nugae

Då sällskapet skriver en trilljon vykort, och jag dricker vin för att stilla min ömmande, stukade fot (förhäxad, och som i en dimma, efter all fantastisk konst, föll jag som en fura utanför en av alla dessa museer, däckad av Beyle-sjukan helt enkelt), drar jag ihop några notiser:

- A Don's life kommer nu äntligen som bok, med inte bara inlägg från den celebra bloggen, utan även ruminationer om bloggandets natur och konsekvenser. Julklappen är given! (Och kom igen svenska förlag, en blok med klassikerbloggarnas samlade visdomar, det vore väl något?)

- Imorgon i Uppsala, SVC förstås, 11 nov 2009, kl. 15:00- 17:00, Lokal: 9-3042
Dr Pietro Bortone (Oxford / Chicago):

"Greek-speaking Turks? Linguistic survival vs. ethnic transition
An archaic variety of Greek is still spoken in a secluded part of north-east Turkey, almost a century after all Greeks were expelled from the area. This language reflects both its isolation from standard Greek and its contact with Turkish, and is a goldmine for Greek scholars and sociolinguists. Its existence highlights fascinating questions about language survival, ethnic categories, and the interaction between language and identity."

Imorgon lämnar jag den stad där latinet dödades (såsom någon uttryckte det, naturligtvis är det Dantes fel) och kastar oss in i arbete igen.

laudatio

Det regnar och regnar här i Florens, den sista anhalten av denna runda i Italien, men trots regn och ett vandrarhem som på många sätt är charmerande, men har vissa destruktiva tendenser mot nycklar och proppar, så är det underbart, vilket förstås beror mycket på sällskapet.

Jag kom idag att tänka på Laudatio Florentinae Urbis, säkerligen under rundvandring av något renässanspalats flöt denna rest upp från någon länge sedan glömd idé- och lärdomshistoria kurs, denna så viktiga text, typ startskottet för den lärda kulturens renässans, såsom någon som kan detta mycket bättre typ har uttryckt det, ett hyllningsstal till staden, där Florens framställs som den sanna arvtagaren till Roms republik. Bruni, hade som förebild Aristides' hyllning till Athen för detta tal, och skrev senare det som ibland kallas den första moderna historieverket (även den om Florens, Historiarium Florentinarum Libri XII, finns på svenska). Han sägs även ha myntat begreppet studia humanitatis, så nog bör en humanist sänd honom en tanke vid besök i hans stad.

Hursomhelst, hittar ej latinet till Laudatio, men engelsk översättning hittas här.

tu regere imperio populos memento

Att sitta i det papistiska Rom på GIIA-dagen, innebär, förutom en skrämmande brist på de specifika bakelserna, att tankarna drar åt hans dotter snarare, då man sitter inte alltför många meter från den triumfbåge, där hon gjorde sitt högtidliga intåg i staden, en gång för länge sedan.
Vidare sitter jag denna gång i över biblioteket (a, denna luftkonditionerade tillflyktsort under brännande sommardagar!) och då inknökad brevid Kristina-hyllan, så det är inte förvånande att man landar hos henne, snarare än hos fadren denna dag, och efter att ha snabbt bläddrat i Christina Heroina ville jag egentigen citera panegyriker (90 stycken räknas up i den boken!) till den damen och typ prata om den vagt förolämpande jämförelsen i en av dessa, då Christina ges rollen av Ascanius i kontrast till pappan såsom Aeneas; tu nunc ut alter Ascanius in magni Aeneae locum succedens dominaris, då allt som har med Vergilius egentligen bör undersökas), men då tiden som alltid är knapp vänder vi oss till ett säkert kort, och mer klipvänligt tack vare den store professor HHs online-funna paper, nämligen Venceslaus Clemens, där man bums får än mer Vergilius:

"But Clemens cares also for other things than wars and conflicts: Love gets its place in his poem, too. The Swedish Queen, Maria Eleonora, bids farewell to her husband and grieves over his departure. She is sorry that she has not had a son, who might recall the features of his father during the King's absence. And she exclaims:

O mihi si saltem parvus GUSTAVULUS aula
Luderet ante oculos

The contemporary readers were surely able to recognize the parallel at once. These are almost the same words that unhappy Dido used when Aeneas left her to sail to Italy: Si quis mihi parvulus aula/ luderet Aeneas"

