Är fortfarande sjuk, vansinnigt förkyld, och lider mest i sängen och vid skrivbordet, under ett berg av näsdukar och en liten tub försvarets hudsalva, att gnugga in den fnasiga näsan med. Denna lilla gröna tub beredde dagens näst största skratt (det största frambringade detta, ljuvligt för en Hillier/Betjeman-fanatiker comme moi), ty överst i dess innehållsdeklaration står det Adeps Bovis, vilket för alla er smutsiga ickelatinare därute är OXSPÄCK, eller ko-fett om man så vill.
Jag släpade mig dock igår, trots regn och feber, till min stödgrupp, allmänt kallad för institutionens doktorandförening, och spenderade, efter massor av lokalkrångel, en ljuvlig timme med visserligen en del formalia och pertinenta ting, men mestadels ett underbart one-upmanship ("Min handledare läser inte de kapitel jag sänder honom", "Ha, min vägrar ens läsa ett abstrakt" , "Min öppnar inte ens de mail jag skickar"...) Lite som den där Monty Python skechen om att växa upp i en skokartong på motorvägen. Magnifique!
All mental energi går just nu till sjukdom och tentaplugg, så det händer inte mycket här.
Thursday, August 31, 2006
Tuesday, August 29, 2006
spurcissimis tempestatibus
Jag är så vidrigt sjuk, kan inte andas genom näsan, sover i halvtimmesintervaller och faller som en fura var morgon då det tydligen satt sig även på balanssinnet.
Måste dessutom samtidigt tentaplugga. Vita lis est.
Återkommer sålunda senare, men under tiden; några länkar att roa er med.
The famous Latin language
is hard as you can see.
It killed the ancient Romans
and now is killing you!
Måste dessutom samtidigt tentaplugga. Vita lis est.
Återkommer sålunda senare, men under tiden; några länkar att roa er med.
The famous Latin language
is hard as you can see.
It killed the ancient Romans
and now is killing you!
Sunday, August 27, 2006
caput detegere
Jag är, som tidigare sagt, ingen större anhängare av att lägga ut bilder på bloggen, de fyller generellt sett ingen funktion och det är ett steg på vägen att få en sådan där "titta min katt, och titta mina nya skor,titta en kändisbild och titta här, en jätte-jätte skojig bild av en lustig trafikskylt...", dock känner jag det är dags att göra ett undantag då den anspelar på såväl min kärlek till Catullus som min irritation över ynglingar som sitter och äter med hatten på (psst, you look like total dorks).
Friday, August 25, 2006
Pertaesa
Efter en del ojande den senaste tiden över svårigheten i att prestera och producera, kom jag att tänka på följande passage hos Suetonius om Caesar (kapitel VII):
Quaestori ulterior Hispania obvenit; ubi cum mandatu praetoris iure dicundo conventus circumiret Gadisque venisset, animadversa apud Herculis templum Magni Alexandri imagine ingemuit et quasi pertaesus ignaviam suam, quod nihil dum a se p10memorabile actum esset in aetate, qua iam Alexander orbem terrarum subegisset, missionem continuo efflagitavit ad captandas quam primum maiorum rerum occasiones in urbe.
Ungefärlig översättning:
Då Caesar var kvestor tilldelades han den bortre delen av Spanien, och där, medan han på pretorns begäran besökte de de olika tingen i egenskap av domare, kom han till Gades. Sedan han i Hercules-templet där sett en staty av Alexander den store, suckade han, och liksom utledsen på sin egen overksamhet, eftersom ingenting minnesvärt gjorts av honom vid den åldern, vid vilken Alexander lagt hela världen under sig, begärde han genast avsked för att så snart som möjligt kunna i Rom gripa tillfällen till större ting.
Caesar bör ha varit över 30 när detta sker, då reglerna inte tillät att man blev kvestor dessförinnan. Vad lär vi oss av detta? Jo, att även Caesar emellanåt kände sig förbaskat otillräcklig, men dock inte lät sig nedslås av ålder och hopplöshet, det är aldrig försent att börja intrigera om makt och att om man bara försöker så kan man bli en mördad, maktgalen diktator.
Jag tänker här med stor värme på en av mina stora förebilder, M, som i samband med den läckra mat hon lagar till horder av människor vid Klassiska Föreningens möten, emellanåt konstaterar att Alexander må ha lagt världen under sig vid 30, men hade han någonsin lagat tiramisu till 40 personer? Skulle inte tro det!
Slutligen en sak som gör mig än mer pertaesa är det utspel som KD tydligen kom med i natt. jag hörde det turligt nog på radion, ty jag kan inte påstå att jag sett det i någon (nät) tidningsupplaga. Från Ekots hemsida:
"Göran Hägglund framhåller att partiet inte är motståndare till aborter, men vill diskutera att förbjuda sena aborter.
– Det handlar om de aborter som sker så sent så att Socialstyrelsen måste ge tillstånd. Det handlar inte om de aborter som utförs för de allra flesta, säger han."
Vargör tror Hägglund dessa aborter sker så sent, är han övertygad om att den genomsnitts-gravida vaknar upp en morgon och tänker "Hmm, vad göra idag, I know, låt oss göra en partiell födsel-abort, en riktigt geggig där fostrets måste styckas! Ska bara ordna tillstånd hos Soc. styrelsen först..."
Nej, inte riktigt, utan dessa görs snarare för att den potentiella modern är ytterst debil, eller ung, eller av diverse förträngningsmekanismer, som sparkats igång av den jobbigare sorten av trauman (våldtäkt el dyl), inte velat erkänna att hon är gravid, eller kanske har cancer och behöver en aggressiv potentiellt fosterdödande strålbehandling. Vidare, dessa är ingen stor grupp av aborter, minns inte exakt, återkommer med siffran.
Var är protesterna, invändningarna, var är de modiga folkpartisterna, moderaterna eller centerpartisterna som ställer sig upp och att förklarar att detta aldrig kommer drivas igenom i deras regering? Hallåååå?
Allt jag ser i media är den lilla incidenten om den infiltrerande riksdagskandidaten, något påhopp om moderaternas biståndspolitik samt hyllningar av Hägglunds tv-framträdande.
Inte så mycket på grund av detta utalande, som av de övriga partiernas kompakta tystnad har Alliansen förlorat min och säkerligen andra kvinnors röst.
Quaestori ulterior Hispania obvenit; ubi cum mandatu praetoris iure dicundo conventus circumiret Gadisque venisset, animadversa apud Herculis templum Magni Alexandri imagine ingemuit et quasi pertaesus ignaviam suam, quod nihil dum a se p10memorabile actum esset in aetate, qua iam Alexander orbem terrarum subegisset, missionem continuo efflagitavit ad captandas quam primum maiorum rerum occasiones in urbe.
Ungefärlig översättning:
Då Caesar var kvestor tilldelades han den bortre delen av Spanien, och där, medan han på pretorns begäran besökte de de olika tingen i egenskap av domare, kom han till Gades. Sedan han i Hercules-templet där sett en staty av Alexander den store, suckade han, och liksom utledsen på sin egen overksamhet, eftersom ingenting minnesvärt gjorts av honom vid den åldern, vid vilken Alexander lagt hela världen under sig, begärde han genast avsked för att så snart som möjligt kunna i Rom gripa tillfällen till större ting.
Caesar bör ha varit över 30 när detta sker, då reglerna inte tillät att man blev kvestor dessförinnan. Vad lär vi oss av detta? Jo, att även Caesar emellanåt kände sig förbaskat otillräcklig, men dock inte lät sig nedslås av ålder och hopplöshet, det är aldrig försent att börja intrigera om makt och att om man bara försöker så kan man bli en mördad, maktgalen diktator.
Jag tänker här med stor värme på en av mina stora förebilder, M, som i samband med den läckra mat hon lagar till horder av människor vid Klassiska Föreningens möten, emellanåt konstaterar att Alexander må ha lagt världen under sig vid 30, men hade han någonsin lagat tiramisu till 40 personer? Skulle inte tro det!
Slutligen en sak som gör mig än mer pertaesa är det utspel som KD tydligen kom med i natt. jag hörde det turligt nog på radion, ty jag kan inte påstå att jag sett det i någon (nät) tidningsupplaga. Från Ekots hemsida:
"Göran Hägglund framhåller att partiet inte är motståndare till aborter, men vill diskutera att förbjuda sena aborter.
– Det handlar om de aborter som sker så sent så att Socialstyrelsen måste ge tillstånd. Det handlar inte om de aborter som utförs för de allra flesta, säger han."
Vargör tror Hägglund dessa aborter sker så sent, är han övertygad om att den genomsnitts-gravida vaknar upp en morgon och tänker "Hmm, vad göra idag, I know, låt oss göra en partiell födsel-abort, en riktigt geggig där fostrets måste styckas! Ska bara ordna tillstånd hos Soc. styrelsen först..."
Nej, inte riktigt, utan dessa görs snarare för att den potentiella modern är ytterst debil, eller ung, eller av diverse förträngningsmekanismer, som sparkats igång av den jobbigare sorten av trauman (våldtäkt el dyl), inte velat erkänna att hon är gravid, eller kanske har cancer och behöver en aggressiv potentiellt fosterdödande strålbehandling. Vidare, dessa är ingen stor grupp av aborter, minns inte exakt, återkommer med siffran.
Var är protesterna, invändningarna, var är de modiga folkpartisterna, moderaterna eller centerpartisterna som ställer sig upp och att förklarar att detta aldrig kommer drivas igenom i deras regering? Hallåååå?
Allt jag ser i media är den lilla incidenten om den infiltrerande riksdagskandidaten, något påhopp om moderaternas biståndspolitik samt hyllningar av Hägglunds tv-framträdande.
Inte så mycket på grund av detta utalande, som av de övriga partiernas kompakta tystnad har Alliansen förlorat min och säkerligen andra kvinnors röst.
Thursday, August 24, 2006
Scortae librorum
Då tiderna är stessiga, med mycket mycket att göra, spenderas naturligtvis mycket tid framför datorn, dels av ren procrastinatio och dels genom vanlig hederlig insomnia.
En av de ställen som jag upptäckte var bloggen bokhora, ytterligare en läsblogg, driven av en skara unga damer.
Den skribenten där som jag i synnerhet fastnade för, var en viss Johanna Ö. Det är en smula creepy, då våra intressen i så hög grad sammanfaller.
Det enda som skiljer oss åt är, förutom yrkesvalet och det faktum att jag har en känsla att hon klär sig bättre än vad jag gör (samt kanske eventuellt en del andra ting), att hon ännu inte läst Evelyn Waugh.
Det är läskigt, vi har båda en passion för Selinko, en fascination för klass och dess problematik, feminism, Lena Andersson, Claes Hylinger, och Easton Ellis.
