Det är Allhelgonadagen imorgon, något som mer eller mindre döpts om till Halloween på senare tid, men en i grunden irlänsk festdag, som amplifierats på amerikansk väg, och sedan sakta men säkert blandats med våran fina gamla Alla helgons dag (Finns det något vackrare än kyrkogårdar upplysta av hundratals små lyktor?). I och med det amerikanska inflytandet har man dragit sig bort från helgonen, di döde och eventuella hemsökande andar, och istället fokuserat på plastig skrämsel, med artificiella spindlar, kortkorta djävulsdräkter och giftigt grön bål.
Låtom oss sålunda idag tala om saker som är riktigt otäcka och skrämmande, gränsande till det groteska. Jag läser för närvarande min så kallade stilkurs i latin, det vill säga att lära sig den latinska grammatiken innan och utan, samt att göra någon slags ansats till att skriva gott och emellanåt stilfullt latin. Kursen är fantastiskt rolig, den är utmärkt upplagd med en stark koncentration på autentiska text-exempel, och en ständig diskussion om man kan skriva så eller så, och vilken tidsperiod eller författare ens misstag hör hemma hos. Hur klumpigt man än formulerar sig lyckas min kära handledare alltid hitta någon obskyr stackare som uttryckt sig med samma pinsamma fras, vilket dels är fantastiskt för självförtroendet, dels ger ett utmärtk diskussionsunderlag.
Nåväl, just denna kurs och själva den latinska grammatiken är inte skrämmande eller grotesk, men vad som dock kan ge vem som helst mardrömmar är Menge. (Jag vill inte prata om det.) Jag finner § 187 samt §220.3 Märk!2 i gamla goda Tidner rent groteska, och skräckinjagande till panikens rand är när man får 40 (fyrtio) stycken övningsmeningar av typen "Han säger att om han skulle göra detta kommer han att missta sig/ han sade att om att om han gjorde detta skulle han ha misstagit sig/han säger att om han hade gjortt detta skulle han ha misstagit sig", och efter de första tjugo är man inte riktigt säker på vad som är upp eller ner längre.
Det är underbart vackert hur man kan uttrycka och formulera en sådan varians genom verböjningar, och det skrämmande ska väl vara skönt, har jag för mig.
Slutligen, för att byta ämne helt och för att lycksaliggöra den skara av sanskritvänner som kretsar här kring, några av de meningar jag lärt mig på senare tid (transkriberade, då jag inte har en susning hur blogger tillhandahåller sådana typer):
yatra dharmas tatra jayha
mule hate hatam sarvam (Först i satsen är en lokativ absolutus! Tänk!)
lobhah papasya karanam
Någon som vill översätta? Om inte, knappar jag väl in det imorgon.
Tuesday, October 31, 2006
Monday, October 30, 2006
Eventus
Jag kan tyvärr inte ge här några riktigt vettiga kommentarer och iaktagelser till den disputation jag övervarade i lördags, då det mesta av mina anteckningar är helt irrelevanta om man inte även har själva avhandlingen framför sig.
Vad som dock kan berättas är att opponenten erkände sig vara en "kart-freak" och sålunda beklagade avsaknaden av sådana, att favoritadjektivet var "småhackat" och det applicerades på såväl editionsprinciper som helgonreliker och slutligen att det var en mycket underhållande disputation överhuvudtaget, med en utmärkt opponering och finfin diskurs. (Varför finns det förresten alltid någon som hostar okontrollerat och tuberkulärt under de första 10 minuterna och sedan är knäpptyst den resterande tiden?)
Humanistdagarna var mycket trevliga, med utmärkta bokbord, levande musik och bra föreläsningar.
På tal om detta, i en artikel i SvD om Oscar Adolf Borgströms donation 1937 av närmare 42 hyllmeter erotica, så beskrivs Catullus som erotik, och jag vet väl inte vad jag ska tycka om det:
"Så länge det funnits litteratur, har det funnits erotica. Särskilt under vissa epoker har kärleksdiktningen, som kretsar kring förälskelsens romantik, kompletterats av en diktning kring den fysiska kärlekens former, med eller utan vardagsspråkets vulgaritet. Alla stora civilisationer har haft sin erotica, från den romerska med sin Catullus och sina pompejiska väggmålningar, till Japan med sina obscena akvareller. Den europeiska civilisationens första pornograf var renässansförfattaren Pietro Aretino, kallad "furstegisslaren" i början av 1500-talet."
Ty vad är erotica? Ska man bli upphetsad av det? Ska det ha skrivits i syfte att upphetsa? Artikeln är en smula luddig i sin definition, eller kanska snarare för allomfattande:
"Erotican är inte bara en "vänsterhandslitteratur" för autoerotisk njutning: den kan vara humoristisk, underhållande, samhällskritisk, sublim, informativ; den kan stärka en patriarkal, kvinnofientlig, heteronormativ gemenskap; den kan angripa normer och tabun och riva ner förtryckande ordningar; den kan vara konservativ eller radikal och ibland bådadera och ibland ingendera."
Wiki skriver (och jag vet, inte den bästa eller mest pålitliga källan i världen) följande definition:
"Erotica is rather a modern word used to describe the portrayal of human sensuality and sexuality with high-art aspirations, differentiating such work from commercial pornography. "
Tar man fasta på "high-art aspirations" kan säkerligen vissa av Catullus dikter räknas till den kategorin, men en ganska ringa del och sålunda är det väldigt klumpigt att ordna in honom i en sådan kategori. (Eller kunde man vända på det och se det som om allt passar in i denna kategori...)
Vad som dock kan berättas är att opponenten erkände sig vara en "kart-freak" och sålunda beklagade avsaknaden av sådana, att favoritadjektivet var "småhackat" och det applicerades på såväl editionsprinciper som helgonreliker och slutligen att det var en mycket underhållande disputation överhuvudtaget, med en utmärkt opponering och finfin diskurs. (Varför finns det förresten alltid någon som hostar okontrollerat och tuberkulärt under de första 10 minuterna och sedan är knäpptyst den resterande tiden?)
Humanistdagarna var mycket trevliga, med utmärkta bokbord, levande musik och bra föreläsningar.
På tal om detta, i en artikel i SvD om Oscar Adolf Borgströms donation 1937 av närmare 42 hyllmeter erotica, så beskrivs Catullus som erotik, och jag vet väl inte vad jag ska tycka om det:
"Så länge det funnits litteratur, har det funnits erotica. Särskilt under vissa epoker har kärleksdiktningen, som kretsar kring förälskelsens romantik, kompletterats av en diktning kring den fysiska kärlekens former, med eller utan vardagsspråkets vulgaritet. Alla stora civilisationer har haft sin erotica, från den romerska med sin Catullus och sina pompejiska väggmålningar, till Japan med sina obscena akvareller. Den europeiska civilisationens första pornograf var renässansförfattaren Pietro Aretino, kallad "furstegisslaren" i början av 1500-talet."
Ty vad är erotica? Ska man bli upphetsad av det? Ska det ha skrivits i syfte att upphetsa? Artikeln är en smula luddig i sin definition, eller kanska snarare för allomfattande:
"Erotican är inte bara en "vänsterhandslitteratur" för autoerotisk njutning: den kan vara humoristisk, underhållande, samhällskritisk, sublim, informativ; den kan stärka en patriarkal, kvinnofientlig, heteronormativ gemenskap; den kan angripa normer och tabun och riva ner förtryckande ordningar; den kan vara konservativ eller radikal och ibland bådadera och ibland ingendera."
Wiki skriver (och jag vet, inte den bästa eller mest pålitliga källan i världen) följande definition:
"Erotica is rather a modern word used to describe the portrayal of human sensuality and sexuality with high-art aspirations, differentiating such work from commercial pornography. "
Tar man fasta på "high-art aspirations" kan säkerligen vissa av Catullus dikter räknas till den kategorin, men en ganska ringa del och sålunda är det väldigt klumpigt att ordna in honom i en sådan kategori. (Eller kunde man vända på det och se det som om allt passar in i denna kategori...)
Friday, October 27, 2006
Homo homini lupus
Ni känner alla till mitt motstånd mot att lägga ut bilder på bloggen, men nu idag sker det igen dels för att det är fredag och huvudpunkten på min agenda idag är att gå på "mingel", dels för att fira nyöppnandet av den restaurerade bordellen "Lupanare" i Pompeji nära Neapel. (Nej, den tar inte emot kunder.)
DN förklarar i sin notis om detta: "Bordellens namn kommer från det latinska ordet "Lupa", prostituerad."
Lupa är inte bara ett ord för prostituerad på latin, utan är i grunden ordet för "varginna" (för att vara övertydlig; femininum av lupus).
Ni minns väl alla legenden om hur Romulus och Remus dias av en varginna (à la Mowgli), men redan på Livius tid var det omdiskuterat om det verkligen var en varg som vårdade dem, ty Livius skriver följande i bok I.4 av Ab Urbe Condita (Romulus och Remus har precis satts ut i vattnet då de är Vestalbarn och sålunda måste dö):
Tenet fama cum fluitantem alveum, quo expositi erant pueri, tenuis in sicco aqua destituisset, lupam sitientem ex montibus qui circa sunt ad puerilem vagitum cursum flexisse; eam submissas infantibus adeo mitem praebuisse mammas ut lingua lambentem pueros magister regii pecoris invenerit— Faustulo fuisse nomen ferunt—ab eo ad stabula Larentiae uxori educandos datos. Sunt qui Larentiam volgato corpore lupam inter pastores vocatam putent; inde locum fabulae ac miraculo datum.
I John Henry Freese, Alfred John Church, och William Jackson Brodribbs översättning av Livius från 1904 blir det:
The story goes, that when the shallow water, subsiding, had left the floating trough, in which the children had been exposed, on dry ground, a thirsty she-wolf from the mountains around directed her course toward the cries of the infants, and held down her teats to them with such gentleness, that the keeper of the king's herd found her licking the boys with her tongue. They say that his name was Faustulus; and that they were carried by him to his homestead and given to his wife Larentia to be brought up. Some are of the opinion that Larentia was called Lupa among the shepherds from her being a common prostitute, and hence an opening was afforded for the marvellous story.
Märk hur det hela hänger på olika tolkningar av lupa!
Glöm nu inte disputationen i latin här imorgon, eller Humanistdagarna i helgen!
Wednesday, October 25, 2006
pecus
Man kan faktiskt inte se mitt skrivbord på grund av alla pappershögar och böcker uppslagna på särdeles viktiga platser, och denna massa av papper pryds av några thékoppar, glasögonfodral, skruvmejslar samt en och annan morot. Jag har suttit av två föreläsningar idag, samt även två möten (och klockan är inte ens fyra!), hjärtat skenar en smula på grund av allt detta kringrusande. Vidare kan jag snart inte undvika sanskritens intrång i mitt liv och ej heller att börja plöja Menge på allvar, samt en del andra irritationer, så roa er istället med den osedvanligt skojiga UnderStreckaren om pekoral och låt mig fortsätta springa kring som en huvudlös sanskrithatande höna:
"Enligt Svenska Akademiens ordbok kan "pekoral" (med belägg från i alla händelser sent 1700-tal) vara såväl ett adjektiv som ett substantiv. Latinets pecoralis betyder, lär man sig där, "som har avseende på boskap" och är en avledning av pecus, det vill säga "boskap" eller "fänad"; och talar man om "pekorala berättelser" handlar det om sådana som passar eller är avsedda för den stora massan ("fänaden"). "
...
"Några av våra svenska nationalepos illustrerar väl tesen att engagemang är viktigare än hantverksskicklighet: jag tänker på de hjältedikter från 1700- och 1800-talen med Gustav Vasa i huvudrollen vilka, likt Vergilius "Eneiden", vill berätta om hur fäderneslandet föds i ett tvåfaldigt perspektiv: människans relationer till gudomlig och världslig
makt. Dessa variationer på motivet - eller temat - "birth of a nation" vittnar de facto, i sin vördnad för fäderneslandets historia och sitt missbruk av det skönlitterära minnet, om såväl ojämförligt patriotiskt nit som frapperande ordkonstnärlig oförmåga. Man jämföre, vad rör ämnesval och skaldens ambition att vara djärv föregångsman, avståndet mellan pretentiöst formspråk och trivialt stoff när Olof Bergklint önskade skriva ett versepos om kronprinsens - den då blivande Gustav IV Adolf - tillfrisknande efter koppympningen."