Låt oss undvika dagens datum och dess dödsdigra verklighet verkligen in adsurdum, först nyss genom utvikning om Kristina, därefter, dels för att se den dagsaktuelle hjälten såsom levande, och dels för att den texten finns till hands, och jag är allt bra lat, och vi avslutar sålunda med förjande glada rader från just Gustavis:

Quem (=Gustavum) Populi, quem Regna timent, quem Solis ab ortu
Solis ad occasum, curru sublimis eburno
FAMA vehit, loquiturque suas VICTORIA lauros
Illi, nec tantum praesentia, at omnia retro
Secula magnanimi Victoris Nomina cedunt.

naufragium

Och vad gör jag egentligen, eftersom jag inte skriver något här?
Jag flyger och far, det kan jag säga, jag har flugit till Trollhättan, sett för mycket av universitetens och högskolornas inre mekanismer, jag har sovit i många gästrum i Göteborgstrakten, och sett GUs promotion in all its glory (ett väl fungerande promotionslatin, det må sägas, och visst får man rysningar av accipe och ecce, och pignus) och nu plötsligt åter i Rom, men med tankarna ofta i USA, det är mycket förberedelser inför resan dit.

Jag försöker skriva, jag försöker tänka, jag försöker minnas hur det är att planera och strukturera, vilket går så där. Institutet är kallt som attan om golven, en Negroni smakar även bra som icke iskall om den dricks i intressanta, förkylda människors lag, och det är blott ett illasinnat rykte att jag begivit mig hit precis i tid för de italienska männens påtagande av Lodenrockar.

Några notiser:

- Bysantinska Sällskapet inbjuder till höstens föreläsning till minne av Lennart Rydén
Fredagen den 6 november, kl. 18.15 i "Thunbergs matsal", Linneanum, Botaniska trädgården (Svenska kollegiet för samhällsforskning, SCAS) föreläser Paolo Odorico (École des hautes études en sciences sociales, Paris) över ämnet "What is Byzantine literature? Language, culture and communication in a multicultural society".

- Den 4 december kl. 10.00-16.30 håller FokusRom en heldag med temat MONUMENT, MAKT, MINNE – TEXTENS ROLL I DET ROMERSKA STADSLANDSKAPET. Seminariet är ett samarbetsprojekt mellan Antikens kultur och samhällsliv och Latin vid Göteborgs och Lunds Universitet. Mer info på FB-gruppen.

- Den störste spridaren av latin och dess sentenser, Asterix, fyller femtio. Han ligger bakom att en ansenlig majoritet av vår befolkning kan kläcka ur sig något latinskt, och visst är det oftast de förolyckade sjörövarna som yttrar dessa pärlor?

- Slutligen kan jag berätta att Adlibris slutligen svarat på varför de ondskefullt, bizarrt och felaktigt omorganiserat ens önskelista enligt titlarnas inbördes bokstavsordning, istället för det änglalika och korrekta författarordningen, nämligen; "[det] vore bättre att listan vore ordnad efter författare och jag har inget bra svar på varför de för närvarande sorteras efter titlar". De kanske återkommer, dock diggar jag konjunktiven. (Skriv gärna och undra detsamma på info@adlibris.com.)

At non est voluptatum tanta quasi titillatio in senibus

(Kag har i några dagar försökt komma mig för att rensa den proppade frågelådan, därav har aktiviteten här varit låg, mycket låg.)

Jag slängde ett öga på SvD och fann denna UnderStreckare som recenserade en avhandling om synen på åldrande, vilket gladde mig på flera sätt, delvis för att den diskuterar Cicero och Seneca och andra antika gubbar:

"Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.
[...]
Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. "

Detta följs av något som jag inte riktigt förstår, bl.a på vilket sätt detta är motsägelsefullt:

"Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav."

En stor del av att jag blev lyckliggjord var för att jag faktiskt började läsa lite i De senectute och alltså blev glad såsom jag alltid blir när jag får peta med latinsk text, och apropå det där med sinnliga nöjen i ålderdomen som jag tror är vad som anspelas på ovan, njuter vi förjande textrader:

Quod si istis ipsis voluptatibus bona aetas fruitur libentius, primum parvulis fruitur rebus, ut diximus, deinde eis, quibus senectus, etiamsi non abunde potitur, non omnino caret. Ut Turpione Ambivio magis delectatur, qui in prima cavea spectat, delectatur tamen etiam, qui in ultima, sic adulescentia voluptates propter intuens magis fortasse laetatur, sed delectatur etiam senectus procul eas spectans tantum quantum sat est

Och översättning, plockad här:

