Det är tråkigt att det nästan blott är klipp-och-klistra inlägg från min sida i dessa dagar, men jag är av okänd anledning ständigt så mördande trött och ytterst orkeslös, emellanåt på gränsen till tårar. Jag hoppas att det blir bättre.
Nåväl, efter den litanian, låtom oss återvända till diskussionen om Valborgsfirandet. Snapsvisor är utvalda (se nedan), själva gudadrycken är inhandlad (4 flaskor)och studentmössan hittad. Dock, vi firar inte blott vårens ankomst utan även vår regents 60-årsdag på söndag.
Jag är ingen anhängare av monarkin, men jag älskar historia, så jag kan nedlåta mig till att uppmärksamma detta faktum.
Vår konung har väl det fånigaste valspråket någonsin, bättre var det på den tiden som de var på latn (och sålunda betydligt mer internationellt gångbara).
Den förste som hade ett valspråk på svenska var Gustav III, ett kärnfullt "Fäderneslandet"! Det är ju här på 1700-talet som idénom folkspråk och dylikt börjar växa fram, och det officiella användandet av detsamma blir vanligt, och sålunda hela tanken om "ett folk ett språk", tidigare struntade man i sådant.
En översikt av de latinska valspråken:
1523-1560 Gustav Vasa Omnis potestas a Deo est ("All makt är av Gud")
1560-1568 Erik XIV Deus dat cui vult ("Gud ger åt vem Han vill")
Ironiskt med tanke på hans öde.
1568-1592 Johan III Deus protector noster ("Gud vår beskyddare")
Denna sentens finns i glasfönstret i JIII:s gravkor i Uppsala Domkyrka, jag brukade ta mina latinelever dit och peka på det. I fönstret brevid finns hans hustrus valspråk infattat; Nemo nisi mors. (En romantisk historia)
1592-1599 Sigismund Cor regis in manu Domini ("Konungens hjärta är i Herrens hand")
Pro jure et populo ("För rätten och folket")
1604-1611 Karl IX Jehovah solatium meum ("Herren är min tröst")
1611-1632 Gustav II Adolf Gloria Altissimo suorum refugio ("Ära vare den Högste, de sinas tillflykt")
Cum Deo et victribus armis ("Med Gud och segrande vapen")
GIIA hade även ett på tyska (så internationellt):Gott mit uns ("Gud med oss")
1632-1654(förmyndarregering 1632-1644)
Kristina Columna regni sapientia ("Vishet är regeringens stödpelare")
1654-1660 Karl X Gustav In Jehovah sors mea, ipse faciet ("I Gud mitt öde, Han skall göra det")
1660-1697 (förmyndarregering 1660-1672)
Karl XI In Jehovah sors mea, ipse faciet ("I Gud mitt öde, Han skall göra det")
Factus est Dominus protector meus ("Herren är vorden min beskyddare")
1697-1718 (förmyndarregering 1697)
Karl XII Dominus protector meus ("Herren min beskyddare")
Av detta lär vi oss att Gud inte finns i Norge.
Kalle Dussin hade även ett svenskt valspråk: Med Guds hjälp
1719-1720 Ulrika Eleonora In Deo spes mea ("I Gud mitt hopp")
1720-1751 Fredrik I In Deo spes mea ("I Gud mitt hopp")
1751-1771 Adolf Fredrik Salus publica salus mea ("Statens välfärd min välfärd")
Källa och ytterligare läsning:http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_regenters_valspr%C3%A5k
Friday, April 28, 2006
Thursday, April 27, 2006
Ara pacis
Är medveten om att jag alltid är sen med att tipsa om artiklar, men bättre sent än aldrig, n'est ce pas?
En kul UnderStreckare om Mussolini och Ara pacis:
"En mängd omfattande stadsbyggnadsprojekt igångsattes under 1920- och 30-talen. Nya städer byggdes helt från grunden och stadskärnorna i de gamla städerna omvandlades radikalt, vanligen med det dubbla syftet att underlätta trafik och framkomlighet i staden men också för att ge öppna platser och rum för parader och andra manifestationer. [...]
Ett sådant projekt var återskapandet av kejsar Augustus mausoleum på Marsfältet som nu skulle få en värdig inramning. Tidigt i sin karriär hade kejsar Augustus låtit bygga sitt gravmonument som en symbol för sina dynastiska anspråk. När Mussolini ger sig på denna byggnad visar han tydligt sina egna maktanspråk, han ville bli uppfattad som den nye Augustus och en gång bli begravd i samma grav. Mausoleet hade som de flesta antika byggnadsverk i Rom, genomgått en lång transformationsprocess och anpassats till skilda funktioner, senast konserthall. Den sista konserten hölls den 13 maj 1936 och därefter startade utgrävningarna.
Mausoleet skulle ingå i ett helt nytt stadsrum tillsammans med Ara Pacis, Augustus fredsaltare, som grävts fram med den mest sofistikerade utgrävningsteknik dåtiden kunde uppvisa. För att erhålla en lämplig yta för det nya torget frilades 28 000 kvadratmeter, vilket innebar att 120 byggnader måste rivas och de som bodde där måste flytta på sig. Det lönade sig inte att protestera. På journalfilmer kan man se hur Mussolini i egen hög person kliver omkring på hustaken med en hacka i högsta hugg och energiskt ger sig på gamla tegelpannor, som med ett dån brakar till marken. Ett av hans öknamn blev därför Il piccone, ”den stora hackan”.
Torget var Mussolinis största propagandaprojekt, det utgjorde kulmen på hans identifikation med Augustus och hans imperietankar. Fredsaltaret hade rest av Augustus för att fira fred efter hans segrar i Spanien och Gallien, nu återuppbyggdes det efter Mussolinis erövring av Etiopien 1936. Den byggnad som skulle hysa altaret gestaltades av Vittorio Morpurgo och invigdes den 23 september 1938, lagom till 2 000-årsjubileet av kejsar Augustus födelse."
En kul UnderStreckare om Mussolini och Ara pacis:
"En mängd omfattande stadsbyggnadsprojekt igångsattes under 1920- och 30-talen. Nya städer byggdes helt från grunden och stadskärnorna i de gamla städerna omvandlades radikalt, vanligen med det dubbla syftet att underlätta trafik och framkomlighet i staden men också för att ge öppna platser och rum för parader och andra manifestationer. [...]
Ett sådant projekt var återskapandet av kejsar Augustus mausoleum på Marsfältet som nu skulle få en värdig inramning. Tidigt i sin karriär hade kejsar Augustus låtit bygga sitt gravmonument som en symbol för sina dynastiska anspråk. När Mussolini ger sig på denna byggnad visar han tydligt sina egna maktanspråk, han ville bli uppfattad som den nye Augustus och en gång bli begravd i samma grav. Mausoleet hade som de flesta antika byggnadsverk i Rom, genomgått en lång transformationsprocess och anpassats till skilda funktioner, senast konserthall. Den sista konserten hölls den 13 maj 1936 och därefter startade utgrävningarna.
Mausoleet skulle ingå i ett helt nytt stadsrum tillsammans med Ara Pacis, Augustus fredsaltare, som grävts fram med den mest sofistikerade utgrävningsteknik dåtiden kunde uppvisa. För att erhålla en lämplig yta för det nya torget frilades 28 000 kvadratmeter, vilket innebar att 120 byggnader måste rivas och de som bodde där måste flytta på sig. Det lönade sig inte att protestera. På journalfilmer kan man se hur Mussolini i egen hög person kliver omkring på hustaken med en hacka i högsta hugg och energiskt ger sig på gamla tegelpannor, som med ett dån brakar till marken. Ett av hans öknamn blev därför Il piccone, ”den stora hackan”.
Torget var Mussolinis största propagandaprojekt, det utgjorde kulmen på hans identifikation med Augustus och hans imperietankar. Fredsaltaret hade rest av Augustus för att fira fred efter hans segrar i Spanien och Gallien, nu återuppbyggdes det efter Mussolinis erövring av Etiopien 1936. Den byggnad som skulle hysa altaret gestaltades av Vittorio Morpurgo och invigdes den 23 september 1938, lagom till 2 000-årsjubileet av kejsar Augustus födelse."
Hic, haec, hoc
Då jag så sakteliga börjar ladda upp inför Valborg (som ska, såsom sig bör, firas i den eviga ungdomens stad) och letar snapsvisor till min silllunch, tänkte jag delge er några som passar oss latinister.
Först ut är det legendariska poemet Hic, Haec, Hoc av Johan Olof Wallin, det finns visserligen ingen melodi, men det går säkerligen att improvisera:
Jag i Fahlu skola gått,
Hic, haec, hoc!
Det latinet jag förstått,
Minns det noch.
Hic det är vår hedersvärd,
Haec hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd
Höjes nu.
Hic är qvick och Haec är täck,
Derför ock
Tömmer jag för Hic och Haec
Hela Hoc!
Även Bellman har använt sig av mönstret hic, haec, hoc, i n:o 28, Fredmans sånger:
Movitz skulle bli student;
han Uppsala betrakta,
börja mumla excellent
grammatica contracta;
dum och tjock,
hick hæc hoc
han sig genast lärde,
hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde.
Där satt han som misantrop,
men röder som en vallmo,
vid sin stånka och sitt stop,
och konjugera amo;
hur han drack,
ölet stack,
kärlek hjärten brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
och lärdomsätet flydde.
Med en vredgad min han tog
båd Puffendorff och Grotius,
och dem bus i väggen slog,
så bister som Stygotius,
sjön hurra,
skrek Werda,
och åt krögarn panta
lexikon, colloquia,
och Zopfens varianta.
Tre studenter, certim tre,
till Stockholm sig utstyra,
stanna på Tre Remmare,
i skrubben numero fyra;
Movitz stolt,
i sin kolt,
satt sig där som preses,
drack så bålt, så det var bålt,
och utgav nya theses.
Först thesis blev nu den:
om och moraliteten
enligt är för Bacchi män
att ändra om dieten.
Pro och pro,
contra, jo,
nej och ja nu skalla;
Movitz ropte posito,
och posito skrek alla.
Andra thesis blev den här:
vad skillnad sig besticker
mellan öl pluraliter
och en person som dricker.
Ratio? Jo,
dubito,
skrek en och orera.
Movitz ropte habeo,
och kyparn slog i mera.
Tredje thesis skulle ges,
men Preses damp av stolen,
och en opponent så hes
damp med i kapriolen.
Fredman kom
filibom!
med musik och flickor;
och de lärde vände om
som åsnor och borickor.
Det är ungefär denna stämning jag hoppas uppnå på söndag. Intressant att Movitz tydligen ska vara jurist.
Annars kan man nog bara rabbla hic-mönstret och sedan svälja sin snaps.
Sedan är det eviga latinklassikern De brevitate vitae:
Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus!
Post jucundam juventutem,
post molestam senectutem
nos hebebit humus.
Ubi sunt, qui ante nos in mundo fuere?
Vadite ad superos,
transite ad inferos!
Ubi jam? Fuere!
Vita nostra brevis est brevi finietur.
Venit mors velociter,
rapit nos atrociter,
nemini parcetur.
Vivat academia, vavant professores,
Vivat membrum quodlibet,
vivant membra quaelibet,
semper sin in flore!
Osv, osv...
Och slutligen, ett rungande grattis till L som gått vidare till nästa omgång i diplomatuttagningarna. Vivat!
Först ut är det legendariska poemet Hic, Haec, Hoc av Johan Olof Wallin, det finns visserligen ingen melodi, men det går säkerligen att improvisera:
Jag i Fahlu skola gått,
Hic, haec, hoc!
Det latinet jag förstått,
Minns det noch.
Hic det är vår hedersvärd,
Haec hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd
Höjes nu.
Hic är qvick och Haec är täck,
Derför ock
Tömmer jag för Hic och Haec
Hela Hoc!
Även Bellman har använt sig av mönstret hic, haec, hoc, i n:o 28, Fredmans sånger:
Movitz skulle bli student;
han Uppsala betrakta,
börja mumla excellent
grammatica contracta;
dum och tjock,
hick hæc hoc
han sig genast lärde,
hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde.
Där satt han som misantrop,
men röder som en vallmo,
vid sin stånka och sitt stop,
och konjugera amo;
hur han drack,
ölet stack,
kärlek hjärten brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
och lärdomsätet flydde.
Med en vredgad min han tog
båd Puffendorff och Grotius,
och dem bus i väggen slog,
så bister som Stygotius,
sjön hurra,
skrek Werda,
och åt krögarn panta
lexikon, colloquia,
och Zopfens varianta.
Tre studenter, certim tre,
till Stockholm sig utstyra,
stanna på Tre Remmare,
i skrubben numero fyra;
Movitz stolt,
i sin kolt,
satt sig där som preses,
drack så bålt, så det var bålt,
och utgav nya theses.
Först thesis blev nu den:
om och moraliteten
enligt är för Bacchi män
att ändra om dieten.
Pro och pro,
contra, jo,
nej och ja nu skalla;
Movitz ropte posito,
och posito skrek alla.
Andra thesis blev den här:
vad skillnad sig besticker
mellan öl pluraliter
och en person som dricker.
Ratio? Jo,
dubito,
skrek en och orera.
Movitz ropte habeo,
och kyparn slog i mera.
Tredje thesis skulle ges,
men Preses damp av stolen,
och en opponent så hes
damp med i kapriolen.
Fredman kom
filibom!
med musik och flickor;
och de lärde vände om
som åsnor och borickor.
Det är ungefär denna stämning jag hoppas uppnå på söndag. Intressant att Movitz tydligen ska vara jurist.
Annars kan man nog bara rabbla hic-mönstret och sedan svälja sin snaps.
Sedan är det eviga latinklassikern De brevitate vitae:
Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus!
Post jucundam juventutem,
post molestam senectutem
nos hebebit humus.
Ubi sunt, qui ante nos in mundo fuere?
Vadite ad superos,
transite ad inferos!
Ubi jam? Fuere!
Vita nostra brevis est brevi finietur.
Venit mors velociter,
rapit nos atrociter,
nemini parcetur.
Vivat academia, vavant professores,
Vivat membrum quodlibet,
vivant membra quaelibet,
semper sin in flore!
Osv, osv...
Och slutligen, ett rungande grattis till L som gått vidare till nästa omgång i diplomatuttagningarna. Vivat!
Wednesday, April 26, 2006
Loebiana
Jag har äntligen hittat var de gömmer TLS på UB i Göteborg. Den är av okänd orsak insorterad under B istället för den särdeles logiska G-klassifikationen, och det tog mig ett tag att upptäcka detta.
Vidare är icke tidskriftsläsesalen på biblioteket i Gbg någon höjdare, ett genomgångsrum med väntrumsfotöljer, en avsaknad av arbetsytor och lågt, sjunkande tak. En stor besvikelse när man jämför med den parnassiska tidskriftsläsesal som jag är van vid från det älskade Carolina-biblioteket, ett rum som verkligen förtjänar beteckningen sal, med svindlande takhöljd (för de där flygande tankarna), stengolv, galleri, inbyggda hyllor och breda fönsterbläck i marmor vartill man kan släpa en stol, dundrandes över det skrapande golvet, och njuta litteraturkritik i solsken.
Carolina vinner, alla gånger, mot Centralbiblioteket i Gbg, en platt, tråkig byggnad utan balkong, som saknar stentrappor att rusa uppför till de Öppna Samlingarna (bliss!), varifrån man har Uppsalas bästa utsikt.
Det är en orättvis jämförelse, hur ska de kunna tävla mot magiska Carolina, mitt lyckas tempel, dock en sak som göteborgarna skulle kunna ta upp kampen i, men redan lidit skändligt nederlag, är kopiatorer. Jag har alltjämt icke träffat på en vettig kopiator i Gbg, vare sig på institution eller bibliotek. De är alla hideöst långsamma eller gnisslar oroväckande ellr måste ständigt justeras i avseende på inställningarna. Mycket underligt, kan det vara fukten?
