Foetor

Förmiddagar är för närvarande förlorade för mig, då jag liksom inte kan komma upp ur sängen, jag skyller på de sista resterna av jetlag, men det gör en något mindre effektiv, det ska erkännas.
Dock, vore jag icke så seg på morgonen skulle jag inte kunna bjuda er på dagens kändisspotting, en svartklädd Dick Harrison i sällskap med en parant dam skrudad i samma färg, mellan Artisten och konstmuséet. (Jag bar på 3 klirrande systemetkassar, så jag kastade mig icke fram för att skaka gigantens hand)

Annars sitter jag och läser Juvenalis och har återigen en sådandär präktig och censurerande kommetar i min hand, utgiven 1955 av en viss J.D Duff som prytt konstaterar på försättsbladet att:

"The Second and the Ninth Satires, some paragraphs of the sixth, and a few lines in other Satires, are not included in this Edition."

Den andra satiren, som jag nu, så när på Duffs inrådan, tänker spendera eftermiddagen med, får i Ellenbergers översättning titeln 'Adelns sedefördärv', och ska enligt hans ingress handla om 'passiva, penetrerade homosexuella män'. Kunde inte sagt det bättre själv!
Den nionde har likaså mindre konventionella sexuella skeenden, och den sjätte som är delvis censurerad, skulle säkert Duff vilja ta bort helt, men det är dessvärre en av Juvenalis mest kända dikter; 'Matronornas sedefördärv'. Kvinnsen kissar på altare och bär sig åt.
Slutligen, denna lilla tyginbundna volym stinker verkligen, jag brukar älska lukten av gamla böcker, men denna har en slags otrevlig gödseldoft i kombination med torkat lim. En underlig kemisk reaktion av gamla papperskemikalier och censurlusta?

mea fraus omnis

Visst beror min allmänna letargi och leda på sömnlöshet, men det kan säkerligen även spåras till bristen av Vergilius i min tillvaro. Jag fiskade sålunda upp trollkarlen från Mantua och stillade en del abstinens.

Aeniden kan dock användas på annat vis än det rent njutningsbara, ni minns säkert, iuvenes, de oumbärliga sortes vergilianae.
Då jag har en del knepiga situationer i tillvaron för närvarande och jag är hyggligt rådlös hur jag ska lösa dem, vände jag mig som man bör till dessa sortes. Mitt mest oroande problem är för närvarande (bortsett från avhandlingsångest) en konflikt som jag hamnat mitt i, och nej, jag kan inte ge detaljer, men jag försökte i möjligaste mån hålla mig utanför. Jag körde in fingret på måfå och fick upp följande:

IX:424-428
Tum uero exterritus, amens
conclamat Nisus, nec se celare tenebris
amplius aut tantum potuit perferre dolorem.
Me me, adsum qui feci, in me conuertite ferrum,
O Rutuli, mea fraus omnis;

Och med Björkesons tjusiga översättning blir det:

Stel av fasa, från sina sinnen
utbrister Nisos, som ej är i stånd att avvakta längre,
dold i mörkret, och utstå sådan olidlig smärta;
"jag det var jag som dräpte! Vänd vapen mot mig, O rutuler;
all skuld vilar på mig.

Vägledd av detta beslöt jag sålunda att söka upp den ena parten och förklara min position för denne, samt att erkänna min "skuld" i det skedda. Det gick över förväntan, och mitt förtroende för sortes har stärkts ytterligare.

Nästa spådom var av lättsinnigare natur, jag har låtit kärlekslivet eller snarare ansatser därtil ligga nere under längre tid, och ville sålunda höra Vergilius åsikt om saken. Jag satte fingret på måfå och fick:

II.795
sic demum socios consumpta nocte reuiso.
Atque hic ingentem comitum adfluxisse nouorum
inuenio admirans numerum, matresque uirosque,
collectam exsilio pubem, miserabile uulgus.
undique conuenere animis opibusque parati
in quascumque uelim pelago deducere terras.

Och, as always, in the other corner, in red shorts; Björkeson:

Först emot nattens slut förenar jag mig med de mina.
Överraskad finner jag då att mängder av nya
flyktingar strömmat till, både män och kvinnor som samlats
till en gemensam exil-en ömkansvärd skara som kommit
från alla håll, och beredd att djärvt, med de få ting man medfört,
följa mig över hav varhelst jag väljer att ta dem.

Jag är osäker på vad detta ska betyda, natten är erkänt det bästa tiden att knyta nya förbindelser, det är sant, men den miserabile vulgus som jag tydligen ska hänga med verkar inte så lockande. En klubb för människor i exil, upsaliensare i diaspora, finns det?

Finnes behov av sortes utför jag dem mer än gärna, än så länge gratis, men skynda, då jag funderar på att starta en telefonlinje med dyra betalminuter.

umbra Creusae

Jag vill egentligen gå hem och sova bort min låga sinnestämning och förvirrade tillstånd, men det regnar kallt ute och jag har sandaler på mig, och bör sålunda vänta till dess det värsta slutat ösa.

Jag läser kurs och oroar mig över bristen på avhandling och spenderar alltför mycket tid i kafferummet, lyssnandes på diskussionerna om Sjostakovitj, som precis fyllt hundra år. (Känner ni nu er ruskigt lockade av den glamorösa doktorandbanan har fakulteten utlyst utbildningsbidrag i grekiska alt. latin, dödlinjen är visserligen imorgon, men faxa in i natt och komplettera i efterhand om du verkligen är lockad. Tänk, man kan få spendera timtal med en klurig SDIL, som automatiskt kommer utvälja dig till sin nya bästa vän. Om ni kan, dvs har en ansökan klar i lådan, sök bara för att visa att det finns söktryck och intresserade, så än mer pengar ges till latinet i framtiden)

Jag tror vidare inte att jag nämnt denna Understreckare om Anders Cullheds bok Kreousas skugga.(En av många många favoritpassager i Aeniden för mig, vill minnas att då jag tentade andra boken, fick jag en s.k ad libitum-munta, jag fick själv välja ett stycke att översätta och redovisa, och jag valde just detta):

