Strax, strax bär det av till Lyon för kongress, och visst blir det uppdateringar därifrån, men först några notiser:
- Jag är riktigt stressad i och med förestående resa och den undervisning som drar igång vid återkomst (Kommer studenterna ska finna materialet för svårt eller för enkelt, kommer de ha svårt att få tag i en viss kommentar och så vidare, etc, mm...). Lite bättre blir det av att beridna högvakten spelar utanför fönstret. Puka är mycket bra för ihärdigt sistaminuten-fix.
-Noterade för övrigt när jag var på studentbokhandeln och rekade litteratur att det nu finns två olika översättningar av Homeros Iliaden i omlopp, natruligvis är den ena den som är tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson från NoK, och så Erland Lagerlöf i Wahlström & Widstrands regi. Denna förlamande valfrihet!
- Ni har säkert noterat att fragmenta släckt ner. Tråkigt!
- The return of frågelådan är nära förestående. Ack.
- Detta lite röriga om en tidigare professor i romersk vältalighet och poesi som argumenterade för att att flytta Uppsala universitet till Stockholm är underhållande för Uppsalafanatiker.
- Slutligen, i diskussionen om klassikerförbundet kom denna sanna och riktiga kommentar, som jag ännu inte bemött, men nu ska försöka svara på:
"Klassikerförbundet är en intresseförening som enbart lever på medlemmarnas ideella insatser. För somliga inskränker sig idealismen till att betala medlemsavgiften, för några innebär den också arbetsinsatser utförda på fritiden. Som alla ideella sammanslutningar blir den vad medlemmarna gör den till. Ett bra sätt att förändra innehållet i föreningens verksamhet är att engagera sig och erbjuda sina tjänster. Låt oss t ex föreställa oss att initiativtagarna till Latinfestivalen föreslår Klassikerförbundet ett samarbete. Ett garanterat sätt att bidra till at inte förändra något som helst är att säga upp sitt medlemskap, därmed ytterligare reducerande förbundets ekonomiska rörelsefrihet."
När jag först läste detta var min första reaktion att bli enormt defensiv och räkna upp allt det jag gör och så där i allmänhet framhäva min förträfflighet. Den impulsen är väl i högsta grad bevis på att jag tar åt mig av kritiken och känner mig träffad, ända in i märgen.
Jag misstänker att jag inte är den enda som varit med i KF mest för att jag känner (jodå, alltjämt, the guilt is huge) att jag borde, och det är synd att det blivit så.
Det som verkligen fick mig att vackla nu var dock inte att bli påmind om mina skyldigheter, utan av Martinas upprop, vilket påminde mig vilken positiv kraft engagemang kan vara, och vad vackert man kan skapa tillsammans, och det är därför jag nog lär åter gå med någon gång i framtiden, och då ska jag vara fylld av energi och goda idéer om vad jag kan bidra med, men precis just nu avstår jag hellre. Jag är ledsen om jag på något vis väckt anstöt, och låt mig tillägga att jag har den största respekt för föreningens verksamhet, det kan det väl aldrig varit någon tvivel om.
Saturday, August 29, 2009
Wednesday, August 26, 2009
praeter spem
För att följa upp situationen för latinet vid gymnasieskolorna i Uppsala (denna lärdomsstad!), såbörjade det med en liten debattartikel, som följdes av en utmärkt insändare:
"Under vår livstid finns det fler latinelever än det fanns under språkets storhetstid på 1600- och 1700-talen. Skillnaden är att dagens studerande har betydligt färre timmar än vad man då hade och att detta medför att deras kunskap snarare är orienterande än språkligt fördjupad.
Jag är latinlärare, dock utan privilegiet att för tillfället ha en latingrupp i undervisningen. Många av mina tidigare elever har vittnat om att de tack vare latinet lättare har tagit till sig andra språk - romanska eller ej - och att de har fått en studiedisciplin som de inte har i andra ämnen.
Att Uppsala inte har något gymnasielatin betyder inte att språket för en tynande tillvaro i övriga landet. I Svenska Klassikerförbundets statistik återfinns flera städer med 25, 30 och till och med över 40 elever i ämnet. Jag arbetade själv så sent som för ett par år sedan i Västerås och hade där närmare femtio elever.
Även mindre orter brukar kunna få ihop en grupp: Uddevalla, Alingsås, Nyköping ligger alla högt upp på listan över antalet latinstuderande. Att sedan anrika Uppsala inte har någon grupp i gymnasiet är förstås en skam."
Ytterligare en insändare publicerades, och häromdagen kom även respons från politiskt håll, med något speciell satslösning och accentuerat (sic!) latin, från ordföranden (FP) i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, återigen på debattplatsen:
"Jag kan försäkra Levin om att inga politiska beslut har fattats om att lägga ner kurser i latin eller andra språk. Tvärtom har vi i Alliansen lokalt och nationellt agerat för att premiera studier i språk.
I dag är det så få som väljer att läsa latin att vi får inte ihop någon grupp.
Men vi tycker att latin är väldigt lärorikt så vi kommer att försöka hitta nya sätt att locka elever att läsa latin.
Om elever från flera skolor kan välja latin, ökar chanserna att få ihop en eller kanske till och med flera grupper.
Spes est últimum rerum adversarum solácium. (Hoppet är den yttersta trösten i motgång.)"
Ryktet är att det kanske, kanske finns ett litet ljus i mörkret, med en liten grupp gymnasister som eventuellt får privilegiet att läsa latin.
"Under vår livstid finns det fler latinelever än det fanns under språkets storhetstid på 1600- och 1700-talen. Skillnaden är att dagens studerande har betydligt färre timmar än vad man då hade och att detta medför att deras kunskap snarare är orienterande än språkligt fördjupad.
Jag är latinlärare, dock utan privilegiet att för tillfället ha en latingrupp i undervisningen. Många av mina tidigare elever har vittnat om att de tack vare latinet lättare har tagit till sig andra språk - romanska eller ej - och att de har fått en studiedisciplin som de inte har i andra ämnen.
