Sunday, January 30, 2011

Från Cicero till Zlatan - perspektiv på italienskan

Trots att vi aldrig setts IRL har undertecknad fått blogg-ägarinnans förtroende att bidra till denna humanismens försvarare - Latinbloggen. En kort presentation är kanske på sin plats: Jag är lärare på en gymnasieskola i Borås, där jag undervisar i svenska, svenska som andraspråk, lingvistik och latin. Förra sommaren fick jag en massa stipendiepengar på kontot, vilka jag raskt och utan att tveka omvandlade till en tre veckors vistelse i Rom. Resans syfte var tudelat - jag skulle lära känna den antika romerska kulturen och jag skulle lära mig italienska. Med utgångspunkt i en delad lägenhet (6 tjejer, ett badrum) tog jag mig på ömmande fötter runt mellan ruinerna av det antika Rom och Via Marghera, där språkskolan Dilit ligger. Studierna gav upphov till språkjämförande betraktelser och dessa tänkte jag låta Latinbloggens läsare ta del av.

Denna spännande gravinskrift från Musei Capitolini får tjäna som språngbräda in i grammatikens och ortografins föränderliga värld:


En läsare från vårt årtusende kanske tycker att man ska ha mellanrum mellan orden – särskrivning var inte direkt någon risk för Fortunatus som beställde den här stenen! Men i detta 500-talsdokument har man hyggligt nog huggit in punkter mellan orden. Betydelsen är:


Här är Forunatus och Lucias gravplats, i vilken vilar deras dotter Gemmula, som levde i 10 år och den som våldför sig på denna plats må ha samma lott som Judas.



Två föräldrar, som mist sitt barn – hur gripande blir det inte!

Utöver de innehållsliga aspekterna, finns det en del språkliga egenheter i denna text - ortgrafiska/fonetiska och grammatiska. Om man jämför latinet med dess sentida döttrar, kan man t.ex. konstatera att ett -b- mellan vokaler ofta övergått till ett -v- (taberna – taverna, laborare - lavorare etc.) Ljudövergången syns redan här som en felstavning; där det borde stått violaverit står det biolaberit och den feminina genitivändelsen -ae har redan här monoftongerats (Lucie). En annan assimilation är vixit, som här blir visit och h i habet är tydligt stumt, då man utelämnat det. Det maskulina qui syftar här på dottern, kanske ett bevis på en grammatik i upplösning.


Att förstå hur dylika processer verkat och kunna förklara vissa skillnader mellan latinet och italienskan är ett av mina mål med nybörjarkursen i italienska. Skolan tar emot språkstudenter från hela världen, vilken också är representerad i vår klass som består av två ryssar, tre amerikanskor, två polskor, en kines, en holländska, en venezuelan, en engelska, en kanadensiska, en svenska samt en kille från Malaysia, som hoppar av efter första lektionen. Han håller på att lära sig ett helt nytt alfabet och det går inget vidare för honom i "hänga gubbe". Gruppens sammansättning ger mig också tillfälle att studera till exempel fonetiska egenheter i de olika språken genom att lyssna på deras brytning (i smyg förstås).


Vi startar som sagt med alfabetet och får stava till våra namn och kasta boll på varandra. Sedan några praktiska frågor: Var ligger hållplatsen (la fermata)? Vi övar tillsammans muntligt och jag sneglar på min grannes skrivblock. Hon skriver fellimata. Med mandarin som modersmål blir tremulanten r stört omöjlig, eftersom de inte har ett sådant ljud i sitt språk. Det ljud de har som ligger nära vårt r kan våra öron tolka som både r och l, vilket inte gör saken lättare. Det finns en rolig historia som handlar om en japan som inte hör skillnad på supplies och surprice, som driver med deras uttal, men det finns säkert även vitsar om svenskar som inte skiljer på sheep och cheap.


H en klassmarkör?

