SvD granskade igår online lexika och min älskling Wikipedia fick hyggligt betyg. NE var tydligen snäppet bättre, men den kostar ju...
De lät Eva-Carin Gerö, professor i grekiska [klassisk sådan, så att inga oklarheter ska uppstå] vid Stockholms universitet granska ett uppslagsord i tre svenska online-uppslagsverk:
"Ordet: HOMEROS
1. NE: Återger på ett fullgott sätt den traditionella, tämligen väl etablerade uppfattningen av i dag om Homeros.
2. Wikipedia: Texten är delvis inte tillförlitlig. Till exempel påstås det att författaren till Illiaden och Odyssén aldrig själv nedtecknade sina epos.
3. Susning: Helt och hållet undermålig information. Homeros påstås vara en historisk person, vilket är långt ifrån okontroversiellt och han sägs ha levat på 800-talet i stället för på 700-talet."
Wikipedia har vissa brister, men är underbart, förutom det faktum ett det är gratis, då det finns på så otroligt många språk (inklusive latin, de hade dock inte så mycket att säga om Homerus).
Friday, March 31, 2006
Wednesday, March 29, 2006
truncus pulmonalis
(Det var den bedårande I som föreslog titeln, hon vill att jag prata med henne och inte leka med datorn)
Mer litt.vet kris! I DN idag:
"[Eva Heggestad, docent i litteraturvetenskap]säger dock att de sämsta studenterna är sämre i dag, men påpekar att de som söker sig till litteraturvetenskapliga studier är de elever som haft de bästa betygen i svenska från gymnasiet. Hon menar att det som skiljer sig från förr är att gymnasiet har blivit grundskola.
- Vi har inte längre en elitskola som borgar för att de som kommer till universitetet är de bästa. Det är inte unikt för litteraturvetenskapen att studenterna har en annan bildningsbakgrund än tidigare.
Lars Burman, professor och prefekt på litteraturvetenskapen i Uppsala, säger att alla generationer universitetstudenter hört att de inte har samma kunskaper som sina lärare - fenomenet "det var bättre förr" verkar utbrett. Malin Nauwerck Samuelson [student på b-nivå] pekar på problematiken i att allt fler läser vidare och exemplifierar med studenter som ombetts fråga föräldrarna om Brecht.
- I dag kan man inte förutsätta att alla har föräldrar som läst på universitetet, eller har den här typen av kunskap, säger hon."
Men de verkar ändå ganska glada:
"- Att kalla det för kris är att säga att det är något aktivt som händer, påpekar Ingeborg Löfgren, magisterstudent vid institutionen. "
Mer litt.vet kris! I DN idag:
"[Eva Heggestad, docent i litteraturvetenskap]säger dock att de sämsta studenterna är sämre i dag, men påpekar att de som söker sig till litteraturvetenskapliga studier är de elever som haft de bästa betygen i svenska från gymnasiet. Hon menar att det som skiljer sig från förr är att gymnasiet har blivit grundskola.
- Vi har inte längre en elitskola som borgar för att de som kommer till universitetet är de bästa. Det är inte unikt för litteraturvetenskapen att studenterna har en annan bildningsbakgrund än tidigare.
Lars Burman, professor och prefekt på litteraturvetenskapen i Uppsala, säger att alla generationer universitetstudenter hört att de inte har samma kunskaper som sina lärare - fenomenet "det var bättre förr" verkar utbrett. Malin Nauwerck Samuelson [student på b-nivå] pekar på problematiken i att allt fler läser vidare och exemplifierar med studenter som ombetts fråga föräldrarna om Brecht.
- I dag kan man inte förutsätta att alla har föräldrar som läst på universitetet, eller har den här typen av kunskap, säger hon."
Men de verkar ändå ganska glada:
"- Att kalla det för kris är att säga att det är något aktivt som händer, påpekar Ingeborg Löfgren, magisterstudent vid institutionen. "
Patres
Är fördjupad i Helen Dewitts "The last samurai" och kan sålunda inte säga så mycket.
Vilken bok! Den refererar till åtskilliga av mina favoritämnen; klasssisk lyrik, Illiaden, Odyssén, skönheten i grammatik, travel-writing, Raoul Wallenberg, De sju samurajerna, matematik, Kon Tiki och mycket, mycket mer.
Och så finns denna mening (s. 335 i min utgåva):
"H.C would never back down. He was a linguist, and therefore he had pushed the bounds of obstinacy well beyond anything that is conceivable to other men. He had been through the Iliad and Odyssey and each time he had come to a word he did not know he had looked it up in Liddell & Scott and written it down, and if there were five words in a line he had looked up five words and written them down before going on to a line in which there were four words he did not know [...]."
(Ah, my youth!)
Jag återkommer.
Se istället vad som skrivits här därom.
Vilken bok! Den refererar till åtskilliga av mina favoritämnen; klasssisk lyrik, Illiaden, Odyssén, skönheten i grammatik, travel-writing, Raoul Wallenberg, De sju samurajerna, matematik, Kon Tiki och mycket, mycket mer.
Och så finns denna mening (s. 335 i min utgåva):
"H.C would never back down. He was a linguist, and therefore he had pushed the bounds of obstinacy well beyond anything that is conceivable to other men. He had been through the Iliad and Odyssey and each time he had come to a word he did not know he had looked it up in Liddell & Scott and written it down, and if there were five words in a line he had looked up five words and written them down before going on to a line in which there were four words he did not know [...]."
(Ah, my youth!)
Jag återkommer.
Se istället vad som skrivits här därom.
Monday, March 27, 2006
Lingua latina in schola
Jag lägger dem här bara så det ska vara lätt för mig att hitta dem igen (detta är helt för egen del):
Kursplan för latin med allmän språkkunskap för gymnasiet:
"Latin A lägger grunden för en allmän förståelse av latinets struktur. Förutom ett basordförråd omfattar kursen elementära kunskaper i latinsk formlära. Ordstudierna tar upp sådana morfem som fortlever i de moderna språken. Till kursen hör studium av några centrala skeenden i Roms historia samt några typiska sidor av det romerska samhället. Latin A är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin B bygger på kurs A och i kursen studeras främst kortare latinska originaltexter. Ett mera ingående studium av latinsk formlära och syntax liksom ett fördjupat studium av romersk kulturhistoria ingår också och är en förutsättning för en ökad förståelse av de latinska texterna. Morfemanalys av internationella lånord i främmande språk förutsätter goda kunskaper om klassiskspråkiga morfem och om hur dessa omformats i de moderna språken. Latin B är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin C bygger på kurs B och är inriktad mot självständiga arbetsformer, självvalda texter och enskilda uppgifter efter intresse och vald studieinriktning. Detta ger möjligheter till fördjupade språkliga och kulturhistoriska insikter. Latin C är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning."
Luddigare kriterier får man ju leta efter.
Här är tydligare betygsanvisningar, A, B och C.
När jag var ung var det bara en enda kurs. Tänk!
Min favoritbit ur denna kursplan:
"Textstudiet ger möjlighet till att reflektera över människans ständigt återkommande tankar om livets villkor. Eleven kan därvid göra ett personligt ställningstagande i existentiella och moraliska frågor."
Jag måste ha varit sjuk den veckan.
Kursplan för latin med allmän språkkunskap för gymnasiet:
"Latin A lägger grunden för en allmän förståelse av latinets struktur. Förutom ett basordförråd omfattar kursen elementära kunskaper i latinsk formlära. Ordstudierna tar upp sådana morfem som fortlever i de moderna språken. Till kursen hör studium av några centrala skeenden i Roms historia samt några typiska sidor av det romerska samhället. Latin A är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin B bygger på kurs A och i kursen studeras främst kortare latinska originaltexter. Ett mera ingående studium av latinsk formlära och syntax liksom ett fördjupat studium av romersk kulturhistoria ingår också och är en förutsättning för en ökad förståelse av de latinska texterna. Morfemanalys av internationella lånord i främmande språk förutsätter goda kunskaper om klassiskspråkiga morfem och om hur dessa omformats i de moderna språken. Latin B är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin C bygger på kurs B och är inriktad mot självständiga arbetsformer, självvalda texter och enskilda uppgifter efter intresse och vald studieinriktning. Detta ger möjligheter till fördjupade språkliga och kulturhistoriska insikter. Latin C är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning."
Luddigare kriterier får man ju leta efter.
Här är tydligare betygsanvisningar, A, B och C.
När jag var ung var det bara en enda kurs. Tänk!
Min favoritbit ur denna kursplan:
"Textstudiet ger möjlighet till att reflektera över människans ständigt återkommande tankar om livets villkor. Eleven kan därvid göra ett personligt ställningstagande i existentiella och moraliska frågor."
Jag måste ha varit sjuk den veckan.
Pindaros
Bara så vackert skrivet, Jonas Thentes recension av Magnus William-Olssons
"Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Nya dikter och de gamla":
"Detta är alltså läsarens privilegium - att nå lyckan då man finner diktens pärla. Poetens arbete är att odla dessa pärlor, och den verksamheten är för William-Olsson lika mysteriös som läsandet. I bland annat boken "Det är för att jag har lärt mig skriva av Homeros" sätter han likhetstecken mellan diktskrivande och "vara". Skrivandet som tillstånd, alltså. Vilket innebär att dikten är en rad händelser, eller ögonblick.
Det är detta intresse för poetens, läsarens, kommunikationens och språkaktens elementa som gör att Magnus William-Olsson umgås med antikens tänkare och gestalter. Man kan alltid vara säker på att eventuella nutidsbilder till sist hamnar i Hellas eller Rom. Eller att Apollon, Mnemosyne och Hadrianus spänner ögonen i en, som strosade man i ett strängt pinakotek. Men i antiken ligger diktens nerver något mer blottade och så gör även människan.[Oh ja!]
Den nya boken rymmer också William-Olssons tidiga diktsamlingar, alltifrån debuten med "O". Man kan knappast säga att de antika temata har tilltagit - debuten finner vi den odysseiska sviten "Telemakier" - men man kan konstatera att fascinationen har mognat till djup kunskap."
Detta är en bra recension, den beskriver texten, sätter den i kontext och lockar till läsning, inget anekdotstaplande här inte.
Har aldrig läst Magnus William-Olsson men blir mycket lockad.
"Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Nya dikter och de gamla":
"Detta är alltså läsarens privilegium - att nå lyckan då man finner diktens pärla. Poetens arbete är att odla dessa pärlor, och den verksamheten är för William-Olsson lika mysteriös som läsandet. I bland annat boken "Det är för att jag har lärt mig skriva av Homeros" sätter han likhetstecken mellan diktskrivande och "vara". Skrivandet som tillstånd, alltså. Vilket innebär att dikten är en rad händelser, eller ögonblick.
Det är detta intresse för poetens, läsarens, kommunikationens och språkaktens elementa som gör att Magnus William-Olsson umgås med antikens tänkare och gestalter. Man kan alltid vara säker på att eventuella nutidsbilder till sist hamnar i Hellas eller Rom. Eller att Apollon, Mnemosyne och Hadrianus spänner ögonen i en, som strosade man i ett strängt pinakotek. Men i antiken ligger diktens nerver något mer blottade och så gör även människan.[Oh ja!]
Den nya boken rymmer också William-Olssons tidiga diktsamlingar, alltifrån debuten med "O". Man kan knappast säga att de antika temata har tilltagit - debuten finner vi den odysseiska sviten "Telemakier" - men man kan konstatera att fascinationen har mognat till djup kunskap."
Detta är en bra recension, den beskriver texten, sätter den i kontext och lockar till läsning, inget anekdotstaplande här inte.
Har aldrig läst Magnus William-Olsson men blir mycket lockad.
Compunctiones
Minns den unge mannen som skrev in för rådgivning i tatueringsfrågan? (Vad hände med honom egentligen?)
Det är tydligen ganska vanligt med önskan att ha latin på huden. Hittade följande då jag i min insomnia surfade runt:
"Nu vill jag ha en till [tatuering].
Men vad?
Något latinsk.
En liten Carpe Diem i pannan kanske.
Eller varför inte det här:
Cave ne ante ullas catapultas ambules
Vackert."
Läs hela inlägget och titta i synnerhet på förslagen i kommentarerna:
http://rensahuvet.blogspot.com/2006/03/nemo-saltat-sobrius-nisi-forte-insanit.html
Det är tydligen ganska vanligt med önskan att ha latin på huden. Hittade följande då jag i min insomnia surfade runt:
"Nu vill jag ha en till [tatuering].
Men vad?
Något latinsk.
En liten Carpe Diem i pannan kanske.
Eller varför inte det här:
Cave ne ante ullas catapultas ambules
Vackert."
Läs hela inlägget och titta i synnerhet på förslagen i kommentarerna:
http://rensahuvet.blogspot.com/2006/03/nemo-saltat-sobrius-nisi-forte-insanit.html
Doctrina condicionum
I dagens SvD visar det sig att den uråldriga klimatläran lever och frodas:
"Sverige ligger fyra på den europeiska intelligenstoppen, med en genomsnittlig intelligenskvot på 104.
Smartast är tyskarna med en gnutta mer hjärnkapacitet än holländarna trots att båda länderna hamna på IQ 107. På tredje plats kommer Polen med 106, rapporterar The Times
Det är universitetet i Ulster i Nordirland som rangordnat européerna begåvningsmässigt.
[...]
Nu hävdar han att befolkningar i de kallare, mer påfrestande omgivningarna i norra Europa har utvecklat större hjärnor än de som lever i ett varmare klimat längre söderut."
Jag vet faktiskt inte var jagg ska börja att kritisera detta, kanske genom att påpeka hur omdiskuterat begreppet IQ är, eller ifrågasätta hur data samlats in till denna studie, men jag tror inte jag orkar.
Samme forskare har tidigare bland annat visat att män är smartare än kvinnor och nu har han även lyckats visa att han som mer nordlig är klokare än de där nere i söder. Det måste vara trevligt att ständigt kunna bevisa sin egen överlägsenhet.
DN hade en fin artikel om klimatlära i somras. Läs den istället:
"Det faktum att klimatlärans betydelse i dag är begränsad innebär inte att den är irrelevant eller perifer som historisk teori. Tvärtom har dess betydelse varit av desto större betydelse genom historien. Dess rötter finns - som så mycket annat - i den grekiska antiken.
Redan då var den mer eller mindre ett idémässigt allmängods bland geografer, filosofer och medicinare. Hippokrates - som brukar förses med epitetet läkekonstens fader - underströk betydelsen för läkare att ta de klimatologiska förhållandena i beaktande. Klimatet, skrev han, lämnar inte "det minsta bidraget till läkekonsten, utan tvärtom det allra viktigaste".
I sjunde boken av "Politiken" diskuterade Aristoteles klimatets inverkan på statsskicket och drog föga överraskande slutsatsen att just Greklands idealiskt tempererade klimat gjorde det möjligt för grekerna att tillgodogöra sig såväl det mod som följde med kylan som den intelligens och konstnärlighet som krävde ett varmt klimat för att utvecklas.
Dessa båda skrifter av Hippokrates och Aristoteles tillhör de mest klassiska i den antika klimatlitteraturen, men liknande tankegångar var allmänt spridda såväl under antiken som senare. En uppmärksammad tillämpning fick klimatläran hos den berbiske 1300-talshistorikern Ibn Khaldun.
I sitt verk "al-Muqaddima" hänförde Ibn Khaldun såväl dygder som civilisationsgrad till klimatets inverkan. Noterbart är vidare att han redan på 1300-talet ifrågasatte den gängse uppfattningen att "negrernas" svarta hudfärg utgjorde ett vittnesbörd om den förbannelse över Hams ättlingar som Noa utfärdade i Första Mosebok. Ibn Khaldun relaterade i stället hudfärgens variationer till klimatets olikheter."
"Sverige ligger fyra på den europeiska intelligenstoppen, med en genomsnittlig intelligenskvot på 104.
Smartast är tyskarna med en gnutta mer hjärnkapacitet än holländarna trots att båda länderna hamna på IQ 107. På tredje plats kommer Polen med 106, rapporterar The Times
Det är universitetet i Ulster i Nordirland som rangordnat européerna begåvningsmässigt.
[...]
Nu hävdar han att befolkningar i de kallare, mer påfrestande omgivningarna i norra Europa har utvecklat större hjärnor än de som lever i ett varmare klimat längre söderut."
Jag vet faktiskt inte var jagg ska börja att kritisera detta, kanske genom att påpeka hur omdiskuterat begreppet IQ är, eller ifrågasätta hur data samlats in till denna studie, men jag tror inte jag orkar.
Samme forskare har tidigare bland annat visat att män är smartare än kvinnor och nu har han även lyckats visa att han som mer nordlig är klokare än de där nere i söder. Det måste vara trevligt att ständigt kunna bevisa sin egen överlägsenhet.
DN hade en fin artikel om klimatlära i somras. Läs den istället:
"Det faktum att klimatlärans betydelse i dag är begränsad innebär inte att den är irrelevant eller perifer som historisk teori. Tvärtom har dess betydelse varit av desto större betydelse genom historien. Dess rötter finns - som så mycket annat - i den grekiska antiken.
Redan då var den mer eller mindre ett idémässigt allmängods bland geografer, filosofer och medicinare. Hippokrates - som brukar förses med epitetet läkekonstens fader - underströk betydelsen för läkare att ta de klimatologiska förhållandena i beaktande. Klimatet, skrev han, lämnar inte "det minsta bidraget till läkekonsten, utan tvärtom det allra viktigaste".
I sjunde boken av "Politiken" diskuterade Aristoteles klimatets inverkan på statsskicket och drog föga överraskande slutsatsen att just Greklands idealiskt tempererade klimat gjorde det möjligt för grekerna att tillgodogöra sig såväl det mod som följde med kylan som den intelligens och konstnärlighet som krävde ett varmt klimat för att utvecklas.
Dessa båda skrifter av Hippokrates och Aristoteles tillhör de mest klassiska i den antika klimatlitteraturen, men liknande tankegångar var allmänt spridda såväl under antiken som senare. En uppmärksammad tillämpning fick klimatläran hos den berbiske 1300-talshistorikern Ibn Khaldun.