"Anders Cullheds magistrala bok Kreousas skugga. Fiktionsteoretiska nedslag i senantikens latinska litteratur (Symposion, 842 s) behandlar en tid när fiktionslitteraturen hade det särskilt svårt, perioden kring 300-talet e Kr då kristendomen småningom erövrade Europa och trängde ut det antika kulturarvet. Senantiken är, tillsammans med större delen av medeltiden, frånvarande i den allmänna
uppfattning av litteraturens historia som råder i dag. Vanligt är väl till exempel att man i den lika snabba som rudimentära litteraturhistorieundervisningen vid universiteten i dag tar ett raskt kliv från Ovidius till Dante utan att spilla många ord på de dryga 1 200 år som ligger emellan dem. [Ack ja]
...
"Men faktum är att den period som behandlas inte har producerat mer än två verk som kan betraktas som i någon mån levande klassiker, Augustinus "Bekännelser" och Boethius "Filosofins tröst". Därför kan mycket av det som behandlas kännas lite avlägset. "Kreousas skugga" är inte en bok som får en att rusa iväg till biblioteket, brinnande av iver att själv bekanta sig med Fulgentius och Prudentius och de andra. Däremot fyller den en historisk och teoretisk lucka och får en att förstå sammanhang och förbindelser som har spelat en stor roll för att sådana verk som vi verkligen vill läsa ser ut som de gör."
...
"Den hetta med vilken Augustinus och de andra senantika kulturradikalerna, som Cullhed kallar dem, angriper fiktionen, beror på att detta var den tid då kristendomens slutstrid med det antika arvet ägde rum. Kritikerna hade vuxit upp i ett utbildningssystem som helt byggde på klassikerna och
retoriken, och Cullhed visar med många exempel hur Augustinus, Hieronymus, Paulinus och de andra skrev sina litteratur- och retorikfientliga inlägg i en form och på ett språk som var helt präglat av den tradition de med sådan hetta vände sig emot."

Har gripits av ett enormt habegär.

scriblita!

Jag har någon slags kombination av jetlag och insomnia och sover sålunda på underliga tider, och då endast någon enstaka timma eller närapå 20 i sträck (som inatt), vilket gör en väldigt underlig ock slapp.

Arbetet går på sparlåga, denna dag har mest ägnats åt att beställa mer böcker samt högtidhålla en kollegas uppnåelse av docentkompetens med tårta och kaffe. Mycket trevligt, blamd anektoderna som utbyttes på kafferepet var en om mannen som ansökte om att bli av med sin docekntttel, samt det bästa sättet att spika sin avhandling, det klokastä är tydligen att först borra ett hål med slagborr innan man beger sig nr till universitetsporten med hammaren och storspiken.

Ars occulta quid est?

Igår afton, alltjämt jetlaggad till total overklighet, med ständigt lock i öronen och onaturlig stelhet i lederna, passade jag på att bevista Uppsalas högre seminarium i latin, dels bara för att, dels för att det verkligen var ett ämne som intresserade mig.

Det första som hände när jag kom till institutionen, en aning tidigt, var att jag blev insläpad i ett rum av tre doktorander och pumpad på det senaste om diverse konflikter och intriger, samt att jag uppdaterades om detsamma av dem. Doktorander, förstår ni, iuvenes, gör faktiskt ingenting annat än att skvallra. (Eventuellt dricker de även kaffe.) Det är på intet sätt en frivol sysselsättning ska ni dock förstå, utan det innebär snarare att man håller sig à jour med sin branch, samt en drivande forskarlängtan att eliminera alla oförutsedda och okända variabler, vilket man i sanning gör om man vet vad X sade om Y till Z. Att leta "the big picture", att klargöra händelseförlopp, att gå till såväl originalkällor som sekundära, och därav bilda sig ett helhetsperspektiv, en åsikt och en teori, det är väl därför vi är i forskarskolan?

Nåväl, seminariet denna gång rörde Sylvester Johannis Phrygius och hans lilla samling av gnomiska distika, kallad Centuria Prima av den långe doktoranden som avhandlar ämnet.(Den fullständiga är annars, för er som inte kan leva utan vetskapen, Distichorum ad pietatem & bonos mores paræneticorum centuria prima)

Det kan sägas vara en samling uppbyggliga och sedelärande små verser, tryckta 1602, kanske tänkta att nyttjas som lärobok och moralisk instruktion åt ynglingar, vilket det faktum att den är dedicerad till Per Nilsson Natt och Dag, som vid publiceringen alltjämt av en junker.
På seminariet presenterades dock, förutom en översättning av de 70 första dikterna, en tes att denna bok från början var tänkt att dediceras till hertig Johan av Östergötland (och vet du inte vem det är får du anse dig okunnig i svensk historia), Johan III:s son i äktenskapet med Gunilla Bielke.
Phrygius höll nämligen heljärtat på den sidan av Vasaätten, han hade skrivit åtskilliga hyllningar till kung Johan och rent dynastiskt var väl hertig Johan närmast tronen sedan Sigismund avpolleterats (Yay Uppsalamöte!). En dedicerad bok (med publiceringsbidrag från föremålet för dedikationen) kunde leda till goda ting, såsom kanske en informatorspost hos den blivande regenten eller andra hedrande uppdrag.
Phrygius insåg kanske att det inte skulle bli så, då den unge Johan blivit hyggligt undanmanövrerad av sin farbror, hertig Karl (sedemera Karl IX), utgav han sentomsider verket med en annan pojk i dedikationen.
(En utvikning; tanken på hertig Johans svagsinthet är ruskigt skojig, och allt blir desto mera komiskt av att han giftes bort med Karls dotter, den depressiva Maria Elisabeth, och man kan verkligen tydligt föreställa sig hur de sitter i något kallt och dragigt slott och deppar tillsammans. Han är för övrigt mest känd för att han byggde upp den hemska staden Norrköping, en sak som kunde väl fått vara ogjord.)

För att ni, carissimi cuniculi, ska förstå vilka slags dygder Phrygius försöker inskärpa genom sina verser ska jag ge några exempel (Disclamer: Transkriberingen är PS, doktoranden som jobbar med projektet, och jag har även stött mig på hans engelska översättning för den följande svenska, sålunda tillkommer all ära honom, och all skam mig. Numreringen är dock Phrygius egen):

6. Coniugium libidinibus medetur.
I. Cor. 7. propter fornicationem2 unusquisque, etc
Est praesens contra vetitos medicamen amores,
Corpora legitimi fune ligare thori.