Vad som dock avgör det hela är att hon är gammal hel-klassisist, vet hur det är att munta och översätter latinsk poesi på fritiden(en charmerande detalj, har benämnts med klasskamraterna såsom vulpes av gammal latinlärare). Hon skriver själv:
"Jag är humanist. Ja alltså ur flera bemärkelser men faktum är att jag på gymnasiet gick humanistisk linje helklassisk variant med utökad studiekurs (för att inte behöva släppa två moderna språk när jag valde att läsa klassisk grekiska). Det innebar en hel massa språk för min del - jag läste tyska, ryska, engelska, latin och klassisk grekiska. Ofantligt roligt! Senare har jag också läst latin och lingvistik på Stockholms Universitet eftersom ursprungsplanen var latinlärare."
En påhälsning från ett parallellt universum?
Slutligen verkar samtliga scortae gilla "Den hemliga historien" vilket väl är ett gott tecken för en bokblogg...
En av de ställen som jag upptäckte var bloggen bokhora, ytterligare en läsblogg, driven av en skara unga damer.
Den skribenten där som jag i synnerhet fastnade för, var en viss Johanna Ö. Det är en smula creepy, då våra intressen i så hög grad sammanfaller.
Det enda som skiljer oss åt är, förutom yrkesvalet och det faktum att jag har en känsla att hon klär sig bättre än vad jag gör (samt kanske eventuellt en del andra ting), att hon ännu inte läst Evelyn Waugh.
Det är läskigt, vi har båda en passion för Selinko, en fascination för klass och dess problematik, feminism, Lena Andersson, Claes Hylinger, och Easton Ellis.
Vad som dock avgör det hela är att hon är gammal hel-klassisist, vet hur det är att munta och översätter latinsk poesi på fritiden(en charmerande detalj, har benämnts med klasskamraterna såsom vulpes av gammal latinlärare). Hon skriver själv:
"Jag är humanist. Ja alltså ur flera bemärkelser men faktum är att jag på gymnasiet gick humanistisk linje helklassisk variant med utökad studiekurs (för att inte behöva släppa två moderna språk när jag valde att läsa klassisk grekiska). Det innebar en hel massa språk för min del - jag läste tyska, ryska, engelska, latin och klassisk grekiska. Ofantligt roligt! Senare har jag också läst latin och lingvistik på Stockholms Universitet eftersom ursprungsplanen var latinlärare."
En påhälsning från ett parallellt universum?
Slutligen verkar samtliga scortae gilla "Den hemliga historien" vilket väl är ett gott tecken för en bokblogg...
Tuesday, August 22, 2006
Tabularium
Jag älskar arkiv, jag älskar att arbeta i dem, jag älskar den taktila upplevelsen av gammalt papper eller pergament, jag älskar lukten av böcker och läder som åldras, jag älskar till och med dammet och den underliga ventilationen.
Viss erfarnehet har jag av dessa heliga platser, jag har sommarjobbat i arkiv (jag minns tydligt en sommar då jag var ständigt förkyld, ty man spenderade dagarna långt under markytan (tydligen atombombssäkert!) och det var kallt) och jag har även läst kurs i det, kanske i hopp om att en dag mer permanent arbeta på sådan plats.
En av de studiebesök jag gjorde på arkivkursen var på Riksarkivet, det var en rent himmelsk upplevelse, vi fcick se ett rikligt urval av deras skatter, jag minns bland annat diplomatbrev till Karl XII och en riktig praktutgåva, signerad av allehanda betydande personligheter, av 1809 års regeringsform.
Riksarkivets hemsida är en underbar forskningsmässig resurs, men även ett ställe att slösurfa bort åtskilliga timmar. Man kan fördriva tiden med heraldik, eller kartor eller bläddra i en skojiga serien Månadens dokument.
För latinare är bland annat deras Birgitta-projekt intressant (texterna finns alla på nätet!):
"År 2003 firades 700-årsjubileet av den heliga Birgittas födelse. Lagom till detta jubileum blev det stora arbetet med att ge ut hennes texter på latin i moderna textkritiska utgåvor färdigt i och med att bok 8 av Uppenbarelserna (Reuelaciones) utkom. Därmed avslutades ett arbete som pågått sedan 1956, då Reuelaciones Extrauagantes utkom såsom den första textkritiska utgåvan av de latinska Birgittatexterna"
Även Oxenstierna-projektet, utgivningen av den store kanslerns brev, involverar en del latin(Betänk An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur). På projektets hemsida hittar man även åtskilliga av breven, och tro mig, mycken tid kan slösas på dessa, då man egentligen borde göra annat.
Svenskt diplomatarium är ochså skojigt, och även här hittar ni texterna på nätet:
"Riksarkivets avdelning Svenskt Diplomatarium publicerar våra bevarade medeltidsdokument (diplom). Det rör sig om såväl originalbrev på pergament och papper som medeltida och eftermedeltida avskrifter. Språket i texterna är oftast på latin eller fornsvenska men "
Hand i hand med detta går Riksarkivets Glossarium till medeltidslatinet i Sverige:
"Sedan 1989 utger Riksarkivet Glossarium till medeltidslatinet i Sverige, ett lexikon baserat på alla latinska texter som skrevs i Sverige fram till 1527 (och vissa utländska texter som berör Sverige) och som finns utgivna i tryck."
...
"I glossariet upptas sådana ord, betydelser, ordformer och stavningsvarianter som inte finns i klassiskt latin. Orden översätts till svenska och tyska och exemplifieras med citat ur texterna"
Och slutligen, ett av deras mest fascinerande projekt, MPO-projektet:
"Genom riksdagen i Västerås 1527 genomdrev Gustav Vasa de beslut som bröt den katolska kyrkans makt och inflytande i Sverige. [...] Prästerna blev kronans ämbetsmän, klostren stängdes och kyrkornas dyrbarheter beslagtogs. Också biblioteken skingrades. Böckerna tillhörde den gamla ordningen och var därför oanvändbara.
I räknekammaren på slottet Tre kronor samlades samtidigt den nya förvaltningens räkenskaper. De var viktiga för makten och måste skyddas. Då kom de medeltida böckerna på slitstarkt pergament väl till pass. Böckerna slaktades och blev till omslag kring fogdarnas skattelängder. I kammarens arkiv låg de sedan i århundraden, till de återupptäcktes under 1800-talets andra hälft.
Antalet sådana pergamentomslag i Riksarkivet idag uppgår till drygt 22000 stycken. Pergamentomslagen utgör resterna av minst 6000 böcker. Från svensk medeltid är ett mycket litet antal fullständiga böcker bevarade. De äldsta fragmenten är från missionstidens 1000-tal, de yngsta från 1500-talet. Många av böckerna har kommit till Sverige utifrån, andra har skrivits här i landet. De flesta är gudstjänstböcker, men det finns också många blad ur juridiska och teologiska verk"
RA ska verkligen ha en eloge för sin underhållande och informativa hemsida!
Viss erfarnehet har jag av dessa heliga platser, jag har sommarjobbat i arkiv (jag minns tydligt en sommar då jag var ständigt förkyld, ty man spenderade dagarna långt under markytan (tydligen atombombssäkert!) och det var kallt) och jag har även läst kurs i det, kanske i hopp om att en dag mer permanent arbeta på sådan plats.
En av de studiebesök jag gjorde på arkivkursen var på Riksarkivet, det var en rent himmelsk upplevelse, vi fcick se ett rikligt urval av deras skatter, jag minns bland annat diplomatbrev till Karl XII och en riktig praktutgåva, signerad av allehanda betydande personligheter, av 1809 års regeringsform.
Riksarkivets hemsida är en underbar forskningsmässig resurs, men även ett ställe att slösurfa bort åtskilliga timmar. Man kan fördriva tiden med heraldik, eller kartor eller bläddra i en skojiga serien Månadens dokument.
För latinare är bland annat deras Birgitta-projekt intressant (texterna finns alla på nätet!):
"År 2003 firades 700-årsjubileet av den heliga Birgittas födelse. Lagom till detta jubileum blev det stora arbetet med att ge ut hennes texter på latin i moderna textkritiska utgåvor färdigt i och med att bok 8 av Uppenbarelserna (Reuelaciones) utkom. Därmed avslutades ett arbete som pågått sedan 1956, då Reuelaciones Extrauagantes utkom såsom den första textkritiska utgåvan av de latinska Birgittatexterna"
Även Oxenstierna-projektet, utgivningen av den store kanslerns brev, involverar en del latin(Betänk An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur). På projektets hemsida hittar man även åtskilliga av breven, och tro mig, mycken tid kan slösas på dessa, då man egentligen borde göra annat.
Svenskt diplomatarium är ochså skojigt, och även här hittar ni texterna på nätet:
"Riksarkivets avdelning Svenskt Diplomatarium publicerar våra bevarade medeltidsdokument (diplom). Det rör sig om såväl originalbrev på pergament och papper som medeltida och eftermedeltida avskrifter. Språket i texterna är oftast på latin eller fornsvenska men "
Hand i hand med detta går Riksarkivets Glossarium till medeltidslatinet i Sverige:
"Sedan 1989 utger Riksarkivet Glossarium till medeltidslatinet i Sverige, ett lexikon baserat på alla latinska texter som skrevs i Sverige fram till 1527 (och vissa utländska texter som berör Sverige) och som finns utgivna i tryck."
...
"I glossariet upptas sådana ord, betydelser, ordformer och stavningsvarianter som inte finns i klassiskt latin. Orden översätts till svenska och tyska och exemplifieras med citat ur texterna"
Och slutligen, ett av deras mest fascinerande projekt, MPO-projektet:
"Genom riksdagen i Västerås 1527 genomdrev Gustav Vasa de beslut som bröt den katolska kyrkans makt och inflytande i Sverige. [...] Prästerna blev kronans ämbetsmän, klostren stängdes och kyrkornas dyrbarheter beslagtogs. Också biblioteken skingrades. Böckerna tillhörde den gamla ordningen och var därför oanvändbara.
I räknekammaren på slottet Tre kronor samlades samtidigt den nya förvaltningens räkenskaper. De var viktiga för makten och måste skyddas. Då kom de medeltida böckerna på slitstarkt pergament väl till pass. Böckerna slaktades och blev till omslag kring fogdarnas skattelängder. I kammarens arkiv låg de sedan i århundraden, till de återupptäcktes under 1800-talets andra hälft.
Antalet sådana pergamentomslag i Riksarkivet idag uppgår till drygt 22000 stycken. Pergamentomslagen utgör resterna av minst 6000 böcker. Från svensk medeltid är ett mycket litet antal fullständiga böcker bevarade. De äldsta fragmenten är från missionstidens 1000-tal, de yngsta från 1500-talet. Många av böckerna har kommit till Sverige utifrån, andra har skrivits här i landet. De flesta är gudstjänstböcker, men det finns också många blad ur juridiska och teologiska verk"
RA ska verkligen ha en eloge för sin underhållande och informativa hemsida!
Saturday, August 19, 2006
Conversio
Jag har, som tidigara antytt, ChW (min egen darlin' companion) här på s.k slav-besök, vilket innebär att hon bär och kånkar saker och hjälper mig med diverse mer eller mindre genomtänkta projekt i den nya, fina våningen.
Det som dominerat de senaste två dagarna är målandet av mina köksstolar, och nyansen blir bara inte rätt,
(A snippet:
SDIL: (hysteriskt)Morotsfärgade, de är morotsfärgade! De blir bara mer och mer orangea.