I sitt verk "al-Muqaddima" hänförde Ibn Khaldun såväl dygder som civilisationsgrad till klimatets inverkan. Noterbart är vidare att han redan på 1300-talet ifrågasatte den gängse uppfattningen att "negrernas" svarta hudfärg utgjorde ett vittnesbörd om den förbannelse över Hams ättlingar som Noa utfärdade i Första Mosebok. Ibn Khaldun relaterade i stället hudfärgens variationer till klimatets olikheter."
Rebelles fuimus
En lördagkväll, iuvenes: jag, doktorand i latin (läs: mkt vuxen och tråkig), sitter och äter middag med en barndomskamrat, en blivande diplomat (läs: särdeles karriärmedveten och också ganska vuxen) och vi inser plötsligt att vi äter hämtthaimat med något måttligt glas torrt vitt (ekologiskt!) vin, båda iförda Ralph Lauren munderingar i en Östermalmsvåning.
När hände detta? Vi var ju rebeller (typ)! Med betoning på var, fuimus.
Vi skulle ju inte bli sådana!
Visst är det otroligt elegant att just uttrycka ett förflutet illstånd med perfekt? Den evige Vergilius skriver i Aeneiden II:322-327. Det är Aeneas som under grekernas svekfulla invasion av Troja ber om en lägesrapport:
'quo res summa loco, Panthu? quam prendimus arcem?'
uix ea fatus eram gemitu cum talia reddit:
'uenit summa dies et ineluctabile tempus
Dardaniae. fuimus Troes, fuit Ilium et ingens
gloria Teucrorum; ferus omnia Iuppiter Argos
transtulit; incensa Danai dominantur in urbe.
Björkeson (visst blev måndagen mycket bättre nu?) översätter:
Panthos hur är vårt läge, säg? Är borgen förlorad?
Knappt är min fråga ställd förrn han jämrande svarar:'Dardaniens
ödestimma slår, det oundvikliga stundar.
Slut är det nu med vårt folk, förbi med Ilions välde,
teukrers ära och glans. Till Argos har Zeus i sin vrede
överfört allt; i vår brända stad har fienden makten.
För en gång skull är jaginte helt nöjd med hans övrigt så lysande tolkning, jag tycker inte just fuimus Troes riktigt kommer fram ordentligt. Kanske hellre något lite mer ordagrannt; vi var trojaner/ vi har varit trojaner... (resten av meningen är naturligtvis perfekt).
Drydens översättning passar mig bättre:
‘Troy is no more, and Ilium was a town!
Även Williams träffar bättre:
There is no Ilium now;
our Trojan name is gone, the Teucrian throne
Quite fallen.
Dessa tolkningar är courtesy of http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus:abo:phi,0690,003:2:325&lang=original, där ni även kan se kommentarer.
Men det var ruskigt jobbigt då jag upptäckte att vi båda hade den där fruktansvärda lilla polospelaren över ena bröstet. Danaerna har i sanning intagit vår stad.
När hände detta? Vi var ju rebeller (typ)! Med betoning på var, fuimus.
Vi skulle ju inte bli sådana!
Visst är det otroligt elegant att just uttrycka ett förflutet illstånd med perfekt? Den evige Vergilius skriver i Aeneiden II:322-327. Det är Aeneas som under grekernas svekfulla invasion av Troja ber om en lägesrapport:
'quo res summa loco, Panthu? quam prendimus arcem?'
uix ea fatus eram gemitu cum talia reddit:
'uenit summa dies et ineluctabile tempus
Dardaniae. fuimus Troes, fuit Ilium et ingens
gloria Teucrorum; ferus omnia Iuppiter Argos
transtulit; incensa Danai dominantur in urbe.
Björkeson (visst blev måndagen mycket bättre nu?) översätter:
Panthos hur är vårt läge, säg? Är borgen förlorad?
Knappt är min fråga ställd förrn han jämrande svarar:'Dardaniens
ödestimma slår, det oundvikliga stundar.
Slut är det nu med vårt folk, förbi med Ilions välde,
teukrers ära och glans. Till Argos har Zeus i sin vrede
överfört allt; i vår brända stad har fienden makten.
För en gång skull är jaginte helt nöjd med hans övrigt så lysande tolkning, jag tycker inte just fuimus Troes riktigt kommer fram ordentligt. Kanske hellre något lite mer ordagrannt; vi var trojaner/ vi har varit trojaner... (resten av meningen är naturligtvis perfekt).
Drydens översättning passar mig bättre:
‘Troy is no more, and Ilium was a town!
Även Williams träffar bättre:
There is no Ilium now;
our Trojan name is gone, the Teucrian throne
Quite fallen.
Dessa tolkningar är courtesy of http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus:abo:phi,0690,003:2:325&lang=original, där ni även kan se kommentarer.
Men det var ruskigt jobbigt då jag upptäckte att vi båda hade den där fruktansvärda lilla polospelaren över ena bröstet. Danaerna har i sanning intagit vår stad.
Saturday, March 25, 2006
Eruditio
Ytterligare larmrapporter om bildningsnivån vid våra "universitet". DN rapporterar:
"Studenter har bristande förkunskaper och fyra litteraturvetenskapliga institutioner riskerar att läggas ned. Det visar en färsk rapport från Högskoleverket.
Kulturminister Leif Pagrotsky betraktar rapporten som en nödvändig väckarklocka.
- De står nu inför valet att antingen höja kvaliteten eller lägga ned, säger han.
Stora brister har upptäckts vid Mittuniversitetet, Linköpings universitet, Högskolan i Jönköping och Luleå tekniska universitet. Vid Mittuniversitetet bedrivs all undervisning på distans - något staten har premierat, men som Högskoleverket efter sin utvärdering starkt ifrågasätter. Linköpings universitet och Högskolan i Jönköping har bara en disputerad lärare - verket kräver att institutionen ska drivas av minst två för att hålla de kvalitetskrav som är ställda. Om de berörda institutionerna inte åtgärdar de brister rapporten pekat på inom ett år, dras deras examensrätter in. Det innebär i praktiken att institutionerna försvinner.
...
Enligt rapporten är inte det litteraturvetenskapliga ämnet vid Högskolan i Jönköping tillräckligt akademiskt utan är mer jämförbart med "folkbildning".
Bara en av lärarna har disputerat i litteraturvetenskap."
Jag gillar den närapå Chandleresque-artade avslutningen, "Bara en av lärarna..."
"Studenter har bristande förkunskaper och fyra litteraturvetenskapliga institutioner riskerar att läggas ned. Det visar en färsk rapport från Högskoleverket.
Kulturminister Leif Pagrotsky betraktar rapporten som en nödvändig väckarklocka.
- De står nu inför valet att antingen höja kvaliteten eller lägga ned, säger han.
Stora brister har upptäckts vid Mittuniversitetet, Linköpings universitet, Högskolan i Jönköping och Luleå tekniska universitet. Vid Mittuniversitetet bedrivs all undervisning på distans - något staten har premierat, men som Högskoleverket efter sin utvärdering starkt ifrågasätter. Linköpings universitet och Högskolan i Jönköping har bara en disputerad lärare - verket kräver att institutionen ska drivas av minst två för att hålla de kvalitetskrav som är ställda. Om de berörda institutionerna inte åtgärdar de brister rapporten pekat på inom ett år, dras deras examensrätter in. Det innebär i praktiken att institutionerna försvinner.
...
Enligt rapporten är inte det litteraturvetenskapliga ämnet vid Högskolan i Jönköping tillräckligt akademiskt utan är mer jämförbart med "folkbildning".
Bara en av lärarna har disputerat i litteraturvetenskap."
Jag gillar den närapå Chandleresque-artade avslutningen, "Bara en av lärarna..."
Thursday, March 23, 2006
Punctum incisum
(Har druckit vin till lunch, så det blir eventuellt lite rörigt)
På tal om semikolon.
Om semikolon skriver den store palaeografen Bischoff intet, utan berättar:
"Finally the ancient grammarians up to Isidore of Seville-whom numerous medieval authors follow- have left clear and simple instructions for the use of actual marks: low point (comma) fr the short pause; medial point (colon)for the middle pause; high point (periodus) for the end of sentence. Instead of the clear ancient triad, however, in the early middle ages a lardge number of combinations of points and virgulas were created and used in bevildering multiplicity."
Bischoff, Bernhard, Latin Palaeography, Cambridge University Press 1997, s. 169.
Truss skriver i förrförra årets bästsäljare:
"The first printed semicolon was the work of ... Aldus Manutius just two years after Columbus sailed yo the new world... [I]t was not, as it turns out, the first time a human beingever balanced a dot on top of a coma. The medieval scribes had used a symbol very similar to our modern semicolon in their latin transcripts to indicate abbreviations (thus atque might appear atq;). The Greeks used the semicolon mark to indicate a question (and still do, those crazy guys)."
...
"For many years grammarians were a bit cagey about the difference between the colon and semi-colon. Peraps the colon was more "literary" then the semi-colon. One grammmarian, writing in 1829, lamented the two marks as "primeval sources of improfitable contention".[Eller hur?]"
Truss, Lynne, Eats, Shoots & Leaves, Gotham Books 2004, s. 206ff
Hon fortsätter sida upp och ner om det älskade semikolonet (?) men vi kan i korthet konstatera att Orwell, Amis och Eco (mest för att hans skrivmaskin inte hade det tecknet) undvek dem, men däremot Woolf och Proust nyttjar semikolon med stor elegans, medan Shaw missbrukar det hänsynslöst.
Handbok i Svenska Språket, då det faktiskt ändå är äran och hjältarnas språk som diskussionen rör, säger:
"Detta är ett mellanting mellan punkt och kommatecken, Det kan avändas, när två satser visserligen hör ihop. en man ändå vill hålla dem isär; man tycker kort sagt, att punkt är en för stark markering och kommatecen en alltför svag."
Är det så du resonerat, rara Philosophen? Eller stirrar du blott på fiskar?
Jag anser ändå att semikolon ska nyttjas med stor försiktighet i skönlitterära texter, i det akademiska finns noggranna kriterier, men i det skönlitterära tenderar de att användas då man tröttnat på annan interpunktion och satsfogningar.
På tal om semikolon.
Om semikolon skriver den store palaeografen Bischoff intet, utan berättar:
"Finally the ancient grammarians up to Isidore of Seville-whom numerous medieval authors follow- have left clear and simple instructions for the use of actual marks: low point (comma) fr the short pause; medial point (colon)for the middle pause; high point (periodus) for the end of sentence. Instead of the clear ancient triad, however, in the early middle ages a lardge number of combinations of points and virgulas were created and used in bevildering multiplicity."
Bischoff, Bernhard, Latin Palaeography, Cambridge University Press 1997, s. 169.
Truss skriver i förrförra årets bästsäljare:
"The first printed semicolon was the work of ... Aldus Manutius just two years after Columbus sailed yo the new world... [I]t was not, as it turns out, the first time a human beingever balanced a dot on top of a coma. The medieval scribes had used a symbol very similar to our modern semicolon in their latin transcripts to indicate abbreviations (thus atque might appear atq;). The Greeks used the semicolon mark to indicate a question (and still do, those crazy guys)."
...
"For many years grammarians were a bit cagey about the difference between the colon and semi-colon. Peraps the colon was more "literary" then the semi-colon. One grammmarian, writing in 1829, lamented the two marks as "primeval sources of improfitable contention".[Eller hur?]"
Truss, Lynne, Eats, Shoots & Leaves, Gotham Books 2004, s. 206ff
Hon fortsätter sida upp och ner om det älskade semikolonet (?) men vi kan i korthet konstatera att Orwell, Amis och Eco (mest för att hans skrivmaskin inte hade det tecknet) undvek dem, men däremot Woolf och Proust nyttjar semikolon med stor elegans, medan Shaw missbrukar det hänsynslöst.
Handbok i Svenska Språket, då det faktiskt ändå är äran och hjältarnas språk som diskussionen rör, säger:
"Detta är ett mellanting mellan punkt och kommatecken, Det kan avändas, när två satser visserligen hör ihop. en man ändå vill hålla dem isär; man tycker kort sagt, att punkt är en för stark markering och kommatecen en alltför svag."
Är det så du resonerat, rara Philosophen? Eller stirrar du blott på fiskar?
Jag anser ändå att semikolon ska nyttjas med stor försiktighet i skönlitterära texter, i det akademiska finns noggranna kriterier, men i det skönlitterära tenderar de att användas då man tröttnat på annan interpunktion och satsfogningar.
Wednesday, March 22, 2006
Occupata sum
Särdeles upptagen dessa dagar, så bara lite plotter för ert höga nöje:
Mycket bra språkspalt i SvD av Olle Josephson (visserligen 11 februari). Då jag i hemlighet är lite av en romanist faller detta mig på läppen:
"För det andra utnyttjas den romanska delen av det svenska ordförrådet till - ja, över! - bristningsgränsen. Det heter relation, preparera, vitala, indikerar, seriöst, kompression, inte förhållande, förbereda, livsviktiga, påpekar, allvarligt, tryck.
En av svenskans stora tillgångar är att vi kan utnyttja detta dubbla germanska och romanska ordförråd. Stabil position eller säker ställning? Marginell diskrepans eller liten skillnad? Preliminär konfrontation eller inledande sammanstötning?
Åtminstone i sakprosan är tendensen en tilltagande dominans (eller kanske går utvecklingen mot expanderande övervikt?) för det romanska. Kommunikation är centralt för demokratin löd en typisk ingressmening i gårdagens tidning. Det är svårt att tänka sig att det kunde stått Meningsutbyten är avgörande för folkstyret.
Susning.nu:s artikel om latin är skoj för detta:
"Liknande artiklar
-Latrin
-The Latin Kings"
De svenska länkarna är utmärkta.
http://susning.nu/Latin
Här på sidan som kallar sig "The Internet's Smallest Collection of Latin Jokes" hittar ni inte blott ngra få skämt, men även såväl "American Pie" av Don McLean som "Friday I'm in Love" av The Cure översatta till Latin. Utdrag ur ett av skämten (dedicated till ChW):
"He was so upset that he went to a bar near his house for a drink to settle his nerves.
"What'll it be?" asked the bartender.
"A martinus," said the professor.
"Don't you mean martini?"
"If I wanted more than one I'd ask for more than one."
Här är en skämtida helt på latin. Ett exempel på humorn:
Magister: Enumera pronomina duo !
Discipulus: Quis, ego ?
Magister: "Nonne tibi Publius pensum istud facere iuvabat ?"
Discipulus:"Minime."
Magister: "Certus es ?"
Discipulus: "Ita, cetrus. Publius mihi non iuvabat, ille pensum totum fecit ..."
Vadit iuvencus quidam in ecclessiam confitendi causa et antistiti sic dicit:
Ignosce mihi, pater, quia peccavi!
Quid fecisti?
Mammas meae amicae tetigi
Hmm, et eas sub vestibus aut supra vestes tetigisti?
Ne Deus sirit ! Supra vestes tantum, pater!!
Arrrgh, surde!! Nescis quod poena utrique ipsa est?
Hm.
Mycket bra språkspalt i SvD av Olle Josephson (visserligen 11 februari). Då jag i hemlighet är lite av en romanist faller detta mig på läppen:
"För det andra utnyttjas den romanska delen av det svenska ordförrådet till - ja, över! - bristningsgränsen. Det heter relation, preparera, vitala, indikerar, seriöst, kompression, inte förhållande, förbereda, livsviktiga, påpekar, allvarligt, tryck.
En av svenskans stora tillgångar är att vi kan utnyttja detta dubbla germanska och romanska ordförråd. Stabil position eller säker ställning? Marginell diskrepans eller liten skillnad? Preliminär konfrontation eller inledande sammanstötning?
Åtminstone i sakprosan är tendensen en tilltagande dominans (eller kanske går utvecklingen mot expanderande övervikt?) för det romanska. Kommunikation är centralt för demokratin löd en typisk ingressmening i gårdagens tidning. Det är svårt att tänka sig att det kunde stått Meningsutbyten är avgörande för folkstyret.
Susning.nu:s artikel om latin är skoj för detta:
"Liknande artiklar
-Latrin
-The Latin Kings"
De svenska länkarna är utmärkta.
http://susning.nu/Latin
Här på sidan som kallar sig "The Internet's Smallest Collection of Latin Jokes" hittar ni inte blott ngra få skämt, men även såväl "American Pie" av Don McLean som "Friday I'm in Love" av The Cure översatta till Latin. Utdrag ur ett av skämten (dedicated till ChW):
"He was so upset that he went to a bar near his house for a drink to settle his nerves.
"What'll it be?" asked the bartender.
"A martinus," said the professor.
"Don't you mean martini?"
"If I wanted more than one I'd ask for more than one."
Här är en skämtida helt på latin. Ett exempel på humorn:
Magister: Enumera pronomina duo !
Discipulus: Quis, ego ?
Magister: "Nonne tibi Publius pensum istud facere iuvabat ?"
Discipulus:"Minime."
Magister: "Certus es ?"
Discipulus: "Ita, cetrus. Publius mihi non iuvabat, ille pensum totum fecit ..."
Vadit iuvencus quidam in ecclessiam confitendi causa et antistiti sic dicit:
Ignosce mihi, pater, quia peccavi!
Quid fecisti?
Mammas meae amicae tetigi
Hmm, et eas sub vestibus aut supra vestes tetigisti?
Ne Deus sirit ! Supra vestes tantum, pater!!
Arrrgh, surde!! Nescis quod poena utrique ipsa est?
Hm.
Tuesday, March 21, 2006
Exemplaria
I senaste TLS (10 mars) recenseras tidskriften Exemplaria; A journal of medieval and renaissance studies med följande mening:
"Few academic journals can pull of two articles about farting in one issue, but Exemplaria does it with panache."
He.