6. Äktenskapet läker lustarna.
[En biblehänvisning]
Det finns ett botemedel till hands för förbjudna lustar;
att binda kroppar med den äkta sängens band

19. Mobile vulgus.
Est brevis, est fallax, levis est propensio vulgi.
Ad quaevis flecti tempora voce potest.

19. Massan är lättrörlig.
Hopens håg är kortvarig, opålitlig och flyktig.
Den kan böjas närsomhelst med tal.

Och så en liknelse som får en att haja till (och det finns ett otal smaklösa skämt att göra, men jag orkar inte):

21. Quasi pannus menstruatae, universae justitiae nostrae. Esa. 64. v.6.
Obscaeno pietas est nostra simillima panno,
Menstrua quem spurco tinxerat imbre nurus.

21. Liksom en mensturerandes trasa, är all vår rättrådighet. [Bibelhänvisning]
Vår fromhet är mycket lik den vidriga trasa,
som en mensturerande hustru färgat med sin smutsiga vätska.

34. Otii et laboris commoda.
Otia laude carent. Labor anxius omnia vincit
Et vivax celebri nomen honore parit.

34. Lättjan och mödans fördelar.
Lättjan saknar ära. Ivrigt arbete övervinner allt
och frambär ett namn levande av spridd ära.

40. Faedus vinarium raro firmum.
Vanus amicitiae quem firmant pocula nexus,
Et quem lauta bono tempore mensa facit.

40. Ett vinindränkt förbund är sällan beständigt.
Vänskapsband som bägaren bekräftat och som ett dignande
bord i goda tider knutit, är förgäves

Kloka råd, inte sant?
Ett roligt seminarium, med inbjudna och kunniga historiker, den sedvanliga editionsprincips-dispyten, spontat Ovidiusdeklamerande, samt ett riktigt, äkta uppsaliensiskt postseminarium. Det vill säga ett överflöd av rödvin och gott tilltugg. Åh, vad jag saknar det!
Den enda smolken i min glädjebägare var att jag naturligtvis frågades om mitt avhandlingsämne, och istället för, såsom min naturliga reaktion är, att ställa mig på tå och vråla "JAG HAR INGET" och sedan falla i fosterställning med tummen i mun, slingrade jag mig och svarade artigt. Kanske bäst så, man vill ju inte att skvallret ska gå...

Africanus

Ytterligare en recension på Bryn Mawr-listan som jag fastnade för, då jag just på senare tid funderat över de icke-västvärdsligas inställning till det klassiska:

"This volume comprises the proceedings of a one-day conference on this
complex subject, held at the Institute of Classical Studies in London
in May 2001. In an interesting introduction, the editor, Barbara Goff,
provides an insight into the essence of postcolonialism (not a concept
that is very clear) and the role played by classical tradition in this
context. The author draws attention to the complicated relationship
that colonialism has had -- particularly in the case of the British
Empire, although other cases are also worthy of consideration -- with a
"political culture focused on classics".

Jag förstår mig visserligen inte på postkolonialism*, och försök inte förklara, många har försökt och misslyckats, men fann det hela mycket intressant. (Teorier, abstraktioner och teoretiserande funkar inte i mitt lilla huvud, jag har fortfarande mardrömmar om den gången frater försökte förklara Kant för mig.)
Här några tankeväckande och tänkvärda ting från recensionen:

"The next two papers present studies on the subject of Classical
tradition in the Caribbean area. The first ("We Speak Latin in
Trinidad: Uses of Classics in Caribbean Literature"), by Emily
Greenwood, concerns the way in which authors such as Sir Derek Walcott
approached classics and his complex relationship with a classical
background in Omeros and some of his autobiographical texts. The title
of the paper alludes to an anecdote relating to the childhood of Eric
Williams, the first Prime Minister of Trinidad and Tobago, when he was
at Queen's Royal College. Some related subjects, such as the
picturesque project of "the Athens of the Caribbean" by the
aforementioned politician, or the "black history" by Marcus Garvey, who
defends the black presence in the very heart of the Classical World
with some inventiveness, are also covered in this article. The second
paper, "The British Empire and the Neo-Latin Tradition: The Case of
Francis Williams", by John Gilmore, evokes this black Jamaican poet,
who in the eighteenth century dedicated a Latin ode to the British
Governor of Jamaica. In this peculiar work, loyalty to the British King
and local patriotism are both present."
...
"The last chapter ("Greek Tragedies in West African Adaptations"
118-146), by Felix Budelmann is particularly focused on plays from the
1960s and early 1970s. He considers the reception of Greek tragedy in
some African writers: Clark Bekederemo, Kamau Brathwaite, Efua
Sutherland, Ola Rotimi, Jacqueline Leloup, Femi Osofisan and especially
Wole Soyinka."
...
"As a curious footnote, I would add that in the interesting
autobiography of Nelson Mandela (Long Walk to Freedom II, London 1994
182 ff.; 249 ff.) a couple of examples of these connections between the
African environment and classics can be found, expressed from an
ingenious yet discerning point of view: the first relates to Antigone,
performed in jail and with Mandela playing the role of Creon; the
second relates to the film Cleopatra. In the first case, the author
declares: "It was Antigone who symbolised our struggle; she was, in her
own way, a freedom fighter, for she defied the law on the ground that
it was unjust". In the case of Mankiewicz's film, his remarks are less
in accordance with reality, but quite significant nevertheless: He
criticises the role being played by a violet-eyed actress, because he
interprets this as a way of passing over the fact that Cleopatra was an
"African woman"."

Antigone är en typisk motståndspjäs, den har väl nyttjats i alla tider i protestsyfte, så det är kittlande att mandela har varit med att sätta upp den. Cleopatras hudfärg är mäkta omdikuterad, jag har faktiskt ingen åsikt i frågan.


* "As Goff rightly acknowledges,
postcolonialism is "an expansive and generous term", and therefore her
starting point is the difference between 'imperialism' and
'colonialism' according to Edward Said. He suggests that colonialism is
simply a consequence of imperialism, and defines this term as "the
practice, the theory, and the attitudes of a dominating metropolitan
centre ruling a distant territory".