Catullus skriver en dikt om en kille vid namn Arrius, som har en löjlig egenhet i sitt uttal: han aspirerar vissa ljud:


Chommoda’ dicebat, si quando ’commoda’ vellet

dicere, et ’insidias’ Arrius ’hinsidias’,

et tum mirifice sperabat se esse locutum,

cum, quantum poterat, dixerat ’hinsidias’.

Credo, sic mater, sic liber avunculus eius,

sic maternus avus dixerat atque avia.

Hoc misso in Syriam requierant omnibus aures:

audibant eadem haec leniter et leviter,

nec sibi postilla metuebant talia verba,

cum subito affertur nuntius horribilis,

Ionios fluctus, postquam illuc Arrius isset,

iam non ’Ionios’ esse sed ’Hionios’.


Catullus driver här med vännen, som med sitt plebejiska uttal, nedärvt från enkla släktingar och en frigiven morbror, med h-inslag gör sig till åtlöje i Roms mondäna kretsar. När väl Arrius blivit sänd till Syrien får allas öron slappna av, men en fruktansvärd nyhet når dem sedan Arrius farit förbi de joniska böljorna, som då inte längre är joniska, utan hioniska.


H bildas genom en förträngning i larynx, stämläpparna, och är svår för dem som inte har ljudet i sitt modersmål. Antikens latin har h, men det är mer eller mindre valfritt att uttala det. I inskriften över Gemmula ovan saknas h i habet, vilket föreslår att skribenten inte själv uttalar bokstaven. I det moderna italienska verbet avere (lat. habere) uttalas inga laryngaler, men de finns stundom med i skrift:


io ho - jag har

tu hai - du har

lui ha - han har

noi abbiamo - vi har

voi avete - ni har

loro hanno - de har


Italienskan brukar annars vara ganska snabb med att anpassa stavningen efter uttal, men i sådana vanliga verb som att ha brukar förändringar gå långsammare. Språkexemplet uppvisar även ljudförändringen b>v, som omnämndes ovan.


Nutida talare av latinska dotterspråk har extrema svårigheter att säga h. Om en fransos frågar dig vad du gjort i älgen, avser de troligen helgen och min lärare i kursen kallar mig Anna. Troligen svalde de helt ned laryngalen med vin och ost någon gång under medeltiden.


Var sitter il petto?

Från tiberstranden får jag syn på Ponte Rotto, den trasiga bron, som på latin kallas Pontus Ruptus. När ett ljud anpassar sig efter ett annat eller helt försvinner upp i ett annat, kallas det assimilation. Det sker på grund av människans lättja och ovilja att artikulera och det är vad som skett mellan formen ruptus och rotto - p har assimilerats till den efterföljande klusilen t. En klusil är ett konsonantljud som bildas genom en total förträngning av luften på väg ut genom munnen. P och b bildas med båda läpparna, t och d bildas med tungan mot tänderna och k och g med bakre delen av tungan mot gommen. P och k tenderar att försvinna när de står tillsammans med ett t eller ett s.


En eftermiddag på skolan är det tänkt att vi ska lära oss kroppsdelarnas namn och vi grupperar våra svettklibbiga plaststolar i fyra lag. Nu ska vi tävla! Vart och ett av lagen får en bild föreställande Michelangelos David i all sin nakna prakt. Några är lätta; la testa, l'orecchio och il naso fattar vi direkt, men andra begrepp förvirrar oss. Il petto är svår, men när jag såhär i efterhand jämför med latinet, så kan ovanstående assimilation hjälpa mig - petto kommer förstås från pectus, bröst. Det är ju inte riktigt där mitt lag väljer att placera il petto, utan i stället markerar vi platsen där Davids löv skulle ha suttit, om han hade något...


Ytterligare ett skojigt exempel på assimilation är pomeriggio, som betyder eftermiddag, men som snarast ger associationer till något slags exotisk frukt. Latinet ger mig åter nyckeln; det är inget annat än uttrycket post meridiem, vilket ordagrant översätts efter halva dagen och återfinns i engelskans p.m.