...
"Jag nöjer mig med att erinra om att skickliga versmakare själva kunde ha roligt åt sina mindre bemedlade kollegor: Tegnér låter exempelvis, i en dikt som egentligen är en Atterbomparodi, föredömligt elakt och - varför inte? - avsiktligt pekoralt "universum" rimma med "ad supplendum versum" ("för att fylla ut versen"),
vilket i sin tur ingalunda saknar samband med en strof i Pusjkins "Evgenij Onegin" som kan återges så: "Nu är det redan vinterkyla / och fälten silverglans har fått... / (Här väntar man sig rimmet yla, / och se, där kom det som ett skott!)". När Johan Henrik Kellgren vid något tillfälle talar om "Poötasters magra kön" finns nog slika så kallade rimkräk med i bilden"
"Enligt Svenska Akademiens ordbok kan "pekoral" (med belägg från i alla händelser sent 1700-tal) vara såväl ett adjektiv som ett substantiv. Latinets pecoralis betyder, lär man sig där, "som har avseende på boskap" och är en avledning av pecus, det vill säga "boskap" eller "fänad"; och talar man om "pekorala berättelser" handlar det om sådana som passar eller är avsedda för den stora massan ("fänaden"). "
...
"Några av våra svenska nationalepos illustrerar väl tesen att engagemang är viktigare än hantverksskicklighet: jag tänker på de hjältedikter från 1700- och 1800-talen med Gustav Vasa i huvudrollen vilka, likt Vergilius "Eneiden", vill berätta om hur fäderneslandet föds i ett tvåfaldigt perspektiv: människans relationer till gudomlig och världslig
makt. Dessa variationer på motivet - eller temat - "birth of a nation" vittnar de facto, i sin vördnad för fäderneslandets historia och sitt missbruk av det skönlitterära minnet, om såväl ojämförligt patriotiskt nit som frapperande ordkonstnärlig oförmåga. Man jämföre, vad rör ämnesval och skaldens ambition att vara djärv föregångsman, avståndet mellan pretentiöst formspråk och trivialt stoff när Olof Bergklint önskade skriva ett versepos om kronprinsens - den då blivande Gustav IV Adolf - tillfrisknande efter koppympningen."
...
"Jag nöjer mig med att erinra om att skickliga versmakare själva kunde ha roligt åt sina mindre bemedlade kollegor: Tegnér låter exempelvis, i en dikt som egentligen är en Atterbomparodi, föredömligt elakt och - varför inte? - avsiktligt pekoralt "universum" rimma med "ad supplendum versum" ("för att fylla ut versen"),
vilket i sin tur ingalunda saknar samband med en strof i Pusjkins "Evgenij Onegin" som kan återges så: "Nu är det redan vinterkyla / och fälten silverglans har fått... / (Här väntar man sig rimmet yla, / och se, där kom det som ett skott!)". När Johan Henrik Kellgren vid något tillfälle talar om "Poötasters magra kön" finns nog slika så kallade rimkräk med i bilden"
Tuesday, October 24, 2006
Liber cui nomen est Fabula
Då jag måste returnera den omgående till biblioteket är det väl lägligt att säga någonting om den (relativt) nya läroboken i latin Fabula.
Jag är faktiskt ganska imponerad av denna lilla bok, den är enkel utan att vara fördummande, och har en bra blandning av realia och latintexter. Boken är uppdelad i 12 kapitel, och den kanske kan tyckas en smula snabb ibland, men jag tror att för nybörjare kan ett högt tempo vara gangeligt då språk på absolut nybörjarnivå inte är särskilt skojiga då man står och stampar vid treordsmeningar i evigheter, utan att komma vidare och se nytt är viktigt för nybörjaren.
Texterna är inte fullt så grating som i Via Nova, utan har faktiskt trots sin enkla nivå närapå en viss elegans. Det är lite av en deckare, lösningen kommer först i sista stycket.
Det finns bra övningar för låneord, och realian är inte bara av den sociologiska typen (Kvinnoförtyck! Slavar! osv.) utan det finns allmänbildande partier om mytologi, latinets användande i botanik och medicin, och religion. Även bra lingvistiska genomgångar, tex om skillnaden mellan låneord och arvord, ja, jag gillar till och med urvalet av bilder, som består av bilder på reliefer, statyer och arkeologiska fynd.
Bokens svagheter har jag svårt att uttala mig om då jag inte har undervisat med hjälp av den, men vad som verkar lite tråkigt är att det i princip saknas smakprov på autentisk text (förutom en återgiven inskription), och även lite roliga citat av typen som gymnasieelever och Asterixläsare älskar att slänga sig med (Ars longa, vita brevis! Amor vincit omnia! Dum spiro, spero! Nemo saltat sobrius! m.m).
Det finns för övrigt ytterst få omnämnande av just latinska författare, man ska väl kunna namnet på en eller två, tycker jag. Slutligen så verkar den hemsida som de hänvisar till för ytterligare material, inte existera (www.latin-fabula.dk).
Jag skulle gärna använda denna i undervisning då den är ett lättillgängligt alternativ till de visserligen utmärkta men något tunga och emellanåt otympliga Liber primus och Vivat lingua latina!, samt den ack-så-töntiga Via Nova.
Slutligen ska jag väl erkänna att mitt feministiska hjärta glädjes en smula då såväl den danska originalförfattaren Tove Niclasen, som den svenska adaptrisen, Johanna Svensson, är, som synes på namnen, kvinnor, och välkomna nytillskott till en branch av läroboksförfattare som länge var totalt mansdominerad.
Då jäkla psykoblogger anser att jag varken får kursivera eller länka idag kan ni om intresse finnes klippa och klistra för att nå till klassikerförbundets recension av Fabula: http://www.klassikerforbundet.org/litteratur.php
Jag är faktiskt ganska imponerad av denna lilla bok, den är enkel utan att vara fördummande, och har en bra blandning av realia och latintexter. Boken är uppdelad i 12 kapitel, och den kanske kan tyckas en smula snabb ibland, men jag tror att för nybörjare kan ett högt tempo vara gangeligt då språk på absolut nybörjarnivå inte är särskilt skojiga då man står och stampar vid treordsmeningar i evigheter, utan att komma vidare och se nytt är viktigt för nybörjaren.
Texterna är inte fullt så grating som i Via Nova, utan har faktiskt trots sin enkla nivå närapå en viss elegans. Det är lite av en deckare, lösningen kommer först i sista stycket.
Det finns bra övningar för låneord, och realian är inte bara av den sociologiska typen (Kvinnoförtyck! Slavar! osv.) utan det finns allmänbildande partier om mytologi, latinets användande i botanik och medicin, och religion. Även bra lingvistiska genomgångar, tex om skillnaden mellan låneord och arvord, ja, jag gillar till och med urvalet av bilder, som består av bilder på reliefer, statyer och arkeologiska fynd.
Bokens svagheter har jag svårt att uttala mig om då jag inte har undervisat med hjälp av den, men vad som verkar lite tråkigt är att det i princip saknas smakprov på autentisk text (förutom en återgiven inskription), och även lite roliga citat av typen som gymnasieelever och Asterixläsare älskar att slänga sig med (Ars longa, vita brevis! Amor vincit omnia! Dum spiro, spero! Nemo saltat sobrius! m.m).
Det finns för övrigt ytterst få omnämnande av just latinska författare, man ska väl kunna namnet på en eller två, tycker jag. Slutligen så verkar den hemsida som de hänvisar till för ytterligare material, inte existera (www.latin-fabula.dk).
Jag skulle gärna använda denna i undervisning då den är ett lättillgängligt alternativ till de visserligen utmärkta men något tunga och emellanåt otympliga Liber primus och Vivat lingua latina!, samt den ack-så-töntiga Via Nova.
Slutligen ska jag väl erkänna att mitt feministiska hjärta glädjes en smula då såväl den danska originalförfattaren Tove Niclasen, som den svenska adaptrisen, Johanna Svensson, är, som synes på namnen, kvinnor, och välkomna nytillskott till en branch av läroboksförfattare som länge var totalt mansdominerad.
Då jäkla psykoblogger anser att jag varken får kursivera eller länka idag kan ni om intresse finnes klippa och klistra för att nå till klassikerförbundets recension av Fabula: http://www.klassikerforbundet.org/litteratur.php
Monday, October 23, 2006
Processus bononiensis
Hela förmiddagen har förspillts för SDILs del på ett möte, där bland annat, såsom är brukligt i dessa dagar, även Bologna-processen diskuterades. Dey var ett långt möte och SDIL hade inte sovit, och fick sålunda snabbt en glasartad blick.
Tyvärr kan man säga att den stora behållningen från mötet tragiskt nog är anteckningarna runt nämnda process som helst ska sjungas till melodin 'All of me':
Booo-lognaaa,
Booo-lognaaa proceeessen
(Snärjig och svår,
Av mötena man får liggsår)
15 poääng
Därefter eeeen caesur
Femton till,
Om man har sååådan tur.
Mastersnivå, den nya mastersnivån,
Vad är det i reeeeealiteeeten?
Booo-lognaaa,
Kommer med reformer.
Bliiir det
Nya gällande nooormer?
Jag fattar, jag fattar iiiingenting
Jag kanske är helt ding,
Men det är ju så trååååkigt.
Jag har ej del i Boooo-lognaaas spel
Jag fattar iiiingeeenting!
Boooo-logna,
Bologna proceeessen!
Blir det bra,
eller kanske iiiilla?
Är det magi,
Eller bara pin tjiiii?
Varför så Bologna proceeeesseeeeeeeeeeeen!
Ja, det är så min värdefulla tid spenderas.
Tyvärr kan man säga att den stora behållningen från mötet tragiskt nog är anteckningarna runt nämnda process som helst ska sjungas till melodin 'All of me':
Booo-lognaaa,
Booo-lognaaa proceeessen
(Snärjig och svår,
Av mötena man får liggsår)
15 poääng
Därefter eeeen caesur
Femton till,
Om man har sååådan tur.
Mastersnivå, den nya mastersnivån,
Vad är det i reeeeealiteeeten?
Booo-lognaaa,
Kommer med reformer.
Bliiir det
Nya gällande nooormer?
Jag fattar, jag fattar iiiingenting
Jag kanske är helt ding,
Men det är ju så trååååkigt.
Jag har ej del i Boooo-lognaaas spel
Jag fattar iiiingeeenting!
Boooo-logna,
Bologna proceeessen!
Blir det bra,
eller kanske iiiilla?
Är det magi,
Eller bara pin tjiiii?
Varför så Bologna proceeeesseeeeeeeeeeeen!
Ja, det är så min värdefulla tid spenderas.
Friday, October 20, 2006
satur
Är helt slut i huvudet (låg vaken hela natten och läste Sassons 'Memoirs of an Infantry Officer') och kan sålunda inte säga något djuplodande idag, utan nöjer mig med att med anledning av den rådande debatten om 'smala' författare som värdelösa parasiter och finansiering av kultur, och den därav resulterande diskussionen på Errata med att citera Juvenalis tankar därom:
VII.53-71
Sed vatem egregium, cui non sit publica vena,
qui nihil eitum soleat deducere, nec qui
communi feriat carmen triviale moneta,
hunc, qualem nequeo monstrare et sentio tantum,
anxietate carens animus facit, omnis acerbi
inpatiens, cupidus silvarum aptusque bibendis
fontibus Aonidum. neque enim cantare sub antro
Pierio thyrsumque potest contingere maesta
paupertas atque aeris inops, quo nocte dieque
corpus eget: satur est cum dicit Horatius 'euhoe.'
quis locus ingenio, nisi cum se carmine solo
vexant et dominis Cirrhae Nysaeque feruntur
pectora vestra duas non admittentia curas?
magnae mentis opus nec de lodice paranda
attonitae currus et equos faciesque deorum
aspicere et qualis Rutulum confundat Erinys.
nam si Vergilio puer et tolerabile desset
hospitium, caderent omnes a crinibus hydri,
surda nihil gemeret grave bucina.