Rursus

O gloriosa patria, o helgade fosterjord!
Är åter i hemlandet, med sedvanligt dödsmördarvirus, inhämtat på flyget, i halsen och en lättare jetlagpsykos.

Då, som sagt, världen och verkligheten är särdeles dimmig tack vare tidsskillnad, blir detta inlägg inte något eget och genomtänkt och vackert, såsom carissima (k):s de senaste dagarna (tusen tack), utan snarare en liten mediagenomgång.

En ytterst fascinerande Understreckare iom tidskriften Moderna Språks hundraårsjubileum ger följande tänkvärda bitar:

"Moderna språk. Svensk månadsrevy för undervisningen i de tre huvudspråken" utkom för första gången i oktober 1906 på initiativ av lektor Emil Rodhe, docent vid Göteborgs Högskola. Numera studsar man till när man ser dess undertitel: "Published by the modern language teachers" association of Sweden". Gott så!
Tidskriftens utveckling speglar på ett talande sätt både nedmonteringen av de främmande språken i den svenska skolan efter utbildningsexplosionen på 60-talet och breddningen av det som förr kallades filologi till att omfatta nya inriktningar som lingvistik, översättningsvetenskap, litteratur- och kulturteoretiska studier."
...
"I populära framställningar framhålls nu som förr den vetenskapliga terminologins rötter i latin och grekiska, engelskans variationsrikedom, dess "låga" och "höga" stil (man kan säga shapeless eller amorphous) samt möjligheterna att bilda nya ord medelst prefixer och suffixer. Men grammatiken och skriftbilden har lika stor betydelse, menar Crystal [som här ifrågasätter den gängse uppfattningen av vad ett vetenskapligt språk ], som tycker språkforskarna gjort det lätt för sig genom att huvudsakligen syssla med att härleda ords ursprung."

Ännu en Understreckare som såg dagens ljus under min frånvaro är en klok en om Eyvind Johnson, i mitt tycke en av de främsta svenska författarna (ett retroaktivt tack till den svensklärare som gav mig "Strändernas svall" att läsa då jag blott var en högstadiespoling):

"Enligt historikern Hayden White kan vi aldrig återskapa historien så som den faktiskt var. Den historiska verkligheten är oåtkomlig. Visserligen kan vi med hjälp av historiska källor och arkeologiskt material fastställa vissa historiska fakta men det finns ett glapp mellan dessa enkla fakta och historiografiska framställningar. För att vi ska kunna ta till oss historien måste vi stöpa den i en litterär form. Inte bara den historiska romanen utan även historieskrivningen är därför en i grunden fiktionsskapande process. Historiska skeenden framställs som tragiska eller komiska episoder med en början och ett slut, med protagonister och bifigurer, allt enligt litterära berättartekniker. Men enskilda fakta i sig är varken tragiska eller komiska. Historien har varken början eller slut, inget givet centrum och ingen periferi.
Liknande tankar märker man även hos Johnson i romaner som "Strändernas svall"
och "Molnen över Metapontion" (1957). Händelser som tidigare har framställts i ett heroiskt tragiskt ljus framstår som komiska när författaren ifrågasätter hjältemodet och storheten i Odysseus äventyr och visar en skrävlande ålderstigen gubbe, eller när han flyttar fokus från de namnkunniga strategerna i Kyros fälttåg och i stället intresserar sig för fotsoldaternas vardag. De stora historiska namnen får i Johnsons romaner träda tillbaka och scenen fylls av alldagliga figurer som av en händelse befinner sig i de politiska händelsernas mitt. Historiens huvudpersoner skymtar bara, med Vignys ord, som figurer på horisonten."
...
"Diktarens version är inte bara lika möjlig som historikerns utan troligare, sannare, eftersom den tillåter läsaren att förstå det historiska förloppet, att komma det förflutnas människor nära. I samma essä återger han i moderniserad form en episod ur Xenofons "Anabasis", samma berättelse som han senare ska återkomma till i "Molnen över Metapontion". Xenofons framställning, skriver Johnson, som ursprungligen var tänkt att troget återge verkligheten, reduceras på grund av avståndet i tid och rum till en saga för den nutida läsaren. Vi kan inte längre leva oss in i situationens allvar utan drabbas av den tjusning som tillhör det förunderligas värld. Det förflutna är inte omedelbart tillgängligt för oss och de antika redogörelserna vilseleder oss och förblindar oss. Xenofon och Kyros blir själlösa namn. Men om vi klär soldaterna i moderna kläder och ger dem välbekanta namn, som Andersson och Karlsson, kan vi lättare ta till oss deras lidande. Därför kan
Johnson hävda att hans framställning, där de hellenska soldaterna återuppstår i modern skepnad, återger "verkligheten i Xenofons rapport".
Vad Johnson eftersträvar i sitt författarskap är en allmänmänsklig ideell sanning som är fri från historiens här och nu. Endast så kan vi verkligen förstå vad som hände."

Det första som gjordes då man nådde Land of the free and home of the brave, vid en liten layover i Chicago, var att rusa till närmaste pressbyrå för att äntligen lägga vantarna på absolut senaste Vanity Fair med de läskiga Suri Cruise-bilderna (jag har aldrig hävdat att jag är särskilt djup). DEt fanns dock en del däri som kunde intressera även en latinist, såsom en trevlig lättviktig artikel om Gibbons beskrivning av det romerska förfallet och det amerikanska ditot:

"According to Gibbon, Rome fell through a combination of external overreach, internal corruption, religious transformation, and barbarian invasion. That the United States—and, perhaps even more, the European Union—might have something to learn from his account is too seldom acknowledged, perhaps because Americans and Europeans like to pretend that their polities today are something more exalted than empires. But suppose for a moment (as the Georgetown University historian Charles Kupchan has suggested in The End of the American Era) that Washington really is the Rome of our time, while Brussels, the headquarters of the European Union, is Byzantium, the city transformed in the fourth century into the second imperial capital, Constantinople. Like the later Roman Empire, the West today has its Western and Eastern halves, though they are separated by the Atlantic rather than the Adriatic. And that is not the only thing we have in common with our Roman predecessors of a millennium and a half ago.
...
There is a well-established American tradition, perhaps best expressed by Gore Vidal in The Decline and Fall of the American Empire, of worrying that the United States might go the way of Rome. But the perennial liberal fear is of the early Roman predicament more than the late one. It is the fear that the republican institutions of the United States—above all, its hallowed Constitution, based on the careful separation of powers—could be corrupted by the ambitions of an imperial presidency. Every time a commander in chief attempts to increase the power of the executive branch, pleading wartime exigency, there is a predictable chorus of "The Republic is in danger." We have heard that chorus most recently with respect to the status of prisoners detained without trial at Guantánamo Bay and the use of torture in the interrogation of suspected insurgents in Iraq."