ChW: (Sansat och lugnande) Nejdå, titta där på den som inte är under lampan, den ser ju faktiskt röd ut.
SDIL: (snyftande)De kanske mörknar när färgen torkar...
ChW: (tryggt och förtroendeingivande) Absolut. )
Nåväl, vi lämnade färghelvetet ett tag, (jag har färg på ben, armar, i håret och på fötter) och ChW lämnade även mig framför datorn ett tag i hopp om att jag skulle sansa mig en smula i nyans-frågan, innan hon stack han jag dock visa henne vad jag hittat om ryska Catullus-översättningar (det skulle kunna bli ett ytterst tjusigt samarbete), och passande nog hade SvD en Understreckare idag om just översättning:
"När man ställs inför problemet med att översätta en text, kan man ta hjälp av en mängd tekniker, exempelvis perifraser för att förklara sociokulturella egenheter eller betydelsemässiga förenklingar. Men trots alla medel som står översättaren till buds, ställs sedan sekler tillbaka ändå frågan om man över huvud taget kan översätta en text eller om det är så, att varje språk uttrycker världen på sitt eget sätt, och att själva språkets utformning ger en specifik världsuppfattning? Vidare, om man inte kan översätta en ordinär text, hur ska då en litterär text översättas? I vanliga fall ligger betoningen på själva innehållet; en litterär text lyder under en estetisk intention för vilken språkdräkten är väsentlig i sig och inte endast fungerar som ett kommunikativt medium.
Det förefaller uppenbart att den skönlitteräre översättaren, förutom att i varje enskilt fall använda sig av lämplig översättningsteknik, också måste tillgripa en genomgående strategi, som bygger på en allmän uppfattning om texten i fråga
och om översättningens roll i förmedlingsprocessen. Det är denna strategi, dess möjligheter och begränsningar, som styr översättaren i många av sina val. Men trots att denna genomgående strategi är avgörande för översättningens slutliga utformning, finner vi i utgåvorna alltför sällan resonemang som tar upp tankar kring detta."
Kunde inte instämma mer. Jag brukar vara ytterst nyfiken på hur översättaren resonerat, och tycker det skulle i princip vara obligatoriskt med ett litet efterord där tankar och problem togs upp.
Översättning, eller tolkning, av en text är ett konstnärligt skapande och inte ett mekaniskt traderande arbete, samtidigt som det även är ett vetenskapligt verk.
En person vars arbetsprocess som jag definitivt skulle vilja veta mer är naturligtvis Björkeson. Jag vet att jag jämt tjatar om honom, men jisses amalia, karln har tagit sig an allt från Homeros till Baudelaire, och ständigt med utmärkta resultat. Hur gör han?
Det som dominerat de senaste två dagarna är målandet av mina köksstolar, och nyansen blir bara inte rätt,
(A snippet:
SDIL: (hysteriskt)Morotsfärgade, de är morotsfärgade! De blir bara mer och mer orangea.
ChW: (Sansat och lugnande) Nejdå, titta där på den som inte är under lampan, den ser ju faktiskt röd ut.
SDIL: (snyftande)De kanske mörknar när färgen torkar...
ChW: (tryggt och förtroendeingivande) Absolut. )
Nåväl, vi lämnade färghelvetet ett tag, (jag har färg på ben, armar, i håret och på fötter) och ChW lämnade även mig framför datorn ett tag i hopp om att jag skulle sansa mig en smula i nyans-frågan, innan hon stack han jag dock visa henne vad jag hittat om ryska Catullus-översättningar (det skulle kunna bli ett ytterst tjusigt samarbete), och passande nog hade SvD en Understreckare idag om just översättning:
"När man ställs inför problemet med att översätta en text, kan man ta hjälp av en mängd tekniker, exempelvis perifraser för att förklara sociokulturella egenheter eller betydelsemässiga förenklingar. Men trots alla medel som står översättaren till buds, ställs sedan sekler tillbaka ändå frågan om man över huvud taget kan översätta en text eller om det är så, att varje språk uttrycker världen på sitt eget sätt, och att själva språkets utformning ger en specifik världsuppfattning? Vidare, om man inte kan översätta en ordinär text, hur ska då en litterär text översättas? I vanliga fall ligger betoningen på själva innehållet; en litterär text lyder under en estetisk intention för vilken språkdräkten är väsentlig i sig och inte endast fungerar som ett kommunikativt medium.
Det förefaller uppenbart att den skönlitteräre översättaren, förutom att i varje enskilt fall använda sig av lämplig översättningsteknik, också måste tillgripa en genomgående strategi, som bygger på en allmän uppfattning om texten i fråga
och om översättningens roll i förmedlingsprocessen. Det är denna strategi, dess möjligheter och begränsningar, som styr översättaren i många av sina val. Men trots att denna genomgående strategi är avgörande för översättningens slutliga utformning, finner vi i utgåvorna alltför sällan resonemang som tar upp tankar kring detta."
Kunde inte instämma mer. Jag brukar vara ytterst nyfiken på hur översättaren resonerat, och tycker det skulle i princip vara obligatoriskt med ett litet efterord där tankar och problem togs upp.
Översättning, eller tolkning, av en text är ett konstnärligt skapande och inte ett mekaniskt traderande arbete, samtidigt som det även är ett vetenskapligt verk.
En person vars arbetsprocess som jag definitivt skulle vilja veta mer är naturligtvis Björkeson. Jag vet att jag jämt tjatar om honom, men jisses amalia, karln har tagit sig an allt från Homeros till Baudelaire, och ständigt med utmärkta resultat. Hur gör han?
Friday, August 18, 2006
Hercules
Jisses vad man blev sentimental igår, men det är svårt att inte bli då tiderna är hårda och människorna i ens omgivning fina. Tack även till AZ och Erika för telefonsamtal.
Det är oro över avhandling, stress i fråga om kurser och en och annan personlig kalamitet som har mig en smula ur fas, men det mesta är väl överkomligt.
Det är inte direkt stordåd i stil med Herkules som förväntas. Och på tal om dem (denna övergång är väl fullständigt genial!) så blir jag särdeles lockad att läsa Theodor Kallifatides nya roman Herakles, då jag nyss såg recensionen i SvD (ingen vidare recension, tycks det mig):
"Kallifatides håller sig till den traditionella versionen och bryr sig inte om alla de apokryfiska historierna om Herakles. Man förvånas kanske av att han inte bryr sig om att återberätta fler av alla de bravader som genom århundradena har tillskrivits Herakles. Tilldiktningen har alltså varit ansenlig. Roligt hade onekligen varit att få en skildring av det som brukar kallas hans trettonde stordåd, påhittat av en skabrös romare, som påstår att Herakles på en enda natt lyckades göra femtio döttrar till kung Thespius med barn, ett dåd som kallades hans mödosammaste, labor durissimus.
Nå, Kallifatides har avstått och håller sig till de ursprungliga grekiska urkunderna, och naturligtvis räcker de mer än väl till att väva en färgstark historia. Det blir lärd underhållning på hög nivå, en återdiktad saga som blandar humor och tragik."
...
"Mer humoristiskt är ett inslag i skildringen av Herakles strid mot en månghövdad drake som talar med tusen tungor. Herakles lyckas identifiera och sikta in sig på den av alla munnar som talar grekiska och följaktligen är "den mest pratsamma". Han dänger till med sin träklubba - och därmed är segern vunnen!"
I en däremot utmärkt rar intervju säger han om sin då kommande bok:
"Den senaste, romanen Herakles, kommer ut i bokhandeln i augusti. Den berättar kort och gott historien om hjältarnas hjälte, han som kallades Herkules i Rom, den folkligaste och populäraste av alla gudar och halvgudar under antiken.
Men det är ingen lycklig Herakles som Theodor Kallifatides berättar om, det är en gestalt som bär sitt öde som ett ok.
- Jag ville skildra hjälten som roll och arketyp,
säger han.
- På sätt och vis föregår ju hjälten Herakles helgonen, fast han levde i kroppens tid, och de levde i andens. Har du förresten tänkt på hur många paralleller det finns mellan Herakles och Jesus? Båda hade en himmelsk far och en jordisk jungfru som mor, det uppträdde varsel i samband med deras födelse, och de utsattes för stora faror som barn. Som vuxna blev båda mirakelmän, de dog en plågsam död och togs sedan upp till himlen av sina fäder."
DN:s recension är däremot utmärkt, djuplodande och deskriptiv (ni vet, iuvenes, jag tror jag har börjat svärma lite för Jonas Thente):
"Kallifatides gör det inte så lätt för sig. Hans Herakles är en gestalt som tycks ha stannat vid skiljevägen - eller kanske snarare tar den med sig vart han än går. Stiernhielm kallade vägarna Dygd och Lusta. Herakles tänker att han vill göra väl, men hans handlingar är oftast motsatsen. Han upprepar: "Gudarna har skapat världen och gjort sitt. Nu skall vi ställa den tillrätta." Somt ställer han till rätta, somt gör han värre. Och ofta gör han både och på samma gång. Ibland känns det nästan som om Kallifatides skriver en allegori över en viss supermakt i vår tid, som tycks gå samma balansgång och lida av liknande inre motsägelser. Herakles tror ibland att det är hans öde, skriver Kallifatides. "För att göra världen till en bättre plats att leva i måste hans hjärta stelna till is."
Efter det oförlåtliga mordet på sönerna beger sig Herakles till oraklet i Delfi för att ta reda på vad han skall göra för att nå försoning. Beskedet är att han skall underställa sig den vidrige kungen Evristeas och hans nycker. Det är dessa nycker som utgör de tolv storverken. Åren går medan Herakles stretar på. Skildringen blir allt mörkare för varje sida, och i detta följer Kallifatides traditionen väl. De senare antika kapitlen i Herakles biografi är i allmänhet mycket tragiska. Och då tar Kallifatides inte ens med episoden där Herakles obegripligt utrotar kentaurerna, inklusive hans gamla lärare den vise Chiron - som han sårar så svårt att Chiron avsäger sig sin odödlighet för att få dö ifrån plågorna.
Med modernt språkbruk: Herakles utvecklas till en skitstövel. Kallifatides låter honom konstatera att han inte längre kan lägra kvinnor som vill ta emot honom, bara tvinga sig på dem som kämpar emot.
Ideligen denna klyvnad. Herakles vill gott, gör ont, och gruvar sig efteråt över detta faktum. Ecce homo."
Och visst har väl Kallifatides, har jag för mig, även skrivit vackert om Catullus någon gång för länge sedan i DN?
Det är oro över avhandling, stress i fråga om kurser och en och annan personlig kalamitet som har mig en smula ur fas, men det mesta är väl överkomligt.
