Campania Confusa, Liber I

Den fagra SDIL har åkt på semester. Andra, e.g. undertecknad, återvänder istället till arbetsamma vardagar i semestertomma städer, och får i utbyte, till stor glädje, den stora äran att gästblogga - med orden: "du har ju så mkt spännande i ditt vackra huvud!"

Efter dryga nio månader i städernas stad finns såklart en hel hög med intryck, men då världslitteraturen redan väller över av Rombetraktelser tar jag här istället tillfället i akt att slå ett slag för Kampanien. Jag reste runt i regionen i fråga i slutet av april, på jakt efter inskrifter på obskyra små landsortsmuséer (mer därom senare), och såg både högt och lågt och smuts och flärd, allt det som gör Neapel till den omtumlande, sjudande stad hon är. Men om Neapel har likaså en hel del redan skrivits, och Kampanien är en hel del mer än bara Neapel. Mycket mer. Mycket sopor, tyvärr, men också många leenden. Och ruiner.

Fram till den romerska expansionen på 3/200-talet f.Kr. var Kampanien centrum och huvudsäte för de södra icke-latinska befolkningarna på halvön. Cumae var ursprungligen en grekisk bosättning, etruskerna bodde där moderna Capua nu ligger, och hela området kom så småningom att styras av samniterna. Ramlar man över ruiner är dessa alltså inte med nödvändighet romerska (även om så oftast är fallet), och kulturarvet är en mångskiftande blanding av olika folk. Men om kulturstaden Rom har sina problem med expansion, och bevarandet av sina gamla ruiner i en föränderlig och växande, modern stadsbild, har ett fattigt område, som Kampanien, desto större svårigheter. Detta blev tydligt framför allt när jag började ramla över bortglömda amfiteatrar.

Mycket beror så klart på staden i fråga, och vissa exemplar, som amfiteatern i Puteoli (mod. Puzzuoli), har det bättre ställt. Puzzuoli är en pittoresk liten hamnstad, en förstad till Neapel, och den plats där man byter tunnelbana mot buss på väg mot Baia och Cumae. Amfiteatern, den näst största i Romarriket efter Colosseum, är väl bevarad, fint inhängnad, och det finns ingen tvekan om vad det är eller var den ligger. (Bilden, en av valvbågarna, ska vara sned, man har väl sin konstnärliga frihet?!)

På andra håll är det lite sämre. Som till exempel Nola, en bitter liten småstad norr om Vesuvius som inte har bytt namn på de 2500 år den har varit känd i källorna. Egentligen var jag där för att se Cippus Abellanus, en av de oskiska praktinskrifterna, men väl där hävdade min guidebok att det skulle finnas en amfiteater någonstans i nejden. Följande repliker är helt autentiska:

Biblioteksassistent #1: "Amfiteater, har vi en amfiteater här? Hade jag ingen aaaaa-ning om..."

Biblioteksassistent #2: "Amfiteater? Va? Är du säker?"

Prästen: "Kan det vara någonstans vid sportstadion, eller nåt?"

Jag hittade den till slut (bild till vänster), 5 minuters promenad utanför stadsmuren, mellan ett åkeri och en målarfirma, vid en ödslig parkering. De sedvanliga, kampanska sopsäckarna stod så klart uppställda i den enda valvbåge som gick att skymta genom avspärrningarna .

En liknande historia av ungefär samma kaliber (dvs. sopor, borttappade ruiner, ingen vet någonting) stammar från Benevento, en i övrigt söt och gulligt upputsad bergsstad med rensopad gågata och mycket trevliga carabinieri. Där finns en mycket vacker teater, ett förvånande fint arkeologiskt museum, och fantastiska vyer ut över bergen och dalgångarna - men amfiteatern är man inte lika säker på var den ligger. Om jag inte minns helt fel upptäckte man den av en slump när man lade grunderna för den nya motorvägen (eller var det tågstationen?), så sent som 1992, och det har helt enkelt inte funnits tid/pengar/ork nog att idka vidare utgrävningar. Eftersom staden, till min stora förvåning, inte säljer turistkartor, letade jag mig fram genom gränderna medelst ett i smyg taget foto av översiktskartan på muséet, hittade Via Appia Antica (en smutsig grusväg, mer sopor), och började faktiskt gapskratta när jag såg ut över rostiga plåttak, lite undangömda, övervuxna stenar och, you guessed it, ännu mer sopor.