Och hela den reklamstinna och glansiga tidningen avslutas med ett citat från Margaret Atwood; Nolite te bastardes carborundorum, som VF med sedvanlig snobbism lämnar oöversatt.(Det kanske är allmänt känt genom hennes författarskap, vad vet jag)

Och så some more important findings från andra sidan pölen, i rapporten “Beyond Bias and Barriers: Fulfilling the Potential of Women in Academic Science and Engineering,” utgiven av National Academy of Sciences, såsom de återges i The New York Times:

"If there are cognitive differences, the report says, they are small and irrelevant. In any event, the much-studied gender gap in math performance has all but disappeared as more girls enroll in demanding classes. Even among very high achievers, the gap is narrowing, the panelists said."
...
"Nor is the problem a lack of women in the academic pipeline, the report says. Though women leave science and engineering more often than men “at every educational transition” from high school through college professorships, the number of women studying science and engineering has sharply increased at all levels."
...
"The report also dismisses other commonly held beliefs — that women are uncompetitive or less productive, that they take too much time off for their families. Instead, it says, extensive previous research showed a pattern of unconscious but pervasive bias, “arbitrary and subjective” evaluation processes and a work environment in which “anyone lacking the work and family support traditionally provided by a ‘wife’ is at a serious disadvantage.”

Hustru sökes! Jag är totalt omöjlig att leva med, men förhoppningsvis är du en sådan som får ut något av själva självuppoffringen.

SÅ skönt att vara tillbaka...

plus etiam spasmorum

Den sköna SDIL bör nu vara i antågande, varför detta får bli mitt sista inlägg på denna blogg. "Man ska sluta när det är som bäst", "man får ta det onda med det goda" och så vidare med lämpligt passande citat. En annan variant på "jasså du kan latin?" är nämligen Citatprovet. Även detta kan drabba en vid de mest oväntade tillfällen, men oftast på krogen (som sistliden fredagskväll) när man råkar i samtal med någon ny person, som gärna vill bevisa sina (bristfälliga) latinkunskaper, och samtidigt skriva en på näsan - allra helst om man råkar vara 25 år yngre och dessutom kvinna.

Citatprovet består av att en harang underliga ljud vari man med viss svårighet kan uttyda ett -us, ett -am och kanske ett -orum någonstans, varvid man blir uppmanad att tala om vad det "betyder". Problemet är nu inte uttalet i sig, och det här är över huvud taget inte alls en fråga om att "störa sig" på att "folk" kan latin, nej, problemet uppstår eftersom citaten allra oftast endast är bristfälligt ihågkomna, och formerna blir fel.

Som i fredags kväll:
"Jasså du kan latin, du," sa han med ett flin, och så började det. Först de gamla vanliga (som jag nog inte behöver upprepa här, eftersom "alla" kan dem), men sen kom:
praesentia minuit famam - vilket han ville översätta med "verkligheten överträffar dikten".
Jag förklarade tålmodigt för honom att det latinska uttrycket (för övrigt ett citat av Claudius Claudianus, aktiv under senare delen av 300-talet e.Kr.) istället hävdar det rakt motsatta, dvs. att själva mötet en person man tidigare kanske beundrat ofta innebär att hjältedyrkan får sig en törn och faller i bitar.

Min utfrågare såg lite förtörnad ut, och drämde till med: "Kungsängsliljan växer i ymnig mängd på Kungsängen söder om Uppsala". Det är precis sådana översättningsstilar man inte gärna vill få sig till livs över ett glas jordnötter och en öl på krogen (särskilt som jag själv alltså inte är särskilt bevandrad vad gäller Linné, utan hellre rör mig en 3-400 år f.Kr.), och här blev jag nära på ohyfsad och vände honom ryggen.

Han gjorde ett sista försök: "Men vad betyder det här då: ... [och jag förstod så klart inte ett ord av vad han sade]". Efter lite trassel och en hel del harvande fram och tillbaka (och jag tror nog han blev lite spak när jag så uppenbart talade om för honom att ha hade fel), kom vi tillsammans fram till att det måste vara någonting i stil med: Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest... men fortsättningen kunde vi dock inte alls komma överrens om, varför vi gav upp, och tog en till öl istället.

En snabb undersökning dagen efter påvisade att det rörde sig om ett Plautuscitat:
Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest, quin, ubi triduum continuum fuerit, iam odiosus siet. (Miles Gloriosus 739)
I Rileys översättning: "For no guest can be thus hospitably entertained by a friend, but that when he has been there three days running, he must now become a bore."

Den medelålders mannen ifråga var dock inte blott och bart tråkig, utan gav mig ett antal intressanta paralleller (vi är åter inne på jämförande diktning här). Så här säger nämligen Havamal:
35. "Gå skall man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver."
Dessutom finns det visst ett liknande uttryck på finska (här i passande svensk språkdräkt):
"Två ting finns som stinker på andra dagen, fisk och främmande."

Det intressanta med allt det här är att jag satt och slog upp dessa citat på lördagsmorgonen, och att jag på samma dags afton slog till med en rejäl brakfest, varifrån de sista gästerna gick hem framemot halv tre dagen efter - efter 16 timmars underhållande besök. Både Plautus, Havamal och den okände finske folkdiktaren träffade alltså i detta fall synnerligen fel.

spasmi

Ett samtal vid ett fikabord, på en institution någonstans i Sverige...