Detta nummer av TLS är även intressant för den långa artikeln om utställningen i Turin om Le tre vite del Papiro di Artemidoro, en nyupptäckt papyrus från Egypten, som kanske kan visa den konst fom tydligen florerade under antiken. Ingressen:
"The exhibition currently at the Palazzo Bricherasio in Turin, Le tre vite del Papiro di Artemidoro: Voci e sguardi dall’Egitto greco-romano, is proving to be a remarkable cultural eye-opener. It centres on a new papyrus from Greco-Roman Egypt. The excitement this time is generated not by some luckily preserved fragment of lost literature (though this papyrus has that too, with a page or two of previously unknown Greek). It comes instead from a startling series of ancient sketches which promises to go some way towards bridging the frustrating gap between the extravagant enthusiasm of Greek and Latin writers for the masterpieces of ancient painting, and the generally unimpressive specimens that we can actually see."
"Few academic journals can pull of two articles about farting in one issue, but Exemplaria does it with panache."
He.
Detta nummer av TLS är även intressant för den långa artikeln om utställningen i Turin om Le tre vite del Papiro di Artemidoro, en nyupptäckt papyrus från Egypten, som kanske kan visa den konst fom tydligen florerade under antiken. Ingressen:
"The exhibition currently at the Palazzo Bricherasio in Turin, Le tre vite del Papiro di Artemidoro: Voci e sguardi dall’Egitto greco-romano, is proving to be a remarkable cultural eye-opener. It centres on a new papyrus from Greco-Roman Egypt. The excitement this time is generated not by some luckily preserved fragment of lost literature (though this papyrus has that too, with a page or two of previously unknown Greek). It comes instead from a startling series of ancient sketches which promises to go some way towards bridging the frustrating gap between the extravagant enthusiasm of Greek and Latin writers for the masterpieces of ancient painting, and the generally unimpressive specimens that we can actually see."
Memoria discipulae
Den kloka ChW har sänt ett minne av Harry:
"Jag hade Harry i latin, och det är med viss skam jag
erkänner att jag inte läste grekiska på gymnasiet för
att ett ämne till med Harry kanske hade varit mer än
jag orkade med. Vi var en alldeles horribel grupp på
sju personer, tror jag. Några var där av rent tvång
och förstod inte poängen med att lära sig döda språk,
men vi var några trogna själar som gillade alla
utläggningar och uppställningar och förklaringar, fast
vi väl ibland önskade att de hade varit skrivna i
läsligare handstil. Till och med klassens syndikalist
dök upp regelbundet.
Nog fnittrades det en del åt honom, till exempel åt
hans vana att gå omkring i klassrummet och pilla med
tavelkritor, för att sedan tankspritt gnugga sig om
näsan med sin kritfläckiga hand, men oj vad jag tyckte
om honom. Eftersom jag var ett överambitiöst freak på
gymnasiet kan jag inte påstå att hans lektioner blev
en sådan väckelse för mig, men absolut några av de
mest oförglömliga."
Tusen tack. Gratiam tibi ago.
Sänd en tanke till alla fina gamla latin- och grekiska- lärare, eller bättre upp ett vykort eller ett mail, de (läs: vi) blir så glada då.
"Jag hade Harry i latin, och det är med viss skam jag
erkänner att jag inte läste grekiska på gymnasiet för
att ett ämne till med Harry kanske hade varit mer än
jag orkade med. Vi var en alldeles horribel grupp på
sju personer, tror jag. Några var där av rent tvång
och förstod inte poängen med att lära sig döda språk,
men vi var några trogna själar som gillade alla
utläggningar och uppställningar och förklaringar, fast
vi väl ibland önskade att de hade varit skrivna i
läsligare handstil. Till och med klassens syndikalist
dök upp regelbundet.
Nog fnittrades det en del åt honom, till exempel åt
hans vana att gå omkring i klassrummet och pilla med
tavelkritor, för att sedan tankspritt gnugga sig om
näsan med sin kritfläckiga hand, men oj vad jag tyckte
om honom. Eftersom jag var ett överambitiöst freak på
gymnasiet kan jag inte påstå att hans lektioner blev
en sådan väckelse för mig, men absolut några av de
mest oförglömliga."
Tusen tack. Gratiam tibi ago.
Sänd en tanke till alla fina gamla latin- och grekiska- lärare, eller bättre upp ett vykort eller ett mail, de (läs: vi) blir så glada då.
Sunday, March 19, 2006
In memoriam
Jag fick idag höra att min gamla lärare i grekiska från gymnasiet, Harry Lindblad, har avlidit. Då jag tyvärr inte läser lokaltidningen hade detta inte noterats av mig och det skulle nog passerat mig förbi om inte min hulda mater kännt igen hans namn och klippt ut minnesorden åt mig.
Det ena, som tyvärr saknar datum, är skrivet av Susanne Levin, en lärarkollega till honom, och några av de mer träffande iaktagelserna hon gör är förljande:
"...Harrys genuina intresse för all slags kunskap, och den värme och äkthetsstämpel som hela hans väsen bar, gjorde honom synnerligen lämpad för möten, särskilt med gymnasiets unga.
...
Han hade en bred kunskap som inte bara omfattade klassiska språk utan också flera för människan viktiga ämnen. Men han lät inte nöja med dethan en gång lärt. Han var alltid nyfiken och intresserad på att få veta mera. Och mera.
...
Jag minns hur glad han var när han kunde berätta att han äntligen fått en klass i latin. och hur kärleksfullt han talade om sin nya vän, katten Patricia.
...
Harry Lindblads vänliga intresse för de ständigt nya generationer som strömmade över tröskeln till hans klassrum, hans förmåga att lyssna och leda dem, har gjort honom odödlig."
Den andra av de två minnesord som jag har i min hand är skrivet av Gunilla Stenkula, rektor vid Lundellska skolan, daterat den 15 mars i UNT, och hon lyckas också belysa några av hans sidor:
"Harry Lindblad var läraren som skapade och fördjupade intresset för livets stora frågor hos elever och dem som hade förmånen att få samtala med honom. Hans undervisningsämnen var de klassiskt humanistiska: filosofi, grekiska, religion, psykologi och allmänspråkkunskap. [samt latin?]
...
Ett möte med Harry Lindblad lyfte och citaten man fick av honom bar man med sig: "Bildning ska man bära med sig lätt som en blomma, inte stoltsera med" är ett av dem. Interaktionistisk aspekt lärde han ut genom uttrycket "Jag är inte samma människa som innan jag träffade dig".
Harry Lindblads bildning var stor och imponerande, men han bar den mad lätthet. Efter ett möte med honom, kort eller inte, var man sällan densamma."
Och vad minns jag?
Jag minns den ägg-guldgula Solder grammatikan i grekiska, de mjuka pärmarna på Ponténs klassiska läroböcker (i bruk sedan 1912), det trånga avlånga klassrummet med absurd takhöjd som vi satt i, jag minns övningsmeningar som "Slaven är i huset" och "Vildsvinen är på ön", hur det nästan alltid var sol under de där tre, emellanåt oändliga, eftemiddagstimmarna (som jag tror jag aldrig skolkade, och jag var en fruktansvärd skolkis), jag minns känslan av att hälsa "Xaipe" (förlåt, vet inte hur grekiska bokstäver göres på denna dator), att sitta och plugga accentlära på Ofvandahls konditori, jag minns hur det var att bemästra ett nytt alfabet och att älska de där främmande små krumelurerna. Jag minns att jag enbart skrev med brunt bläck då, och att jag alltid hade många, många sådana pennor i fickor och väska.
I synnerhet minns jag och är evigt, uppriktigt tacksam hur Harry fick mig att verkligen plugga för första gången, att sätta sig ner och skriva samma ord, deklination och böjning tills det satt i muskelminnet. Jag kan minnas hur jag släpade upp en full thékanna till mitt flickrums ganska oanvända skrivbord och sedan satt där och läste, läste och läste detta nya svåra,tills dessa tt den tömts, som jag inte kunde fuska mig igenom. (Det ska erkännas att man kanske var något understimulerad i gymnasiet.) Denna disciplin och uppväckta intresse för att studera in mönster och sålunda kunna skönja dem ständigt i texter och grammatik, spillde tack och lov över på latinet, och jag tror det är Harry vi har att tacka för att jag sitter här idag.
Visst var han en kuf och ett original, och det var säkert såväl kollegor som elever som log snett mot honom eller pratade bakom hans rygg, men han väckte en kärlek till språk och bildning, samt lyckades mot alla odds ge en smula diciplin till splittrade tonårshjärnor. Kan man bli en bättre lärare?
Jag var, vilket väl inte är ovanligt, något odräglig under min gymnasietid, det är en svår period även om man inte tar med hormonerna i ekvationen, den präglas av förvirring, exsitentiell ångest och ett allmänt förakt och en generell rädlsa för det mesta. Harrys lektioner var dock en fristad, här gällde det att arbeta med hjärnan och dramatiken fick vänta utanför.
Harry delade en gång ut stenciler, vars original var baksidan av ett kuvert som han kastat ner glosor på, han vek en gång ett sådant där tretimmarspass till en diskussion om något obskyrt indianspråk som han hört föreläsas om dagen innan, han berättade om promenader med sin kära katt (jag mindes att hon hette Felicia), han ficl ossa tt lära in åtminstånde ett dussin olika grekiska kruksorter (kouroi, polikrater, amfora...) och duvade oss ordentligt i de olika kapitälen (dorisk, jonisk och korintisk.)
Harry såg till att vi gick på Dionysosfesten på Dramaten och gav mig sålunda upplevelsen av att se Elin Klinga spela Dionysos i "Backanterna" och Stina Ekblad som titelrollen i "Medea". Han gav mig gåvan att upptäcka Euripides, Alkman och Sappho, för att nämna några, då jag behövde det.
Han lärde mig ordet filolog, det vackraste ord jag vet.
Jag är tårögd nu, och grämer mig så för att jag inte tog kontakt med honom och berättade om min doktorandplats och hur mycket han betytt för att styra in mig på den banan, att det faktiskt troligen inte hänt utan att han öppnat mina ögon för grammatisk och klassisk dkönhet i en känslig och stormig ålder. Jag tror det beror lite på att jag aldrig riktigt fastnade för grekiskan, trots Harrys uppmuntran och trots många universitetspoäng i det språket. Dock, tack för allt.
Ave atque vale, optime magister. Requiescas in pace.
P.S Om någon har ett minne av Harry som de vill bidra med, sänd mig det så lägger jag gärna ut det på bloggen. D.S
Det ena, som tyvärr saknar datum, är skrivet av Susanne Levin, en lärarkollega till honom, och några av de mer träffande iaktagelserna hon gör är förljande:
"...Harrys genuina intresse för all slags kunskap, och den värme och äkthetsstämpel som hela hans väsen bar, gjorde honom synnerligen lämpad för möten, särskilt med gymnasiets unga.
...
Han hade en bred kunskap som inte bara omfattade klassiska språk utan också flera för människan viktiga ämnen. Men han lät inte nöja med dethan en gång lärt. Han var alltid nyfiken och intresserad på att få veta mera. Och mera.
...
Jag minns hur glad han var när han kunde berätta att han äntligen fått en klass i latin. och hur kärleksfullt han talade om sin nya vän, katten Patricia.
...
Harry Lindblads vänliga intresse för de ständigt nya generationer som strömmade över tröskeln till hans klassrum, hans förmåga att lyssna och leda dem, har gjort honom odödlig."
Den andra av de två minnesord som jag har i min hand är skrivet av Gunilla Stenkula, rektor vid Lundellska skolan, daterat den 15 mars i UNT, och hon lyckas också belysa några av hans sidor:
"Harry Lindblad var läraren som skapade och fördjupade intresset för livets stora frågor hos elever och dem som hade förmånen att få samtala med honom. Hans undervisningsämnen var de klassiskt humanistiska: filosofi, grekiska, religion, psykologi och allmänspråkkunskap. [samt latin?]
...
Ett möte med Harry Lindblad lyfte och citaten man fick av honom bar man med sig: "Bildning ska man bära med sig lätt som en blomma, inte stoltsera med" är ett av dem. Interaktionistisk aspekt lärde han ut genom uttrycket "Jag är inte samma människa som innan jag träffade dig".
Harry Lindblads bildning var stor och imponerande, men han bar den mad lätthet. Efter ett möte med honom, kort eller inte, var man sällan densamma."
Och vad minns jag?
Jag minns den ägg-guldgula Solder grammatikan i grekiska, de mjuka pärmarna på Ponténs klassiska läroböcker (i bruk sedan 1912), det trånga avlånga klassrummet med absurd takhöjd som vi satt i, jag minns övningsmeningar som "Slaven är i huset" och "Vildsvinen är på ön", hur det nästan alltid var sol under de där tre, emellanåt oändliga, eftemiddagstimmarna (som jag tror jag aldrig skolkade, och jag var en fruktansvärd skolkis), jag minns känslan av att hälsa "Xaipe" (förlåt, vet inte hur grekiska bokstäver göres på denna dator), att sitta och plugga accentlära på Ofvandahls konditori, jag minns hur det var att bemästra ett nytt alfabet och att älska de där främmande små krumelurerna. Jag minns att jag enbart skrev med brunt bläck då, och att jag alltid hade många, många sådana pennor i fickor och väska.
I synnerhet minns jag och är evigt, uppriktigt tacksam hur Harry fick mig att verkligen plugga för första gången, att sätta sig ner och skriva samma ord, deklination och böjning tills det satt i muskelminnet. Jag kan minnas hur jag släpade upp en full thékanna till mitt flickrums ganska oanvända skrivbord och sedan satt där och läste, läste och läste detta nya svåra,tills dessa tt den tömts, som jag inte kunde fuska mig igenom. (Det ska erkännas att man kanske var något understimulerad i gymnasiet.) Denna disciplin och uppväckta intresse för att studera in mönster och sålunda kunna skönja dem ständigt i texter och grammatik, spillde tack och lov över på latinet, och jag tror det är Harry vi har att tacka för att jag sitter här idag.
Visst var han en kuf och ett original, och det var säkert såväl kollegor som elever som log snett mot honom eller pratade bakom hans rygg, men han väckte en kärlek till språk och bildning, samt lyckades mot alla odds ge en smula diciplin till splittrade tonårshjärnor. Kan man bli en bättre lärare?
Jag var, vilket väl inte är ovanligt, något odräglig under min gymnasietid, det är en svår period även om man inte tar med hormonerna i ekvationen, den präglas av förvirring, exsitentiell ångest och ett allmänt förakt och en generell rädlsa för det mesta. Harrys lektioner var dock en fristad, här gällde det att arbeta med hjärnan och dramatiken fick vänta utanför.
Harry delade en gång ut stenciler, vars original var baksidan av ett kuvert som han kastat ner glosor på, han vek en gång ett sådant där tretimmarspass till en diskussion om något obskyrt indianspråk som han hört föreläsas om dagen innan, han berättade om promenader med sin kära katt (jag mindes att hon hette Felicia), han ficl ossa tt lära in åtminstånde ett dussin olika grekiska kruksorter (kouroi, polikrater, amfora...) och duvade oss ordentligt i de olika kapitälen (dorisk, jonisk och korintisk.)
Harry såg till att vi gick på Dionysosfesten på Dramaten och gav mig sålunda upplevelsen av att se Elin Klinga spela Dionysos i "Backanterna" och Stina Ekblad som titelrollen i "Medea". Han gav mig gåvan att upptäcka Euripides, Alkman och Sappho, för att nämna några, då jag behövde det.
Han lärde mig ordet filolog, det vackraste ord jag vet.
Jag är tårögd nu, och grämer mig så för att jag inte tog kontakt med honom och berättade om min doktorandplats och hur mycket han betytt för att styra in mig på den banan, att det faktiskt troligen inte hänt utan att han öppnat mina ögon för grammatisk och klassisk dkönhet i en känslig och stormig ålder. Jag tror det beror lite på att jag aldrig riktigt fastnade för grekiskan, trots Harrys uppmuntran och trots många universitetspoäng i det språket. Dock, tack för allt.
Ave atque vale, optime magister. Requiescas in pace.
P.S Om någon har ett minne av Harry som de vill bidra med, sänd mig det så lägger jag gärna ut det på bloggen. D.S
Plus relatoris
Jag tycker det är otroligt spännande med Kapuscinskis bok och hur den försöker visa på grekiska historikers nutida relevans.
Så vad säger Ryszard Kapuscinski själv om Herodotos? DN vet besked:
Den evige följeslagaren under trista flygningar och ensamma hotellnätter blev Herodotos, det antika Greklands förste historiker, han som reste kors och tvärs för att samla in kunskaper om världen, kanske mest känd för skildringarna av grekernas kamp mot perserna, då Europa vid civilisationens gryning satte stopp för det stora anfallet från Asien.
...
- Herodotos, säger han, var historiens förste reporter. Jag tänker mig honom som en öppen och glad kille från provinsen. Han ville lära känna världen och det enda sättet var att genomkorsa den. Ingen annan hade tidigare fäst den på papper. Det var en fullständigt förbluffande bedrift.
...
- Jag brann av lust, säger han. Allt var så nytt [i Afrika]: människorna, himlarna, vägarna. Av Herodotos lärde jag mig att försöka möta världen med öppna sinnen. Han stack aldrig näsan i vädret och ville åt särarten hos andra folk. Men han betonade att alla egentligen är rätt lika. Herodotos var en världsvisionär, den första globalisten, motsatsen till alla dästa provinsialister och arroganta erövrare.
Svenskan ställer bättre frågor:
"Herodotos är en av reportagekonstens fäder, säger Ryszard Kapuscinski.
- Hans viktigaste budskap är att man måste resa, och man måste möta Den andre, det är bara genom Den andre man kan hitta sanningen om sig själv. Så var det för mig första gången jag var i Afrika, där blev jag plötsligt medveten om att jag var en vit människa. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som vit förrän då, när jag reflekterades i Den andres ögon.
- Den grekiska kulturen som Herodotos hörde till var en arrogant kultur, som såg sig själv som överlägsen. Han, som själv kom från den grekiska periferin, kunde se det där, och vad han säger till sina landsmän är just det: res ut och möt andra kulturer, då först får ni ett mått på er egen.