Ellenbergers översättning ligger hemma, så ni får nöja er med den i Loeb-utgåvan:
But the outstanding bard- the one with no common
vein of talent, the one who generally spins nothing trite
the one who coins no ordinary song form the public mint,
the likes of whom i cannot point out, but only imagine,
he is the product of a mind free from worry and without bitterness
a mind that longs for the woods and is fit to drink the springs
of the Muses. Unhappy poverty, you see, cannot sing
inside the Pierian cavern or grasp the thyrsus,
it lacks the cash which the body needs, night and day.
Horace was full when he spoke the baccic cry 'Evoë!'
What room is there for genius? None, unless your hearts have
only a single focus, and torment themselves with
poetry alone, swept away by the lords of Cirrha and Nysa.
A great soul, not one perplexed about bying a blanket,
is needed for visions of chariots and horses and the gods' faces,
and the kind of Fury that drove the Rutulian crazy.
After all, if Virgil hadn't had a slave boy and decent lodgings,
all the snakes would have fallen from the Fury's hair,
and no terrifying blast would have sounded from her silent war trumpet.
Så, utan Horatius mättnad, inga epistlar och satirer, och utan Vergilius slavpojke, ingen Aenid.
VII.53-71
Sed vatem egregium, cui non sit publica vena,
qui nihil eitum soleat deducere, nec qui
communi feriat carmen triviale moneta,
hunc, qualem nequeo monstrare et sentio tantum,
anxietate carens animus facit, omnis acerbi
inpatiens, cupidus silvarum aptusque bibendis
fontibus Aonidum. neque enim cantare sub antro
Pierio thyrsumque potest contingere maesta
paupertas atque aeris inops, quo nocte dieque
corpus eget: satur est cum dicit Horatius 'euhoe.'
quis locus ingenio, nisi cum se carmine solo
vexant et dominis Cirrhae Nysaeque feruntur
pectora vestra duas non admittentia curas?
magnae mentis opus nec de lodice paranda
attonitae currus et equos faciesque deorum
aspicere et qualis Rutulum confundat Erinys.
nam si Vergilio puer et tolerabile desset
hospitium, caderent omnes a crinibus hydri,
surda nihil gemeret grave bucina.
Ellenbergers översättning ligger hemma, så ni får nöja er med den i Loeb-utgåvan:
But the outstanding bard- the one with no common
vein of talent, the one who generally spins nothing trite
the one who coins no ordinary song form the public mint,
the likes of whom i cannot point out, but only imagine,
he is the product of a mind free from worry and without bitterness
a mind that longs for the woods and is fit to drink the springs
of the Muses. Unhappy poverty, you see, cannot sing
inside the Pierian cavern or grasp the thyrsus,
it lacks the cash which the body needs, night and day.
Horace was full when he spoke the baccic cry 'Evoë!'
What room is there for genius? None, unless your hearts have
only a single focus, and torment themselves with
poetry alone, swept away by the lords of Cirrha and Nysa.
A great soul, not one perplexed about bying a blanket,
is needed for visions of chariots and horses and the gods' faces,
and the kind of Fury that drove the Rutulian crazy.
After all, if Virgil hadn't had a slave boy and decent lodgings,
all the snakes would have fallen from the Fury's hair,
and no terrifying blast would have sounded from her silent war trumpet.
Så, utan Horatius mättnad, inga epistlar och satirer, och utan Vergilius slavpojke, ingen Aenid.
Thursday, October 19, 2006
culus
Ytterligare en notis om Persius, återigen från första satiren. På rad 87 finns den fantastiska raden:
An, Romule, ceves?
Ni vet ju alla, iuvenes, vem Romulus var och ni kan tänka er hur hans namn användes under högtidliga och formella former hos romarna. Detta var ju landsfadern!
Denna fras kommenteras i Harveys kommentar på följande vis (kontexten är att Pedius hånas för sin rather glib retorik):
"Gratification by Pedius' oratory is regarded as the mark of a sexual pervert. Jahn explains ceves as, 'verbum est de pathicis, qui in libidinis actu clunes agitant'; [...] Romule, strikingly juxtaposed to ceves, represents a person of high status, cf. Cat. 29.5 [et al]
But whether Persius means the judge of the court or simply any member of the nobility who favours Pedius' type of rhetoric is undiscoverable and unimportant."
Den där latinska förklaringen är en sådan som bore överättas till italienska snarare än svenska, men nåväl, så tolkas den sålunda: 'det är ett ord rörande stjärtgossarna, som i förlustelseakten skakar/rör på länderna [i.e rumpan].' Pryda Lewis and Short erkänner att ceveo kan betyda 'to move the haunches', men vill att det i Persiuskontexten ska betyda 'to fawn, flatter'. De försöker verkligen förstöra den fantastiska bilden av en rumpskakande landsfader. (Tänk det hela i en svensk kontext, en Gustav Vasa eller en Birger Jarl som svänger seduktivt på höfterna!)
Översättarna lyckas bättre; i Loebutgåvan översätts detta med Are you wiggling your arse, Romulus?, och hos Guy Lee blir det Is Romulus a poof?
An, Romule, ceves?
Ni vet ju alla, iuvenes, vem Romulus var och ni kan tänka er hur hans namn användes under högtidliga och formella former hos romarna. Detta var ju landsfadern!
Denna fras kommenteras i Harveys kommentar på följande vis (kontexten är att Pedius hånas för sin rather glib retorik):
"Gratification by Pedius' oratory is regarded as the mark of a sexual pervert. Jahn explains ceves as, 'verbum est de pathicis, qui in libidinis actu clunes agitant'; [...] Romule, strikingly juxtaposed to ceves, represents a person of high status, cf. Cat. 29.5 [et al]
But whether Persius means the judge of the court or simply any member of the nobility who favours Pedius' type of rhetoric is undiscoverable and unimportant."
Den där latinska förklaringen är en sådan som bore överättas till italienska snarare än svenska, men nåväl, så tolkas den sålunda: 'det är ett ord rörande stjärtgossarna, som i förlustelseakten skakar/rör på länderna [i.e rumpan].' Pryda Lewis and Short erkänner att ceveo kan betyda 'to move the haunches', men vill att det i Persiuskontexten ska betyda 'to fawn, flatter'. De försöker verkligen förstöra den fantastiska bilden av en rumpskakande landsfader. (Tänk det hela i en svensk kontext, en Gustav Vasa eller en Birger Jarl som svänger seduktivt på höfterna!)
Översättarna lyckas bättre; i Loebutgåvan översätts detta med Are you wiggling your arse, Romulus?, och hos Guy Lee blir det Is Romulus a poof?
Wednesday, October 18, 2006
iunctura acris
Innan det att jag helt och fullt lämnar den senaste tentans lärdom bakom mig och låte de kunskaperna skingras för vinden, kanske jag även ska hinna säga något om den store doldisen bland de tre poeterna, nämligen Persius, eller som några enstaka stavar det, Perseus.
Denne yngling är på intet vis lika känd som de två övriga jag nyss tentade, Juvenalis och Martialis, utan Persius lever i vår tid i det fördolda. Conte (ständigt denna Conte) berättar att Persius, sedan han dött i unga år (28 år gammal verkar vara överenskommet bland de lärde), blev mycket känd för sin samtid genom den postuma utgåva som vännerna publicerade. hans popularitet kvarstod under antiken, och den ökade närapå med kyrkans intåg, då han är en moraliserande poet. Han läses alltjämt flitigt under medeltiden, men tappar i och med renässansen sin krets, då han på intet vis är lika lätttilgänglig såsom många andra romerska poeter, hans språk är emellanåt hyggligt dunkelt och krångligt. (Han fick tydligen en liten nytändning under upplysningen, och var vidare en av kants favoriter, likaså Goethe gillade honom.) Ett tecken på att man redan i hans eget tidevarv fann hans skrivande något obskyrt är att det tidigt utgavs en kommentar över hans satirer.
Jag fann hans språk svårt och mycket en smula svårförståeligt, men han var samtidigt en läsupplevelse utöver det vanliga, då bildspråket (som även den ständige Conte breder ut sig på ånga sidor över) är slående, saker etsar sig fast. Om vi bara tar den första satiren finns där hyacintfärgade manlar, söndebitna naglar och en liktor som bär hem Cincinnatus plog, man blir något hisnad.
Det hela är en slags dialog över poesins tillstånd, med beskrivningar av recitationer och parodier på samtida verk.
Låt oss titta på ett litet stycke, det är den okände samtalspartnern som börjar:
I.24-43
'quo didicisse, nisi hoc fermentum et quae semel intus
innata est rupto iecore exierit caprificus?'
en pallor seniumque! o mores, usque adeone
scire tuum nihil est nisi te scire hoc sciat alter?
'at pulchrum est digito monstrari et dicier "hic est."
ten cirratorum centum dictata fuisse
pro nihilo pendes?'
Ecce inter pocula quaerunt
Romulidae saturi quid dia poemata narrent.
hic aliquis, cui circum umeros hyacinthina laena est,
rancidulum quiddam balba de nare locutus
Phyllidas, Hypsipylas, uatum et plorabile siquid,
eliquat ac tenero subplantat uerba palato.
adsensere uiri: nunc non cinis ille poetae
felix? non leuior cippus nunc inprimit ossa?
laudant conuiuae: nunc non e manibus illis,
nunc non e tumulo fortunataque fauilla
nascentur uiolae?
'rides' ait 'et nimis uncis
naribus indulges. an erit qui uelle recuset
os populi meruisse et cedro digna locutus
linquere nec scombros metuentia carmina nec tus?'
Ytterligare en orsak till att jag är så förtjust i Persius är kanske för att han finns översatt av Guy Lee, ni kanske minns hur jag älskade hans Tibullus-översättning.
Han översätter detta ovan sålunda:
Why study, if this ferment, this wild fig-tree, once
it has taken root, can't burst the liver and thrust through?
Grown pale and old for that? O morals! Is your knowledge
nothing unless another knows you know?
It's fine though to be pointed at and hear That's Him!
That you are dictation for a hundred curly-heads,
do you count that for nothing?
Look, our Romulids replete
ask over wine What says divinest Poesy?
Then one with hyacinthine mantle round his sholders,
his speech a trifle rancid through that lisping nose,
sieves out Hypsipides and Phyllises and the other
bardic disastes, tripping words on the soft palate.
Our heroes have approved. Shurley the poet's ashes
are blissfull now? the stone sits lighter on his bones?
their tablemates applaud. Surely from the dear departed,
now, surely, from his tomb and from those embers blest
will violets blow.
You mock, he says, indulge to much
the curling nostril. Would anyone not want to earn
the public's mouth, and uttering things worthy of cedar,
to leave verses unafraid of frankincense and mackerel?
(Cederolja användes för att bevara böcker, och impopulära böcker som makulerats användes som inslagspapper, bl.a för fisk och rökelse)
Denne yngling är på intet vis lika känd som de två övriga jag nyss tentade, Juvenalis och Martialis, utan Persius lever i vår tid i det fördolda. Conte (ständigt denna Conte) berättar att Persius, sedan han dött i unga år (28 år gammal verkar vara överenskommet bland de lärde), blev mycket känd för sin samtid genom den postuma utgåva som vännerna publicerade. hans popularitet kvarstod under antiken, och den ökade närapå med kyrkans intåg, då han är en moraliserande poet. Han läses alltjämt flitigt under medeltiden, men tappar i och med renässansen sin krets, då han på intet vis är lika lätttilgänglig såsom många andra romerska poeter, hans språk är emellanåt hyggligt dunkelt och krångligt. (Han fick tydligen en liten nytändning under upplysningen, och var vidare en av kants favoriter, likaså Goethe gillade honom.) Ett tecken på att man redan i hans eget tidevarv fann hans skrivande något obskyrt är att det tidigt utgavs en kommentar över hans satirer.