Som klassicist drabbas man ofta av spontana översättningsprov, i de mest oväntade lägen men ofta vid möten med spritt språngande människor, i stil med: "jasså du kan latin, du, ja men vad heter [insert word/expression of your choice here] då?" Ibland är det korta, svåra grejer, som "Kan inte du hjälpa mig att komma på något klatschigt namn på mitt företag?", och ibland vill någon ha en tatuering och vill veta vad den kommer att betyda. Ibland hamnar en kollega mitt i ett flyttlass en söndag och får frågan:
"Ja men vad heter 'skrivkramp' på latin?"

Vilket föranleder diskussionen vid 11-kaffet dagen efter. Att 'kramp' måste översättas spasmi (för okontrollerbara ryckningar samt smärta) slås fast nästan omedelbart, av medicinkunnige U. Spasmer hit och spasmer dit över det blaskiga Gevaliakaffet - men vad göra med förledet, 'skriv-'?

Ett kort tag sysselsätter vi oss med former i stil med scribendi, dvs. gerundium - ars scribendi för "skrivkonst" eller "skrivandets konst", så varför inte spasmus scribendi? Vi funderar även över om de gamla, stora även de led av det, om problemet fantasibrist och "köra fast" ens existerat då, samt när det kom i bruk. Vi enas samfällt om att om någon av de gamla borde ha lidit av skrivkramp, skulle vi i så fall ha önskat detta på Cicero.

Ett enkelt uppslag i första bästa lexikon ger uttrycket spasmus scriptórius, dvs. den 'kramp som hör en skrivare till'. Den term vi idag på svenska använder främst för att beteckna brist på inspiration visar sig nämligen vara en medicinsk beteckning på en viss sorts smärta i hand och fingrar (grek. graphospasm), oftast särskilt knuten till just skrivandet, medan andra finmotoriska rörelser fungerar som de ska. Ne.se avslutar sin lilla artikel med en viss sarkasm:

"Skrivkramp kan vara ett konversionssymtom med psykiskt ursprung eller med rötter i livssituationen. Detta belyses av de epidemier av skrivkramp som uppkom i Storbritannien vid introduktion av stålpennor på 1830-talet och av telegrafistkramp då telegrafnycklar började användas i början av 1900-talet. När yrkesskadeersättning upphörde att utgå klingade epidemierna av." [min kursiv]

Dessvärre (?) led Cicero helt uppenbart inte själv av brist på vare sig inspiration eller stoff att skriva om, och eftersom man hade systemet med diktering och skrivarslavar/sekreterare lär väl han själv knappast ha legat i riskzonen för den medicinska åkomman heller (möjligen sagda slavar, även om de kan knappast ha kommit på tal för yrkesskadeersättning).

Jag har inte formulerat tanken helt klart än, men kan det måhända vara någonting likande som ligger bakom de uppenbara, spastiska ryckningar som kommer över en doktorand så fort man nämner orden "anställning", "stipendium" eller "hur lång tid har du kvar"?

Amor comparativus

Eftersom den fagra SDIL har lämnat oss för storebrorslandet i väster, har undertecknat fått den stora äran att utgjuta sig i lite gästbloggarfunderingar:

Själv stolt komparatist tar jag mig friheten att välja en liten annan vinkel på dessa inlägg, med lite jämförande språkforskning. Inom det jämförande språkstudiet ("komparativ filologi" för er som är inne i snacket) använder man sig ju bekant av diverse olika språkliga fenomen för att påvisa språks släktskap inom de olika familjerna. Paradexemplet inom min sida av forskningen, den indoeuropeiska språkfamiljen, lyder som följer med ordet för "far" :

Lat. pater, Gr. paté:r, Skr. pitár-

Det tycks ganska uppenbart att de tre formerna, från så vitt skilda områden som italiska halvön och det forna Indien, genom sin likhet måste peka på någonting gemensamt, varför man alltså klumpar ihop de tre språken inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Härpå följer sedan ändlösa tirader om hur ljudet n- förändras inom de olika språken, eller s-ljudets öden och äventyr i initial position (jag lovar, jag har skrivit hela uppsatser om detta), samt de oerhört roliga och inspirerande laryngalerna (till stort nöje för alla som någonsin öppnat en bok av Saussure). Risken att tröttna på detta "subatomära" grävande är dock rätt överhängande, och vi slungar oss därför raskt upp mot högre nivåer av jämförelser: poesi! (Den store Dumézil räknar upp ganska många fler.)

När jag i våras inför sista poesimuntan - någonsin! - plöjde mig igenom Aeniden (ack, vilka skatter finner man inte däri!), stötte jag på följande lilla fras:

...nec me meminisse pigebit Elissae
dum memor ipse mei, dum spritus hos regit artus. (Aen. IV, 336)

I en relativt egen översättning (jag har ingen Björkesson tillhanda) blir det:
"...och jag skall inte skämmas över att minnas Elissa,
så länge jag minns mig själv, så länge andedräkten styr dessa lemmar."

Det är så klart Aeneas som, på vippen att lämna Kartago för att bege sig mot Italien, talar om den sköna Dido. Själva talet/grälet i sig innehåller mycket vackert, men det som slog an en ton i mig med just denna fras var ett minne från för länge sedan, från ett par tusen år eller så före Vergilius egen tideräkning. Det handar om den indiska sagoskatten Mahabarata, och närmare bestämt Nalasagan (den brukar läsas på nybörjarkurser i sanskrit): kärlekssagan om hjälten Nala och den sköna prinsessan Damayanti, i en svunnen tid för länge, länge sedan...

Nala får höra talas om den undersköna Damayanti, och ger sig iväg för att vinna hennes gunst medelst övertalning (hon har dock fallit handlöst för honom bara genom att höra om hans hjältedåd), och hennes hand medelst seger i de tävlingar hennes pappa kungen låter utlysa. Efter diverse förvecklingar (det kan till exempel vara ytterst farligt att besegra sina medtävlare om dessa råkar vara gudar...) får de unga tu så klart varandra, varpå följer en av de vackraste kärleksförklaringar litteraturhistorien någonsin har skådat. Och Nala säger:

yāvacca me dharisyānti prānā dehe šucismite
tāvattvayi bhavisyāmi satyam etad bravīmi te

Min sanskrit är nu lite rostig måste jag ju erkänna, men en indolog och jag lyckades klura ut följande (gör på intet vis originalets poetiska språk full rättvisa):
"Så länge där står mig till buds andedräkt i min kropp, oh du ljuvaste,
lika länge kommer jag att jag att vara dig städse tillhanda."