Nåväl, i min lyckliga återförening med TLS arbetade jag främst igenom de äldre exemplaren och hittade då i Nota Bene-spalten den 17 februari-06 följande som bör vara av intresse för samtliga klassiskt intresserade (jag sätter mig nu och knappar in det, t det finns ej på nätet, är jag inte god?):
"The Loeb Classical Library publishes its 500th volume in the spring. To the catalogue of Homer, Euripides, Aristotle, Cicero and Caesar, jacketed in the familiar olive-green with geometric boundary, oddly reminiscent of the Paris Olympia Press, will be added Quintillian's lesser Declamations, I. To commemorate the event abd to mark the Library's ninety-fifth year, Harvard University Press is issuing A Loeb Classical Reader, with extracts from over thirty classics; the Greek or latin text is on the left-hand page, with English translation facing.
The general editor of the LCL, Jeffrey Henderson, states that one of his chief aims is to keep translations "current with contemporary english". We read this while flicking to the opening extract in the Reader, from Book IX of the Odyssey, in which Odysseus tricks the Cyclops: "As soon as early dawn appeared, the rosy-fingered, he rekindeled the fire and milked his fine flocks all in turn, and beneath each dam placed her young" (translated by A.T Murray, revised by George E. Dimcock). "Dawn...he rosy-fingered" is too good to tamper with, but "dam" gives it all an archaic feel. Samuel Butler's version of 1900 is scarcely more so: "When the child of the morning, rosy-fingered Dawn appeared, he again lit his fire, milked his goats and ewes". By contrast, the Loeb translation of Lucian's excange between Pan and Hermes, from Dialogues of the Gods (M.D Macleod) has street scene-verve:
Pan: Good day to you, Hermes, daddy mine.
Hermes: And a bad day to you. But how am I your daddy?
Pan: I'm your bastard boy.
Hermes: Oh, quite so, when some billy-goat, I suppose led a nanny astray!
Professr Hnederson believes that "the general decline of language study in the 1970s and 80s" went into reverse in the following decade, "and today enrolments in greek and latin are very healthy, even at secondary level".
There was a time when the tender sensibilities of schoolchildren were shielded from the "bastard boy" excesses of the ancients. Now, the ideais to sex up the texts to catch the little ones attention. Henderson himself has translated aristofanes' Lysistrata, in which the women of Athens deny their husbands sex until the war with Sparta is ended. the scene in which Lysistrata outlines her scheme has been rendered in varius ways "We must refrain from the male altogether"; "we must practice total absitinence", etc. In one version, Calconice replies: "Bid me go through fire, if you will-but to rob us of the sweetest thing in all the world...". No need for such blushing now. Henderson gives us the ladies at their most "low and horny":
Lysistrata: We're going to have to give upp the prick.
Calconice: I'm ready to walk through fire; rather that than the prick. There's nothing like it.
Classics can be fun. A Loeb Classical Library Reader is available from harvard, at £6.95."
(Puh)
För det första, finns det någon klok grek som kan säga vilken översättning av Lysistrate som är mest korrekt eller måste jag själv gå och peta i det?
För det andra, läs texten noga, ty det finns två ganska saftiga fel, det ena slående så, det andra kanske blott uppenbart för engelskspråkiga.
Titta noga och vänligen ignorera mina felslag.
Stumped?
I den följande veckans nummer av TLS, 24 februari-06, korrigeras det nämligen, återigen i Nota Bene-spalten, på följande vis:
"Last week's reference to the Roman rhetorican Quintilian, in connection with the Loeb Classica Library, mistakenly reffered to him as "Quintillian". Shouldn't we have checked? We did, but unfoutunately checked with publicity received from Harvard University Press which had it wrong.
We also suggested that he would be "jacketed in the familiar olive-green" of the LCL, wereas, being latin, he would be in red. No one to blame for that but ourselves"
Notera den rejäla dissningen av Harvard och det egna krälandet i leran.
Man kan väl inte annat än framföra rungande gratulationer till LCL, ty deras röda och gröna volymer är en konstant och särdeles behändiga.
Ska man fortsätta hyllandet av Carolina vill jag gärna tänka på hur de står och läser längs ena väggen i C-salen, lockande och praktiska.
Jag skulle tro att åtminstånde någon volym av LCL finns i varje klassicists ägo, själv har jag nog runt 6-7 stycken (inte mycket, jag vet, de är dyra) och de får mig ständigt att vilja ha blott initialer och icke förnamn. Man kan även, om man följer en text genom flera upplagor och övrsättningar, notera just attityd-förändringar, i den tidiga Catullus-översättningen återges vissa rader med streck, men på senare tid har man snarare frossat i dessa skildrngar. Från produktbeskrivningen:
"The previous bowdlerized edition of Catullus is completely revised and corrected here. This Second Edition restores lines that had been omitted from the Latin text for their "indecency," and provides a complete and accurate re-translation."
I Sverige hittar man dessa LCL-volymer, förutom på bibliotek, på Rönells och Hedengrens i Stockholm, och de dyker ofta upp på antikvariat.
Någon riktig motsvarighet finnes icke på vårt språk, äran och hjältarnas, jag tänkerdå främst på att just ha både den ursprungliga texten och översättningen på varsinn sida, Paul Åströms förlag är väl det närmaste, men de böckerna är inte alls lika vackra som de i LCL.
På Loeb Classical Librarys hemsida hittar man mycket mer om dem, läs i synnerhet gärna historiken som börjar med detta Virginia Woolf citat (från just TLS):
"The Loeb Library, with its Greek or Latin on one side of the page and its English on the other, came as a gift of freedom...The existence of the amateur was recognised by the publication of this Library, and to a great extent made respectable...The difficulty of Greek is not sufficiently dwelt upon, chiefly perhaps because the sirens who lure us to these perilous waters are generally scholars [who] have forgotten...what those difficulties are. But for the ordinary amateur they are very real and very great; and we shall do well to recognise the fact and to make up our minds that we shall never be independent of our Loeb."
Vidare är icke tidskriftsläsesalen på biblioteket i Gbg någon höjdare, ett genomgångsrum med väntrumsfotöljer, en avsaknad av arbetsytor och lågt, sjunkande tak. En stor besvikelse när man jämför med den parnassiska tidskriftsläsesal som jag är van vid från det älskade Carolina-biblioteket, ett rum som verkligen förtjänar beteckningen sal, med svindlande takhöljd (för de där flygande tankarna), stengolv, galleri, inbyggda hyllor och breda fönsterbläck i marmor vartill man kan släpa en stol, dundrandes över det skrapande golvet, och njuta litteraturkritik i solsken.
Carolina vinner, alla gånger, mot Centralbiblioteket i Gbg, en platt, tråkig byggnad utan balkong, som saknar stentrappor att rusa uppför till de Öppna Samlingarna (bliss!), varifrån man har Uppsalas bästa utsikt.
Det är en orättvis jämförelse, hur ska de kunna tävla mot magiska Carolina, mitt lyckas tempel, dock en sak som göteborgarna skulle kunna ta upp kampen i, men redan lidit skändligt nederlag, är kopiatorer. Jag har alltjämt icke träffat på en vettig kopiator i Gbg, vare sig på institution eller bibliotek. De är alla hideöst långsamma eller gnisslar oroväckande ellr måste ständigt justeras i avseende på inställningarna. Mycket underligt, kan det vara fukten?
Nåväl, i min lyckliga återförening med TLS arbetade jag främst igenom de äldre exemplaren och hittade då i Nota Bene-spalten den 17 februari-06 följande som bör vara av intresse för samtliga klassiskt intresserade (jag sätter mig nu och knappar in det, t det finns ej på nätet, är jag inte god?):
"The Loeb Classical Library publishes its 500th volume in the spring. To the catalogue of Homer, Euripides, Aristotle, Cicero and Caesar, jacketed in the familiar olive-green with geometric boundary, oddly reminiscent of the Paris Olympia Press, will be added Quintillian's lesser Declamations, I. To commemorate the event abd to mark the Library's ninety-fifth year, Harvard University Press is issuing A Loeb Classical Reader, with extracts from over thirty classics; the Greek or latin text is on the left-hand page, with English translation facing.
The general editor of the LCL, Jeffrey Henderson, states that one of his chief aims is to keep translations "current with contemporary english". We read this while flicking to the opening extract in the Reader, from Book IX of the Odyssey, in which Odysseus tricks the Cyclops: "As soon as early dawn appeared, the rosy-fingered, he rekindeled the fire and milked his fine flocks all in turn, and beneath each dam placed her young" (translated by A.T Murray, revised by George E. Dimcock). "Dawn...he rosy-fingered" is too good to tamper with, but "dam" gives it all an archaic feel. Samuel Butler's version of 1900 is scarcely more so: "When the child of the morning, rosy-fingered Dawn appeared, he again lit his fire, milked his goats and ewes". By contrast, the Loeb translation of Lucian's excange between Pan and Hermes, from Dialogues of the Gods (M.D Macleod) has street scene-verve:
Pan: Good day to you, Hermes, daddy mine.
Hermes: And a bad day to you. But how am I your daddy?
Pan: I'm your bastard boy.
Hermes: Oh, quite so, when some billy-goat, I suppose led a nanny astray!
Professr Hnederson believes that "the general decline of language study in the 1970s and 80s" went into reverse in the following decade, "and today enrolments in greek and latin are very healthy, even at secondary level".
There was a time when the tender sensibilities of schoolchildren were shielded from the "bastard boy" excesses of the ancients. Now, the ideais to sex up the texts to catch the little ones attention. Henderson himself has translated aristofanes' Lysistrata, in which the women of Athens deny their husbands sex until the war with Sparta is ended. the scene in which Lysistrata outlines her scheme has been rendered in varius ways "We must refrain from the male altogether"; "we must practice total absitinence", etc. In one version, Calconice replies: "Bid me go through fire, if you will-but to rob us of the sweetest thing in all the world...". No need for such blushing now. Henderson gives us the ladies at their most "low and horny":
Lysistrata: We're going to have to give upp the prick.
Calconice: I'm ready to walk through fire; rather that than the prick. There's nothing like it.
Classics can be fun. A Loeb Classical Library Reader is available from harvard, at £6.95."
(Puh)
För det första, finns det någon klok grek som kan säga vilken översättning av Lysistrate som är mest korrekt eller måste jag själv gå och peta i det?
För det andra, läs texten noga, ty det finns två ganska saftiga fel, det ena slående så, det andra kanske blott uppenbart för engelskspråkiga.
Titta noga och vänligen ignorera mina felslag.
Stumped?
I den följande veckans nummer av TLS, 24 februari-06, korrigeras det nämligen, återigen i Nota Bene-spalten, på följande vis:
"Last week's reference to the Roman rhetorican Quintilian, in connection with the Loeb Classica Library, mistakenly reffered to him as "Quintillian". Shouldn't we have checked? We did, but unfoutunately checked with publicity received from Harvard University Press which had it wrong.
We also suggested that he would be "jacketed in the familiar olive-green" of the LCL, wereas, being latin, he would be in red. No one to blame for that but ourselves"
Notera den rejäla dissningen av Harvard och det egna krälandet i leran.
Man kan väl inte annat än framföra rungande gratulationer till LCL, ty deras röda och gröna volymer är en konstant och särdeles behändiga.
Ska man fortsätta hyllandet av Carolina vill jag gärna tänka på hur de står och läser längs ena väggen i C-salen, lockande och praktiska.
Jag skulle tro att åtminstånde någon volym av LCL finns i varje klassicists ägo, själv har jag nog runt 6-7 stycken (inte mycket, jag vet, de är dyra) och de får mig ständigt att vilja ha blott initialer och icke förnamn. Man kan även, om man följer en text genom flera upplagor och övrsättningar, notera just attityd-förändringar, i den tidiga Catullus-översättningen återges vissa rader med streck, men på senare tid har man snarare frossat i dessa skildrngar. Från produktbeskrivningen:
"The previous bowdlerized edition of Catullus is completely revised and corrected here. This Second Edition restores lines that had been omitted from the Latin text for their "indecency," and provides a complete and accurate re-translation."
I Sverige hittar man dessa LCL-volymer, förutom på bibliotek, på Rönells och Hedengrens i Stockholm, och de dyker ofta upp på antikvariat.
Någon riktig motsvarighet finnes icke på vårt språk, äran och hjältarnas, jag tänkerdå främst på att just ha både den ursprungliga texten och översättningen på varsinn sida, Paul Åströms förlag är väl det närmaste, men de böckerna är inte alls lika vackra som de i LCL.
På Loeb Classical Librarys hemsida hittar man mycket mer om dem, läs i synnerhet gärna historiken som börjar med detta Virginia Woolf citat (från just TLS):
"The Loeb Library, with its Greek or Latin on one side of the page and its English on the other, came as a gift of freedom...The existence of the amateur was recognised by the publication of this Library, and to a great extent made respectable...The difficulty of Greek is not sufficiently dwelt upon, chiefly perhaps because the sirens who lure us to these perilous waters are generally scholars [who] have forgotten...what those difficulties are. But for the ordinary amateur they are very real and very great; and we shall do well to recognise the fact and to make up our minds that we shall never be independent of our Loeb."
Tuesday, April 25, 2006
Mercatores
Edepol, en management bok som hämtar sin inspiration från Rom:
Rome, Inc.: The Rise and Fall of the First Multinational Corporation
"Fortune columnist Bing (Sun-Tzu Was a Sissy) condenses the 1,200-year history of Rome into a slim, wildly entertaining satire for businessmen, particularly those who happen to be fans of HBO's Rome. Irreverent without ever slipping into Dave Barry–style logical anarchy, the volume renders epic history in corporate-speak, providing enough substance and insight along the way to keep readers' attention. As Bing notes, much of Roman history consists of "wars, wars and more wars," and he skips over big chunks of it. "I give up," he shrugs, focusing instead on the decisions and personalities of the colorful leaders, from Romulus to Caligula. Most interesting are the author's discourses on why Rome's "corporate strategy" worked so well for so long ("corporations willing to kill people do better than those which are not") and why its "corporate culture" was sufficiently strong to rally its citizens/soldiers/employees for an endless series of battles. And while wryly acknowledging that the Romans' use of "murder as a business tool" may be excessive in today's environment, Bing endorses many of their strategies as sound: "In any corporate transformation, a good housecleaning is absolutely called for." Word to the wise: if the guy in the next cubicle is reading Rome, Inc., watch your back—especially if it's the Ides of March."
Så otroligt fånigt.
Rome, Inc.: The Rise and Fall of the First Multinational Corporation
"Fortune columnist Bing (Sun-Tzu Was a Sissy) condenses the 1,200-year history of Rome into a slim, wildly entertaining satire for businessmen, particularly those who happen to be fans of HBO's Rome. Irreverent without ever slipping into Dave Barry–style logical anarchy, the volume renders epic history in corporate-speak, providing enough substance and insight along the way to keep readers' attention. As Bing notes, much of Roman history consists of "wars, wars and more wars," and he skips over big chunks of it. "I give up," he shrugs, focusing instead on the decisions and personalities of the colorful leaders, from Romulus to Caligula. Most interesting are the author's discourses on why Rome's "corporate strategy" worked so well for so long ("corporations willing to kill people do better than those which are not") and why its "corporate culture" was sufficiently strong to rally its citizens/soldiers/employees for an endless series of battles. And while wryly acknowledging that the Romans' use of "murder as a business tool" may be excessive in today's environment, Bing endorses many of their strategies as sound: "In any corporate transformation, a good housecleaning is absolutely called for." Word to the wise: if the guy in the next cubicle is reading Rome, Inc., watch your back—especially if it's the Ides of March."
Så otroligt fånigt.
Monday, April 24, 2006
Orbona
Jag återupptäckte den gudinnan i morse då jag skulle slå upp ordet orba-föräldrarlös flicka, ty denna guddom är strax däröver i min ordbok:
"Barnlöshetens gudinna, som av föräldrar anropades om skonsamhet."
Ahlberg et consortes ber oss även betänka:
"Orbona (orbus [barnlös, berövad, min anm.]; jfr Bellona, Pomona t. bellum, pomum.)"
Wikipedia har lite annan definition, men Pantheons är närmare Ahlbergs. Likaså denna franska.
Det verkar i våra dagar benämna en mal, och något annat med många ben. Vad säger sexbensbloggen om dessa kryp?
Orbona verkar ej heller ha gått new age rörelsen förbi.
jag tycker inte det är ett bra namn att ge sin avkomma, men kanske ett utmärkt namn för en stödgrupp för barnlösa eller ett fertilitetsföretag.
"Barnlöshetens gudinna, som av föräldrar anropades om skonsamhet."