Det är inte direkt stordåd i stil med Herkules som förväntas. Och på tal om dem (denna övergång är väl fullständigt genial!) så blir jag särdeles lockad att läsa Theodor Kallifatides nya roman Herakles, då jag nyss såg recensionen i SvD (ingen vidare recension, tycks det mig):
"Kallifatides håller sig till den traditionella versionen och bryr sig inte om alla de apokryfiska historierna om Herakles. Man förvånas kanske av att han inte bryr sig om att återberätta fler av alla de bravader som genom århundradena har tillskrivits Herakles. Tilldiktningen har alltså varit ansenlig. Roligt hade onekligen varit att få en skildring av det som brukar kallas hans trettonde stordåd, påhittat av en skabrös romare, som påstår att Herakles på en enda natt lyckades göra femtio döttrar till kung Thespius med barn, ett dåd som kallades hans mödosammaste, labor durissimus.
Nå, Kallifatides har avstått och håller sig till de ursprungliga grekiska urkunderna, och naturligtvis räcker de mer än väl till att väva en färgstark historia. Det blir lärd underhållning på hög nivå, en återdiktad saga som blandar humor och tragik."
...
"Mer humoristiskt är ett inslag i skildringen av Herakles strid mot en månghövdad drake som talar med tusen tungor. Herakles lyckas identifiera och sikta in sig på den av alla munnar som talar grekiska och följaktligen är "den mest pratsamma". Han dänger till med sin träklubba - och därmed är segern vunnen!"
I en däremot utmärkt rar intervju säger han om sin då kommande bok:
"Den senaste, romanen Herakles, kommer ut i bokhandeln i augusti. Den berättar kort och gott historien om hjältarnas hjälte, han som kallades Herkules i Rom, den folkligaste och populäraste av alla gudar och halvgudar under antiken.
Men det är ingen lycklig Herakles som Theodor Kallifatides berättar om, det är en gestalt som bär sitt öde som ett ok.
- Jag ville skildra hjälten som roll och arketyp,
säger han.
- På sätt och vis föregår ju hjälten Herakles helgonen, fast han levde i kroppens tid, och de levde i andens. Har du förresten tänkt på hur många paralleller det finns mellan Herakles och Jesus? Båda hade en himmelsk far och en jordisk jungfru som mor, det uppträdde varsel i samband med deras födelse, och de utsattes för stora faror som barn. Som vuxna blev båda mirakelmän, de dog en plågsam död och togs sedan upp till himlen av sina fäder."
DN:s recension är däremot utmärkt, djuplodande och deskriptiv (ni vet, iuvenes, jag tror jag har börjat svärma lite för Jonas Thente):
"Kallifatides gör det inte så lätt för sig. Hans Herakles är en gestalt som tycks ha stannat vid skiljevägen - eller kanske snarare tar den med sig vart han än går. Stiernhielm kallade vägarna Dygd och Lusta. Herakles tänker att han vill göra väl, men hans handlingar är oftast motsatsen. Han upprepar: "Gudarna har skapat världen och gjort sitt. Nu skall vi ställa den tillrätta." Somt ställer han till rätta, somt gör han värre. Och ofta gör han både och på samma gång. Ibland känns det nästan som om Kallifatides skriver en allegori över en viss supermakt i vår tid, som tycks gå samma balansgång och lida av liknande inre motsägelser. Herakles tror ibland att det är hans öde, skriver Kallifatides. "För att göra världen till en bättre plats att leva i måste hans hjärta stelna till is."
Efter det oförlåtliga mordet på sönerna beger sig Herakles till oraklet i Delfi för att ta reda på vad han skall göra för att nå försoning. Beskedet är att han skall underställa sig den vidrige kungen Evristeas och hans nycker. Det är dessa nycker som utgör de tolv storverken. Åren går medan Herakles stretar på. Skildringen blir allt mörkare för varje sida, och i detta följer Kallifatides traditionen väl. De senare antika kapitlen i Herakles biografi är i allmänhet mycket tragiska. Och då tar Kallifatides inte ens med episoden där Herakles obegripligt utrotar kentaurerna, inklusive hans gamla lärare den vise Chiron - som han sårar så svårt att Chiron avsäger sig sin odödlighet för att få dö ifrån plågorna.
Med modernt språkbruk: Herakles utvecklas till en skitstövel. Kallifatides låter honom konstatera att han inte längre kan lägra kvinnor som vill ta emot honom, bara tvinga sig på dem som kämpar emot.
Ideligen denna klyvnad. Herakles vill gott, gör ont, och gruvar sig efteråt över detta faktum. Ecce homo."
Och visst har väl Kallifatides, har jag för mig, även skrivit vackert om Catullus någon gång för länge sedan i DN?
Thursday, August 17, 2006
Vivant amici et amicae!
Det var en sådan dag, en sådan där då man jobbar uselt, har disciplin som en sockerknarkande femåring och dito koncentration, och man vill bara gråta för att det inte funkar, då inst.sek. meddelar att man faktiskt inte har post och då man tömmer sitt postfack finner dels ett urtjusigt kort av ett porträtt från Skokloster, med smickrande antydningar om ens likheter med damen i fråga, dels en stor rulle, som då man vecklar upp det visar sig vara en reproduktion av en 1600-tals karta över Rom. Denna karta har ingen avsändare, den generösa donatorn får gärna ge sig till känna.
Och häromdagen kom Rhetorn förbi my humble abode och drack thé hela kvällen, och idag kommer darling ChW.
Det är vännerna som räddar en.
Och häromdagen kom Rhetorn förbi my humble abode och drack thé hela kvällen, och idag kommer darling ChW.
Det är vännerna som räddar en.
Wednesday, August 16, 2006
Natalem diem tuum gratulor!
Idag är det min fantastiska fraters födelsedag, men då han har gömt sig i utlandet och är incommunicado, får vi fira honom här.
Jag vill helt enkelt tacka de gudar, de kosmiska krafter, den Guddom, Nietzsche eller vad man nu tror på för att han finns, vilket väl är passande på hans dies natalis och med lite hjälp av Albius Tibullus, hedra födelsedagsguden (II.2):
Dicamus bona verba: venit Natalis ad aras:
quisquis ades, lingua, vir mulierque, fave.
Urantur pia tura focis, urantus odores
tener e terra divite mittit Arabs.
Ipse suos Genius adsit visurus honores,
cui decorent sanctas mollia serta comas.
Illius puro destillent tempora nardo,
atque satur libo sit madeatque mero.
Adnuat et, Cornute, tibi, quodcumque rogabis.
(Hmm, det är ju inte denne Cornutus, som vi vill födelsadagsguden ska ge allt gott, utan min käre bror, så med tusenfaldiga ursäkter till Tibullus skriver vi om raden en smula. Varken frater eller hans namn (vilket ändå inte skulle få figurera här) passar in, men germanus, syskon med samma föräldrar, funkar både metriskt och faktiskt. Sålunda:
Adnuat et, germane, tibi, quodcumque rogabis.
Vidare tror jag även vi kapar resten av dikten, då den mest handlar om Cornutus framtida barnaskara (visserligen tycker jag det vore ruskigt trevligt med syskonbarn någon dag, come on; I was born to be a spinster aunt!), så bortse från det, iuvenes.
I och med detta är även översättningarna nedan lätt manipulerade, ni kanske kan gissa var.)
Guy Lees vackra tolkning lyder:
Natalis comes to the altar: let us speak no idle word,
but all here present, male and female, guard their tounges.
Burn upon the brazier holy incense, burn the perfumes
which the supple Arab sends from his rich land.
Let the genius be present to behold the honours paid him
and let soft woollen fillets adorn his hallowed hair.
With oil of spikenard dripping from his temples let him eat
his fill of cake and drink deep of the unmixed wine.
And may he nod assent, my brother, to all your requests.
På svenska i Köhlers Tibullus-översättning blir det:
Må våra ord båda lycka, ty skyddsanden nalkas vårt altar-
håll era tungor i styr, män och kvinnor som kom hit!
Heliga rökelse, brinn på vår härd; brinn, doftande kryddor
vilka en veklig arabs yppiga land sänder hit.
Närma dig, födelsedagsgud, se själv dina hedrande gåvor!
Må ljuva blommors krans smycka ditt helgade hår,
må dina tinningar drypa av fin ren nardus och må du
Mättas av kakan du får, fyllas med oblandat vin!
Då får han också bevilja, min bror, vadhelst du ber om.
Det finns fler födelsedagsdikter i corpus tibullianum, men några ska sparas till min födelsedag (inte långt kvar nu!).
Dies natalis tuus beatissimus et iucundissimus tibi et tuae puellae sit, pucko.
Jag vill helt enkelt tacka de gudar, de kosmiska krafter, den Guddom, Nietzsche eller vad man nu tror på för att han finns, vilket väl är passande på hans dies natalis och med lite hjälp av Albius Tibullus, hedra födelsedagsguden (II.2):
Dicamus bona verba: venit Natalis ad aras:
quisquis ades, lingua, vir mulierque, fave.
Urantur pia tura focis, urantus odores
tener e terra divite mittit Arabs.
Ipse suos Genius adsit visurus honores,
cui decorent sanctas mollia serta comas.
Illius puro destillent tempora nardo,
atque satur libo sit madeatque mero.
Adnuat et, Cornute, tibi, quodcumque rogabis.
(Hmm, det är ju inte denne Cornutus, som vi vill födelsadagsguden ska ge allt gott, utan min käre bror, så med tusenfaldiga ursäkter till Tibullus skriver vi om raden en smula. Varken frater eller hans namn (vilket ändå inte skulle få figurera här) passar in, men germanus, syskon med samma föräldrar, funkar både metriskt och faktiskt. Sålunda:
Adnuat et, germane, tibi, quodcumque rogabis.
Vidare tror jag även vi kapar resten av dikten, då den mest handlar om Cornutus framtida barnaskara (visserligen tycker jag det vore ruskigt trevligt med syskonbarn någon dag, come on; I was born to be a spinster aunt!), så bortse från det, iuvenes.
I och med detta är även översättningarna nedan lätt manipulerade, ni kanske kan gissa var.)
Guy Lees vackra tolkning lyder:
Natalis comes to the altar: let us speak no idle word,
but all here present, male and female, guard their tounges.
Burn upon the brazier holy incense, burn the perfumes
which the supple Arab sends from his rich land.
Let the genius be present to behold the honours paid him
and let soft woollen fillets adorn his hallowed hair.
With oil of spikenard dripping from his temples let him eat
his fill of cake and drink deep of the unmixed wine.
And may he nod assent, my brother, to all your requests.
På svenska i Köhlers Tibullus-översättning blir det:
Må våra ord båda lycka, ty skyddsanden nalkas vårt altar-
håll era tungor i styr, män och kvinnor som kom hit!
Heliga rökelse, brinn på vår härd; brinn, doftande kryddor
vilka en veklig arabs yppiga land sänder hit.
Närma dig, födelsedagsgud, se själv dina hedrande gåvor!
Må ljuva blommors krans smycka ditt helgade hår,
må dina tinningar drypa av fin ren nardus och må du
Mättas av kakan du får, fyllas med oblandat vin!
Då får han också bevilja, min bror, vadhelst du ber om.
Det finns fler födelsedagsdikter i corpus tibullianum, men några ska sparas till min födelsedag (inte långt kvar nu!).
Dies natalis tuus beatissimus et iucundissimus tibi et tuae puellae sit, pucko.
