Det är fyra grecister (eller kanske snarare tre greker och en inoeuropé)i mitt delade rum (de har all rätt att vara där)som är inbegripna i något slags informellt colloquium om konvertering filer med grekiska bokstäver i då de sänds mellan mac:ar och pc:ar.
Alltid trevligt, men de stör mitt slösurfande.
(Min lättja är ofantlig för närvarande och jag har enormt mycket att göra, man vill ju bara gråta över sin sorgliga person.) Borde börja med Horatius.
Jag ska väl göra som alla andra bloggare i universum och kommentera den nyss släppta listan av sommarpratare. I motsats till resten av mänskligheten, har jag faktiskt aldrig drömt om att stå på den listan, och jag brukar inte heller lyssna på dem i någon större utsträckning.
Tycker även att listan är en smula mager, de enda jag skulle vilja höra är Göran Malmqvist (som faktiskt har lite latin i botten) och Klas Östergren (som var gift med Darth Vaders mor).
Oh, det var tider när professor Piltz sommarpratade!
Wednesday, May 31, 2006
Monday, May 29, 2006
probatio
Jag hatar egentligen när folk lägger ut sådana här resultat, men jag kunde inte låta bli:
Which Classic Female Literary Character Are you?
You're Anna Karenina of Anna Karenina by Leo Tolstoy!
Take this quiz!
Quizilla |
Join
| Make A Quiz | More Quizzes | Grab Code
Which Classic Female Literary Character Are you?
You're Anna Karenina of Anna Karenina by Leo Tolstoy!
Take this quiz!
Quizilla |
Join
| Make A Quiz | More Quizzes | Grab Code
conventus
Ah, den stora, stora filologkongressen har avslutats och livet ska väl strax återvända till sitt normaltillstånd. Jag skulle egentligen nu behöva en kortare semester och en privat massör för att verkligen bli mig själv igen, men sådant tillhandahålls icke.
Nåväl, ingen ska kunna förneka att det var otroligt roligt och sanneligen stimulerande, men jag tror kruxet kanske lite ligger i att om man som jag är van vid att sitta på sin kammare (eller på sitt lokala bibliotek) läsandes och skrivandes i trivsam ensamhet, så blir det en smula chockartat att plötsligt vara ständigt social i ungefär tre dagar.
Och så var det det där med kaffet... Då jag som nämnt blivit rectrix coffeae för detta lilla spektakel, spenderade jag en stor del av tiden springandes runt och bärandes kaffetermosar, läggandes frallor i skön emplacement och klurandes på mjölkens datummärkning. Jag kan berätta att kak-konsumptionen var särdeles låg, med tanke på mina beräkningar, och trots att frukter av olika slag inköpts (physalis!) var det bara bananerna som åts, det som hade en strykande åtgång var godiset, dessa snaskbitar var rullade i papper med universitetets emblem. Vissa gick omkring som hamstrar tack vare dessa.
Första dagen var löjligt och självförvållat seg för mig, då jag dessförinnan gjort en blixtvisit till den gamla hemstaden för att gå på en god väns disputation och följande disp.fest. (Denna var nog en av roligaste fester i mitt liv, med högtidsdräkt, en viss professor till bordet (mkt underhållande), utmärkt orkester och en mycket lång och blöt efterfest på en institution som kanske inte ska namnges.) Jag var, som kan förstås, inte helt återställd, men tapper på konferensens första dag.
Om vi sålunda tänker bor allt kaffekånkande från min dagordning så kan jag berätta att jag lärde mig om sabelliska, grekiska interjektioner och Syon Abbey.
Om jag bläddrar igenom mina anteckningar ser jag att jag mest suttit och förundrats över det onormala antalet svarta skjortor bland grecisterna, enligt mina beräkningar bars det 5 stycken sådana, vidare två svarta tröjor och två mörkblå skjortor. Detta bland blott 15 anmälda grecister!
Hade de snackat ihop sig innan? Var det någon slags manifestation? Är det en Johnny Cash-grej? Har det något med Oswald Mosley att göra? Eller var det bara en sådan där kosmisk slump som emellanåt inträffar?
Dagen avslutades med en trevlig middag i vår vackra entré-hall, och den följande började tidigt för mig, dels pga det förbaskade kaffet, men även för att jag anfallits av en särdeles elakartad förkylning och var tvungen av min nästäppa att sova högt upp-pallad på en mängd obekväma kuddar, vilket även är bra för att inte ens flegma ska blandas med blodet och gallan under natten. Sov aldrig platt, iuvenes!
Jag inhämtade kunskaper om Filoponos, Calpurnius, Rönnow och vulgarisering, samt prövade nya sorters kakor för att se om de skulle falla de församlade filologerna mer på läppen. (Nix) Det mystifierande klädesplagget för dagen var seglarskor, detta var dock jämt spritt bland greker och latinister, och det fanns även en viss stockholmiansk koncentration.
Ämneskonferenserna var suveräna (well, jag kan väl egentligen bara tala för latinet), det finns så mycket bra idéer därute. Man kanske borde byta dem med varandra oftere än vart tredje år.
Den stora tjusiga middagen skedde vid vatten och dit transporterades vi i en special-abonnerad spårvagn från anno 1920 (eller därkring). En fantastisk middag med mycket vin, dock tyvärr har jag varken skvaller eller skandaler att komma med. Det kanske skedde bakom min rygg.
Och så, den sista dagen. Folk var en smula sega, jag kände mig mest vansinnig, då kombinationen av snuva och rödvin hållit mig från välbehövd sömn, och för att, som påpekat ovan, jag verkligen inte är van vid att umgås så ständigt med en dylik mängd människor. På något sätt, förutom mitt kaffenisse-ämbete, hade jag blivit power point guru, (det finns ingen rimlig förklaring därtill) och hjälpte dra sladdar för en mycket vacker föreläsning om Albertus Pictor och Höga visan. Därefter den avslutande föreläsningen, med den absolut bästa titeln; "Axel Oxenstierna - Projektet". (Projektet är ruskigt intressant, så jag kanske ska strunta i att göra mig lustig över föredragets titel)
Därefter var det äntligen slut, och jag tänker nu undvika ögonkontakt med folk i minst en vecka och väsa ilsket åt alla som kommer mig nära. Solitude!
Stort tack till alla de underbara föreläsarna, i synnerhet hr Pheu och frk Dublar, ni tog i sanning segerpalmen i denna kategori, och till de gamla bekanta som kom fram och hälsade på kaffenissan, speciellt lundensarna (favoritkomplimang: "Du har växt till dig bra!"), och min allra största tacksamhet till mina consortes coffeae.
Nåväl, ingen ska kunna förneka att det var otroligt roligt och sanneligen stimulerande, men jag tror kruxet kanske lite ligger i att om man som jag är van vid att sitta på sin kammare (eller på sitt lokala bibliotek) läsandes och skrivandes i trivsam ensamhet, så blir det en smula chockartat att plötsligt vara ständigt social i ungefär tre dagar.
Och så var det det där med kaffet... Då jag som nämnt blivit rectrix coffeae för detta lilla spektakel, spenderade jag en stor del av tiden springandes runt och bärandes kaffetermosar, läggandes frallor i skön emplacement och klurandes på mjölkens datummärkning. Jag kan berätta att kak-konsumptionen var särdeles låg, med tanke på mina beräkningar, och trots att frukter av olika slag inköpts (physalis!) var det bara bananerna som åts, det som hade en strykande åtgång var godiset, dessa snaskbitar var rullade i papper med universitetets emblem. Vissa gick omkring som hamstrar tack vare dessa.
Första dagen var löjligt och självförvållat seg för mig, då jag dessförinnan gjort en blixtvisit till den gamla hemstaden för att gå på en god väns disputation och följande disp.fest. (Denna var nog en av roligaste fester i mitt liv, med högtidsdräkt, en viss professor till bordet (mkt underhållande), utmärkt orkester och en mycket lång och blöt efterfest på en institution som kanske inte ska namnges.) Jag var, som kan förstås, inte helt återställd, men tapper på konferensens första dag.
Om vi sålunda tänker bor allt kaffekånkande från min dagordning så kan jag berätta att jag lärde mig om sabelliska, grekiska interjektioner och Syon Abbey.
Om jag bläddrar igenom mina anteckningar ser jag att jag mest suttit och förundrats över det onormala antalet svarta skjortor bland grecisterna, enligt mina beräkningar bars det 5 stycken sådana, vidare två svarta tröjor och två mörkblå skjortor. Detta bland blott 15 anmälda grecister!
Hade de snackat ihop sig innan? Var det någon slags manifestation? Är det en Johnny Cash-grej? Har det något med Oswald Mosley att göra? Eller var det bara en sådan där kosmisk slump som emellanåt inträffar?
Dagen avslutades med en trevlig middag i vår vackra entré-hall, och den följande började tidigt för mig, dels pga det förbaskade kaffet, men även för att jag anfallits av en särdeles elakartad förkylning och var tvungen av min nästäppa att sova högt upp-pallad på en mängd obekväma kuddar, vilket även är bra för att inte ens flegma ska blandas med blodet och gallan under natten. Sov aldrig platt, iuvenes!
Jag inhämtade kunskaper om Filoponos, Calpurnius, Rönnow och vulgarisering, samt prövade nya sorters kakor för att se om de skulle falla de församlade filologerna mer på läppen. (Nix) Det mystifierande klädesplagget för dagen var seglarskor, detta var dock jämt spritt bland greker och latinister, och det fanns även en viss stockholmiansk koncentration.
Ämneskonferenserna var suveräna (well, jag kan väl egentligen bara tala för latinet), det finns så mycket bra idéer därute. Man kanske borde byta dem med varandra oftere än vart tredje år.
Den stora tjusiga middagen skedde vid vatten och dit transporterades vi i en special-abonnerad spårvagn från anno 1920 (eller därkring). En fantastisk middag med mycket vin, dock tyvärr har jag varken skvaller eller skandaler att komma med. Det kanske skedde bakom min rygg.
Och så, den sista dagen. Folk var en smula sega, jag kände mig mest vansinnig, då kombinationen av snuva och rödvin hållit mig från välbehövd sömn, och för att, som påpekat ovan, jag verkligen inte är van vid att umgås så ständigt med en dylik mängd människor. På något sätt, förutom mitt kaffenisse-ämbete, hade jag blivit power point guru, (det finns ingen rimlig förklaring därtill) och hjälpte dra sladdar för en mycket vacker föreläsning om Albertus Pictor och Höga visan. Därefter den avslutande föreläsningen, med den absolut bästa titeln; "Axel Oxenstierna - Projektet". (Projektet är ruskigt intressant, så jag kanske ska strunta i att göra mig lustig över föredragets titel)
Därefter var det äntligen slut, och jag tänker nu undvika ögonkontakt med folk i minst en vecka och väsa ilsket åt alla som kommer mig nära. Solitude!
Stort tack till alla de underbara föreläsarna, i synnerhet hr Pheu och frk Dublar, ni tog i sanning segerpalmen i denna kategori, och till de gamla bekanta som kom fram och hälsade på kaffenissan, speciellt lundensarna (favoritkomplimang: "Du har växt till dig bra!"), och min allra största tacksamhet till mina consortes coffeae.
Poenulus, Persa et Curculio
Jag måste erkänna att jag är helt betagen. Från Bryn Mawr Classical Review:
"One of the most interesting plays of the Roman comedy writer Plautus (ca. 200 B.C.), the Persa, opens as follows in the Loeb translation by Paul Nixon:
Enter Toxilus, in low spirits, from the forum. 'The lover that first set out on the highways of love with an empty purse went in for harder labours than Hercules. Why, I had rather wrestle with the lion, or the Hydra, or the stag, or the Aetolian boar, or the Stymphalian birds, or Antaeus, than with Love. Such a devil of a time as I'm having, just looking for a loan--and the people I ask, all they know how to answer is "Can't be done"'.
This is how the same passage reads in a new, exciting translation by Amy Richlin:
Bowman (to himself): 'The dude who first set out to go on the road of love without no dough, / this guy had to go through way more shit than all them Labors of Hercules. / Man, I'd rather duke it out with the lion, the snake, the deer, that A-rab mummy,/ the birds that swamp in ancient Greece, or even with the Incredible Hulk,/ than with Love; that's why I'm goin nuts and tryin to borrow some dough, / but folks I ask don't know how to say nothin to me but "ain't no way"'.
This small sample immediately shows some of the major characteristics of Richlin's daring approach: Plautus' Latin is not neutrally rendered as if it were no different from classical prose of the highest standards. Instead it is radically transposed into fully modern forms, in this case a rap text, with all the stylisticelements and effects that go with the genre, even down to the level of orthography.
[...]
Amy Richlin (hence: R.) is a distinguished scholar, who has taught classicists many things about the functioning of Roman humor, notably in her famous study The Garden of Priapus: Sexuality and Aggression in Roman Humor from 1992. But examining the working of fun is one thing;making it actually work in texts is quite something else. R. is to be highly praised for accepting the challenge and having undertaken what may be considered the ultimate test in literary research into ancient texts: writing a translation. She has chosen three plays by Plautus, Curculio, Persa and Poenulus and translated them into current American English, with the explicit aim of providing material for actual performance on stage. The result is fascinating and may be warmly welcomed, not only by directors and actors, but also by students and scholars of Latin.
R.'s choice of plays is brilliant: all three plays in some way deal with the problem of 'other cultures', an issue which is acutely relevant to contemporary western society. The almost camp-like title Rome and the Mysterious Orient, along with the brightly coloured cover of the book (in light pink, orange and green) add to the suggestion that these are texts that actually concern our modern world and are not merely monuments of the 'language museum' to which Plautus has often been relegated. The plays themselves have also been renamed, with Iran Man for Persa as the absolute winner, although Towelheads for Poenulus is not bad either. Furthermore, the protagonists and minor characters in the plays have all been renamed to bring out the comic effect and meaning of their original Plautine forms. I have already mentioned Bowman (Toxilus), who in the rest of the play meets, among others, Einstein (Sagaristio), Fat Jack (Saturio), Brain Muffin (Sophoclidisca), Georgia Moon (Lemniselenis) and the cheeky Toyboy (Paegnium).
All Plautine lines have been translated in verse, mostly in the equivalent of the original metres and with the same variety. The English idiom too shows great variation in style, from the streetslang of slaves and foreigners to the pompous, mock-epic diction of conceited persons. The cantica have not been given musical scores, but are marked as song texts or as rhymed rap, as in Iran Man.
The primary axiom of the translator has been that the plays must be funny in translation, and that to make them work, functional equivalents of original elements must be given, rather than literal translations. In other words, all kinds of features are transposed, transformed into modern elements, rather than rendered as literally as possible.
This clearly shows in many minor issues as well, such as references to food (we meet characters drinking 'beer') and money ('bucks' and 'cash' are normal here), all kinds of puns and intertextual references (modern film, pop music and American comedy are the most important sources). This drastic transformation is reinforced by stage directions concerning locations (Towelheads is set in Sarajevo), and dress (actors in Weevil are told to wear 'loud sports jackets and ties', with male actors' costumes intended 'to be on that unblushing borderline between preppie and garish, with a touch of Liberace' (p.65)."
Och så kritiken:
"If R. invokes the likes of 'Public Enemy' and 'Jay and Silent Bob Strike Back' to illustrate the music of a play (p.116), who will understand this in a few years time? Personally I do not get the point even today, since I know neither. R.'s survey of catchphrases employed in the book to parallel Plautus' allusions almost exclusively contains puns that seem very difficult to follow for a non-American audience. Likewise, the cast is characterized by detailed references to, I assume, modern American actors. For instance, in Iran Man, for the part of Einstein (Sagaristio), R. imagined Jason Lee: 'the lines are written for Lee's slightly whiny, smart-ass voice' (p.118), while she saw Brain Muffin as 'a smart-mouthed Chicana, like Rosie Perez in White Men Can't Jump' or, alternatively, as Marisa Tomei in My Cousin Vinnie or Ariyan Johnson in Just Another Girl on the IRT (p.119). Someone who is, as I confess to be, totally unfamiliar with all of these actors and names, might easily feel lost or even excluded and think: 'this is obviously not intended for me.' The translation, then, has become too specific, too much targeted for a special audience. The smarter and more up to date the translation, the greater number of readers it threatens to exclude."
"One of the most interesting plays of the Roman comedy writer Plautus (ca. 200 B.C.), the Persa, opens as follows in the Loeb translation by Paul Nixon:
Enter Toxilus, in low spirits, from the forum. 'The lover that first set out on the highways of love with an empty purse went in for harder labours than Hercules. Why, I had rather wrestle with the lion, or the Hydra, or the stag, or the Aetolian boar, or the Stymphalian birds, or Antaeus, than with Love. Such a devil of a time as I'm having, just looking for a loan--and the people I ask, all they know how to answer is "Can't be done"'.