Att Uppsala inte har något gymnasielatin betyder inte att språket för en tynande tillvaro i övriga landet. I Svenska Klassikerförbundets statistik återfinns flera städer med 25, 30 och till och med över 40 elever i ämnet. Jag arbetade själv så sent som för ett par år sedan i Västerås och hade där närmare femtio elever.
Även mindre orter brukar kunna få ihop en grupp: Uddevalla, Alingsås, Nyköping ligger alla högt upp på listan över antalet latinstuderande. Att sedan anrika Uppsala inte har någon grupp i gymnasiet är förstås en skam."
Ytterligare en insändare publicerades, och häromdagen kom även respons från politiskt håll, med något speciell satslösning och accentuerat (sic!) latin, från ordföranden (FP) i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, återigen på debattplatsen:
"Jag kan försäkra Levin om att inga politiska beslut har fattats om att lägga ner kurser i latin eller andra språk. Tvärtom har vi i Alliansen lokalt och nationellt agerat för att premiera studier i språk.
I dag är det så få som väljer att läsa latin att vi får inte ihop någon grupp.
Men vi tycker att latin är väldigt lärorikt så vi kommer att försöka hitta nya sätt att locka elever att läsa latin.
Om elever från flera skolor kan välja latin, ökar chanserna att få ihop en eller kanske till och med flera grupper.
Spes est últimum rerum adversarum solácium. (Hoppet är den yttersta trösten i motgång.)"
Ryktet är att det kanske, kanske finns ett litet ljus i mörkret, med en liten grupp gymnasister som eventuellt får privilegiet att läsa latin.
Monday, August 24, 2009
nec
Inte riktigt ännu ska diskussionerna nedan lämnas, dock tas de inte upp idag, utan dagens brännade tema är inspiration, motivation och frustration.
Det är ju det där eviga problemet, med disciplin, och även om det på många sätt går bättre än någonsin i att göra sin dagliga tid vid datorn (även om det varit en hel del dåliga dagar på senaste tiden), så är det en ständig problematik, och den där otäcka känslan av att dagen plötsligt gått i ett töcken av mailslafs och prokrastinerande som man inte ens minns dyker upp. Jag hade än mer av detta under våren innan paradigmskifte, och råkade vid det tillfället läsa The Screwtape Letters , och hittade där en beskrivning av det hopplösa tillstånd som man emellanåt ramlar in i i sin önskan att göra något vettigt, det där då man varken gör det som bör göras, eller att man för den delen har kul i det att man inte jobbar.
The Screwtape letters är en fiktiv brevväxling mellan två demoner, en underordnad newbie ute på fältet och dennes överordnade där den yngre vägleds i hur man leder själar till Helvetet, och nestorn predikar för den ivrige nybörjarfrestaren att inte försöka driva männinskan i fråga till stora synder, utan snarare få dem att förtappa gradvis och genom letargi. Boken är skriven av C.S. Lewis, ni vet, han med Narniaböckerna.
(Jag kan inte låta tillfället gå mig ur händerna att bara kort ge en liten inblick i den konflikt som fanns mellan Lewis och den forne poet laureate Betjeman, inte bara för att skjuta Lewis nallebjörns-rykte i sank, men även för att det är säkerligen, när vi är inne på doktorerande, kan ge inspiration till formuleringar i Acknowledgements, och för att det är underållnade.
Dessa två kom alltså inte överens, och vi ska inte gå in på orsakerna här som väl bottnade i att Lewis var oresonlig tutor vid oxford till den bråkige B, men den folkäre poeten fortsatte att länge chikanera och pika sin forne lärare. I Ghastly Good Taste från 1933 står det t.ex i förordet: ‘Finally, the author is indebted to mr C.S lewis…whose jolly personality and encouragement to the author in his youth have remained an unfading memory for the author’s declining years.’ Något senare i förordet till Continual Dew (1937) tackas Lewis ‘for the footnote on p.256’. Naturligtvis fanns det inte någon sida 256. I samma bok finns följande vers: Objectively, our Common Room/ Is like a small Athenian State- /Except for Lewis: he’s all right/ But do ou think he’s quite first-rate? Läs mer i Hilliers utmärkta biografi.)
Det är ju det där eviga problemet, med disciplin, och även om det på många sätt går bättre än någonsin i att göra sin dagliga tid vid datorn (även om det varit en hel del dåliga dagar på senaste tiden), så är det en ständig problematik, och den där otäcka känslan av att dagen plötsligt gått i ett töcken av mailslafs och prokrastinerande som man inte ens minns dyker upp. Jag hade än mer av detta under våren innan paradigmskifte, och råkade vid det tillfället läsa The Screwtape Letters , och hittade där en beskrivning av det hopplösa tillstånd som man emellanåt ramlar in i i sin önskan att göra något vettigt, det där då man varken gör det som bör göras, eller att man för den delen har kul i det att man inte jobbar.
The Screwtape letters är en fiktiv brevväxling mellan två demoner, en underordnad newbie ute på fältet och dennes överordnade där den yngre vägleds i hur man leder själar till Helvetet, och nestorn predikar för den ivrige nybörjarfrestaren att inte försöka driva männinskan i fråga till stora synder, utan snarare få dem att förtappa gradvis och genom letargi. Boken är skriven av C.S. Lewis, ni vet, han med Narniaböckerna.
(Jag kan inte låta tillfället gå mig ur händerna att bara kort ge en liten inblick i den konflikt som fanns mellan Lewis och den forne poet laureate Betjeman, inte bara för att skjuta Lewis nallebjörns-rykte i sank, men även för att det är säkerligen, när vi är inne på doktorerande, kan ge inspiration till formuleringar i Acknowledgements, och för att det är underållnade.