Monday, August 14, 2006
Laeva et sinistra
Igår var det tydligen, vilket jag upptäckte vid morgonens läsande av Understreckare, de vänsterhäntas (en i sanning suspekt skara) dag, och essän som uppmärksammar detta inleder med ett citat från Homeros (side note; jag blir så förargad då de inte säger vem översättaren är, jag misstänker att det är Björkeson, men är det inte lite nonchalant?):
"Nära vägen på höger hand lät Athena en häger
plötsligt flyga förbi; de såg den inte i mörkret
ty det var ännu becksvart natt, men hörde den
skrika.
Varslet gjorde Odysseus glad /.../
Varför blev Odysseus glad när han tillsammans med Diomedes i Iliadens tionde sång nattetid skall nästla sig in i trojanernas läger? Jo, för att gudinnan lät fågeln uppenbara sig till höger, den gynnsamma sidan. Under antiken kunde man jubla åt förestående välgång om en fågel kom inflygande från höger i spåmannens blickfält. Och den goda högern liksom den olyckliga vänstern gällde även den mänskliga kroppen."
Artikelförfattaren drar upp åtskilliga andra mytiska, bibliska och historiska fakta, och går naturligtvis även in på det språkliga, med engelskans right och tyskans recht, vänsterprassel och left-handed compliment, men missar att ta upp latinets lingvistiska bidrag till diskrimineringen och förföljelsen av vänsterhänta.
På latin heter till höger dextra (cf engelskans dexterity) och till vänster heter laeva eller sinistra (cf engelskans sinister), sinister och laevus kan sålunda ha betydelsen olycksbådande, dålig och ogynnsam, men även faktiskt lycklig och gynnsam. Detta berode på med vilka augursfåglar man spådde, de kunde ha olika "tur"-sidor samt att hos romarna var faktiskt generellt sett den vänstra sidan den lyckosamma, det var grekerna som var övertygade om den högra sidans förträfflighet, och detta spred sig till romarna.
(Intressant att vänsteraktivisten tar upp detta med romarnas ursprungliga positiva inställning till vänster, han är fast i sin offermentalitet!)
En ytterst rar dikt av Catullus (vem annars?) illustrerar detta ypperligt. Alla som haft Sjövall och Wistrands kommentar minns säkert beskrivningen "the most charming picture in any language of a light and happy love" om dikt 45:
Acmen Septimius suos amores
tenens in gremio ‘mea,’ inquit, ‘Acine,
ni te perdite amo atque amare porro
omnes sum assidue paratus annos
quantum qui pote plurimum perire,
solus in Libya Indiaque tosta
caesio ueniam obuius leoni.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
at Acme leuiter caput reflectens,
et dulcis pueri ebrios ocellos
illo purpureo ore suauiata,
‘sic,’ inquit, ‘mea uita Septimille,
huic uni domino usque seruiamus,
ut multo mihi maior acriorque
ignis mollibus ardet in medullis.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
nunc ab auspicio bono profecti
mutuis animis amant amantur.
unam Septimios misellus Acmen
mauult quam Syrias Britanniasque:
uno in Septimio fidelis Acme
facit delicias libidinesque.
quis ullos homines beatiores
uidit, quis Venerem auspicatiorem?
Notera den urgulliga diminutivformen i rad 13!
Jag har pratat mycket om Elias Janzons Catullusöversättning från 1889 och tänkte sålunda bjuda på ett smakprov därifrån. Without further ado, Janzons tolkning av dikt 45:
Med sin Acme i famnen eldigt sluten
brast Septimius ut; "min egen Acme,
om jag icke älskar dig öfver måttan
och i kommande år dig städs vill älska
med en älskares hela glöd och värma,
må jag då i en lybisk eller indisk
öken möta ett bistert lejon värnlös".
När han så hade sagt, var lille Amor
genast framme och nös från venster bifall.
Acme böjde sitt hufud lätt tillbaka,
mot sin älskade gosses druckna ögon
smög hon läpparnes purpur ömt och sade:
"Min Septimius, ack mitt lif, min sällhet!
Denne gud må så visst vi alla tjena,
som mitt känsliga stackars hjerta mer än
ditt af glödande längtans brand förtärdes."
När hon så hade sagt, var lille Amor
genast framme igen och nös till höger.
Nu på lyckliga förebudet lite
dessa begge i ömsesidig kärlek.
Ej mot Syriens' och Britanniens skatter
vill septimius byta bort sin Acme;
på Septimius ensam slösar Acme
all sin smekande ömhets ljufa gåfvor.
Hvem har rikare menskobarn väl skådat?
Hvem ett hjerteförbund så lyckligt knutet?
(Vilken dikt är inte denna! Ebrios ocellos- hans druckna ögon, purpureo ore saviata- som hon kysser med den glödande munnen, jisses. Fordyce lyckas som vanligt förstöra den i sin torra kommentar, och pratar blott om struktur och alliteration)
Tolkningen här ska då vara att Amor nyser, dvs ger bifall och lyckönskningar, till vänster (en nysning var ett lyckosamt tecken, i synnerhet i kärlek) för romaren Septimius, då det är hans tursida, och till höger för den grekiska Acme, då detta är hennes gynnsamma sida.
Själv kan jag inte skilja på höger och vänster, det har dock sagts mig att jag är högerhänt, mycket högerhänt.
"Nära vägen på höger hand lät Athena en häger
plötsligt flyga förbi; de såg den inte i mörkret
ty det var ännu becksvart natt, men hörde den
skrika.
Varslet gjorde Odysseus glad /.../
Varför blev Odysseus glad när han tillsammans med Diomedes i Iliadens tionde sång nattetid skall nästla sig in i trojanernas läger? Jo, för att gudinnan lät fågeln uppenbara sig till höger, den gynnsamma sidan. Under antiken kunde man jubla åt förestående välgång om en fågel kom inflygande från höger i spåmannens blickfält. Och den goda högern liksom den olyckliga vänstern gällde även den mänskliga kroppen."
Artikelförfattaren drar upp åtskilliga andra mytiska, bibliska och historiska fakta, och går naturligtvis även in på det språkliga, med engelskans right och tyskans recht, vänsterprassel och left-handed compliment, men missar att ta upp latinets lingvistiska bidrag till diskrimineringen och förföljelsen av vänsterhänta.
På latin heter till höger dextra (cf engelskans dexterity) och till vänster heter laeva eller sinistra (cf engelskans sinister), sinister och laevus kan sålunda ha betydelsen olycksbådande, dålig och ogynnsam, men även faktiskt lycklig och gynnsam. Detta berode på med vilka augursfåglar man spådde, de kunde ha olika "tur"-sidor samt att hos romarna var faktiskt generellt sett den vänstra sidan den lyckosamma, det var grekerna som var övertygade om den högra sidans förträfflighet, och detta spred sig till romarna.
(Intressant att vänsteraktivisten tar upp detta med romarnas ursprungliga positiva inställning till vänster, han är fast i sin offermentalitet!)
En ytterst rar dikt av Catullus (vem annars?) illustrerar detta ypperligt. Alla som haft Sjövall och Wistrands kommentar minns säkert beskrivningen "the most charming picture in any language of a light and happy love" om dikt 45:
Acmen Septimius suos amores
tenens in gremio ‘mea,’ inquit, ‘Acine,
ni te perdite amo atque amare porro
omnes sum assidue paratus annos
quantum qui pote plurimum perire,
solus in Libya Indiaque tosta
caesio ueniam obuius leoni.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
at Acme leuiter caput reflectens,
et dulcis pueri ebrios ocellos
illo purpureo ore suauiata,
‘sic,’ inquit, ‘mea uita Septimille,
huic uni domino usque seruiamus,
ut multo mihi maior acriorque
ignis mollibus ardet in medullis.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
nunc ab auspicio bono profecti
mutuis animis amant amantur.
unam Septimios misellus Acmen
mauult quam Syrias Britanniasque:
uno in Septimio fidelis Acme
facit delicias libidinesque.
quis ullos homines beatiores
uidit, quis Venerem auspicatiorem?
Notera den urgulliga diminutivformen i rad 13!
Jag har pratat mycket om Elias Janzons Catullusöversättning från 1889 och tänkte sålunda bjuda på ett smakprov därifrån. Without further ado, Janzons tolkning av dikt 45:
Med sin Acme i famnen eldigt sluten
brast Septimius ut; "min egen Acme,
om jag icke älskar dig öfver måttan
och i kommande år dig städs vill älska
med en älskares hela glöd och värma,
må jag då i en lybisk eller indisk
öken möta ett bistert lejon värnlös".
När han så hade sagt, var lille Amor
genast framme och nös från venster bifall.
Acme böjde sitt hufud lätt tillbaka,
mot sin älskade gosses druckna ögon
smög hon läpparnes purpur ömt och sade:
"Min Septimius, ack mitt lif, min sällhet!
Denne gud må så visst vi alla tjena,
som mitt känsliga stackars hjerta mer än
ditt af glödande längtans brand förtärdes."
När hon så hade sagt, var lille Amor
genast framme igen och nös till höger.
Nu på lyckliga förebudet lite
dessa begge i ömsesidig kärlek.
Ej mot Syriens' och Britanniens skatter
vill septimius byta bort sin Acme;
på Septimius ensam slösar Acme
all sin smekande ömhets ljufa gåfvor.
Hvem har rikare menskobarn väl skådat?
Hvem ett hjerteförbund så lyckligt knutet?
(Vilken dikt är inte denna! Ebrios ocellos- hans druckna ögon, purpureo ore saviata- som hon kysser med den glödande munnen, jisses. Fordyce lyckas som vanligt förstöra den i sin torra kommentar, och pratar blott om struktur och alliteration)
Tolkningen här ska då vara att Amor nyser, dvs ger bifall och lyckönskningar, till vänster (en nysning var ett lyckosamt tecken, i synnerhet i kärlek) för romaren Septimius, då det är hans tursida, och till höger för den grekiska Acme, då detta är hennes gynnsamma sida.
Själv kan jag inte skilja på höger och vänster, det har dock sagts mig att jag är högerhänt, mycket högerhänt.
Causa laborum meorum
Jag försökte peta in detta citat i rubriken på bloggen men, tji, det gick inte, så det får ligga här. Jag tycker det säger allt:
"Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefodra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem" ~ Petrarca
"Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefodra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem" ~ Petrarca
Memoria librorum
Har tusen och åter tusen saker att göra, men måste bara snabbt tipsa er om Vertigo förlags oändligt tjusiga volym som samlar 26 av de klassiska grekiska tragedierna. Den är en härligt taktil utgåva, gå in i märmaste bokhandel och känn på boken i fråga, ett fylligt, grovt och lysande rött band med anslående svart titeltext.
Vad det gäller översättningarna skriver de på hemsidan:
"Många av de grekiska tragedierna har översatts flera gånger till svenska. Principen för urvalet i den här volymen har varit att minimera antalet översättare. Sålunda är alla Aiskylos tragedier översatta av Emil Zilliacus (30- och 40-talet) och alla Sofokles av Björn Collinder (50- och 60-talet). De flesta av Euripides texter har översatts av Tord Bæckström (50- och 60-talen), med undantag för ett fåtal av Hjalmar Gullberg (30-talet)."