This is how the same passage reads in a new, exciting translation by Amy Richlin:
Bowman (to himself): 'The dude who first set out to go on the road of love without no dough, / this guy had to go through way more shit than all them Labors of Hercules. / Man, I'd rather duke it out with the lion, the snake, the deer, that A-rab mummy,/ the birds that swamp in ancient Greece, or even with the Incredible Hulk,/ than with Love; that's why I'm goin nuts and tryin to borrow some dough, / but folks I ask don't know how to say nothin to me but "ain't no way"'.
This small sample immediately shows some of the major characteristics of Richlin's daring approach: Plautus' Latin is not neutrally rendered as if it were no different from classical prose of the highest standards. Instead it is radically transposed into fully modern forms, in this case a rap text, with all the stylisticelements and effects that go with the genre, even down to the level of orthography.
[...]
Amy Richlin (hence: R.) is a distinguished scholar, who has taught classicists many things about the functioning of Roman humor, notably in her famous study The Garden of Priapus: Sexuality and Aggression in Roman Humor from 1992. But examining the working of fun is one thing;making it actually work in texts is quite something else. R. is to be highly praised for accepting the challenge and having undertaken what may be considered the ultimate test in literary research into ancient texts: writing a translation. She has chosen three plays by Plautus, Curculio, Persa and Poenulus and translated them into current American English, with the explicit aim of providing material for actual performance on stage. The result is fascinating and may be warmly welcomed, not only by directors and actors, but also by students and scholars of Latin.
R.'s choice of plays is brilliant: all three plays in some way deal with the problem of 'other cultures', an issue which is acutely relevant to contemporary western society. The almost camp-like title Rome and the Mysterious Orient, along with the brightly coloured cover of the book (in light pink, orange and green) add to the suggestion that these are texts that actually concern our modern world and are not merely monuments of the 'language museum' to which Plautus has often been relegated. The plays themselves have also been renamed, with Iran Man for Persa as the absolute winner, although Towelheads for Poenulus is not bad either. Furthermore, the protagonists and minor characters in the plays have all been renamed to bring out the comic effect and meaning of their original Plautine forms. I have already mentioned Bowman (Toxilus), who in the rest of the play meets, among others, Einstein (Sagaristio), Fat Jack (Saturio), Brain Muffin (Sophoclidisca), Georgia Moon (Lemniselenis) and the cheeky Toyboy (Paegnium).
All Plautine lines have been translated in verse, mostly in the equivalent of the original metres and with the same variety. The English idiom too shows great variation in style, from the streetslang of slaves and foreigners to the pompous, mock-epic diction of conceited persons. The cantica have not been given musical scores, but are marked as song texts or as rhymed rap, as in Iran Man.
The primary axiom of the translator has been that the plays must be funny in translation, and that to make them work, functional equivalents of original elements must be given, rather than literal translations. In other words, all kinds of features are transposed, transformed into modern elements, rather than rendered as literally as possible.
This clearly shows in many minor issues as well, such as references to food (we meet characters drinking 'beer') and money ('bucks' and 'cash' are normal here), all kinds of puns and intertextual references (modern film, pop music and American comedy are the most important sources). This drastic transformation is reinforced by stage directions concerning locations (Towelheads is set in Sarajevo), and dress (actors in Weevil are told to wear 'loud sports jackets and ties', with male actors' costumes intended 'to be on that unblushing borderline between preppie and garish, with a touch of Liberace' (p.65)."
Och så kritiken:
"If R. invokes the likes of 'Public Enemy' and 'Jay and Silent Bob Strike Back' to illustrate the music of a play (p.116), who will understand this in a few years time? Personally I do not get the point even today, since I know neither. R.'s survey of catchphrases employed in the book to parallel Plautus' allusions almost exclusively contains puns that seem very difficult to follow for a non-American audience. Likewise, the cast is characterized by detailed references to, I assume, modern American actors. For instance, in Iran Man, for the part of Einstein (Sagaristio), R. imagined Jason Lee: 'the lines are written for Lee's slightly whiny, smart-ass voice' (p.118), while she saw Brain Muffin as 'a smart-mouthed Chicana, like Rosie Perez in White Men Can't Jump' or, alternatively, as Marisa Tomei in My Cousin Vinnie or Ariyan Johnson in Just Another Girl on the IRT (p.119). Someone who is, as I confess to be, totally unfamiliar with all of these actors and names, might easily feel lost or even excluded and think: 'this is obviously not intended for me.' The translation, then, has become too specific, too much targeted for a special audience. The smarter and more up to date the translation, the greater number of readers it threatens to exclude."
Friday, May 26, 2006
Silentium triste
Lars Gyllensten har avlidit.
Från Bonniers presentation av Sokrates död:
"Lars Gyllenstens skildring av förloppet från 1960 är levande och frisk och en inskrivning av den nya tiden i en mytisk händelse. Det blir till en omvänd thriller. Ska den dödsdömde Sokrates lyckas hindra sina vänner och fiender att med list och våld försöka få honom att fly, och så beröva honom martyrkronan? Hur reagerar hans dotter Aspasia, för vilken den första kärleken är oupplösligt förbunden med faderns dödsdom? Och hur handlar Xanthippa, Sokrates hustru och sannolikt en av historiens mest förtalade kvinnor.
I Sokrates död vimlar det av anakronismer, berättaren ömsom raljerar och nästintill parodierar men med sin sedvanliga intellektuella skärpa. Eller som Lars Gyllensten själv säger i sitt nyskrivna förord: Men ändå - om berättandet liknade en lek, så var det ändå en allvarlig lek."
Från Bonniers presentation av Sokrates död:
"Lars Gyllenstens skildring av förloppet från 1960 är levande och frisk och en inskrivning av den nya tiden i en mytisk händelse. Det blir till en omvänd thriller. Ska den dödsdömde Sokrates lyckas hindra sina vänner och fiender att med list och våld försöka få honom att fly, och så beröva honom martyrkronan? Hur reagerar hans dotter Aspasia, för vilken den första kärleken är oupplösligt förbunden med faderns dödsdom? Och hur handlar Xanthippa, Sokrates hustru och sannolikt en av historiens mest förtalade kvinnor.
I Sokrates död vimlar det av anakronismer, berättaren ömsom raljerar och nästintill parodierar men med sin sedvanliga intellektuella skärpa. Eller som Lars Gyllensten själv säger i sitt nyskrivna förord: Men ändå - om berättandet liknade en lek, så var det ändå en allvarlig lek."
Tuesday, May 23, 2006
Peregrinatio
Spännande bok! Uppsalaprofilen Carina Burman recenserar Egerias
"Resebrev från det heliga landet" i SvD:
"[Egeria] var pilgrim. Så mycket mer vet vi inte om henne. Hennes resebrev upptäcktes inte förrän i slutet av 1800-talet, och det tog många år att luska reda på hennes namn. Sannolikt kom hon från norra Spanien och kände till södra delarna av Frankrike - hon liknar nämligen floden Eufrat vid Rhône. Kanske var hon nunna. Kanske ingick hon i stället i en krets aristokratiska damer, som gemensamt levde ett kristet, asketiskt liv, om än under mindre hårda former än i klostren.
Till väninnorna skrev Egeria sina resebrev. "Tro mig, vördnadsvärda damer!" utbrister hon vid ett tillfälle och berättar vid ett annat om viktiga brev hon fått i avskrift. "Om Jesus vår Gud så befaller och jag kommer hem till vårt fädernesland, kan Ni själva läsa dessa, mina kära damer." Tidigare reseskildringar skrevs av män, som reste genom öknen i kejserliga vagnar, och bestod främst av torra notiser. Egeria skrev personliga brev, och hon red på en åsna. Ressällskapet utgjordes dock ofta av män, antagligen munkar. En gång måste hon understryka att samtalen med dem verkligen var fullt ärbara: "Jag vill inte att Ni, mina kära
systrar, skall tro att munkarnas samtal någonsin handlar om annat än Guds skrifter eller äldre munkars bedrifter."
...
Det vore en överdrift att kalla Egeria rolig, men hon är intressant. Från Jerusalem gjorde hon utflykter i Bibelns länder, och reseskildringen avslutas på väg hem, med ankomsten till Konstantinopel. Till skillnad från andra tidigkristna nedtecknare lägger Egeria märke till sin omvärld, inte bara de heliga lämningarna. Då och då förleds hennes blick av ideologin - så är hon övertygad om att Sinai är det högsta berget i grannskapet, vilket inte alls är fallet - men ofta noterar hon detaljer. Hon berättar hur invånarna i Paran - nära berget Horeb - markerar vägen genom öknen så att de själva hittar om dagen, och kamelerna om natten. Hon
påpekar att pingstens processioner måste utföras mycket långsamt, så inte folk blir trötta i fötterna. Och hon berättar också hur pilgrimssällskapet når civiliserade trakter och skickar iväg de romerska soldater, som eskorterat dem - ty det var ännu romartid, och Egeria var en högt uppsatt romersk dam.
Detta är kanske det, som tilltalar mig mest med denna bok - genom sitt kristna motiv känns den nästan medeltida, men den skrevs under antiken. Gång på gång bryter Egeria mot alla förväntningar om medeltid. Hon var antik, och hennes modersmål var latin. Originalet visar att hon talade ett aningen slarvigt latin, där kasusändelserna ofta utlämnades och då och då blev fel."
"Resebrev från det heliga landet" i SvD:
"[Egeria] var pilgrim. Så mycket mer vet vi inte om henne. Hennes resebrev upptäcktes inte förrän i slutet av 1800-talet, och det tog många år att luska reda på hennes namn. Sannolikt kom hon från norra Spanien och kände till södra delarna av Frankrike - hon liknar nämligen floden Eufrat vid Rhône. Kanske var hon nunna. Kanske ingick hon i stället i en krets aristokratiska damer, som gemensamt levde ett kristet, asketiskt liv, om än under mindre hårda former än i klostren.
Till väninnorna skrev Egeria sina resebrev. "Tro mig, vördnadsvärda damer!" utbrister hon vid ett tillfälle och berättar vid ett annat om viktiga brev hon fått i avskrift. "Om Jesus vår Gud så befaller och jag kommer hem till vårt fädernesland, kan Ni själva läsa dessa, mina kära damer." Tidigare reseskildringar skrevs av män, som reste genom öknen i kejserliga vagnar, och bestod främst av torra notiser. Egeria skrev personliga brev, och hon red på en åsna. Ressällskapet utgjordes dock ofta av män, antagligen munkar. En gång måste hon understryka att samtalen med dem verkligen var fullt ärbara: "Jag vill inte att Ni, mina kära
systrar, skall tro att munkarnas samtal någonsin handlar om annat än Guds skrifter eller äldre munkars bedrifter."
...
Det vore en överdrift att kalla Egeria rolig, men hon är intressant. Från Jerusalem gjorde hon utflykter i Bibelns länder, och reseskildringen avslutas på väg hem, med ankomsten till Konstantinopel. Till skillnad från andra tidigkristna nedtecknare lägger Egeria märke till sin omvärld, inte bara de heliga lämningarna. Då och då förleds hennes blick av ideologin - så är hon övertygad om att Sinai är det högsta berget i grannskapet, vilket inte alls är fallet - men ofta noterar hon detaljer. Hon berättar hur invånarna i Paran - nära berget Horeb - markerar vägen genom öknen så att de själva hittar om dagen, och kamelerna om natten. Hon
påpekar att pingstens processioner måste utföras mycket långsamt, så inte folk blir trötta i fötterna. Och hon berättar också hur pilgrimssällskapet når civiliserade trakter och skickar iväg de romerska soldater, som eskorterat dem - ty det var ännu romartid, och Egeria var en högt uppsatt romersk dam.
Detta är kanske det, som tilltalar mig mest med denna bok - genom sitt kristna motiv känns den nästan medeltida, men den skrevs under antiken. Gång på gång bryter Egeria mot alla förväntningar om medeltid. Hon var antik, och hennes modersmål var latin. Originalet visar att hon talade ett aningen slarvigt latin, där kasusändelserna ofta utlämnades och då och då blev fel."
Sunday, May 21, 2006
Prunus padus
Bristen på sömn i kombination med de sakta sönderfallande och döende häggblommorna gör mig sentimental och gråtfärdig. Insomnia gör mig grinig (i dess sannaste bemärkelse) och hägg, ja, det är min madeleinekaka i lindblomsthé.
Den där så rika, fylliga, smärtsamma doften för mig tillbaka till varenda förälskelse jag upplevt, om kärlek hade en doft skulle det vara döende hägg.
Det finns åtskilliga dofter som för mig till glömda, forna ställen; nivea leder till barndomen, lapsang till min stormiga gymnasietid, buxbom till en viss sommar i USA, men hägg är det värsta, det kan lägga sig som en mara över bröstet, och man kan bli stående under det konfettislungande trädet i flera minuter och minnas.
Kombinerar man sådan högtravande sentimentalitet med Tibullus-läsning är det bara att släppa på sina prydligt uppbyggda barrikader och dammar och låta skiten flöda.
Jag menar, när man börjar sin dag med att plöja Tibullus I:5 och möts med:
Asper eram et bene discidium me ferre loquebar:
at mihi nunc longe gloria fortis abest.
namque agor ut per plana citus sola uerbere turben
quem celer adsueta uersat ab arte puer.
ure ferum et torque, libeat ne dicere quicquam
magnificum post haec: horrida uerba doma.
parce tamen, per te furtiui foedera lecti,
per uenerem quaeso compositumque caput
I Lees fina översättning:
I was angry and proclaimed separation did not hurt,
but such heroics now are far beyond me.
I am driven, like a top spinning on a flat surface,
whipped by an agile boy who knows his buisness.
Twist and sear my pride with torture till I never fancy
grandiloquence again. Tame my ranting speech.
But forgive me, I beseech you, by the bond of stolen love,
by Venus and the heads of our agreement.
Eller kanske Köhlers svenska översättning:
Sårande var mina ord att jag ej bryr mig om att vi skiljs åt,
men all stursk skrytsamhet har jag gett upp nu totalt.
Ty liksom snurran snabbt vrids runt över plan mark med piskan
skickligt av pojkar, just så drivs jag helt redlös omkring...
Bränn och pina ett odjur som jag, så lusten att skrävla
efteråt ej dyker upp! Stävja mitt rysliga språk!
Trots allt ber jag om nåd, vid de hemliga band som vi knutit,
vid vår kärlek, vid tryggt huvud som lutats vid mitt.
Kanske känner man igen sig lite.
Tibullus fortsätter med att berätta att det är genom hans försorg som hon, Delia, tillfrisknat från svår sjukdom, han har offrat och bett till gudarna. Men nu får en annan man frukterna av hans gudalöften.
Tibullus fortsätter sedan på sit typiska sätt att beskriva den lantliga idyll de skulle levt i om hon valt honom, det stilla livet på deras gård.
Men så blev det ju inte och han kan inte glömma:
Saepe ego temptavi curas depellere vino,
At dolor in lacrimas verterat omne merum.
Saepe aliam tenui, sed iam cum gaudia adirem,
Admonuit dominae deseruitque Venus.
Tunc me discedens devotum femina dixit
Et pudet et narrat scire nefanda meam.
Non facit hoc verbis, facie tenerisque lacertis
Devovet et flavis nostra puella comis.
Lee säger:
Often have I tried to drink away my troubles,
but the sorrow turned every wine into tears;
often embraced another, but Venus on joy's brink
reminding me of Delia forsook me.
Then calling me bewitched the woman left me and to my shame
spread rumours that my girl uses black arts.
What need has she of spells, with that bewitching face,
soft arms and yellow hair.
(Eller om ni är sugna på en annan engelsk översättning eller kanske en på franska.)
Men på svenska blir det enligt Köhler, och här är han lysande:
Ofta har jag försökt att dränka bekymren i vinet-
smärtan förvandlade dock vinet till tårar var gång.
Sov med någon annan ibland, men just när jag ämnade njuta
frammanar Venus din bild, älskling, och bort flyr min kraft.
Kvinnan lämnade mig då och påstod att jag var förhäxad;
att du bedrev häxeri, sånt spred hon ut-vilken skam!
Nej, inte alls med ord gör min flicka det, nej, hon förtrollar
med sin skönhet, sin arms mjukhet, sitt gyllene hår.
En lysande dikt, inte sant?
Han förbannar henne visserligen därefter på hemskaste vis och önskar henne mycket ont, men man får en känla av att det är hyggligt tomma hot.
I den följande elegin (I:6) skriver han nämligen, och kontexten är att han åter blivit grymt sviken, det är inte en aggresiv dikt utan ledsamt uppgiven:
Non ego te pulsare velim, sed venerit iste
si furor, optarim non habuisse manus.
Lee översätter detta sålunda:
I'd never strike you, Delia, but should the mad fit come
I'd pray to lose my hands.
Och den svenska tolkningen blir à la Köhler:
Slå dig vill jag ej, min Delia, men om jag blev så
rasande såge jag helst att mina händer ej fanns.
Vad vi far ut mot den älskade då vi sviks, em inte kan vi skada dem, man kommer alltid tänka på dem vid häggen och som Tibullus nära fåfängt hopp.