Jag fann hans språk svårt och mycket en smula svårförståeligt, men han var samtidigt en läsupplevelse utöver det vanliga, då bildspråket (som även den ständige Conte breder ut sig på ånga sidor över) är slående, saker etsar sig fast. Om vi bara tar den första satiren finns där hyacintfärgade manlar, söndebitna naglar och en liktor som bär hem Cincinnatus plog, man blir något hisnad.
Det hela är en slags dialog över poesins tillstånd, med beskrivningar av recitationer och parodier på samtida verk.
Låt oss titta på ett litet stycke, det är den okände samtalspartnern som börjar:
I.24-43
'quo didicisse, nisi hoc fermentum et quae semel intus
innata est rupto iecore exierit caprificus?'
en pallor seniumque! o mores, usque adeone
scire tuum nihil est nisi te scire hoc sciat alter?
'at pulchrum est digito monstrari et dicier "hic est."
ten cirratorum centum dictata fuisse
pro nihilo pendes?'
Ecce inter pocula quaerunt
Romulidae saturi quid dia poemata narrent.
hic aliquis, cui circum umeros hyacinthina laena est,
rancidulum quiddam balba de nare locutus
Phyllidas, Hypsipylas, uatum et plorabile siquid,
eliquat ac tenero subplantat uerba palato.
adsensere uiri: nunc non cinis ille poetae
felix? non leuior cippus nunc inprimit ossa?
laudant conuiuae: nunc non e manibus illis,
nunc non e tumulo fortunataque fauilla
nascentur uiolae?
'rides' ait 'et nimis uncis
naribus indulges. an erit qui uelle recuset
os populi meruisse et cedro digna locutus
linquere nec scombros metuentia carmina nec tus?'
Ytterligare en orsak till att jag är så förtjust i Persius är kanske för att han finns översatt av Guy Lee, ni kanske minns hur jag älskade hans Tibullus-översättning.
Han översätter detta ovan sålunda:
Why study, if this ferment, this wild fig-tree, once
it has taken root, can't burst the liver and thrust through?
Grown pale and old for that? O morals! Is your knowledge
nothing unless another knows you know?
It's fine though to be pointed at and hear That's Him!
That you are dictation for a hundred curly-heads,
do you count that for nothing?
Look, our Romulids replete
ask over wine What says divinest Poesy?
Then one with hyacinthine mantle round his sholders,
his speech a trifle rancid through that lisping nose,
sieves out Hypsipides and Phyllises and the other
bardic disastes, tripping words on the soft palate.
Our heroes have approved. Shurley the poet's ashes
are blissfull now? the stone sits lighter on his bones?
their tablemates applaud. Surely from the dear departed,
now, surely, from his tomb and from those embers blest
will violets blow.
You mock, he says, indulge to much
the curling nostril. Would anyone not want to earn
the public's mouth, and uttering things worthy of cedar,
to leave verses unafraid of frankincense and mackerel?
(Cederolja användes för att bevara böcker, och impopulära böcker som makulerats användes som inslagspapper, bl.a för fisk och rökelse)
Tuesday, October 17, 2006
mora
Jag måste bara be den unge mannen som ännu icke fått svar på sin fråga tusen och åter tusen ggr om ursäkt, men här kommer det tandem et finally.
Själva frågan löd, då jag fick den första gången:
"Återigen vänder jag mig till den allvetande SDIL med mina små frågor.
Sist handlade det om en del citat. Såsom "sic itur ad astra" med flera...
Den här gången handlar det inte om ett citat såvitt jag vet. Om det visar sig vara ett citat får du gärna upplysa mig. =)
Funderar över vad "Free Spirit" eller fri själ som vi säger, heter på latin.
Har på lekmannasätt kommit fram till ungefär: Spiritus Libera (liberum)
Just "fri" delen hade jag lite svårt att tyda."
Då den lata SDIL försummade att svara, försökte han på egen hand och sände försöken till mig, i hopp om att jag skulle ta mig samman:
"Fick dom här träffarna på "fri": solvo, liberum, licens, liber, libero, libera, immunis, eripui, extrico, eripio, ereptum. Det verkade som liberum, liber eller libero passar bäst i mitt sammanhang. Vad är skillnaden, (mask./fem.)?
På "själ" fick jag fram det här: animus, anima. Skillnad mellan dom?
Men efter vad jag förstår betyder "spiritus" också själ. Stämmer det? Fick nån träff på andedräkt där!?! Knepigt att hitta rätt i ordlisteträsket.
Alltså, frågan är som följer: Hur översätts "Fri Själ" till latin. Jag är en grabb om det är av betydelse."
Och slutligen, mitt svar:
Jag började med att jaga runt efter ett engelskt-latinskt lexikon, för att kanske kunna gen en enkel och erkänd översättning till din fras, men då jag klivit in i seminariebiblioteket började jag bläddra i annan bok och tänkandes på de stränga direktiv som sändes ut i början av terminen, rätade jag även upp tippade exemplar och förde ihop bokstöden och hamnade i någon slags disträ trans och satt helt plötsligt framför min egen dator igen, så du får ursäkta om jag i min tolkning stödjer mig på svenskspråkiga källor.
'Spirit' är på många vis ett svåröversatt ord, det är ju ungefär 'ande' eller 'själ', men har även lite occulta och övenaturliga toner. Ditt förslag spiritus är absolut inte fel, men det är först i lite senare latin som det tar sig an betydelsen 'själ, ande', dessförinnan har det mer med själva andningen att göra, det betyder 'luft, andetag, andhämtning', och sålunda även 'liv'. (Det har även betydelser såsom 'mod, hördragenhet, diktargåva, hänförelse, snille' och mycket annat.)
Anima har till sitt ursprung också med luft att göra, det har som grundbetydelse 'fläkt, luftdrag, vind', men kan även vara 'luft' kort och gott. men man visste tidigt hur viktig luften var för människan (minns, iuvenes, hur Gud blåser liv i Adam), och sålunda betyder även anima 'andedräkt, anda' och får även i förlängningen betydelsen 'livskraft' och 'själ, ande'. Anima kan visserligen beteckna en avliden själ, men kan även syfta på levande varelser, en levande själ. Knepigt!
Ditt sista förslag, animus, är besläktat med anima (som synes) och har en mer grundläggande betydelse av 'själ, ande, anda', och anspelar mer än de tidigare på vårt rationella tänkande, då det har betydelser såson 'tankefömåga, omdöme, åsikt, uppmärksamhet', men även kan uttolkas såsom 'hjärta, känsla, karraktär, självförtroende, begär, vilja'.
Ingedera är väl direkt fel, det handlar som alltid i översättning, om nyanser. Animus är det mest "själsliga" av dem, anima är, enligt mig, kanske lite för förknippad med själva livet för att riktigt fungera, och spiritus har den fördelen att det påminner om det engelska ordet, vilket ju kan vara trevligt.
Ordlisteträsket är bottenlöst.
Sålunda älgar vi vidare till adjektivet. Du föreslog själv liber, vilket utan tvivel är det bästa. Det har just betydlesen 'fri' såsom 'obunden, oberoende, självständig', men kan även tolkas såson 'tygellös, utsvävande', vilket väl fria själar ofta är...
Att vara liber är även motsatsen till att vara slav, servus, ordet liber betecknar just en friboren, och är sålunda ett starkt ord som verkligen markerar obundenhet och egenvärde. (Cf. den engelska termen liberal arts)
'Fri' heter alltså liber i nominativ maskulinum singular (den form du skulle slå upp i ett lexikon), i feminium nominativ singular blir det dock libera (-a ändelsen är typiskt feminin som ni säkert märkt) och i neutrum blir det liberum.
Frasen 'free spirit' skulle sålunda i mitt tycke bli animus liber, men du sk komma ihåg att det säkerligen har en vag antydning då av att vara en fri man, en icke-förslavad individ, en som deltar i statens angelägenheter.
Du hittar det även under betydelsen Sjelvständigt sinne hos Cavallin (långt ner i andra spalten).
Googlar men det får man upp (förutom att det används av Warhammer-fans) en och annan kyrkofader men även Sallustius, som dock inte använder det i den betydelsen utan pratar om att hans själ är fri från ditten och datten, dvs oberoende. Tacitus verkar använda det på ett liknade vis, jag ser det även hos Seneca, men dessa snabba vid handen sökningar ger dig tyvärr inget trevligt citat att hänga upp detta på, men nu är jag alltför hungrig för att gräva vidare i detta.
Hoppas detta gav någon slags upplysning!
Fler frågor?
Själva frågan löd, då jag fick den första gången:
"Återigen vänder jag mig till den allvetande SDIL med mina små frågor.
Sist handlade det om en del citat. Såsom "sic itur ad astra" med flera...
Den här gången handlar det inte om ett citat såvitt jag vet. Om det visar sig vara ett citat får du gärna upplysa mig. =)
Funderar över vad "Free Spirit" eller fri själ som vi säger, heter på latin.
Har på lekmannasätt kommit fram till ungefär: Spiritus Libera (liberum)
Just "fri" delen hade jag lite svårt att tyda."
Då den lata SDIL försummade att svara, försökte han på egen hand och sände försöken till mig, i hopp om att jag skulle ta mig samman:
"Fick dom här träffarna på "fri": solvo, liberum, licens, liber, libero, libera, immunis, eripui, extrico, eripio, ereptum. Det verkade som liberum, liber eller libero passar bäst i mitt sammanhang. Vad är skillnaden, (mask./fem.)?
På "själ" fick jag fram det här: animus, anima. Skillnad mellan dom?
Men efter vad jag förstår betyder "spiritus" också själ. Stämmer det? Fick nån träff på andedräkt där!?! Knepigt att hitta rätt i ordlisteträsket.
Alltså, frågan är som följer: Hur översätts "Fri Själ" till latin. Jag är en grabb om det är av betydelse."
Och slutligen, mitt svar:
Jag började med att jaga runt efter ett engelskt-latinskt lexikon, för att kanske kunna gen en enkel och erkänd översättning till din fras, men då jag klivit in i seminariebiblioteket började jag bläddra i annan bok och tänkandes på de stränga direktiv som sändes ut i början av terminen, rätade jag även upp tippade exemplar och förde ihop bokstöden och hamnade i någon slags disträ trans och satt helt plötsligt framför min egen dator igen, så du får ursäkta om jag i min tolkning stödjer mig på svenskspråkiga källor.
'Spirit' är på många vis ett svåröversatt ord, det är ju ungefär 'ande' eller 'själ', men har även lite occulta och övenaturliga toner. Ditt förslag spiritus är absolut inte fel, men det är först i lite senare latin som det tar sig an betydelsen 'själ, ande', dessförinnan har det mer med själva andningen att göra, det betyder 'luft, andetag, andhämtning', och sålunda även 'liv'. (Det har även betydelser såsom 'mod, hördragenhet, diktargåva, hänförelse, snille' och mycket annat.)
Anima har till sitt ursprung också med luft att göra, det har som grundbetydelse 'fläkt, luftdrag, vind', men kan även vara 'luft' kort och gott. men man visste tidigt hur viktig luften var för människan (minns, iuvenes, hur Gud blåser liv i Adam), och sålunda betyder även anima 'andedräkt, anda' och får även i förlängningen betydelsen 'livskraft' och 'själ, ande'. Anima kan visserligen beteckna en avliden själ, men kan även syfta på levande varelser, en levande själ. Knepigt!
Ditt sista förslag, animus, är besläktat med anima (som synes) och har en mer grundläggande betydelse av 'själ, ande, anda', och anspelar mer än de tidigare på vårt rationella tänkande, då det har betydelser såson 'tankefömåga, omdöme, åsikt, uppmärksamhet', men även kan uttolkas såsom 'hjärta, känsla, karraktär, självförtroende, begär, vilja'.
Ingedera är väl direkt fel, det handlar som alltid i översättning, om nyanser. Animus är det mest "själsliga" av dem, anima är, enligt mig, kanske lite för förknippad med själva livet för att riktigt fungera, och spiritus har den fördelen att det påminner om det engelska ordet, vilket ju kan vara trevligt.
Ordlisteträsket är bottenlöst.