Caesar och le ragazze

Assimilation finner vi även bland vokalerna; ett tidigt och tydligt exempel på detta är ändelsen -ae som i latinet återfinns i första deklinationens substantiv, där vi framför allt har feminina ord. Singular genitiv, singular dativ och plural nominativ har denna ändelse. Vi tar som exempel ordet puella (flicka): stylus puellae betyder flickans penna (latinet liksom italienskan har attributet efter huvudordet) och puellae in horto vinum bibunt betyder flickorna dricker vin i trädgården (en anakronism, det medges, eftersom det icke gick för sig att kvinnor förtärde alkohol, men nu är det jag som hittar på exemplen).


Jämför vi med italienskan kan vi för övrigt se att genitiv uttrycks med preposition: la penna della ragazza medan pluraländelsen genomgått en assimilation: le ragazze bevono del vino nel giardino. -ae har blivit -e. Den lingvistiskt uppmärksamme noterade måhända denna assimilation i Gemmulas gravinskrift - locus Fortunati et Lucie, där det borde stått Luciae, åtminstone om du frågar en grammatikfascist som mig!


En person som fått utstå många uttal är Caesar, vars antika fonologiska form var [kaisar]. Diftongen assimilerades efterhand till ett e, vilket vi känner igen i vårt uttal av namnet [sesar]. Framflyttningen av vokalljudet föranledde därefter palataliseringen, som "förmjukningen" av g- och k-ljuden kallas, och som även kan noteras i vissa norrländska dialekter (ittje/myttje i st. f. icke/mycket). Känner man till denna uttalshistoria kan man också förstå varför t.ex. tyskan och svenskan uttalar lånordet kejsare/Kaiser på så skilda sätt.


Vulgärlatin och falska vänner

Till sist ska vi ta en liten titt på italienskans lexikon, som är sprunget ur latinets vardagliga repertoar. Ordförrådet är den del av språket som är mest komplicerad att studera, eftersom det äger i det närmaste oändlig variationsrikedom. Man kan bl.a. tala om dialektal, social och stilistisk variation, vilket kan jämföras med de ganska lätt räknade grammatiska kategorierna.


De romanska språkens ordförråd är alltså i själva verket vulgärlatin (vulgus betyder vanlig). Man kan t.ex. hitta latinskt slang i Plautus teatermanus, vilket språkhistorikern sedan kan jämföra med de moderna språkens ordförråd. Plautus skrev komedi (eller buskis, skulle man nästan kunna kalla det) och vokabulären skiljer sig avsevärt från exempelvis Vergilius eller Horatius högtidliga språkdräkt. Man kan förstås finna en del glosor från regionen söder om bältet även hos Catullus.


Här är några exempel från det vulgära italienska tungomålet:


  • it. cavallo (häst) - lat. caballus (krake) - jfr. equus
  • it. testa (huvud) - lat. testa (kruka; jfr. it. testo) - jfr. caput
  • it. sedere (säte, ända) - lat. sedere (sitta) - jfr. nates
  • it. bocca (mun) - lat. bucca (uppblåst kind; storkäft) - jfr. os

Oftast är det de mer vardagliga orden som bygger på detta gatuspråk, medan abstrakta ord och ord med litet högre stilnivå går lättare att identifiera via latinet, även om assimilationer av skiftande slag påverkat dem. Sådana ord med latinska morfem som byggmaterial finns tusentals av i de flesta indoeuropeiska språk. Vi tar ett på måfå i en genomsnittlig svensk ordbok: produktion. Ordet återfinns med liten stavningsvariation i de flesta indoeuropeiska språk som berörts av det romanska språk- och kulturinflytandet och består av morfemen pro (för/fram), duc (föra/leda) samt det substantivbildande -tion.

Ett favoritord blir ricordo, som betyder komma ihåg. (re = åter; cor, cordis = hjärtat) och man återhämtar alltså det man minns ur just hjärtat enligt denna metafor, vilket också kan jämföras med engelskans by heart.