(Hmm, en smula slösurfande på förlagets sida väcker onekligen minnen till liv, Kung Kristina läste jag sittande på ett köksgolv i Sveg, Hatets sånger har jag burit i handväskan som pendlarläsning,just den där utgåvan av Kommunistiska manifestet använde jag på Idéhistorien, Apsefiston fick jag i present av stadsbiblioteket i Tierp ("vi tror inte den har någon publik här"), Klitty ser jag som en skojig presentbok och läskiga Filosofin i Sängkammaren försökte ständigt en ex-beundrare få mig att läsa (jag tog inte emot volymen, "glömde" den ständigt). Tänk vad med minnen...)
Vad det gäller översättningarna skriver de på hemsidan:
"Många av de grekiska tragedierna har översatts flera gånger till svenska. Principen för urvalet i den här volymen har varit att minimera antalet översättare. Sålunda är alla Aiskylos tragedier översatta av Emil Zilliacus (30- och 40-talet) och alla Sofokles av Björn Collinder (50- och 60-talet). De flesta av Euripides texter har översatts av Tord Bæckström (50- och 60-talen), med undantag för ett fåtal av Hjalmar Gullberg (30-talet)."
(Hmm, en smula slösurfande på förlagets sida väcker onekligen minnen till liv, Kung Kristina läste jag sittande på ett köksgolv i Sveg, Hatets sånger har jag burit i handväskan som pendlarläsning,just den där utgåvan av Kommunistiska manifestet använde jag på Idéhistorien, Apsefiston fick jag i present av stadsbiblioteket i Tierp ("vi tror inte den har någon publik här"), Klitty ser jag som en skojig presentbok och läskiga Filosofin i Sängkammaren försökte ständigt en ex-beundrare få mig att läsa (jag tog inte emot volymen, "glömde" den ständigt). Tänk vad med minnen...)
Friday, August 11, 2006
Somnia ridicula
Någon måste börja sova mer. I natt hade jag två väldigt levande drömmar, som har dröjt kvar hos mig hela dagen. I den ena drömde jag att jag vaknade (klassiskt), och var täckt med mögel, från topp till tå. Det var inte så äckligt som man skulle kunna tro, ty det påminde mest om att vara täckt av små bitar av färgglad filt.
Den andra, som avbröts av väckarklockan, var en liten berättelse om hur denna institution på något sätt adopterade, eller på annat vis blev ansvariga för en liten baby-kraken.
Den var ungefär stor som en vattenmelon, men mjuk och inte alls tung, dock dröp den ständigt av någon dräggelliknade substans, antagligen utsöndrad av den själv, och hade inga direkta lemmar, men var ändå iklädd en sådan där randig Polarn och Pyret sparkdräkt (i blått). Den jobbiga biten där var att vi var alla tvungna att turas om att bålla denna lilla randiga klimp i knät under seminarierna, ty han kinkade annars, och man blev då väldigt blöt.
(Förslag till tolkning; en perverterad babylängtan i kombination med seminarieskräck? Eller bara att jag måste börja sova bra igen?)
Inte direkt en Somnium Scipionis (även om jag tror att Mozart skulle kunnat göra en bra opera av vår kraken-uppfostran)
Deinde, ut cubitum discessimus, me et de via fessum, et qui ad multam noctem vigilassem, artior quam solebat somnus complexus est.
Den andra, som avbröts av väckarklockan, var en liten berättelse om hur denna institution på något sätt adopterade, eller på annat vis blev ansvariga för en liten baby-kraken.
Den var ungefär stor som en vattenmelon, men mjuk och inte alls tung, dock dröp den ständigt av någon dräggelliknade substans, antagligen utsöndrad av den själv, och hade inga direkta lemmar, men var ändå iklädd en sådan där randig Polarn och Pyret sparkdräkt (i blått). Den jobbiga biten där var att vi var alla tvungna att turas om att bålla denna lilla randiga klimp i knät under seminarierna, ty han kinkade annars, och man blev då väldigt blöt.
(Förslag till tolkning; en perverterad babylängtan i kombination med seminarieskräck? Eller bara att jag måste börja sova bra igen?)
Inte direkt en Somnium Scipionis (även om jag tror att Mozart skulle kunnat göra en bra opera av vår kraken-uppfostran)
Deinde, ut cubitum discessimus, me et de via fessum, et qui ad multam noctem vigilassem, artior quam solebat somnus complexus est.
Thursday, August 10, 2006
Redita redux
Tillbaka, nu med fullkomligt rödbränd, flagande näsa och krispigt sol- och salt-blekt hår, alltjämt med skrivkramp och oro-i-magen.
En av det fina sakerna med lantställesemestrar är att man hinner läsa en del, man läser alla delar i tidningaran, man läser åtminstone två Agatha Christie-deckare (jag tror faktiskt det finns någon klausul i semesterlagstiftningen om detta)och någon mastodontbiografi (i år; Oppenheimer!)
Man har helt plötsligt tillgång till tre olika dagstidningar, som, som sagt, lusläses i solen med droppande korvmacka i ena handen, och som vanligt imponerar SvD.
man måste verkligen läsa Sture Linnérs artikel om Vita Rosen. Vågar jag skriva att klassiskt skolade människor är lite modigare än andra? Se här:
"Under en kort men intensiv tid hade jag privilegiet att samarbeta med Vita rosen. Bakgrunden var i korthet denna. Jag hade fått ett stipendium för doktorandstudier vid Svenska institutet i Rom läsåret 1942-43. Vid slutet av höstterminen frågade mig emellertid den som förmedlat stipendiet, antikarkeologen Axel Boëthius, om jag ville flytta över mina studier till Münchens universitet.
Tanken var att jag på olika sätt skulle kunna bli till hjälp för några judiska antikforskare som avskedats av Hitlerregimen och nu hade det svårt. Han framhöll att uppdraget naturligtvis i sig var ytterst riskfyllt, och att britternas ideliga bombanfall mot München vid den tiden säkert skulle bidra till att komplicera livet för mig.
Vatikanbibliotekets dåvarande föreståndare, en kardinal som forskade kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom. Hon ägnade sig intensivt åt att stödja motståndet mot nazismen. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Axel Boëthius särskilt ömmat för och så småningom även de ledande inom Vita rosen. Mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella. Åt de judiska akademikerna kunde jag kanske ge ett visst moraliskt stöd: de fick en likasinnad från den fria världen att tala med i sin parialiknande isolering. De relativt frikostiga ransoneringskort jag erhöll som utlänning kom naturligtvis också till stora delar dem till godo. Men sådant var ändå perifert, och det gällde även samarbetet med Vita rosen. Detta gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden."
...
"Medlemmarna av motståndsgruppen träffade jag personligen endast några få gånger - av säkerhetsskäl undvek vi så mycket som möjligt att umgås. Men det lilla jag såg av dem imponerade stort på mig. De genomsyrades av sin tro på demokratiska ideal och var helt beredda att offra sina liv för dem. Att Hans Scholl hämtade inspiration bland annat hos den grekiska antikens tänkare och till och med citerade några ord av Aristoteles i ett av flygbladen tedde sig för mig som antikforskare särdeles tilltalande.
Orden var för övrigt hämtade ur "Politiken" och lyder så här: "Tyranniet innebär // att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan ha spioner // och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera // Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall
vara sysselsatta och alltid behöva en ledare //" Efter hans död fann man på hans skrivbord ett citat från Stefan George: "Kors, länge skall du förbli ljuset på denna jord. Hellas, för evigt i våra hjärtan."
Även Understreckaren om Euklides lästes på solvarm stentrappa på morgonkvisten.
Då detta är ett kulturellt och medelklassigt semesterfirarparadis får man då frågor på stranden av någon segelpysslare eller årbärare om de latinska fraserna, och man har inte riktigt hjärta att avslöja att även man själv läst just den Understeckaren, och sålunda vet precis varför de just idag vill veta något om åsnebroar:
"Cirka år 300 f Kr skrevs en av de märkligaste skrifter som världen skådat. Det var en lärobok i geometri. Trots att den var skriven på grekiska och det skulle dröja 1 500 år till dess att den översattes till latin är den mer känd under sitt latinska namn: "Elementa". På grekiska heter den "Ta Stokeion". Författaren heter Euklides. Någon har sagt att den, tillsammans med Bibeln, är jordens mest spridda, översatta och lästa och beundrade bok. Under århundraden har den utgjort en paradigm för hur vetenskap skall skrivas. Fram till mitten av förra århundradet var studiet av den obligatorisk i de flesta länders skolkurser.
Emellertid tror jag att man med lika stor rätt skulle kunna utnämna den till en av jordens mest olästa böcker i den meningen att det finns så många exemplar där endast ett fåtal sidor blivit lästa innan läsaren givit upp. Redan på sidan 12 i finns ett stycke som går under namnet "pons asinorum" (åsnebryggan), av den anledningen att den utgör en brygga över vilken matematiska åsnor inte mäktar ta sig. "Elementa" har varit en av de mest hatade böckerna vars innehåll är obegripliga satser om totalt ointressanta geometriska figurer, och vars raison d"être endast varit att plåga försvarslösa skolbarn. Bellman har i sina memoarer betygat att "Min hjärna uti cirklar vrides / när jag tänker på Euklides / och på de trianglarna / ABC och CBA."
...
"Vägen från grekiskan till latinet för "Elementa" är märklig. Romarna var imperiebyggare men inte matematiker. (Någon har maliciöst sagt att den romare som haft den största inverkan på matematikens utveckling var den legionär som slog ihjäl Arkimedes.) Faktum är att någon tidig god översättning av "Elementa" till latin finns inte. I stället var det araberna som tog över stafettpinnen när den grekiska ådran började sina. Harun ar-Rashid - Harun den rättrådige, känd från "Tusen och en natt" - var en fruktansvärd despot. Men han var en stor beskyddare av konst och vetenskap och han beordrade översättningar av de grekiska filosoferna, inklusive Euklides, och på så sätt spreds hans skrifter över hela den arabiska maktsfären som sträckte sig från Indus i öster till den Iberiska halvön i väster. Där påträffades den i Toledo av en brittisk matematiker och lingvist, Adelard av Bath, på 1100-talet, och han gjorde den första latinska översättningen, som alltså inte kom från grekiska utan via en arabisk version. Den första översättningen direkt från grekiska skulle dröja ännu ett par sekel. Men trots att latin kom in så sent kommer de flesta geometriska ord vi använder från latinet. Ordet "punkt" är till exempel latin, där "punktera" betyder "sticka ett litet hål", vilket alla bilägare vet. Det grekiska ordet semeion används aldrig."
Även DN hade en och annan höjdare, det bästa var utan tvivel Jesper Svenbros artikel om historikern Pierre Vidal-Naquet, ytterligare en mycket modig antikare:
"Vidal-Naquet kunde då [vid Algerietkrigets slut]efter ett tvåårigt yrkesförbud - som han ådragit sig för att ha undertecknat "De 121:s manifest" om rätten att desertera - återuppta sin akademiska verksamhet. Inte som modern historiker utan paradoxalt nog, kan det tyckas, som antikhistoriker.