Dessa två kom alltså inte överens, och vi ska inte gå in på orsakerna här som väl bottnade i att Lewis var oresonlig tutor vid oxford till den bråkige B, men den folkäre poeten fortsatte att länge chikanera och pika sin forne lärare. I Ghastly Good Taste från 1933 står det t.ex i förordet: ‘Finally, the author is indebted to mr C.S lewis…whose jolly personality and encouragement to the author in his youth have remained an unfading memory for the author’s declining years.’ Något senare i förordet till Continual Dew (1937) tackas Lewis ‘for the footnote on p.256’. Naturligtvis fanns det inte någon sida 256. I samma bok finns följande vers: Objectively, our Common Room/ Is like a small Athenian State- /Except for Lewis: he’s all right/ But do ou think he’s quite first-rate? Läs mer i Hilliers utmärkta biografi.)
Hursomhaver, i brev 12 hittar man följande:
"As this condition becomes more fully established, you will be gradually freed from the tiresome business of providing Pleasures as temptations. As the uneasiness and his reluctance to face it cut him off more and more from all real happiness, and as habit renders the pleasures of vanity and excitement and flippancy at once less pleasant and harder to forgo (for that is what habit unfortunately does to a pleasure) you will find that anything or nothing is sufficient to attract his wandering attention. You no longer need a good book, which he really likes, to keep him from his prayers or his work or his sleep; a column of advertisements in yesterday’s paper will do. You can make him waste his time not ony in conversation with people whom he likes, but in conversation with those he cares nothing about on subjects that bore him. You can make him do nothing at all for long periods. You can keep him up late at night, not roistering, but staring at a dead fire in a cold room. All the healthy and outgoing activities which we want him to avoid can be inhibited, and nothing given in return, so that at last he may say, as one of one own patients said on his arrival down here, “I now see that I spent most of my life in doing neither what I ought nor what I liked”.
Monday, August 17, 2009
Pro scientia et sapientia
Några korta notiser denna regniga måndag:
- I en väldigt trevlig kommentar till mitt veliga inlägg om medlemskap i Klassikerförbundet bemöter Classicas-redaktör min kritik och uppmanar:
"Ett upprop här på Latinbloggen: skicka gärna texter med antik anknytning till mig (martina.finnskog@hotmail.com), så kan de publiceras i ett medlemsblad som läses av fler än de 350 medlemmar som förbundet utgör. Men ersättningen är 0 kronor..."
Kan väl dock vara en bra början för hugade journalistaspiranter, och läsarna är av yttersta kaliber och raffinemang.
- Ni minns hur gymnasielatinet lämnat den eviga ungdomens stad? Debattartikeln i UNT har följts upp av en utmärkt insändare (UNT 15/8) som ännu inte finns på nätet, och jag rekommenderar att ni alla letar reda på den snarast, den talande rubriken är "Intresse för latin i andra städer än Uppsala".
- En uppmuntrande själ sände mig detta skämt häromdagen, och nog lyste det upp tillvaron en smula:
"One day Gaius decided that he wanted to hear Cicero give a speech in the forum. So he tells his wife who packs him a small lunch and off he sets early in the morning. Gaius is gone all day and when he finally arrived home that night his wife asks him how Cicero's speech went. "Well," he said, "he is as fine an orator as they say." "What did he speak about?" Gaius' wife asks."I don't know." Gaius responds. "I didn't stay long enough to hear the verb."
- Slutligen, jag har länge funderat på en fin och snitsig ingång att ta upp Florence King, först tänkte jag göra det i samband med typ Pride, och sedan så där i allmänhet, men det blev aktuelt idag, då hon omnämns i en recension i SvD (visserligen bara i förbifarten, men ändå!), och jag kan sålunda ha orsak att gräva fram hennes "Confessions of a failed southern lady", där några av de bästa bitarna förenar latin, girl-on-girl action och Mississippi i en smaklig och emellanåt otäck röra:
"The Old South had revered the civilizations of the ancient Mediterranean; it was why Southern mansions had Doric columns, why Ole Miss and several other still offered a classics major, and why two young men in 1957 bore names like Augustus and Lucius. As a classical scholar, Bres was more truly Southern than the girls who called themselves belles, [...].
[...]
"Still thinking about the Southernness of classical studies, I ventured my opinion and asked the others what they thought.
Bres shook her head. "That was true once but today's Mississippians wouldn't by it. One way or another, Latin makes them mad.
"Why?" I asked.
"Three reasons." She shot a long index finger out of the relaxed curve of her fist. "Primo, it's catholic, so the baptists hate it. Secundo, it's the symbol of scholarship, so anti-intellectuals hate it. Tertio, the campus cuties hate it beacuse it has a reputation for being hard to learn, and that makes it unfeminine."
Ett lämpligt påpekande vore väl här att författaren till den välkända inkörsporten till klassiska studier, Donna Tartt, påbörjade sina universitetsstudier vid samma universitet (även om hon inte trivdes så bra).
- I en väldigt trevlig kommentar till mitt veliga inlägg om medlemskap i Klassikerförbundet bemöter Classicas-redaktör min kritik och uppmanar:
"Ett upprop här på Latinbloggen: skicka gärna texter med antik anknytning till mig (martina.finnskog@hotmail.com), så kan de publiceras i ett medlemsblad som läses av fler än de 350 medlemmar som förbundet utgör. Men ersättningen är 0 kronor..."
Kan väl dock vara en bra början för hugade journalistaspiranter, och läsarna är av yttersta kaliber och raffinemang.
- Ni minns hur gymnasielatinet lämnat den eviga ungdomens stad? Debattartikeln i UNT har följts upp av en utmärkt insändare (UNT 15/8) som ännu inte finns på nätet, och jag rekommenderar att ni alla letar reda på den snarast, den talande rubriken är "Intresse för latin i andra städer än Uppsala".
- En uppmuntrande själ sände mig detta skämt häromdagen, och nog lyste det upp tillvaron en smula:
"One day Gaius decided that he wanted to hear Cicero give a speech in the forum. So he tells his wife who packs him a small lunch and off he sets early in the morning. Gaius is gone all day and when he finally arrived home that night his wife asks him how Cicero's speech went. "Well," he said, "he is as fine an orator as they say." "What did he speak about?" Gaius' wife asks."I don't know." Gaius responds. "I didn't stay long enough to hear the verb."
