balatro

Jaha, mei cuniculi parvi, då sitter man här igen.
Tentapluggar, något som borde ha påbörjats för länge sedan.
Jag ligger så förbaskat efter i allt, inte bara detta så försenade och länge uppskjutna tentapluggande, utan i allt annat, jag har seminariematerial som skulle varit klart för eoner sedan, jag har travar med lingvistiska luntor som väntar. När ska jag egentligen hinna allt detta? Följden är ju som alltid att det blir en smula halvdant och vingligt, och jag har bara mig själv att skylla. Bad, bad (S)DIL.

Jag kan säga eder att man vill inte riktigt matas med Horatius' emellanåt prydligt uppfostrande epistlar i detta läge. Satirerna är då mer passande.

En något för käck understreckare att roa sig med, om Saxo Grammaticus:

"I det svenska medvetandet har den fornisländska sagan och poesin fortfarande ganska gott om utrymme. Betydligt mindre plats tar deras motsvarighet från medeltidens Danmark: Saxo Grammaticus "Gesta Danorum", Danernas bedrifter. Saxo är inte lika lättillgänglig som islänningarna, men han är en bekantskap väl värd att göra. Gesta Danorum överlagrar de isländska källorna i skildringen av förkristna myter och historiska händelser eller traditioner kring de nordiska staternas utveckling och kristendomens etablerande.
[...]
Det enda man verkar kunna veta säkert om personen Saxo är att han ägnade många år vid början av 1200-talet åt att författa sin Danmarkshistoria, och att arbetet gav honom tillnamnet Grammaticus, "latinisten". Han uppger själv att han började skriva krönikan efter ärkebiskop Absalons önskemål, men Absalon hann gå ur tiden innan den blev färdig. Till slut kunde Saxo överlämna det monumentala arbetet åt hans efterträdare Anders Sunesen och kungen, Valdemar Sejr, medan Absalon snarast fick rollen av verkets hjälte. Saxo lär ha utfört sitt uppdrag på plats vid ärkebiskopssätet i Lund. Dåförtiden danskt, förvisso, men det är ändå underligt att Saxo är så okänd i Sverige. Man får erkänna att bilden av svenskarna inte är direkt skönmålad, men det gör den inte mindre intressant.
[...]
Stilen är också helt olik det latin som var vanligt i hans samtid. Man hade väntat sig ett enkelt munklatin, men vad man får hos Saxo är ett svallande "silverålderslatin" med långa perioder och ett övermått av
stilistiska figurer, som hämtat direkt från första och andra århundradets författare. Saxo undviker både bibelallusioner och medeltida ordbildningar och lyckas framställa Danmarks historia i en språkdräkt som är så upphöjd att ämnet i sig självt måste uppfattas som stort och viktigt också av Europas lärde.
Faktiskt lovordades han för sin stil av självaste Erasmus av Rotterdam, en av 1400- och 1500-talens mest tongivande skriftställare (eller rättare: Erasmus låter en person i en av sina dialoger lovorda honom). Saxos frapperande okyrkliga stil, hans stora antikbeundran och hans oavlåtliga uppmärksamhet på krigföring och militära strategier leder lätt till slutsatsen att hans sympatier för kristendomen är obetydliga. Men en så enastående bildning i den klassiska litteraturen stod bara att få genom kyrkan. Det har blivit allt tydligare hur tendentiös den vältalige historikern var, och hur han subtilt fick kyrkan att framstå i bästa dager.
[...]
I många fall har man på senare år lyckats identifiera ställen där Saxo helt eller delvis använt fraser från antika texter, och sådant kan ge ledtrådar till hur det egentligen stod i den ursprungliga handskriften. Ibland har tidigare vetenskapliga utgåvor också gjort rättelser som var felaktiga. Det har nämligen visat sig att Saxo använde cursus, en antik uppsättning regler för vilken rytm en mening eller en fras får sluta med. Om en mening hos Saxo stämmer med de reglerna är alltså sannolikheten större att den är korrekt. Flera rättelser som gjordes i den tidigare vetenskapliga utgåvan från 1931 förstörde rytmen, och nu har de ändrats tillbaka."