Vivo

Salvete amici!
Efter att ha lyst med flera dagars frånvaro på grund av att jag lägligt nog hade en festivalresa inbokad precis när kära SDIL begav sig härifrån, kontributerar jag nu mitt första inlägg till denna blogg. Sliten är jag efter ständigt flödande vin, hungrig efter kärleken som jag glömde kvar i hemstaden, men nog lever jag i alla fall. Hur kommer det då sig att jag var en av de få som fick äran att övertaga tyglarna de närmaste två veckorna? Detta är min koppling till latinet:
För ett år sedan var det dags för mig att börja tvåan i gymnasiet. Första året förspilldes på naturvetenskap så det naturliga(ha!) blev att jag bytte linje till en med samhällsvetenskaplig inriktning. Sagt och gjort. Emellertid!!! Till mitt stora förtret fick jag icke fortsätta med mina franskastudier på den nya skolan, av outgrundlig och förmodlingen idiotisk anledning. Vad jag hade att välja på som substitut till den uteblivna franskan var då italienska eller latin. Och mitt val föll på det sistnämnda, såklart.

Helt utan förväntningar klev jag in på min första latinlektion halv fem en måndageftermiddag. Vi var en liten grupp på strax över tiotalet, och den obligatoriska inledningen som är "säg mihi nomen est i vilken ordning du vill och sen ditt namn" följde. Jag blev inte frälst, men nog blev jag intresserad! Latin blev snabbt mitt favoritämne (tillsammans med filosofi), men intresset sträckte sig inte utanför skolan på allvar förrän jag snuddade vid just denna blogg. Ni förstår, strax efter att A-kursen var avklarad började något som kan liknas vid en abstinens att sätta in; det var följden av att det bara var jag och en till elev i klassen som ville fortsätta med B-kursen (hur nu det kan komma sig?!), så det enda valet jag hade om jag ville fortsätta med det ljuva språket var att ta saken i egna händer. Turligt nog nämnde jag detta som ett bidrag till en tävling som hölls här i våras. Jag fick då tröstpris och SDIL, som då bodde i samma stad som jag, gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till: privat undervisning. Och på den vägen är det. SDIL har dock flyttat nu, men en särdeles ljuvlig kollega till henne har gjort jobbet bättre än vad någon annan skulle ha kunnat göra det. Tusen tack, Karin!

Och nu säger klockan för mycket medan mina ögon nickar instämmande. Jag hoppas att ingen misstycker om jag fortsätter att bidraga med inlägg under den närmaste veckan - måhända att jag inte skriver helt klanderfritt, men så är jag också ung! Om ni nu ursäktar ska jag gå och somna över Ovidius finaste smädedikt, Ibis.
Valete!