- Slutligen, jag har länge funderat på en fin och snitsig ingång att ta upp Florence King, först tänkte jag göra det i samband med typ Pride, och sedan så där i allmänhet, men det blev aktuelt idag, då hon omnämns i en recension i SvD (visserligen bara i förbifarten, men ändå!), och jag kan sålunda ha orsak att gräva fram hennes "Confessions of a failed southern lady", där några av de bästa bitarna förenar latin, girl-on-girl action och Mississippi i en smaklig och emellanåt otäck röra:
"The Old South had revered the civilizations of the ancient Mediterranean; it was why Southern mansions had Doric columns, why Ole Miss and several other still offered a classics major, and why two young men in 1957 bore names like Augustus and Lucius. As a classical scholar, Bres was more truly Southern than the girls who called themselves belles, [...].
[...]
"Still thinking about the Southernness of classical studies, I ventured my opinion and asked the others what they thought.
Bres shook her head. "That was true once but today's Mississippians wouldn't by it. One way or another, Latin makes them mad.
"Why?" I asked.
"Three reasons." She shot a long index finger out of the relaxed curve of her fist. "Primo, it's catholic, so the baptists hate it. Secundo, it's the symbol of scholarship, so anti-intellectuals hate it. Tertio, the campus cuties hate it beacuse it has a reputation for being hard to learn, and that makes it unfeminine."
Ett lämpligt påpekande vore väl här att författaren till den välkända inkörsporten till klassiska studier, Donna Tartt, påbörjade sina universitetsstudier vid samma universitet (även om hon inte trivdes så bra).
Saturday, August 15, 2009
querimonia
Vi verkar ha många hypoteser om orsakerna till latinets försvinnande vid Uppsalas gymnasieskolor om man tittar dels på mitt eget spekulerande nedan, och dels i kommentarerna. Det är helt enkelt ett gytter, och jag erkänner att jag inte orkar sätta mig in i hela merit-poängsgrejen, det svindlar för ögonen. Ett särskilt tack till Martina, i egenskap av inte bara latinlärare utan även klassikerförbundsrepresentant som berättade om sina upplevelser, samt vad Klassikerförbundet gjort. En sak som jag tycker är intressant att man talar om "skolan" i singular, vilket ju antingen måste betyda att det blott funnits vid en skola, eller det att det inte gjorts något försök till samordning mellan skolorna (för att återigen blicka tillbaka i the distant past, så var det så jag fick möjligheten att läsa grekiska på gymnasiet, att flera skolor (well, 2) gick ihop om detta).
Jag tycker det är fantastskt bra att Klassikerförbundet uppvaktar rektorerna och att de kämpar för att latinet skall bi obligatorsikt på det humansitiska programmet, all heder åt dem.
Jag är dock inte medlem längre. Det är inte för att jag på något vis tycker det är en dålig organisation, utan för att jag inte riktigt ser längre varför jag bör vara med. Man kan säker anföra solidaritesskäl, och det är en liten tagg, det erkänns. Jag har hitintills varit en av deras varmaste omhuldare, uppmanat envar att gå med och göra sin sak för den klassiska saken, men i och med min årsavgift plötsligt höjts markant (har ju blivit 30), förnyade jag helt enketl inte medlemmskapet.
Visseligen är det intressant med det lilla skvaller som man kan utröna i Classica (den lilla tidning man får), såsom regionombud, och jag tycker om att läsa rapporterna från olika evenemang, texter som håller varierande kvalitet, det stora och saftiga russinet i den lussebullsgula tidningen, som var den senaste jag läste, var Hanna Nordlanders reseberättelse från kursen för lärare vid Svenska Institutet i Athen, som vinkar åt Strändernas svall, Kallifatides Herakles och de närvarande myterna på vacker prosa (man hittar hennes texter i övrigt här).
Det är guldkorn av detta slag, som tex Gotlandsrapporten i ett tidigare nummer, som gör att jag stannade, samt att man ju borde. Dock, inriktningen känns så fullständigt vara på gymnasievarianten av de klassiska språken, och det är inte något jag sysslar med för närvarande, någon gång återvänder jag kanske till den yrkeskåren, och visst är det intressant, men känslan av vattentäta skott mellan högskolan och gymnasiet dominerar.
Visst ska man strida för dessa språks livsutrymme i gymnasieskolan, men jag har inte sett mycket om t.ex förkunskapskravens vara eller icke vid högskolan, inte heller om de mastersprogram som är under utveckling, eller det faktum att mängden doktorander i klassiska språk minskar och kan snart var obefintlig vid vissa lärosäten. Allt detta hör ju liksom ihop, disskussionen måste rasa, latinets allmäna status påverkar gymnasieskolan, och vad man har med sig från gymnasieskolan påverkar den allmäna synen och i synnerhet högskolan.
Det är mycket möjligt att jag går med igen, men precis just nu får det vara, och jag tänkte att jag kanske borde säga det.
Jag tycker det är fantastskt bra att Klassikerförbundet uppvaktar rektorerna och att de kämpar för att latinet skall bi obligatorsikt på det humansitiska programmet, all heder åt dem.
Jag är dock inte medlem längre. Det är inte för att jag på något vis tycker det är en dålig organisation, utan för att jag inte riktigt ser längre varför jag bör vara med. Man kan säker anföra solidaritesskäl, och det är en liten tagg, det erkänns. Jag har hitintills varit en av deras varmaste omhuldare, uppmanat envar att gå med och göra sin sak för den klassiska saken, men i och med min årsavgift plötsligt höjts markant (har ju blivit 30), förnyade jag helt enketl inte medlemmskapet.