I samma dikt lanseras, för övrigt, för närapå första gången i västerlandets histora (Plautus var före, och Ovidius tar upp det därefter)ursäkten "Inte ikväll, älskling, jag har huvudvärk":
Te tenet, absentes alios suspirat amores
et simulat subito condoluisse caput.
Lee:
Her sighs while she embraces you are for an absent lover
and the sudden head-ache is a subterfuge.
Köhler, som återigen så snyggt fångar det resonerande inre samtalet:
Visst, hon omfamnar dig men längtar då efter en fjärran
älskare, låtsas helt tvärt att hennes huvud gör ont.
Jag kan nämna att det är omdiskuterat om det är en eller flera älskare hon suckar efter. (Kvinnor=tokonda)
Vidare finns i just detta poem omnämnande den dekokt som döjler sugmärken och kärleksbett(ett sådant; livor att göra ett; livere, Vilborg har det inte),ett mycket vanligt motiv hos de tonårs-hånglande romarna.
Catullus frågar t.ex sin Lesbia då hon lämnat honom i dikt 8; Quem basiabis? Cui labella mordebis? (vem ska du nu kyssa, vems läppar ska du nu bita) och även Ovidius, Propertius samt andra har detta i sina dikter.
Hmm, när hade jag ett sugmärke/bett senast?
Det är bättre att tänka på sådant, man tar sig då upp ur det sentimental och tårögda träsket.
Den där så rika, fylliga, smärtsamma doften för mig tillbaka till varenda förälskelse jag upplevt, om kärlek hade en doft skulle det vara döende hägg.
Det finns åtskilliga dofter som för mig till glömda, forna ställen; nivea leder till barndomen, lapsang till min stormiga gymnasietid, buxbom till en viss sommar i USA, men hägg är det värsta, det kan lägga sig som en mara över bröstet, och man kan bli stående under det konfettislungande trädet i flera minuter och minnas.
Kombinerar man sådan högtravande sentimentalitet med Tibullus-läsning är det bara att släppa på sina prydligt uppbyggda barrikader och dammar och låta skiten flöda.
Jag menar, när man börjar sin dag med att plöja Tibullus I:5 och möts med:
Asper eram et bene discidium me ferre loquebar:
at mihi nunc longe gloria fortis abest.
namque agor ut per plana citus sola uerbere turben
quem celer adsueta uersat ab arte puer.
ure ferum et torque, libeat ne dicere quicquam
magnificum post haec: horrida uerba doma.
parce tamen, per te furtiui foedera lecti,
per uenerem quaeso compositumque caput
I Lees fina översättning:
I was angry and proclaimed separation did not hurt,
but such heroics now are far beyond me.
I am driven, like a top spinning on a flat surface,
whipped by an agile boy who knows his buisness.
Twist and sear my pride with torture till I never fancy
grandiloquence again. Tame my ranting speech.
But forgive me, I beseech you, by the bond of stolen love,
by Venus and the heads of our agreement.
Eller kanske Köhlers svenska översättning:
Sårande var mina ord att jag ej bryr mig om att vi skiljs åt,
men all stursk skrytsamhet har jag gett upp nu totalt.
Ty liksom snurran snabbt vrids runt över plan mark med piskan
skickligt av pojkar, just så drivs jag helt redlös omkring...
Bränn och pina ett odjur som jag, så lusten att skrävla
efteråt ej dyker upp! Stävja mitt rysliga språk!
Trots allt ber jag om nåd, vid de hemliga band som vi knutit,
vid vår kärlek, vid tryggt huvud som lutats vid mitt.
Kanske känner man igen sig lite.
Tibullus fortsätter med att berätta att det är genom hans försorg som hon, Delia, tillfrisknat från svår sjukdom, han har offrat och bett till gudarna. Men nu får en annan man frukterna av hans gudalöften.
Tibullus fortsätter sedan på sit typiska sätt att beskriva den lantliga idyll de skulle levt i om hon valt honom, det stilla livet på deras gård.
Men så blev det ju inte och han kan inte glömma:
Saepe ego temptavi curas depellere vino,
At dolor in lacrimas verterat omne merum.
Saepe aliam tenui, sed iam cum gaudia adirem,
Admonuit dominae deseruitque Venus.
Tunc me discedens devotum femina dixit
Et pudet et narrat scire nefanda meam.
Non facit hoc verbis, facie tenerisque lacertis
Devovet et flavis nostra puella comis.
Lee säger:
Often have I tried to drink away my troubles,
but the sorrow turned every wine into tears;
often embraced another, but Venus on joy's brink
reminding me of Delia forsook me.
Then calling me bewitched the woman left me and to my shame
spread rumours that my girl uses black arts.
What need has she of spells, with that bewitching face,
soft arms and yellow hair.
(Eller om ni är sugna på en annan engelsk översättning eller kanske en på franska.)
Men på svenska blir det enligt Köhler, och här är han lysande:
Ofta har jag försökt att dränka bekymren i vinet-
smärtan förvandlade dock vinet till tårar var gång.
Sov med någon annan ibland, men just när jag ämnade njuta
frammanar Venus din bild, älskling, och bort flyr min kraft.
Kvinnan lämnade mig då och påstod att jag var förhäxad;
att du bedrev häxeri, sånt spred hon ut-vilken skam!
Nej, inte alls med ord gör min flicka det, nej, hon förtrollar
med sin skönhet, sin arms mjukhet, sitt gyllene hår.
En lysande dikt, inte sant?
Han förbannar henne visserligen därefter på hemskaste vis och önskar henne mycket ont, men man får en känla av att det är hyggligt tomma hot.
I den följande elegin (I:6) skriver han nämligen, och kontexten är att han åter blivit grymt sviken, det är inte en aggresiv dikt utan ledsamt uppgiven:
Non ego te pulsare velim, sed venerit iste
si furor, optarim non habuisse manus.
Lee översätter detta sålunda:
I'd never strike you, Delia, but should the mad fit come
I'd pray to lose my hands.
Och den svenska tolkningen blir à la Köhler:
Slå dig vill jag ej, min Delia, men om jag blev så
rasande såge jag helst att mina händer ej fanns.
Vad vi far ut mot den älskade då vi sviks, em inte kan vi skada dem, man kommer alltid tänka på dem vid häggen och som Tibullus nära fåfängt hopp.
I samma dikt lanseras, för övrigt, för närapå första gången i västerlandets histora (Plautus var före, och Ovidius tar upp det därefter)ursäkten "Inte ikväll, älskling, jag har huvudvärk":
Te tenet, absentes alios suspirat amores
et simulat subito condoluisse caput.
Lee:
Her sighs while she embraces you are for an absent lover
and the sudden head-ache is a subterfuge.
Köhler, som återigen så snyggt fångar det resonerande inre samtalet:
Visst, hon omfamnar dig men längtar då efter en fjärran
älskare, låtsas helt tvärt att hennes huvud gör ont.
Jag kan nämna att det är omdiskuterat om det är en eller flera älskare hon suckar efter. (Kvinnor=tokonda)
Vidare finns i just detta poem omnämnande den dekokt som döjler sugmärken och kärleksbett(ett sådant; livor att göra ett; livere, Vilborg har det inte),ett mycket vanligt motiv hos de tonårs-hånglande romarna.
Catullus frågar t.ex sin Lesbia då hon lämnat honom i dikt 8; Quem basiabis? Cui labella mordebis? (vem ska du nu kyssa, vems läppar ska du nu bita) och även Ovidius, Propertius samt andra har detta i sina dikter.
Hmm, när hade jag ett sugmärke/bett senast?
Det är bättre att tänka på sådant, man tar sig då upp ur det sentimental och tårögda träsket.
Merx
Det är tidig, sömnlös morgon (förbaskade insomnia) och jag är en smula mystifierad. Vad innebär detta?
Det är alltså en slags fiktiv aktiemarknad för bloggar?
Jag är visserligen högst på listan, men mitt pris per aktie kunde vara bättre.
Om någon förstår sig på det där, ore det kul om mitt aktiepris kunde trissas upp en smula. Köp!
Bra länkar dessutom, vår gamle vän latinblog.org,
en ny bekantskap; Vir cum pluteo pleno, en nedlagd (?) latinkurs samt den härliga Mea vita fabulosa (Försök göra översättningsprovet den 7 maj! Går inte så bra 5 på morgonen...)
Det är alltså en slags fiktiv aktiemarknad för bloggar?
Jag är visserligen högst på listan, men mitt pris per aktie kunde vara bättre.
Om någon förstår sig på det där, ore det kul om mitt aktiepris kunde trissas upp en smula. Köp!
Bra länkar dessutom, vår gamle vän latinblog.org,
en ny bekantskap; Vir cum pluteo pleno, en nedlagd (?) latinkurs samt den härliga Mea vita fabulosa (Försök göra översättningsprovet den 7 maj! Går inte så bra 5 på morgonen...)
Thursday, May 18, 2006
Nugae
- Igår kom det under dagen in fyra grecister i mitt rum för att hälsa. Trevligt men absurt.
- Idag satt jag igenom ett seminarium om en nyskriven artikel, helt på latin (!) om Horatius-konjekturer. Impressive!
- Jag skulle hemskt gärna ha denna tröja:https://www.printmojo.com/PHD/Store/index.php (Rosa,tack)
- Jag finner detta ett väldigt kul upplägg för en utställning:
"En anställd på kungliga biblioteket i Köpenhamn hade från 70-talet och framåt en annorlunda fritidsaktivitet - han stal stora mängder böcker från sin arbetsplats. Fram till att han blev påkommen 2003 så plockade mannen med sig cirka 1500 böcker hem, en del riktiga dyrgripar från 1500-talet. Nu ställs stöldgodset ut.
Utställningen kallas "Trusler och tyvekonster", och är inte bara tänkt att fokusera på den nu avlidne boktjuvens verk och gärning, utan handlar i stort om de faror som böcker som tillhör ett nationellt kulturarv utsätts för."
Kanske något liknande vore passande på KB?
- Jag skulle så gärna vilja hålla en föreläsning om Catullus på de kommande Humanistdagarna, jag har både passande tema och idéer, men är rädd att om jag anmäler mig kommer det ej hinnas med att skriva ihop föredraget.
- Jag är alltjämt löjeväckande pank.
- Idag har jag även blivit ansvarig för allt fika och kaffe på filologkongressen i nästa vecka. Nyss på seminariet meddelades vi doktorander att vi hade tänkts ansvara för detta. Jaha. Insåg snabbt att jag hellre ville leda och fördela arbetet och utnämde mig snabbt till Capo di tutti capi, eller kanske rectrix coffeae. Ett tips, iuvenes, man ska aldrig, aldrig, aldrig erkänna att man är praktiskt lagd.
- Det pågår just nu en särdeles spännande konferens bara några meter härifrån: Language Typology in a Diachronical Perspective: Aspect and Mood/Modality, Aspect and Tense, Aspect and Case, som jag varmt kan rekommendera, jag ska dit imorgon och lära mig om Hettitiska och Vediska.
-Jag får ingenting gjort då jag bara springer på symposier, seminarier och konferenser. Jag menar det verkligen, har arbetat effektivt kanske 2 h denna vecka.
Tick tack, där blev det ytterligare en vecka mindre till Avhandlingen...
- Idag satt jag igenom ett seminarium om en nyskriven artikel, helt på latin (!) om Horatius-konjekturer. Impressive!
- Jag skulle hemskt gärna ha denna tröja:https://www.printmojo.com/PHD/Store/index.php (Rosa,tack)
- Jag finner detta ett väldigt kul upplägg för en utställning:
"En anställd på kungliga biblioteket i Köpenhamn hade från 70-talet och framåt en annorlunda fritidsaktivitet - han stal stora mängder böcker från sin arbetsplats. Fram till att han blev påkommen 2003 så plockade mannen med sig cirka 1500 böcker hem, en del riktiga dyrgripar från 1500-talet. Nu ställs stöldgodset ut.
Utställningen kallas "Trusler och tyvekonster", och är inte bara tänkt att fokusera på den nu avlidne boktjuvens verk och gärning, utan handlar i stort om de faror som böcker som tillhör ett nationellt kulturarv utsätts för."
Kanske något liknande vore passande på KB?
- Jag skulle så gärna vilja hålla en föreläsning om Catullus på de kommande Humanistdagarna, jag har både passande tema och idéer, men är rädd att om jag anmäler mig kommer det ej hinnas med att skriva ihop föredraget.
- Jag är alltjämt löjeväckande pank.
- Idag har jag även blivit ansvarig för allt fika och kaffe på filologkongressen i nästa vecka. Nyss på seminariet meddelades vi doktorander att vi hade tänkts ansvara för detta. Jaha. Insåg snabbt att jag hellre ville leda och fördela arbetet och utnämde mig snabbt till Capo di tutti capi, eller kanske rectrix coffeae. Ett tips, iuvenes, man ska aldrig, aldrig, aldrig erkänna att man är praktiskt lagd.
- Det pågår just nu en särdeles spännande konferens bara några meter härifrån: Language Typology in a Diachronical Perspective: Aspect and Mood/Modality, Aspect and Tense, Aspect and Case, som jag varmt kan rekommendera, jag ska dit imorgon och lära mig om Hettitiska och Vediska.
-Jag får ingenting gjort då jag bara springer på symposier, seminarier och konferenser. Jag menar det verkligen, har arbetat effektivt kanske 2 h denna vecka.
Tick tack, där blev det ytterligare en vecka mindre till Avhandlingen...
Wednesday, May 17, 2006
Tabula Caesaris et fabula criminalis
Antika kartor! Eller snarare frånvaron därav... Skojig Understreckare av göteborgaren Ida Östenberg:
"Whittakers till synes enkla svar på frågan om varför Caesar gick vilse är att den romerske härföraren saknade en karta. Visserligen, poängterar Whittaker, existerade kartor under romersk tid, men dels var dessa betydligt färre än vad man traditionellt ansett, dels saknade de i stor utsträckning praktisk användning. Med denna ståndpunkt markerar Whittaker sitt ställningstagande i den påtagligt skarpa debatt som sedan ett drygt decennium förs bland antikhistoriker involverade i frågor kring romersk rumsuppfattning. I strid med den tidigare generellt accepterade uppfattningen har på senare år ett flertal forskare ifrågasatt en spridd förekomst och användning av kartor i antikens Rom. Debatten har många gånger varit hätsk. Inte minst väckte den tyske antikhistorikern Kai Brodersen starka känslor då han 1995, liksom nu Whittaker, hävdade att romarna använde sig av kartor i mycket begränsad omfattning (”Terra cognita. Studien zur römischen Raumerfassung”). För en recensent ansågs blotta tanken att Rom saknade kartor så befängd att han önskade Brodersen – med eller utan karta – till Timbuktu!
Faktum är dock att det finns mycket lite i det antika källmaterialet som stöder den traditionella uppfattningen om en utbredd romersk kartanvändning. Caesar nämner över huvud taget inga kartor i sina böcker om det galliska kriget, och då andra romerska skribenter någon enstaka gång berör kartor är terminologin varierande och tolkningen osäker."
Och så en annan om deckare med litterära eller historiska motiv i den där dj-vla "Da Vinci-kodens" kölvatten:
"Högt är högt och lågt är lågt, och stundom mötas de två. Även i dag, när gränsen mellan det finkulturella och det skräpkulturella är betydligt mindre markerad än den en gång var, gäller George Bernard Shaws ofta anförda ord om att alla normala människor behöver "classics and trash".
...
"Samspelet mellan högt och lågt kan särskilt tydligt illustreras i bland annat detektivernas värld. Beläggen äro legio, i stort och i smått. Såväl Marcel Proust som Denis Diderot har exploaterats i moderna franska mordmysterier; och detaljfrossaren noterar belåtet de otaliga ordstölder från Shakespeare & co som givit inte minst pusseldeckare sina titlar.
Den som vill se hur ett lyriskt författarskap lagts till grund för, eller åtminstone via motton fått ornera, en hel deckargåta bör läsa till exempel H-K Rönbloms "Höstvind och djupa vatten" från 1955, som har Hjalmar Gullberg att tacka för så mycket eller, kanske ännu bättre, Amanda Cross 15 år yngre "Poetic Justice", som i en av huvudrollerna har en om icke fysiskt så poetiskt påtagligt närvarande W H Auden - vars övertygelse om att litteraturen i sin helhet behöver både gudfruktiga fabler och liderliga anekdoter likväl knappast är tillämplig i just detta fall.
Ty "Poetic Justice" påminner mer om en kvick salongskomedi än om ett stycke sant snusk; och Amanda Cross vet förvisso vad hon gör när hon föga fromt blandar lättsinne, lättsinnighet och lärdom. [Ni läste det först här på bloggen!]"
