Vi verkar ha många hypoteser om orsakerna till latinets försvinnande vid Uppsalas gymnasieskolor om man tittar dels på mitt eget spekulerande nedan, och dels i kommentarerna. Det är helt enkelt ett gytter, och jag erkänner att jag inte orkar sätta mig in i hela merit-poängsgrejen, det svindlar för ögonen. Ett särskilt tack till Martina, i egenskap av inte bara latinlärare utan även klassikerförbundsrepresentant som berättade om sina upplevelser, samt vad Klassikerförbundet gjort. En sak som jag tycker är intressant att man talar om "skolan" i singular, vilket ju antingen måste betyda att det blott funnits vid en skola, eller det att det inte gjorts något försök till samordning mellan skolorna (för att återigen blicka tillbaka i the distant past, så var det så jag fick möjligheten att läsa grekiska på gymnasiet, att flera skolor (well, 2) gick ihop om detta).
Jag tycker det är fantastskt bra att Klassikerförbundet uppvaktar rektorerna och att de kämpar för att latinet skall bi obligatorsikt på det humansitiska programmet, all heder åt dem.
Jag är dock inte medlem längre. Det är inte för att jag på något vis tycker det är en dålig organisation, utan för att jag inte riktigt ser längre varför jag bör vara med. Man kan säker anföra solidaritesskäl, och det är en liten tagg, det erkänns. Jag har hitintills varit en av deras varmaste omhuldare, uppmanat envar att gå med och göra sin sak för den klassiska saken, men i och med min årsavgift plötsligt höjts markant (har ju blivit 30), förnyade jag helt enketl inte medlemmskapet.
Visseligen är det intressant med det lilla skvaller som man kan utröna i Classica (den lilla tidning man får), såsom regionombud, och jag tycker om att läsa rapporterna från olika evenemang, texter som håller varierande kvalitet, det stora och saftiga russinet i den lussebullsgula tidningen, som var den senaste jag läste, var Hanna Nordlanders reseberättelse från kursen för lärare vid Svenska Institutet i Athen, som vinkar åt Strändernas svall, Kallifatides Herakles och de närvarande myterna på vacker prosa (man hittar hennes texter i övrigt här).
Det är guldkorn av detta slag, som tex Gotlandsrapporten i ett tidigare nummer, som gör att jag stannade, samt att man ju borde. Dock, inriktningen känns så fullständigt vara på gymnasievarianten av de klassiska språken, och det är inte något jag sysslar med för närvarande, någon gång återvänder jag kanske till den yrkeskåren, och visst är det intressant, men känslan av vattentäta skott mellan högskolan och gymnasiet dominerar.
Visst ska man strida för dessa språks livsutrymme i gymnasieskolan, men jag har inte sett mycket om t.ex förkunskapskravens vara eller icke vid högskolan, inte heller om de mastersprogram som är under utveckling, eller det faktum att mängden doktorander i klassiska språk minskar och kan snart var obefintlig vid vissa lärosäten. Allt detta hör ju liksom ihop, disskussionen måste rasa, latinets allmäna status påverkar gymnasieskolan, och vad man har med sig från gymnasieskolan påverkar den allmäna synen och i synnerhet högskolan.
Det är mycket möjligt att jag går med igen, men precis just nu får det vara, och jag tänkte att jag kanske borde säga det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Hej igen!
Tack för din synpunkt. Jag håller helt med dig. Vid varje styrelsemöte i Klassikerförbundet finns en punkt som går ut på hur vi skall rekrytera medlemmar. Jag har flera gånger framfört att vi borde bredda oss i stället för att bara inrikta oss på latinlärare (som ju är en krympande skara). För en oinsatt är det omöjligt att förstå texter om kurser och timplaner etc. Men om du såg det senaste numret av Classica (som helt bygger på ideella insatser, varför det är svårt att få ihop texter av genomgående hög kvalitet), så hade vi texter som även kunde intressera antikvetare, till exempel Karin Tikkanens text om Caesar och Ida Östenbergs recension av Kleopatra.
Ett upprop här på Latinbloggen: skicka gärna texter med antik anknytning till mig (martina.finnskog@hotmail.com), så kan de publiceras i ett medlemsblad som läses av fler än de 350 medlemmar som förbundet utgör. Men ersättningen är 0 kronor...
Bockar och tackar för berömmet!
Klassikerförbundet är en intresseförening som enbart lever på medlemmarnas ideella insatser. För somliga inskränker sig idealismen till att betala medlemsavgiften, för några innebär den också arbetsinsatser utförda på fritiden. Som alla ideella sammanslutningar blir den vad medlemmarna gör den till. Ett bra sätt att förändra innehållet i föreningens verksamhet är att engagera sig och erbjuda sina tjänster. Låt oss t ex föreställa oss att initiativtagarna till Latinfestivalen föreslår Klassikerförbundet ett samarbete. Ett garanterat sätt att bidra till at inte förändra något som helst är att säga upp sitt medlemskap, därmed ytterligare reducerande förbundets ekonomiska rörelsefrihet.
Post a Comment