillverkat i bly, vilket beror på dels att man hade ett enormt överskott av metallen, dels på att det var hållbar nog att hålla tryck men mjuk nog att forma till rör. Man kunde till exempel inte tillverka järnrör(åtminstone inte storskaligt). Angående blyöverskottet så har det att göra med silverproduktionen under antiken. Bly och silver förekommer nämligen tillsammans och silvermalmen innehåller någonstans runt 99% bly - med tanke på hur mycket silver man hade tillgång till under antiken förstår ni hur läget måste ha varit. Faktum är att man fick ut så mycket bly att det har noterats en pik runt kejsartiden i de borrkärnor man tagit vid nordpolen och i sjöbottnar.

En annan detalj man ser är att röret inte är runt utan snarare droppformat, vilket har att göra med tillverkningsmetoden. Man tillverkade helt enkelt blyplattor som man sedan vek ihop och fogade samman med flytande bly.

Sist men inte minst syns en stämpel på röret. Alla rör var i teorin sanktionerade av kejsaren och man finner därför oftast på dem kejsarens kompletta namn och namnet på den som tog emot vattnet från det specifika röret. Förutom att det försvårade de vattenstölder som inte var helt ovanliga så är det mycket praktiskt idag när man identifierar antika hus. Tyvärr har jag inte någon bra detaljbild på en sådan stämpel, blyrör är mycket sällan utställda och av de få jag funnit på museer har inte ett enda varit bra upplyst.


Här är en bra anledning att lita på Vitruvius, helt tydligt har man lagt ut flera blyrör parallellt längs en sträcka. Bilden är tagen nära ett vattentorn i Herculaneum och man kan finna liknande kluster i Pompeii.



Samtidigt så kan man hitta det här röret i Ostia och det är mycket större än vad det ser ut som här. Diametern ligger troligen på ca 40 cm.

Det kan vara intressant att veta att det, åtminstone i teorin, fanns ett system för hur stora rör var. Det överväldigande arkeologiska materialet talar dock emot att det användes speciellt ofta. För den som är intresserad så talar Frontinus mycket om sådant.


Det är alltid trevligt att finna rör som är kvar in situ. Här ser vi ett som just kommit in i ett privathus i Herculaneum.


Tyvärr så är långt ifrån alla rör kvar där man fann dem. De som inte blev bortforslade omedelbart för att smältas ned (Herre Gud, vem skulle bry sig om antika vattenrör!) har ofta slängts på högar. Jag fann den här samlingen i Ostia, i utrymmena under stadens Capitolium - ja, jag var mycket nära att börja gråta.


Ytterligare en del av distributionssystemet bör tas med innan jag slutar plåga er med blyrörsbilder. I städer som ligger i brant terräng kan trycket komma att bli för högt i rören - bly är inte något speciellt hållbar metal. För att då omfördela trycket byggde man vattentorn, vanligen några meter höga. Tanken är att pressa upp vattnet till en lagom nivå och där ha en liten öppen tank. Man skapar då en ny nollnivå och kan sedan leda ned vattnet i ett nytt rör på andra sidan av tornet.

Det här exemplaret kommer från Herculaneum och även om det inte är så högt längre är det unikt på andra sätt. Dels finns det puts kvar på det med en text (vars innehåll jag inte minns för tillfället), dels så finns det ett blyrör kvar i den ränna där de var placerade under antiken (till höger).

När den artificiella floden når staden

Nåja, akvedukter är bra att ha men frågan är, vad gör man med vattnet när det når staden? Rom själv beräknas ha tagit emot mellan 600.000 och 1.200.000 kubikmeter vatten per dygn. Det är tillräkligt mycket för att skapa en inte så liten sjö om man inte administrerar det.

Dagen ska därför ägnas åt det som romarna kallade castellum. Ordet är i den här meningen svåröversatt och kräver därför en kortare förklaring. Vi befinner oss nu här på den schematiska skissen.

En romersk akvedukt, i formen som beskrev igår, nådde som regel vid dess högsta punk. Där var man tvungen att på något sätt distribuera vattenmassorna vilket normallt sett skedde genom att man konstruerade en byggnad för att dela upp vattnet i ett antal mindre kanaler, eller snarare rör. Samma byggnad agerar även lite som ett modernt vattentorn då den samlar upp vattnet på en högre nivå än den dit det ska distribueras. Effekten av det är att man kan skapa ett trycksystem, hur detta ter sig kommer att diskuteras imorgon. Det är inte heller ovanligt att man jämför det med en reservoar då vattnet tillfälligt samlas upp i byggnaden.

För de som är speciellt intresserade kan det vara av intresse att Vitruvius beskriver hur ett castellum ska se ut i de achitectura (Vit. De arch. VIII. 6.1).

Det bästa exemplet på castella kommer från Pompeii och det får därför stå som dagens exempel. Jag hade föredragit att ta med några till men det är problematiskt på grund av tre anledningar. För det första är det mycket svårt att komma in i de få castella som finns bevarade, för det andra är det oftast svårt att ta bilder inne i dem. Jag har till exempel varit inne i Puteolis (sammankopplade) cisternen och castellum, men det är ingen mening med att ladda upp så gott som helt svarta bilder. Slutligen finns det ganska få castella bevarade och man trillar sällan bara förbi ett.


Pompeiis castellum syns här där det är placerat, så som det bör vara, på stadens högsta punk. Notera att det varit inbyggt i statsmuren och att det därmed tar stöd av de massiva tuffblocken i den.