"Whittakers till synes enkla svar på frågan om varför Caesar gick vilse är att den romerske härföraren saknade en karta. Visserligen, poängterar Whittaker, existerade kartor under romersk tid, men dels var dessa betydligt färre än vad man traditionellt ansett, dels saknade de i stor utsträckning praktisk användning. Med denna ståndpunkt markerar Whittaker sitt ställningstagande i den påtagligt skarpa debatt som sedan ett drygt decennium förs bland antikhistoriker involverade i frågor kring romersk rumsuppfattning. I strid med den tidigare generellt accepterade uppfattningen har på senare år ett flertal forskare ifrågasatt en spridd förekomst och användning av kartor i antikens Rom. Debatten har många gånger varit hätsk. Inte minst väckte den tyske antikhistorikern Kai Brodersen starka känslor då han 1995, liksom nu Whittaker, hävdade att romarna använde sig av kartor i mycket begränsad omfattning (”Terra cognita. Studien zur römischen Raumerfassung”). För en recensent ansågs blotta tanken att Rom saknade kartor så befängd att han önskade Brodersen – med eller utan karta – till Timbuktu!
Faktum är dock att det finns mycket lite i det antika källmaterialet som stöder den traditionella uppfattningen om en utbredd romersk kartanvändning. Caesar nämner över huvud taget inga kartor i sina böcker om det galliska kriget, och då andra romerska skribenter någon enstaka gång berör kartor är terminologin varierande och tolkningen osäker."
Och så en annan om deckare med litterära eller historiska motiv i den där dj-vla "Da Vinci-kodens" kölvatten:
"Högt är högt och lågt är lågt, och stundom mötas de två. Även i dag, när gränsen mellan det finkulturella och det skräpkulturella är betydligt mindre markerad än den en gång var, gäller George Bernard Shaws ofta anförda ord om att alla normala människor behöver "classics and trash".
...
"Samspelet mellan högt och lågt kan särskilt tydligt illustreras i bland annat detektivernas värld. Beläggen äro legio, i stort och i smått. Såväl Marcel Proust som Denis Diderot har exploaterats i moderna franska mordmysterier; och detaljfrossaren noterar belåtet de otaliga ordstölder från Shakespeare & co som givit inte minst pusseldeckare sina titlar.
Den som vill se hur ett lyriskt författarskap lagts till grund för, eller åtminstone via motton fått ornera, en hel deckargåta bör läsa till exempel H-K Rönbloms "Höstvind och djupa vatten" från 1955, som har Hjalmar Gullberg att tacka för så mycket eller, kanske ännu bättre, Amanda Cross 15 år yngre "Poetic Justice", som i en av huvudrollerna har en om icke fysiskt så poetiskt påtagligt närvarande W H Auden - vars övertygelse om att litteraturen i sin helhet behöver både gudfruktiga fabler och liderliga anekdoter likväl knappast är tillämplig i just detta fall.
Ty "Poetic Justice" påminner mer om en kvick salongskomedi än om ett stycke sant snusk; och Amanda Cross vet förvisso vad hon gör när hon föga fromt blandar lättsinne, lättsinnighet och lärdom. [Ni läste det först här på bloggen!]"
Tuesday, May 16, 2006
Sella vacua
Maria Schottenius har börjat nominera till den tomma stolen:
"[Jesper Svenbros]lyrik är klar och stark, bärs av klassiska referenser men tyngs inte av dem. Hans essäistik är nyskapande. Hans beläsenhet är djup och hans litterära omdöme gott.
Jesper Svenbro är sedan ett antal år antikforskare i Paris, men det måste man ju inte vara i hela sitt liv."
I second!
"[Jesper Svenbros]lyrik är klar och stark, bärs av klassiska referenser men tyngs inte av dem. Hans essäistik är nyskapande. Hans beläsenhet är djup och hans litterära omdöme gott.
Jesper Svenbro är sedan ett antal år antikforskare i Paris, men det måste man ju inte vara i hela sitt liv."
I second!
Eros IV
Äntligen, vi återvänder till konferensen! Som ni väntat, iuvenes.
Det är otroligt svårt att göra dessa föreläsningar rättvisa, speciellt de beskrivna här nedan, it was quite riveting, och jag skulle gärna formulera mig snyggare och berätta utförligare, men om jag inte slänger ut dem nu i cyberrymden, kommer det inte bli av någonsin.
(Och så en brasklapp som gäller dessa återberättelser, de grundas på min subjektiva uppfattning från kletiga, förvirrade anteckningar. Jag kan sålunda ha missförstått allt, vidare har jag inte riktigt tid eller utrymme att göra dem rättvisa)
Jag var väl inte så mycket piggare den följande dagen, visserligen var nu orsaken stillsamt vindrickande och nattsudd, men tyvärr med samma konsekvenser som det tidigare vildsinta, dock skärptes alla sinnen vid förmiddagssessionens fantastiska upplägg; Eros goes West: women and erotics in latin litterature.
Dagen inleddes med Maria Plazas Extreme women in love: transgressive female sexuality in Petronius and Juvenal.
(Plaza hade under förra symposiedagen i min inofficiella omröstning vunnit vackrast nacke, jag satt som alltid längst bak och kunde sålunda utan problem kritiskt bedöma startfältet, och hennes ljushyllta med mörk knut däröver, sopade allvarligt talat banan med de övriga.)
Hursomhaver, Plaza, som ni ser på titeln, talade en del om den råa sexualiteten, tydligen hade hon, såsom tillfrågad att tala på detta symposium, sagt att hon inte hade så mycket om kärlek, men ”quite a lot of sex”.
Transgressiviteten hon visade spännande exempel på härörde från Petronius och Juvenalis och handlade om ett rollbyte mellan män och kvinnor, då de i antiken så underkastade kvinnorna förvandlas till skrattande, hånande aggressorer gentemot män, och ställer den könsmaktordningen på ända.
Vad som tyligen gjorde Petroniustexten extra otäck är att kvinnorna just ständigt skrattar åt männen i det erotiska spelet, texten är dock ngt fragmentarisk och sålunda vet vi inte riktigt vad som sker, vilket i och för sig är ett ganska effektivt stilgrepp, en lacuna med klingande, hånfullt skratt omkring. Kvinnorna är impudentes, männen är "subdued by priapic women", nästan en slags baccusartad rit, tänk på de galna bacchanterna, men här är det kanske en än mer sexuell exstas, ej så mycket gudomligt inspirerad. (Keine ahnung)
Några citat från just detta fragment så ni förstår hur galen och grov den är:
"The maid, whose name was Psyche, now carefully spread a rug on the marble floor, and endeavored to rouse my member into activity, but it lay cold as a thousand deaths could make it. Ascyltos had muffled his head in his mantle, having doubtless learned from experience the peril of meddling with other people's secrets. Meantime Psyche produced two ribbons from her bosom, and proceeded to tie our hands with one and our feet with the other.
...
"What!" put in Quartilla, "has Encolpius drunk up all our stock of satyrion?" and her sides shook with pretty merriment. Eventually not even Giton could contain his mirth, particularly when the little girl threw her arms round his neck, and gave the boy, who showed no signs of reluctance, a thousand kisses.
...We should have cried out for help in our unhappy plight, but there was no one to hear us and besides Psyche pricked my cheeks with her hair pin every time I tried to call upon my fellow countrymen for succor, while at the same time the other girl threatened Ascyltos with a brush dipped in satyrion. Finally there entered a catamite, tricked out in a coat of chestnut frieze, and wearing a sash, who would alternately writhe his buttocks and bump against us, and beslaver us with the most evil-smelling kisses, until Quartilla, holding a whalebone wand in her hand and with skirts tucked up, ordered him to give the poor fellows quarter. Then we all three swore the most solemn oaths the horrid secret should die with us.
...
Then, his poetry exhausted, he spat a most stinking kiss in my face; before long he mounted on the couch where I lay and exposed me by force in spite of my resistance. He labored hard and long to bring up my member, but in vain. Streams of gummy paint and sweat poured from his heated brow, and such a lot of chalk filled the wrinkles of his cheeks, you might have thought his face was an old dilapidated wall with the plaster crumbling away in the rain."
Och sedan, iuvenes, blir det faktiskt för snuskigt, med fullbordade barnbröllop och kreativa penetrationer, och då jag är en pryd skolfröken i själ och sinne, samt att det inte riktigt rör de bitarna av den fragmentariska texten får ni läsa på eget bevåg.
Men poängen är att kvinnornas skratt förhånar och förvirrar. De försvagas som än och "are weakened as narrator".
Nästa text, Juvenalis, är ej i fragment desto värre. Det var stycken ur Juvenalis sjätte satir, "Matronornas sedefördärv" som granskats närmare och de verserna ”brings patriarchys worst nightmare into wiew”.
Juvenalis sjätte satir är poetens avrådan till vännen Postumus att gifta sig, önskan om äktenskap är en slags dödsönskan, och Postumus dör sedan för sin hustrus händer.
Hela poemet präglas av ”Juvenalis hysteriska [sic] kommentarer” rörande kvinnor och deras allmänna otäckhet. Det är det typiska fear of the oppressed by the oppressor” som man kan skönja. En skräck för döden för dessa kvinnors händer och denna skräck kan sålunda leda till vansinne, och man ska aldrig glömma att galenskap medför en förlust av ställning, en pater familias kunde förlora sin auktoritet pga insania.
Transgresiviteten är stark i Juv.6, kvinnorna här är matronor som springer vilda om nätterna, det besudlar altare och helgedomar genom att kissa på dem, de har en hög sexualdrift, de hetsar varandra tills männen släpps in och en av dem går så långt att hon säger ”Homo sum”, jag är människa/man, en tanke som inte passade sig för det täcka könet vid den tiden. Dessa riter runt Bona dea iakttas, det hela påminner om Orestes ödesdigra tjuvgluttande på backanterna.
Översättning, mycket putsad och lätt censurerad:
It is there that they set down their litters at night, and befoul the image of the Goddess, playing their filthy pranks for the moon to witness. Thence home they go; while you, when daylight comes, and you are on your way to salute your mighty friends, will trend upon the traces of your wife's abominations. Well known to all are the mysteries of the Good Goddess, when the flute stirs the loins and the Maenads of Priapus sweep along, frenzied alike by the horn-blowing and the wine, whirling their locks and howling. What foul longings burn within their breasts! What cries they utter as the passion palpitates within! How drenched their limbs in torrents of old wine! Saufeia challenges the slave-girls to a contest. Her agility wins the prize, but she has herself in turn to bow the knee to Medullina. And so the palm remains with the mistress, whose exploits match her birth! There is no pretence as in a game; all is enacted to the life in a manner that warm the cold blood of a Priam or a Nestor. And now impatient nature can wait no longer: woman shows herself as she is, and the cry comes from every corner of the den, "Now we can act! Let in the men!" If one favoured youth is asleep, another is bidden to put on his cowl and hurry along; if better cannot be got, a run is made upon the slaves; if they too fail, the water-carrier will be paid to come in. . . . O would that our ancient practices, or at least our public rites, were not polluted by scenes like these! But every Moor and Indian knows who was the she-lutist who brought a yard bigger than the two Anticatos of Caesar into a place whence every buckmouse scuttles away conscious of his virility, and in which every picture of the male form must be veiled. [...] I hear all this time the advice of my old friends--"Put on a lock and keep your wife indoors." Yes, but who will ward the warders? The wife arranges accordingly and begins with them. High or low their passions are all the same.
Efter detta rather shocking paper från Plaza var det dags för den punkt på programmet som jag egentligen var ditrest för Mathilde Skoies föredrag om Sulpicia; Reading Sulpicia:(Em)plotting love.
Symposiet hade som helhet en stor dragningskraft men denna programpunkt gjorde att jag faktiskt tog mig till U-a; jag (försöker) läsa elegi för närvarande, samt att jag läst Skoies bok med stor behållning. (Äsch, låt oss vara ärliga,jag önskar att jag skrivit den.) Hela idén med kommentarshistoria fascinerar mig, och jag tycker det är quite briljant att välja en ändå så avgränsad författare som Sulpicia, på vilken dessutom synen ändrats så radikalt över tid.
Hon berättade kort om de olika kommentatorerna som hon analyserat i sin bok, såsom Scaliger; "the hero of the cleansing of the text", Gruppe som såg Sulpicia som sin tids Bettina von Arnim, med allt det innebär, och Smit som ansåg att hon var en variant på Daisy Miller.
Jag tänker inte alls gå in på Sulpicias poesi eller dylikt just nu, jag vill faktiskt någon gång bli klar med min sammanfattning av symposiet, men detta bör sägas om Skoie, att hon var nog den bästa föreläsaren på dessa två dagar. Det fanns andra papers som var mer inträngande i sitt ämne, och svårare och mer nydanande, men hon var en underbart enthusiastisk föreläsare, jag tror ordet vi söker är dynamisk, fast med små skutt.
Sålunda, delirious av hjältedyrkan var jag ju tvungen att kasta mig fram och hälsa när hon talat klart. Jag ville väl mest falla henne om halsen, men då hon först skulle avsluta ett smatal med någon som hann före mig till målet, kunde jag lugna mig en smula, och när det blev min tur berätta hur mycket jag tyckte om hennes bok. Det verkade som hen uppskattade komplimanden samt att hon hade en viss erfarenhet i att hantera svettiga, dyrkande, bakfulla doktorander.
Under promenaden bort till lunchen hann vi prata lite kommentatorshistoria, och hon både kände till och gillade Ellis Catulluskommentar och jag var knäsvag av lycka. Vilken förmiddag!
Orkar jag berätta om eftermiddagen? Nästan i mål...
Det är otroligt svårt att göra dessa föreläsningar rättvisa, speciellt de beskrivna här nedan, it was quite riveting, och jag skulle gärna formulera mig snyggare och berätta utförligare, men om jag inte slänger ut dem nu i cyberrymden, kommer det inte bli av någonsin.
(Och så en brasklapp som gäller dessa återberättelser, de grundas på min subjektiva uppfattning från kletiga, förvirrade anteckningar. Jag kan sålunda ha missförstått allt, vidare har jag inte riktigt tid eller utrymme att göra dem rättvisa)
Jag var väl inte så mycket piggare den följande dagen, visserligen var nu orsaken stillsamt vindrickande och nattsudd, men tyvärr med samma konsekvenser som det tidigare vildsinta, dock skärptes alla sinnen vid förmiddagssessionens fantastiska upplägg; Eros goes West: women and erotics in latin litterature.
Dagen inleddes med Maria Plazas Extreme women in love: transgressive female sexuality in Petronius and Juvenal.
(Plaza hade under förra symposiedagen i min inofficiella omröstning vunnit vackrast nacke, jag satt som alltid längst bak och kunde sålunda utan problem kritiskt bedöma startfältet, och hennes ljushyllta med mörk knut däröver, sopade allvarligt talat banan med de övriga.)
Hursomhaver, Plaza, som ni ser på titeln, talade en del om den råa sexualiteten, tydligen hade hon, såsom tillfrågad att tala på detta symposium, sagt att hon inte hade så mycket om kärlek, men ”quite a lot of sex”.
Transgressiviteten hon visade spännande exempel på härörde från Petronius och Juvenalis och handlade om ett rollbyte mellan män och kvinnor, då de i antiken så underkastade kvinnorna förvandlas till skrattande, hånande aggressorer gentemot män, och ställer den könsmaktordningen på ända.
Vad som tyligen gjorde Petroniustexten extra otäck är att kvinnorna just ständigt skrattar åt männen i det erotiska spelet, texten är dock ngt fragmentarisk och sålunda vet vi inte riktigt vad som sker, vilket i och för sig är ett ganska effektivt stilgrepp, en lacuna med klingande, hånfullt skratt omkring. Kvinnorna är impudentes, männen är "subdued by priapic women", nästan en slags baccusartad rit, tänk på de galna bacchanterna, men här är det kanske en än mer sexuell exstas, ej så mycket gudomligt inspirerad. (Keine ahnung)
Några citat från just detta fragment så ni förstår hur galen och grov den är:
"The maid, whose name was Psyche, now carefully spread a rug on the marble floor, and endeavored to rouse my member into activity, but it lay cold as a thousand deaths could make it. Ascyltos had muffled his head in his mantle, having doubtless learned from experience the peril of meddling with other people's secrets. Meantime Psyche produced two ribbons from her bosom, and proceeded to tie our hands with one and our feet with the other.
...
"What!" put in Quartilla, "has Encolpius drunk up all our stock of satyrion?" and her sides shook with pretty merriment. Eventually not even Giton could contain his mirth, particularly when the little girl threw her arms round his neck, and gave the boy, who showed no signs of reluctance, a thousand kisses.
...We should have cried out for help in our unhappy plight, but there was no one to hear us and besides Psyche pricked my cheeks with her hair pin every time I tried to call upon my fellow countrymen for succor, while at the same time the other girl threatened Ascyltos with a brush dipped in satyrion. Finally there entered a catamite, tricked out in a coat of chestnut frieze, and wearing a sash, who would alternately writhe his buttocks and bump against us, and beslaver us with the most evil-smelling kisses, until Quartilla, holding a whalebone wand in her hand and with skirts tucked up, ordered him to give the poor fellows quarter. Then we all three swore the most solemn oaths the horrid secret should die with us.
...