Ibland väljer språken lånord med olika bakgrund; om vi t.ex. tar det svenska ordet paraply, kan vi härleda det till franskan, som fått morfemen från latinet: para = mot; plui = regn. Engelskan däremot valde ordet umbrella, av latinets umbra (skugga) och morfemet -ella (liten). Jag skulle nog rekommendera engelsmännen att välja regnskyddet framför den lilla skuggan i det ganska fuktiga klimat de lever i!


Sannerligen kan man få mycket nytta av sin bevandring i romanska språk, men en varning måste också utfärdas för falska vänner. Se upp i klädaffären – om du frågar efter en slip får du inte en slips, om du trodde det. I stället leder dig expediten till kalsongavdelningen (kan i och för sig också funka till fars dag). Om piccolon på hotellet frågar dig om din camera ska du inte dra fram din Nikon, utan berätta vilket rumsnummer du har. Ordet kamera kommer från uttrycket camera obscura (mörkt rum), vilket ju faktiskt finns inuti kameran. En avvocato kan du inte äta, men om du hamnar i juridiskt trångmål kan den vara bra att ha. Blanda heller inte ihop spanska glosor med de italienska; costipato betyder förstoppad medan costipado på spanska betyder snuvig. Du tror att du kan lita på dem, men de leder dig på villospår; du skruvar och skruvar på kranen där det står caldo men det kommer bara varmvatten.


Nu återstår bara att tacka för uppmärksamheten. Skulle det vara så att du vill läsa annat jag skrivit, så håller jag i vanliga fall till här. MVH Hanna Nordlander


Om jag lärde mig någon italienska? Jorå, man kan ju beställa en öl och så...



Friday, January 28, 2011

conturbabimus

Januari, så snabbt du försvinner! Jag har haft semester, laddar inför vårens skrivande och sorger. Nu när man sakta återkommer så är det dags för ngra notiser, varav jag tjuvhållit alltför länge på de flesta:

-Först och främst, på resan mot ledigheten läste jag i SvD att den hyllade Björkeson kommit med ytterligare en översättning, denna gång "Aminta. Ett herdedrama" av Torquato Tasso. Nu är jag på intet vis nog bevandrad i denna genre för att säga något därom, men det finns en sak i recensionen som förbryllar mig en smula. Så här står det:

"Tasso är ingen dramatiker, men som lyriker hör han till renässansens förnyare, och hans bildspråk förebådar – som Anders Cullhed påpekar i sitt förord – den senare barockpoesin med dess häpnadsväckande metaforiska rikedom. Kanske kommer Tassos poetiska styrka tydligast fram i de körpartier som lagts in här och var i herdedramat, så till exempel i körens hyllning till den lyckliga guldålder i mänsklighetens barndom då kärleken var fri och ”mjölk har strömmat / i floderna och skogen dröp av honung.” Hyllningen avslutas med följande vackra variation av den klassiska formeln ”carpe diem”:

Ja, låt oss älska! Solen dör och födes

på nytt, men vi skall fråntas

dess korta ljus, och dödens natt är

evig.

Här förmår Torquato Tasso trots allt, med Ingvar Björkesons bistånd, att framstå som en stor poet också för dagens svenska läsare. Det är därför inte så egendomligt att just detta citat placerats på omslaget till denna vackra men kanske något lyxbetonade klassikeröversättning."


Men hallå, säger jag likt kidsen, är inte det Catullus? Dikt 5 för att vara mer precis, och antagligen hans mest kända? Följande verser känns väl hiskeligt bekanta när man läst dessa ovan:

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus
...
soles occidere et redire possunt;
nobis cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.

Är jag väldigt tråkig om jag tycker att det borde ha lyfts fram i recensionen, då just denna vers får utgöra dess nav? Han kanske inte kände igen dem...


- Lysande och glädjande nyheter från Gu, där till hösten "en unik grundutbildning i klassisk humaniora " startas. Jag är våldsamt entusiastisk, då upplägget beskrivs sålunda (och hur går det med klassikerprogrammet vid UU egentligen?):

"– Programmet är enkelt uttryckt en spetsutbildning i analytiskt tänkande, säger Christina Thomsen Thörnqvist, koordinator för programmet och docent i latin.