Ahlberg et consortes ber oss även betänka:
"Orbona (orbus [barnlös, berövad, min anm.]; jfr Bellona, Pomona t. bellum, pomum.)"
Wikipedia har lite annan definition, men Pantheons är närmare Ahlbergs. Likaså denna franska.
Det verkar i våra dagar benämna en mal, och något annat med många ben. Vad säger sexbensbloggen om dessa kryp?
Orbona verkar ej heller ha gått new age rörelsen förbi.
jag tycker inte det är ett bra namn att ge sin avkomma, men kanske ett utmärkt namn för en stödgrupp för barnlösa eller ett fertilitetsföretag.
Sunday, April 23, 2006
Littera nova
Tänk på hur u oh v oftast skrivs lika i latinet, och grunna sedan över detta (it made the international news!):
"The letter 'W' has entered the mainstream of the Swedish language, getting its own section for the first time in the country's most respected dictionary.
While 'W' has long been a letter in its own right in other Nordic languages, Swedish linguists have always viewed it as a lesser sibling of the letter 'V,' as the two letters are pronounced identically in Swedish.
The few Swedish words that use 'W' have generally been borrowed from other languages — such as "watt," "walkie-talkie" and the "World Wide Web" — and have so far always been lumped under the 'V' section in dictionaries.
Sweden is called "Sverige" in Swedish and its language is named "Svenska."
But the Swedish Academy, which awards the Nobel Prize in literature and whose members are considered the guardians of the Swedish language,[jajamensan, såsom Fröken Sverige-domaren Sture, jag är ledsen, jag kan inte släppa det] decided it was time for 'W' to come out of the shadows.
The letter, called "double-v" in Swedish, "can no longer be sorted in under the single V," the academy said when it introduced the 13th edition of its dictionary this week.
The change means that the Swedish language, at least according to the academy, now has 29 letters instead of 28."
Källa:http://news.yahoo.com/s/ap/20060423/ap_on_re_eu/sweden_language_change
Akademin säger själva:
"Trettonde upplagan inför slutligen något så ovanligt som ytterligare en självständig bokstav, nämligen w (”dubbel-v”) som inte längre sorteras in under enkelt v utan – som i många andra språk, även nordiska – blir en bokstav med egen placering efter bokstaven v."
"The letter 'W' has entered the mainstream of the Swedish language, getting its own section for the first time in the country's most respected dictionary.
While 'W' has long been a letter in its own right in other Nordic languages, Swedish linguists have always viewed it as a lesser sibling of the letter 'V,' as the two letters are pronounced identically in Swedish.
The few Swedish words that use 'W' have generally been borrowed from other languages — such as "watt," "walkie-talkie" and the "World Wide Web" — and have so far always been lumped under the 'V' section in dictionaries.
Sweden is called "Sverige" in Swedish and its language is named "Svenska."
But the Swedish Academy, which awards the Nobel Prize in literature and whose members are considered the guardians of the Swedish language,[jajamensan, såsom Fröken Sverige-domaren Sture, jag är ledsen, jag kan inte släppa det] decided it was time for 'W' to come out of the shadows.
The letter, called "double-v" in Swedish, "can no longer be sorted in under the single V," the academy said when it introduced the 13th edition of its dictionary this week.
The change means that the Swedish language, at least according to the academy, now has 29 letters instead of 28."
Källa:http://news.yahoo.com/s/ap/20060423/ap_on_re_eu/sweden_language_change
Akademin säger själva:
"Trettonde upplagan inför slutligen något så ovanligt som ytterligare en självständig bokstav, nämligen w (”dubbel-v”) som inte längre sorteras in under enkelt v utan – som i många andra språk, även nordiska – blir en bokstav med egen placering efter bokstaven v."
Tuesday, April 18, 2006
Defatigatio
Så trött, så trött. Tog mig evigheter att ta mig upp ur sängen idag.
Flyttas runt och har endast sporadisk datortillgång.
Jag smyger runt och gömmer mig på biblioteket, i hopp om att få något gjort, men tänker mest på hur trött jag är.
En av de fina sakerna med biblioteket är att man är avskärmad, ingen mobil eller dator som ropar på en.
Ramlade häromdagen på ngra latinska dikter om mobilerns ondska:
Telephonum mobile (i)
Callida, sit damnosa licet, haec machina prodest:
dum delet cerebrum, nuntia multa tenet.
A Cell Phone (i)
This deft device delivers gain with pain,
Preserving calls
while it deletes your brain.
Telephonum mobile (ii)
Effigies passim rapide transmittere possum:
ne tunicam ponas, casta puella, cave!
[In apodyteriis nonnullis nunc prohibentur telephonia mobilia, ne imagines digitales furtim capiantur et per Rete emittantur.]
A Cell Phone (ii)
Be careful, modest maid, not to disrobe:
I can transmit your image round the globe.
[Cell phones are now banned in some locker rooms, to prevent digital photographs being taken surreptitiously and displayed on the Internet.]
Dessa kommer från sidan Poesis Latina A Johanne Lyaeo scripta/Latin Poetry by John Lee, väl värt ett besök då åtskilliga moderna fenomen skildras, ej blott mobiler, utan även navelringar, läppstift och öronproppar.
Även vissa moderna författare beskrivs, såsom Sylvia Plath:
Sylviae Plath Poemata Collecta
Dorica, cum virgo fuerat, tum pura canebat
Sylvia. iam sponsa est: Lydia metra canit.
Sylvia Plath's Collected Poems
Though still in thrall to rhyme at twenty-three,
She later married, and the verse was free.
Även Raymond Chandler:
Raymundi Candelarii Novellae Inquisitoriae
Difficiles dominas pravos vigilesque creasti
quis lepide dicens iste Philippus obest.
The Detective Novels of Raymond Chandler
He made dames difficult and cops malign,
But wrote for Marlowe many a mighty line.
Ack, så trött, så trött.
(K-zine, dina papper är skickade, de lär komma imorgon)
Flyttas runt och har endast sporadisk datortillgång.
Jag smyger runt och gömmer mig på biblioteket, i hopp om att få något gjort, men tänker mest på hur trött jag är.
En av de fina sakerna med biblioteket är att man är avskärmad, ingen mobil eller dator som ropar på en.
Ramlade häromdagen på ngra latinska dikter om mobilerns ondska:
Telephonum mobile (i)
Callida, sit damnosa licet, haec machina prodest:
dum delet cerebrum, nuntia multa tenet.
A Cell Phone (i)
This deft device delivers gain with pain,
Preserving calls
while it deletes your brain.
Telephonum mobile (ii)
Effigies passim rapide transmittere possum:
ne tunicam ponas, casta puella, cave!
[In apodyteriis nonnullis nunc prohibentur telephonia mobilia, ne imagines digitales furtim capiantur et per Rete emittantur.]
A Cell Phone (ii)
Be careful, modest maid, not to disrobe:
I can transmit your image round the globe.
[Cell phones are now banned in some locker rooms, to prevent digital photographs being taken surreptitiously and displayed on the Internet.]
Dessa kommer från sidan Poesis Latina A Johanne Lyaeo scripta/Latin Poetry by John Lee, väl värt ett besök då åtskilliga moderna fenomen skildras, ej blott mobiler, utan även navelringar, läppstift och öronproppar.
Även vissa moderna författare beskrivs, såsom Sylvia Plath:
Sylviae Plath Poemata Collecta
Dorica, cum virgo fuerat, tum pura canebat
Sylvia. iam sponsa est: Lydia metra canit.
Sylvia Plath's Collected Poems
Though still in thrall to rhyme at twenty-three,
She later married, and the verse was free.
Även Raymond Chandler:
Raymundi Candelarii Novellae Inquisitoriae
Difficiles dominas pravos vigilesque creasti
quis lepide dicens iste Philippus obest.
The Detective Novels of Raymond Chandler
He made dames difficult and cops malign,
But wrote for Marlowe many a mighty line.
Ack, så trött, så trött.
(K-zine, dina papper är skickade, de lär komma imorgon)
Monday, April 17, 2006
Tandem
Jag har pysslat med de senaste dagarna att plocka ihop en kurs åt mig själv där åtskilliga poeter ska ingå, augusteiska sådana är tanken.
Detta tar längre tid än man kan tro, trots bra rekommendationer från ens förtjusande handledare. Man försöker göra ett rättvist och representativt urval, och samtidigt ha i åtanke vad man redan harvat igenom av dessa författare. Inte lätt och rätt frustrerande, man bläddrar igenom kommentarer och uppslagverk i hopp om att något ska fånga en och tycker oftast att det slutgiltiga ser helt galet ut. Ibland finns en genomarbetad tanke bakom, ibland har man bara tröttnat och plockat något på måfå.
Nåväl, sände nyss iväg det till handledaren, ska se vad hon säger.
Att det kom iväg är inte enda orsaken att utbrista "äntligen", även detta frambringade det ordet på mina läppar:
"Från nästa år kommer även utländska kvinnor att kunna göra abort i Sverige. Frågan är om kvinnan själv eller landstingen ska betala för ingreppet. Svaret kan bli att statliga biståndspengar ska täcka kostnaderna för aborterna.
...
Vårdminister Ylva Johansson har redan lovat att lagändringen kommer som ett svar på det veckogamla utredningsförslag som åtminstone s, v, mp och fp står bakom. Erik Ullenhag (fp) är nöjd med att Sverige tänker stå upp internationellt för denna mänskliga rättighet.
– Dessutom är det bra att vi inte gör skillnad på aborter och all annan vård som utländska personer har rätt till i Sverige.
Problemet är hur aborterna ska betalas. De kostar cirka 20 000 kronor och enligt beräkningar kommer det bli några tusen fler ingrepp om året med den nya abortlagen. Utredningen föreslår att landstingen ska fatta egna beslut om de ska täcka kostnaderna eller att kvinnorna själva kan få betala för ingreppet. Dåliga lösningar tycker Carina Hägg.
– Det ekonomiska får inte vara något hinder. Det måste vara en statlig angelägenhet att täcka upp för landstingen och det kan vi bland annat göra med bistånds-pengar. Det ligger i linje med vår utrikespolitik, menar hon."
Okej, jag kanske inte är helt nöjd med finansieringsförslaget, men det löser sig, det viktiga är att lagändringen nu kommer till stånd.
Berith Strömberg, informationssekreterare i Ja till livet, oroar sig inför förslaget:
"Hon tror också att det blir en abortturism till Sverige. Den svenska abortlagen är EU:s mest liberala eftersom man får abort fram till och med den 18:e veckan.
– Närmast ligger Danmark med 12 och Holland med 13, men nu kommer alla sena aborter hit och sammanlagt kan vi få tiotusentals nya aborter i Sverige, tror Berith Strömberg."
Källa:http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12387397.as
För det första måste jag säga att jag tror hennes farhågor är hyggligt ogrundade, för det andra välkomnar jag eventuell abortturism med öppna armar, må våra polska, portugisiska systrar och de av andra nationaliteter känna sig inbjudna, och slutligen för det tredje, jag har sgt det förut, majoriteten av aborter sker tidigt under havandeskapet, så jag tvivlar starkt på att folk kommer söka sig hit för de mer liberala gränserna.
(Skulle det dock vara fallet, tror jag det snarare att det beror på att det varit svårt att ta sig till Sverige för aborten, och sålunda utnyttjas den sena svenska abortgränsen, då graviditeten hunnit bli mer framskriden under den tid som det tagit att samla ihop pengar för att ta sig till vårt land.
Jämför hur antalet sena aborter ökar i rasande takt i USA, då kvinnorna antingen varit tvungna att söka sig till en annan delstat eller tvingats spara ihop till ingreppet då statlig subventionering tagits bort.) Låtom oss bli en fristad!
När vi ändå är inne på kvinnors rättigheter (jag skulle vilja skriva mänskliga rättigheter, men det spolierar min snygga övergång) och sålunda Kvinnokampen (jajamensan, stor bokstav) kan jag berätta att en av de författare som jag nu ska läsa är Sulpicia, den första kända kvinnan som diktade på latin.
En artikel: http://ancienthistory.about.com/gi/dynamic/offsite.htm?site=http://www.atrium%2Dmedia.com/rogueclassicism/2005/03/04.html%23a5435%3C/a
För att fortsätta i den feministiska ådran så har Camilla på Läsdagboken skrivit en särdeles fin betraktelse över Goddesses, Whores, Wives and Slaves av Sarah B. Pomeroy, en riktig klassiker för antikforskare och banbrytande för sin tid.
Titta här:
http://lasdagboken.blogdns.com/index.php?d=14&m=04&y=06
Detta tar längre tid än man kan tro, trots bra rekommendationer från ens förtjusande handledare. Man försöker göra ett rättvist och representativt urval, och samtidigt ha i åtanke vad man redan harvat igenom av dessa författare. Inte lätt och rätt frustrerande, man bläddrar igenom kommentarer och uppslagverk i hopp om att något ska fånga en och tycker oftast att det slutgiltiga ser helt galet ut. Ibland finns en genomarbetad tanke bakom, ibland har man bara tröttnat och plockat något på måfå.
Nåväl, sände nyss iväg det till handledaren, ska se vad hon säger.
Att det kom iväg är inte enda orsaken att utbrista "äntligen", även detta frambringade det ordet på mina läppar:
"Från nästa år kommer även utländska kvinnor att kunna göra abort i Sverige. Frågan är om kvinnan själv eller landstingen ska betala för ingreppet. Svaret kan bli att statliga biståndspengar ska täcka kostnaderna för aborterna.
...
Vårdminister Ylva Johansson har redan lovat att lagändringen kommer som ett svar på det veckogamla utredningsförslag som åtminstone s, v, mp och fp står bakom. Erik Ullenhag (fp) är nöjd med att Sverige tänker stå upp internationellt för denna mänskliga rättighet.
– Dessutom är det bra att vi inte gör skillnad på aborter och all annan vård som utländska personer har rätt till i Sverige.
Problemet är hur aborterna ska betalas. De kostar cirka 20 000 kronor och enligt beräkningar kommer det bli några tusen fler ingrepp om året med den nya abortlagen. Utredningen föreslår att landstingen ska fatta egna beslut om de ska täcka kostnaderna eller att kvinnorna själva kan få betala för ingreppet. Dåliga lösningar tycker Carina Hägg.
– Det ekonomiska får inte vara något hinder. Det måste vara en statlig angelägenhet att täcka upp för landstingen och det kan vi bland annat göra med bistånds-pengar. Det ligger i linje med vår utrikespolitik, menar hon."
Okej, jag kanske inte är helt nöjd med finansieringsförslaget, men det löser sig, det viktiga är att lagändringen nu kommer till stånd.
Berith Strömberg, informationssekreterare i Ja till livet, oroar sig inför förslaget:
"Hon tror också att det blir en abortturism till Sverige. Den svenska abortlagen är EU:s mest liberala eftersom man får abort fram till och med den 18:e veckan.
– Närmast ligger Danmark med 12 och Holland med 13, men nu kommer alla sena aborter hit och sammanlagt kan vi få tiotusentals nya aborter i Sverige, tror Berith Strömberg."
Källa:http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12387397.as
För det första måste jag säga att jag tror hennes farhågor är hyggligt ogrundade, för det andra välkomnar jag eventuell abortturism med öppna armar, må våra polska, portugisiska systrar och de av andra nationaliteter känna sig inbjudna, och slutligen för det tredje, jag har sgt det förut, majoriteten av aborter sker tidigt under havandeskapet, så jag tvivlar starkt på att folk kommer söka sig hit för de mer liberala gränserna.
(Skulle det dock vara fallet, tror jag det snarare att det beror på att det varit svårt att ta sig till Sverige för aborten, och sålunda utnyttjas den sena svenska abortgränsen, då graviditeten hunnit bli mer framskriden under den tid som det tagit att samla ihop pengar för att ta sig till vårt land.
Jämför hur antalet sena aborter ökar i rasande takt i USA, då kvinnorna antingen varit tvungna att söka sig till en annan delstat eller tvingats spara ihop till ingreppet då statlig subventionering tagits bort.) Låtom oss bli en fristad!