Then, his poetry exhausted, he spat a most stinking kiss in my face; before long he mounted on the couch where I lay and exposed me by force in spite of my resistance. He labored hard and long to bring up my member, but in vain. Streams of gummy paint and sweat poured from his heated brow, and such a lot of chalk filled the wrinkles of his cheeks, you might have thought his face was an old dilapidated wall with the plaster crumbling away in the rain."
Och sedan, iuvenes, blir det faktiskt för snuskigt, med fullbordade barnbröllop och kreativa penetrationer, och då jag är en pryd skolfröken i själ och sinne, samt att det inte riktigt rör de bitarna av den fragmentariska texten får ni läsa på eget bevåg.
Men poängen är att kvinnornas skratt förhånar och förvirrar. De försvagas som än och "are weakened as narrator".
Nästa text, Juvenalis, är ej i fragment desto värre. Det var stycken ur Juvenalis sjätte satir, "Matronornas sedefördärv" som granskats närmare och de verserna ”brings patriarchys worst nightmare into wiew”.
Juvenalis sjätte satir är poetens avrådan till vännen Postumus att gifta sig, önskan om äktenskap är en slags dödsönskan, och Postumus dör sedan för sin hustrus händer.
Hela poemet präglas av ”Juvenalis hysteriska [sic] kommentarer” rörande kvinnor och deras allmänna otäckhet. Det är det typiska fear of the oppressed by the oppressor” som man kan skönja. En skräck för döden för dessa kvinnors händer och denna skräck kan sålunda leda till vansinne, och man ska aldrig glömma att galenskap medför en förlust av ställning, en pater familias kunde förlora sin auktoritet pga insania.
Transgresiviteten är stark i Juv.6, kvinnorna här är matronor som springer vilda om nätterna, det besudlar altare och helgedomar genom att kissa på dem, de har en hög sexualdrift, de hetsar varandra tills männen släpps in och en av dem går så långt att hon säger ”Homo sum”, jag är människa/man, en tanke som inte passade sig för det täcka könet vid den tiden. Dessa riter runt Bona dea iakttas, det hela påminner om Orestes ödesdigra tjuvgluttande på backanterna.
Översättning, mycket putsad och lätt censurerad:
It is there that they set down their litters at night, and befoul the image of the Goddess, playing their filthy pranks for the moon to witness. Thence home they go; while you, when daylight comes, and you are on your way to salute your mighty friends, will trend upon the traces of your wife's abominations. Well known to all are the mysteries of the Good Goddess, when the flute stirs the loins and the Maenads of Priapus sweep along, frenzied alike by the horn-blowing and the wine, whirling their locks and howling. What foul longings burn within their breasts! What cries they utter as the passion palpitates within! How drenched their limbs in torrents of old wine! Saufeia challenges the slave-girls to a contest. Her agility wins the prize, but she has herself in turn to bow the knee to Medullina. And so the palm remains with the mistress, whose exploits match her birth! There is no pretence as in a game; all is enacted to the life in a manner that warm the cold blood of a Priam or a Nestor. And now impatient nature can wait no longer: woman shows herself as she is, and the cry comes from every corner of the den, "Now we can act! Let in the men!" If one favoured youth is asleep, another is bidden to put on his cowl and hurry along; if better cannot be got, a run is made upon the slaves; if they too fail, the water-carrier will be paid to come in. . . . O would that our ancient practices, or at least our public rites, were not polluted by scenes like these! But every Moor and Indian knows who was the she-lutist who brought a yard bigger than the two Anticatos of Caesar into a place whence every buckmouse scuttles away conscious of his virility, and in which every picture of the male form must be veiled. [...] I hear all this time the advice of my old friends--"Put on a lock and keep your wife indoors." Yes, but who will ward the warders? The wife arranges accordingly and begins with them. High or low their passions are all the same.
Efter detta rather shocking paper från Plaza var det dags för den punkt på programmet som jag egentligen var ditrest för Mathilde Skoies föredrag om Sulpicia; Reading Sulpicia:(Em)plotting love.
Symposiet hade som helhet en stor dragningskraft men denna programpunkt gjorde att jag faktiskt tog mig till U-a; jag (försöker) läsa elegi för närvarande, samt att jag läst Skoies bok med stor behållning. (Äsch, låt oss vara ärliga,jag önskar att jag skrivit den.) Hela idén med kommentarshistoria fascinerar mig, och jag tycker det är quite briljant att välja en ändå så avgränsad författare som Sulpicia, på vilken dessutom synen ändrats så radikalt över tid.
Hon berättade kort om de olika kommentatorerna som hon analyserat i sin bok, såsom Scaliger; "the hero of the cleansing of the text", Gruppe som såg Sulpicia som sin tids Bettina von Arnim, med allt det innebär, och Smit som ansåg att hon var en variant på Daisy Miller.
Jag tänker inte alls gå in på Sulpicias poesi eller dylikt just nu, jag vill faktiskt någon gång bli klar med min sammanfattning av symposiet, men detta bör sägas om Skoie, att hon var nog den bästa föreläsaren på dessa två dagar. Det fanns andra papers som var mer inträngande i sitt ämne, och svårare och mer nydanande, men hon var en underbart enthusiastisk föreläsare, jag tror ordet vi söker är dynamisk, fast med små skutt.
Sålunda, delirious av hjältedyrkan var jag ju tvungen att kasta mig fram och hälsa när hon talat klart. Jag ville väl mest falla henne om halsen, men då hon först skulle avsluta ett smatal med någon som hann före mig till målet, kunde jag lugna mig en smula, och när det blev min tur berätta hur mycket jag tyckte om hennes bok. Det verkade som hen uppskattade komplimanden samt att hon hade en viss erfarenhet i att hantera svettiga, dyrkande, bakfulla doktorander.
Under promenaden bort till lunchen hann vi prata lite kommentatorshistoria, och hon både kände till och gillade Ellis Catulluskommentar och jag var knäsvag av lycka. Vilken förmiddag!
Orkar jag berätta om eftermiddagen? Nästan i mål...
Eros III
Fanns en liten notis i gårdagens DN (måndagens) om utställningen "The Warren cup: Sex and Society in ancient Greece and Rome" på British Museum i London.
En beskrivning av Warren koppen:
"The scenes on each side shows two pairs of male lovers. On one side the erastes (older, active lover) is bearded and wears a wreath while the eromenos (younger 'beloved', passive) is a beardless youth. A servant tentatively comes through a door. In the background is a draped textile, and a kithara (lyre) resting on a chest. In the scene on the other side the erastes is beardless, while the eromenos is just a boy. Auloi (pipes) are suspended over the background textile, and folded textiles are lying on a chest. The surroundings suggest a cultured, Hellenized setting with music and entertainment.
Representations of sexual acts are widely found in Roman art, on glass and pottery vessels, terracotta lamps and wall-paintings in both public and private buildings. They were thus commonly seen by both sexes, and all sections of society. The Romans had no concept of, or word for, homosexuality, while in the Greek world the partnering of older men with youths was an accepted element of education. The Warren Cup reflects the customs and attitudes of this historical context, and provides us with an important insight into the culture that made and used it."
Om någon har vägarna förbi...
En beskrivning av Warren koppen:
"The scenes on each side shows two pairs of male lovers. On one side the erastes (older, active lover) is bearded and wears a wreath while the eromenos (younger 'beloved', passive) is a beardless youth. A servant tentatively comes through a door. In the background is a draped textile, and a kithara (lyre) resting on a chest. In the scene on the other side the erastes is beardless, while the eromenos is just a boy. Auloi (pipes) are suspended over the background textile, and folded textiles are lying on a chest. The surroundings suggest a cultured, Hellenized setting with music and entertainment.
Representations of sexual acts are widely found in Roman art, on glass and pottery vessels, terracotta lamps and wall-paintings in both public and private buildings. They were thus commonly seen by both sexes, and all sections of society. The Romans had no concept of, or word for, homosexuality, while in the Greek world the partnering of older men with youths was an accepted element of education. The Warren Cup reflects the customs and attitudes of this historical context, and provides us with an important insight into the culture that made and used it."
Om någon har vägarna förbi...
Monday, May 15, 2006
Eros II
Efter lunch fortsatte symposiet, men med dåliga auspicier, ty Tomas Hägg, som skulle föreläst, var tydligen sjuk. Hans paper lästes dock upp då det anknöt nära till den följande föreläsniningen i eftermiddagssessionen, betitlad Eros goes East Parthenope the virgin meets Varniq the ardent lover.
Det lades upp några overhead bilder på Tomas Hägg då hans text lästes, så att man skulle få en slags helhetsupplevelse, en av bilderna var från då han installerades som hedersdoktor i Athen, och den regalian var särdeles imponerande.
Nåväl, vad han främst skulle tala om var romanen Parthenope, en fragmentariskt bevarad sådan, som han nyligen författat en bok om.
Linnér skriver i sin recension av Häggs Parthenope. Selected Studies in Ancient Greek Fiction :
"Den andra frågan - för vilka skapades romanen? - debatteras fortfarande livligt. Ett sannolikt svar är att kvinnorna redan från början var en intressant målgrupp. Läsförmågan ökade i hellenistisk tid, och det fanns högt bildade kvinnor. De tidiga romanerna sysslade gärna med kvinnor - särskilt tydligt är detta i de båda skrifter som nämndes inledningsvis - och med psykologi, känslor och privatliv. Studier från senare år visar att romanernas hjältinnor beskrivs på ett sympatiskt och levande sätt som skulle göra det lätt för samtida emanciperade kvinnor att identifiera sig med dem."
Bryn Mawr recensionen belyser boken från andra aspekter, men det som diskuterades på detta symposium, Häggs paper hade titeln Eros and erotika in the Parthenope romance, var hur Eros själv har framställts och beskrivits.
Eros, eller dess personifikation bör vara ung, då sådana känslor hör ungdomen till, och redan hos Platon omtalas han som "unge Eros". Vidare är han, för att citera från min kladdiga anteckningar "an agitation of the mind, increased by familiarity".
Beskrivningen av honom med vingar finns bekräftad hos en del antika författare, som Propertius och Quintilianus, och även i (pseudo-)Senecas Octavia.
Ett lösryckt citat, klottrat mitt på sidan, jag tror det är fråm Troades:
"Mortals call all acts of foolishness Afrodite."
Det var, som sagt, av vikt att Häggs paper lästes då nästa hörde noga samman med den.
Det var helt enkelt skillnaderna eller likheterna mellan den grekiska Parthenope och dess persiska variant som skulle diskuteras. Man kan citera direkt från Bryn Mawr recensionen:
"A postscript to this article announces another surprising discovery: the recognition of an eleventh-century Persian romance, Vamiq and 'Adhra, as a close adaptation of the same Greek novel. A critical edition of the fragments of both works, together with a detailed treatment of the relationship between them, can be found in The Virgin and Her Lover, published by Hägg and his co-discoverer Bo Utas in 2003. The present volume contains three earlier articles arising from the discovery. The first, a review of the principal papyrus fragment of the Greek novel in light of the Persian material, observes how the latter preserves the scene presented in the Greek novel while significantly adapting details. Thus the Persian material facilitates reconstruction of the plot of the Greek novel but offers limited assistance in reconstructing the text of the papyrus.
In the next chapter, which surveys various possible forms of reception of Greek fiction in the Near East, Hägg traces a likely route for the transmission of Parthenope to its Persian descendant via an Arabic intermediary. The piece closes by considering stories among the Arabian Nights collection previously identified as derived in part from Greek novels. Particularly intriguing is Hägg's final speculation, that a frame story for one of these tales, which narrates the search for a story more wonderful than any previously heard, offers a possible model for the transmission of Greek romances to the East"
Och det är just denna Bo Utas som uppträde härnäst på scenen. Och hans paper fick heta Greek Eros and islamic ethos in Vâmiq and ’Adhrâ (har ingen aning om translittereringen)
Förstår ni hur spännande detta är, iuvenes?
Man tänker sig ofta och helst att den antika litteraturen är en slags sluten svär, och glömmer gärna dess tentakler ut mot arabvärlden, Bysantium och vår egen tid. (Dessa dagar gav en god översikt)
Utas berättade väl just om det som artikeln ovan sade och utvecklade därom, Han gjorde några intressanta iakttagelser, såsom i att en persisk variant av romanen står hjältinnans namn först i titeln, i en arabisk är hjältens främst.
Utas slutsats var finalement, för att citera ordagrant, ”Eros didn’t go very far east”, men kan nog säga att den bevingade (som tydligen ej här är med sina vingar, möjligtvis av metriska skäl)blott har detta lilla gästspel.
Det finns ett klottrat "Heine" mitt på sidan, men jag minns ej varför.
Jag var mycket fascinerad av detta föredrag, det var dock en sak som fick tankarna att vandra. Utas omnämnde den omtalade romanen i sin jämförelse med dess grekiska motpart såsom ”The persian version” och det var något med klangen i denna fras som satte fantasin i rörelse, det klingar lite som, tja, ”asian sensation” och jag började konstruera i tankarna ett glamrockband med just namnet "The persian version", det skulle vara mycket mattor och fransar och tassels.
Eller så kan man tänka på den dyrkade Robert Graves dikt med samma titel:
Truth-loving Persians do not dwell upon
The trivial skirmish fought near Marathon.
As for the Greek theatrical tradition
Which represents that summer's expedition
Not as a mere reconnaissance in force
By three brigades of foot and one of horse
(Their left flank covered by some obsolete
Light craft detached from the main Persian fleet)
But as a grandiose, ill-starred attempt
To conquer Greece--they treat it with contempt;
And only incidentally refute
Major Greek claims, by stressing what repute
The Persian monarch and Persian nation
Won by this salutary demonstration:
Despite a strong defence and adverse weather
All arms combined mangificently together.
Jag avvek faktiskt innan den sista sessionen Loving reading indeed: narrative and poetics in the Greek novel, varvid föreläsningen skulle vara The end of the greek novel och diskussionen lång, men det hade varit mycket fest för mig kvällen innan, och huvudet som fungerat av ren viljekraft och adrenalin och fascination, började sloka, och det fick vara.
Fortsättning följer...
Det lades upp några overhead bilder på Tomas Hägg då hans text lästes, så att man skulle få en slags helhetsupplevelse, en av bilderna var från då han installerades som hedersdoktor i Athen, och den regalian var särdeles imponerande.
Nåväl, vad han främst skulle tala om var romanen Parthenope, en fragmentariskt bevarad sådan, som han nyligen författat en bok om.
Linnér skriver i sin recension av Häggs Parthenope. Selected Studies in Ancient Greek Fiction :
"Den andra frågan - för vilka skapades romanen? - debatteras fortfarande livligt. Ett sannolikt svar är att kvinnorna redan från början var en intressant målgrupp. Läsförmågan ökade i hellenistisk tid, och det fanns högt bildade kvinnor. De tidiga romanerna sysslade gärna med kvinnor - särskilt tydligt är detta i de båda skrifter som nämndes inledningsvis - och med psykologi, känslor och privatliv. Studier från senare år visar att romanernas hjältinnor beskrivs på ett sympatiskt och levande sätt som skulle göra det lätt för samtida emanciperade kvinnor att identifiera sig med dem."
Bryn Mawr recensionen belyser boken från andra aspekter, men det som diskuterades på detta symposium, Häggs paper hade titeln Eros and erotika in the Parthenope romance, var hur Eros själv har framställts och beskrivits.
Eros, eller dess personifikation bör vara ung, då sådana känslor hör ungdomen till, och redan hos Platon omtalas han som "unge Eros". Vidare är han, för att citera från min kladdiga anteckningar "an agitation of the mind, increased by familiarity".
Beskrivningen av honom med vingar finns bekräftad hos en del antika författare, som Propertius och Quintilianus, och även i (pseudo-)Senecas Octavia.
Ett lösryckt citat, klottrat mitt på sidan, jag tror det är fråm Troades:
"Mortals call all acts of foolishness Afrodite."
Det var, som sagt, av vikt att Häggs paper lästes då nästa hörde noga samman med den.
Det var helt enkelt skillnaderna eller likheterna mellan den grekiska Parthenope och dess persiska variant som skulle diskuteras. Man kan citera direkt från Bryn Mawr recensionen:
"A postscript to this article announces another surprising discovery: the recognition of an eleventh-century Persian romance, Vamiq and 'Adhra, as a close adaptation of the same Greek novel. A critical edition of the fragments of both works, together with a detailed treatment of the relationship between them, can be found in The Virgin and Her Lover, published by Hägg and his co-discoverer Bo Utas in 2003. The present volume contains three earlier articles arising from the discovery. The first, a review of the principal papyrus fragment of the Greek novel in light of the Persian material, observes how the latter preserves the scene presented in the Greek novel while significantly adapting details. Thus the Persian material facilitates reconstruction of the plot of the Greek novel but offers limited assistance in reconstructing the text of the papyrus.