Visseligen är det intressant med det lilla skvaller som man kan utröna i Classica (den lilla tidning man får), såsom regionombud, och jag tycker om att läsa rapporterna från olika evenemang, texter som håller varierande kvalitet, det stora och saftiga russinet i den lussebullsgula tidningen, som var den senaste jag läste, var Hanna Nordlanders reseberättelse från kursen för lärare vid Svenska Institutet i Athen, som vinkar åt Strändernas svall, Kallifatides Herakles och de närvarande myterna på vacker prosa (man hittar hennes texter i övrigt här).
Det är guldkorn av detta slag, som tex Gotlandsrapporten i ett tidigare nummer, som gör att jag stannade, samt att man ju borde. Dock, inriktningen känns så fullständigt vara på gymnasievarianten av de klassiska språken, och det är inte något jag sysslar med för närvarande, någon gång återvänder jag kanske till den yrkeskåren, och visst är det intressant, men känslan av vattentäta skott mellan högskolan och gymnasiet dominerar.
Visst ska man strida för dessa språks livsutrymme i gymnasieskolan, men jag har inte sett mycket om t.ex förkunskapskravens vara eller icke vid högskolan, inte heller om de mastersprogram som är under utveckling, eller det faktum att mängden doktorander i klassiska språk minskar och kan snart var obefintlig vid vissa lärosäten. Allt detta hör ju liksom ihop, disskussionen måste rasa, latinets allmäna status påverkar gymnasieskolan, och vad man har med sig från gymnasieskolan påverkar den allmäna synen och i synnerhet högskolan.
Det är mycket möjligt att jag går med igen, men precis just nu får det vara, och jag tänkte att jag kanske borde säga det.
Wednesday, August 12, 2009
decus Sueciae
Låt oss prata om något roligare ett kort slag, nämligen den enorma kongress som firades här i staden, antagligen det största svenska latinarrangemang någonsin (?) och väldigt, väldigt lyckat.
Wom sagt, Uppsala visade upp sig från sin bästa sida, ständig sol, och vi huserade i universitetshuset, vilket gjorde det stämningsfullt, om än något svett och klibbigt emellanåt.
UNT rapporterade inte bara innan kongressen, utan besökte den med ytterligare en artikel som följd, som just påpekade spridningen i ålder och nationalitet bland deltagarna (tyvärr klippt i nätversionen), samt den uppsluppna stämningen:
"När dörrarna till föredragssalarna öppnas strömmar de ut, upprymda, rödkindade och inspirerade av föredrag med långa komplicerad titlar, hållna på något av de fem konferensspråken ("contemporary latin" är givetvis ett av dem). Samtalen under kaffepausen blir intensiva, sorl på franska, spanska och italienska stiger mot taket."
Jag är inte nylatinist (även om jag har ett dunkelt förflutet) , men hade först faktiskt tänkt lägga fram ett paper (just med stoff införskaffat under detta dunkla), dock har det varit en del omvälvningar (mer om det någon annan gång) och tid fanns till slut inte, och jag fick nöja mig med att vara funktionär. Jag var inte bra salsvärd, det vill säga ombesörje de talandes väl och ve i en viss utvald lokal med vattentillförsel och powerpointassistans, utan var även the runner, den lättlurade själ med uppdraget att vid behov av kopior eller utskrifter ta mig till institutionen, lyckas lista ut vad den ungerska motsvarigheten till "konferenspaper" heter på den överlämnade minnepinnen, eller bara kopiera ett visst antal av någon käck neo-latinsk dikt. Det franska uttrycket "faire la navette" kändes passande vid mina färder fram och åter, och då jag inte vill chikanera någon nationalitet i fråga om framförhållning, vill jag bara säga att amerikanerna är finast, de de lämnade på måndagen det som de behövde på fredagen, och inte en halvtimme innan sitt föredrag.
Sålunda blev det inte så mycket till mingel för min del, och vad det gäller föredragen skede urvalet inte av intresse utan det som var i min sal, det var det jag åhörde, vilket jag absolut inte klagar på, då det i sanning var spännande. Jag har inte bara hört om tidiga svenska dissertationer om Kina, utan lärt mig om Secundus , fascinerats av svenska kronogram, och fått se att nidverser om jurister är ständiga:
...
Aequum turbant causidici,
linguam et stilum venditant,
labore vivunt pauperum
...
Jag har även träffat en av mina idoler (JHG), samt fördjupat mig i Luthers slagfärdiga latin (hans mest kända oneliner: Pestis eram vivus, moriens tua mors ero, Papa.), och sett en del av hans mer martialisinspirerade poesi (kontext och översättning här):
Sarcasmus in Epicurum
Vitam quae faciunt suis beatam
Porcis, haec Epicurus ille tradit:
Ne spectes hominum Deive mentem.
Non est, qui regat atque curet orbem.
Spem vitae bene rideas futurae,
Quamvis mens ratioque sana monstrent.
Te soli tibi finge procreatum,
Certus, cuncta tuo esse nata ventri.
Silenus placeat, nihilque malis.
Vivas ut tua sus tuusque porcus
Et tandem moriare porcus et sus.
Sic, sic itur ad insulas beatas,
Aeterno quibus igne carcer ardet
Et tales coquit ustulatque porcos.
Tunc malles, Epicure, non fuisse,
Sed sero venient eae querelae.
Et disces aliud fuisse quiddam,
Quam quod riseris hic inane, numen.
Naturligtvis skapades det även nytt under denna kongress, med sessioner helt på det döda språket, samt minst en tillfälighetsdikt såväl det lärda sällskapet som Uppsala till ära (texten är handskriven, hyggligt spontan, och jag är lite osäker om jag fått allt rätt, trots poäng i paleografi, vidare utelämnar jag 3 verser av lättja):
Carmen valedictorium, quod in ipsa conventus conclusione ab omnibus una voce canendum erit secundum modos illos, quibus Ludovicos de beethoven hymnum suum (qui Europaeus dicitur) "Gaudium, scintilla diva" exornavit.
Metam suam hic conventus nimis cito tetigit,
qui nos undique exortos huc in unum contulit,
qui refecit nos doctrina divinae scientiae
et thesauris nos ditavit huius urbis splendidae.