Att resa på Herodotos tid var naturligtvis en annan sak än i dag, praktiskt mycket svårare och på många - men inte alla - sätt farligare. Det som drev honom torde ha varit "den optimistiska föreställning som vi nutidsmänniskor har mist för länge sedan: att världen går att beskriva", skriver Kapuscinski i sin bok.
- Varför har vi förlorat den inställningen? Jag tror att det har att göra med att vi lever i ett globalt informationssamhälle och att de personliga mötena har så mycket mindre betydelse. Information utan sammanhang sköljer över oss från alla håll, men samtidigt förstår vi mindre, information är ju inte detsamma som kunskap.
- Ändå måste vi fortsätta att försöka beskriva världen, men vi måste vara ödmjuka och inse att vi aldrig kan ge en fullständig och sann bild, att vi bara kan försöka komma nära. Reporterrollen kommer nog att förändras, tror jag, reportern är på väg att essäiseras. Men budskapet är fortfarande detsamma: res ut!"
...
"Samtidigt är människan i grunden sig lik, annars skulle vi ju inte kunna läsa och förstå en sådan som Herodotos. Och människan söker efter trygga punkter, i den fruktans civilisation som vi lever i. Det är ju så lätt att övertyga folk om att de ska vara rädda i dag, ta bara det här med fågelinfluensen, det är rädslan för den som är den verkliga pandemin."
Så vad säger Ryszard Kapuscinski själv om Herodotos? DN vet besked:
Den evige följeslagaren under trista flygningar och ensamma hotellnätter blev Herodotos, det antika Greklands förste historiker, han som reste kors och tvärs för att samla in kunskaper om världen, kanske mest känd för skildringarna av grekernas kamp mot perserna, då Europa vid civilisationens gryning satte stopp för det stora anfallet från Asien.
...
- Herodotos, säger han, var historiens förste reporter. Jag tänker mig honom som en öppen och glad kille från provinsen. Han ville lära känna världen och det enda sättet var att genomkorsa den. Ingen annan hade tidigare fäst den på papper. Det var en fullständigt förbluffande bedrift.
...
- Jag brann av lust, säger han. Allt var så nytt [i Afrika]: människorna, himlarna, vägarna. Av Herodotos lärde jag mig att försöka möta världen med öppna sinnen. Han stack aldrig näsan i vädret och ville åt särarten hos andra folk. Men han betonade att alla egentligen är rätt lika. Herodotos var en världsvisionär, den första globalisten, motsatsen till alla dästa provinsialister och arroganta erövrare.
Svenskan ställer bättre frågor:
"Herodotos är en av reportagekonstens fäder, säger Ryszard Kapuscinski.
- Hans viktigaste budskap är att man måste resa, och man måste möta Den andre, det är bara genom Den andre man kan hitta sanningen om sig själv. Så var det för mig första gången jag var i Afrika, där blev jag plötsligt medveten om att jag var en vit människa. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som vit förrän då, när jag reflekterades i Den andres ögon.
- Den grekiska kulturen som Herodotos hörde till var en arrogant kultur, som såg sig själv som överlägsen. Han, som själv kom från den grekiska periferin, kunde se det där, och vad han säger till sina landsmän är just det: res ut och möt andra kulturer, då först får ni ett mått på er egen.
Att resa på Herodotos tid var naturligtvis en annan sak än i dag, praktiskt mycket svårare och på många - men inte alla - sätt farligare. Det som drev honom torde ha varit "den optimistiska föreställning som vi nutidsmänniskor har mist för länge sedan: att världen går att beskriva", skriver Kapuscinski i sin bok.
- Varför har vi förlorat den inställningen? Jag tror att det har att göra med att vi lever i ett globalt informationssamhälle och att de personliga mötena har så mycket mindre betydelse. Information utan sammanhang sköljer över oss från alla håll, men samtidigt förstår vi mindre, information är ju inte detsamma som kunskap.
- Ändå måste vi fortsätta att försöka beskriva världen, men vi måste vara ödmjuka och inse att vi aldrig kan ge en fullständig och sann bild, att vi bara kan försöka komma nära. Reporterrollen kommer nog att förändras, tror jag, reportern är på väg att essäiseras. Men budskapet är fortfarande detsamma: res ut!"
...
"Samtidigt är människan i grunden sig lik, annars skulle vi ju inte kunna läsa och förstå en sådan som Herodotos. Och människan söker efter trygga punkter, i den fruktans civilisation som vi lever i. Det är ju så lätt att övertyga folk om att de ska vara rädda i dag, ta bara det här med fågelinfluensen, det är rädslan för den som är den verkliga pandemin."
Friday, March 17, 2006
Sancti Patrici dies
Glad Sankt Patriks-dag på er alla! Må ni slippa grön öl och gnomer!
Det fins många myter och legender om denne man, som i grunden var walesare, om hur han kristnade Irland, om hur ahn liknade treenigheten vid en treklöver och om hur han lockade bort alla ormar från Irland, men här på latinbloggen intresserar vi oss bara för en sak:
"Legend has it that St Patrick was born Maewyn Succat, to an Anglo-Roman family in Wales, in 415 AD. When he was 16 years of age he was captured by an Irish pagan warlord, Niall of the Nine Hostages, and he spent six miserable years in Ireland until he escaped to France.
Maewyn went on to become a priest, changing his name to Patricius, or Patrick, which derives from the Latin for father-figure - other derivations include patrician, patron and patronize."
...
"His greatest legacy was a platoon of scholar-monks, who sought to preserve the classical works of Greece and Rome. So, at the same time the Romans were burning down the Great Library at Alexandria, Irish Catholics were faithfully copying much of what was being lost. When Roman Catholics disagreed with a certain text, they burned it, but Irish Catholics copied it word for word, but made editorials in the margins like 'this is pure rubbish, here'."
http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A273700
Om hans egna skrifter:
"The only certain writings of St. Patrick's are his Confessions and a letter written to a man named Coroticus. His Confessions are written in crude Latin."
http://www.apples4theteacher.com/holidays/st-patricks-day/index.html#aboutstpatricksday
"The prime source for Patrick's life is the Confessions, a moving apology for his life and work written during his last years. Some years earlier he had written the Letter to the Soldiers of Coroticus. This is an angry appeal to raiders, supposedly Roman-British Christians, to repudiate their ruler Coroticus for his bloody raid on Ireland and to return the women taken captive. Patrick's two surviving works are written in Latin and show his knowledge of the Vulgate(Latin) translation of the Bible.
St. Patrick was probably the author of the Lorica (or Breastplate) of St. Patrick, also called The Cry of the Deer (in Irish, Fáed Fíada), a mystic poem of faith written in Irish and Latin."
http://www.answers.com/topic/saint-patrick-saint-holiday-figure
Här hittar ni hans Confessio i engelsk översättning, vad katolikerna säger, fåniga FAQ:s om dagen, och så Wikipedia.
Ut och töm en öl för denne någorlunda latinkunnige biskop och framförallt för att han drog igång skrivarna på den gröna ön!
Det fins många myter och legender om denne man, som i grunden var walesare, om hur han kristnade Irland, om hur ahn liknade treenigheten vid en treklöver och om hur han lockade bort alla ormar från Irland, men här på latinbloggen intresserar vi oss bara för en sak:
"Legend has it that St Patrick was born Maewyn Succat, to an Anglo-Roman family in Wales, in 415 AD. When he was 16 years of age he was captured by an Irish pagan warlord, Niall of the Nine Hostages, and he spent six miserable years in Ireland until he escaped to France.
Maewyn went on to become a priest, changing his name to Patricius, or Patrick, which derives from the Latin for father-figure - other derivations include patrician, patron and patronize."
...
"His greatest legacy was a platoon of scholar-monks, who sought to preserve the classical works of Greece and Rome. So, at the same time the Romans were burning down the Great Library at Alexandria, Irish Catholics were faithfully copying much of what was being lost. When Roman Catholics disagreed with a certain text, they burned it, but Irish Catholics copied it word for word, but made editorials in the margins like 'this is pure rubbish, here'."
http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A273700
Om hans egna skrifter:
"The only certain writings of St. Patrick's are his Confessions and a letter written to a man named Coroticus. His Confessions are written in crude Latin."
http://www.apples4theteacher.com/holidays/st-patricks-day/index.html#aboutstpatricksday
"The prime source for Patrick's life is the Confessions, a moving apology for his life and work written during his last years. Some years earlier he had written the Letter to the Soldiers of Coroticus. This is an angry appeal to raiders, supposedly Roman-British Christians, to repudiate their ruler Coroticus for his bloody raid on Ireland and to return the women taken captive. Patrick's two surviving works are written in Latin and show his knowledge of the Vulgate(Latin) translation of the Bible.
St. Patrick was probably the author of the Lorica (or Breastplate) of St. Patrick, also called The Cry of the Deer (in Irish, Fáed Fíada), a mystic poem of faith written in Irish and Latin."
http://www.answers.com/topic/saint-patrick-saint-holiday-figure
Här hittar ni hans Confessio i engelsk översättning, vad katolikerna säger, fåniga FAQ:s om dagen, och så Wikipedia.
Ut och töm en öl för denne någorlunda latinkunnige biskop och framförallt för att han drog igång skrivarna på den gröna ön!
Wednesday, March 15, 2006
Magister facetus et peritissimus vocabularii
Jag hade förmånen och ynnersten att igår på ett seminarium träffa Ebbe Vilborg. Denne otroligt trevliga och roliga man är känd av många skäl, bl.a för en mykensk grammatik (tydligen fortfarande i bruk), som omnämndes på detta grekiska seminarium, men då vi introducerades utbrast jag genast att jag väl kände till hans Svensk-latinska ordbok och att jag med stor behållning ofta nyttjat den under min tid som latinlärare.
Han sken upp och vi diskuterade hur skojig denna bok var (tänk att kunna göra att lexikon humoristiskt) och han erkände själv att han så här på ålderns höst blivit mer av en "entertainer" än tidigare. Han berättade att det kommit en norsk utgåva vari man lagt till en parlör om händelsevis någon skulle förirra sig i det antika Rom. Han har ingen aning om vem som gjort denna, men den var tydligen bra. (Känner att jag måste hitta den norska upplagan omgående)
När denna ordbok kom år 2001 var det något av en revolution, då det var närapå (såsom Vilborg själv skriver i förordet) 100 år sedan ett svenskt-latinskt lexikon publicerats (tydligen Cavallins Svensk -latinska ordbok, 4:e upplagan år 1905). Det kan tyckas ganska lustigt, då latinet ändå studerats i skolor och vid universitet under det gångna seklet.
Jag har under de plågsamma åren av stilskrivningar (dvs att översätta från svenska till latin) använt mig av Cavallins ordbok, då Vilborg faktiskt inte fanns då. (Anus sum) Då senaste upplagan var för runt hundra år sedan lyckades jag aldrig få tag i ett eget ex utan satt alltid i institutionsbiblioteket och läste. Vilborg skaffade jag strax efter att den publicerats.
Vilborgs skiljer sig åtskilligt från Cavallins, till att börja med sin luftiga och lättlästa typografi, Cavallin hade en variant på frakturstil och särdeles "cramped" spalter, vidare har ordförrådet uppdaterats åtskilligt, Vilborg har låtit översätta moderna begrepp och uttryck, tydligen med hjälp av Vatikanens nylatinska lexikon. Sedan är svenskan betydligt mer lättförståelig hos Vilborg, av uppenbara skäl, likaså är det på en stavning som vi inte mystifieras av. Den är även en mycket "användarvänlig" bok, det finns utförliga anvisningar för den grammatiskt handikappade, , en uttalsguide, en bra lista över oregelbundna verb samt längst bak lite om siffror och räkneord hos romarna och slutligen en samling sentenser (källorna är dock lite dåliga där).
En enorm fördel med Vilborgs är att den faktiskt går att få tag på, det är bara att beställa på nätet eller traska in i en välsorterad bokhandel, medan Cavallin är ovanlig som hönständer. Cavallin är dock något utförligare och ger oftast en större ordrikedom vid uppslagsordet.
Man ska dock komma ihåg, iuvenes, (vilket upprepades tusentals gånger för mig vid översättning till latin) att man får aldrig lita på det ord eller uttryck man finner i sin svensk-latinska ordbok, utan dess konstruktion och klassiska autencitet ska alltid, semper och perpetuo kontrolleras i ett latinlexikon, såsom Ahlbergs, OLD eller Lewis and Short.
Här har Vilborg används flitigt, jag slår gärna i den ordboken för mitt eget höga nöjes skull och jag plockar emellanåt rubriker därifrån. Några smakprov:
Toppless- Fascia pectorali carens
Metalldetektor- Instrumentum metallum detegens
Gädda- Esox
Värend- Verendia
Chokladkaka- Lamella socolatae
Västbanken- Ripa occidentalis
Tvärflöjt- Tibia transversa
Arbetsmarknad- Operum mercatus
Torktumlare- machina siccatoria volubilis
En utförlig och bra recension av Vilborgs ordbok, skriven av Valter Lundell:
http://www.geocities.com/Athens/Forum/8524/libriebbevilborgrec.html
Ett kåseri därkring:
http://www.blaskan.nu/blaskan/Nummer11/Stefan_Hammaren/latinet_och_nagra_ordbocker.html
Lund rekommenderar hans ordbok till studenterna:
"Behöver Du ta reda på vad ett ord heter på latin kan du slå upp det i Ebbe Vilborg, Norstedts svensk-latinska ordbok (Stockholm 2001). "
http://www.klass.lu.se/latin/?expand_menu=4
Norstedts sida om honom:
http://www.panorstedt.se/templates/common/Author.aspx?id=16394&q_context
Om ni dock känner att Cavallin är något för er finns den inskannad tack vare projekt Runeberg:
http://runeberg.org/swelatin/
Ebbe Vilborg har även gjort en trevlig citatbok, som även rymmer åtskilliga moderna bevingade ord, översatta till latin. Ngra exempel:
Vis tectum esto! - May the force be with you!
Mene alloqueris? - Are you talking to me?
Jag har en plan - Cogitationem habeo
En trevlig recension av hans citatbok:
http://www.bulldozer.nu/avtryck/latcit.html
DNkåseri om detsamma:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1629&a=397773&previousRenderType=1
Vilborg är även en aktiv esperantoutövare (esperantist?) och fär sålunda en egen sida i Wikipedias esperantoversion:
http://eo.wikipedia.org/wiki/Ebbe_VILBORG
Slutligen, ytterligare behållning av detta seminarium var( förutom den utmärkta föreläsningen av den unge dansken) att jag har blivit inbjuden att besöka ett hemligt bibliotek samt en lustig diskussion om vad man kallar en person som har haft två professorstolar (emeriti?).
(Ja, jag vet att länkarna inte funkar, c'est pas de ma faute, datorn är idiotisk, fixar det i helgen)
Han sken upp och vi diskuterade hur skojig denna bok var (tänk att kunna göra att lexikon humoristiskt) och han erkände själv att han så här på ålderns höst blivit mer av en "entertainer" än tidigare. Han berättade att det kommit en norsk utgåva vari man lagt till en parlör om händelsevis någon skulle förirra sig i det antika Rom. Han har ingen aning om vem som gjort denna, men den var tydligen bra. (Känner att jag måste hitta den norska upplagan omgående)
När denna ordbok kom år 2001 var det något av en revolution, då det var närapå (såsom Vilborg själv skriver i förordet) 100 år sedan ett svenskt-latinskt lexikon publicerats (tydligen Cavallins Svensk -latinska ordbok, 4:e upplagan år 1905). Det kan tyckas ganska lustigt, då latinet ändå studerats i skolor och vid universitet under det gångna seklet.
Jag har under de plågsamma åren av stilskrivningar (dvs att översätta från svenska till latin) använt mig av Cavallins ordbok, då Vilborg faktiskt inte fanns då. (Anus sum) Då senaste upplagan var för runt hundra år sedan lyckades jag aldrig få tag i ett eget ex utan satt alltid i institutionsbiblioteket och läste. Vilborg skaffade jag strax efter att den publicerats.
Vilborgs skiljer sig åtskilligt från Cavallins, till att börja med sin luftiga och lättlästa typografi, Cavallin hade en variant på frakturstil och särdeles "cramped" spalter, vidare har ordförrådet uppdaterats åtskilligt, Vilborg har låtit översätta moderna begrepp och uttryck, tydligen med hjälp av Vatikanens nylatinska lexikon. Sedan är svenskan betydligt mer lättförståelig hos Vilborg, av uppenbara skäl, likaså är det på en stavning som vi inte mystifieras av. Den är även en mycket "användarvänlig" bok, det finns utförliga anvisningar för den grammatiskt handikappade, , en uttalsguide, en bra lista över oregelbundna verb samt längst bak lite om siffror och räkneord hos romarna och slutligen en samling sentenser (källorna är dock lite dåliga där).
En enorm fördel med Vilborgs är att den faktiskt går att få tag på, det är bara att beställa på nätet eller traska in i en välsorterad bokhandel, medan Cavallin är ovanlig som hönständer. Cavallin är dock något utförligare och ger oftast en större ordrikedom vid uppslagsordet.
Man ska dock komma ihåg, iuvenes, (vilket upprepades tusentals gånger för mig vid översättning till latin) att man får aldrig lita på det ord eller uttryck man finner i sin svensk-latinska ordbok, utan dess konstruktion och klassiska autencitet ska alltid, semper och perpetuo kontrolleras i ett latinlexikon, såsom Ahlbergs, OLD eller Lewis and Short.