Under de tre åren ägnar sig studenterna åt en rad centrala filosofiska frågor belysta från olika ämnen, bland annat filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. De läser källtexterna i original och får löpande träning i latin, grekiska och arabiska. Även matematik, astronomi och biologi vävs in. Gamla ämnesgränser lämnas därhän och studenterna tar ut sin kandidatexamen i just liberal arts.
"


- Ytterst spännande kurs i papyrologi ges i U-a i vår (kursstart 1 mars), som antagligen inte kommer att upprepas och detta är alltså ett unikt tillfälle. Kursen heter Grekisk papyrologi:en grundläggande orientering (7.5 hp) och förkunskapskravet är Grekiska II (kontakta Denis Searby för intresseanmäran):

"Har du någonsin velat lära dig tolka grekisk-egyptiska papyrer? Papyrer kan ju innehålla allt från Aristoteles beskrivning av Atens författning, privatbrev, fragment av evangelierna, Kleopatras egenhändiga underskrift till magiska formler till frambesvärjande av de dödas andar …
...
Kursen ger en grundläggande orientering om hur man läser och beskriver grekiska papyrer och i mindre utsträckning grekiska ostraka. Kursen riktar sig främst till dem som vill ägna sig åt fortsätta studier i papyrologi, eller använda papyrologiskforskning i andra vetenskapliga sammanhang."


- Och så ytterligare en kurs, denna i Lund, 18 april – 30 maj 2011, som har en mkt illuster laguppställning av undervisande lärare (kontakt vid ev intresse, helst innan 2 februari):

"Doktorandkursen Tolkning av äldre texter vänder sig till forskarstuderande som arbetar med källor från tiden före 1800. Den utgör en fristående kurs i samarbete med Introduktionskurs till förmoderna studier I: Äldre texters förmedling, vilken uppmärksammade filologiska frågor och editionsproblem, och som gavs under höstterminen 2010. Den här kursen, som är tänkt att ges senvåren 2011, ger i stället en introduktion till de specifika tolkningsproblem som forskare med för- och tidigmoderna ämnen möter. Huvudvikten ligger på de genrer som var vanliga i det tidigmoderna Europa. I fokus står textproduktionens sociala och kulturella villkor, samspelet mellan medium och budskap, och retorikens grundläggande roll i all äldre textproduktion. Meningen är att ge redskap och metoder för tolkning och förståelse av äldrehistoriskt källmaterial. Som lärare har några av Sveriges allra främsta forskare på den tidigmoderna perioden engagerats."

Då jag ska flänga en hel del den närmsta veckan har jag tagit mitt ansvar och engagerat en gästbloggare (yay!), nu kommer nämligen den vittra Hanna från Nugae att ta över ett litet slag här!

Sunday, January 09, 2011

pretiosissimis cibis humana stercora miscuisse

Året är igång, med möten, önskan om tid till skrivande, ångestsug i magen, och förstås en och annan notis:

- I nästa vecka föreläser vinnaren av Arguspriset här i Uppsala, i Kungliga humanistiska vetenskaps-samfundets regi (som även delar ut priset). Titeln är "Alf Henrikson. Den humoristiske humanisten", och det hela sker i Ihresalen på SVC, torsdagen den 13 januari kl 18.00. Skulle gärna närvara, men är då, Deo volente, i Indonesien.

- En av mina mest förtjusande med-storstipendiater vid Institutet i Rom har en fantastiskt fin blogg med bilder och teckningar att bara gapa över. Man hittar den här.

- En norsk antikenblogg!!

- Vad som borde varit årets julklapp, boken Wår Lärda skalde-fru: Sophia Elisabet Brenner och hennes tid, finns att köpa på välsorterade boklådor, typ de virtuella, och på dess hemsida.

- Göteborg undrar om det finns något intresse för en kurs i romersk konst, då GU gästas av en "välkänd expert på romersk konst [...] en månad i vår, från en vecka in i maj till en vecka in i juni [och] har erbjudit sig att hålla en kurs för doktorander om just romersk konst". Get in touch, om så.