Nola och Benevento får stå som exempel på vad som händer med ruiner som inte ses värdefulla nog att bevara, restaurera och visa upp, mest beroende på brist på pengar (ska man bry sig om ruiner när man inte ens kan ta hand om sina egna sopor, sina tiggare, sina hem- och arbetslösa?), på orter dit turister sällan hittar eller dit man kommer av andra orsaker än för att titta på fallfärdiga, knappt igenkännbara ruiner. Amfiteatern i Puzzuoli, dit turister hittar självmant, är stor och vacker och imponerande. I Nola och Benevento ser man bara högar med stenar. Bedöms en byggnads restaureringsvärde efter hur mycket som återstår, och var?

En mellannivå mellan det rika Puzzuoli och de fattigare Nola och Benevento hittade jag i Capua (mod. Santa Maria Capua Vetere), etruskernas, senare samniternas, allra sist romarnas, Capua - och tro mig, mitt hjärta klingade barnsligt lyriskt hela tiden jag var där. Capua är, i stil med Nola, en småbitter stad, och ligger utmed en bjäfsigt neonkantad motorväg. Arkeologerna och stadstänkarna har gjort sitt bästa, och försökt plocka fram etruskiska verkstäder i kombination med senromerska gravmonument, och på det lilla men söta arkeologiska muséet möttes jag av en alldeles bedårande liten tant som smög till mig, helt gratis, ett ex av musei-cum-stadsguiden (på engelska!). Capua är dock fortfarande ingen attraktiv stad, och, som överallt annars, saknas det turister och därmed pengar. Men amfiteatern... där tog mitt hjärta ett litet extra skutt. Vi talar här om den tredje största amfiteatern i Romarriket, efter Colosseum och Puzzuoli.

Tänk er Colosseum på 1700-talet, innan man rensade bort alla blommor, palmer, klängväxter som t.ex. Byron diktade om, och ni ser amfiteatern i Capua framför er. Större delen av väggarna är bevarade, och allting är i så pass gott skick att man kan vandra omkring där, överallt, och klättra bäst man vill. Bilden (till vänster) är tagen från en av gångarna under själva arenan, där jag hoppade kring över nedfallna stenbitar, rasade kolonner, och fantiserade om tigrar och lejon och gladiatorer inlåsta i små bås, och såg blodet rinna i de små kanalerna i golvet. Man får ha makaber fantasi när man besöker en amfiteater. Och sen kommer bikommentaren: jag var i princip enda besökaren (precis när jag skulle gå kom en busslast ryssar som verkade mer intresserade av att gå på toaletten än att se ruinerna).

Denna lilla exposé över amfiteatrars vara eller icke vara är ju i själva verket bara ett litet exempel på svårigheterna vad gäller kulturvård och museiinrättningar. Det går att skratta lite åt att man ställt sopor i valvbågarna i Nola, eller åt att det inte finns någon som helst information om hur i hela fridens dar man hittar i Benevento, eller åt bristen på informationsmaterial på alla tre platserna (i Puzzuoli fanns det en hel del) - en del kan man kalla "typiskt italienskt", annat är bara slarv eller brist på intresse. Eller brist på publik att visa upp sig för? Men om publiken sviker, hur försvarar man då behovet, och konstnaderna förknippade med, att bevara och visa upp? Jag har dessvärre inga svar på någon av dessa frågor - någon kulturvårdare eller arkeolog får gärna ta över och fylla i.