Sålunda älgar vi vidare till adjektivet. Du föreslog själv liber, vilket utan tvivel är det bästa. Det har just betydlesen 'fri' såsom 'obunden, oberoende, självständig', men kan även tolkas såson 'tygellös, utsvävande', vilket väl fria själar ofta är...
Att vara liber är även motsatsen till att vara slav, servus, ordet liber betecknar just en friboren, och är sålunda ett starkt ord som verkligen markerar obundenhet och egenvärde. (Cf. den engelska termen liberal arts)
'Fri' heter alltså liber i nominativ maskulinum singular (den form du skulle slå upp i ett lexikon), i feminium nominativ singular blir det dock libera (-a ändelsen är typiskt feminin som ni säkert märkt) och i neutrum blir det liberum.
Frasen 'free spirit' skulle sålunda i mitt tycke bli animus liber, men du sk komma ihåg att det säkerligen har en vag antydning då av att vara en fri man, en icke-förslavad individ, en som deltar i statens angelägenheter.
Du hittar det även under betydelsen Sjelvständigt sinne hos Cavallin (långt ner i andra spalten).
Googlar men det får man upp (förutom att det används av Warhammer-fans) en och annan kyrkofader men även Sallustius, som dock inte använder det i den betydelsen utan pratar om att hans själ är fri från ditten och datten, dvs oberoende. Tacitus verkar använda det på ett liknade vis, jag ser det även hos Seneca, men dessa snabba vid handen sökningar ger dig tyvärr inget trevligt citat att hänga upp detta på, men nu är jag alltför hungrig för att gräva vidare i detta.
Hoppas detta gav någon slags upplysning!
Fler frågor?
Monday, October 16, 2006
Ruina
(SDIL var tvungen att spendera tid, i nyktert tillstånd, på IKEA idag för att bråka om hyllplan och köpa billiga kökshandukar. Denna närapå episka pärs har totalt gjort slut på hennes livsandar och hon ligger nu utsträckt på golvet och mumlar spridda fraser från dagens Eko-rapporter om budgetpromenaden ("Det står en stor bäver med ett plakat med texten 'Glöm inte minkarna'"), ständigt ropandes på mer thé och försäkran att hon aldrig behöver återvända till Kamprads rike. Sålunda har hennes slavpojke (eller i mer modern terminologi, praktikant) Ganymedes kompilerat dagens inlägg.)
Först skulle jag, Ganymedes (eller jo, det är egentligen Gustav) tipsa om en Understreckare om Joachim av Floris bibelöversättning:
"Enligt det grekiska schemat med arkaiska rötter var historien till sin karaktär cyklisk; om den alls rymde en progression var den av omvänd eller bakåtsträvande slag. Dess mytologiska förebild var Chronos och i likhet med denne slukade historien
sina barn, den var den levande sinnebilden för allt levandes förfall. För grekerna var det bättre förr, äldre tider var "högre" tider, och den högsta stod att finna i mänsklighetens barndom. Från denna guldålder hade man, i analogi med ädelmetallerna, glidit över till silver och koppar, varefter återstod den slutliga innevarande järnåldern: ett tidevarv av moralisk upplösning och socialt förfall, med mörka framtidsutsikter.
...
I sina texttrogna studier av den Heliga skrift hade Joachim kommit fram till en egenartad överensstämmelse mellan Nya och Gamla Testamentet vilken ledde honom till en ny förståelse av den svårtolkade och för kristendomen centrala Uppenbarelseboken. Enkelt formulerat gick den nyvunna insikten ut på att frälsningshistorien rymmer en framtid av ett hinsides eller jordiskt slag. Framtiden bär på löftet om en allt bättre värld för människan att leva i, eller om man så vill, guldåldern ligger framför oss. Ett nog så sparsamt förslag, och formulerat av en av historiens bakgrundsfigurer, men stort nog för att ge den västerländska historien en ny riktning. Enligt den tyske filosofen Karl Löwith har vi att göra med "ett av de mest inflytelserika systemen före Marx". Tidigare hade Oswald Spengler i Joachim sett
grundaren av den historiefilosofi som med Hegel nådde sin fullbordan."
Asså, nu kikar hon över axeln på mig igen, det är ju inte så himla svårt att klippa-och-klistra lite nyhetsartiklar, och nu börjar hon med sina himla Hegelskämt igen, det var ju liksom inte kul ens de första tiotusen gångerna.
Nu skulle jag även ge lite evenemangstips, hon, den där typen som ständigt behöver mer thé (hon tycker av någon anledning det är himla kul att vråla 'Tea, Earl Grey, hot' när hon vill ha sådant), har gett mig en lite hög stenciler och överst ligger en lapp som berättar att Klassiska Föreningen i Göteborg har två möten under hösten:
1 november kl 19 på Arkeologen, sal 307
Föreläsning om 'Hettiters och Romares Arvegods'
6 december kl 19, på samma plats
är det dels årsmöte och dets föreläses det om 'Vad vet vi om antikens musik?'
Hon, personen på golvet som river en IKEA-katalog i småsmulor, säger att det är ruskigt skoj, och att det verkligen, verkligen behövs nytt blod, så kom!
Asså, sluta kika över min axel! Jag fixar det här.
Slutligen måste jag även berätta om Humanistdagarna, 28-29 oktober, då det på lördagen för de klassiskt intresserade, återigen på Arkeologen, eller snarare på Antikmuseet, där det finns en hel mängd föreläsningar som är intressanta, det finns föreläsningar om persiska soldater hos Alexander den store, om romare och deras erövrade folk och om mosaiker.
På söndagen sker allt spännande uppe på Humanisten, där man kan höra en latinprofessor föreläsa om 'En sund själ i en sund kropp', åsså finns det en grej till, men det tänker jag inte berätta för hon är så himla gnällig, det är faktiskt inte så läskigt på IKEA.
Först skulle jag, Ganymedes (eller jo, det är egentligen Gustav) tipsa om en Understreckare om Joachim av Floris bibelöversättning:
"Enligt det grekiska schemat med arkaiska rötter var historien till sin karaktär cyklisk; om den alls rymde en progression var den av omvänd eller bakåtsträvande slag. Dess mytologiska förebild var Chronos och i likhet med denne slukade historien
sina barn, den var den levande sinnebilden för allt levandes förfall. För grekerna var det bättre förr, äldre tider var "högre" tider, och den högsta stod att finna i mänsklighetens barndom. Från denna guldålder hade man, i analogi med ädelmetallerna, glidit över till silver och koppar, varefter återstod den slutliga innevarande järnåldern: ett tidevarv av moralisk upplösning och socialt förfall, med mörka framtidsutsikter.
...
I sina texttrogna studier av den Heliga skrift hade Joachim kommit fram till en egenartad överensstämmelse mellan Nya och Gamla Testamentet vilken ledde honom till en ny förståelse av den svårtolkade och för kristendomen centrala Uppenbarelseboken. Enkelt formulerat gick den nyvunna insikten ut på att frälsningshistorien rymmer en framtid av ett hinsides eller jordiskt slag. Framtiden bär på löftet om en allt bättre värld för människan att leva i, eller om man så vill, guldåldern ligger framför oss. Ett nog så sparsamt förslag, och formulerat av en av historiens bakgrundsfigurer, men stort nog för att ge den västerländska historien en ny riktning. Enligt den tyske filosofen Karl Löwith har vi att göra med "ett av de mest inflytelserika systemen före Marx". Tidigare hade Oswald Spengler i Joachim sett
grundaren av den historiefilosofi som med Hegel nådde sin fullbordan."
Asså, nu kikar hon över axeln på mig igen, det är ju inte så himla svårt att klippa-och-klistra lite nyhetsartiklar, och nu börjar hon med sina himla Hegelskämt igen, det var ju liksom inte kul ens de första tiotusen gångerna.
Nu skulle jag även ge lite evenemangstips, hon, den där typen som ständigt behöver mer thé (hon tycker av någon anledning det är himla kul att vråla 'Tea, Earl Grey, hot' när hon vill ha sådant), har gett mig en lite hög stenciler och överst ligger en lapp som berättar att Klassiska Föreningen i Göteborg har två möten under hösten:
1 november kl 19 på Arkeologen, sal 307
Föreläsning om 'Hettiters och Romares Arvegods'
6 december kl 19, på samma plats
är det dels årsmöte och dets föreläses det om 'Vad vet vi om antikens musik?'
Hon, personen på golvet som river en IKEA-katalog i småsmulor, säger att det är ruskigt skoj, och att det verkligen, verkligen behövs nytt blod, så kom!
Asså, sluta kika över min axel! Jag fixar det här.
Slutligen måste jag även berätta om Humanistdagarna, 28-29 oktober, då det på lördagen för de klassiskt intresserade, återigen på Arkeologen, eller snarare på Antikmuseet, där det finns en hel mängd föreläsningar som är intressanta, det finns föreläsningar om persiska soldater hos Alexander den store, om romare och deras erövrade folk och om mosaiker.
På söndagen sker allt spännande uppe på Humanisten, där man kan höra en latinprofessor föreläsa om 'En sund själ i en sund kropp', åsså finns det en grej till, men det tänker jag inte berätta för hon är så himla gnällig, det är faktiskt inte så läskigt på IKEA.
Thursday, October 12, 2006
pota aqua
Tentad! Jag var helt enkelt lysande, det finns något att säga om att vara väl förberedd och ute i god tid, även om jag som vanligt klantade mig med metriken.
Det lustiga var dock att jag fick följande dikt såsom examinatorisk under muntan, en som jag ändå hade tänkt bjuda er på. Det är en trevligt halvvulgär liten sak i elegisk distikon, och trots att den tilltalar en hustru (uxor), verkar forskarna rörande eniga om att Martialis ej hade en sådan, så det är snarare en roll han ikläder sig här. Jag finner den hysteriskt rolig, i synnerhet för den pompösa tonen, och den perverterade uppräkningen av historiska exempel:
XI:104
Uxor, vade foras aut moribus utere nostris:
non sum ego nec Curius nec Numa nec Tatius.
Me jucunda juvant tractae per pocula noctes:
tu properas pota surgere tristis aqua.
Tu tenebris gaudes: me ludere teste lucerna
et juvat admissa rumpere luce latus.
Fascia te tunicaeque obscuraque pallia celant:
at mihi nulla satis nuda puella jacet.
basia me capiunt blandas imitata columbas:
tu mihi das aviae qualia mane soles.
Nec motu dignaris opus nec voce juvare
nec digitis, tamquam tura merumque pares:
masturbabantur Phrygii post ostia servi,
Hectoreo quotiens sederat uxor equo,
et quamvis Ithaco stertente pudica solebat
illic Penelope semper habere manum.
Pedicare negas: dabat hoc Cornelia Graccho,
Julia Pompeio, Porcia, Brute, tibi;
dulcia Dardanio nondum miscente ministro
pocula Juno fuit pro Ganymede Jovi.
Si te delectat gravitas, Lucretia toto
sis licet usque die: Laida nocte volo.
Översättningen är, precis som häromdagen av James Michie, som även om den inte är metriskt korrekt och emellanåt något fri, väl fångar ordlekar och stämning:
Either get out of the house or conform to my tastes, woman.
I'm no strait-laced old Roman.
I like prolonging the nights agreeably with wine:
you, after one glass of water
rise and retire with an air of hauteur.
You prefer darkness: I enjoy love-making
with a witness- a lamp shining or the dawn breaking.
You wear bed-jacets, tunics, thick woollen stuff,
whereas I think no woman on her back can ever be naked enough.
I love girls who kiss like doves and hang around my neck:
You give me the sort of peck
due to your grandmother as a morning salute.
In bed, you're motionless, mute
Not a wriggle, not a giggle,
as solem as a priestess at a shrine
proffering incence and pure wine.
Yet every time Andromache went for a ride
in Hector's bedroom, the household slaves used to masturbate outside:
Even modest Penelope, when Ulysses snored,
kept her hand on the sceptre of her lord.
You refuse to be buggered; but it's a known fact
that Graccus', Pompey's and Brutus' wives were willing partners in the act,
and that before Ganymede mixed Jupiter his tasty bowl
Juno filled the dear boy's role.