Delectavit nos et pavit haec amoena regio
(felix bellis diu carens!) suo fructu vario.
Doctiores, fortiores et plenos laetitia
nec immemores dimittis tu nos, clara Suecia.
...
Vale nunc, Uppsala dulcis, vale decus Sueciae,
vale floribus ornata sedes tu scientiae!
Hinc Illustret corda nostra lux quae parit gaudium,
quam fundit multam in noctem caelum tuum splendidam.
...
Och så strax åter till sedvanlig kverulans.
Wom sagt, Uppsala visade upp sig från sin bästa sida, ständig sol, och vi huserade i universitetshuset, vilket gjorde det stämningsfullt, om än något svett och klibbigt emellanåt.
UNT rapporterade inte bara innan kongressen, utan besökte den med ytterligare en artikel som följd, som just påpekade spridningen i ålder och nationalitet bland deltagarna (tyvärr klippt i nätversionen), samt den uppsluppna stämningen:
"När dörrarna till föredragssalarna öppnas strömmar de ut, upprymda, rödkindade och inspirerade av föredrag med långa komplicerad titlar, hållna på något av de fem konferensspråken ("contemporary latin" är givetvis ett av dem). Samtalen under kaffepausen blir intensiva, sorl på franska, spanska och italienska stiger mot taket."
Jag är inte nylatinist (även om jag har ett dunkelt förflutet) , men hade först faktiskt tänkt lägga fram ett paper (just med stoff införskaffat under detta dunkla), dock har det varit en del omvälvningar (mer om det någon annan gång) och tid fanns till slut inte, och jag fick nöja mig med att vara funktionär. Jag var inte bra salsvärd, det vill säga ombesörje de talandes väl och ve i en viss utvald lokal med vattentillförsel och powerpointassistans, utan var även the runner, den lättlurade själ med uppdraget att vid behov av kopior eller utskrifter ta mig till institutionen, lyckas lista ut vad den ungerska motsvarigheten till "konferenspaper" heter på den överlämnade minnepinnen, eller bara kopiera ett visst antal av någon käck neo-latinsk dikt. Det franska uttrycket "faire la navette" kändes passande vid mina färder fram och åter, och då jag inte vill chikanera någon nationalitet i fråga om framförhållning, vill jag bara säga att amerikanerna är finast, de de lämnade på måndagen det som de behövde på fredagen, och inte en halvtimme innan sitt föredrag.
Sålunda blev det inte så mycket till mingel för min del, och vad det gäller föredragen skede urvalet inte av intresse utan det som var i min sal, det var det jag åhörde, vilket jag absolut inte klagar på, då det i sanning var spännande. Jag har inte bara hört om tidiga svenska dissertationer om Kina, utan lärt mig om Secundus , fascinerats av svenska kronogram, och fått se att nidverser om jurister är ständiga:
...
Aequum turbant causidici,
linguam et stilum venditant,
labore vivunt pauperum
...
Jag har även träffat en av mina idoler (JHG), samt fördjupat mig i Luthers slagfärdiga latin (hans mest kända oneliner: Pestis eram vivus, moriens tua mors ero, Papa.), och sett en del av hans mer martialisinspirerade poesi (kontext och översättning här):
Sarcasmus in Epicurum
Vitam quae faciunt suis beatam
Porcis, haec Epicurus ille tradit:
Ne spectes hominum Deive mentem.
Non est, qui regat atque curet orbem.
Spem vitae bene rideas futurae,
Quamvis mens ratioque sana monstrent.
Te soli tibi finge procreatum,
Certus, cuncta tuo esse nata ventri.
Silenus placeat, nihilque malis.
Vivas ut tua sus tuusque porcus
Et tandem moriare porcus et sus.
Sic, sic itur ad insulas beatas,
Aeterno quibus igne carcer ardet
Et tales coquit ustulatque porcos.
Tunc malles, Epicure, non fuisse,
Sed sero venient eae querelae.
Et disces aliud fuisse quiddam,
Quam quod riseris hic inane, numen.
Naturligtvis skapades det även nytt under denna kongress, med sessioner helt på det döda språket, samt minst en tillfälighetsdikt såväl det lärda sällskapet som Uppsala till ära (texten är handskriven, hyggligt spontan, och jag är lite osäker om jag fått allt rätt, trots poäng i paleografi, vidare utelämnar jag 3 verser av lättja):
Carmen valedictorium, quod in ipsa conventus conclusione ab omnibus una voce canendum erit secundum modos illos, quibus Ludovicos de beethoven hymnum suum (qui Europaeus dicitur) "Gaudium, scintilla diva" exornavit.
Metam suam hic conventus nimis cito tetigit,
qui nos undique exortos huc in unum contulit,
qui refecit nos doctrina divinae scientiae
et thesauris nos ditavit huius urbis splendidae.
Delectavit nos et pavit haec amoena regio
(felix bellis diu carens!) suo fructu vario.
Doctiores, fortiores et plenos laetitia
nec immemores dimittis tu nos, clara Suecia.
...
Vale nunc, Uppsala dulcis, vale decus Sueciae,
vale floribus ornata sedes tu scientiae!
Hinc Illustret corda nostra lux quae parit gaudium,
quam fundit multam in noctem caelum tuum splendidam.
...
Och så strax åter till sedvanlig kverulans.
Monday, August 10, 2009
Ubi sunt qui ante nos...
Rapportering från konferensen får dröja, ty återigen har ironin stått i kulisserna med en sjujäkla sandsäck riggad och redo; ty så fort vad som möjligen är den största lantinkonferensen någonsin i Sverige avslutats, en riktig triumf för latinet i Uppsala, möts man av följande i den lokala tidningen, nämligen att det till hösten inte kommer finnas något latin vid Uppsalas gymnasieskolor. (Jag hoppas in i det sista att detta ska handla om något slags missförstånd och har ägnat värdefull avhandlingstid åt ett försök till medborgarjournalistik, dock har jag inte fått svar på de mail jag nyss sände, och inte svarar de i telefon.)