Det må vara en gammal sliten klyscha, men kärlekens språk förblir bevisligen detsamma, genom årtusendena, även på skilda kontinenter. Icke här att förglömma, så klart, den där engelsmannens parafras (sonett XVIII) på samma tanke (antagligen har han kopierat Vergilus):

So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

verba

Ha, iuvenes, om bara några timmar sitter jag på planet till broderlandet i väster, med noggrant rensad handväska och massvis av Juvenalis och Persius (en del av litteraturen till nästa kurs)i bagaget.

Då jag bläddrade i Juvenalis och betänkte det emellanåt en smula grova språket, kom jag att tänka på den oro jag nyligen hade då jag försökte skriva om Catullus, och den geniala lösning jag gavs på det dilemmat.

Jag hade nämligen funderat en hel del på hur pass ful man får vara i en (kvasi-)akademisk uppsats, ska man i möjligaste mån försöka bevara den obscena stilnivån eller ska man ta sin tillflykt till förmildrande omskrivningar och diskreta små streck (f-tt-, r-vk--ll-r-, osv)? Trogna läsare vet hur mycket jag irriterar mig på Fordyce frökenaktiga, censurerande kommentar och det förra sekelskiftets översättningar blygsel och skam, uttryckt i just streckande och lacunae.
Visserligen är jag i grund och botten ruskigt pryd, jag ogillar fula ord, men det var knappast det som oroade mig, jag kunde ju alltid fälla ner blicken och rodna klädsamt då jag nyttjade vulgäriteterna, utan snarare en vilja att vara korrekt och inte stöta sig med någon genom att traska utanför etablerad akademisk kutym.

Jag diskuterade saken med min rumskamrat, visserligen en grek, men ändå klok och insiktsfull, och det var han som kapade den gordiska knuten. Han påminde sig att Svenbro nyttjat i alla fall ett av de ord som jag tvivlade över i essäsamlingen Myrstigar, och menade att om det var gott nog åt den store Svenbro, dög det mig för mig med.

Jag hade även ett svagt minne av det, hade turligt nog ett ex till handa och visst, mitt i alla vackra resonemang och logiska utläggningar finnes plötsligt ett "rövknullar", och frågan var utan problem löst. (Små graverade silverarmband med inskriptionen WWSD (What would Svenbro do?) borde delas ut till alla klassiskt skolade skribenter.)

Sålunda kunde jag ange irrumator i rätt stilnivå, nästa stötesten var cinaedus, som ju alla vet är den undergivna parten i en manlig homosexuell relation, men jag hade länge ett totalt hjärnsläpp hur att återge det, då det plötsligt slog mig som en blixt från klar himmel; "stjärtgosse"! Aldrig har väl det invektivet gjort någon så lycklig!

de ortu germanorum

Tusen tack för de fina födelsedagshälsningarna! Det verkar bli en bra dag, trots att jag är på språng. jag har nog redan mottagit den bästa presenten för denna födelsedag, en bok med massor av latinska korsord! (Det verkar för övrigt vara en hel industri)

To return to the mundane; då jag just läst Tacitus Germania finner jag detta mycket intressant, som alltid från en Understreckare. Det är naturligtvis Stig Strömholm som skrivit detta ack-så-lärda (och som alltid här på latinbloggen presenteras ett styck Stickan-kuriosa i samband med hans omnämnande; visste ni att han av (vissa av)universitetets fanbärare och marsalkar (samt även av andra) kallas för "julgranen", då han vid formella tillställnigar av frackkarraktär tenderar att hänga på sig varenda bit glitter som han någonsin förlänats, från högtidliga, avundsvärda ordnar till "flit och nit"-scoutingmedaljer, och sålunda gnistrar skönt, dock med en viss slagsida och ett påtagligt rassel):

"Vi vet inte vilken nationalitetsbeteckning det ilbud kan ha haft på tungan som en dag år 267 e Kr sprängde in i Aten med bud om ett nära förestående angrepp av barbarer, men vi kan vara tämligen säkra på att Viktor Rydberg i sin ”Dexippos” utnyttjar skaldernas suveräna frihet i förhållande till sanningen när han låter de förskräckta atenarna brista ut i det rytmiska ropet: ”goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren / knappt en dagsled, ve oss! ve oss! knappt en dagsled från Athen!”.

Vi kan vara så mycket mer säkra som just Rydbergs hjälte, den lärde och produktive historikern Publius Herennius Dexippos, vilken innehade Atens högsta ämbete och i det på romerska trupper barskrapade landet – fälthären var sedan länge upptagen vid gränserna – lyckades rafsa samman en hemvärnsstyrka om ett par tusen man och slå tillbaka angriparna utanför staden, i sina skrifter för det allra mesta kallar dem ”skyter”, även om namnet ”goter” förekommer någon enstaka gång. Till belysning av den terminologiska förvirringen kan tilläggas att de angripare som han besegrade för övrigt tycks ha varit en skara av de alla forskarmödor till trots alltjämt gåtfulla herulerna. Romare och greker använde för övrigt vid denna tid i sina skildringar genomgående antingen det svepande och föraktfulla ordet ”barbarer” om de nya aktörerna på den historiska scenen eller mycket precisa benämningar för just den begränsade stam som de kom i direkt kontakt med."

Invisus natalis

Imorgon fyller jag år, och det känns faktiskt ganska bra att bli ett år äldre. Vad som dock är mindre roligt är att då jag snart måste åka iväg till landet "over there" ett slag, så blir det ingen tid i allt fixande och resande för mitt sedvanliga storslagna fördelsedagsfirande.
Dock, födelsedagen ska vakas in på bästa sätt, jag har en flaska Veuve och finfin färsk marulk i kylen, och en av mina gäster fyller också år imorgon, så det blir ett gemensamt inväntande.

Själva dagen imorgon spenderas till hälften i den eviga ungdomens stad, och sålunda dras tankarna till denna födelsedagsdikt av Sulpicia, den enda sant bevarade kvinnliga antika rösten:

Scis iter ex animo sublatum triste puellae?
natali Romae iam licet esse suo.
Omnibus ille dies nobis natalis agatur,
qui nec opinanti nunc tibi forte venit.