If you want to be uptight- all right,
by all means play Lucretia by day. But I need a Laïs at night.
Skojig, inte sant?
Bara en eller två påpekanden om översättningen här; raderna nec motu dignaris opus nec voce iuvare..., blir mer ordagrant; "du bevärdigas ej underlätta arbetet vare sig med rörelse, röst eller fingrar", notera hur romarna ser den manliga biten av sexualakten som ett arbete, och att Michies version (not a wriggle, not a giggle...)kanske är lite väl oskyldig. Slutligen så är raden Hectoreo quotiens sederat uxor equo, för rolig för att inte ge en exakt översättning av; "var gång hustrun satte sig på den hectorianska hästen"!
Jag bläddrade häromdagen i en något äldre Loebutgåva (1920, nytryck 1950) av denna dikt, och i den parallella översättningen är allt frid och fröjd tills vi når rad 13 med de onanerande slavarna, då man plötsligt byter språk till italienska fram till näst sista raden, möjligen för att icke väcka anstöt hos känsliga sinnen och inte inspirera ynglingar till dumheter:
I Frigii servi masturbavano dietro le porte
ogni volta che la moglie sedeva su l'Ettore cavallo,
e Itaco quantunque russante, la pudica Penelope
suoleva aver sempre colà la mano.....
Men varför italienska? I vissa äldre Loeb lämnar de helt sonika allt sådant oöversatt, och där finnes väl en logik, men varför italienska?
Det lustiga var dock att jag fick följande dikt såsom examinatorisk under muntan, en som jag ändå hade tänkt bjuda er på. Det är en trevligt halvvulgär liten sak i elegisk distikon, och trots att den tilltalar en hustru (uxor), verkar forskarna rörande eniga om att Martialis ej hade en sådan, så det är snarare en roll han ikläder sig här. Jag finner den hysteriskt rolig, i synnerhet för den pompösa tonen, och den perverterade uppräkningen av historiska exempel:
XI:104
Uxor, vade foras aut moribus utere nostris:
non sum ego nec Curius nec Numa nec Tatius.
Me jucunda juvant tractae per pocula noctes:
tu properas pota surgere tristis aqua.
Tu tenebris gaudes: me ludere teste lucerna
et juvat admissa rumpere luce latus.
Fascia te tunicaeque obscuraque pallia celant:
at mihi nulla satis nuda puella jacet.
basia me capiunt blandas imitata columbas:
tu mihi das aviae qualia mane soles.
Nec motu dignaris opus nec voce juvare
nec digitis, tamquam tura merumque pares:
masturbabantur Phrygii post ostia servi,
Hectoreo quotiens sederat uxor equo,
et quamvis Ithaco stertente pudica solebat
illic Penelope semper habere manum.
Pedicare negas: dabat hoc Cornelia Graccho,
Julia Pompeio, Porcia, Brute, tibi;
dulcia Dardanio nondum miscente ministro
pocula Juno fuit pro Ganymede Jovi.
Si te delectat gravitas, Lucretia toto
sis licet usque die: Laida nocte volo.
Översättningen är, precis som häromdagen av James Michie, som även om den inte är metriskt korrekt och emellanåt något fri, väl fångar ordlekar och stämning:
Either get out of the house or conform to my tastes, woman.
I'm no strait-laced old Roman.
I like prolonging the nights agreeably with wine:
you, after one glass of water
rise and retire with an air of hauteur.
You prefer darkness: I enjoy love-making
with a witness- a lamp shining or the dawn breaking.
You wear bed-jacets, tunics, thick woollen stuff,
whereas I think no woman on her back can ever be naked enough.
I love girls who kiss like doves and hang around my neck:
You give me the sort of peck
due to your grandmother as a morning salute.
In bed, you're motionless, mute
Not a wriggle, not a giggle,
as solem as a priestess at a shrine
proffering incence and pure wine.
Yet every time Andromache went for a ride
in Hector's bedroom, the household slaves used to masturbate outside:
Even modest Penelope, when Ulysses snored,
kept her hand on the sceptre of her lord.
You refuse to be buggered; but it's a known fact
that Graccus', Pompey's and Brutus' wives were willing partners in the act,
and that before Ganymede mixed Jupiter his tasty bowl
Juno filled the dear boy's role.
If you want to be uptight- all right,
by all means play Lucretia by day. But I need a Laïs at night.
Skojig, inte sant?
Bara en eller två påpekanden om översättningen här; raderna nec motu dignaris opus nec voce iuvare..., blir mer ordagrant; "du bevärdigas ej underlätta arbetet vare sig med rörelse, röst eller fingrar", notera hur romarna ser den manliga biten av sexualakten som ett arbete, och att Michies version (not a wriggle, not a giggle...)kanske är lite väl oskyldig. Slutligen så är raden Hectoreo quotiens sederat uxor equo, för rolig för att inte ge en exakt översättning av; "var gång hustrun satte sig på den hectorianska hästen"!
Jag bläddrade häromdagen i en något äldre Loebutgåva (1920, nytryck 1950) av denna dikt, och i den parallella översättningen är allt frid och fröjd tills vi når rad 13 med de onanerande slavarna, då man plötsligt byter språk till italienska fram till näst sista raden, möjligen för att icke väcka anstöt hos känsliga sinnen och inte inspirera ynglingar till dumheter:
I Frigii servi masturbavano dietro le porte
ogni volta che la moglie sedeva su l'Ettore cavallo,
e Itaco quantunque russante, la pudica Penelope
suoleva aver sempre colà la mano.....
Men varför italienska? I vissa äldre Loeb lämnar de helt sonika allt sådant oöversatt, och där finnes väl en logik, men varför italienska?
Magis credunt Juvenali, quam doctrinae prophetali
Då det närmar sig tentamen med stormsteg, sitter jag och slavar med mitt bedrövliga metriköra och försöker pumpa in så mycket realia som bara går runt mitt pensum, för att ha något att fylla eventuella pinsamma pauser under muntan med.
Problemet är bara att jag så lätt blir distraherad och måste börja dra i trådar som kanske inte alltid är helt relevanta för tentan. Exempli gratia, jag satt och läste i Conte om Juvenalis, opch på sista raden av utläggningen om denne poet står det "... inspired by the miraculous feat of a young Oxford undergraduate E.O Wistedt, who in 1899 discovered thirty-six previously unknown verses in a manuscript of the sixth satire." Hur kan man fortsätta plugga efer en sådan mening? Visst hade jag redan informerats om att några verser av sjätte satiren var en sen upptäckt, men av en undergraduate? Och vad blev det av den karln?
Välsignade Wiki berättar om själva upptäckten:
"In 1899 an undergraduate student at Oxford, E.O. Winstedt, discovered a manuscript (now known as O, for Oxoniensis) containing 34 lines which some believe to have been omitted from other texts of Juvenal's poem. The debate on this manuscript is ongoing, but even if the poem is not by Juvenal, it is likely that it preserves the original context of the phrase."
(Frasen det rör sig om, iuvenes, är den kända frasen Quis custodiet ipsos custodes?)
Andra källor berättar:
"A century ago the Oxford undergraduate E.O. Winstedt discovered, in a Bodleian manuscript, more than 30 previously unknown lines in Juvenal's sixth satire. Much effort has been spent assessing the genuineness of the lines and explaining their lapse from the tradition. Arguments from style or reconstructions of scribal error have ignored the basic problem: we know nothing about the transmission of the lines before they were copiedca. AD 1100. This paper focuses on a crucial but overlooked witness to the fragment from 4th-c. Gaul. The testimonium is found in a poem by Ausonius. Throughout a short poem dedicated to his deceased sister Julia Dryadia (Green X 12), Ausonius alludes to satire 6 with numerous verbal and thematic echoes. Nearly every detail of Dryadia's upstanding behavior echoes in word and opposes in sense the vices attacked in satire 6. Satire 6 in general and the Winstedt fragment in particular treat the demise of feminine morality as a process in which women learn from the base example of cinaedi and other undesirables. Ausonius' praise of Dryadia centers on her great capacity to learn and teach virtue. He extols this virtue by setting it in literal and literary contrast to Juvenal's archetypal portrayal of feminine debauchery."
Livet verkar ha funkat för E.O. Winstedt (han måtte ha något slags skandinaviskt påbrå med det namnet), han fortsatte inom den klassiska filologin (en textkritisk utgåva av författaren Cosmas Indicopleustes, översättning av Atticusbreven) samt en passion för att samla zigenarnamn.
Ni ser dock vad mycket tid som förbrukats, tid som borde användas till att kanske lite förbättra min horribla känsla för metrik.
Ytterligare en person som fick mig att vika från den tänkta vägen var Harry C. Schnur, p.g.a en liten notis i samma Conte, som beskrev hur den Juvenalisinspirerade satiren levt kvar i modern tid. Jag hittade en guide av honom till skrivande av latinsk vers på nätet, och visst ger han kloka råd:
"The beginner should start with translation, not independent composition, bearing in mind the golden rule of all translation: reproduce ideas, not words, and in an idiomatic manner. Literal transposition, in prose or verse, from English into Latin will not result in Latin. "I could not care less, Caesar, whether you approve of me or not" - non minus curare possim utrum me probes necne will not do. Excessive reliance on the Gradus , on the other hand, will produce a mere cento; a middle course is indicated. And let us shun the unprecedented epithet: vegetabilis is found in late writers, but "our vegetable love" cannot be rendered as amor vegetabilis, nor "une nuit blanche" as nox alba."
Problemet är bara att jag så lätt blir distraherad och måste börja dra i trådar som kanske inte alltid är helt relevanta för tentan. Exempli gratia, jag satt och läste i Conte om Juvenalis, opch på sista raden av utläggningen om denne poet står det "... inspired by the miraculous feat of a young Oxford undergraduate E.O Wistedt, who in 1899 discovered thirty-six previously unknown verses in a manuscript of the sixth satire." Hur kan man fortsätta plugga efer en sådan mening? Visst hade jag redan informerats om att några verser av sjätte satiren var en sen upptäckt, men av en undergraduate? Och vad blev det av den karln?
Välsignade Wiki berättar om själva upptäckten:
"In 1899 an undergraduate student at Oxford, E.O. Winstedt, discovered a manuscript (now known as O, for Oxoniensis) containing 34 lines which some believe to have been omitted from other texts of Juvenal's poem. The debate on this manuscript is ongoing, but even if the poem is not by Juvenal, it is likely that it preserves the original context of the phrase."
(Frasen det rör sig om, iuvenes, är den kända frasen Quis custodiet ipsos custodes?)
Andra källor berättar:
"A century ago the Oxford undergraduate E.O. Winstedt discovered, in a Bodleian manuscript, more than 30 previously unknown lines in Juvenal's sixth satire. Much effort has been spent assessing the genuineness of the lines and explaining their lapse from the tradition. Arguments from style or reconstructions of scribal error have ignored the basic problem: we know nothing about the transmission of the lines before they were copiedca. AD 1100. This paper focuses on a crucial but overlooked witness to the fragment from 4th-c. Gaul. The testimonium is found in a poem by Ausonius. Throughout a short poem dedicated to his deceased sister Julia Dryadia (Green X 12), Ausonius alludes to satire 6 with numerous verbal and thematic echoes. Nearly every detail of Dryadia's upstanding behavior echoes in word and opposes in sense the vices attacked in satire 6. Satire 6 in general and the Winstedt fragment in particular treat the demise of feminine morality as a process in which women learn from the base example of cinaedi and other undesirables. Ausonius' praise of Dryadia centers on her great capacity to learn and teach virtue. He extols this virtue by setting it in literal and literary contrast to Juvenal's archetypal portrayal of feminine debauchery."
Livet verkar ha funkat för E.O. Winstedt (han måtte ha något slags skandinaviskt påbrå med det namnet), han fortsatte inom den klassiska filologin (en textkritisk utgåva av författaren Cosmas Indicopleustes, översättning av Atticusbreven) samt en passion för att samla zigenarnamn.
Ni ser dock vad mycket tid som förbrukats, tid som borde användas till att kanske lite förbättra min horribla känsla för metrik.