I denna egenskap blev han en av de viktigaste representanterna för den nyorientering som under intryck från kulturantropologi och strukturalism satt sin prägel på antikstudiet i Frankrike det senaste halvseklet. Liksom sina kolleger Jean-Pierre Vernant (född 1914) och Marcel Detienne (född 1934) hade han till lärare haft Louis Gernet (1882-1962) - aktiv motståndare till Algerietkriget också han - och inom det ämnesområde som Vidal-Naquet kallade "det antika Greklands sociologi" fullföljde och berikade han Gernets pionjärinsats. Med grekernas politiska tänkande och tragedin som några av sina specialiteter.
Utan att vara avsedd som sådan blev själva termen "sociologi" till en provokation för alla dem som i det antika Grekland ville se ett unikt "mirakel". Men som man kan förvissa sig om i Vidal-Naquets rikt orkestrerade bok "Le Chasseur noir" (Den svarte jägaren) från 1981 präglas hans antikhistoriska arbeten inte av sociologisk reduktionism utan tvärtom av respekt för kulturens oreducerbara mångfald."
...
"Den bok som blev hans sista ägnas ett ämne där antikt och modernt på ett självklart sätt samsas, nämligen myten om Atlantis: "L'Atlantide. Petite histoire d'un mythe platonicien" (Atlantis. En myt hos Platon och dess historia, 2005). Den är frukten av ett långt och passionerat intresse för myten som först berättas hos Platon och som genom tiderna har lånat sig till en lång rad politiskt betingade tolkningar.
Omständigheterna gjorde att jag 1979 fick hjälpa Vidal-Naquet med den svenska delen av Atlantismyten och vid hans seminarier presentera Olof Rudbecks "Atlantica", vars första del hade kommit ut exakt 300 år tidigare."
Nåväl, nu ska jag vara kedjad och fjättrad vid dator och skrivbord, inte läsa tidningar, utan måste, måste arbeta.
En av det fina sakerna med lantställesemestrar är att man hinner läsa en del, man läser alla delar i tidningaran, man läser åtminstone två Agatha Christie-deckare (jag tror faktiskt det finns någon klausul i semesterlagstiftningen om detta)och någon mastodontbiografi (i år; Oppenheimer!)
Man har helt plötsligt tillgång till tre olika dagstidningar, som, som sagt, lusläses i solen med droppande korvmacka i ena handen, och som vanligt imponerar SvD.
man måste verkligen läsa Sture Linnérs artikel om Vita Rosen. Vågar jag skriva att klassiskt skolade människor är lite modigare än andra? Se här:
"Under en kort men intensiv tid hade jag privilegiet att samarbeta med Vita rosen. Bakgrunden var i korthet denna. Jag hade fått ett stipendium för doktorandstudier vid Svenska institutet i Rom läsåret 1942-43. Vid slutet av höstterminen frågade mig emellertid den som förmedlat stipendiet, antikarkeologen Axel Boëthius, om jag ville flytta över mina studier till Münchens universitet.
Tanken var att jag på olika sätt skulle kunna bli till hjälp för några judiska antikforskare som avskedats av Hitlerregimen och nu hade det svårt. Han framhöll att uppdraget naturligtvis i sig var ytterst riskfyllt, och att britternas ideliga bombanfall mot München vid den tiden säkert skulle bidra till att komplicera livet för mig.
Vatikanbibliotekets dåvarande föreståndare, en kardinal som forskade kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom. Hon ägnade sig intensivt åt att stödja motståndet mot nazismen. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Axel Boëthius särskilt ömmat för och så småningom även de ledande inom Vita rosen. Mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella. Åt de judiska akademikerna kunde jag kanske ge ett visst moraliskt stöd: de fick en likasinnad från den fria världen att tala med i sin parialiknande isolering. De relativt frikostiga ransoneringskort jag erhöll som utlänning kom naturligtvis också till stora delar dem till godo. Men sådant var ändå perifert, och det gällde även samarbetet med Vita rosen. Detta gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden."
...
"Medlemmarna av motståndsgruppen träffade jag personligen endast några få gånger - av säkerhetsskäl undvek vi så mycket som möjligt att umgås. Men det lilla jag såg av dem imponerade stort på mig. De genomsyrades av sin tro på demokratiska ideal och var helt beredda att offra sina liv för dem. Att Hans Scholl hämtade inspiration bland annat hos den grekiska antikens tänkare och till och med citerade några ord av Aristoteles i ett av flygbladen tedde sig för mig som antikforskare särdeles tilltalande.
Orden var för övrigt hämtade ur "Politiken" och lyder så här: "Tyranniet innebär // att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan ha spioner // och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera // Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall
vara sysselsatta och alltid behöva en ledare //" Efter hans död fann man på hans skrivbord ett citat från Stefan George: "Kors, länge skall du förbli ljuset på denna jord. Hellas, för evigt i våra hjärtan."
Även Understreckaren om Euklides lästes på solvarm stentrappa på morgonkvisten.
Då detta är ett kulturellt och medelklassigt semesterfirarparadis får man då frågor på stranden av någon segelpysslare eller årbärare om de latinska fraserna, och man har inte riktigt hjärta att avslöja att även man själv läst just den Understeckaren, och sålunda vet precis varför de just idag vill veta något om åsnebroar:
"Cirka år 300 f Kr skrevs en av de märkligaste skrifter som världen skådat. Det var en lärobok i geometri. Trots att den var skriven på grekiska och det skulle dröja 1 500 år till dess att den översattes till latin är den mer känd under sitt latinska namn: "Elementa". På grekiska heter den "Ta Stokeion". Författaren heter Euklides. Någon har sagt att den, tillsammans med Bibeln, är jordens mest spridda, översatta och lästa och beundrade bok. Under århundraden har den utgjort en paradigm för hur vetenskap skall skrivas. Fram till mitten av förra århundradet var studiet av den obligatorisk i de flesta länders skolkurser.
Emellertid tror jag att man med lika stor rätt skulle kunna utnämna den till en av jordens mest olästa böcker i den meningen att det finns så många exemplar där endast ett fåtal sidor blivit lästa innan läsaren givit upp. Redan på sidan 12 i finns ett stycke som går under namnet "pons asinorum" (åsnebryggan), av den anledningen att den utgör en brygga över vilken matematiska åsnor inte mäktar ta sig. "Elementa" har varit en av de mest hatade böckerna vars innehåll är obegripliga satser om totalt ointressanta geometriska figurer, och vars raison d"être endast varit att plåga försvarslösa skolbarn. Bellman har i sina memoarer betygat att "Min hjärna uti cirklar vrides / när jag tänker på Euklides / och på de trianglarna / ABC och CBA."
...
"Vägen från grekiskan till latinet för "Elementa" är märklig. Romarna var imperiebyggare men inte matematiker. (Någon har maliciöst sagt att den romare som haft den största inverkan på matematikens utveckling var den legionär som slog ihjäl Arkimedes.) Faktum är att någon tidig god översättning av "Elementa" till latin finns inte. I stället var det araberna som tog över stafettpinnen när den grekiska ådran började sina. Harun ar-Rashid - Harun den rättrådige, känd från "Tusen och en natt" - var en fruktansvärd despot. Men han var en stor beskyddare av konst och vetenskap och han beordrade översättningar av de grekiska filosoferna, inklusive Euklides, och på så sätt spreds hans skrifter över hela den arabiska maktsfären som sträckte sig från Indus i öster till den Iberiska halvön i väster. Där påträffades den i Toledo av en brittisk matematiker och lingvist, Adelard av Bath, på 1100-talet, och han gjorde den första latinska översättningen, som alltså inte kom från grekiska utan via en arabisk version. Den första översättningen direkt från grekiska skulle dröja ännu ett par sekel. Men trots att latin kom in så sent kommer de flesta geometriska ord vi använder från latinet. Ordet "punkt" är till exempel latin, där "punktera" betyder "sticka ett litet hål", vilket alla bilägare vet. Det grekiska ordet semeion används aldrig."
Även DN hade en och annan höjdare, det bästa var utan tvivel Jesper Svenbros artikel om historikern Pierre Vidal-Naquet, ytterligare en mycket modig antikare:
"Vidal-Naquet kunde då [vid Algerietkrigets slut]efter ett tvåårigt yrkesförbud - som han ådragit sig för att ha undertecknat "De 121:s manifest" om rätten att desertera - återuppta sin akademiska verksamhet. Inte som modern historiker utan paradoxalt nog, kan det tyckas, som antikhistoriker.
I denna egenskap blev han en av de viktigaste representanterna för den nyorientering som under intryck från kulturantropologi och strukturalism satt sin prägel på antikstudiet i Frankrike det senaste halvseklet. Liksom sina kolleger Jean-Pierre Vernant (född 1914) och Marcel Detienne (född 1934) hade han till lärare haft Louis Gernet (1882-1962) - aktiv motståndare till Algerietkriget också han - och inom det ämnesområde som Vidal-Naquet kallade "det antika Greklands sociologi" fullföljde och berikade han Gernets pionjärinsats. Med grekernas politiska tänkande och tragedin som några av sina specialiteter.
Utan att vara avsedd som sådan blev själva termen "sociologi" till en provokation för alla dem som i det antika Grekland ville se ett unikt "mirakel". Men som man kan förvissa sig om i Vidal-Naquets rikt orkestrerade bok "Le Chasseur noir" (Den svarte jägaren) från 1981 präglas hans antikhistoriska arbeten inte av sociologisk reduktionism utan tvärtom av respekt för kulturens oreducerbara mångfald."
...
"Den bok som blev hans sista ägnas ett ämne där antikt och modernt på ett självklart sätt samsas, nämligen myten om Atlantis: "L'Atlantide. Petite histoire d'un mythe platonicien" (Atlantis. En myt hos Platon och dess historia, 2005). Den är frukten av ett långt och passionerat intresse för myten som först berättas hos Platon och som genom tiderna har lånat sig till en lång rad politiskt betingade tolkningar.
Omständigheterna gjorde att jag 1979 fick hjälpa Vidal-Naquet med den svenska delen av Atlantismyten och vid hans seminarier presentera Olof Rudbecks "Atlantica", vars första del hade kommit ut exakt 300 år tidigare."
Nåväl, nu ska jag vara kedjad och fjättrad vid dator och skrivbord, inte läsa tidningar, utan måste, måste arbeta.
Friday, August 04, 2006
Islandia et Foederatae Americae Septentrionalis Civitates
...men innan jag sticker ska jag väl ge sedvanlig roundupp av Understreckare och återigen bevisa att latinet är ack-så-relevant och viktigt.