När vi ändå är inne på kvinnors rättigheter (jag skulle vilja skriva mänskliga rättigheter, men det spolierar min snygga övergång) och sålunda Kvinnokampen (jajamensan, stor bokstav) kan jag berätta att en av de författare som jag nu ska läsa är Sulpicia, den första kända kvinnan som diktade på latin.
En artikel: http://ancienthistory.about.com/gi/dynamic/offsite.htm?site=http://www.atrium%2Dmedia.com/rogueclassicism/2005/03/04.html%23a5435%3C/a
För att fortsätta i den feministiska ådran så har Camilla på Läsdagboken skrivit en särdeles fin betraktelse över Goddesses, Whores, Wives and Slaves av Sarah B. Pomeroy, en riktig klassiker för antikforskare och banbrytande för sin tid.
Titta här:
http://lasdagboken.blogdns.com/index.php?d=14&m=04&y=06
Sunday, April 16, 2006
Hannibal ante portas
(Det nedan skulle egentligen publiceras för veckor sedan, men blev inte av. Skulle vara längre. Kommer nu i detta tillstånd pga bihålor, bihålor, bihålor)
I "Gladiator", "Alexander" och "Troja"s kölvatten och med en viss inspiration från "The passion of Christ" diskuteras nu en trilogi om Hannibal. Det synes vara karaktärsskådespelaren Vin Diesels, känd från klassiker som xXx, som jag somnade av, och " The fast and the furious", som jag sett halva av dubbad till franska i ett hotellrum i Provence (tror jag somnade då också)och senast "The Pacifier" (tänk så lustigt, en karl som tar hand om barn, vad ska de komma på härnäst?), eget vanity project:
"Now Diesel has revealed that he wants to make a three-part swords and sandals epic based on the life of Hannibal. And he wants to do the films all in Punic, the language that was spoken by the Alps-crossing conqueror, but not by anyone for 2,000 years.
The star of “The Pacifier” tells the April issue of Details that his production company has set up offices in Spain, where the actor has spent months retracing Hannibal’s steps, hiking into the Alps, and visiting the ruins in Cartagena and Saguntum."
Källa: http://www.msnbc.msn.com/id/11812189/
Varför vill man göra film om Hannibal, denne fiende till Rom?
Han var onekligen en fascinernade person. Hannibal var son till Hamilcar, och tvingades tidigt att svära evig fiendskap mot Rom Strax innan han nådde sitt 25:e år, blev han befälhavare för alla Kartagos trupper (ni minns väl den eviga fiendeskapen mellan Kartago och Rom,iuvenes, som ju var Aeneas fel i gunden?
I "Gladiator", "Alexander" och "Troja"s kölvatten och med en viss inspiration från "The passion of Christ" diskuteras nu en trilogi om Hannibal. Det synes vara karaktärsskådespelaren Vin Diesels, känd från klassiker som xXx, som jag somnade av, och " The fast and the furious", som jag sett halva av dubbad till franska i ett hotellrum i Provence (tror jag somnade då också)och senast "The Pacifier" (tänk så lustigt, en karl som tar hand om barn, vad ska de komma på härnäst?), eget vanity project:
"Now Diesel has revealed that he wants to make a three-part swords and sandals epic based on the life of Hannibal. And he wants to do the films all in Punic, the language that was spoken by the Alps-crossing conqueror, but not by anyone for 2,000 years.
The star of “The Pacifier” tells the April issue of Details that his production company has set up offices in Spain, where the actor has spent months retracing Hannibal’s steps, hiking into the Alps, and visiting the ruins in Cartagena and Saguntum."
Källa: http://www.msnbc.msn.com/id/11812189/
Varför vill man göra film om Hannibal, denne fiende till Rom?
Han var onekligen en fascinernade person. Hannibal var son till Hamilcar, och tvingades tidigt att svära evig fiendskap mot Rom Strax innan han nådde sitt 25:e år, blev han befälhavare för alla Kartagos trupper (ni minns väl den eviga fiendeskapen mellan Kartago och Rom,iuvenes, som ju var Aeneas fel i gunden?
Saturday, April 15, 2006
Pascha
Vissa säger att man inte får säga Glad Påsk utan blott önska Glad Uppståndelse vid rätt tillfälle (på söndag), men jag säger det i alla fall!
Ioh.19:25
Stabant autem iuxta crucem Iesu mater eius et soror matris eius, Maria Cleopae, et Maria Magdalene.
26 Cum vidisset ergo Iesus matrem et discipulum stantem, quem diligebat, dicit matri: “ Mulier, ecce filius tuus ”.
27 Deinde dicit discipulo: “ Ecce mater tua ”. Et ex illa hora accepit eam discipulus in sua.
28 Post hoc sciens Iesus quia iam omnia consummata sunt, ut consummaretur Scriptura, dicit: “ Sitio ”.
29 Vas positum erat aceto plenum; spongiam ergo plenam aceto hyssopo circumponentes, obtulerunt ori eius.
30 Cum ergo accepisset acetum, Iesus dixit: “ Consummatum est! ”. Et inclinato capite tradidit spiritum.
31 Iudaei ergo, quoniam Parasceve erat, ut non remanerent in cruce corpora sabbato, erat enim magnus dies illius sabbati, rogaverunt Pilatum, ut frangerentur eorum crura, et tollerentur.
32 Venerunt ergo milites et primi quidem fregerunt crura et alterius, qui crucifixus est cum eo;
33 ad Iesum autem cum venissent, ut viderunt eum iam mortuum, non fregerunt eius crura,
34 sed unus militum lancea latus eius aperuit, et continuo exivit sanguis et aqua.
Ioh. 20: 11
Maria autem stabat ad monumentum foris plorans. Dum ergo fleret, inclinavit se in monumentum
12 et videt duos angelos in albis sedentes, unum ad caput et unum ad pedes, ubi positum fuerat corpus Iesu.
13 Et dicunt ei illi: “ Mulier, quid ploras? ”. Dicit eis: “ Tulerunt Dominum meum, et nescio, ubi posuerunt eum ”.
14 Haec cum dixisset, conversa est retrorsum et videt Iesum stantem; et non sciebat quia Iesus est.
15 Dicit ei Iesus: “ Mulier, quid ploras? Quem quaeris? ”. Illa, existimans quia hortulanus esset, dicit ei: “ Domine, si tu sustulisti eum, dicito mihi, ubi posuisti eum, et ego eum tollam ”.
16 Dicit ei Iesus: “ Maria! ”. Conversa illa dicit ei Hebraice: “ Rabbuni! ” — quod dicitur Magister C.
17 Dicit ei Iesus: “ Iam noli me tenere, nondum enim ascendi ad Patrem; vade autem ad fratres meos et dic eis: Ascendo ad Patrem meum et Patrem vestrum, et Deum meum et Deum vestrum ”.
18 Venit Maria Magdalene annuntians discipulis: “ Vidi Dominum! ”, et quia haec dixit ei.
19 Cum esset ergo sero die illa prima sabbatorum, et fores essent clausae, ubi erant discipuli, propter metum Iudaeorum, venit Iesus et stetit in medio et dicit eis: “ Pax vobis! ”.
20 Et hoc cum dixisset, ostendit eis manus et latus. Gavisi sunt ergo discipuli, viso Domino.
21 Dixit ergo eis iterum: “ Pax vobis! Sicut misit me Pater, et ego mitto vos ”.
22 Et cum hoc dixisset, insufflavit et dicit eis: “ Accipite Spiritum Sanctum.
23 Quorum remiseritis peccata, remissa sunt eis; quorum retinueritis, retenta sunt ”.
24 Thomas autem, unus ex Duodecim, qui dicitur Didymus, non erat cum eis, quando venit Iesus.
25 Dicebant ergo ei alii discipuli: “ Vidimus Dominum! ”. Ille autem dixit eis: “ Nisi videro in manibus eius signum clavorum et mittam digitum meum in signum clavorum et mittam manum meam in latus eius, non credam ”.
26 Et post dies octo iterum erant discipuli eius intus, et Thomas cum eis. Venit Iesus ianuis clausis et stetit in medio et dixit: “ Pax vobis! ”.
27 Deinde dicit Thomae: “ Infer digitum tuum huc et vide manus meas et affer manum tuam et mitte in latus meum; et noli fieri incredulus sed fidelis! ”.
28 Respondit Thomas et dixit ei: “ Dominus meus et Deus meus! ”.
29 Dicit ei Iesus: “ Quia vidisti me, credidisti. Beati, qui non viderunt et crediderunt! ”.
30 Multa quidem et alia signa fecit Iesus in conspectu discipulorum suorum, quae non sunt scripta in libro hoc;
31 haec autem scripta sunt, ut credatis quia Iesus est Christus Filius Dei et ut credentes vitam habeatis in nomine eius.
Ioh.19:25
Stabant autem iuxta crucem Iesu mater eius et soror matris eius, Maria Cleopae, et Maria Magdalene.
26 Cum vidisset ergo Iesus matrem et discipulum stantem, quem diligebat, dicit matri: “ Mulier, ecce filius tuus ”.
27 Deinde dicit discipulo: “ Ecce mater tua ”. Et ex illa hora accepit eam discipulus in sua.
28 Post hoc sciens Iesus quia iam omnia consummata sunt, ut consummaretur Scriptura, dicit: “ Sitio ”.
29 Vas positum erat aceto plenum; spongiam ergo plenam aceto hyssopo circumponentes, obtulerunt ori eius.
30 Cum ergo accepisset acetum, Iesus dixit: “ Consummatum est! ”. Et inclinato capite tradidit spiritum.
31 Iudaei ergo, quoniam Parasceve erat, ut non remanerent in cruce corpora sabbato, erat enim magnus dies illius sabbati, rogaverunt Pilatum, ut frangerentur eorum crura, et tollerentur.
32 Venerunt ergo milites et primi quidem fregerunt crura et alterius, qui crucifixus est cum eo;
33 ad Iesum autem cum venissent, ut viderunt eum iam mortuum, non fregerunt eius crura,
34 sed unus militum lancea latus eius aperuit, et continuo exivit sanguis et aqua.
Ioh. 20: 11
Maria autem stabat ad monumentum foris plorans. Dum ergo fleret, inclinavit se in monumentum
12 et videt duos angelos in albis sedentes, unum ad caput et unum ad pedes, ubi positum fuerat corpus Iesu.
13 Et dicunt ei illi: “ Mulier, quid ploras? ”. Dicit eis: “ Tulerunt Dominum meum, et nescio, ubi posuerunt eum ”.
14 Haec cum dixisset, conversa est retrorsum et videt Iesum stantem; et non sciebat quia Iesus est.
15 Dicit ei Iesus: “ Mulier, quid ploras? Quem quaeris? ”. Illa, existimans quia hortulanus esset, dicit ei: “ Domine, si tu sustulisti eum, dicito mihi, ubi posuisti eum, et ego eum tollam ”.
16 Dicit ei Iesus: “ Maria! ”. Conversa illa dicit ei Hebraice: “ Rabbuni! ” — quod dicitur Magister C.
17 Dicit ei Iesus: “ Iam noli me tenere, nondum enim ascendi ad Patrem; vade autem ad fratres meos et dic eis: Ascendo ad Patrem meum et Patrem vestrum, et Deum meum et Deum vestrum ”.
18 Venit Maria Magdalene annuntians discipulis: “ Vidi Dominum! ”, et quia haec dixit ei.
19 Cum esset ergo sero die illa prima sabbatorum, et fores essent clausae, ubi erant discipuli, propter metum Iudaeorum, venit Iesus et stetit in medio et dicit eis: “ Pax vobis! ”.
20 Et hoc cum dixisset, ostendit eis manus et latus. Gavisi sunt ergo discipuli, viso Domino.
21 Dixit ergo eis iterum: “ Pax vobis! Sicut misit me Pater, et ego mitto vos ”.
22 Et cum hoc dixisset, insufflavit et dicit eis: “ Accipite Spiritum Sanctum.
23 Quorum remiseritis peccata, remissa sunt eis; quorum retinueritis, retenta sunt ”.
24 Thomas autem, unus ex Duodecim, qui dicitur Didymus, non erat cum eis, quando venit Iesus.
25 Dicebant ergo ei alii discipuli: “ Vidimus Dominum! ”. Ille autem dixit eis: “ Nisi videro in manibus eius signum clavorum et mittam digitum meum in signum clavorum et mittam manum meam in latus eius, non credam ”.
26 Et post dies octo iterum erant discipuli eius intus, et Thomas cum eis. Venit Iesus ianuis clausis et stetit in medio et dixit: “ Pax vobis! ”.
27 Deinde dicit Thomae: “ Infer digitum tuum huc et vide manus meas et affer manum tuam et mitte in latus meum; et noli fieri incredulus sed fidelis! ”.
28 Respondit Thomas et dixit ei: “ Dominus meus et Deus meus! ”.
29 Dicit ei Iesus: “ Quia vidisti me, credidisti. Beati, qui non viderunt et crediderunt! ”.
30 Multa quidem et alia signa fecit Iesus in conspectu discipulorum suorum, quae non sunt scripta in libro hoc;
31 haec autem scripta sunt, ut credatis quia Iesus est Christus Filius Dei et ut credentes vitam habeatis in nomine eius.
Wednesday, April 12, 2006
religio
Är egentligen sjuk och icke i stånd att sitta och knappa på datorn, men, det är så lustigt.
Då klassika språk numer ingår i institutionen rör religionsvetenskap och teologi här vid GU, så misstages man emellanåt för att vara doktorand i något mer religiöst och granskande och får sålunda emellanåt sådan inbjudan i sin maillåda:
"Plattformen För Dialog Och Tolerans
hälsar er hjärtligt välkomna till att delta i det
INTERNATIONELLA FIRANDET AV PROFETEN MUHAMMEDS FÖDELSEDAG (Över honom vare frid)
Torsdagen den 20 April 2006, kl.18:30 - 20:00
17:30 - 18:30 bjuder vi på en öppen buffé
...
TEMA: "PROFETERNAS MEDLIDANDE, JESUS & MARIA ENLIGT KORANEN"
...
Program:
Böneutrop
Videopresentation om Profeten Muhammed (Öhvf)
Videopresentation om Jesus & Maria
Tal
Presenter till åskådarna"
Låter ruskigt trevligt och ytterst intressant, och så är det både öppen buffé och presenter till åskådarna. men jag, såsom latinist, är kanske inte riktigt vad det tänkt sig att bjuda in.
Försöker läsa Terentius och börja på Tibullus.
Då klassika språk numer ingår i institutionen rör religionsvetenskap och teologi här vid GU, så misstages man emellanåt för att vara doktorand i något mer religiöst och granskande och får sålunda emellanåt sådan inbjudan i sin maillåda:
"Plattformen För Dialog Och Tolerans
hälsar er hjärtligt välkomna till att delta i det
INTERNATIONELLA FIRANDET AV PROFETEN MUHAMMEDS FÖDELSEDAG (Över honom vare frid)
Torsdagen den 20 April 2006, kl.18:30 - 20:00
17:30 - 18:30 bjuder vi på en öppen buffé
...
TEMA: "PROFETERNAS MEDLIDANDE, JESUS & MARIA ENLIGT KORANEN"
...
Program:
Böneutrop
Videopresentation om Profeten Muhammed (Öhvf)
Videopresentation om Jesus & Maria
Tal
Presenter till åskådarna"
Låter ruskigt trevligt och ytterst intressant, och så är det både öppen buffé och presenter till åskådarna. men jag, såsom latinist, är kanske inte riktigt vad det tänkt sig att bjuda in.
Försöker läsa Terentius och börja på Tibullus.
Tuesday, April 11, 2006
Ithaca et Roma
Jag är inte frisk, och tänker sålunda sova i ngra dagar. jag lämnar er med två understreckare som berör det klassiska. (Varför så många sådana på senare tid? Bra fråga, jag har naturligtvis en teori om det, men kan först formulera mig då bihålorna rättat sig i ledet.)
Den första är en hyllning till såväl Homeros som till amatörarkeologin, skriven av den rödhårige Denis Searby:
"Om kärleken till och kunskapen om den grekiska litteraturen någonsin dör i detta land, kommer de nog att kvävas ihjäl till följd av sina förfäktares flit. Så skrev den brittiske klassiske filologen E R Dodds för drygt 60 år sedan, och visst kan hans ironiska ord ses som något av en profetia.