Ytterligare en person som fick mig att vika från den tänkta vägen var Harry C. Schnur, p.g.a en liten notis i samma Conte, som beskrev hur den Juvenalisinspirerade satiren levt kvar i modern tid. Jag hittade en guide av honom till skrivande av latinsk vers på nätet, och visst ger han kloka råd:
"The beginner should start with translation, not independent composition, bearing in mind the golden rule of all translation: reproduce ideas, not words, and in an idiomatic manner. Literal transposition, in prose or verse, from English into Latin will not result in Latin. "I could not care less, Caesar, whether you approve of me or not" - non minus curare possim utrum me probes necne will not do. Excessive reliance on the Gradus , on the other hand, will produce a mere cento; a middle course is indicated. And let us shun the unprecedented epithet: vegetabilis is found in late writers, but "our vegetable love" cannot be rendered as amor vegetabilis, nor "une nuit blanche" as nox alba."
Tuesday, October 10, 2006
iam saepe notavi
En kort notis, tentar på torsdag, har lektion imorgon och ett otal andra tider att passa, men ska väl ändå bjuda på något ur mitt tentamenspensum.
Jag har en alldeles fantastisk Martialis-översättning att bläddra och inspireras av, av en viss James Mitchie, och ett poem därur ska ni få idag, mer kommer senare.
XI.99:
De cathedra quotiens surgis -- iam saepe notavi --,
pedicant miserae, Lesbia, te tunicae.
quas cum conata es dextra, conata sinistra
vellere, cum lacrimis eximis et gemitu:
sic constringuntur gemina Symplegade culi
et nimias intrant Cyaneasque natis.
emendare cupis vitium deforme? docebo:
Lesbia, nec surgas censeo nec sedeas.
Whenever you rise from a chair, Lesbia,
your wretched clothes jump,
like buggers, right up your rump-
I've often observed the sight.
You try twitching them to the left or the right
and finally wrench them free with a tearfull shriek,
so deep is the creek they've sailed up, so fierce the squeeze
of those colossal twin Sympeglades.
Would you like a cure this unattractive defect?
Do you want my advice? This is it:
Don't get up- and never sit.
I do believe it's called getting a wedgie, but I shan't elaborate.
Hm, även andra har skrivit om detta. Vad tråkig jag känner mig.
Jag har en alldeles fantastisk Martialis-översättning att bläddra och inspireras av, av en viss James Mitchie, och ett poem därur ska ni få idag, mer kommer senare.
XI.99:
De cathedra quotiens surgis -- iam saepe notavi --,
pedicant miserae, Lesbia, te tunicae.
quas cum conata es dextra, conata sinistra
vellere, cum lacrimis eximis et gemitu:
sic constringuntur gemina Symplegade culi
et nimias intrant Cyaneasque natis.
emendare cupis vitium deforme? docebo:
Lesbia, nec surgas censeo nec sedeas.
Whenever you rise from a chair, Lesbia,
your wretched clothes jump,
like buggers, right up your rump-
I've often observed the sight.
You try twitching them to the left or the right
and finally wrench them free with a tearfull shriek,
so deep is the creek they've sailed up, so fierce the squeeze
of those colossal twin Sympeglades.
Would you like a cure this unattractive defect?
Do you want my advice? This is it:
Don't get up- and never sit.
I do believe it's called getting a wedgie, but I shan't elaborate.
Hm, även andra har skrivit om detta. Vad tråkig jag känner mig.
Monday, October 09, 2006
Ecce
Och här, några böcker värda att kika på.
Först och främst ett långt citat från SvDs recension av Epochs and Styles. Selected writings on the New Testament, Greek language and Greek culture in the post-classical era av Albert Wifstrand:
"Bernard Shaw har en gång berättat om en professor i grekiska som inför en vän beklagade sig över att han trots många års dyrbara akademiska studier bara tjänade en bråkdel av vad en helt oskolad yngling kunde belönas med som sprang omkring på en gräsplan ett antal minuter och sparkade på en läderboll.
"Visst kan det verka orättvist", svarade vännen, "men å andra sidan: hur ofta händer det under dina föreläsningar att 30 000 människor spontant reser sig upp och vrålar av förtjusning?"
Albert Wifstrand (1901-1964), professor i grekiska i Lund från 1935, en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker och slutligen fascinerande även som föreläsare och seminarieledare, har på sistone fått
ett äreminne rest över sig som mer varaktigt och vältaligt än alla muntliga hyllningar vittnar om hans storhet. En av hans elever, Lars Rydbeck, själv framstående forskare i Nya Testamentets språk, har tillsammans med en kanadensisk forskare, Stanley E Porter, givit ut Epochs and Styles, ett urval ur Wifstrands skrifter om Nya Testamentet och grekernas språk och kultur i den efterklassiska eran, i engelsk översättning av Denis Searby."
Även Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag har recenserats i SvD, och tas upp här mest för jag tycker intevjun i Psykoanalytisk tid/skrift var så rolig:
"Liedmans nya bok, som alltså ägnas begreppen form och materia, är i sin tur tredelad i sitt upplägg. Den tar sin början i antiken, hos Platonlärjungen Aristoteles. För denne betydde formen inte bara den yttre konturen, utan "det som gör något till vad det är", samtidigt som han också parallellt införde begreppet "hyle" - trä eller virke - som helt enkelt betyder materia.
Härifrån anträds en vindlande väg genom historien, först via både islamiska och kristna tänkare under medeltiden och så fram till moderniteten, som avhandlas i bokens andra del - från Descartes via Hegel till Marx. Slutligen kastar sig Liedman också in i samtidens oöverblickbara flora av föreställningar kring de bägge begreppen och de skilda släktband de knutit: Foucault liksom Warhol eller Deleuze ägnas här var sitt utrymme, ofta kort men alltid pregnant.
En huvudtes han driver är helt enkelt den, att begreppen form och materia i all sin diskretion genom historien ändå kommit att formas till centrala idéhistoriska kategorier. De "är som gråklädda tjänare som dyker upp än här än där, eller så snart ett handtag behövs".
Först och främst ett långt citat från SvDs recension av Epochs and Styles. Selected writings on the New Testament, Greek language and Greek culture in the post-classical era av Albert Wifstrand:
"Bernard Shaw har en gång berättat om en professor i grekiska som inför en vän beklagade sig över att han trots många års dyrbara akademiska studier bara tjänade en bråkdel av vad en helt oskolad yngling kunde belönas med som sprang omkring på en gräsplan ett antal minuter och sparkade på en läderboll.
"Visst kan det verka orättvist", svarade vännen, "men å andra sidan: hur ofta händer det under dina föreläsningar att 30 000 människor spontant reser sig upp och vrålar av förtjusning?"
Albert Wifstrand (1901-1964), professor i grekiska i Lund från 1935, en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker och slutligen fascinerande även som föreläsare och seminarieledare, har på sistone fått
ett äreminne rest över sig som mer varaktigt och vältaligt än alla muntliga hyllningar vittnar om hans storhet. En av hans elever, Lars Rydbeck, själv framstående forskare i Nya Testamentets språk, har tillsammans med en kanadensisk forskare, Stanley E Porter, givit ut Epochs and Styles, ett urval ur Wifstrands skrifter om Nya Testamentet och grekernas språk och kultur i den efterklassiska eran, i engelsk översättning av Denis Searby."
Även Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag har recenserats i SvD, och tas upp här mest för jag tycker intevjun i Psykoanalytisk tid/skrift var så rolig:
"Liedmans nya bok, som alltså ägnas begreppen form och materia, är i sin tur tredelad i sitt upplägg. Den tar sin början i antiken, hos Platonlärjungen Aristoteles. För denne betydde formen inte bara den yttre konturen, utan "det som gör något till vad det är", samtidigt som han också parallellt införde begreppet "hyle" - trä eller virke - som helt enkelt betyder materia.
Härifrån anträds en vindlande väg genom historien, först via både islamiska och kristna tänkare under medeltiden och så fram till moderniteten, som avhandlas i bokens andra del - från Descartes via Hegel till Marx. Slutligen kastar sig Liedman också in i samtidens oöverblickbara flora av föreställningar kring de bägge begreppen och de skilda släktband de knutit: Foucault liksom Warhol eller Deleuze ägnas här var sitt utrymme, ofta kort men alltid pregnant.
En huvudtes han driver är helt enkelt den, att begreppen form och materia i all sin diskretion genom historien ändå kommit att formas till centrala idéhistoriska kategorier. De "är som gråklädda tjänare som dyker upp än här än där, eller så snart ett handtag behövs".
Friday, October 06, 2006
hoc tempore
Det är i sanning en av de bästa dagarna på länge (trots pissväder),Svenbro har valts till Akademien, min förtjusande frater och söta svägerska anländer i eftermiddag, jag är lycklig ägare till 120 kanelbullar (någon fick ett sjukligt bak-ryck igår), studierna går bra och last but not least, jag får inviga mina röda stövlar idag.
I detta lyckorus slår jag mig sålunda ner för att svara på den mailfråga (tar gärna emot fler) som damp in för drygt en vecka sedan:
"Frågan gäller, hur översätts meningen "jag älskar er för evigt" där er står för flera personer till latin. Är tänkt som en text till en tatuering som en
hyllning till min sambo och barn."
En i sanning hedervärd tatuering, må jag säga!
Enligt mig skulle översättningen av "jag älskar er för evigt" bli Vos in perpetuum amo, där vos alltså är 'er' i ackusativform, in perpetuum betyder 'i evighet', och amo är 'jag älskar', första person singular. Nootera hur det personliga pronomet utelämnas, såsom brukligt i latinet (om man nödvändigtvis vill ha det, skulle det bli Ego, men det rekommenderar jag ej)
Dock, som alltid i latinet finns det flera sätt att säga det på, och jag stack även in huvudet för att fråga min angränsande professor, då man verkligen inte vill att det ska bli fel när det rör sig om tatueringar. Mitt förslag är korrekt, men hon föreslog att man eventuellt kan använda semper, 'alltid', eller in aeternum, vilket likaså betyder 'i evighet, för evigt', men har en något mer kyrklig klang, vilket kan vara högtidligt och passande. Vilborg har, vid konsultation, även ad omnem aeternitatem såsom 'i evighet', men vi kan väl enas om att det inte låter speciellt kul?
Sålunda, följande har den betydelse du söker:
Vos in perpetuum amo
Vos in aeternum amo
Vos semper amo
Märk även att ordföljden i latinet är hyggligt fri så orden kan kastas om om amn känner för det, även om det rekommenderas att man har verbet (amo) sist i satsen. Lycka till och berätta gärna vad det blev!
Och så, de efterfrågade sortes.
Aj, aj, när jag på måfå satte fingret i Aeniden för att sia om den undrande väninnans kärleksliv fick jag verkligen inte upp något uppmuntrande. Allt handlar dock om tolkning, så vi ska inte stirra oss blinda på den deprimerande kontexten, ty det är Didos förvirrade tankar inför att stiga upp på bålet (hon tänker nämligen bränna sig till döds då hon lämnats av Aeneas):
IV.535-536:
sic adeo insistit secumque ita corde uolutat:
'en, quid ago? rursusne procos inrisa priores
experiar, Nomadumque petam conubia supplex,
quos ego sim totiens iam dedignata maritos?
Bjökeson översätter med den förväntade elegansen:
Vid sitt beslut står hon fast, allt under det att tankar irrar:
"Vad kunde jag ta mig till? Söka upp och förhånas av forna
friare, ödmjukt be att bli gift med dessa nomader
som jag så mången gång försmått att taga till äkta?
Amica optima, fixera nu inte på att det är en sådan olycksalig gestalt som säger dessa ord, utan se istället på kontentan av själva orden, att inte söka sig till gamla flammor, som amn faktiskt en gång försmått, utan gå sin egen väg.
Vad det gäller det akademiska tycker jag svaret bara blev förvirrande:
X.537-539:
nec procul Haemonides, Phoebi Triuiaeque sacerdos,
infula cui sacra redimibat tempora uitta,
totus conlucens ueste atque insignibus albis.
Björkeson översätter:
Foibos' och Trivias präst Haimonides stod där helt nära,
smyckad med panndiadem och iförd heliga bindlar,
ståtlig att se i lysande dräkt och vita insignier.