Thursday, January 06, 2011

quid ei toto anno posset evenire

Ja, här har det varit tyst, och så är det, då avhandlingen tar mer och mer tid, coh liksom även "mental space". det är naturligtvis på sitt sätt bra, det går framåt i vissa avseenden, men jäklar vad tråkig man blir. Därav den isande, kalla tystnaden, då man knappast kan uppdatera om sina göranden och havanden, då de varit att stirra på en skärm i timmar. Jag vägrar tro att det är intressant för någon att höra om de en eller två meningar jag lyckades klämma ur mig, att jag införde paginering etc., och att skriva om annat är svårt, då tankarna ständigt kretsar runt detta eller tankarna är vilande och slut. (Tro mig, det har förstör mitt sociala liv till viss grad, ta t.ex en mycket trevlig middag i höstas, då jag hade precis snöat in på skildringar av Mackabeiska martyrskapet under senantiken (ja, finns en Histora Augusta-parallel), och sålunda satt tyst större delen av kvällen, men tittade emellanåt upp ur min spagetti alle Vongole och pep ngt om de sju bröderna. Fun!)

Hursomhaver, även om jag nu är tråkig, så är detta ändå 2010 det år då avhandlingen tog sin form, och faktiskt större delen av de tänkta kapitlen formulerades i något slags utkast. Det har varit roligt och fullkomligt utmattande. Vad det gäller bloggandet så har jag aldirig haft så många träffar (I say this from the bottom of my heart; tack Totto!), vilket även skrämde mig (det är inte meningen egentligen att folk ska läsa här) och kanske bidrog till tystnaden. Jag tror inte jag stänger ner bloggen riktigt än, vi får se.

Och framtiden? Det kommande året ska domineras av skrivande. Detta ska göras i Rom först och sedan på plats i Uppsala. Någon enstaka konferens eller dylikt blir det säkert, men skärmstirrande är ändå huvudsaken, tyvärr. Det gångna året sammanfattas, såsom tidigare år, här:

Årets...

Poet: Vergilius, Claudianus
Prosa: Historia Augusta, Apuleius
Omvälvning: Ny rumskamrat, faktiska resultat i avhandlingsfilen, gasspis
Tv-serie: Party Down, Veronica Mars
Dokusåpa: Autonomiutredningen, turerna kring min finansiering (vet inte om jag orkar blogga om det, men låt oss säga att jag nu förstått vad jag anses vara värd här vid institutionen)
Raringar: Vitterhetsakademien, Makthavare.se, S.W, C.O, K.D, A.G, L.H, L.B
Grönsak: morot, tomat, gurka (old school!)
Färg: Rött, Teubner-blått
Sammanhängande månader i Sverige: 3
Hatbok: vågar inte avslöja här, men lär bli uppenbart i avhandlingen
Hobby: Anthropologie-suktnade
Bok: Die Sortes Astrampsychi
Pepp: Kaffe, alla fina kollegor
Skandal: Visumregler för doktorander,Gotland, Lund, "rutinerna" vid min kära arbetsplats, det faktum att Björklund inte vet vad aritmetik betyder
Cocktailparty: "Kreativitet och kvalitet i forskningen", PSU, Nationell konferens for samverkan på forskarutbildningen i klassiska språk
Glädjeämnen: bäbisar! Framgångar så där i allmänhet..., sol
Artikel: Aeneas the Vampire Slayer
Festivalupplevelse: Brittiska Institutet
Stad: Rom
Tekniska hjälpmedel: Netbook, post-its
Lyckligaste plats: Washington D.C, Vatikanbiblioteket, Arlanda, Pattee-Paterno Library
Accessoar: koftor, hårspännen
Tankenöt: "grekiska" verser i latinsk "översättning". Why?
Dryck: kaffe, vitt vin, campari, öl
Fest: alla bröllop
Utflykt: Brooklyn, EUR