Åtminstone V D Hanson och J Heath skulle instämma i detta. I sin jeremiad "Who Killed Homer?" (2001) skrev de så här om klassiska studier i dag: "Så många filosofie doktorer i klassiska språk men så få jobb! Så klen undervisning om grekerna, så mycket skrivande om dem för så få.
...
Hanson och Heath menar att det är yrkesakademikerna själva som har dödat Homeros med för mycket teori och för lite förmedlande av den klassiska grekiska kulturens centrala begrepp. Kanske."
Och nu till amatörarkeologin:
"Som en nutida Schliemann (han som fann Troja-min anm.)har den engelske ekonomen och amatörforskaren Robert Bittlestone antagit utmaningen att lösa gåtan. Han vill identifiera Odysseus ö med Paliki, den nordvästra halvön som hör till Kefallenia, Kefallenia med "fastlandet" och Ithaka som Doulichion.
Han är inte den förste som valt Paliki som Ithaka - fast han kom på det oberoende av andra - men han är den förste som på ett systematiskt sätt försökt bevisa att Paliki redan under historisk tid bildat en egen ö som utmärkt skulle passa in i Homeros beskrivning av Ithaka. Bittlestone har redan vunnit tillräckligt mycket gehör i den akademiska världen för att kunna ge ut sin bok Odysseus Unbound: The Search for Homer"s Ithaca på Cambridge University Press (598 s).
...
Bittlestone utnyttjar alla tänkbara internetresurser, vilket är nog för att få en och annan akademisk forskare att höja ögonbrynen. Men han är också tydligen en man som aktivt söker experternas hjälp. James Diggle, professor i klassisk filologi i Oxford, har skrivit ett värdefullt appendix där han noga går igenom de relevanta textställena.
Det är svårt att inte ryckas med när Bittlestone beskriver hur Diggle en dag betraktar Atherasviken i norra Paliki och plötsligt inser att Homeros mycket väl kan ha tänkt på just denna vik när han skrev: "Ithaka äger en hamn som är helgad den gamle i havet, Forkys, och skyddad av två på utsidan höga och branta armar som inåt sänker sig mjukt mot den hägnade bukten" (Od. 13.96-98).
...
Det är i själva verket uppseendeväckande att han fick så fria tyglar av Cambridge University Press. I USA har boken lanserats på Harvards ansedda Center for Hellenic Studies. Kanske är det Schliemanns förtjänst. Den akademiska världen vill säkert inte synda mot amatörarkeologin en andra gång. Men det kan också hänga ihop med dagens dystra läge för klassiska studier.
Det kan finnas en känsla av att sensationella nyheter behövs för att hålla kärleken till den grekiska litteraturen vid liv. "Den allra nyaste sången är den som människor lovordar högst och alla vill höra", säger unge Telemachos till Penelope (Od. 1.351-2)."
Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12334963.asp
Den andra essän är skriven av Sture Linnér, som inleder stilfullt med darling Björkeson:
"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet,
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.
Så lyder de berömda slutorden i den profetia som Vergilius låter anföra i det romerska nationaleposet "Aeneiden" (sjätte sången, v 847 ff, översättning: Ingvar Björkeson). De grekiska och romerska kulturerna skall komplettera varandra, var och en av dem har sina specifika civilisatoriska uppgifter för mänsklighetens fromma. Roms främsta plikt är att skapa världsfred, Pax Romana.
...
Under stark påverkan från poeter som Vergilius och Horatius och historiker som Livius tog man till helt nyligen allmänt och utan allvarligare reservationer för givet att den romerska civilisationen var någonting speciellt beundransvärt. "
Sen snurrar han bort sig lite, men återkommer sedan till det väsentliga:
"Latinet, ursprungligen blott en dialekt begränsad till landskapet Latium med dess lilla huvudstad Rom, blev efterhand det härskande och enande språket i hela den antika civilisationens västra hälft. Världshistorisk betydelse fick också det faktum att den kristna kyrkans förvaltning tog det romerska imperiets till förebild och därmed snabbt utvecklade sig till en vittförgrenad internationell organisation. Det rådgivande organ, kurian, som biskopen i Rom hade vid sin sida, efterliknade den romerska senaten och gav upphov till en allt starkare centralmakt som
sammanfattade alla kristna bekännelser till en enhet. Och romarnas arkitektur, porträttkonst och ingenjörsvetenskap beundras ännu i dag, liksom de storheter som nämndes redan i inledningen, eller snillen som Horatius, Tacitus, Cicero eller Augustinus."
Därefter irrar han en smula igen, men har klämmiga slutord:
"Med tanke på inte minst detta storartade integrationsarbete frestas man att trots den romerska imperialismens många skuggsidor instämma med Rutilius, ämbetsman och poet från det transalpinska Gallien på 400-talet e Kr, när denne om Rom skrev: "Du har åstadkommit ett enda fosterland för olika folk; det var till nytta för orättfärdiga att bli erövrade av dig."
Totum: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12295947.asp
Den första är en hyllning till såväl Homeros som till amatörarkeologin, skriven av den rödhårige Denis Searby:
"Om kärleken till och kunskapen om den grekiska litteraturen någonsin dör i detta land, kommer de nog att kvävas ihjäl till följd av sina förfäktares flit. Så skrev den brittiske klassiske filologen E R Dodds för drygt 60 år sedan, och visst kan hans ironiska ord ses som något av en profetia.
Åtminstone V D Hanson och J Heath skulle instämma i detta. I sin jeremiad "Who Killed Homer?" (2001) skrev de så här om klassiska studier i dag: "Så många filosofie doktorer i klassiska språk men så få jobb! Så klen undervisning om grekerna, så mycket skrivande om dem för så få.
...
Hanson och Heath menar att det är yrkesakademikerna själva som har dödat Homeros med för mycket teori och för lite förmedlande av den klassiska grekiska kulturens centrala begrepp. Kanske."
Och nu till amatörarkeologin:
"Som en nutida Schliemann (han som fann Troja-min anm.)har den engelske ekonomen och amatörforskaren Robert Bittlestone antagit utmaningen att lösa gåtan. Han vill identifiera Odysseus ö med Paliki, den nordvästra halvön som hör till Kefallenia, Kefallenia med "fastlandet" och Ithaka som Doulichion.
Han är inte den förste som valt Paliki som Ithaka - fast han kom på det oberoende av andra - men han är den förste som på ett systematiskt sätt försökt bevisa att Paliki redan under historisk tid bildat en egen ö som utmärkt skulle passa in i Homeros beskrivning av Ithaka. Bittlestone har redan vunnit tillräckligt mycket gehör i den akademiska världen för att kunna ge ut sin bok Odysseus Unbound: The Search for Homer"s Ithaca på Cambridge University Press (598 s).
...
Bittlestone utnyttjar alla tänkbara internetresurser, vilket är nog för att få en och annan akademisk forskare att höja ögonbrynen. Men han är också tydligen en man som aktivt söker experternas hjälp. James Diggle, professor i klassisk filologi i Oxford, har skrivit ett värdefullt appendix där han noga går igenom de relevanta textställena.
Det är svårt att inte ryckas med när Bittlestone beskriver hur Diggle en dag betraktar Atherasviken i norra Paliki och plötsligt inser att Homeros mycket väl kan ha tänkt på just denna vik när han skrev: "Ithaka äger en hamn som är helgad den gamle i havet, Forkys, och skyddad av två på utsidan höga och branta armar som inåt sänker sig mjukt mot den hägnade bukten" (Od. 13.96-98).
...
Det är i själva verket uppseendeväckande att han fick så fria tyglar av Cambridge University Press. I USA har boken lanserats på Harvards ansedda Center for Hellenic Studies. Kanske är det Schliemanns förtjänst. Den akademiska världen vill säkert inte synda mot amatörarkeologin en andra gång. Men det kan också hänga ihop med dagens dystra läge för klassiska studier.
Det kan finnas en känsla av att sensationella nyheter behövs för att hålla kärleken till den grekiska litteraturen vid liv. "Den allra nyaste sången är den som människor lovordar högst och alla vill höra", säger unge Telemachos till Penelope (Od. 1.351-2)."
Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12334963.asp
Den andra essän är skriven av Sture Linnér, som inleder stilfullt med darling Björkeson:
"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet,
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.
Så lyder de berömda slutorden i den profetia som Vergilius låter anföra i det romerska nationaleposet "Aeneiden" (sjätte sången, v 847 ff, översättning: Ingvar Björkeson). De grekiska och romerska kulturerna skall komplettera varandra, var och en av dem har sina specifika civilisatoriska uppgifter för mänsklighetens fromma. Roms främsta plikt är att skapa världsfred, Pax Romana.
...
Under stark påverkan från poeter som Vergilius och Horatius och historiker som Livius tog man till helt nyligen allmänt och utan allvarligare reservationer för givet att den romerska civilisationen var någonting speciellt beundransvärt. "
Sen snurrar han bort sig lite, men återkommer sedan till det väsentliga:
"Latinet, ursprungligen blott en dialekt begränsad till landskapet Latium med dess lilla huvudstad Rom, blev efterhand det härskande och enande språket i hela den antika civilisationens västra hälft. Världshistorisk betydelse fick också det faktum att den kristna kyrkans förvaltning tog det romerska imperiets till förebild och därmed snabbt utvecklade sig till en vittförgrenad internationell organisation. Det rådgivande organ, kurian, som biskopen i Rom hade vid sin sida, efterliknade den romerska senaten och gav upphov till en allt starkare centralmakt som
sammanfattade alla kristna bekännelser till en enhet. Och romarnas arkitektur, porträttkonst och ingenjörsvetenskap beundras ännu i dag, liksom de storheter som nämndes redan i inledningen, eller snillen som Horatius, Tacitus, Cicero eller Augustinus."
Därefter irrar han en smula igen, men har klämmiga slutord:
"Med tanke på inte minst detta storartade integrationsarbete frestas man att trots den romerska imperialismens många skuggsidor instämma med Rutilius, ämbetsman och poet från det transalpinska Gallien på 400-talet e Kr, när denne om Rom skrev: "Du har åstadkommit ett enda fosterland för olika folk; det var till nytta för orättfärdiga att bli erövrade av dig."
Totum: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12295947.asp
Pedifollium
Vår jämställdhetsombudsmans, delegatus ab aequalitate, utspel om fotbolls-VM has made the latin news!
"In duodecim urbibus Germaniae, in quibus aestate certamina mundialia pedifollii fient, nova lupanaria constituentur, in quae - ut magistratus aestimant - imprimis ex Europa orientali complura dena milia feminarum portabuntur.
Ideo Claes Borgström, delegatus ab aequalitate Suetorum, flagitavit, ne grex Sueticus illis ludis interesset.
Ordines autem athletici Suetiae hoc consilium ilico reiecerunt."
Nyheter på latin hittar man här (kan ej minnas om jag länkat till detta tidigare):
http://www.yleradio1.fi/nuntii/
Vi närmar oss VM, jag ser faktiskt fram emot det, och då kan det vara bra med några fotbollstermer på latin. Då romarna inte ängnade sig åt denna sport finns det inte antika termer för detta, utan en hög med konstruerade hittar man hos Vilborg:
En fotboll är sålunda pedifollis, eller follis pedilusorius eller kanske follis pedalis inflatus.
Själva spelet kan översättas med pediludium, folliludium eller pedifollium.
Att spela fotboll uttrycker man med pedifolle ludere och det görs på pedilusorius campus.
Ett fotbollslag är turba pedilusoria/follilusoria, som består av antingen (i singular) pedilusor eller follilusor, såvida det inte är ett damlag då spelarna kallas (i singular) pedilustrix eller follilustrix. En antik motsvarighet (ung. bollspelare) är pilicrepus.
Jag minns med glädje det senaste Certamina Mundana pedifollii, det var vacker sommar, jag höll på att slutföra B-kursen i Grekiska, och allt man gjorde var att läsa grekiska och titta på fotboll.
Matcherna gick på en del knepiga tider, då det spelades i USA, och jag vill minnas någon gång då vi fotbollsfanatiska grek-studenter lyckades övertala läraren att flytta på någon lektion ty det krockade med en viktig match.
Mens sana in corpore sano.
"In duodecim urbibus Germaniae, in quibus aestate certamina mundialia pedifollii fient, nova lupanaria constituentur, in quae - ut magistratus aestimant - imprimis ex Europa orientali complura dena milia feminarum portabuntur.
Ideo Claes Borgström, delegatus ab aequalitate Suetorum, flagitavit, ne grex Sueticus illis ludis interesset.
Ordines autem athletici Suetiae hoc consilium ilico reiecerunt."
Nyheter på latin hittar man här (kan ej minnas om jag länkat till detta tidigare):
http://www.yleradio1.fi/nuntii/
Vi närmar oss VM, jag ser faktiskt fram emot det, och då kan det vara bra med några fotbollstermer på latin. Då romarna inte ängnade sig åt denna sport finns det inte antika termer för detta, utan en hög med konstruerade hittar man hos Vilborg:
En fotboll är sålunda pedifollis, eller follis pedilusorius eller kanske follis pedalis inflatus.
Själva spelet kan översättas med pediludium, folliludium eller pedifollium.
Att spela fotboll uttrycker man med pedifolle ludere och det görs på pedilusorius campus.
Ett fotbollslag är turba pedilusoria/follilusoria, som består av antingen (i singular) pedilusor eller follilusor, såvida det inte är ett damlag då spelarna kallas (i singular) pedilustrix eller follilustrix. En antik motsvarighet (ung. bollspelare) är pilicrepus.
Jag minns med glädje det senaste Certamina Mundana pedifollii, det var vacker sommar, jag höll på att slutföra B-kursen i Grekiska, och allt man gjorde var att läsa grekiska och titta på fotboll.
Matcherna gick på en del knepiga tider, då det spelades i USA, och jag vill minnas någon gång då vi fotbollsfanatiska grek-studenter lyckades övertala läraren att flytta på någon lektion ty det krockade med en viktig match.
Mens sana in corpore sano.
Monday, April 10, 2006
acerbitas
Akademisk bitterhet:
"Professor Dennis Töllborg har bestämt sig. Han lämnar Göteborgs universitet.
- Jag kan inte leva med hyckleriet längre, säger han.
...
Juridiska institutionen hade inte sett ut som den gör i dag utan mig, men nu känner jag bara svek. Och det allvariga är att sveket kommer från mina vänner här. De hälsar inte ens längre, säger han.
...
Anledningen han anger till motsättningarna är hans syn på den utveckling som sker på institutionen och inom hela universitetsvärlden.
- "Follow the money" är det som gäller. Kraven på både studenter och dem som disputerar bli allt lägre. Och allt beror på ett statligt system där bidragen är helt knutna till hur många som godkänns. Det handlar om produktion, men ingen tänker på kvaliteten, säger han.
- Vi utbildar skarpladdade vapen här. Det är människor som får rätten att avgöra andra människors liv. Kan den gamla tanten bo kvar i mögelhuset? Eller ska någon ha ett visst skadestånd? Det är dem jag måste ha i åtanke när jag utbildar.
För egen del håller han alltjämt på Sokrates klassiska bildningsideal. Att universitetet ska vara blinningen som väcker den lata oxe som staten utgör.
- Alla mina doktorer har sedan blivit professorer. Men nu heter det ofta "bråka inte nu" när man tycker att en avhandling inte håller måttet.
"Den fria forskningen hotad"
Även när det gäller forskningen tycker han begrepet "follow the money" är giltigt. Och att statsmakten i allt högre grad kontrollerar och styr vad det ska forskas om.
- Den fria forskningen är hotad på allvar. Under en period bestäms det att det är miljö och etik som gäller, medan jag samtidigt inte kan få pengar till forskning om till exempel underrättelseverksamhet. Sedan är det något annat."
Det hela: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=269302
"Professor Dennis Töllborg har bestämt sig. Han lämnar Göteborgs universitet.
- Jag kan inte leva med hyckleriet längre, säger han.
...
Juridiska institutionen hade inte sett ut som den gör i dag utan mig, men nu känner jag bara svek. Och det allvariga är att sveket kommer från mina vänner här. De hälsar inte ens längre, säger han.
...
Anledningen han anger till motsättningarna är hans syn på den utveckling som sker på institutionen och inom hela universitetsvärlden.