In the next chapter, which surveys various possible forms of reception of Greek fiction in the Near East, Hägg traces a likely route for the transmission of Parthenope to its Persian descendant via an Arabic intermediary. The piece closes by considering stories among the Arabian Nights collection previously identified as derived in part from Greek novels. Particularly intriguing is Hägg's final speculation, that a frame story for one of these tales, which narrates the search for a story more wonderful than any previously heard, offers a possible model for the transmission of Greek romances to the East"
Och det är just denna Bo Utas som uppträde härnäst på scenen. Och hans paper fick heta Greek Eros and islamic ethos in Vâmiq and ’Adhrâ (har ingen aning om translittereringen)
Förstår ni hur spännande detta är, iuvenes?
Man tänker sig ofta och helst att den antika litteraturen är en slags sluten svär, och glömmer gärna dess tentakler ut mot arabvärlden, Bysantium och vår egen tid. (Dessa dagar gav en god översikt)
Utas berättade väl just om det som artikeln ovan sade och utvecklade därom, Han gjorde några intressanta iakttagelser, såsom i att en persisk variant av romanen står hjältinnans namn först i titeln, i en arabisk är hjältens främst.
Utas slutsats var finalement, för att citera ordagrant, ”Eros didn’t go very far east”, men kan nog säga att den bevingade (som tydligen ej här är med sina vingar, möjligtvis av metriska skäl)blott har detta lilla gästspel.
Det finns ett klottrat "Heine" mitt på sidan, men jag minns ej varför.
Jag var mycket fascinerad av detta föredrag, det var dock en sak som fick tankarna att vandra. Utas omnämnde den omtalade romanen i sin jämförelse med dess grekiska motpart såsom ”The persian version” och det var något med klangen i denna fras som satte fantasin i rörelse, det klingar lite som, tja, ”asian sensation” och jag började konstruera i tankarna ett glamrockband med just namnet "The persian version", det skulle vara mycket mattor och fransar och tassels.
Eller så kan man tänka på den dyrkade Robert Graves dikt med samma titel:
Truth-loving Persians do not dwell upon
The trivial skirmish fought near Marathon.
As for the Greek theatrical tradition
Which represents that summer's expedition
Not as a mere reconnaissance in force
By three brigades of foot and one of horse
(Their left flank covered by some obsolete
Light craft detached from the main Persian fleet)
But as a grandiose, ill-starred attempt
To conquer Greece--they treat it with contempt;
And only incidentally refute
Major Greek claims, by stressing what repute
The Persian monarch and Persian nation
Won by this salutary demonstration:
Despite a strong defence and adverse weather
All arms combined mangificently together.
Jag avvek faktiskt innan den sista sessionen Loving reading indeed: narrative and poetics in the Greek novel, varvid föreläsningen skulle vara The end of the greek novel och diskussionen lång, men det hade varit mycket fest för mig kvällen innan, och huvudet som fungerat av ren viljekraft och adrenalin och fascination, började sloka, och det fick vara.
Fortsättning följer...
Eros I
Jag har senaste dagarna tagit mig en lite dator-holiday, inget surfande, mailande eller bloggande, men igår bröt jag den fastan. Jag rekommenderar verkligen en sådan paus, det rensar huvudet.
En bidragande orsak til att sagda exil från internet fungerade så pass bra är att jag var på ett tvådagarsymposium; Loving Reading: Narrative, Poetics and Eros.
Jag funderade på att live-blogga från de utmärkta föreläsningarna, men logistiken och energin fannas inte riktigt, dock tänkte jag delge er, som inte kunde vara där, några höjdpunkter.
Det hela var ett mycket ambitiöst symposium i regi av projektet Den Antika Traditionen.
Den första sessionen, dag 1, hade titeln It is time to hear your story: Narrating Eros., och den inledande föreläsningen titulerades Fifteen minutes forever: Eros and Immortality in Plato´s symposium.
jag har sidvis med anteckningar från denna, och jag var ganska betagen i beskrivningarna av Diotima, anspelningar på kärlek och odödlighet och denna djupdykning i Symposiet, men jag tvekar att delge er vad jag skrivit då min okunskap i filosofi och grekiska kanske lyser igenom.
Några mer lättillgängliga saker jag dock kan roa er med är att föreläsningen inleddes med Bowies I can't read, det refererades till Warhol, och den vackre frasen God is love, Good Night yttrades, med motiveringen att han alltid velat säga det inför ett auditorium.
Ingen rast och ingen ro, utan vi kastades rakt in i nästa erotiska narrativ, en utläggning om Meleager och Heliodora. Meleager var den som myntade ordet antologi (blomstersamling på grekiska) i sitt skapanda av vad som idag kallas the Greek anthology. Han talar om hur den bok han sammanfogar är som en krans av många olika blommor, och ordet antologi lever än idag.
Av intresse för oss församlade erotomaner fanns förstås åtskilligt, men fokus var, som titeln avslöjar, på förbindelsen med Heliodora och hur dessa placerats ut tematiskt och hur de minsann kan bli ett sammnhängande narrativ.
Ett engelskt smakprov, då de grekiska bokstäverna är knepiga:
Heliodora's garland fades, but she glows,
Shining bright, a garland for her garland.
Och sedan, som nu, var det lunch...
En bidragande orsak til att sagda exil från internet fungerade så pass bra är att jag var på ett tvådagarsymposium; Loving Reading: Narrative, Poetics and Eros.
Jag funderade på att live-blogga från de utmärkta föreläsningarna, men logistiken och energin fannas inte riktigt, dock tänkte jag delge er, som inte kunde vara där, några höjdpunkter.
Det hela var ett mycket ambitiöst symposium i regi av projektet Den Antika Traditionen.
Den första sessionen, dag 1, hade titeln It is time to hear your story: Narrating Eros., och den inledande föreläsningen titulerades Fifteen minutes forever: Eros and Immortality in Plato´s symposium.
jag har sidvis med anteckningar från denna, och jag var ganska betagen i beskrivningarna av Diotima, anspelningar på kärlek och odödlighet och denna djupdykning i Symposiet, men jag tvekar att delge er vad jag skrivit då min okunskap i filosofi och grekiska kanske lyser igenom.
Några mer lättillgängliga saker jag dock kan roa er med är att föreläsningen inleddes med Bowies I can't read, det refererades till Warhol, och den vackre frasen God is love, Good Night yttrades, med motiveringen att han alltid velat säga det inför ett auditorium.
Ingen rast och ingen ro, utan vi kastades rakt in i nästa erotiska narrativ, en utläggning om Meleager och Heliodora. Meleager var den som myntade ordet antologi (blomstersamling på grekiska) i sitt skapanda av vad som idag kallas the Greek anthology. Han talar om hur den bok han sammanfogar är som en krans av många olika blommor, och ordet antologi lever än idag.
Av intresse för oss församlade erotomaner fanns förstås åtskilligt, men fokus var, som titeln avslöjar, på förbindelsen med Heliodora och hur dessa placerats ut tematiskt och hur de minsann kan bli ett sammnhängande narrativ.
Ett engelskt smakprov, då de grekiska bokstäverna är knepiga:
Heliodora's garland fades, but she glows,
Shining bright, a garland for her garland.
Och sedan, som nu, var det lunch...
Sunday, May 14, 2006
Loebiana redux
jag är så otäck fruktansvärt pank, mitt konto gapar tomt och ekande, på grund av den där förbaskade bil-döden, dubbla hyror och ett evigt flängande mellan våra universitets-städer.
Sålunda var det en otäck upplevelse att vandra in på Hedengrens och upptäcka att de minsann firade publiceringen av Loebs fembundrade volym med att erbjuda en att plocka åt sig 3 av dessa älskliga böcker för priset av två.
Denna fina butik hade även lagt fram åtskilliga brochyrer och kataloger från Loeb, samt saluförde dessutom deras jubileumsbok "The Loeb Classical Library Reader" i en behändig pocket (ca 150 kr, vill jag minnas).
Jag drabbades av vertigo, av lusta, av habegär och trots min fattigdom kunde jag inte låta bli att välja de som jag skulle handlat om det funnits de ekonomiska resurserna. Jag var (oh joy!) i sällskap med Den Blivande Diplomaten, och hon såg väl olyckan i mina ögon och erbjöd sig att låna mig pengarna med synnerligen generösa återbetalningsvillkor. Kunde jag tacka nej till ett sådant erbjudande utan att skymfa vår vänskap? Hon hade skådat in i min själ och sett dess innersta behov.
Jag blev sålunda, tack vare DBD:s enorma generositet, lycklig ägare till de två röda Suetonius-volymerna (har visserligen Graves översättning men det är alltid skoj att ha flera tolkningar och det är underbart med parallel text)och sålunda även, helt gratis, en tjusig Horatius, vilket ändå ska läsas framöver.
Jag fick sålunda den härliga grönvita kassen i min hand, tyngd av mina älsklingar, och DBD erbjöds av damen i kassan, då hon inköpte lektyr för egen del, att även hon få en sådan kasse "som motvikt till den du har" med föraktfull blick på DBD:s Åhléns påse. Stureplan, darling!
Jag har ingen aning om hur länge denna hyllning till Loeb pågår, så skynda dit. De röda latinska var ganska avplockade, men det fanns överföd av de gröna grekiska kvar.
(Jag fick en del fina kommentarer på det första jag skrev om Loeb, (K) hade sina egna minnen om den rödgröna röran och David hade förhoppningen att det skulle kunna vara ett njutbart sätt att lära sig latin. Det kan nog gå, och det är ett utmärkt sätt att läsa de klassiska texterna med en parallel text på originalet, då man kan börja fundera på vissa ocd och filosofera över dess valör. Lycka till!)
Jag hoppas dock att detta inte är en utrensning av Loeb och ett avslutande av den serien hos Hedengrens, jag tycker ju så mycket om att stryka med handen över dem, det är närapå religiöst att besöka den hyllan.
I samma bokhylla hos Hedengrens bor några volymer från The Clay Sanskrit Library , ett nyligen påbörjat försök att göra för sanskrit vad Loeb gjort för grekiska och latin:
"Forty-three leading scholars from nine countries are cooperating to produce fresh new translations that combine readability and accuracy. The first fifteen titles appeared in 2005, co-published by NYU Press and the JJC Foundation; four more will appear in May 2006, followed by another seven in July 2006. Within the next five years the Clay Sanskrit Library will grow to about a hundred titles. The selection will focus on drama, poetry and novels, together with the famous epics."
Jag önskar dem all lycka. Även denna serie är otroligt snygg och är i sanning ett smycke för en bokhylla.
Även innehållet synes spännande. Ta "Love Lyrics" som exempel:
"In the eleventh century, Bílhana composed his intense “Fifty Stanzas of a Thief,” a thief’s rhythmic remembrance, in the moments before his execution, of robbing a princess’s affections, and the clandestine pleasures of their love in both separation and enjoyment. The flavor of all these poems is the universalized aesthetic experience of love.
Still when alone I recollect the smile
Which tasted nectar-sweet upon her lip;
I see the fastenings of her braided hair
Slip from their place, and see the garlands slip;
The wandering gaze, the string of pearls which rests
Kissing a pair of full uplifted breasts.
—“The Love Thief”
Ytterligare en serie (som finns hos Hedengrens) som jag beundrar initiativet till, och dess utsökta formgivning, för att inte tala om själva texterna, är det relativt nystartade The I Tatti Renaissance Library:
"...The I Tatti Renaissance Library aims to make available to a broad readership the most significant literary, historical, and philosophical works of the Italian Renaissance written in Latin. The Latin works of Italian humanists and thinkers from Petrarch to Giordano Bruno constitute a major literary tradition, but one that has become a kind of Atlantis or lost continent, sunken between the two great continents of classical literature and the modern vernacular literatures.
Yet for over two centuries the finest writers and intellectuals of Renaissance Italy devoted themselves to restoring and emulating the literary traditions of Graeco-Roman antiquity. Thousands of writers composed tens of thousands of works in Renaissance Latin, including many works of genius--a coruscating display of literary, historical, and philosophical talent that also provides a key to understanding the world of Michelangelo, Leonardo da Vinci, and other great artists of the Renaissance. The goal of the I Tatti series is to raise this lost continent of literature to the surface once more and allow students and scholars to explore its hidden treasures."
Husguden TLS säger följande om den:
The Loeb Classical Library...has been of incalculable benefit to generations of scholars...It seems certain that the I Tatti Renaissance Library will serve a similar purpose for Renaissance Latin texts, and that, in addition to its obvious academic value, it will facilitate a broadening base of participation in Renaissance Studies...These books are to be lauded not only for their principles of inclusivity and accessibility, and for their rigorous scholarship, but also for their look and feel. Everything about them is attractive: the blue of their dust jackets and cloth covers, the restrained and elegant design, the clarity of the typesetting, the quality of the paper, and not least the sensible price. This is a new set of texts well worth collecting.
--Kate Lowe, Times Literary Supplement
Den här skulle jag verkligen, verkligen vilja ha:
"After the composition of the Decameron, and under the influence of Petrarch's humanism, Giovanni Boccaccio(1313-1375) devoted the last decades of his life to compiling encyclopedic works in Latin. Among them is Famous Women, the first collection of biographies in Western literature devoted exclusively to women. The 106 women whose life stories make up this volume range from the exemplary to the notorious, from historical and mythological figures to Renaissance contemporaries. In the hands of a master storyteller, these brief biographies afford a fascinating glimpse of a moment in history when medieval attitudes toward women were beginning to give way to more modern views of their potential."
Det är lustigt, jag köper numer ytterst sällan dyra kläder och skor och annat frivolt, utan allt går till böcker. Mognad eller tristess?
Sålunda var det en otäck upplevelse att vandra in på Hedengrens och upptäcka att de minsann firade publiceringen av Loebs fembundrade volym med att erbjuda en att plocka åt sig 3 av dessa älskliga böcker för priset av två.
Denna fina butik hade även lagt fram åtskilliga brochyrer och kataloger från Loeb, samt saluförde dessutom deras jubileumsbok "The Loeb Classical Library Reader" i en behändig pocket (ca 150 kr, vill jag minnas).
Jag drabbades av vertigo, av lusta, av habegär och trots min fattigdom kunde jag inte låta bli att välja de som jag skulle handlat om det funnits de ekonomiska resurserna. Jag var (oh joy!) i sällskap med Den Blivande Diplomaten, och hon såg väl olyckan i mina ögon och erbjöd sig att låna mig pengarna med synnerligen generösa återbetalningsvillkor. Kunde jag tacka nej till ett sådant erbjudande utan att skymfa vår vänskap? Hon hade skådat in i min själ och sett dess innersta behov.
Jag blev sålunda, tack vare DBD:s enorma generositet, lycklig ägare till de två röda Suetonius-volymerna (har visserligen Graves översättning men det är alltid skoj att ha flera tolkningar och det är underbart med parallel text)och sålunda även, helt gratis, en tjusig Horatius, vilket ändå ska läsas framöver.
Jag fick sålunda den härliga grönvita kassen i min hand, tyngd av mina älsklingar, och DBD erbjöds av damen i kassan, då hon inköpte lektyr för egen del, att även hon få en sådan kasse "som motvikt till den du har" med föraktfull blick på DBD:s Åhléns påse. Stureplan, darling!
Jag har ingen aning om hur länge denna hyllning till Loeb pågår, så skynda dit. De röda latinska var ganska avplockade, men det fanns överföd av de gröna grekiska kvar.
(Jag fick en del fina kommentarer på det första jag skrev om Loeb, (K) hade sina egna minnen om den rödgröna röran och David hade förhoppningen att det skulle kunna vara ett njutbart sätt att lära sig latin. Det kan nog gå, och det är ett utmärkt sätt att läsa de klassiska texterna med en parallel text på originalet, då man kan börja fundera på vissa ocd och filosofera över dess valör. Lycka till!)
Jag hoppas dock att detta inte är en utrensning av Loeb och ett avslutande av den serien hos Hedengrens, jag tycker ju så mycket om att stryka med handen över dem, det är närapå religiöst att besöka den hyllan.
I samma bokhylla hos Hedengrens bor några volymer från The Clay Sanskrit Library , ett nyligen påbörjat försök att göra för sanskrit vad Loeb gjort för grekiska och latin:
"Forty-three leading scholars from nine countries are cooperating to produce fresh new translations that combine readability and accuracy. The first fifteen titles appeared in 2005, co-published by NYU Press and the JJC Foundation; four more will appear in May 2006, followed by another seven in July 2006. Within the next five years the Clay Sanskrit Library will grow to about a hundred titles. The selection will focus on drama, poetry and novels, together with the famous epics."
Jag önskar dem all lycka. Även denna serie är otroligt snygg och är i sanning ett smycke för en bokhylla.
Även innehållet synes spännande. Ta "Love Lyrics" som exempel:
"In the eleventh century, Bílhana composed his intense “Fifty Stanzas of a Thief,” a thief’s rhythmic remembrance, in the moments before his execution, of robbing a princess’s affections, and the clandestine pleasures of their love in both separation and enjoyment. The flavor of all these poems is the universalized aesthetic experience of love.
Still when alone I recollect the smile
Which tasted nectar-sweet upon her lip;
I see the fastenings of her braided hair
Slip from their place, and see the garlands slip;
The wandering gaze, the string of pearls which rests
Kissing a pair of full uplifted breasts.