Här har Vilborg används flitigt, jag slår gärna i den ordboken för mitt eget höga nöjes skull och jag plockar emellanåt rubriker därifrån. Några smakprov:
Toppless- Fascia pectorali carens
Metalldetektor- Instrumentum metallum detegens
Gädda- Esox
Värend- Verendia
Chokladkaka- Lamella socolatae
Västbanken- Ripa occidentalis
Tvärflöjt- Tibia transversa
Arbetsmarknad- Operum mercatus
Torktumlare- machina siccatoria volubilis
En utförlig och bra recension av Vilborgs ordbok, skriven av Valter Lundell:
http://www.geocities.com/Athens/Forum/8524/libriebbevilborgrec.html
Ett kåseri därkring:
http://www.blaskan.nu/blaskan/Nummer11/Stefan_Hammaren/latinet_och_nagra_ordbocker.html
Lund rekommenderar hans ordbok till studenterna:
"Behöver Du ta reda på vad ett ord heter på latin kan du slå upp det i Ebbe Vilborg, Norstedts svensk-latinska ordbok (Stockholm 2001). "
http://www.klass.lu.se/latin/?expand_menu=4
Norstedts sida om honom:
http://www.panorstedt.se/templates/common/Author.aspx?id=16394&q_context
Om ni dock känner att Cavallin är något för er finns den inskannad tack vare projekt Runeberg:
http://runeberg.org/swelatin/
Ebbe Vilborg har även gjort en trevlig citatbok, som även rymmer åtskilliga moderna bevingade ord, översatta till latin. Ngra exempel:
Vis tectum esto! - May the force be with you!
Mene alloqueris? - Are you talking to me?
Jag har en plan - Cogitationem habeo
En trevlig recension av hans citatbok:
http://www.bulldozer.nu/avtryck/latcit.html
DNkåseri om detsamma:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1629&a=397773&previousRenderType=1
Vilborg är även en aktiv esperantoutövare (esperantist?) och fär sålunda en egen sida i Wikipedias esperantoversion:
http://eo.wikipedia.org/wiki/Ebbe_VILBORG
Slutligen, ytterligare behållning av detta seminarium var( förutom den utmärkta föreläsningen av den unge dansken) att jag har blivit inbjuden att besöka ett hemligt bibliotek samt en lustig diskussion om vad man kallar en person som har haft två professorstolar (emeriti?).
(Ja, jag vet att länkarna inte funkar, c'est pas de ma faute, datorn är idiotisk, fixar det i helgen)
Herodotos et scriptor
Då jag vet hur mycket ni, iuvenes, älskar mina recensioner av recensioner så gör vi ytterligare en sådan.
(Dessutom har jag inte tid att skriva ngt vettigt för tillfället)
I gårdagens SvD recenseras Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos", en bok som visar det jag alltid säger, att det antika alltid är aktuellt och relevant:
"Om kommunistregimen i Polen inte hemsökts av "allusionsspöket", som kom varje omnämnande av en despot (hur avlägsen i tid och rum han än var) att tolkas av censuren som ett förtäckt angrepp på Stalin, skulle den polska översättningen av "Herodotos Historia", med alla sina grymma satraper, mycket tidigare kommit ut av trycket. Men det var först efter den store koryféns och alla matrosers bäste väns död 1953 som det blev möjligt för Irena Tarlowska, chefredaktören för Ungdomens Standar, att skänka sin unge reporter Ryszard Kapuscinski boken som reselektyr. På så sätt knöt hon den gamle greken och den unge polacken samman i en livslång vänskap och bidrog indirekt till att På resa med Herodotos blev skriven. Nog har böcker sina öden."
På sitt sätt ett mycket klassikt grepp att utgå från en kanon-artad grundtext:
""På resa med Herodotos" förhåller sig till grekens "Historia" som judarnas Gemara till Mischna, det vill säga som en kommentar till, och tolkning av, en grundskrift. Men inte bara. Det stannar inte vid det teoretiska. Kapußci"ski tar lärdom av sin föregångare och blir beroende av honom i sin reportergärning, något han vittnar om gärna och ofta. De många generösa citaten från "Herodotos Historia" bevisar saken, liksom den inträngande analysen av den gamla texten. Det här är exegetik när den är som roligast."
Jag måste bara säga att jag älskar frasen "...exegetik när den är som roligast." Jag tror att jag och recensenten, Rita Tornborg, skrattar åt samma saker.
Imponerande:
"Medan författaren färdas genom världen med sin ständige följeslagare som han ibland flyter samman och identifierar sig med, formulerar han någonting som han kallar Herodotos tre lagar. Den första lyder: vem begick den första oförrätten (varför startar krigen?, översätter läsaren genast för sig själv). Den andra lagen - människans lycka är aldrig beständig - möter inga invändningar, men den tredje, som är den delfiska Pythias ord till kung Kroisos, gör läsaren betänksam då dess lydelse är: ödets skickelse kan ej ens gudar undfly. Ödet? Ananke? Predestination? Passar det verkligen ihop med författarens inte så mycket jubeloptimistiska som förhoppningsfulla syn på världen och människornas gärningar? Kan vi, skall vi, får vi skylla massmord, enväldets förtryck av många, plundringar och luftföroreningar på en ansiktslös ödesgudinna? När allt kommer omkring tillverkas atombomber av människor, inte av gudar. Nu behöver polackens världssyn dock inte på alla punkter överensstämma med den fatalistiske grekens.
"På resa med Herodotos" är långt ifrån enbart en diskussion om människans ansvar för olyckor som drabbar henne utan också en rapport från människornas värld, där Minnet, Mnemosyne, inte Ödet, Ananke, spelar en avgörande roll. Minnet, lär vi oss snart av de båda resenärerna, är ingen monolit, det består av lika många fragment som det finns människor som minns en händelse. Så det gäller för en reporter - eller en historiker, det vill säga en forskare, undersökare, iakttagare och outtröttlig utfrågare - att foga de rätta minnesskärvorna samman."
Det hela (ni får nog klippa och klistra då datorn krånglar):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12091562.asp
Den i DN är visserligen mer poetisk, men har inte riktigt samma geist.
DN:s försöker knyta ihop journalisten och historiken, samt visar sin förståelse för Herodotos eviga aktualitet:
"Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår."
...
Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nildalen! "Han återkommer ständigt till sin stora passion - besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar."
Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen."
Att skilja mellan myt och verklighet är vad recensenten Maciej Zaremba i synnerhet belyser:
"Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: "egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig." Eller: "Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet". Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det...
Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet "utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi."
Det hela:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=528537&previousRenderType=1
Här kan ni läsa pm Herodotos:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Herodotus
(Dessutom har jag inte tid att skriva ngt vettigt för tillfället)
I gårdagens SvD recenseras Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos", en bok som visar det jag alltid säger, att det antika alltid är aktuellt och relevant:
"Om kommunistregimen i Polen inte hemsökts av "allusionsspöket", som kom varje omnämnande av en despot (hur avlägsen i tid och rum han än var) att tolkas av censuren som ett förtäckt angrepp på Stalin, skulle den polska översättningen av "Herodotos Historia", med alla sina grymma satraper, mycket tidigare kommit ut av trycket. Men det var först efter den store koryféns och alla matrosers bäste väns död 1953 som det blev möjligt för Irena Tarlowska, chefredaktören för Ungdomens Standar, att skänka sin unge reporter Ryszard Kapuscinski boken som reselektyr. På så sätt knöt hon den gamle greken och den unge polacken samman i en livslång vänskap och bidrog indirekt till att På resa med Herodotos blev skriven. Nog har böcker sina öden."
På sitt sätt ett mycket klassikt grepp att utgå från en kanon-artad grundtext:
""På resa med Herodotos" förhåller sig till grekens "Historia" som judarnas Gemara till Mischna, det vill säga som en kommentar till, och tolkning av, en grundskrift. Men inte bara. Det stannar inte vid det teoretiska. Kapußci"ski tar lärdom av sin föregångare och blir beroende av honom i sin reportergärning, något han vittnar om gärna och ofta. De många generösa citaten från "Herodotos Historia" bevisar saken, liksom den inträngande analysen av den gamla texten. Det här är exegetik när den är som roligast."
Jag måste bara säga att jag älskar frasen "...exegetik när den är som roligast." Jag tror att jag och recensenten, Rita Tornborg, skrattar åt samma saker.
Imponerande:
"Medan författaren färdas genom världen med sin ständige följeslagare som han ibland flyter samman och identifierar sig med, formulerar han någonting som han kallar Herodotos tre lagar. Den första lyder: vem begick den första oförrätten (varför startar krigen?, översätter läsaren genast för sig själv). Den andra lagen - människans lycka är aldrig beständig - möter inga invändningar, men den tredje, som är den delfiska Pythias ord till kung Kroisos, gör läsaren betänksam då dess lydelse är: ödets skickelse kan ej ens gudar undfly. Ödet? Ananke? Predestination? Passar det verkligen ihop med författarens inte så mycket jubeloptimistiska som förhoppningsfulla syn på världen och människornas gärningar? Kan vi, skall vi, får vi skylla massmord, enväldets förtryck av många, plundringar och luftföroreningar på en ansiktslös ödesgudinna? När allt kommer omkring tillverkas atombomber av människor, inte av gudar. Nu behöver polackens världssyn dock inte på alla punkter överensstämma med den fatalistiske grekens.
"På resa med Herodotos" är långt ifrån enbart en diskussion om människans ansvar för olyckor som drabbar henne utan också en rapport från människornas värld, där Minnet, Mnemosyne, inte Ödet, Ananke, spelar en avgörande roll. Minnet, lär vi oss snart av de båda resenärerna, är ingen monolit, det består av lika många fragment som det finns människor som minns en händelse. Så det gäller för en reporter - eller en historiker, det vill säga en forskare, undersökare, iakttagare och outtröttlig utfrågare - att foga de rätta minnesskärvorna samman."
Det hela (ni får nog klippa och klistra då datorn krånglar):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12091562.asp
Den i DN är visserligen mer poetisk, men har inte riktigt samma geist.
DN:s försöker knyta ihop journalisten och historiken, samt visar sin förståelse för Herodotos eviga aktualitet:
"Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår."
...
Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nildalen! "Han återkommer ständigt till sin stora passion - besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar."
Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen."
Att skilja mellan myt och verklighet är vad recensenten Maciej Zaremba i synnerhet belyser:
"Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: "egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig." Eller: "Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet". Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det...
Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet "utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi."
Det hela:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=528537&previousRenderType=1
Här kan ni läsa pm Herodotos:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Herodotus
Sunday, March 12, 2006
Quis? Quae?
Vem stapplade hem i natt/tidig morgon och snirklade in Vivamus atque amemus på varenda snöbeklädd bil hon såg?
Friday, March 10, 2006
Circumscriptor, femina sancta et sorores
(Hm, tangentbordet är inte riktigt friskt efter gårdagens dusch/dust, vissa boktäver funkar knappt. Men vi försöker...)
Några böcker med latinsk anknytning:
Min gamle professor Birger Bergh har författat en skrift över Lars Wivallius. Ur DN:s recension:
"Det är inte bara senare tiders hädare och provokatörer som kommit den sortens förhoppningar på skam. 1600-talet, exempelvis, uppvisar gott om poeter som inte var Guds bästa barn. Värst av dem alla var, här i Sverige, bedragaren, fängelsekunden och brännvinsadvokaten Lars Wivallius.
...
Och som den flödade! I sin lärda och lättsamma lilla bok "Lars Wivallius. Skojare och skald" återger Birger Bergh alla de dikter som gjorde honom till den svenska litteraturens förste personlige poet av rang, såsom den bittra men också stoiskt stålsatta "Warer nu glad mine fiender all" eller den paradoxalt livsglada "Klagovisa över denna torra och kalla vår". Därtill får vi följa Wivallius från vaggan över vandringsåren och den fem år långa vistelsen på Kajaneborgs fästning i Finland till graven.
Bergh är professor emeritus i latin och kan följaktligen bestå oss med särskilda insikter i Wivallius latinska stycken och retoriska trick. Poeten, visar det sig, var lika språkkunnig som vältalig. Ta bara hans fyndiga förklaring av sitt falska namn: "ty uti denna voce [=ord] Erick är en aequivocationis fallacia: är - icke. Därföre kallade jag mig Er-ick."
SvD hyllar lika friskt (som om någon skulle våga annat), men använder, som dessa recensenter plägar göra, sin recension mest såsom ett forum för att rada upp anekdoter, förtjusande sådana visserligen, men dock:
"Den unge närkingen Lars Wivallius fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsala men skrev trots detta alldeles obehindrat på latin, franska, holländska, italienska, tyska och alla möjliga andra språk.
...
Till det otroliga hör, att den drivne versmakaren i privatlivet var en durkdriven bluffmakare. Lars Wivallius tillbragte sin levnad med att låna utan att betala tillbaka, stjäla, bluffa, sol- och våra sig fram, ofta under falska adelsnamn. I Danzig kallade sig denne skrupelfrie och världsvane bedragare för friherre Erik Gyllenstierna, i Strasbourg för greve Svante Stenbock. När han inte stod inför skranket, åtalad för stöld och lurendrejeri, satt han i fängelse. [Anekdotvarning!]
...
Till det mest märkvärdiga hör att han också utvecklade så stor politisk och juridisk fingerfärdighet. När han lurat skjortan och förmögenheten och dottern av en dansk adelsman i Skåne, hamnade han förstås i knipa. I fängelset i Kristianstad var han tvungen att åstadkomma advokatyr av det mest samvetslösa slag. Wivallius, som var sin egen bäste advokat, smickrade vilt den danske kungen så att dikterna formligen dröp av underdånighet. När han sedan åkte fast i Stockholm och Kajaneborg i Finland för samma brott, fortsatte han lika galant, men nu i stället bara med lika drypande hyllningsdikter till det svenska kungahuset.[Anekdotvarning II!]
Äntligen frisläppt förvandlades advokaten till en regelrätt brännvinsadvokat, som lät åtala mer eller mindre oskyldiga vänner och grannar till höger och vänster - enbart för att vinna egna fördelar. Inte sällan gick hans processande på skruvar men kröntes likafullt med framgång. Ty dum var han inte, och vränga
paragrafer hade han lärt sig. Själve Magnus Gabriel de la Gardie städslade honom som juridiskt biträde. [Anekdotvarning III!]
Som om detta inte vore nog, var äventyraren Wivallius också en lärd man. Birger Bergh spårar hans poetiska bravader ömsom till romersk retorik och ömsom till Aristoteles metafysik."
Vad Wikipedia och Britannica har att säga.
Kanske ett smakprov på hans poesi, passande med tanke på hur vi alla nu längtar så efter våren:
Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr:
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
[...]
4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.
5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.
6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.
(totalt 22 verser)
Den store Helander har bara en notis om honom i sin fantastiska bok om svenskt neo-latin mellan 1620-1720, om hans användande av adjektivet aliger- bevingad.
Nog om Wivallius?
Och så, en roman om en av de mest omskrivna personerna i Sverige, vår egen Birgitta (börjar inte folkt tröttna snart?), Alexandra Coelho Ahndorils Birgitta och Kristina. Ur DN:s recension:
" Genom att välja Heliga Birgitta som huvudperson har hon ställt sig mitt i den litteraturhistoriska forskningens korseld, Birgitta är ju i Sverige inte bara en historisk gestalt vilken som helst utan en författare i egen rätt, en av de allra mest betydelsefulla, hävdar många, däribland en rad kvinnliga författare. Teologiskt och politiskt är det också svårt att överskatta hennes betydelse, men av den maktfullkomliga godsägardottern eller den visionära sierskan är det svårt att se några spår i Ahndorils prosa som är intimiserande och mycket lite dokumentär."
Slutligen, ett lästips från läsekretsen. Signaturen "Et ego in Academia" skriver:
"Har du läst De sju systarna av Margaret Drabble? En studiecirkel om Vergilius inspirerar en grupp kvinnor att göra en resa i Aeneas kölvatten. Kvinnorna är till åren komna, så jag tror kanske inte att den övriga problematiken intresserar dig så mycket ännu, men som sagt: latin, Vergilius, Björkeson, kvinnoperspektiv…"
Det låter oneklihen helt rätt gör mig. Stort tack för tipset! Jag ska läsa den omgående!
Några böcker med latinsk anknytning:
Min gamle professor Birger Bergh har författat en skrift över Lars Wivallius. Ur DN:s recension:
"Det är inte bara senare tiders hädare och provokatörer som kommit den sortens förhoppningar på skam. 1600-talet, exempelvis, uppvisar gott om poeter som inte var Guds bästa barn. Värst av dem alla var, här i Sverige, bedragaren, fängelsekunden och brännvinsadvokaten Lars Wivallius.
...
Och som den flödade! I sin lärda och lättsamma lilla bok "Lars Wivallius. Skojare och skald" återger Birger Bergh alla de dikter som gjorde honom till den svenska litteraturens förste personlige poet av rang, såsom den bittra men också stoiskt stålsatta "Warer nu glad mine fiender all" eller den paradoxalt livsglada "Klagovisa över denna torra och kalla vår". Därtill får vi följa Wivallius från vaggan över vandringsåren och den fem år långa vistelsen på Kajaneborgs fästning i Finland till graven.
Bergh är professor emeritus i latin och kan följaktligen bestå oss med särskilda insikter i Wivallius latinska stycken och retoriska trick. Poeten, visar det sig, var lika språkkunnig som vältalig. Ta bara hans fyndiga förklaring av sitt falska namn: "ty uti denna voce [=ord] Erick är en aequivocationis fallacia: är - icke. Därföre kallade jag mig Er-ick."
SvD hyllar lika friskt (som om någon skulle våga annat), men använder, som dessa recensenter plägar göra, sin recension mest såsom ett forum för att rada upp anekdoter, förtjusande sådana visserligen, men dock:
"Den unge närkingen Lars Wivallius fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsala men skrev trots detta alldeles obehindrat på latin, franska, holländska, italienska, tyska och alla möjliga andra språk.
...
Till det otroliga hör, att den drivne versmakaren i privatlivet var en durkdriven bluffmakare. Lars Wivallius tillbragte sin levnad med att låna utan att betala tillbaka, stjäla, bluffa, sol- och våra sig fram, ofta under falska adelsnamn. I Danzig kallade sig denne skrupelfrie och världsvane bedragare för friherre Erik Gyllenstierna, i Strasbourg för greve Svante Stenbock. När han inte stod inför skranket, åtalad för stöld och lurendrejeri, satt han i fängelse. [Anekdotvarning!]
...