- "Follow the money" är det som gäller. Kraven på både studenter och dem som disputerar bli allt lägre. Och allt beror på ett statligt system där bidragen är helt knutna till hur många som godkänns. Det handlar om produktion, men ingen tänker på kvaliteten, säger han.
- Vi utbildar skarpladdade vapen här. Det är människor som får rätten att avgöra andra människors liv. Kan den gamla tanten bo kvar i mögelhuset? Eller ska någon ha ett visst skadestånd? Det är dem jag måste ha i åtanke när jag utbildar.
För egen del håller han alltjämt på Sokrates klassiska bildningsideal. Att universitetet ska vara blinningen som väcker den lata oxe som staten utgör.
- Alla mina doktorer har sedan blivit professorer. Men nu heter det ofta "bråka inte nu" när man tycker att en avhandling inte håller måttet.
"Den fria forskningen hotad"
Även när det gäller forskningen tycker han begrepet "follow the money" är giltigt. Och att statsmakten i allt högre grad kontrollerar och styr vad det ska forskas om.
- Den fria forskningen är hotad på allvar. Under en period bestäms det att det är miljö och etik som gäller, medan jag samtidigt inte kan få pengar till forskning om till exempel underrättelseverksamhet. Sedan är det något annat."
Det hela: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=269302
Colloquium
Mer om den begåvade Ola Wikander, från en intervju i SvD:
"- Han är tämligen självgående, säger Örjan Wikander när jag ringer och frågar efter hans son Ola. Wikander är professor i antikens kultur och samhälle. När sonen var elva år började pappan lära honom latin. Sedan ville Ola lära sig hebreiska.
- Efter två veckor kunde han mer än jag.
Nu är det några år senare, och Ola Wikander har skrivit in sig i svensk kulturhistoria. Nyligen kom "Kanaaneiska myter och legender" ut (Wahlström & Widstrand). Ola har översatt dem direkt från det utdöda språket ugaritiska. Det är första gången de presenteras på svenska. Nu kan vi alla läsa om åskguden Baal och hans kamp mot havsguden Yamm och dödsguden Mot, om den krigiska gudinnan Anat, solgudinnan Shapshu och El, "skaparen av det skapta".
...
Irriterar det dig att man jämt påpekar att du bara är 21 år?
- Ibland. Jag har ju gjort vad jag har gjort oberoende av hur gammal jag är.
Till ugaritiska kom han från hebreiskan:
- Jag läste diverse språk och till slut satt jag där med den hebreiska grammatiken. Där fanns det hela tiden referenser till ugaritiska. Så jag gick helt enkelt till UB (Universitetsbiblioteket i Lund) och lånade allt jag kunde hitta om ugaritiska. Jag märkte att detta var ett fantastiskt språk rent språkvetenskapligt. Men framför allt texterna var otroliga.
...
Hurdant språk är ugaritiskan?
- Det har en kärvhet som är väldigt tilltalande. Det är grovhugget men samtidigt raffinerat i sin uppbyggnad, inte alls latinets komplicerade långa meningar. När jag började lära mig de klassiska indoeuropeiska språken var det som ett rum öppnade sig för mig. Sedan gav jag mig på de semitiska språken och då var det som om nästa dörr slogs upp. Att studera ett folks språk, religion, kultur, med ett ord deras texter, är en outsinlig källa till ... jag ska inte säga samhörighet men en känsla av att världen är mycket, mycket större än vad man kan tro! Det är en underbar känsla, säger han med ett skratt.
Hur gör du när du lär dig ett nytt språk?
- De språk jag lär mig är ju till stor del döda, inte talade, så konversationsövningar är tämligen bortkastade och omöjliga att genomföra. Man skaffar sig en grammatik, man skaffar sig en ordbok och man skaffar sig några enklare texter att läsa och jobbar sig igenom det. Först måste man sätta sig in i grammatiken, annars förstår man ingenting.
Det låter annorlunda från hur man lär sig språk i skolan?
- Ja, men det påminner om hur man förr i tiden lärde sig latin och grekiska i skolan. Man får ge sig på de ursprungliga texterna, för det finns ingen som suttit och skrivit graderade lektioner i ugaritiska. Jag tror ganska mycket på rabblande av verbformer, men man måste se mönstren, systemen. Det ger en mycket djupare förståelse för vad man sysslar med.
...
Ola Wikanders politiska intresse är livligt och han är aktiv i Revolutionär kommunistisk ungdom. Men hans intresse för gudar och religion är också uppenbart. Han kan sin bibel och diskuterar entusiastiskt den nya bibelöversättningen i förhållande till 1917 års "där man ville tvinga in hela språket i den s k bibelsvenskan för att allt skulle vara predikovänligt".
...
Vilken betydelse har föräldrarna för hur ett barn blir?
- Enorm. Jag hade inte varit den jag är om jag inte varit född in i ett hem fyllt av klassisk bildning. Det finns de som totalt revolterar mot det. Jag har försökt ta till mig det och utveckla det.
Och jämnåriga?
- Tja, man har ju fått utstå en del spott och spe på högstadiet men så här i efterhand kan jag säga att så farligt var det inte. Mina vänner har alltid accepterat mig. Somliga är rödhåriga, andra läser ugaritiska …"
Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_5166278.asp
Jag tycker i synnerhet om vad han säger om rabblande av verbformer och behovet av att se mönster och system.
"- Han är tämligen självgående, säger Örjan Wikander när jag ringer och frågar efter hans son Ola. Wikander är professor i antikens kultur och samhälle. När sonen var elva år började pappan lära honom latin. Sedan ville Ola lära sig hebreiska.
- Efter två veckor kunde han mer än jag.
Nu är det några år senare, och Ola Wikander har skrivit in sig i svensk kulturhistoria. Nyligen kom "Kanaaneiska myter och legender" ut (Wahlström & Widstrand). Ola har översatt dem direkt från det utdöda språket ugaritiska. Det är första gången de presenteras på svenska. Nu kan vi alla läsa om åskguden Baal och hans kamp mot havsguden Yamm och dödsguden Mot, om den krigiska gudinnan Anat, solgudinnan Shapshu och El, "skaparen av det skapta".
...
Irriterar det dig att man jämt påpekar att du bara är 21 år?
- Ibland. Jag har ju gjort vad jag har gjort oberoende av hur gammal jag är.
Till ugaritiska kom han från hebreiskan:
- Jag läste diverse språk och till slut satt jag där med den hebreiska grammatiken. Där fanns det hela tiden referenser till ugaritiska. Så jag gick helt enkelt till UB (Universitetsbiblioteket i Lund) och lånade allt jag kunde hitta om ugaritiska. Jag märkte att detta var ett fantastiskt språk rent språkvetenskapligt. Men framför allt texterna var otroliga.
...
Hurdant språk är ugaritiskan?
- Det har en kärvhet som är väldigt tilltalande. Det är grovhugget men samtidigt raffinerat i sin uppbyggnad, inte alls latinets komplicerade långa meningar. När jag började lära mig de klassiska indoeuropeiska språken var det som ett rum öppnade sig för mig. Sedan gav jag mig på de semitiska språken och då var det som om nästa dörr slogs upp. Att studera ett folks språk, religion, kultur, med ett ord deras texter, är en outsinlig källa till ... jag ska inte säga samhörighet men en känsla av att världen är mycket, mycket större än vad man kan tro! Det är en underbar känsla, säger han med ett skratt.
Hur gör du när du lär dig ett nytt språk?
- De språk jag lär mig är ju till stor del döda, inte talade, så konversationsövningar är tämligen bortkastade och omöjliga att genomföra. Man skaffar sig en grammatik, man skaffar sig en ordbok och man skaffar sig några enklare texter att läsa och jobbar sig igenom det. Först måste man sätta sig in i grammatiken, annars förstår man ingenting.
Det låter annorlunda från hur man lär sig språk i skolan?
- Ja, men det påminner om hur man förr i tiden lärde sig latin och grekiska i skolan. Man får ge sig på de ursprungliga texterna, för det finns ingen som suttit och skrivit graderade lektioner i ugaritiska. Jag tror ganska mycket på rabblande av verbformer, men man måste se mönstren, systemen. Det ger en mycket djupare förståelse för vad man sysslar med.
...
Ola Wikanders politiska intresse är livligt och han är aktiv i Revolutionär kommunistisk ungdom. Men hans intresse för gudar och religion är också uppenbart. Han kan sin bibel och diskuterar entusiastiskt den nya bibelöversättningen i förhållande till 1917 års "där man ville tvinga in hela språket i den s k bibelsvenskan för att allt skulle vara predikovänligt".
...
Vilken betydelse har föräldrarna för hur ett barn blir?
- Enorm. Jag hade inte varit den jag är om jag inte varit född in i ett hem fyllt av klassisk bildning. Det finns de som totalt revolterar mot det. Jag har försökt ta till mig det och utveckla det.
Och jämnåriga?
- Tja, man har ju fått utstå en del spott och spe på högstadiet men så här i efterhand kan jag säga att så farligt var det inte. Mina vänner har alltid accepterat mig. Somliga är rödhåriga, andra läser ugaritiska …"
Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_5166278.asp
Jag tycker i synnerhet om vad han säger om rabblande av verbformer och behovet av att se mönster och system.
Sunday, April 09, 2006
Scholares
Jag är alltjämt något trött och faktiskt ganska sjuk, halsen och leder värker, huvudet bultar, händerna är is, medan kinderna blossar, och sålunda spenderas denna helg under en filt med något lättsinnigt sociologiskt verk i handen, i total ensamhet.
Det är en rejäl kontrast från förra helgen, då såväl en professorsinstallation som en bal bevistades.
Vid båda dessa spektakel fick jag tillfälle att fundera över latinet och dess rester i dessa akademiska sammanhang, det är sed att slänga sig med latinska ord och fraser. Vid installationen används begreppet installandi om de som ska hedras och där ska den protokollansvaride ha en eloge, aldrig hängde sig en felaktig form på i fraserna (eller så var det att majoriteten ar naturvetare och sålunda hade viss vana av såväl latin som logik), men på balen, där det fanns installandi och insiti och annat, lyckades den ansvariga marsalken korrumpera varenda form av latinet som tilldelades henne, jag satt verkligen och rös.
Jisses, det är inte svårt att fråga någon kunnig (såsom undertecknad) och sedan plugga in det hela utantill.
Själva balen var dock trevlig, sittningen blev, som alltid, en smula seg efter huvudrätten, men jag hade en ytterst underhållande bordsherre, en språkprofessor som beskrev sin forskning som "mer komparativ" (ha!), som gärna grävde ner sig i diskussion om obskyra dialekter och annat skoj. (För att modeblogga lite, då jag vet att vissa undrar; blek guld-grön klänning, silverrävsstola (ärvd), pärlor runt hals och i hår, samt ruskigt höga klackar då eskorterande kavaljeren tangerar 2 meter)
Nåväl, middagen avslutades, som alltid, med "Gamla klang och jubeltid" en rolig sång, ty men får slå i bordet och slutligen i sista versen, ställa sig på stolarna och sklinga glas och hålla handen.
I antepenultima versen av denna sång, avslöjar man sin fakultetstillhörighet genom att resa sig och klämma i från tårna då just ens egen omtalas. Traditionellt finns det bara fyra fakulteter, så det är många som får resa sig på filosofernas strof (allt från statsvetare till teknologer), men de övriga talar väl för sig själv (jag har en väninna som anser detta vara ett utmärkt sätt att välja ut vilka som man ska ragga på senare under kvällen då hon mest intresserar sig för teologer och medicinare. Hej I! ):
(Filosofer): Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
(Jurister):den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
(Teologer):en plåstrar själen, som är skral,
(Medicinare):en lappar hop dess trasiga fodral;
o, jerum, jerum, jerum
o, quae mutatio rerum!
Jag sjunger alltså med filosoferna, och brukar sedan ha just den frasen klingandes i huvudet minst en vecka framöver, i synnerhet på väg till biblioteket. Vad den betyder är omdiskuterat. Här är en:
"Denna rad, med sitt något ålderdomliga språk vållar dagens studenter en del problem. För det första måste man förstå att de som åsyftas är filosofer/humanister och att deras framtid i huvudsak var ägnad undervisning. Blivande lärare alltså. "Scholares" är latin och betyder skolgossar/elever. Att "mänga" betyder blanda in. Vad de som studerar vid fil fak ägnar sig åt i sina studier är alltså att lära sig blanda in vetenskap och vett i skolelever! (Scholares uttalas skolares.)"
http://www.liu.se/org/music/gamlaklang.html
Scholares är inte det enda latinet i versen utan även "o, jerum, jerum, jerum/o, quae mutatio rerum" är något slags latin.
Förklaring från samma källa som ovan:
"Refrängen förekommer i en tysk visa: "Was fang ich armer Teufel an" (1763). Jerum är en omskrivning för Jesus. Quae mutatio rerum, betyder "vilken sakernas förändring!", dvs. refrängen betyder "O jösses, vilken förändring!" Här kan det ju också behöva påpekas att den latinska diftongen ae, som romarna uttalade aj, under medeltiden och framåt vanligen har uttalats som ä. Sjungen av svenskar bör ordet quae alltså uttalas kvä!"
Jag vill påminna mig att jag hört att jerum ska vara någon variant av ack och ve, men hittar inget som backar upp mig just nu. jag tycker dock att man ska uttala -ae i quae som aj och brukar uppmana bordskamrater vid sittningar att åtlyda detta.
Vilken kontrast den lysande helgen utgör mot denna! O, quae mutatio rerum...
Det är en rejäl kontrast från förra helgen, då såväl en professorsinstallation som en bal bevistades.
Vid båda dessa spektakel fick jag tillfälle att fundera över latinet och dess rester i dessa akademiska sammanhang, det är sed att slänga sig med latinska ord och fraser. Vid installationen används begreppet installandi om de som ska hedras och där ska den protokollansvaride ha en eloge, aldrig hängde sig en felaktig form på i fraserna (eller så var det att majoriteten ar naturvetare och sålunda hade viss vana av såväl latin som logik), men på balen, där det fanns installandi och insiti och annat, lyckades den ansvariga marsalken korrumpera varenda form av latinet som tilldelades henne, jag satt verkligen och rös.
Jisses, det är inte svårt att fråga någon kunnig (såsom undertecknad) och sedan plugga in det hela utantill.
Själva balen var dock trevlig, sittningen blev, som alltid, en smula seg efter huvudrätten, men jag hade en ytterst underhållande bordsherre, en språkprofessor som beskrev sin forskning som "mer komparativ" (ha!), som gärna grävde ner sig i diskussion om obskyra dialekter och annat skoj. (För att modeblogga lite, då jag vet att vissa undrar; blek guld-grön klänning, silverrävsstola (ärvd), pärlor runt hals och i hår, samt ruskigt höga klackar då eskorterande kavaljeren tangerar 2 meter)
Nåväl, middagen avslutades, som alltid, med "Gamla klang och jubeltid" en rolig sång, ty men får slå i bordet och slutligen i sista versen, ställa sig på stolarna och sklinga glas och hålla handen.
I antepenultima versen av denna sång, avslöjar man sin fakultetstillhörighet genom att resa sig och klämma i från tårna då just ens egen omtalas. Traditionellt finns det bara fyra fakulteter, så det är många som får resa sig på filosofernas strof (allt från statsvetare till teknologer), men de övriga talar väl för sig själv (jag har en väninna som anser detta vara ett utmärkt sätt att välja ut vilka som man ska ragga på senare under kvällen då hon mest intresserar sig för teologer och medicinare. Hej I! ):
(Filosofer): Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
(Jurister):den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
(Teologer):en plåstrar själen, som är skral,
(Medicinare):en lappar hop dess trasiga fodral;
o, jerum, jerum, jerum
o, quae mutatio rerum!
Jag sjunger alltså med filosoferna, och brukar sedan ha just den frasen klingandes i huvudet minst en vecka framöver, i synnerhet på väg till biblioteket. Vad den betyder är omdiskuterat. Här är en:
"Denna rad, med sitt något ålderdomliga språk vållar dagens studenter en del problem. För det första måste man förstå att de som åsyftas är filosofer/humanister och att deras framtid i huvudsak var ägnad undervisning. Blivande lärare alltså. "Scholares" är latin och betyder skolgossar/elever. Att "mänga" betyder blanda in. Vad de som studerar vid fil fak ägnar sig åt i sina studier är alltså att lära sig blanda in vetenskap och vett i skolelever! (Scholares uttalas skolares.)"
http://www.liu.se/org/music/gamlaklang.html
Scholares är inte det enda latinet i versen utan även "o, jerum, jerum, jerum/o, quae mutatio rerum" är något slags latin.