—“The Love Thief”
Ytterligare en serie (som finns hos Hedengrens) som jag beundrar initiativet till, och dess utsökta formgivning, för att inte tala om själva texterna, är det relativt nystartade The I Tatti Renaissance Library:
"...The I Tatti Renaissance Library aims to make available to a broad readership the most significant literary, historical, and philosophical works of the Italian Renaissance written in Latin. The Latin works of Italian humanists and thinkers from Petrarch to Giordano Bruno constitute a major literary tradition, but one that has become a kind of Atlantis or lost continent, sunken between the two great continents of classical literature and the modern vernacular literatures.
Yet for over two centuries the finest writers and intellectuals of Renaissance Italy devoted themselves to restoring and emulating the literary traditions of Graeco-Roman antiquity. Thousands of writers composed tens of thousands of works in Renaissance Latin, including many works of genius--a coruscating display of literary, historical, and philosophical talent that also provides a key to understanding the world of Michelangelo, Leonardo da Vinci, and other great artists of the Renaissance. The goal of the I Tatti series is to raise this lost continent of literature to the surface once more and allow students and scholars to explore its hidden treasures."
Husguden TLS säger följande om den:
The Loeb Classical Library...has been of incalculable benefit to generations of scholars...It seems certain that the I Tatti Renaissance Library will serve a similar purpose for Renaissance Latin texts, and that, in addition to its obvious academic value, it will facilitate a broadening base of participation in Renaissance Studies...These books are to be lauded not only for their principles of inclusivity and accessibility, and for their rigorous scholarship, but also for their look and feel. Everything about them is attractive: the blue of their dust jackets and cloth covers, the restrained and elegant design, the clarity of the typesetting, the quality of the paper, and not least the sensible price. This is a new set of texts well worth collecting.
--Kate Lowe, Times Literary Supplement
Den här skulle jag verkligen, verkligen vilja ha:
"After the composition of the Decameron, and under the influence of Petrarch's humanism, Giovanni Boccaccio(1313-1375) devoted the last decades of his life to compiling encyclopedic works in Latin. Among them is Famous Women, the first collection of biographies in Western literature devoted exclusively to women. The 106 women whose life stories make up this volume range from the exemplary to the notorious, from historical and mythological figures to Renaissance contemporaries. In the hands of a master storyteller, these brief biographies afford a fascinating glimpse of a moment in history when medieval attitudes toward women were beginning to give way to more modern views of their potential."
Det är lustigt, jag köper numer ytterst sällan dyra kläder och skor och annat frivolt, utan allt går till böcker. Mognad eller tristess?
Tuesday, May 09, 2006
tersus atque elegans
Jag har idag tagit ett beslut.
Jag har bestämt mig för att sluta banka pannan blodig mot Terentius och dess dj-vla metrik och jag är så trött på dess sitcom-artade handling (alla bara springer runt och tjuvlyssnar på varandra), och istället blott läsa Tibullus och helhjärtat njuta av den underbara poesin.
Jaja, förr eller senare måste dramat bemästras, men kanske inte just nu?
Ligger efter i allt, är odiciplinerad och hatttar omkring planlöst, men det är sol!
Jag har bestämt mig för att sluta banka pannan blodig mot Terentius och dess dj-vla metrik och jag är så trött på dess sitcom-artade handling (alla bara springer runt och tjuvlyssnar på varandra), och istället blott läsa Tibullus och helhjärtat njuta av den underbara poesin.
Jaja, förr eller senare måste dramat bemästras, men kanske inte just nu?
Ligger efter i allt, är odiciplinerad och hatttar omkring planlöst, men det är sol!
Sunday, May 07, 2006
lectio
Intresserad av att lära dig grunderna i latin, men det där med grammatisk terminologi är verkligen inte din grej? En viss introduktion hittar du här i så fall:
http://www.cherryh.com/www/latin1.htm
Förklaringen av vokativ:
"As a matter of fact, if poor Caesar had gotten a chance to finish his sentence, [Et tu, Brute,] the rest of it would have been....you guessed it.....Caesarem occidis! And the complete meaning would have been, "Even you, Brutus, are murdering Caesar!"
Unfortunately the assassins gave him no time to be grammatical.
Oh. What's that funny form of Brutus? It's actually pronounced at both ends: BROO-tay. It happens to be a special form of the word for male names when you talk TO men. No other type of word does that. Just men's names. It was actually rude to start a sentence with a man's name in that form. It had the effect of "Hey! You!"
http://www.cherryh.com/www/latin1.htm
Förklaringen av vokativ:
"As a matter of fact, if poor Caesar had gotten a chance to finish his sentence, [Et tu, Brute,] the rest of it would have been....you guessed it.....Caesarem occidis! And the complete meaning would have been, "Even you, Brutus, are murdering Caesar!"
Unfortunately the assassins gave him no time to be grammatical.
Oh. What's that funny form of Brutus? It's actually pronounced at both ends: BROO-tay. It happens to be a special form of the word for male names when you talk TO men. No other type of word does that. Just men's names. It was actually rude to start a sentence with a man's name in that form. It had the effect of "Hey! You!"
Saturday, May 06, 2006
Finis
Då jag äntligen tog mig samman för ett tag sedan och skrev in mig på Bryn Mawr mailinglistan (recensioner av böcker rörande antiken, medeltiden och liknande) har jag fått en mängd mer eller mindre intressanta utskick i lådan.
En som fångade min uppmärksamhet var recensionen av Lee T. Pearcys The Grammar of Our Civility: Classical Education in America.
De klassiska språken har en lite annan ställning i USA än vad de har här i gamla goda Europa:
"Early American education reflected traditional English education, which
centered on Classics. By the mid 18th century, Americans began to
question the importance of a classically-based education at a time that
demanded practical knowledge: "the debate over the merits of practical
versus liberal education became a debate about the merits and
usefulness of classical studies". Reformers such as Benjamin Rush
and Thomas Paine, for example, viewed a classically-based education as
an element of Old World tyranny and demanded the removal of Greek and
Latin from American schools. Despite these attitudes, P. asserts that,
"the idea of our nation grew out of a dialogue between the founders and
the ancient world, and from the columns in our Capitol to the Latin on
our currency, superficial signs of their engagement with Greek and
Roman antiquity are everywhere". After the establishment of the
new nation, however, even Thomas Jefferson questioned the value of
classical models for the nation's future. By the 1830's, Classics had
moved from the center of American education to the periphery, and
Tocqueville's Democracy in America suggests that Americans were
becoming civilized in a way that did not rely on knowledge of
antiquity. By Jackson's presidency, "Classics moved from the arena of
political life into the academic world of schools and universities"
Det finns även intressanta resonemang om dess fortsatta relevans:
In Chapter 3, "Finis: Four Arguments Against Classics," P. relates four
arguments that demonstrate why Latin is in danger of being taught as
frequently as Akkadian or ancient Sumerian or even of disappearing from
formal higher education, "as ancient Greek nearly has already" (86).
The first, simply put, asserts that, "because the study of Greek and
Latin no longer serves any social function, Latin should no longer be
studied". This argument takes two forms. The first (weaker
version) suggests that Latin has no practical value, but is refutable
on the grounds that "the value of many subjects. . .lies in what they
do to students' minds, not in their content".
The second (stronger version) suggests that Latin and Classics, in general, have become alienated from their socio-economic base: "the self-conscious governing
class whose tastes, values, and attitudes classical education was
intended to form has vanished, and with it the social function of that
education".
The second argument regards the study of Latin and
Greek as an elitist activity that acts as a barrier to understanding
antiquity for all but the best students. In addition, the argument
continues, "Latin. . .presents an especially clear and enduring case of
the unbreakable link between language and the oppression of elitist
patriarchy".
The third argument against (the curricular subject
called) Latin holds that because grammar cannot describe the world
studying grammar is actually harmful to the intellect: "grammar and
metaphysics, in fact, are equally suspect. Both represent doomed
totalizing attempts to master and understand a world whose diversity
forever resists all mastery and all understanding. If grammar is to be
taught at all, it must be taught as one among many fictions".
Finally, the fourth argument asserts that classical education is a
cultural practice that began in the Renaissance and "developed in
response to historical, social, and cultural needs and pressures," but
now that it is possible to be considered "educated" without much of a
knowledge of antiquity, Classics "may be on the verge of becoming
extinct."
Det hela:http://ccat.sas.upenn.edu/bmcr/2006/2006-04-38.html
Om jag berättar att jag skriver detta på min nya fina bärbara (tack Vitterhetsakademien!), sittandes på gräsmattan i solskenet, nyttjandes GU:s frikostiga trådlösa nätverk, blir ni avundsjuka då?
En som fångade min uppmärksamhet var recensionen av Lee T. Pearcys The Grammar of Our Civility: Classical Education in America.
De klassiska språken har en lite annan ställning i USA än vad de har här i gamla goda Europa:
"Early American education reflected traditional English education, which
centered on Classics. By the mid 18th century, Americans began to
question the importance of a classically-based education at a time that
demanded practical knowledge: "the debate over the merits of practical
versus liberal education became a debate about the merits and
usefulness of classical studies". Reformers such as Benjamin Rush
and Thomas Paine, for example, viewed a classically-based education as
an element of Old World tyranny and demanded the removal of Greek and
Latin from American schools. Despite these attitudes, P. asserts that,
"the idea of our nation grew out of a dialogue between the founders and
the ancient world, and from the columns in our Capitol to the Latin on
our currency, superficial signs of their engagement with Greek and
Roman antiquity are everywhere". After the establishment of the
new nation, however, even Thomas Jefferson questioned the value of
classical models for the nation's future. By the 1830's, Classics had
moved from the center of American education to the periphery, and
Tocqueville's Democracy in America suggests that Americans were
becoming civilized in a way that did not rely on knowledge of
antiquity. By Jackson's presidency, "Classics moved from the arena of
political life into the academic world of schools and universities"
Det finns även intressanta resonemang om dess fortsatta relevans:
In Chapter 3, "Finis: Four Arguments Against Classics," P. relates four
arguments that demonstrate why Latin is in danger of being taught as
frequently as Akkadian or ancient Sumerian or even of disappearing from
formal higher education, "as ancient Greek nearly has already" (86).
The first, simply put, asserts that, "because the study of Greek and
Latin no longer serves any social function, Latin should no longer be
studied". This argument takes two forms. The first (weaker
version) suggests that Latin has no practical value, but is refutable
on the grounds that "the value of many subjects. . .lies in what they
do to students' minds, not in their content".
The second (stronger version) suggests that Latin and Classics, in general, have become alienated from their socio-economic base: "the self-conscious governing
class whose tastes, values, and attitudes classical education was
intended to form has vanished, and with it the social function of that
education".
The second argument regards the study of Latin and
Greek as an elitist activity that acts as a barrier to understanding
antiquity for all but the best students. In addition, the argument
continues, "Latin. . .presents an especially clear and enduring case of
the unbreakable link between language and the oppression of elitist
patriarchy".
The third argument against (the curricular subject
called) Latin holds that because grammar cannot describe the world
studying grammar is actually harmful to the intellect: "grammar and
metaphysics, in fact, are equally suspect. Both represent doomed
totalizing attempts to master and understand a world whose diversity
forever resists all mastery and all understanding. If grammar is to be
taught at all, it must be taught as one among many fictions".
Finally, the fourth argument asserts that classical education is a
cultural practice that began in the Renaissance and "developed in
response to historical, social, and cultural needs and pressures," but
now that it is possible to be considered "educated" without much of a
knowledge of antiquity, Classics "may be on the verge of becoming
extinct."
Det hela:http://ccat.sas.upenn.edu/bmcr/2006/2006-04-38.html
Om jag berättar att jag skriver detta på min nya fina bärbara (tack Vitterhetsakademien!), sittandes på gräsmattan i solskenet, nyttjandes GU:s frikostiga trådlösa nätverk, blir ni avundsjuka då?
Perge amare
Under det senaste korta besöket i Uppsala hann jag inte bara med Valborg utan även, mei cuniculi, med att besöka Klassiska Föreningens (världens bästa förening)årsmöte.
Det formella var snabbt avklarat, styrelsen återvaldes med rungande bifall och revisionsberättelsen avnjöts. Därefter var det dags för the star attraction, en föreläsning av den förtjusande Krister Östlund på ett tema som han kallade "Konsten att avsluta ett brev".
Han är till vardags på Carolina och arbetar med Wallerprojektet (gå gärna in och klicka runt, "russinen" är skoj), men föreläser vitt och brett om diverse intressanta ämnen. Avhandlingen handlade om Johan Ihre och 1700-tals latin.
Nåväl, Östlund hade kikat närmare på korrespondensen till en tidigare skytteansk professor Johannes Schefferus (jag har nämnt två skytteanska professorer i detta blogginlägg, det måste vara rekord) och hur dessa latinska epistlar avslutats. Jag har några kladdiga anteckningar från hans föreläsning att dela med mig av om just dessa brevslut. Bildningen är Krister Östlunds, åsikterna och pladdret mitt.
Man kan dock inte säga nog om den store Schefferus, han som blott 27 år gammal kallades till den skytteanska professuren av Drottning Kristina (1648). Ingen av de ovanstående länkarne beskriver rättvist den otroliga insats han gjort för språk och filologi, Schefferus var väl den förste som plitade ihop någon slags svensk litteraturhistoria, och han skapade den första kommenterade utgåvan av Petronius Satyricon (eller som den är mer känd Cena Trimalchionis eller Trimalchios gästabud). Här ska tilläggas att Satyricon blott var fragmentariskt bevarat fram till 1650 (?) då man återfann just det kapitel som kallas Cena i Trau (av alla ställen). År 1664 kom första utgåvan, och 1665 publicerades Schefferus kommenterade version. Det är svårt att för oss att föreställa sig hur stor denne man måtte blivit i Europa med sina lärda publikationer, vi föreställer oss gärna att vi svenskar bodde i grottor fram till, tja, folkhemmets inrättande, men minns det alltid iuvenes, att vi har en lång och hedervärd lärdomshistoria att stoltsera med.
Just det, brev var det. Eller närmare bestämt brevavslut. Den lärde Schefferus mottog en imponerande mängd brev från hela Europa, detta var vanligt på den tiden, men diskuterade och lade frem teser, man utbytte information och skvaller, det var inte ovanligt för en vetenskapare att skriva/mottaga något brev om dagen. Betänk hur vi nuförtiden sitter i timtal med vår e-post och oroar oss över den obesvarade mängd som elektroniskt hopar sig, de hade det icke annorlunda.
Breven hade en viss språklig form, vissa nödvändiga fraser och formalia återkommer ständigt. Östlund hade gjort statistik över de vanligaste fraserna i Schefferus mottagna korrespondens och dessa följer nedan.
Här har ni sålunda en samling utmärkta förslag på på vad sätt ni i framtiden ni ska avrunda era epistlar, såväl formella som privata och kunna lämna det vidriga "MVH"-träsket:
Runt 40% placerade sig i följande kategori, ett hyggligt enkelt Vale med vidhäftade ömhetsbetygelser:
Vale, Clarissime Scheffere - Farväl/lev väl, mest lysande Schefferus
Vale, Vir eruditissime - Farväl du mest lärde man
Vale Corculum meum - Farväl, mitt lilla hjärta
Vale, o vale dilectum mihi caput - Farväl, o farväl du mitt älskade huvud (dvs du min favvo-person; detta ska enligt mina anteckningar vara en grecisim)
Runt 15% av avsluten inkluderade verbet amare- älska, och inga moderna teorier om homosexuell attraktion tack, dessa ska läsas i sin kontext, utan tänk istället på glädjen och sinnligheten i den internationella Respublica Litteraria som de här männen ingick i och detta "älska" ger uttryck för. Det ska snarare gripa tillbaka på amicitia - vänskap, än något annat:
Vale Vir eruditissime et me ama - Farväl du mest lärde man och älska mig
Vale Vir eximie et me amare perge - Farväl du utomordentliga man och fortsätt att älska mig
Vale Vir magne et me quod facis ama - Farväl du store man och älska mig såsom du gör
Vale Oculissime et me ama qui te pereo - Farväl du min ögonsten och älska mig som älskar dig
Det finns ytterligare en grupp på just 15%, de fraser som inkluderar verbet favere - gynna, högakta, och man kunde kanske skönja en viss tendens till att detta används av yngre till den äldre addressaten:
Vale Vir eruditissime et mihi favere perge - Farväl du mest bildade karl och fortsätt gynna mig
Vale Nobilissime Scheffere et quod facis perge favere - Farväl ädlaste Schefferus och fortsätt gynna mig, såsom du gör
Vale Vir celeberrime et mihi favorem tuum serva - Farväl du vittfrejdade man och bevara mig i din gunst
Därefter har jag uppenbarligen tappat koncentrationen, ty alla, till och med vi med blott humanistmatte i botten kan räkna ut att det saknas 30% procent för att nå upp till det föreskrivna hundratalet.