I artikeln om Göran Printz-Påhlson (som jag må erkänna att jag aldrig hört talas om) och dennes Lowell-översättningar finner latinbloggen detta av intresse:
"Hela sviten bygger på en tågresa som Lowell gör från Rom till Paris. Resan aktualiserar historiens gång, och såväl Hannibal som Napoleon apostroferas. Sviten trycktes första gången 1953 i Kenyon Review och precis som så många andra dikter av Lowell underkastades den flera revideringar varför den nu existerar i ett par varianter. Göran Printz-Påhlson valde att arbeta med den version som trycktes i den brittiska nyutgåvan av "Life Studies" 1972. Då låter den engelska texten sålunda:
I thought of Ovid. For in Caesar"s eyes
that tomcat had the Number of the Beast,
and now where Turkey faces the red east,
and the twice-stormed Crimean spit, he lies.
Rome asked for poets. At her beck and call,
came Lucan, Tacitus and Juvenal,
the black republicans who tore the tits
and bowels of the Mother Wolf to bits.
Killer and army-commander waved the rod
of empire over Caesars" salvaged bog...
"Imperial Tiber, Oh my yellow dog,
black earth by
the black Roman sea, I lie
with the boy-crazy daughter of the God,
il duce Augusto. I shall never die."
På svenska blir det:
Till Ovidius gick min tanke. För CÆsars syn
blev han en hankatt med ett Vilddjurs tal.
Här från Turkiet emot Rysslands röda dal,
mot Krims tvefaldigt krigsförödda bryn.
Rom begär poeter. Dit tog Lucanus,
Tacitus och Juvenalis sina manus:
En republik i svart som grundats innan
de kunnat slita spenarna och tarmar ur
varginnan.
Mördare och fältherrar här höjde staven
över ett välde som var CÆsars återvunna
lund.
"O kejserliga Tibern, du min gyllne hund,
jag ligger här i svarta jorden vid de Svarta
Haven,
liksom den kåta dottern till guden på sin ö,
il duce Augusto. Jag skall aldrig dö."
---
Den här komplicerade dikten som lockat många kommentatorer är enligt Printz-Påhlson intressant bland annat därför att den inför ett ovidianskt tema, "och därmed upproret mot världslig auktoritet". Den antika historien dubbelexponeras över vår samtid. Som Richard Tillinghast träffande har formulerat det var en av Lowells talanger "the ability to see the Kennedys as Plutarch might have"; något som Printz-Påhlson själv inte varit främmande för, till exempel i omdiktningen av verk av
Persius och Petronius."
Vidare finns även en om de islänska sagorna:
"Att detta tidiga verk har tillkommit under inflytande av latinska helgonlegender och furstebiografier är ovedersägligt och förnekas inte heller av Theodore Andersson. Han visar också att verket i huvudsak består av löst sammanhängande anekdoter och skrönor, till största delen hämtade från muntlig tradition men även från kristna latinska källor samt nödtorftigt inpassade i en kristen biografisk ram, där sagornas dramatiska framställningskonst varvas med from retorik av det slag som var gängse i medeltidens klerikala historieskrivning. Inte desto mindre hävdar Andersson att Odds biografi över Olav Tryggvason som helhet saknar utländska motsvarigheter, och att verkets avslutande skildring av det berömda slaget vid Svolder, där Olav stupar som martyr för hedningarnas övervåld efter att ha förråtts av en avfälling, vittnar om en bakomliggande muntlig berättarstruktur av betydande omfattning och komplexitet."
I artikeln om Göran Printz-Påhlson (som jag må erkänna att jag aldrig hört talas om) och dennes Lowell-översättningar finner latinbloggen detta av intresse:
"Hela sviten bygger på en tågresa som Lowell gör från Rom till Paris. Resan aktualiserar historiens gång, och såväl Hannibal som Napoleon apostroferas. Sviten trycktes första gången 1953 i Kenyon Review och precis som så många andra dikter av Lowell underkastades den flera revideringar varför den nu existerar i ett par varianter. Göran Printz-Påhlson valde att arbeta med den version som trycktes i den brittiska nyutgåvan av "Life Studies" 1972. Då låter den engelska texten sålunda:
I thought of Ovid. For in Caesar"s eyes
that tomcat had the Number of the Beast,
and now where Turkey faces the red east,
and the twice-stormed Crimean spit, he lies.
Rome asked for poets. At her beck and call,
came Lucan, Tacitus and Juvenal,
the black republicans who tore the tits
and bowels of the Mother Wolf to bits.
Killer and army-commander waved the rod
of empire over Caesars" salvaged bog...
"Imperial Tiber, Oh my yellow dog,
black earth by
the black Roman sea, I lie
with the boy-crazy daughter of the God,
il duce Augusto. I shall never die."
På svenska blir det:
Till Ovidius gick min tanke. För CÆsars syn
blev han en hankatt med ett Vilddjurs tal.
Här från Turkiet emot Rysslands röda dal,
mot Krims tvefaldigt krigsförödda bryn.
Rom begär poeter. Dit tog Lucanus,
Tacitus och Juvenalis sina manus:
En republik i svart som grundats innan
de kunnat slita spenarna och tarmar ur
varginnan.
Mördare och fältherrar här höjde staven
över ett välde som var CÆsars återvunna
lund.
"O kejserliga Tibern, du min gyllne hund,
jag ligger här i svarta jorden vid de Svarta
Haven,
liksom den kåta dottern till guden på sin ö,
il duce Augusto. Jag skall aldrig dö."
---
Den här komplicerade dikten som lockat många kommentatorer är enligt Printz-Påhlson intressant bland annat därför att den inför ett ovidianskt tema, "och därmed upproret mot världslig auktoritet". Den antika historien dubbelexponeras över vår samtid. Som Richard Tillinghast träffande har formulerat det var en av Lowells talanger "the ability to see the Kennedys as Plutarch might have"; något som Printz-Påhlson själv inte varit främmande för, till exempel i omdiktningen av verk av
Persius och Petronius."
Vidare finns även en om de islänska sagorna:
"Att detta tidiga verk har tillkommit under inflytande av latinska helgonlegender och furstebiografier är ovedersägligt och förnekas inte heller av Theodore Andersson. Han visar också att verket i huvudsak består av löst sammanhängande anekdoter och skrönor, till största delen hämtade från muntlig tradition men även från kristna latinska källor samt nödtorftigt inpassade i en kristen biografisk ram, där sagornas dramatiska framställningskonst varvas med from retorik av det slag som var gängse i medeltidens klerikala historieskrivning. Inte desto mindre hävdar Andersson att Odds biografi över Olav Tryggvason som helhet saknar utländska motsvarigheter, och att verkets avslutande skildring av det berömda slaget vid Svolder, där Olav stupar som martyr för hedningarnas övervåld efter att ha förråtts av en avfälling, vittnar om en bakomliggande muntlig berättarstruktur av betydande omfattning och komplexitet."
Cubitum eamus
(Tusen pluspoäng till den som orkar drömma sig tillbaka till sin gymnasietid och identifiera var i "Den Hemliga Historien" det citatet förekommer)
Jag har ängnat veckan åt att flytta, flytta, flytta och ha ångest över mina studier och skrivande. Tror jag har sovit totalt 8 timmar på hela veckan, har legat vaken och tänkt på vac catullus skriver om sin sömnlösa längtan efter Calvus (dikt 50):
sed toto, indomitus furore, lecto
versarer cupiens videre lucem,
Ungefär:
Utan jag vände och vred mig oroligt
i hela sängen och önskade se morgonen
Men! Jag har en ny säng! Jag har aldrig tidigare haft en ny säng (mater ber att få påpeka att spjälsängen faktiskt var ny) och jag längtar efter att sova i den.
Säng på latin är lectus, och blir då i förlängning även "äkta bädd, brudsäng" och slutligen "äktenskap".
Rather random. Är mycket trött och försvinner sålunda till landet strax i några dagar.
Jag har ängnat veckan åt att flytta, flytta, flytta och ha ångest över mina studier och skrivande. Tror jag har sovit totalt 8 timmar på hela veckan, har legat vaken och tänkt på vac catullus skriver om sin sömnlösa längtan efter Calvus (dikt 50):
sed toto, indomitus furore, lecto
versarer cupiens videre lucem,
Ungefär:
Utan jag vände och vred mig oroligt
i hela sängen och önskade se morgonen
Men! Jag har en ny säng! Jag har aldrig tidigare haft en ny säng (mater ber att få påpeka att spjälsängen faktiskt var ny) och jag längtar efter att sova i den.
Säng på latin är lectus, och blir då i förlängning även "äkta bädd, brudsäng" och slutligen "äktenskap".
Rather random. Är mycket trött och försvinner sålunda till landet strax i några dagar.
Tuesday, August 01, 2006
procrastinatio
Då jag alltjämt inte får ett skit gjort, utan mest sitter och stirrar tomt på datorn och googlar konstiga fraser så är det väl vad jag kan erbjuda er idag, resultatet av dessa försök.
Pro primo, jag kan berätta att man inte får upp några exakta resultat om man googlar "hot latinist" (skandal!). Nu har denna fras knappats in här av mig och sålunda kommer man sändas till denna blogg i framtiden om man söker på den frasen. Ha!
Pro secundo, försöker man med en kombination av evil och latinist, får man bland annat upp detta, om unga amerikanska konservativas collegeval (artikeln är ganska hisnande, det är en mycket jingoistisk sida):
"One of our most distinguished students, besides being an accomplished musician and Latinist, knew almost as much church history as our resident medievalist. He would wake up at five in the morning to read Gibbon. The faculty and I figured he would want to go to Chicago or Columbia or some other history powerhouse. Instead, his choice was between Thomas Aquinas and Christendom, partly because of the curriculum of these two colleges, partly because of their moral atmosphere, but mostly because they embrace the truth as found in Scripture and Tradition.
All this is not to say that some or even many red-state students will not end up going to the Ivies and other elite colleges. This year’s valedictorian may very well go to an elite university, but mainly because she has been acing mathematics at the local university for two years and can translate Virgil without error. There are not many universities in the country that could challenge her in both math and classical languages; still, her preferred university for moral and religious reasons is Baylor."
Pro primo, jag kan berätta att man inte får upp några exakta resultat om man googlar "hot latinist" (skandal!). Nu har denna fras knappats in här av mig och sålunda kommer man sändas till denna blogg i framtiden om man söker på den frasen. Ha!
Pro secundo, försöker man med en kombination av evil och latinist, får man bland annat upp detta, om unga amerikanska konservativas collegeval (artikeln är ganska hisnande, det är en mycket jingoistisk sida):
"One of our most distinguished students, besides being an accomplished musician and Latinist, knew almost as much church history as our resident medievalist. He would wake up at five in the morning to read Gibbon. The faculty and I figured he would want to go to Chicago or Columbia or some other history powerhouse. Instead, his choice was between Thomas Aquinas and Christendom, partly because of the curriculum of these two colleges, partly because of their moral atmosphere, but mostly because they embrace the truth as found in Scripture and Tradition.
All this is not to say that some or even many red-state students will not end up going to the Ivies and other elite colleges. This year’s valedictorian may very well go to an elite university, but mainly because she has been acing mathematics at the local university for two years and can translate Virgil without error. There are not many universities in the country that could challenge her in both math and classical languages; still, her preferred university for moral and religious reasons is Baylor."
Subscribe to:
Posts (Atom)