Förklaring från samma källa som ovan:
"Refrängen förekommer i en tysk visa: "Was fang ich armer Teufel an" (1763). Jerum är en omskrivning för Jesus. Quae mutatio rerum, betyder "vilken sakernas förändring!", dvs. refrängen betyder "O jösses, vilken förändring!" Här kan det ju också behöva påpekas att den latinska diftongen ae, som romarna uttalade aj, under medeltiden och framåt vanligen har uttalats som ä. Sjungen av svenskar bör ordet quae alltså uttalas kvä!"
Jag vill påminna mig att jag hört att jerum ska vara någon variant av ack och ve, men hittar inget som backar upp mig just nu. jag tycker dock att man ska uttala -ae i quae som aj och brukar uppmana bordskamrater vid sittningar att åtlyda detta.
Vilken kontrast den lysande helgen utgör mot denna! O, quae mutatio rerum...
habitans
Frågelådan är tillbaka! Följande mail damp ner för några dagar sedan:
"Var ute på nätet för att läsa om latin och hitta en ordlista , svensk-latin , men var lättare sagt än
gjort…
Jag hittade Din blogg och du verkar ju vara bevandrad i latin J
Segel heter väl velum på latin ……………………………………………… du förstår att jag kommer från Porjus
och undrar vad det heter på latin ……. Porjusbo , helt enkelt …………. eller ’’från Porjus’’ eller nåt som berättar
var jag härstammar från."
Ja, det är helt rätt att segel är velum på latin. Ska du dock tala om flera segel så heter det vela i plural.
Porjus, det var svårare. Föga förvånande finns det icke i Vilborgs ordbok, (orten har ju bara 412 invånare, http://www.porjus.se/), men det borde gå att konstruera. Jag är osäker på reglerna för detta, någon som kan?
Det borde finnas en komplett och stilig Sverigekarta på latin, men jag hittar ingen just nu på nätet, en väldigt gammal är Carta marina (http://sv.wikipedia.org/wiki/Carta_marina).
Att bilda latinska former och adjektiv av ortsnamn är en särdeles gammal tradition (sålunda skäms jag att jag inte kan hur de bildas), det var nödvändigt vid dokument och vid inskrivning i skolor.
Jag är villig att hitta på något men jag vet inte hur pass tillförlitligt det blir. Om man med Vilborg i näven funderar lite, och tittar på en del andra städer, t.ex Århus, som har en -us ändelse gemensamt, så heter den staden Arhusia och får adjektivet Arhusiensis. Visby, jag fortsätter att slå på måfå, blir Visbia och adjektivet blir Visbiensis, Malmö blir Malmogia och malmöitisk malmogiensis, Linköping Lincopia och dess invånare (i singular) Lincopensis, vi drar oss norrut och hittar då Uma för Umeå med adjektivet Umensis i släptåg.
Av detta lilla urval borde man kunna säga att staden ska görna vara i femininum, ett a på slutet och att dess invånare ska skapas med ett påhäng av -ensis.
Sålunda, kanske byn skulle kunna heta Poriusia och en Porjusbo, både i maskulinum och femininum, Poriusiensis.
Fler frågor?
"Var ute på nätet för att läsa om latin och hitta en ordlista , svensk-latin , men var lättare sagt än
gjort…
Jag hittade Din blogg och du verkar ju vara bevandrad i latin J
Segel heter väl velum på latin ……………………………………………… du förstår att jag kommer från Porjus
och undrar vad det heter på latin ……. Porjusbo , helt enkelt …………. eller ’’från Porjus’’ eller nåt som berättar
var jag härstammar från."
Ja, det är helt rätt att segel är velum på latin. Ska du dock tala om flera segel så heter det vela i plural.
Porjus, det var svårare. Föga förvånande finns det icke i Vilborgs ordbok, (orten har ju bara 412 invånare, http://www.porjus.se/), men det borde gå att konstruera. Jag är osäker på reglerna för detta, någon som kan?
Det borde finnas en komplett och stilig Sverigekarta på latin, men jag hittar ingen just nu på nätet, en väldigt gammal är Carta marina (http://sv.wikipedia.org/wiki/Carta_marina).
Att bilda latinska former och adjektiv av ortsnamn är en särdeles gammal tradition (sålunda skäms jag att jag inte kan hur de bildas), det var nödvändigt vid dokument och vid inskrivning i skolor.
Jag är villig att hitta på något men jag vet inte hur pass tillförlitligt det blir. Om man med Vilborg i näven funderar lite, och tittar på en del andra städer, t.ex Århus, som har en -us ändelse gemensamt, så heter den staden Arhusia och får adjektivet Arhusiensis. Visby, jag fortsätter att slå på måfå, blir Visbia och adjektivet blir Visbiensis, Malmö blir Malmogia och malmöitisk malmogiensis, Linköping Lincopia och dess invånare (i singular) Lincopensis, vi drar oss norrut och hittar då Uma för Umeå med adjektivet Umensis i släptåg.
Av detta lilla urval borde man kunna säga att staden ska görna vara i femininum, ett a på slutet och att dess invånare ska skapas med ett påhäng av -ensis.
Sålunda, kanske byn skulle kunna heta Poriusia och en Porjusbo, både i maskulinum och femininum, Poriusiensis.
Fler frågor?
linguae mortuae
Egentligen tar det mig emot att berömma Johan Tralau efter hans något ofina påhopp på Tiina Rosenberg, men hans recension i SvD av Ola Wikanders "I döda språks sällskap. En bok om väldigt gamla språk" är ganska snitsig:
"Ola Wikander, som har skrivit en ganska bedårande bok om döda språk, har två svar på det. Det ena är att det är så kolossalt roligt att lära sig dem. Wikander berättar engagerat och ofta roligt om sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska, och det går nog fram till alla läsare att det kan vara oerhört skoj att lära sig känna igen och förstå ett ord som ntnntmnthllo (koptiska för "och vi bringar ålderdom", vilket man ju kan behöva säga ibland) eller didrksisyavah (sanskrit för "vi båda kommer att vilja se"). Man blir lätt imponerad - men det är rätt pinsamt för språkmannen Wikander och för förlaget att det i boken sägs att det på tyska finns ett ord som heter erhebte ; det heter erhob ("höjde"), för "erhebte" är som "sovde" och "skärde" på svenska. Hur som helst vill man helst ignorera det felet, för Wikander skriver med äkta kärlek om språken.
...
När Wikander berättar om språkens utveckling och låter hela civilisationer och deras fördomar och storhet och tänkare och maktmänniskor framträda genom språket gör han det som en god lärare skall göra: läsaren förstår att han lever i en liten bubbla i historien, och att hans egen roll i historien inte kan förstås annat än
som en del av en helhet som han vet mycket litet om. Han ges, kort och gott, för ett ögonblick ett annat perspektiv.
...
I Sverige finns en utbredd föreställning om att vi har mer kunskap och inlevelseförmåga än någonsin i förhållande till det "främmande" och det "andra". Ändå har till och med latinet och grekiskan, våra viktigaste döda språk, blivit exotiska saker som bara dammiga specialister i tofflor tänks ägna sig åt. Men att inte lära sig andra språk, att inte lära sig tänka andras tankar inifrån, är som att vara inlåst i en popvideo med snabba klipp signerad Jonas Åkerlund som snurrar varv efter varv på MTV. Man kanske inte vet att man borde längta ut, men man skulle må bra av det. Ett universitetsväsen som inte ägnar sig åt döda språk är självt dött."
Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12306566.asp
Å alla dammiga specialister i trofflors vägnar, ett stort tack till Tralau.
"Ola Wikander, som har skrivit en ganska bedårande bok om döda språk, har två svar på det. Det ena är att det är så kolossalt roligt att lära sig dem. Wikander berättar engagerat och ofta roligt om sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska, och det går nog fram till alla läsare att det kan vara oerhört skoj att lära sig känna igen och förstå ett ord som ntnntmnthllo (koptiska för "och vi bringar ålderdom", vilket man ju kan behöva säga ibland) eller didrksisyavah (sanskrit för "vi båda kommer att vilja se"). Man blir lätt imponerad - men det är rätt pinsamt för språkmannen Wikander och för förlaget att det i boken sägs att det på tyska finns ett ord som heter erhebte ; det heter erhob ("höjde"), för "erhebte" är som "sovde" och "skärde" på svenska. Hur som helst vill man helst ignorera det felet, för Wikander skriver med äkta kärlek om språken.
...
När Wikander berättar om språkens utveckling och låter hela civilisationer och deras fördomar och storhet och tänkare och maktmänniskor framträda genom språket gör han det som en god lärare skall göra: läsaren förstår att han lever i en liten bubbla i historien, och att hans egen roll i historien inte kan förstås annat än
som en del av en helhet som han vet mycket litet om. Han ges, kort och gott, för ett ögonblick ett annat perspektiv.
...
I Sverige finns en utbredd föreställning om att vi har mer kunskap och inlevelseförmåga än någonsin i förhållande till det "främmande" och det "andra". Ändå har till och med latinet och grekiskan, våra viktigaste döda språk, blivit exotiska saker som bara dammiga specialister i tofflor tänks ägna sig åt. Men att inte lära sig andra språk, att inte lära sig tänka andras tankar inifrån, är som att vara inlåst i en popvideo med snabba klipp signerad Jonas Åkerlund som snurrar varv efter varv på MTV. Man kanske inte vet att man borde längta ut, men man skulle må bra av det. Ett universitetsväsen som inte ägnar sig åt döda språk är självt dött."
Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12306566.asp
Å alla dammiga specialister i trofflors vägnar, ett stort tack till Tralau.
Friday, April 07, 2006
Gaudete
Jag har precis tentat mina 5 poäng; Lucretius bok I och III, samt Catullus dikt 64.
jag klarade det, var inte särskilt nöjd med min prestation, och det var ej heller gudarna, ty då jag godkändes kom det plötsligt en åsknall av otroliga proportiner, himmelen öppnade sig och snöblandat regn störtade ner.
Även om the gods do not approve är jag glad, (ett vackert citat från ovan nämnda dikt 64:
declarant gaudia vultu- glädjen syns i ansiktet), men trött, trött, trött.
Stort tack till alla som kunnat fördra att jag ignorerat er (eller att jag ringt paniksslagen) under denna vecka.
Jag vill skänka er alla blommor som ska lysa upp denna gråa vår. Återigen dikt 64, v. 279-284:
nam quoscumque ferunt campi, quos Thessala magnis
montibus ora creat, quos propter fluminis undas
aura parit flores tepidi fecunda Favoni,
hos indistinctis plexos tulit ipse corollis,
quo permulsa domus iocundo risit odore.
(Ungefär:Ty alla blommor som fältet bar fram, allt som den Thessaliska trakten alstrar i sina berg, de blomster som ljumma västanvindens rika fläkt öppnar bära flodens vågor dessa bar han själv, bundna i blandade kransar, och hemmet, smekt av deras ljuvliga doft, gladde sig/skrattade.)
En något mer poetisk tolkning av Sir Richard Francis Burton:
Whatso of blooms and flowers bring forth Thessalian uplands
Mighty with mountain crests, whate'er of riverine lea flowers
Reareth Favonius' air, bud-breeding, tepidly breathing,
All in his hands brought he, unseparate in woven garlands,
Whereat laughed the house as soothed by pleasure of perfume.
Jag kommer med kransarna vilken dag som helst!
Ett forum för Catullusdiskussioner:
http://rudy.negenborn.net/catullus/forum/index.php?l=s
jag klarade det, var inte särskilt nöjd med min prestation, och det var ej heller gudarna, ty då jag godkändes kom det plötsligt en åsknall av otroliga proportiner, himmelen öppnade sig och snöblandat regn störtade ner.
Även om the gods do not approve är jag glad, (ett vackert citat från ovan nämnda dikt 64:
declarant gaudia vultu- glädjen syns i ansiktet), men trött, trött, trött.
Stort tack till alla som kunnat fördra att jag ignorerat er (eller att jag ringt paniksslagen) under denna vecka.
Jag vill skänka er alla blommor som ska lysa upp denna gråa vår. Återigen dikt 64, v. 279-284:
nam quoscumque ferunt campi, quos Thessala magnis
montibus ora creat, quos propter fluminis undas
aura parit flores tepidi fecunda Favoni,
hos indistinctis plexos tulit ipse corollis,
quo permulsa domus iocundo risit odore.
(Ungefär:Ty alla blommor som fältet bar fram, allt som den Thessaliska trakten alstrar i sina berg, de blomster som ljumma västanvindens rika fläkt öppnar bära flodens vågor dessa bar han själv, bundna i blandade kransar, och hemmet, smekt av deras ljuvliga doft, gladde sig/skrattade.)
En något mer poetisk tolkning av Sir Richard Francis Burton:
Whatso of blooms and flowers bring forth Thessalian uplands
Mighty with mountain crests, whate'er of riverine lea flowers
Reareth Favonius' air, bud-breeding, tepidly breathing,
All in his hands brought he, unseparate in woven garlands,
Whereat laughed the house as soothed by pleasure of perfume.
Jag kommer med kransarna vilken dag som helst!
Ett forum för Catullusdiskussioner:
http://rudy.negenborn.net/catullus/forum/index.php?l=s
Tuesday, April 04, 2006
Ardua
Ardua dum metuunt, amittunt vera viai;
Just sayin'
Djupt inne i pluggdimmorna, tentar på fredag, återkommer därefter.
Just sayin'
Djupt inne i pluggdimmorna, tentar på fredag, återkommer därefter.
Monday, April 03, 2006
Monumentum aere perennius
(Är nu göteborgare, antar jag)
Och så ska väl det även rapporteras om SvDs recension av just Ekerwalds "Horatius. Liv och tänkesätt". Recensenten här är Carina Burman (som jag faktiskt skymtade i full gala i helgen, hon är väldigt nätt i svart balklänning) och hon gör det lysande:
"Kan någon romersk skald kallas populär måste det vara Quintus Horatius Flaccus (65-8 f Kr) - måttans mästare, som samtidigt inte stack under stol med att han genom sitt verk ansåg sig odödlig: "Slutfört har jag ett verk, fastare stöpt än brons, / rest en ordpyramid mig till en minnesvård".
...
Inte sällan drivs biografen av kärlek till ämnet. Man börjar arbetet förvissad om sin uppgift - man vill skildra sin författare, som man känner precis. Materialet vederlägger eller modifierar ofta det första intrycket.
Biografen måste backa - eller gå sin egen väg och medvetet skildra den författare han helst vill ha.
Carl-Göran Ekerwalds bok är ett exempel på den senare inställningen.
Han skriver läsvärda, medryckande essäer, där associationerna får flöda fritt - än betraktar han moderna installationer, än jämför han Horatius tankar med Swedenborgs eller uppmanar oss att inte blinka inför det citat, som Henrik IV:s dotter uppskattat. Han har sin egen Horatius - en lantman, son till en frigiven slav och föraktare av stadens fjäs och prål.
...
Hans läsningar är känsliga och intresseväckande, men han har ovanan att sätta likhetstecken mellan diktjag och författare. Givetvis menade Horatius ibland sig själv när han skrev ordet "jag", men det innebär inte att hans dikter var de självbekännelser, som Ekerwald vill se dem som.
...
Ekerwald tycks ibland fientligt inställd till akademisk forskning. Enligt honom drivs forskarna inte av den rätta kärleken till ämnet - han placerar dem vid ett tillfälle i uttrycklig motsatsställning till sådana som sympatiserar med Horatius - utan av snöd vinning och censurlängtan: "De tjänar pengar på Horatius men passar samtidigt på att förminska honom. Uppenbart är det många versrader som de finner anstötliga och
obehagliga. I stället för att ta dessa rader på allvar slätar man ut dem och talar om "hyperboler"." Det är svårt att tro att ens anglosaxiska latinister kan tjäna storkovan på textkommentarer och kritiska studier. (Haha!)
...