I Guy Lees utmärkta översättning (som nu faktiskt finns att köpa på adlibris!), blir det:

That dreary journey's lifted, you know, from your girls heart.
Now she can be in Rome for her birthday.
Let the day that chance now brings you unexpectedly
be spent as a birthday to us all.

Rom, Uppsala, vad är egentligen skillnaden?
Hon skriver, som man kanske kan förstå, till sin älskade, i tidigare dikter har hon nämligen beklagat att hon inte ska vara i Rom på den stora dagen:

Invisus natalis adest, qui rure molesto
et sine Cerintho tristis agendus erit.
[...]

Lee tolkar:

That hateful birthday is near, which must be sadly spent
in tedious countryside and without Cerinthus.

Cerinthus , är som ni säker förstår, ni vassaste iuvenes, pojkvännen.

Det är ytterst få Sulpiciadikter som finns, de brukar anses vara dikterna 13 till 18 i den bok som följer två med Tibullus diktning, och kallas sålunda oftast för Appendix Tibulliana, och utgör sålunda tredje boken i Corpus Tibullianum.
I appendixet ingår även en panegyrik till Mesalla, några dikter av en poet vid namn Lygdamus (vars identitet är mycket omdiskuterad, en av de roligare teorier jag sett är att det skulle vara en yngre bror till Ovidius!), samt några som ibland kallas Amicus dikterna, eller serta Sulpiciae, Sulpicias krans, och är skrivna om eller såsom Sulpicia (3.8-12). (Om ni vill veta turerna kring denna uppdelning och liknande rekommenderar jag återigen Skoies skojiga bok Reading Sulpicia.)
Jag tar upp detta då jag gärna vill citera en dikt från just dessa kringdikter, då födelsedagskamraten, som ska klunka min skumpa ikväll, vid denna tid nästa år kommer vara fru och gift:

Natalis Juno, sanctos cape turis acervos
quos tibi dat tenera docta puella manu.
Lota tibi 'st hodie, tibi se laetissima compsit,
staret ut ante tuos conspicienda focos.
Illa quidem ornandi causas tibi, diva, relegat;
est tamen occulte cui placuisse velit.

At tu, sancte, fave, neu quis divellat amantes,
sed juveni, queaso, mutua vincla para.
Sic bene compones. Ullae non ille puellae
servire aut cuiquam dignior illa viro.
Nec possit cupidos vigilans deprendere custos,
fallendique vias mille ministret amor.
Adnue purpureaque veni perlucida palla:
ter tibi fit libo, ter, dea casta, mero.

Praecipit et natae mater studiosa quod optet;
illa aliud tacita, jam sua, mente rogat.
Uritur ut celeres urunt altaria flammae,
nec, liceat quamvis sana fuisse, velit.
Sit juveni grata ac, veniet cum proximus annus,
hic idem votis jam vetus extet amor.

Och Lee översätter, vilket jag nu i total och ytterlig självuppoffring ska knappa in, för det är ju så vackert:

Birthday Juno, accept these holy heaps of incense
from the soft hand of an educated girl.
For today she bathed and gladly adorned herself
to stand in the public eye before your altar.
or at least she claims her finery's for you, Godess;
but secretly there's someone else she wants to please.

Be gracious, Holy one. let no one split up lovers,
but please make mutual bonds for the young man.
that way you'll match them well. He ought not to be slave
to another girlnor she to another man.
Nor let the watchful chaperone suprise their passion,
but love invent a thousand subterfuges.
Nod your assent and come, brilliant in purple robe:
thrice we give you cake, thrice, chaste Godess, wine

And the anxious mother tells her daughter what to pray for,
but she, now grown-up, silently asks for something else.
She's burning, as the swift flames burn upon the altar,
and though she could be cured, she does not wish it.
Let her please her young man, end when next year comes, thanks to
her vows then make this same love permanent.

Grattis till oss båda alltså, och om någon känner att presenter vore lägligt önskar jag mig såväl detta som detta.

Consumatum est

Det där kommer verkligen inte gå till historien som en av mina bättre och mer lysande prestationer, utan jag var total mouth breather, såväl reellt som mentalt.

Dock, rent tekninskt sett behöver jag aldrig igen läsa vare sig Seneca, eller Quintillianus, eller Plinius d.y, eller Tacitus, eller Suetonius, de är avtentade och klara.

Ska nu gå hem och ta igen en veckas sömn och hoppas att den här förbenade förkylningen någon gång ger med sig.

Elatio

Tentan närmar sig med stormsteg, nu på måndag smäller det, och efter det kommer jag vara kontaktbar igen, jag lovar. Läsningen går väl bra, har hamnat i det stadiet då man bara forsar genom texter, man är in the zone, man snarare läser än översätter.

Jag får, som jag tidigare sagt, Bryn Mawr Classical Review i maillådan, och då jag knappast kan påstå att jag läser allt de sänder, eller ens mycket, är det ett bra tids-slöseri (så här i tentapluggstider) och emellanåt hittar man skojiga saker.
Nu sist fanns en trevlig liten Sverigehyllning i en recension av "Liber usuum fratrum monasteri Vadstenensis. The Customary of the Vadstena Brothers: A Critical Edition with an Introduction" av Sara Risberg(Tyvärr kan jag inte länka till hela artikeln, hittar den inte på nätet):

"Sweden has long had a strong tradition in the Classics with, at the
same time, an emphasis on texts written in medieval Latin, this last
because of the figure of Birgitta of Sweden, Foundress of Vadstena
Monastery and the linked double monasteries throughout Europe of her
Order of the Most Holy Saviour. Thus rigorous commendable scholarly
methods have been brought to bear not only on Classical texts but also
medieval ones. One could wish this tradition were also present in the
editing of medieval English texts or that departments of English
required similar training for graduate students as was once the case."

Visst blir man alldeles varm i kroppen?
Och, ja, som svensk latinist har man tvingats att läsa en hel del Birgitta, och jag kan inte påstå att det lämnat något större intryck, jag vill mest minnas en vag tristess, samt en tacksamhet, då det är hyggligt lättläst, så det var bra att fylla ut sidantal med.