Well, I'm stumped. Någon vördnardsvärd person som borde bes om råd och handledning? En som är så märkvärdig att han är både präst för Apollo och Diana?
Äsch, det är för nära lunch för att göra en vettig tolkning.
o, felix dies...
I detta lyckorus slår jag mig sålunda ner för att svara på den mailfråga (tar gärna emot fler) som damp in för drygt en vecka sedan:
"Frågan gäller, hur översätts meningen "jag älskar er för evigt" där er står för flera personer till latin. Är tänkt som en text till en tatuering som en
hyllning till min sambo och barn."
En i sanning hedervärd tatuering, må jag säga!
Enligt mig skulle översättningen av "jag älskar er för evigt" bli Vos in perpetuum amo, där vos alltså är 'er' i ackusativform, in perpetuum betyder 'i evighet', och amo är 'jag älskar', första person singular. Nootera hur det personliga pronomet utelämnas, såsom brukligt i latinet (om man nödvändigtvis vill ha det, skulle det bli Ego, men det rekommenderar jag ej)
Dock, som alltid i latinet finns det flera sätt att säga det på, och jag stack även in huvudet för att fråga min angränsande professor, då man verkligen inte vill att det ska bli fel när det rör sig om tatueringar. Mitt förslag är korrekt, men hon föreslog att man eventuellt kan använda semper, 'alltid', eller in aeternum, vilket likaså betyder 'i evighet, för evigt', men har en något mer kyrklig klang, vilket kan vara högtidligt och passande. Vilborg har, vid konsultation, även ad omnem aeternitatem såsom 'i evighet', men vi kan väl enas om att det inte låter speciellt kul?
Sålunda, följande har den betydelse du söker:
Vos in perpetuum amo
Vos in aeternum amo
Vos semper amo
Märk även att ordföljden i latinet är hyggligt fri så orden kan kastas om om amn känner för det, även om det rekommenderas att man har verbet (amo) sist i satsen. Lycka till och berätta gärna vad det blev!
Och så, de efterfrågade sortes.
Aj, aj, när jag på måfå satte fingret i Aeniden för att sia om den undrande väninnans kärleksliv fick jag verkligen inte upp något uppmuntrande. Allt handlar dock om tolkning, så vi ska inte stirra oss blinda på den deprimerande kontexten, ty det är Didos förvirrade tankar inför att stiga upp på bålet (hon tänker nämligen bränna sig till döds då hon lämnats av Aeneas):
IV.535-536:
sic adeo insistit secumque ita corde uolutat:
'en, quid ago? rursusne procos inrisa priores
experiar, Nomadumque petam conubia supplex,
quos ego sim totiens iam dedignata maritos?
Bjökeson översätter med den förväntade elegansen:
Vid sitt beslut står hon fast, allt under det att tankar irrar:
"Vad kunde jag ta mig till? Söka upp och förhånas av forna
friare, ödmjukt be att bli gift med dessa nomader
som jag så mången gång försmått att taga till äkta?
Amica optima, fixera nu inte på att det är en sådan olycksalig gestalt som säger dessa ord, utan se istället på kontentan av själva orden, att inte söka sig till gamla flammor, som amn faktiskt en gång försmått, utan gå sin egen väg.
Vad det gäller det akademiska tycker jag svaret bara blev förvirrande:
X.537-539:
nec procul Haemonides, Phoebi Triuiaeque sacerdos,
infula cui sacra redimibat tempora uitta,
totus conlucens ueste atque insignibus albis.
Björkeson översätter:
Foibos' och Trivias präst Haimonides stod där helt nära,
smyckad med panndiadem och iförd heliga bindlar,
ståtlig att se i lysande dräkt och vita insignier.
Well, I'm stumped. Någon vördnardsvärd person som borde bes om råd och handledning? En som är så märkvärdig att han är både präst för Apollo och Diana?
Äsch, det är för nära lunch för att göra en vettig tolkning.
o, felix dies...
Wednesday, October 04, 2006
Accipe nunc artes
Jag måste bara säga att jag för omväxlings skull jobbar utmärkt, med disciplin och förståelse (well, det ska väl erkännas att förmiddagarna alltjämt är förlorade) och jag är mycket förvånad.
En bidragande orsak kan naturligtvis vara att läsningen är hyggligt skoj, just idag har jag suttit med näsan i Juvenalis, vilket, för att citera min kära mater; "better than a poke in the eye with a sharp stick".
En ytteligare faktor som kanske bidrar till denna plötsliga studieglädje är att jag nyligen tog mig igenom Satir VII av den ovannämde Juvenalis, och den självömkan som han där visar såsom poet passar en doktorand som hand i handske då vissa rädslor har bestått genom århundraderna (det är hexameter om någon vill läsa högt):
VII:32-35
sed defluit aetas
et pelagi patiens et cassidis atque ligonis.
taedia tunc subeunt animos, tunc seque suamque
Terpsichoren odit facunda et nuda senectus.
I Ellenbergers översättning blir det (jag måste bara säga att jag gillar hur han lägger kommentarerna till varje dikt strax efter densamma, istället för i slutet av boken):
Åren är dock snart förbi, de
år då mannen har kraft nog för havet och hjälmen och hackan.
Avsmak fyller oss då, då hatar sig själv och sin musa
skalden som gjort åren rik på ord men fattig på slantar.
Byt här ut "skalden" mot "doktoranden", och "musa" mot, ja, jag vet ej, "handledare" kanske, så har man varje humnaioradoktorands litania färdig och författad. (inte för att på något vis antyda något om min egen sådan, pas du tout)
Och ändå:
VII.48-51
nos tamen hoc agimus tenuique in puluere sulcos
ducimus et litus sterili uersamus aratro.
nam si discedas, laqueo tenet ambitiosi
[consuetudo mali, tenet insanabile multos]
scribendi cacoethes et aegro in corde senescit.
Det svenska av Ellenberger (notera att han utelämnar den antagligen falska rad 51):
Vi framhärdar, vi som
skriver i stoft och plöjer i sand med ofruktsam åder.
Vill du göra dig fri, då binds du av obotlig högfärd;
lusten att skriva gör att du åldras i ditt kvalda hjärta.
Eller i Loeb-översättningen av Susanna Morton Braund, med rad 51:
Yet we keep at it, tracing furrows in the thin dust
and turning over the seashore with our barren ploughs.
The fact is that if you try to give it up, the itch
for writing holds you in its ambitiuous noose
[a bad habit, it has an incurable hold on many people]
and endures old age in your sickly heart.
Juvenalis räknar upp alternativa karriärer såsom jurist, historiker, rhetor eller lärare, och vi som bevistat lärarbanan känner alltför väl igen sig. Det sammanfattas så väl i blott en enda liten rad:
Occidit miseros crambe repetita magistros.
Startar jag någonsin en privatskola är det naturligtvis detta motto som ska stå broderat i guld runtom den lilla vapenskölden på bröstfickan av de osnutna elevernas små kavajer.
Ellenberger tolkar:
Det är kålen som värms upp
gång efter en annan som dödar den arme skolmästaren.
Oh, Susanna:
All that rehased cabbage kills the poor teachers.
Och för att avsluta, naturligtvis lite snusk. Hur kan man annars beskriva hur det är att undervisa en pojkklass? Juvenalis förklarar att det är ingen lätt uppgift läraren har, då han även ska vaka över elevernas moral och dygd:
VII:240-241
Non leve est tot puerorum
observare manus oculusque in fine trementis.
Man vet att det inte är rumsrent, då Duff har skurit bort dessa rader i sin städade kommentar. Ellenberger är finkänslig:
Det är ingen lätt sak att vakta så många
pojkars händer, och ögon som blinkar då de nått målet.
Morton Braund likaså:
It is no light thing to keep watch on all those boys
with their hands and eyes quivering when they come.
Det finns inte mycket att tillägga här, eller hur?
Jag ger mig nu för dagen, återkommer imorgon med svar på en mailfråga (hurra!) samt några beställda sortes.
En bidragande orsak kan naturligtvis vara att läsningen är hyggligt skoj, just idag har jag suttit med näsan i Juvenalis, vilket, för att citera min kära mater; "better than a poke in the eye with a sharp stick".
En ytteligare faktor som kanske bidrar till denna plötsliga studieglädje är att jag nyligen tog mig igenom Satir VII av den ovannämde Juvenalis, och den självömkan som han där visar såsom poet passar en doktorand som hand i handske då vissa rädslor har bestått genom århundraderna (det är hexameter om någon vill läsa högt):
VII:32-35
sed defluit aetas
et pelagi patiens et cassidis atque ligonis.
taedia tunc subeunt animos, tunc seque suamque
Terpsichoren odit facunda et nuda senectus.
I Ellenbergers översättning blir det (jag måste bara säga att jag gillar hur han lägger kommentarerna till varje dikt strax efter densamma, istället för i slutet av boken):
Åren är dock snart förbi, de
år då mannen har kraft nog för havet och hjälmen och hackan.
Avsmak fyller oss då, då hatar sig själv och sin musa
skalden som gjort åren rik på ord men fattig på slantar.
Byt här ut "skalden" mot "doktoranden", och "musa" mot, ja, jag vet ej, "handledare" kanske, så har man varje humnaioradoktorands litania färdig och författad. (inte för att på något vis antyda något om min egen sådan, pas du tout)
Och ändå:
VII.48-51
nos tamen hoc agimus tenuique in puluere sulcos
ducimus et litus sterili uersamus aratro.
nam si discedas, laqueo tenet ambitiosi
[consuetudo mali, tenet insanabile multos]
scribendi cacoethes et aegro in corde senescit.
Det svenska av Ellenberger (notera att han utelämnar den antagligen falska rad 51):
Vi framhärdar, vi som
skriver i stoft och plöjer i sand med ofruktsam åder.
Vill du göra dig fri, då binds du av obotlig högfärd;
lusten att skriva gör att du åldras i ditt kvalda hjärta.
Eller i Loeb-översättningen av Susanna Morton Braund, med rad 51:
Yet we keep at it, tracing furrows in the thin dust
and turning over the seashore with our barren ploughs.
The fact is that if you try to give it up, the itch
for writing holds you in its ambitiuous noose
[a bad habit, it has an incurable hold on many people]
and endures old age in your sickly heart.
Juvenalis räknar upp alternativa karriärer såsom jurist, historiker, rhetor eller lärare, och vi som bevistat lärarbanan känner alltför väl igen sig. Det sammanfattas så väl i blott en enda liten rad:
Occidit miseros crambe repetita magistros.
Startar jag någonsin en privatskola är det naturligtvis detta motto som ska stå broderat i guld runtom den lilla vapenskölden på bröstfickan av de osnutna elevernas små kavajer.
Ellenberger tolkar:
Det är kålen som värms upp
gång efter en annan som dödar den arme skolmästaren.
Oh, Susanna:
All that rehased cabbage kills the poor teachers.
Och för att avsluta, naturligtvis lite snusk. Hur kan man annars beskriva hur det är att undervisa en pojkklass? Juvenalis förklarar att det är ingen lätt uppgift läraren har, då han även ska vaka över elevernas moral och dygd:
VII:240-241
Non leve est tot puerorum
observare manus oculusque in fine trementis.
Man vet att det inte är rumsrent, då Duff har skurit bort dessa rader i sin städade kommentar. Ellenberger är finkänslig:
Det är ingen lätt sak att vakta så många
pojkars händer, och ögon som blinkar då de nått målet.
Morton Braund likaså:
It is no light thing to keep watch on all those boys
with their hands and eyes quivering when they come.
Det finns inte mycket att tillägga här, eller hur?
Jag ger mig nu för dagen, återkommer imorgon med svar på en mailfråga (hurra!) samt några beställda sortes.
festum
Det är kanelbullens dag i dag! Ut och dansa på gatorna.
På latin borde bakverket väl bli, med lithe hjälp från Vilborg, cinnamea massula panis.
På latin borde bakverket väl bli, med lithe hjälp från Vilborg, cinnamea massula panis.
Subscribe to:
Posts (Atom)