Debattartikeln (jovisst avslöjas detta i en sådan, inte i nyhetsutrymmet) är vacker och vemodig, men jag hade kanske velat se en något mer praktiskt inriktning. (En stor eloge dock till författaren som tagit sig tid!):
"Ändå finns det de som är redo att begrava latinet! Man har faktiskt redan fattat om spaden! Men inte vill väl vi att våra barn skall säga om oss att det var en kortsiktig, materialistisk syn på kunskap som styrde våra val när vi formade deras framtid? Nej, ge gymnasieskolorna i Uppsala råd och möjlighet att ge de ungdomar som önskar chansen att få studera latin! Inte bara för den fortsatta forskningens skull utan för att säkra varje människas rätt till personlig utveckling"
Ironin slog total knock out, inte bara i och med att detta fick följa på den bejublade konferensen, utan även genom det faktum att Uppsala Universitet är väl det enda lärosäte som alltjämt har förkunskapskrav för tillträde till grundkursen i latin (inte att förväxlas med introduktionskursen), och sålunda har det lokala rekryteringsunderlag som ändå fanns i lärdomstaden utplånats. Strålande tider!
Vidare, detta kunde knappast kommit som en blixt från klar himmel, men ändå är detta det första jag hör om det, och jag letar förgäves på Klassikerförbundets hemsida efter någon liten förvarning, det som skulle kunna skvallra om detta är "undersökningen av de klassiska språkens ställning" där Uppsala saknas, men jag vet inte hur heltäckande den är eller hur informationen samlas in, och det kanske hade varit värt att lyfta fram om man redan då visste att det höll på att gå åt pipan.
På min tid, när jag var ung och fortfarande hade fungerande knän, så fanns latin vid minst tre gymnasieskolor i staden och det fanns även viss (man fick tjafsa lite) möjlighet att läsa grekiska, och allt detta var sådant som man tog för givet att det skulle finnas. Jag vet naturligtvis inte vad avskaffandet av latinet beror på, dock vet jag med säkerhet att man kommer skylla på "bristande elevintresse", men om man får ha en hypotes och spekulera fullständigt fritt så skulle jag gissa att de förmågot som efterträdde de mer etablerade och nyligen pensionerade, inte bara hade svårt att som nya hävda sig mot ledningen, utan ibland är det även så att man anställts på vikariebasis för blott ett läsår vilket knappast ger kontinuitet eller någon möjlighet till att locka adepter till att välja de klassiska språken. Ack ja.
Debattartikeln (jovisst avslöjas detta i en sådan, inte i nyhetsutrymmet) är vacker och vemodig, men jag hade kanske velat se en något mer praktiskt inriktning. (En stor eloge dock till författaren som tagit sig tid!):
"Ändå finns det de som är redo att begrava latinet! Man har faktiskt redan fattat om spaden! Men inte vill väl vi att våra barn skall säga om oss att det var en kortsiktig, materialistisk syn på kunskap som styrde våra val när vi formade deras framtid? Nej, ge gymnasieskolorna i Uppsala råd och möjlighet att ge de ungdomar som önskar chansen att få studera latin! Inte bara för den fortsatta forskningens skull utan för att säkra varje människas rätt till personlig utveckling"
Ironin slog total knock out, inte bara i och med att detta fick följa på den bejublade konferensen, utan även genom det faktum att Uppsala Universitet är väl det enda lärosäte som alltjämt har förkunskapskrav för tillträde till grundkursen i latin (inte att förväxlas med introduktionskursen), och sålunda har det lokala rekryteringsunderlag som ändå fanns i lärdomstaden utplånats. Strålande tider!
Vidare, detta kunde knappast kommit som en blixt från klar himmel, men ändå är detta det första jag hör om det, och jag letar förgäves på Klassikerförbundets hemsida efter någon liten förvarning, det som skulle kunna skvallra om detta är "undersökningen av de klassiska språkens ställning" där Uppsala saknas, men jag vet inte hur heltäckande den är eller hur informationen samlas in, och det kanske hade varit värt att lyfta fram om man redan då visste att det höll på att gå åt pipan.
På min tid, när jag var ung och fortfarande hade fungerande knän, så fanns latin vid minst tre gymnasieskolor i staden och det fanns även viss (man fick tjafsa lite) möjlighet att läsa grekiska, och allt detta var sådant som man tog för givet att det skulle finnas. Jag vet naturligtvis inte vad avskaffandet av latinet beror på, dock vet jag med säkerhet att man kommer skylla på "bristande elevintresse", men om man får ha en hypotes och spekulera fullständigt fritt så skulle jag gissa att de förmågot som efterträdde de mer etablerade och nyligen pensionerade, inte bara hade svårt att som nya hävda sig mot ledningen, utan ibland är det även så att man anställts på vikariebasis för blott ett läsår vilket knappast ger kontinuitet eller någon möjlighet till att locka adepter till att välja de klassiska språken. Ack ja.
Wednesday, August 05, 2009
Congressus Upsaliensis
Den Stora Neo-Latin konferensen har halvlek, några busslaster av latinare and their ilk har skickats till Drottningholm, och jag har sålunda tid att uppdatera. Jag hade nämligen den något naiva idén att jag skulle kunna hinna göra det under konferensdagarna, mn det visade sig att jag antingen var vansinnigt upptagen med sysslor av slaget kopierande och vattenhämtande eller varit så fascinerad av det pågående papret att jag inte kunnat slita mig (allvarigt talat, skulle du kunna sluta lyssna på en utläggning om en 1600-tals dissertation rörande skämtan i juridiken, eller då specifikt att så länge man är ironisk kan man slippa undan et mesta: atque ita qui interroganti foeminae & dicenti: sis maritus meus, responderat: Ja/ cum ex reliquo contextu apparuit, ipsum ironice hoc verbum protulisse, non praesumitur consensisse ac per consequens non obligatur.)