Till det mest märkvärdiga hör att han också utvecklade så stor politisk och juridisk fingerfärdighet. När han lurat skjortan och förmögenheten och dottern av en dansk adelsman i Skåne, hamnade han förstås i knipa. I fängelset i Kristianstad var han tvungen att åstadkomma advokatyr av det mest samvetslösa slag. Wivallius, som var sin egen bäste advokat, smickrade vilt den danske kungen så att dikterna formligen dröp av underdånighet. När han sedan åkte fast i Stockholm och Kajaneborg i Finland för samma brott, fortsatte han lika galant, men nu i stället bara med lika drypande hyllningsdikter till det svenska kungahuset.[Anekdotvarning II!]
Äntligen frisläppt förvandlades advokaten till en regelrätt brännvinsadvokat, som lät åtala mer eller mindre oskyldiga vänner och grannar till höger och vänster - enbart för att vinna egna fördelar. Inte sällan gick hans processande på skruvar men kröntes likafullt med framgång. Ty dum var han inte, och vränga
paragrafer hade han lärt sig. Själve Magnus Gabriel de la Gardie städslade honom som juridiskt biträde. [Anekdotvarning III!]
Som om detta inte vore nog, var äventyraren Wivallius också en lärd man. Birger Bergh spårar hans poetiska bravader ömsom till romersk retorik och ömsom till Aristoteles metafysik."
Vad Wikipedia och Britannica har att säga.
Kanske ett smakprov på hans poesi, passande med tanke på hur vi alla nu längtar så efter våren:
Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr:
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
[...]
4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.
5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.
6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.
(totalt 22 verser)
Den store Helander har bara en notis om honom i sin fantastiska bok om svenskt neo-latin mellan 1620-1720, om hans användande av adjektivet aliger- bevingad.
Nog om Wivallius?
Och så, en roman om en av de mest omskrivna personerna i Sverige, vår egen Birgitta (börjar inte folkt tröttna snart?), Alexandra Coelho Ahndorils Birgitta och Kristina. Ur DN:s recension:
" Genom att välja Heliga Birgitta som huvudperson har hon ställt sig mitt i den litteraturhistoriska forskningens korseld, Birgitta är ju i Sverige inte bara en historisk gestalt vilken som helst utan en författare i egen rätt, en av de allra mest betydelsefulla, hävdar många, däribland en rad kvinnliga författare. Teologiskt och politiskt är det också svårt att överskatta hennes betydelse, men av den maktfullkomliga godsägardottern eller den visionära sierskan är det svårt att se några spår i Ahndorils prosa som är intimiserande och mycket lite dokumentär."
Slutligen, ett lästips från läsekretsen. Signaturen "Et ego in Academia" skriver:
"Har du läst De sju systarna av Margaret Drabble? En studiecirkel om Vergilius inspirerar en grupp kvinnor att göra en resa i Aeneas kölvatten. Kvinnorna är till åren komna, så jag tror kanske inte att den övriga problematiken intresserar dig så mycket ännu, men som sagt: latin, Vergilius, Björkeson, kvinnoperspektiv…"
Det låter oneklihen helt rätt gör mig. Stort tack för tipset! Jag ska läsa den omgående!
Thursday, March 09, 2006
Magistri futuri
För alla som missat det så är det National Latin Teacher Recruitment Week i USA. http://www.promotelatin.org/nltrw.htmJag vet faktiskt inte hur jag lyckats missa det fram till nu. Tydligen är det så att det i vårt stora broderland i väster finns en brist på latinlärare och sålunda hårdrekryteras det.
Några av deras FAQ:s:
"What is National Latin Teacher Recruitment Week?
NLTRW is a week in which as many educators as possible across the nation (and beyond) find one day to devote to talking to their students about becoming secondary Latin teachers. NLTRW was created to address the Latin teacher shortage that we are facing in this country. The demand for Latin continues to grow, in great measure due to our own best efforts to raise awareness of the importance and richness of the study of Latin. Now that we've created the demand, it's time to create the teachers.
...
Who should be targeted as future Latin teachers?
Of course, we should begin with our own students, as has been said elsewhere. But for those of you teaching at the university level, why not take some of the recruitment posters to the Spanish and French departments? Most states want teachers to be qualified to teach in more than one field. Why not encourage a Spanish teacher to become certified in Latin as well? Also, consider taking a poster or some brochures to your counselors' office at the secondary level or the undergraduate advisors at your university."
http://www.promotelatin.org/nltrwrfaq.htm#1
Nåväl, kika runt på deras hemsida och bli imponerad.
Jag vill bara lägga till, för alla er som funderar på att bli latinlärare, att jag älskade att undervisa i latin, man träffar underbart fina ungdomar, och man får dse dem utvecklas på det mest underbara vis. och så får man syssla med latin dagligen...
Vidare var det mina kunskaper i latin som försörjt mig fram till stipendium och doktorandplats, ty det var alltid det som gav mig mina lärarjobb, det var så pass ovanligt med någon som kunde språket i fråga.
Jag kan verkligen rekommendera er att bli latinlärare!
(Sådärja, har jag dragit mitt strå till stacken nu i NLTRW?)
Några av deras FAQ:s:
"What is National Latin Teacher Recruitment Week?
NLTRW is a week in which as many educators as possible across the nation (and beyond) find one day to devote to talking to their students about becoming secondary Latin teachers. NLTRW was created to address the Latin teacher shortage that we are facing in this country. The demand for Latin continues to grow, in great measure due to our own best efforts to raise awareness of the importance and richness of the study of Latin. Now that we've created the demand, it's time to create the teachers.
...
Who should be targeted as future Latin teachers?
Of course, we should begin with our own students, as has been said elsewhere. But for those of you teaching at the university level, why not take some of the recruitment posters to the Spanish and French departments? Most states want teachers to be qualified to teach in more than one field. Why not encourage a Spanish teacher to become certified in Latin as well? Also, consider taking a poster or some brochures to your counselors' office at the secondary level or the undergraduate advisors at your university."
http://www.promotelatin.org/nltrwrfaq.htm#1
Nåväl, kika runt på deras hemsida och bli imponerad.
Jag vill bara lägga till, för alla er som funderar på att bli latinlärare, att jag älskade att undervisa i latin, man träffar underbart fina ungdomar, och man får dse dem utvecklas på det mest underbara vis. och så får man syssla med latin dagligen...
Vidare var det mina kunskaper i latin som försörjt mig fram till stipendium och doktorandplats, ty det var alltid det som gav mig mina lärarjobb, det var så pass ovanligt med någon som kunde språket i fråga.
Jag kan verkligen rekommendera er att bli latinlärare!
(Sådärja, har jag dragit mitt strå till stacken nu i NLTRW?)
Personalia
(Hm, särdeles taskiga auspicier, spillde först en halv kopp thé över tangentbordet, sedan ytterligare en och sedan bröt datorn ihop och skrek och det jag skrivit försvann. Vi provar igen)
Pro primo, ungdomar, så har min kollega, den sköna K-zine, låtit meddela att hon drar sig tillbaka från denna blogg. Sålunda har hennes namn raderats från ingressen och änglarna gråter i sin himmel.
Hon kanske dock kan övertygas att göra ett guest entry vid tillfälle?
Ave atque vale, dulcissima!
För det andra, iuvenes, är det min fantastiska svägerskas födelsedag i dag, så sänd henne varma tankar. Hon är inte bara väldigt klok och fruktansvärt rolig, utan även den bästa kock jag vet.
Natalem diem tuum splendidissimae fratriae flavae gratulor! Crescas, vigeas et floreas in aeternum!
Pro tertio, ska två bloggar som förs av människor som står mig mycket nära lyftas upp här, den ena är http://sexbensblogg.blogspot.com/ och är en skönt blandad kompott, dessutom var det ägaren till denna som lärde mig länka. (Hon kanske även ska dela med sig av kunskapen hur man lägger in bilder?).
Sedan är det http://www.bokinkastet.blogspot.com som jag upptäckte häromdagen tack vare att dess förtjusande ägarinna kommenterade här. Något för alla inbitna läsare.
För det fjärde, mei cuniculi parvi, tipsar jag redan nu om Projektet Den Antika Traditionens fjärde allegoriseminarium, som äger rum den 22 mars. Det leds då av Professor Samuel Rubenson från Lund. Det behandlar denna gång judisk-hellenistisk och/eller tidigkristen allegorisk exeges av Gamla testamentet. Tiden är 16.15, i sal 16-0043. (Språkcentrum i Uppsala)
Låt er inte skrämmas iväg av den tunga titeln, det är faktiskt hemskt kul!
Kan man även få påminna om att det snart är dödlinje för att söka sommarkurser (15 mars)?
Det finns en del särdeles klassiska i Uppsala såsom Antikens filosofi och Rättegången mot Sokrates (Ecce: http://www.selma.uu.se/publik/main?AF=0400&funktion=sommar)
I Göteborg finnes Arkeologisk fyndbearbetning (http://utbkat.gu.se/utbildning/sommarindex.html#O ).
Vid Stockholms universitet är utbudet lysande; Grekisk tragedi och komedi i översättning, Egypten, Nybörjarkurs i grekiska (antik) samt Romersk kärlekspoesi i översättning. (http://www.utbildning.su.se/katalog/sommarkurser.asp)
Umeå har Filosofihistoria för den som vill ha klassisk anknytning (http://www.umu.se/umu/utbildning/sommar.html) och Lund (min gamla alma mater) har Arkeologi (http://www.lu.se/o.o.i.s/329)
Södertörn och Mitthögskolan hade inget som kunde vara aktuellt här och Örebro verkar inte ha sommarkurser (?).
Pro primo, ungdomar, så har min kollega, den sköna K-zine, låtit meddela att hon drar sig tillbaka från denna blogg. Sålunda har hennes namn raderats från ingressen och änglarna gråter i sin himmel.
Hon kanske dock kan övertygas att göra ett guest entry vid tillfälle?
Ave atque vale, dulcissima!
För det andra, iuvenes, är det min fantastiska svägerskas födelsedag i dag, så sänd henne varma tankar. Hon är inte bara väldigt klok och fruktansvärt rolig, utan även den bästa kock jag vet.
Natalem diem tuum splendidissimae fratriae flavae gratulor! Crescas, vigeas et floreas in aeternum!
Pro tertio, ska två bloggar som förs av människor som står mig mycket nära lyftas upp här, den ena är http://sexbensblogg.blogspot.com/ och är en skönt blandad kompott, dessutom var det ägaren till denna som lärde mig länka. (Hon kanske även ska dela med sig av kunskapen hur man lägger in bilder?).
Sedan är det http://www.bokinkastet.blogspot.com som jag upptäckte häromdagen tack vare att dess förtjusande ägarinna kommenterade här. Något för alla inbitna läsare.
För det fjärde, mei cuniculi parvi, tipsar jag redan nu om Projektet Den Antika Traditionens fjärde allegoriseminarium, som äger rum den 22 mars. Det leds då av Professor Samuel Rubenson från Lund. Det behandlar denna gång judisk-hellenistisk och/eller tidigkristen allegorisk exeges av Gamla testamentet. Tiden är 16.15, i sal 16-0043. (Språkcentrum i Uppsala)
Låt er inte skrämmas iväg av den tunga titeln, det är faktiskt hemskt kul!
Kan man även få påminna om att det snart är dödlinje för att söka sommarkurser (15 mars)?
Det finns en del särdeles klassiska i Uppsala såsom Antikens filosofi och Rättegången mot Sokrates (Ecce: http://www.selma.uu.se/publik/main?AF=0400&funktion=sommar)
I Göteborg finnes Arkeologisk fyndbearbetning (http://utbkat.gu.se/utbildning/sommarindex.html#O ).
Vid Stockholms universitet är utbudet lysande; Grekisk tragedi och komedi i översättning, Egypten, Nybörjarkurs i grekiska (antik) samt Romersk kärlekspoesi i översättning. (http://www.utbildning.su.se/katalog/sommarkurser.asp)
Umeå har Filosofihistoria för den som vill ha klassisk anknytning (http://www.umu.se/umu/utbildning/sommar.html) och Lund (min gamla alma mater) har Arkeologi (http://www.lu.se/o.o.i.s/329)
Södertörn och Mitthögskolan hade inget som kunde vara aktuellt här och Örebro verkar inte ha sommarkurser (?).
Wednesday, March 08, 2006
Gradum doctoris ambire
Jag är en frustrerad och lat doktorand och behöver emellanåt en smula bekräftelse.
Man behöver även få skratta något åt det närapå feodala system man lever och verkar i, och detta kan ibland göras med hjälp av serien PhD-comics:
http://www.phdcomics.com/comics/comics.php
Filmparodierna är ganska tröttsamma, men den fångar väl den frustration som dominerar ens liv.
Några favoriter:
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=124
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=149
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=208
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=291
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=315
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=330
Här finns en kort beskrivning av karaktärerna (Slackenerny och Tajel är mina favoriter):
http://www.phdcomics.com/comics/aboutcomics.html
Man behöver även få skratta något åt det närapå feodala system man lever och verkar i, och detta kan ibland göras med hjälp av serien PhD-comics:
http://www.phdcomics.com/comics/comics.php
Filmparodierna är ganska tröttsamma, men den fångar väl den frustration som dominerar ens liv.
Några favoriter:
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=124
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=149
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=208
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=291
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=315
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=330
Här finns en kort beskrivning av karaktärerna (Slackenerny och Tajel är mina favoriter):
http://www.phdcomics.com/comics/aboutcomics.html
Tuesday, March 07, 2006
Amazones
Glad Internationell Kvinnodag på er alla!
Vivant mulieres mundi!
Dels inspirerad av denna dag, dels av att Camilla hade namnsdag igår och det namnet nyss diskuterats här, ska vi titta lite på de stridande kvinnorna i Aeniden. (Visst har Vergilius blivit lite eftersatt på senaste tiden?)
Vi börjar väl med den flickan. Hon dyker upp för första gången precis i slutet av bok VII i en förtjusande skildring:
VII:803-817:
Hos super aduenit Uolsca de gente Camilla
agmen agens equitum et florentis aere cateruas,
bellatrix, non illa colo calathisue Mineruae
femineas adsueta manus, sed proelia uirgo
dura pati cursuque pedum praeuertere uentos.
Illa uel intactae segetis per summa uolaret
gramina nec teneras cursu laesisset aristas,
uel mare per medium fluctu suspensa tumenti
ferret iter celeris nec tingueret aequore plantas.
Illam omnis tectis agrisque effusa iuuentus
turbaque miratur matrum et prospectat euntem,
attonitis inhians animis, ut regius ostro
uelet honos leuis umeros, ut fibula crinem
auro internectat, Lyciam ut gerat ipsa pharetram
et pastoralem praefixa cuspide myrtum.
Och här Björkesons översättning (Ni har saknat honom! Erkänn!):
Följd av en ryttartrupp och skaror som glänser av koppar
kommer till slut från volskernas land den unga Camilla,
sköldmön som aldrig vant sin kvinnohand vi Minervas
slända och korgar och garn; men i hårda strider är jungfrun
tränad, springer med vinden ikapp och slår den med lätthet.
Snabbt över oskördad säd skulle också hon flugit på strånas
toppar, utan att spröda ax toge ringaste skada,
eller hon kunde i havets mitt på den svällande vågen
hastigt ha svävat fram och ej fuktat fötternas sulor.
Skaror av unga män strmmar till ifrån fälten,
kommer ur husen ut och begapar i häpen beundran
henne som vandrar förbi; de ser hur den kungliga purpurn
höljer lenhyllta skuldror mjukt och ett gyllene spänne
uppsamlar skönt hennes hår, hur gracilt hon bär en herdinnas
stav av myrten med järnskodd spets och sitt lykiska koger.
Hon rör alltså inte handarbete utan springen snabbare än alla och går i krig med männen. Björkeson översätter det vackra ordet bellatrix (en feminin form av bellator-krigare) med sköldmö, vilket naturigtvis är helt korrekt och här passande, detta ord kan dock även användas såsom adjektiv i betydelsen stridbar, så vackert!
Camillas historia fortsätter i bok XI men stycket är mycket långt och jag kan visserligen ge er den latinska texten utan problem (leve virgil.org!) men det blir gagnlöst då jag inte riktigt orkar sätta mig och knappa in Björkesons översättning, och ska sålunda här kort återberättas vad som sker. (Annars kan ni slå upp XI:432 i eran egna fina Björkeson-översättning av Aeneiden som ni inhandlat för blott 40 pix på adlibris. Om ni ännu inte gjort det, fy skäms!)
Den sköna Camilla kämpar alltså på Turnus sida mot Aeneas och erbjuder sig då han anfaller att vara den första som möter faran. Hennes egna ord:
XI:501-506:
Turne, sui merito si qua est fiducia forti,
audeo et Aeneadum promitto occurrere turmae
solaque Tyrrhenos equites ire obvia contra.
me sine prima manu temptare pericula belli,
tu pedes ad muros subsiste et moenia serva.'
Och den magnifike Björkeson:
Turnus, har tappra rätt att blott på sig själva förtrösta
tvekar jag ej: jag lovar att gå mot Aeneas' skvadroner
enam, och möta i strid tyrrhenska ryttare ensam.
Tillåt mig och min trupp bli de första att utmana faran;
dröj med itt fotfolk här och försvara muren och staden.
Turnus imponeras av hennes mod och kallar henne decus Italiae virgo, och lägger själv försåt för Aeneas trupper och sänder henne att möta dem.
Sedan kommer en utvikning om Camillas uppväxt och om hur hon är mer älskad än andra av sin beskyddare, gudinnan Diana.
Camilla var dotter till tyrannen Metabus som då han fördevs tog med sig "mitt genom krigets brand" den nyfödda dottern. Hon var uppkallad efter modern Casmilla, "blott en bokstav lät han falla"., och då han flyr hinns han upp vi en skumande flod och detta är för bra för att inte återge:
XI:549-556
...ille innare parans infantis amore
tardatur caroque oneri timet. omnia secum
uersanti subito uix haec sententia sedit:
telum immane manu ualida quod forte gerebat
bellator, solidum nodis et robore cocto,
huic natam libro et siluestri subere clausam
implicat atque habilem mediae circumligat hastae;
quam dextra ingenti librans ita ad aethera fatur:
...