Det enda som saknas i denna bok är poesin. Horatius citeras mestadels i författarens egen prosaöversättning. Det är synd. Horatius är en stor skald, och en författare med många strängar på sin lyra - kärleksdikt, lantlig romantik, bitska satirer, hyllningar till gudar och överhet - men alltsammans rättfärdigas av hans lyra. Visst säger han kloka saker, men han är skald.
Det var inte för inte han stoltserade med att den grekiska sånggudinnan skänkt honom en fläkt av sin ande. Hos Ekerwald får man föga uppfattning om Horatius poetiska storhet, och svenska översättningar berörs bara polemiskt. Det är synd, ty när man där stiftat bekantskap med Horatius vill man gå vidare till hans egna dikter. Ebbe Lindes översättning är för övrigt inte illa."
En mkt bra recension, inget anekdotstaplande och en sann kritik av texten.
Det hela (klipp och klistra, denna dator vägrar länka):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12276784.asp
Detta är dikten som hon refererar till i början, en av Horatius mest spridda, Carm.3.30:
Exegi monumentum aere perennius
regalique situ pyramidum altius,
quod non imber edax, non aquilo impotens
possit diruere aut innumerabilis
annorum series et fuga temporum.
non omnis moriar multaque pars mei
vitabit Libitinam; usque ego postera
crescam laude recens, dum Capitolium
scandet cum tacita virgine pontifex.
dicar, qua violens obstrepit Aufidus
et qua pauper aquae Daunus agrestium
regnavit populorum, ex humili potens,
princeps Aeolium carmen ad Italos
deduxisse modos. sume superbiam
quaesitam meritis et mihi Delphica
lauro cinge volens, Melpomene, comam.
En engelsk översättning av Conington, då jag ej orkar finna någon svensk (titta gärna på Lindes):
And now 'tis done: more durable than brass
My monument shall he, and raise its head
O'er royal pyramids: it shall not dread
Corroding rain or angry Boreas,
Nor the long lapse of immemorial time.
I shall not wholly die: large residue
Shall 'scape the queen of funerals. Ever new
My after fame shall grow, while pontiffs climb
With silent maids the Capitolian height.
“Born,” men will say, “where Aufidus is loud,
Where Daunus, scant of streams, beneath him bow'd
The rustic tribes, from dimness he wax'd bright,
First of his race to wed the Aeolian lay
To notes of Italy.” Put glory on,
My own Melpomene, by genius won,
And crown me of thy grace with Delphic bay.
Perseus projektets noter om denna:
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0024%3Abook%3D3%3Apoem%3D30&highlight=perennius
Och så ska väl det även rapporteras om SvDs recension av just Ekerwalds "Horatius. Liv och tänkesätt". Recensenten här är Carina Burman (som jag faktiskt skymtade i full gala i helgen, hon är väldigt nätt i svart balklänning) och hon gör det lysande:
"Kan någon romersk skald kallas populär måste det vara Quintus Horatius Flaccus (65-8 f Kr) - måttans mästare, som samtidigt inte stack under stol med att han genom sitt verk ansåg sig odödlig: "Slutfört har jag ett verk, fastare stöpt än brons, / rest en ordpyramid mig till en minnesvård".
...
Inte sällan drivs biografen av kärlek till ämnet. Man börjar arbetet förvissad om sin uppgift - man vill skildra sin författare, som man känner precis. Materialet vederlägger eller modifierar ofta det första intrycket.
Biografen måste backa - eller gå sin egen väg och medvetet skildra den författare han helst vill ha.
Carl-Göran Ekerwalds bok är ett exempel på den senare inställningen.
Han skriver läsvärda, medryckande essäer, där associationerna får flöda fritt - än betraktar han moderna installationer, än jämför han Horatius tankar med Swedenborgs eller uppmanar oss att inte blinka inför det citat, som Henrik IV:s dotter uppskattat. Han har sin egen Horatius - en lantman, son till en frigiven slav och föraktare av stadens fjäs och prål.
...
Hans läsningar är känsliga och intresseväckande, men han har ovanan att sätta likhetstecken mellan diktjag och författare. Givetvis menade Horatius ibland sig själv när han skrev ordet "jag", men det innebär inte att hans dikter var de självbekännelser, som Ekerwald vill se dem som.
...
Ekerwald tycks ibland fientligt inställd till akademisk forskning. Enligt honom drivs forskarna inte av den rätta kärleken till ämnet - han placerar dem vid ett tillfälle i uttrycklig motsatsställning till sådana som sympatiserar med Horatius - utan av snöd vinning och censurlängtan: "De tjänar pengar på Horatius men passar samtidigt på att förminska honom. Uppenbart är det många versrader som de finner anstötliga och
obehagliga. I stället för att ta dessa rader på allvar slätar man ut dem och talar om "hyperboler"." Det är svårt att tro att ens anglosaxiska latinister kan tjäna storkovan på textkommentarer och kritiska studier. (Haha!)
...
Det enda som saknas i denna bok är poesin. Horatius citeras mestadels i författarens egen prosaöversättning. Det är synd. Horatius är en stor skald, och en författare med många strängar på sin lyra - kärleksdikt, lantlig romantik, bitska satirer, hyllningar till gudar och överhet - men alltsammans rättfärdigas av hans lyra. Visst säger han kloka saker, men han är skald.
Det var inte för inte han stoltserade med att den grekiska sånggudinnan skänkt honom en fläkt av sin ande. Hos Ekerwald får man föga uppfattning om Horatius poetiska storhet, och svenska översättningar berörs bara polemiskt. Det är synd, ty när man där stiftat bekantskap med Horatius vill man gå vidare till hans egna dikter. Ebbe Lindes översättning är för övrigt inte illa."
En mkt bra recension, inget anekdotstaplande och en sann kritik av texten.
Det hela (klipp och klistra, denna dator vägrar länka):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12276784.asp
Detta är dikten som hon refererar till i början, en av Horatius mest spridda, Carm.3.30:
Exegi monumentum aere perennius
regalique situ pyramidum altius,
quod non imber edax, non aquilo impotens
possit diruere aut innumerabilis
annorum series et fuga temporum.
non omnis moriar multaque pars mei
vitabit Libitinam; usque ego postera
crescam laude recens, dum Capitolium
scandet cum tacita virgine pontifex.
dicar, qua violens obstrepit Aufidus
et qua pauper aquae Daunus agrestium
regnavit populorum, ex humili potens,
princeps Aeolium carmen ad Italos
deduxisse modos. sume superbiam
quaesitam meritis et mihi Delphica
lauro cinge volens, Melpomene, comam.
En engelsk översättning av Conington, då jag ej orkar finna någon svensk (titta gärna på Lindes):
And now 'tis done: more durable than brass
My monument shall he, and raise its head
O'er royal pyramids: it shall not dread
Corroding rain or angry Boreas,
Nor the long lapse of immemorial time.
I shall not wholly die: large residue
Shall 'scape the queen of funerals. Ever new
My after fame shall grow, while pontiffs climb
With silent maids the Capitolian height.
“Born,” men will say, “where Aufidus is loud,
Where Daunus, scant of streams, beneath him bow'd
The rustic tribes, from dimness he wax'd bright,
First of his race to wed the Aeolian lay
To notes of Italy.” Put glory on,
My own Melpomene, by genius won,
And crown me of thy grace with Delphic bay.
Perseus projektets noter om denna:
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0024%3Abook%3D3%3Apoem%3D30&highlight=perennius
Dulce et decorum
DN:s recensent Anders Cullhed intresserar sig för Horatius (never a favourite of mine) då Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius. Liv och tänkesätt” nyss publicerats:
"Det gamla Rom verkar aktuellare [sic]än någonsin. Intresset för att läsa latin på universiteten är stort. [Är det? kanske intro-kursen, men...] Den amerikanska kabelkanalen HBO:s och BBC:s påkostade serie "Rome" har fått ansenliga tittarsiffror i USA och visas nu på Canal+ och inom kort i Kanal 5. Det väldiga imperiet, som kunde betrakta Medelhavet som sitt innanhav, "mare nostrum", får bilda en projektionsduk där vi - inte utan en rysning av motvilja - känner igen oss själva. Vad är det då vi ser?
Sedan Rom intagits och plundrats av visigoterna år 410 kom staden sakta men säkert att förlora sin strategiska betydelse. I litteraturen och legenderna stod den stark, i realiteten återstod snart bara bosättningar för fattigt småfolk, de besuttnas fästningar, de gamla ruinhögarna och påvens domäner. Invånarantalet i den forna miljonstaden krympte till nuvarande Skövdes storlek. [Enda likheten mellan de två städerna?]"
Är det bara jag som tyckte den sista meningen här är ofrivilligt komisk?:
"Här finns gott om lätt buren lärdom. Ekerwald är lika rapp som kärv och har glimten i ögat. Han kan sitt latin och återger Horatius på en prosaisk svenska som välgörande kontrasterar mot tidigare översättares rodnande omskrivningar: här heter kuken kuken och ingenting annat. Det är förstås en imponerande enmansprestation.[Bwahaha!]"
Vad vi vet om poeten utifrån hans egna dikter diskuteras och Cullhed är lite försiktigare än Ekerwald:
"Rimligare vore att tänka sig Horatius lyrik som dialogisk eller flerstämmig, en iscensättning av olika röster där det inte alltid är gott att veta vem som representerar poeten själv. Perspektiven skiftar ofta genom en och samma dikt. Ett glansnummer som "sång" I.37 - med den kända upptakten "Nu är det dags att dricka" - börjar med att fira Octavianus (den blivande Augustus) seger över den rysliga häxan Kleopatra för att mynna i en hyllning av hennes integritet in i döden.
"Hela dikten svänger nittio grader", konstaterar Ekerwald träffande. Ja, men då är det inte lätt att destillera fram den biografiske personen Horatius attityd till Kleopatra ur texten. Det betyder inte att han skulle fara med lögn och förbannad dikt, bara att hans lyrik ter sig som en konstfull experimentverkstad, där attityder, livsstilar och moralbegrepp, kanske rent av identiteter, stöttes och blöttes. Det var därför som den lilla "grisen i Epikuros hjord", som Horatius kallar sig själv i ett av sina versbrev, i sångerna (inte bara de sena) kunde tona fram som en from "vates", siare, och offra till de gudar filosofen Epikuros upplöst i atomer."
Vackert så.
Mer fakta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Quintus_Horatius_Flaccus
Förlåt att det inte blir ngra dikter, men mitt tåg går om en halvtimme. Nu blir jag göteborgare!
"Det gamla Rom verkar aktuellare [sic]än någonsin. Intresset för att läsa latin på universiteten är stort. [Är det? kanske intro-kursen, men...] Den amerikanska kabelkanalen HBO:s och BBC:s påkostade serie "Rome" har fått ansenliga tittarsiffror i USA och visas nu på Canal+ och inom kort i Kanal 5. Det väldiga imperiet, som kunde betrakta Medelhavet som sitt innanhav, "mare nostrum", får bilda en projektionsduk där vi - inte utan en rysning av motvilja - känner igen oss själva. Vad är det då vi ser?
Sedan Rom intagits och plundrats av visigoterna år 410 kom staden sakta men säkert att förlora sin strategiska betydelse. I litteraturen och legenderna stod den stark, i realiteten återstod snart bara bosättningar för fattigt småfolk, de besuttnas fästningar, de gamla ruinhögarna och påvens domäner. Invånarantalet i den forna miljonstaden krympte till nuvarande Skövdes storlek. [Enda likheten mellan de två städerna?]"
Är det bara jag som tyckte den sista meningen här är ofrivilligt komisk?:
"Här finns gott om lätt buren lärdom. Ekerwald är lika rapp som kärv och har glimten i ögat. Han kan sitt latin och återger Horatius på en prosaisk svenska som välgörande kontrasterar mot tidigare översättares rodnande omskrivningar: här heter kuken kuken och ingenting annat. Det är förstås en imponerande enmansprestation.[Bwahaha!]"
Vad vi vet om poeten utifrån hans egna dikter diskuteras och Cullhed är lite försiktigare än Ekerwald:
"Rimligare vore att tänka sig Horatius lyrik som dialogisk eller flerstämmig, en iscensättning av olika röster där det inte alltid är gott att veta vem som representerar poeten själv. Perspektiven skiftar ofta genom en och samma dikt. Ett glansnummer som "sång" I.37 - med den kända upptakten "Nu är det dags att dricka" - börjar med att fira Octavianus (den blivande Augustus) seger över den rysliga häxan Kleopatra för att mynna i en hyllning av hennes integritet in i döden.
"Hela dikten svänger nittio grader", konstaterar Ekerwald träffande. Ja, men då är det inte lätt att destillera fram den biografiske personen Horatius attityd till Kleopatra ur texten. Det betyder inte att han skulle fara med lögn och förbannad dikt, bara att hans lyrik ter sig som en konstfull experimentverkstad, där attityder, livsstilar och moralbegrepp, kanske rent av identiteter, stöttes och blöttes. Det var därför som den lilla "grisen i Epikuros hjord", som Horatius kallar sig själv i ett av sina versbrev, i sångerna (inte bara de sena) kunde tona fram som en from "vates", siare, och offra till de gudar filosofen Epikuros upplöst i atomer."
Vackert så.
Mer fakta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Quintus_Horatius_Flaccus
Förlåt att det inte blir ngra dikter, men mitt tåg går om en halvtimme. Nu blir jag göteborgare!
Saturday, April 01, 2006
Invidentia
Jag är avundsjuk. Jag är så vidrigt avundsjuk på de flesta just nu, jag är avundsjuk på alla som inte behöver flytta, som inte behöver packa ihop sina fyra miljoner böcker, som inte har en drös tomma ölflaskor utplacerade på diverse platser i våningan (frater, I'm looking at you), so faktiskt kan se sitt golv och sålunda inte har den ytan täckt av utsorterade kläder, böcker och viktiga papper (en snabb blick över sängkanten avslöjar Oswalds Breven till Ranveig, brun stickad tröja med lim på ärmarna, en luddig toffel, ett otal slovakiska sedlar, kartongen till min espressobryggare, tusen hårnålar och papper med "viktiga" anteckningar, oh God, I live in a hovel).
Jag har inget emot det abstrakta begreppet flytt, det är detta konkreta jag inte kan hantera.
Jag avundas folk med frukost hemma, som har en fungerande radio (dunkade just min i vägen för att få den att funka), som har ngt rent att klä sig i, och kanske till och med är rena i håret.
Mest avundas jag dock folk med disciplin, som får saker gjorda, som inte har spenderat en vecka under täcket i hopp om att demonerna inte ska finna henne där (de är skärpta, de där demonerna).
Surfade runt en smula på andra doktorandiga bloggar och alla verkar ha betydligt mer spännande och aktiva liv än moi. Några jag gillar:
http://ancrenewiseass.blogspot.com/
("yet another blog by a disgruntled grad student")
http://antropologi.info/blog/cicilie/ (Vi ska inte glömma vad som sker i la France just nu)
http://whatnow.typepad.com/whatnow/
Hur som helst, avundsjuk på alla med golvyta (på väg till toletten snubblade jag över en bokhög, halkade på strumpbyxor och slog i en vodkaflaska som av okänd anledning står mitt i hallen).
Jag har inget emot det abstrakta begreppet flytt, det är detta konkreta jag inte kan hantera.
Jag avundas folk med frukost hemma, som har en fungerande radio (dunkade just min i vägen för att få den att funka), som har ngt rent att klä sig i, och kanske till och med är rena i håret.
Mest avundas jag dock folk med disciplin, som får saker gjorda, som inte har spenderat en vecka under täcket i hopp om att demonerna inte ska finna henne där (de är skärpta, de där demonerna).
Surfade runt en smula på andra doktorandiga bloggar och alla verkar ha betydligt mer spännande och aktiva liv än moi. Några jag gillar:
http://ancrenewiseass.blogspot.com/
("yet another blog by a disgruntled grad student")
http://antropologi.info/blog/cicilie/ (Vi ska inte glömma vad som sker i la France just nu)
http://whatnow.typepad.com/whatnow/
Hur som helst, avundsjuk på alla med golvyta (på väg till toletten snubblade jag över en bokhög, halkade på strumpbyxor och slog i en vodkaflaska som av okänd anledning står mitt i hallen).
Subscribe to:
Posts (Atom)