Jag började väl fundera över vad det skulle bli för mat på eftersitsen och om jag kunde ta mig ett glas vin eller två trots att jag skulle upp hiskeligt tidigt, och på varför min handstil ser ut som kilskrift och (k):s, som satt brevid, liknar arabesker och annat skönt, och vad medelåldern i rummet egentligen var (låt oss säga att man kände sig ung).
Dock har jag några ytterligare fraser nerklottrade, men jag har inga procent och bara få klokheter om dessa. Voilà:
Vale et me affectu quo soles perge complecti - Farväl och fortsätt att omfatta mig i den kärlek som du brukar
Denna fras kunde kanske räknas till någon av de tidigare grupperna, men den står bara där, ensam, mitt på raden.
Nestoreos annos imple - Uppnå/Må du uppnå Nestoreiska år
Ha! Här finnes faktiskt en anteckning av mig. Nestor ska enligt traditionen ha blivit mycket gammal, och det är sålunda en förhoppning om ett långt liv för den tilltalade.
Och slutligen;
Scripsi raptim - Jag har skrivit detta snabbt/i all hast
Detta följer oftast på korta brev, och kanske även kladdiga. Jag ser alltjämt Raptim användas som avslutning i brev och jag nyttjar det även själv ibland (det är ändå lite snyggare än "i alla hast"), även om jag föredrar Basia mille.
Efter en frågestund då det konstaderades att Erasmus hade utmärkta handböcker för brevskrivande (det fanns åtskilliga andra) var det äntligen dags för supén. När jag då satt där inklämd mellan en exegetiker och en Linné-forskare med en tallrik fantastisk pastasallad, följd av plommonkaka och nersköljd med rikligt av vin, och vår underbara ordförande läste upp UNTs beskrivning av Hermann Diels föredrag på Klassiska Föreningen 1922 (lustigt, om man ser på Wiki-sidan, synes han ha avlidit i samband med denna resa, vi tog inte bara livet av Descartes, utan även Diels) inser man återigen att detta är den bästa av föreningar. Kommer att sakna den så.
Det formella var snabbt avklarat, styrelsen återvaldes med rungande bifall och revisionsberättelsen avnjöts. Därefter var det dags för the star attraction, en föreläsning av den förtjusande Krister Östlund på ett tema som han kallade "Konsten att avsluta ett brev".
Han är till vardags på Carolina och arbetar med Wallerprojektet (gå gärna in och klicka runt, "russinen" är skoj), men föreläser vitt och brett om diverse intressanta ämnen. Avhandlingen handlade om Johan Ihre och 1700-tals latin.
Nåväl, Östlund hade kikat närmare på korrespondensen till en tidigare skytteansk professor Johannes Schefferus (jag har nämnt två skytteanska professorer i detta blogginlägg, det måste vara rekord) och hur dessa latinska epistlar avslutats. Jag har några kladdiga anteckningar från hans föreläsning att dela med mig av om just dessa brevslut. Bildningen är Krister Östlunds, åsikterna och pladdret mitt.
Man kan dock inte säga nog om den store Schefferus, han som blott 27 år gammal kallades till den skytteanska professuren av Drottning Kristina (1648). Ingen av de ovanstående länkarne beskriver rättvist den otroliga insats han gjort för språk och filologi, Schefferus var väl den förste som plitade ihop någon slags svensk litteraturhistoria, och han skapade den första kommenterade utgåvan av Petronius Satyricon (eller som den är mer känd Cena Trimalchionis eller Trimalchios gästabud). Här ska tilläggas att Satyricon blott var fragmentariskt bevarat fram till 1650 (?) då man återfann just det kapitel som kallas Cena i Trau (av alla ställen). År 1664 kom första utgåvan, och 1665 publicerades Schefferus kommenterade version. Det är svårt att för oss att föreställa sig hur stor denne man måtte blivit i Europa med sina lärda publikationer, vi föreställer oss gärna att vi svenskar bodde i grottor fram till, tja, folkhemmets inrättande, men minns det alltid iuvenes, att vi har en lång och hedervärd lärdomshistoria att stoltsera med.
Just det, brev var det. Eller närmare bestämt brevavslut. Den lärde Schefferus mottog en imponerande mängd brev från hela Europa, detta var vanligt på den tiden, men diskuterade och lade frem teser, man utbytte information och skvaller, det var inte ovanligt för en vetenskapare att skriva/mottaga något brev om dagen. Betänk hur vi nuförtiden sitter i timtal med vår e-post och oroar oss över den obesvarade mängd som elektroniskt hopar sig, de hade det icke annorlunda.
Breven hade en viss språklig form, vissa nödvändiga fraser och formalia återkommer ständigt. Östlund hade gjort statistik över de vanligaste fraserna i Schefferus mottagna korrespondens och dessa följer nedan.
Här har ni sålunda en samling utmärkta förslag på på vad sätt ni i framtiden ni ska avrunda era epistlar, såväl formella som privata och kunna lämna det vidriga "MVH"-träsket:
Runt 40% placerade sig i följande kategori, ett hyggligt enkelt Vale med vidhäftade ömhetsbetygelser:
Vale, Clarissime Scheffere - Farväl/lev väl, mest lysande Schefferus
Vale, Vir eruditissime - Farväl du mest lärde man
Vale Corculum meum - Farväl, mitt lilla hjärta
Vale, o vale dilectum mihi caput - Farväl, o farväl du mitt älskade huvud (dvs du min favvo-person; detta ska enligt mina anteckningar vara en grecisim)
Runt 15% av avsluten inkluderade verbet amare- älska, och inga moderna teorier om homosexuell attraktion tack, dessa ska läsas i sin kontext, utan tänk istället på glädjen och sinnligheten i den internationella Respublica Litteraria som de här männen ingick i och detta "älska" ger uttryck för. Det ska snarare gripa tillbaka på amicitia - vänskap, än något annat:
Vale Vir eruditissime et me ama - Farväl du mest lärde man och älska mig
Vale Vir eximie et me amare perge - Farväl du utomordentliga man och fortsätt att älska mig
Vale Vir magne et me quod facis ama - Farväl du store man och älska mig såsom du gör
Vale Oculissime et me ama qui te pereo - Farväl du min ögonsten och älska mig som älskar dig
Det finns ytterligare en grupp på just 15%, de fraser som inkluderar verbet favere - gynna, högakta, och man kunde kanske skönja en viss tendens till att detta används av yngre till den äldre addressaten:
Vale Vir eruditissime et mihi favere perge - Farväl du mest bildade karl och fortsätt gynna mig
Vale Nobilissime Scheffere et quod facis perge favere - Farväl ädlaste Schefferus och fortsätt gynna mig, såsom du gör
Vale Vir celeberrime et mihi favorem tuum serva - Farväl du vittfrejdade man och bevara mig i din gunst
Därefter har jag uppenbarligen tappat koncentrationen, ty alla, till och med vi med blott humanistmatte i botten kan räkna ut att det saknas 30% procent för att nå upp till det föreskrivna hundratalet.
Jag började väl fundera över vad det skulle bli för mat på eftersitsen och om jag kunde ta mig ett glas vin eller två trots att jag skulle upp hiskeligt tidigt, och på varför min handstil ser ut som kilskrift och (k):s, som satt brevid, liknar arabesker och annat skönt, och vad medelåldern i rummet egentligen var (låt oss säga att man kände sig ung).
Dock har jag några ytterligare fraser nerklottrade, men jag har inga procent och bara få klokheter om dessa. Voilà:
Vale et me affectu quo soles perge complecti - Farväl och fortsätt att omfatta mig i den kärlek som du brukar
Denna fras kunde kanske räknas till någon av de tidigare grupperna, men den står bara där, ensam, mitt på raden.
Nestoreos annos imple - Uppnå/Må du uppnå Nestoreiska år
Ha! Här finnes faktiskt en anteckning av mig. Nestor ska enligt traditionen ha blivit mycket gammal, och det är sålunda en förhoppning om ett långt liv för den tilltalade.
Och slutligen;
Scripsi raptim - Jag har skrivit detta snabbt/i all hast
Detta följer oftast på korta brev, och kanske även kladdiga. Jag ser alltjämt Raptim användas som avslutning i brev och jag nyttjar det även själv ibland (det är ändå lite snyggare än "i alla hast"), även om jag föredrar Basia mille.
Efter en frågestund då det konstaderades att Erasmus hade utmärkta handböcker för brevskrivande (det fanns åtskilliga andra) var det äntligen dags för supén. När jag då satt där inklämd mellan en exegetiker och en Linné-forskare med en tallrik fantastisk pastasallad, följd av plommonkaka och nersköljd med rikligt av vin, och vår underbara ordförande läste upp UNTs beskrivning av Hermann Diels föredrag på Klassiska Föreningen 1922 (lustigt, om man ser på Wiki-sidan, synes han ha avlidit i samband med denna resa, vi tog inte bara livet av Descartes, utan även Diels) inser man återigen att detta är den bästa av föreningar. Kommer att sakna den så.
Friday, May 05, 2006
Heus ! etiam mensas consumimus
Arrrghhh, jag blir galen.
Jagt får ständigt fler och fler indikationer att vissa gudar försöker hålla mig från Göteborg, detta blev tydligt igår då första flyttlasset skulle köras ner till den nya hemstaden. Seglatsen gick fint så när på vissa komplikationer (varför är det inte skyltat ordentligt när man ska över Stockholm? Det var mycket nära att jag hamnade på Lidingö), till dess att vi anlöpte i Arboga, drivna dit av hunger och trötthet.
Bilen, när den skulle startas igen (förlåt, segel hissas), var stendöd och gav blott från sig ett smattrande ljud, à la maskingevär ca 1916. Efter en noggran felsökning med handboken från handskfacket i hand, insåg man att det var lönlöst och ringde på bärgare.
Vädret var vackert, jag låg utsräckt i bukolisk frid i grässlänten vid rondellens kant och läste på om Plautus och plöjde en bok om indo-europeiska språk (lustigt nog så sätter sig saker som man läser under underliga omständigheter som berg, jag kommer alltid minnas den sanskrit jag läste i vid Arboga-rondellen, precis som den Sallustius jag för många år sedan läste på en 7eleven 4-5 en lördagmorgon, då övriga gäster kräktes och sitaminuten-raggade, är evigt inristad i mitt minne) och Arboga kinde nog blivit mitt Kartago, om inte, såsom även skedde Aeneas, Hermes, här i skepnad av en trevlig gosse från assistance-kåren, stigit ner från etern och drivit mig ut på havet igen.
But lo! Juno var inte färdig med mig, och min farkost bröt ihop på mystiska vis gång på gång på GÅNG PÅ GÅNG... men som tur var fick man hjälp av den tjänstvilliga lokalbefolkningen (batteriet dog ständigt).
Sen omsider, mycket sent omsider, mycket mycket sent omsider, nådde vi vår resas mål och jag önskar innerliget att jag kunde på pius A:s vis bränna det jävla skeppet, men det måste nog lämnas åter. Men profetsian gick i uppfyllelse, vi åt våra bord och är nu på plats.
Jagt får ständigt fler och fler indikationer att vissa gudar försöker hålla mig från Göteborg, detta blev tydligt igår då första flyttlasset skulle köras ner till den nya hemstaden. Seglatsen gick fint så när på vissa komplikationer (varför är det inte skyltat ordentligt när man ska över Stockholm? Det var mycket nära att jag hamnade på Lidingö), till dess att vi anlöpte i Arboga, drivna dit av hunger och trötthet.
Bilen, när den skulle startas igen (förlåt, segel hissas), var stendöd och gav blott från sig ett smattrande ljud, à la maskingevär ca 1916. Efter en noggran felsökning med handboken från handskfacket i hand, insåg man att det var lönlöst och ringde på bärgare.
Vädret var vackert, jag låg utsräckt i bukolisk frid i grässlänten vid rondellens kant och läste på om Plautus och plöjde en bok om indo-europeiska språk (lustigt nog så sätter sig saker som man läser under underliga omständigheter som berg, jag kommer alltid minnas den sanskrit jag läste i vid Arboga-rondellen, precis som den Sallustius jag för många år sedan läste på en 7eleven 4-5 en lördagmorgon, då övriga gäster kräktes och sitaminuten-raggade, är evigt inristad i mitt minne) och Arboga kinde nog blivit mitt Kartago, om inte, såsom även skedde Aeneas, Hermes, här i skepnad av en trevlig gosse från assistance-kåren, stigit ner från etern och drivit mig ut på havet igen.
But lo! Juno var inte färdig med mig, och min farkost bröt ihop på mystiska vis gång på gång på GÅNG PÅ GÅNG... men som tur var fick man hjälp av den tjänstvilliga lokalbefolkningen (batteriet dog ständigt).
Sen omsider, mycket sent omsider, mycket mycket sent omsider, nådde vi vår resas mål och jag önskar innerliget att jag kunde på pius A:s vis bränna det jävla skeppet, men det måste nog lämnas åter. Men profetsian gick i uppfyllelse, vi åt våra bord och är nu på plats.
Tuesday, May 02, 2006
Volo
Det där med flytt och pendlande håller fortfarand på att göra mig vansinnig, det förstör min dagliga tillvaro. Man har inte tillgång till sina böcker, man har inte tillgång tillmsin dator, man är ständigt en smula förvirrad när man vaknar, då man är osäker på var man är.
Jag skulle vilja mycket mera tid åt att skriva här, det finns så mycket i latiniteten som jag funderar på, jag tycker mig ha mer att säga om Lucretius, jag skulle vilja utveckla mina tankar runt Catullusd dikt 64, jag har anteckningar om kvinnliga fyllon hos Terentius, jag skulle väldigt gärna orera om Diane di Primas poesi och översättningar från latin, men då livet är ett hyggligt kaos just nu så får ni nöja er med min självömkan och klipp-och-klistrade inlägg. Bättring lovas dock!
Valborg var magnifikt, vi hade i sanning tur med vädret.
Dagen börjades med den bästa av frukostar, gröt och Gula Änkan, i en lägenhet fullproppad med ditresta stockholmare. Korkarna flög ut genom fönstren och stämmningen var på topp.
Jag tog en snabb vända ner till forsränningen, men då drösvis med gäster skulle anlända till mitt hem för silllunch var det högre prioriterat att vända hem och se över de kilovis med potatis som kokats.
Som sagt, vädret var bra, så man kunde sitta ute, det var emellertid ruskigt blåsigt sdukar och filar fick förankras noga.Det kom ett trettiotal gäster!
Det sjöngs vansinnigt mycket, k-zine och jag hade konstruerat och kopierat upp 8-sidiga sånghäften dagen innan. Ingen ställde sig upp under Kungsången (eller internationalen för den delen) men närapå alla under Nationalsången. Jag vet att ni, iuvenes, undrat hur detta skulle utfalla. Och kära Symmachus, jag tror inte någons händer darrade.
Kvällen var ändå höjdpunken för mig, jag var och åt middag hos min "mentor", eller vad man ska kalla damen i fråga, och fick sålunda en kväll fylld av spännande konverastion och nya insikter.
Och Dunderklumpen, här är dina valspråk, det är bara att börja prägla dina mynt:
Protego Deum
Maior Ieso ET Beatlibus
Jag skulle vilja mycket mera tid åt att skriva här, det finns så mycket i latiniteten som jag funderar på, jag tycker mig ha mer att säga om Lucretius, jag skulle vilja utveckla mina tankar runt Catullusd dikt 64, jag har anteckningar om kvinnliga fyllon hos Terentius, jag skulle väldigt gärna orera om Diane di Primas poesi och översättningar från latin, men då livet är ett hyggligt kaos just nu så får ni nöja er med min självömkan och klipp-och-klistrade inlägg. Bättring lovas dock!
Valborg var magnifikt, vi hade i sanning tur med vädret.
Dagen börjades med den bästa av frukostar, gröt och Gula Änkan, i en lägenhet fullproppad med ditresta stockholmare. Korkarna flög ut genom fönstren och stämmningen var på topp.
Jag tog en snabb vända ner till forsränningen, men då drösvis med gäster skulle anlända till mitt hem för silllunch var det högre prioriterat att vända hem och se över de kilovis med potatis som kokats.
Som sagt, vädret var bra, så man kunde sitta ute, det var emellertid ruskigt blåsigt sdukar och filar fick förankras noga.Det kom ett trettiotal gäster!
Det sjöngs vansinnigt mycket, k-zine och jag hade konstruerat och kopierat upp 8-sidiga sånghäften dagen innan. Ingen ställde sig upp under Kungsången (eller internationalen för den delen) men närapå alla under Nationalsången. Jag vet att ni, iuvenes, undrat hur detta skulle utfalla. Och kära Symmachus, jag tror inte någons händer darrade.
Kvällen var ändå höjdpunken för mig, jag var och åt middag hos min "mentor", eller vad man ska kalla damen i fråga, och fick sålunda en kväll fylld av spännande konverastion och nya insikter.
Och Dunderklumpen, här är dina valspråk, det är bara att börja prägla dina mynt:
Protego Deum
Maior Ieso ET Beatlibus
Subscribe to:
Posts (Atom)