Hursomhaver, än så länge, och förhoppningsvis framöver är det enormt trevligt och flyter på bra, trots mindre strul med schemat (har i det rum som jag varit ansvarig för haft två försvunna föreläsare, dvs folk som avanmält sig men ändå kvarstått), ett återbud pga svininfluensan, en plenary speaker (alltså någon som får en timme till sitt förfogande, samt är utan parellellsessioner) som bröt båda armarna innan avresa, en efterfågan av barnläkare för sjuk medföljande unge, ett otal språkförbistringar (löses med latin) och ett väder som lockar deltagarna att skolka. Solskenet har dock även arit gangeligt, då staden visat upp sin bästa sida, t.ex vid den välkomstottagning som var i söndags i Orangeriet i Botan var det närapå för vackert, resten av veckan kanke inte skulle kunna leva upp till samma standard, men än så länge är nog ingen besviken.
Jag hoppas ni alla förresten sett den helsidesartikel som lokaltidningen gjorde om "världskongressen", som jag tycker på ett bra vis förklarar nyttan och nöjet för de oinitierade:
"Hans Helander, professor emeritus i latin vid Uppsala universitet och ordförande för kommittén som arrangerar den 14:e internationella kongressen i nylatinska studier, är van vid frågan om det rör sig om ett synnerligen exklusivt och smalt forskningsfält.- Tvärtom, i själva verket är nylatinska studier något av hjärtat av de humanistiska vetenskaperna. Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden, säger han.Kopernikus, Newton, Linné - alla presenterade de sina banbrytande idéer i skrifter på latin."
Hursomhaver, än så länge, och förhoppningsvis framöver är det enormt trevligt och flyter på bra, trots mindre strul med schemat (har i det rum som jag varit ansvarig för haft två försvunna föreläsare, dvs folk som avanmält sig men ändå kvarstått), ett återbud pga svininfluensan, en plenary speaker (alltså någon som får en timme till sitt förfogande, samt är utan parellellsessioner) som bröt båda armarna innan avresa, en efterfågan av barnläkare för sjuk medföljande unge, ett otal språkförbistringar (löses med latin) och ett väder som lockar deltagarna att skolka. Solskenet har dock även arit gangeligt, då staden visat upp sin bästa sida, t.ex vid den välkomstottagning som var i söndags i Orangeriet i Botan var det närapå för vackert, resten av veckan kanke inte skulle kunna leva upp till samma standard, men än så länge är nog ingen besviken.
Jag hoppas ni alla förresten sett den helsidesartikel som lokaltidningen gjorde om "världskongressen", som jag tycker på ett bra vis förklarar nyttan och nöjet för de oinitierade:
"Hans Helander, professor emeritus i latin vid Uppsala universitet och ordförande för kommittén som arrangerar den 14:e internationella kongressen i nylatinska studier, är van vid frågan om det rör sig om ett synnerligen exklusivt och smalt forskningsfält.- Tvärtom, i själva verket är nylatinska studier något av hjärtat av de humanistiska vetenskaperna. Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden, säger han.Kopernikus, Newton, Linné - alla presenterade de sina banbrytande idéer i skrifter på latin."
Sunday, August 02, 2009
litteras et artes nobis traditas excolere
Som alltid har det hänt saker medan man varit borta, och ni bör alla genast titta in hos Venanzio där ett ytterst spännande meningsutbyte utbrutit. Ni, lectores dilectissimi, kanske alla minns grekbloggens critique och presentation av granskningen av den senaste Pindaros' översättningen, på vilken författaren (av granskningen, inte Pindaros själv) nyss svarat i kommentarerna, och på vilket i sin tur den gode Venanzio nu bemött i en längre text.
Det finns mycket klokt där, och jag råder er att läsa den i sin helhet, men en kontrovers verkar vara skillnaden i synsätt mellan de parterna, den ene verkar bara blott vilja ha en helt vetenskaplig diskussion (vilket väl helt klart har sina förtjänster), medan den andre parten vet att verka på två olika nivåer, att å ena sidan vara vetenskaplig, men å andra sidan se behovet och nyttan av att låta filologi och de klassiska texterna skildras och diskuteras på en något mer lättsinnig (inte raljant) nivå, men en mer tillgänglig och, ja, underhållningsinriktad. En svår konst som jag tycket Venanzio bemästrar till fullo, och hans påpekande om anonymitet instämmer jag helt i.
Läs och betänk vilka möjligheter bloggmediet ger!
Slutligen, en liten "påannonsering" för vad som komma skall, idag tar den stora, gigantiska neo-latinkongressen, The Fourteenth International Congress of the International Association for Neo-Latin Studies, sina första staplande steg här i Uppsala. Över 200 filologer kommer släppas lösa för konferensande och vimlande, och latinbloggen kommer naturligtvis vara på plats och rapportera.
Det finns mycket klokt där, och jag råder er att läsa den i sin helhet, men en kontrovers verkar vara skillnaden i synsätt mellan de parterna, den ene verkar bara blott vilja ha en helt vetenskaplig diskussion (vilket väl helt klart har sina förtjänster), medan den andre parten vet att verka på två olika nivåer, att å ena sidan vara vetenskaplig, men å andra sidan se behovet och nyttan av att låta filologi och de klassiska texterna skildras och diskuteras på en något mer lättsinnig (inte raljant) nivå, men en mer tillgänglig och, ja, underhållningsinriktad. En svår konst som jag tycket Venanzio bemästrar till fullo, och hans påpekande om anonymitet instämmer jag helt i.
Läs och betänk vilka möjligheter bloggmediet ger!
Slutligen, en liten "påannonsering" för vad som komma skall, idag tar den stora, gigantiska neo-latinkongressen, The Fourteenth International Congress of the International Association for Neo-Latin Studies, sina första staplande steg här i Uppsala. Över 200 filologer kommer släppas lösa för konferensande och vimlande, och latinbloggen kommer naturligtvis vara på plats och rapportera.
Subscribe to:
Posts (Atom)