"But even granting that youth enjoys these pleasures with more zest; in the first place, they are insignificant things to enjoy, as I have said; and in the second place, such as age is not entirely without, if it does not possess them in profusion. Just as a man gets greater pleasure from Ambivius Turpio if seated in the front row at the theatre than if he was in the last, yet, after all, the man in the last row does get pleasure; so youth, because it looks at pleasures at closer quarters, perhaps enjoys itself more, yet even old age, looking at them from a distance, does enjoy itself well enough"

extincto omni Cyrenaico

Gårdagens sammankomst med Klassiska Föreningen var sannerligen något extra! Salen var fullkomligt fylld, extra stolar bars in, det var en försvarlig skara som lockats dit av föredraget Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika och dess hållare, Kristian Göransson, till vardags vid Medelhavsmuseet.

Efter en gedigen genomgång av kolonisationsförfarandet i de greksika staterna, och myckna citat från Herodotos om just Kyrenaikas grundande, dess grundare Battus och hanses avkomma emellanåt med samma namn, gleds det in på vad som var en av stadens huvudprodukter, nämligen Silfium, som var viktig nog att även dfå synas på mynten (se ovan).
Denna mytomspunna växt exporterades i drivor, och var mycket uppskattad hos såväl greker som romare, det var inte bara en krydda, utan även både potenshöjare och fertilitetsdämpare. Silfium utrotades dock, man vet inte riktigt varför, kanske av skövlingen, kanske av ändrade odlingsförhållanden, den försvann dock på kejsar Neros tid, och Rom sörjde stort dess försvinnande, finner man hos Plinius.
Plinius berättar även för oss att det som grekerna kallar silphion, är romarnas laserpicium, och då går mina tankar förstås då till Catullus dikt 7 (Quaeris, quot mihi basiationes tuae, /Lesbia, sint satis superque) där antalet kyssar som räcker är:

Quam magnus numerus Libyssae arenae
laserpiciferis iacet Cyrenis,
oraculum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum

Nåväl, en njutbar föreläsning, och sftersitsen än mer så, men en cheescake som överträffade det mesta och flera intressanta samtal, bl.a berättade vår gäst om den kommande utställningen på Medelhavsmuseet om det antika Kolchis, vad som mer eller mindre är Georgien idag, och lockade inte bara med de fantastiska pryttlar som de fått låna från Georgiens Nationalmuseum, utan även med den Medea-tematik som de använder sig av:

"Medeas röst löper som en röd tråd genom utställningen. Tragedin om kvinnan Medea och hennes öde utspelar sig på 400 talet f.Kr. i Grekland. Den antika grekiska kulturen har mer än någon annan blivit en symbol för europeisk identitet. Medea har avgörande format kvinnogestalten i modern västerländsk drama, musik och konst men det är en särskild poäng i det antika porträttet av Medea, att hon inte är från Grekland, utan från Kolchis, dagens Georgien. Medea representerar därför en kultur som uppstod i brytpunkten mellan öst och väst, och därmed utmanar Medea begreppet ”Europa”. "

Jag ser fram emot nästa sammankommst med KF, som ni kan skriva in redan nu i kalendern, nämligen den 25 november!

verbis ipsis

Då annat har hopat sig synnerligen denna vecka återanvänder vi andras ord för att fylla tomrummet, vilket förstås är tillåtet för bloggarskrået.

Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:

"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"

Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":

"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.

Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."

Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?

Raptim

Egentligen skulle jag vilja göra ett långt inlägg om bloggar och akademi, men jag hinner inte, då jobbet är mer krävande än vanligt. Det händer dock så mycket spännande i det avseendet, i USA har man verkligen börjat använda sig av det som marknadsföringsmedel av universiteten, akademikerna bloggar såväl anonymt som öppet, och det ger en öoppen och snabb debatt. I vårt land finns det åtskilligt bra, och SU har fattat, med en bloggande rektor, och en bloggportal, men det är sämre vid UU.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!

Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.

Mandragorae dederunt odorem

Jag har inte mycket kvar på undervisningen nu, och inser hur mycket jag kommer sakna dessa studenter. De har bara gjort mig besvikna på en punkt, nämligen att de inte är Sayers-fans, och detta inte så mycket av oro för deras bildning i fråga om deckarsvären, utan för att den minnesregel jag brukar förelå för att lära sig frågeordet num. Är man inte införstådd i Harriet Vanes och Peter Wimseys struliga kärlekshistoria så förlorar anekdoten (och minneshjälpen) nedan sin emotionella kraft och resonans:

"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."

Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:

"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."

Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.