XI:561-563
dixit, et adducto contortum hastile lacerto
immittit: sonuere undae, rapidum super amnem
infelix fugit in iaculo stridente Camilla.
Man kan aldrig få för mkt Björkeson:
Simma vill han-hålls dock igen av sin kärlek till barnet,
räds för sin älskade bördas skull, går genom i tanken
varje utväg som finns, och blixtsnabbt har han bestämt sig:
Vid det oantliga spjut han bär i sin krigarenäve
-knotigt, massivt, av ek som härdats i eld- gör han dotten
fast, se han insvept den lilla först i bark från en korkek
surrar henne fast vid skaftets mitt så att lansen får jämvikt,
prövar på kraftfull arm dess tyngd och anropar himlen:
...
Med dessa ord drar han bakåt sin arm och slungar det böjda
spjutet: vågorna brusar, och över ilande strömmar
flyger, fäst vid vinande lans, den arma Camilla.
(Detta är ett motiv som man träffar på ibland i konst)
Jodå, pappa hinner undan och rycker loss spjutet med dottern och de flyr vidare. Hon uppfostras i vildmarken, ett otämjt sto får ge di, hon bär tidigt ett koger och istället för mantel en tigerfäll och "flickans späda hand kan redan kasta små jaktspjut" (förlåt, har Björkeson i knät).
Camilla viger tidigt sitt liv till Diana men drivs ut i krig av "krigisk lust".
Nåväl, jag kan skriva hur mycket som helst om denna bellatrix, men jag ska göra en del andra saker idag (tvätta, bekämpa patriarkatet, plugga) så en snabb sammanfattning av Camillas vidare öde:
(Från Bulfinch:)
"Another battle ensued, in which Camilla, the virgin warrior, was chiefly conspicuous. Her deeds of valor surpassed those of the bravest warriors, and many Trojans and Etruscans fell pierced with her darts or struck down by her battle-axe. At last an Etruscan named Aruns, who had watched her long, seeking for some advantage, observed her pursuing a flying enemy whose splendid armour offered a tempting prize. Intent on the chase she observed not her danger, and the javelin of Aruns struck her and inflicted a fatal wound. She fell and breathed her last in the arms of her attendant maidens. But Diana, who beheld her fate, suffered not her slaughter to be unavenged. Aruns, as he stole away, glad but frightened, was struck by a secret arrow, launched by one of the nymphs of Diana's train, and died ignobly and unknown."
http://www.sacred-texts.com/cla/bulf/bulf32.htm
Wikipedias torftiga sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Camilla_%28mythology%29
Jag vill även hinna säga några ord om en annan krigardrottning i Aeneiden, och en av mina favoriter, Penthesilea. Hon förekommer dock bara i tillbakablickar då hon avled i det Trojanska kriget under dramatiska förhållanden. Penthesilea dyker upp i bok I, då Aeneas står och betraktar en fris som avbildar händelserna vid Troja:
I:490-493
Ducit Amazonidum lunatis agmina peltis
Penthesilea furens, mediisque in milibus ardet,
aurea subnectens exsertae cingula mammae
bellatrix, audetque viris concurrere virgo.
Wooho, Björkeson!:
[...]
ser amazonernas här med halvmåneformade sköldar,
tusenhövdad, ledd av den rasande Penthesileia
somunder naket bröst har bunnit en gyllene gördel;
stridbar räds hon ej, fast kvinna, att kämpa mot männen.
Notera hur även hon kallas bellatrix. Börjar ni se sambandet, iuvenes?
Penthesilea dödades i strid med Akilles, men just som han ger henne det dödliga hugget, ser de på varandra för första gången och blir hopplöst förälskade, men ack, det är försent, hon är redan döende. Akilles släpar sålunda runt på hennes döda kropp i dagar (det antyds viss nekrofili, men det ska vi inte tala om en dag som denna).
Detta hittar ni dock inte skildrat hos Homeros, utan är en sådan där berättelse som bara dyker upp i kommentarer och dylikt.
Heinrich von Kleist (1777-1811), en av de stora tyskspråkiga pjäsförfattarna skrev ett drama om Penthesilea:
"Penthesilea, likewise begun at Königsberg, also lays bare the innermost depths of a woman's heart. Again a new content is given to a Greek legend, which to our modern feeling is scarcely comprehensible. By endowing the heroine with a supreme need for love and at the same time with an unconquerable desire to gain the mastery over her lover, the poet creates an extreme type, a strange mixture of attractive and repulsive features, but after all grand and symmetrical. all the charm of his language, melodious and yet not cloying, of his images full of feeling and picturesque effects, Kleist poured out in Penthesilea as in no other work; and yet it is just the very one which is most difficult to comprehend."
http://www.theatrehistory.com/german/kleist001.html
(Och jag kan inte låta bli att ta med detta: "Kleist finally found a willing partner in his suicide pact, Henriette Vogel, a young married society woman suffering from terminal ovarian cancer. He burned the remainder of his works (including an autobiographical 'novel' The Story of My Soul, which supposedly astonished those few who read it) and set out on his final trip. The couple, after writing their good-byes, checked into a hotel and appeared to be as serene and giddy as couple on honeymoon. On November 21, 1811, Heinrich and Henriette went over a hill and had tea. Kleist then shot his companion in the chest and himself in the mouth.
http://www.littlebluelight.com/lblphp/intro.php?ikey=14)
En särdeles bra sida om Penthesilea:
http://www.stanford.edu/~plomio/penthesilea.html
Wikipedia som för en gångs skull är usel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Penthesilea
Och nu tar ni eran Aeneid och slår upp XI:648 så knytes säcken ihop!
XI:648-663
At medias inter caedes exsultat Amazon
unum exserta latus pugnae, pharetrata Camilla,
et nunc lenta manu spargens hastilia denset,
nunc validam dextra rapit indefessa bipennem;
aureus ex umero sonat arcus et arma Dianae.
illa etiam, si quando in tergum pulsa recessit,
spicula converso fugientia dirigit arcu.
at circum lectae comites, Larinaque virgo
Tullaque et aeratam quatiens Tarpeia securim,
Italides, quas ipsa decus sibi dia Camilla
delegit pacisque bonas bellique ministras:
quales Threiciae cum flumina Thermodontis
pulsant et pictis bellantur Amazones armis,
seu circum Hippolyten seu cum se Martia curru
Penthesilea refert, magnoque ululante tumultu
feminea exsultant lunatis agmina peltis.
Björkesons utmärkta översättning säger:
Men som en ung amazon drar Camilla, väpnad med koger
jublande fram i slaktningens mitt; ena bröstet är blottat.
än strör hon ut med sin hand en skur av smidiga pilar,
än svingar outröttlig arm en tveeggad yxa;
Trivias vapen, bågen av guld hörs klinga vid skuldran.
Gör hon ibland helt om och tvingas dra sig tillbaka
sänder hon dock sn flyende pil från den omvända bågen.
Utvalda stridskamrater har hon omkring sig: Larina,
Tulla, Tarpeia med yxan i hand, italiska jungfrur
vilka hon utsett själv, den gudalika Camilla
till tjänarinnor och hedersvakt i krig och i fredstid.
Så på Thermodons ström kan man se amazoner från Thrakien
stolt spränga fram och utfämpa strid med målade vapen,
än kring Hyppolyte tätt, om än när dottern till Ares,
Penthesileia, styr hem sin vagn; hela hären av kvinnor
tjuter då, skakar i fröjd sina halvmåneformade sköldar.
Ni ser hur dessa drottningar knyts samman!
Kvinnodagen:
http://www.un.dk/Swedish/Kvinnor/vold/Internationella_kvinnodagen.htm
(Lysistrate nämns!)
Vivant mulieres mundi!
Dels inspirerad av denna dag, dels av att Camilla hade namnsdag igår och det namnet nyss diskuterats här, ska vi titta lite på de stridande kvinnorna i Aeniden. (Visst har Vergilius blivit lite eftersatt på senaste tiden?)
Vi börjar väl med den flickan. Hon dyker upp för första gången precis i slutet av bok VII i en förtjusande skildring:
VII:803-817:
Hos super aduenit Uolsca de gente Camilla
agmen agens equitum et florentis aere cateruas,
bellatrix, non illa colo calathisue Mineruae
femineas adsueta manus, sed proelia uirgo
dura pati cursuque pedum praeuertere uentos.
Illa uel intactae segetis per summa uolaret
gramina nec teneras cursu laesisset aristas,
uel mare per medium fluctu suspensa tumenti
ferret iter celeris nec tingueret aequore plantas.
Illam omnis tectis agrisque effusa iuuentus
turbaque miratur matrum et prospectat euntem,
attonitis inhians animis, ut regius ostro
uelet honos leuis umeros, ut fibula crinem
auro internectat, Lyciam ut gerat ipsa pharetram
et pastoralem praefixa cuspide myrtum.
Och här Björkesons översättning (Ni har saknat honom! Erkänn!):
Följd av en ryttartrupp och skaror som glänser av koppar
kommer till slut från volskernas land den unga Camilla,
sköldmön som aldrig vant sin kvinnohand vi Minervas
slända och korgar och garn; men i hårda strider är jungfrun
tränad, springer med vinden ikapp och slår den med lätthet.
Snabbt över oskördad säd skulle också hon flugit på strånas
toppar, utan att spröda ax toge ringaste skada,
eller hon kunde i havets mitt på den svällande vågen
hastigt ha svävat fram och ej fuktat fötternas sulor.
Skaror av unga män strmmar till ifrån fälten,
kommer ur husen ut och begapar i häpen beundran
henne som vandrar förbi; de ser hur den kungliga purpurn
höljer lenhyllta skuldror mjukt och ett gyllene spänne
uppsamlar skönt hennes hår, hur gracilt hon bär en herdinnas
stav av myrten med järnskodd spets och sitt lykiska koger.
Hon rör alltså inte handarbete utan springen snabbare än alla och går i krig med männen. Björkeson översätter det vackra ordet bellatrix (en feminin form av bellator-krigare) med sköldmö, vilket naturigtvis är helt korrekt och här passande, detta ord kan dock även användas såsom adjektiv i betydelsen stridbar, så vackert!
Camillas historia fortsätter i bok XI men stycket är mycket långt och jag kan visserligen ge er den latinska texten utan problem (leve virgil.org!) men det blir gagnlöst då jag inte riktigt orkar sätta mig och knappa in Björkesons översättning, och ska sålunda här kort återberättas vad som sker. (Annars kan ni slå upp XI:432 i eran egna fina Björkeson-översättning av Aeneiden som ni inhandlat för blott 40 pix på adlibris. Om ni ännu inte gjort det, fy skäms!)
Den sköna Camilla kämpar alltså på Turnus sida mot Aeneas och erbjuder sig då han anfaller att vara den första som möter faran. Hennes egna ord:
XI:501-506:
Turne, sui merito si qua est fiducia forti,
audeo et Aeneadum promitto occurrere turmae
solaque Tyrrhenos equites ire obvia contra.
me sine prima manu temptare pericula belli,
tu pedes ad muros subsiste et moenia serva.'
Och den magnifike Björkeson:
Turnus, har tappra rätt att blott på sig själva förtrösta
tvekar jag ej: jag lovar att gå mot Aeneas' skvadroner
enam, och möta i strid tyrrhenska ryttare ensam.
Tillåt mig och min trupp bli de första att utmana faran;
dröj med itt fotfolk här och försvara muren och staden.
Turnus imponeras av hennes mod och kallar henne decus Italiae virgo, och lägger själv försåt för Aeneas trupper och sänder henne att möta dem.
Sedan kommer en utvikning om Camillas uppväxt och om hur hon är mer älskad än andra av sin beskyddare, gudinnan Diana.
Camilla var dotter till tyrannen Metabus som då han fördevs tog med sig "mitt genom krigets brand" den nyfödda dottern. Hon var uppkallad efter modern Casmilla, "blott en bokstav lät han falla"., och då han flyr hinns han upp vi en skumande flod och detta är för bra för att inte återge:
XI:549-556
...ille innare parans infantis amore
tardatur caroque oneri timet. omnia secum
uersanti subito uix haec sententia sedit:
telum immane manu ualida quod forte gerebat
bellator, solidum nodis et robore cocto,
huic natam libro et siluestri subere clausam
implicat atque habilem mediae circumligat hastae;
quam dextra ingenti librans ita ad aethera fatur:
...
XI:561-563
dixit, et adducto contortum hastile lacerto
immittit: sonuere undae, rapidum super amnem
infelix fugit in iaculo stridente Camilla.
Man kan aldrig få för mkt Björkeson:
Simma vill han-hålls dock igen av sin kärlek till barnet,
räds för sin älskade bördas skull, går genom i tanken
varje utväg som finns, och blixtsnabbt har han bestämt sig:
Vid det oantliga spjut han bär i sin krigarenäve
-knotigt, massivt, av ek som härdats i eld- gör han dotten
fast, se han insvept den lilla först i bark från en korkek
surrar henne fast vid skaftets mitt så att lansen får jämvikt,
prövar på kraftfull arm dess tyngd och anropar himlen:
...
Med dessa ord drar han bakåt sin arm och slungar det böjda
spjutet: vågorna brusar, och över ilande strömmar
flyger, fäst vid vinande lans, den arma Camilla.
(Detta är ett motiv som man träffar på ibland i konst)
Jodå, pappa hinner undan och rycker loss spjutet med dottern och de flyr vidare. Hon uppfostras i vildmarken, ett otämjt sto får ge di, hon bär tidigt ett koger och istället för mantel en tigerfäll och "flickans späda hand kan redan kasta små jaktspjut" (förlåt, har Björkeson i knät).
Camilla viger tidigt sitt liv till Diana men drivs ut i krig av "krigisk lust".
Nåväl, jag kan skriva hur mycket som helst om denna bellatrix, men jag ska göra en del andra saker idag (tvätta, bekämpa patriarkatet, plugga) så en snabb sammanfattning av Camillas vidare öde:
(Från Bulfinch:)
"Another battle ensued, in which Camilla, the virgin warrior, was chiefly conspicuous. Her deeds of valor surpassed those of the bravest warriors, and many Trojans and Etruscans fell pierced with her darts or struck down by her battle-axe. At last an Etruscan named Aruns, who had watched her long, seeking for some advantage, observed her pursuing a flying enemy whose splendid armour offered a tempting prize. Intent on the chase she observed not her danger, and the javelin of Aruns struck her and inflicted a fatal wound. She fell and breathed her last in the arms of her attendant maidens. But Diana, who beheld her fate, suffered not her slaughter to be unavenged. Aruns, as he stole away, glad but frightened, was struck by a secret arrow, launched by one of the nymphs of Diana's train, and died ignobly and unknown."
http://www.sacred-texts.com/cla/bulf/bulf32.htm
Wikipedias torftiga sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Camilla_%28mythology%29
Jag vill även hinna säga några ord om en annan krigardrottning i Aeneiden, och en av mina favoriter, Penthesilea. Hon förekommer dock bara i tillbakablickar då hon avled i det Trojanska kriget under dramatiska förhållanden. Penthesilea dyker upp i bok I, då Aeneas står och betraktar en fris som avbildar händelserna vid Troja:
I:490-493
Ducit Amazonidum lunatis agmina peltis
Penthesilea furens, mediisque in milibus ardet,
aurea subnectens exsertae cingula mammae
bellatrix, audetque viris concurrere virgo.
Wooho, Björkeson!:
[...]
ser amazonernas här med halvmåneformade sköldar,
tusenhövdad, ledd av den rasande Penthesileia
somunder naket bröst har bunnit en gyllene gördel;
stridbar räds hon ej, fast kvinna, att kämpa mot männen.
Notera hur även hon kallas bellatrix. Börjar ni se sambandet, iuvenes?
Penthesilea dödades i strid med Akilles, men just som han ger henne det dödliga hugget, ser de på varandra för första gången och blir hopplöst förälskade, men ack, det är försent, hon är redan döende. Akilles släpar sålunda runt på hennes döda kropp i dagar (det antyds viss nekrofili, men det ska vi inte tala om en dag som denna).
Detta hittar ni dock inte skildrat hos Homeros, utan är en sådan där berättelse som bara dyker upp i kommentarer och dylikt.
Heinrich von Kleist (1777-1811), en av de stora tyskspråkiga pjäsförfattarna skrev ett drama om Penthesilea:
"Penthesilea, likewise begun at Königsberg, also lays bare the innermost depths of a woman's heart. Again a new content is given to a Greek legend, which to our modern feeling is scarcely comprehensible. By endowing the heroine with a supreme need for love and at the same time with an unconquerable desire to gain the mastery over her lover, the poet creates an extreme type, a strange mixture of attractive and repulsive features, but after all grand and symmetrical. all the charm of his language, melodious and yet not cloying, of his images full of feeling and picturesque effects, Kleist poured out in Penthesilea as in no other work; and yet it is just the very one which is most difficult to comprehend."
http://www.theatrehistory.com/german/kleist001.html
(Och jag kan inte låta bli att ta med detta: "Kleist finally found a willing partner in his suicide pact, Henriette Vogel, a young married society woman suffering from terminal ovarian cancer. He burned the remainder of his works (including an autobiographical 'novel' The Story of My Soul, which supposedly astonished those few who read it) and set out on his final trip. The couple, after writing their good-byes, checked into a hotel and appeared to be as serene and giddy as couple on honeymoon. On November 21, 1811, Heinrich and Henriette went over a hill and had tea. Kleist then shot his companion in the chest and himself in the mouth.
http://www.littlebluelight.com/lblphp/intro.php?ikey=14)
En särdeles bra sida om Penthesilea:
http://www.stanford.edu/~plomio/penthesilea.html
Wikipedia som för en gångs skull är usel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Penthesilea
Och nu tar ni eran Aeneid och slår upp XI:648 så knytes säcken ihop!