En planskiss över insidan (som jag måste erkänn att jag kapat från internet, men jag ansåg det nödvändigt att ta med den) av Pompeiis castellum. Tanken är att vattnet ska rinna in från kanalen som kommer in längst ned i bilden för att sedan delas upp i de tre övre kanalerna. Det bör poängteras att ingen vet exakt hur det fungerade. Mycket av diskussionerna baseras på små blyrester på golvet och kalkavlagringar i väggen - varken eller kan egentligen ge några definitiva svar.


En bild av insidan från tidigare i våras när jag hade möjligheten att själv få gå och studera det!

Akvedukter

Trots att brunnar var den primära källan till vatten under antiken går det inte att undvika akvedukterna – man bör inte heller försöka göra så. Värt att notera är dock att många städer aldrig hade något akveduktvatten, ett exempel är till exempel London som var en romersk koloni. För att följa vattnets väg finner ni dagens schematiska skiss här.

Akvedukter utgör ett komplicerat ämne att diskutera. Till att börja med så är det inte helt klart vad som menas med begreppet och en kort introduktion bör därför presenteras:

Det de flesta idag tänker på när de hör ordet akvedukt är de stora valvbågskonstruktioner som man känner igen från Pont de Garde eller landskapet utan för Rom än idag.

När man talar om akvedukter i akademiska kretsar syftar man idag på hela det system som leder vatten från en källa till staden. Normalt sett utgörs då mellan 80 och 90 % av alla akvedukter av underjordiska kanaler och även andra element såsom inverterade sifoner ingår ibland(en sorts omvänd hävert).

Exakt vad romarna själva menade när de talade om akvedukter står inte helt klart för mig. Till att börja med förfaller det sammansatta ordet akvedukt vara en modern (eller åtminstone efterantik) konstruktion. Vitruvius talar om i sin skrift de architectura om ”ductus autem aquae” (Vit. De arch. VIII. 6.1) men påpekar strax därefter att sådana kan konstrueras på tre sätt; murade kanaler, blyledningar eller terrakottarör. De två senare kan visserligen användas och förekommer i akvedukter men det är mycket ovanligt. Speciellt terrakottarör användes framförallt till avlopp i den romerska sfären (även om man i Grekland använde sådana för intraurbana distribution). Man skulle med lite god vilja kunna tolka det som att begreppet innebar hela vattensystemet. Frontinus, en annan romersk författare, skrev om stadens Roms akvedukter men benämner här dem endast som aqua och sedan ett namn (ex: aqua Marcia). Jag själv lutar åt att man talade om akvedukter (ductus autem aquae) som hela vattenledningssystemet och att man eventuellt inte separerade begreppen lika hårt som idag. Dock ska det erkännas att jag egentligen inte läst in mig speciellt mycket på den antika terminologin och detta är därför mest spekulationer.

I vilket fall som helst är planen här att beskriva de artificiella kanaler, akvedukter, som ledde in vatten till städer från olika källor.



Dagens första bild kommer från en av de många akvedukter som man finner nära Stazione termini i Rom, Aqua Anio Novus, som rimligen bör ha gått längs den antika Via Tiburtina. Tyvärr har väldigt mycket av det gamla akveduktsystemet inne i staden gått förlorat under årtusendena, men man kan samtidigt inte undgå att imponeras över att ens några av dem står kvar.


Hac rivi aq[uar(um)] / trium erunt. Cippi / positi iussu / A(uli) Didi Galli, / T(iti) Rubri Nepotis, / M(arci) Corneli Firmi, / curatorum aquar(um).

From here pass the conduits of the three aqueducts (Aqua Marcia, Aqua Tepula, Aqua Julia). The cippi were placed by Aulus Diodius Gallus, Titus Rubrius Nepos and Marcus Cornelius Firmus, managers of the aqueducts and water supply.

(Transkriberingen och översättningen kommer från Kapitolinska museet)

Det fanns en hel mängd lagar som reglerade vad man fick och inte fick göra i närheten av akvedukter. Man fick bland annat inte bygga eller gräva på ett visst avstånd från kanalen. För att visa var en akvedukt gick kunde man då sätta upp en markör, en cippi.


Många akvedukter, och även andra antika monument, som står kvar gör det på grund av att de byggts om eller byggts in i andra byggnader. Här är ett synnerligen bra exempel på det från Via di San Giovani in Laterano, precis vid kyrkan. Intressant nog finns det ställen där man konverterat murar till akvedukter och då öppnat upp valv i dem för att några hundra år senare bygga om dem till murar igen. För övrigt undrar jag vad det skulle kosta att hyra det där huset?



Det här är insidan av en akvedukt, eller mer korrekt öppningen där akvedukten tar slut, något jag anser vara viktigt att ta med då det är mycket sällan man ser sådant (eller får chansen att krypa in i dem för den delen).


Slutligen måste Porta Maggiore få vara med på ett hörn. Porten byggdes under kejsar Claudius regeringsperiod (41-54 e.Kr.) som en monumental ingång till staden, genom en akvedukts valv. Då var den placerad utanför själva stadskärnan och den fick inte någon som helst försvarsfunktion förrän 250 år senare när den slutligen byggdes in i de nya Aurelianska murarna (som konstruerades till en del genom att man fyllde igen valven akvedukten). Det som är av intresse för oss här är dock att den också bär upp inte bara en utan två akvedukter. I den delen som är bevarad överst går det nämligen två kanaler, en för Aqua Marcia och en för Aqua Claudia. Notera att man lagt arbete på att bygga två separata kanaler - man ville uppenbarligen inte blanda de olika källorna.