XI:648-663
At medias inter caedes exsultat Amazon
unum exserta latus pugnae, pharetrata Camilla,
et nunc lenta manu spargens hastilia denset,
nunc validam dextra rapit indefessa bipennem;
aureus ex umero sonat arcus et arma Dianae.
illa etiam, si quando in tergum pulsa recessit,
spicula converso fugientia dirigit arcu.
at circum lectae comites, Larinaque virgo
Tullaque et aeratam quatiens Tarpeia securim,
Italides, quas ipsa decus sibi dia Camilla
delegit pacisque bonas bellique ministras:
quales Threiciae cum flumina Thermodontis
pulsant et pictis bellantur Amazones armis,
seu circum Hippolyten seu cum se Martia curru
Penthesilea refert, magnoque ululante tumultu
feminea exsultant lunatis agmina peltis.
Björkesons utmärkta översättning säger:
Men som en ung amazon drar Camilla, väpnad med koger
jublande fram i slaktningens mitt; ena bröstet är blottat.
än strör hon ut med sin hand en skur av smidiga pilar,
än svingar outröttlig arm en tveeggad yxa;
Trivias vapen, bågen av guld hörs klinga vid skuldran.
Gör hon ibland helt om och tvingas dra sig tillbaka
sänder hon dock sn flyende pil från den omvända bågen.
Utvalda stridskamrater har hon omkring sig: Larina,
Tulla, Tarpeia med yxan i hand, italiska jungfrur
vilka hon utsett själv, den gudalika Camilla
till tjänarinnor och hedersvakt i krig och i fredstid.
Så på Thermodons ström kan man se amazoner från Thrakien
stolt spränga fram och utfämpa strid med målade vapen,
än kring Hyppolyte tätt, om än när dottern till Ares,
Penthesileia, styr hem sin vagn; hela hären av kvinnor
tjuter då, skakar i fröjd sina halvmåneformade sköldar.
Ni ser hur dessa drottningar knyts samman!
Kvinnodagen:
http://www.un.dk/Swedish/Kvinnor/vold/Internationella_kvinnodagen.htm
(Lysistrate nämns!)
Verba allata et alata
SvD har senaste dagarna recenserat åtskilliga citatböcker (vilket har en särdeles klassisk anktnytning, då det ofta är verk på de döda språken som uttrycken hämtas från)och de verkar ha varit av varierande kvalitet.
Se bara denna recension av Stora Citatboken, bitskt författad av Carl-Johan Malmberg:
"Här slår man inte på ingångsord utan antingen på författare eller på ämne eller tema, typ Lycka och olycka, Kärlek, Klokhet och dumhet.
Låt mig säga att även om uppställningsprincipen är gammal och beprövad - det finns ett otal visdomssamlingar i form av citat alltsedan boktryckarkonstens begynnelse, den mest berömda är Erasmus av Rotterdams "Adagiorum chiliades" från 1508 - är Åbergs bok både enfaldig och snål.
Enfaldig för att den har en tendens att visa upp kulturhistorien som en samling one-liners, bornerade plattityder och vitsigheter, snål för att den visserligen talar om vem som sagt vad men aldrig i vilken bok eller i vilket sammanhang. Skandalöst! Varför har man valt att undanhålla denna för läsaren oumbärliga och för ett seriöst citatlexikon självklara information? Man anar ett läsarförakt bakom denna halvdana publikation."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010898.asp
Carl-Johan Malmberg, marry me!
Min potentielle fästman Carl-Johan har även recenserat Bevingat, ytterligare en citatsamling, och han skriver så vackert:
"En bekännelse, för vad den är värd: mitt huvud är fyllt av citat. Dikter och psalmverser, romanfragment och repliker från filmer och teaterpjäser trängs därinne och beter sig ofta som en manisk bisvärm, instängd i sin kupa: den vill ut. Ibland tänker jag att jag skriver bara för att släppa lös bisvärmen, bli fri från citaten som trängs i huvudet. Men samtidigt har jag en kärlek till dem. Det har alltid varit roligt att lägga citat på minnet, ett samlande i det inre utan annat syfte än nöjet att då och då kunna erinra sig en vacker, elegant eller tänkvärd formulering.
Mina minneskunskaper har också en viss vardagsnytta. Som middagsunderhållning kan jag citera de första sidorna i Strindbergs "Svarta fanor", den i särklass roligaste romaninledning jag vet: "Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl..." [Åh vilket partytrick! Jag skulle kunna ta vid med de bitar jag kan ur Ad Catilinam då han tröttnat. Skulle vi inte vara förtjusande?]
Jag kan titta på de dammiga bokhögarna i mitt arbetsrum och hitta tröst i Joyce utrop i "Finnegans Wake", "ah dust oh dust!". [Vi har samma intresse för heminredning!]Eller hemkommen från London eller Paris och drabbad av Stockholms underliga folktomhet: "Hab ich den Markt und die Strassen doch nie so einsam gesehen", inledningen till Goethes "Herrmann und Dorothea".
Kanske är min citatkärlek ett arv, från en mor som älskade att citera just Goethe, men också latinska sentenser. Var man tjatig som barn kunde mamma säga: Gutta cavat lapidem, non vi, sed saepe cadendo - droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla. [Vilken moder!]
Jag hittar orden i den förträffliga uppslagsboken Bevingat. Jag får veta att de kommer från "Ex ponto", Ovidius brev från förvisningen vid Svarta havet. Jag får också veta att meningens senare del ("inte genom sin tyngd...") är ett tillägg från 1100-talet. "
Och slutligen:
"De förmedlar också källan till själva uttrycket bevingade ord; man hittar det hos Homeros, som talar om ord "så kraftfulla att de flyger från mun till mun"."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12009302.asp
Allt kommer från grekerna, iuvenes!
Tandem et finally bevisar han i sin recension av The Oxford Dictionary of Quotations att vi faktiskt är gjorda för varandra:
"Slår man exempelvis på orden quotation och quotations (citat) får man en både rolig och tänkvärd utdelning. Dorothy Sayers låter i boken "Drama kring ung dansör" sin detektiv Lord Peter Wimsey säga: "Jag har alltid ett citat till hands för allting. Det befriar mig från att tänka själv." Är man bekant med Sayers lysande och lärda deckarromaner [Alla som följt denna blogg vet min passion för Sayers]vet man att de får en hel del av sin charm tack vare alla citaten - och att den skarpsinnige Wimsey med sin förmåga att i tid och otid citera de mest obskyra författare är självironisk när han säger som han gör; hans självständiga tänkande är det inget fel på."
Carl-Johan tar även upp Greene och Kipling i denna recension, ytterligare några av mina gullegrisar, så det är uppenbart att han försöker sända mig ett tecken. Jag hörsammar blint.
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010909.asp
Det finns en uppsjö böcker och hemsidor med latinska citat, men jag ger er ändå en liten quiz att roa er med på förmiddagen:
http://epi.skola.gavle.se/gp/gp_sidauh.asp?id=3891
En lite svårare med inriktning på amerikanska delstatsmotton (ett slags tema här):
http://www.funtrivia.com/trivia-quiz/World/Latin-Mottos-Quotes-and-Abbreviations-139826.html
Och detta är visseligen inte citatfrågor, men ändå allmänbildande (Kroppsdelar! Något för medicinaren! Hej frater, har du kul i Värmlands Arboga?):
http://www.hypography.com/quiz.cfm?id=32941
Se bara denna recension av Stora Citatboken, bitskt författad av Carl-Johan Malmberg:
"Här slår man inte på ingångsord utan antingen på författare eller på ämne eller tema, typ Lycka och olycka, Kärlek, Klokhet och dumhet.
Låt mig säga att även om uppställningsprincipen är gammal och beprövad - det finns ett otal visdomssamlingar i form av citat alltsedan boktryckarkonstens begynnelse, den mest berömda är Erasmus av Rotterdams "Adagiorum chiliades" från 1508 - är Åbergs bok både enfaldig och snål.
Enfaldig för att den har en tendens att visa upp kulturhistorien som en samling one-liners, bornerade plattityder och vitsigheter, snål för att den visserligen talar om vem som sagt vad men aldrig i vilken bok eller i vilket sammanhang. Skandalöst! Varför har man valt att undanhålla denna för läsaren oumbärliga och för ett seriöst citatlexikon självklara information? Man anar ett läsarförakt bakom denna halvdana publikation."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010898.asp
Carl-Johan Malmberg, marry me!
Min potentielle fästman Carl-Johan har även recenserat Bevingat, ytterligare en citatsamling, och han skriver så vackert:
"En bekännelse, för vad den är värd: mitt huvud är fyllt av citat. Dikter och psalmverser, romanfragment och repliker från filmer och teaterpjäser trängs därinne och beter sig ofta som en manisk bisvärm, instängd i sin kupa: den vill ut. Ibland tänker jag att jag skriver bara för att släppa lös bisvärmen, bli fri från citaten som trängs i huvudet. Men samtidigt har jag en kärlek till dem. Det har alltid varit roligt att lägga citat på minnet, ett samlande i det inre utan annat syfte än nöjet att då och då kunna erinra sig en vacker, elegant eller tänkvärd formulering.
Mina minneskunskaper har också en viss vardagsnytta. Som middagsunderhållning kan jag citera de första sidorna i Strindbergs "Svarta fanor", den i särklass roligaste romaninledning jag vet: "Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl..." [Åh vilket partytrick! Jag skulle kunna ta vid med de bitar jag kan ur Ad Catilinam då han tröttnat. Skulle vi inte vara förtjusande?]
Jag kan titta på de dammiga bokhögarna i mitt arbetsrum och hitta tröst i Joyce utrop i "Finnegans Wake", "ah dust oh dust!". [Vi har samma intresse för heminredning!]Eller hemkommen från London eller Paris och drabbad av Stockholms underliga folktomhet: "Hab ich den Markt und die Strassen doch nie so einsam gesehen", inledningen till Goethes "Herrmann und Dorothea".
Kanske är min citatkärlek ett arv, från en mor som älskade att citera just Goethe, men också latinska sentenser. Var man tjatig som barn kunde mamma säga: Gutta cavat lapidem, non vi, sed saepe cadendo - droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla. [Vilken moder!]
Jag hittar orden i den förträffliga uppslagsboken Bevingat. Jag får veta att de kommer från "Ex ponto", Ovidius brev från förvisningen vid Svarta havet. Jag får också veta att meningens senare del ("inte genom sin tyngd...") är ett tillägg från 1100-talet. "
Och slutligen:
"De förmedlar också källan till själva uttrycket bevingade ord; man hittar det hos Homeros, som talar om ord "så kraftfulla att de flyger från mun till mun"."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12009302.asp
Allt kommer från grekerna, iuvenes!
Tandem et finally bevisar han i sin recension av The Oxford Dictionary of Quotations att vi faktiskt är gjorda för varandra:
"Slår man exempelvis på orden quotation och quotations (citat) får man en både rolig och tänkvärd utdelning. Dorothy Sayers låter i boken "Drama kring ung dansör" sin detektiv Lord Peter Wimsey säga: "Jag har alltid ett citat till hands för allting. Det befriar mig från att tänka själv." Är man bekant med Sayers lysande och lärda deckarromaner [Alla som följt denna blogg vet min passion för Sayers]vet man att de får en hel del av sin charm tack vare alla citaten - och att den skarpsinnige Wimsey med sin förmåga att i tid och otid citera de mest obskyra författare är självironisk när han säger som han gör; hans självständiga tänkande är det inget fel på."
Carl-Johan tar även upp Greene och Kipling i denna recension, ytterligare några av mina gullegrisar, så det är uppenbart att han försöker sända mig ett tecken. Jag hörsammar blint.
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010909.asp
Det finns en uppsjö böcker och hemsidor med latinska citat, men jag ger er ändå en liten quiz att roa er med på förmiddagen:
http://epi.skola.gavle.se/gp/gp_sidauh.asp?id=3891
En lite svårare med inriktning på amerikanska delstatsmotton (ett slags tema här):
http://www.funtrivia.com/trivia-quiz/World/Latin-Mottos-Quotes-and-Abbreviations-139826.html
Och detta är visseligen inte citatfrågor, men ändå allmänbildande (Kroppsdelar! Något för medicinaren! Hej frater, har du kul i Värmlands Arboga?):
http://www.hypography.com/quiz.cfm?id=32941
Monday, March 06, 2006
Victor et victrix
Detta blir en lite spattig posting, dels är livet en smula späckat för tillfället, dels strular berdbandet och har egna åsikter om när, var och hur man ska vara uppkopplad.
Nåväl, en stora födelsedagstävlingen är avgjord!
Då det finns två finalister som jag omöjligen kan välja mellan, nämligen Camilla och Venanzio tilldelas ni båda varsitt ex av Lucretius Om tingens natur.
Camilla, en enligt egen utsago "ständig halvklassiker", som skyltar med ett förtjusande klassiskt namn, (hon var en prinsessa som kunde springa så snabbt att hon ej krökte ett endaste strå då hon sprang över ett fält, eller fick fötterna blöta då hon rusade över havet, och må kanske för sitt mod vara förlåten att hon kämpade mot vår favorit Aenenas. Ni hittar henne i Aeniden VII:803 samt XI:435) belönas för frasen "TIMEO BLOGGOS ET DONA FERENTES", (mer Vergilius! Nämligen II:49) som förutom att den fick mig att blåsa ut halvljummet kaffe genom näsan, kombinerar en bildning med en hälsosam skepsis för moderna påfund.
Mer om denna doctissima puella:http://lasdagboken.blogdns.com/
Venanzio förtjänar priset för sin stridbarhet här i kommentarerna och såsom varande den absolut äldste deltagaren (104 år!). Men ändå mest för en motivering som inte bara är poetisk utan faktiskt är ren och skär prosalyrik: "Jag känner strandens sandkorns antal och havets rymd; jag hör och förstår den stummes tal. Således kunde ryktet om latinbloggen aldrig gå mig förbi. Visserligen undgår ingenting ett orakel, men även ett sådant kan behöva friska upp kunskaperna om tingens natur." Jag blir knäsvag.
Gå och öva tyskan, iuvenes:http://extispicium.blogspot.com/
Maila mig era adresser (full diskretion utlovas) så kommer boken komma illa kvickt.
Fasces, du ska dock inte sörja, du kommer att erbjudas ett tröstpris strax. Du ska nämligen ha något som har med Catullus att göra, anser jag bestämt. Jag vet vad latinfrustration vill säga och lider med dig. Hör av mig strax om detta. Ni hittar honom här annars:http://mosaskiten.blogspot.com/
Vill slutligen bara tipsa om Dramatens uppsättning av Fedra som jag såg i veckan, den var bitvis helt otrolig, Stina Ekblad var som alltid lysande. Fares Fares, lite otippat, spelade hennes styvson.
Ytterligare ett tips är Hedengrens otroliga bokrea, de rear ut Paul Åströms Förlags publikationer, ni vet de där svenska klassikerutgåvorna i bjärt gröna omslag.
De kostar i vanliga fall 200-300 kr styck men jag fyndade Tibullus för 25 kr, Epiktetos för 35 kr, Ovidius mindre kända verk såsom Ibis och Nux för 25 kr och en hel del annat tjusigt. Rusa dit!
Ni kan kika i reakatalogen här:
http://www.hedengrens.se/
Nåväl, en stora födelsedagstävlingen är avgjord!
Då det finns två finalister som jag omöjligen kan välja mellan, nämligen Camilla och Venanzio tilldelas ni båda varsitt ex av Lucretius Om tingens natur.
Camilla, en enligt egen utsago "ständig halvklassiker", som skyltar med ett förtjusande klassiskt namn, (hon var en prinsessa som kunde springa så snabbt att hon ej krökte ett endaste strå då hon sprang över ett fält, eller fick fötterna blöta då hon rusade över havet, och må kanske för sitt mod vara förlåten att hon kämpade mot vår favorit Aenenas. Ni hittar henne i Aeniden VII:803 samt XI:435) belönas för frasen "TIMEO BLOGGOS ET DONA FERENTES", (mer Vergilius! Nämligen II:49) som förutom att den fick mig att blåsa ut halvljummet kaffe genom näsan, kombinerar en bildning med en hälsosam skepsis för moderna påfund.
Mer om denna doctissima puella:http://lasdagboken.blogdns.com/
Venanzio förtjänar priset för sin stridbarhet här i kommentarerna och såsom varande den absolut äldste deltagaren (104 år!). Men ändå mest för en motivering som inte bara är poetisk utan faktiskt är ren och skär prosalyrik: "Jag känner strandens sandkorns antal och havets rymd; jag hör och förstår den stummes tal. Således kunde ryktet om latinbloggen aldrig gå mig förbi. Visserligen undgår ingenting ett orakel, men även ett sådant kan behöva friska upp kunskaperna om tingens natur." Jag blir knäsvag.
Gå och öva tyskan, iuvenes:http://extispicium.blogspot.com/
Maila mig era adresser (full diskretion utlovas) så kommer boken komma illa kvickt.
Fasces, du ska dock inte sörja, du kommer att erbjudas ett tröstpris strax. Du ska nämligen ha något som har med Catullus att göra, anser jag bestämt. Jag vet vad latinfrustration vill säga och lider med dig. Hör av mig strax om detta. Ni hittar honom här annars:http://mosaskiten.blogspot.com/
Vill slutligen bara tipsa om Dramatens uppsättning av Fedra som jag såg i veckan, den var bitvis helt otrolig, Stina Ekblad var som alltid lysande. Fares Fares, lite otippat, spelade hennes styvson.
Ytterligare ett tips är Hedengrens otroliga bokrea, de rear ut Paul Åströms Förlags publikationer, ni vet de där svenska klassikerutgåvorna i bjärt gröna omslag.
De kostar i vanliga fall 200-300 kr styck men jag fyndade Tibullus för 25 kr, Epiktetos för 35 kr, Ovidius mindre kända verk såsom Ibis och Nux för 25 kr och en hel del annat tjusigt. Rusa dit!
Ni kan kika i reakatalogen här:
http://www.hedengrens.se/
Subscribe to:
Posts (Atom)
