Animula vagula blandula

Strax, strax bär det av till Lyon för kongress, och visst blir det uppdateringar därifrån, men först några notiser:

- Jag är riktigt stressad i och med förestående resa och den undervisning som drar igång vid återkomst (Kommer studenterna ska finna materialet för svårt eller för enkelt, kommer de ha svårt att få tag i en viss kommentar och så vidare, etc, mm...). Lite bättre blir det av att beridna högvakten spelar utanför fönstret. Puka är mycket bra för ihärdigt sistaminuten-fix.

-Noterade för övrigt när jag var på studentbokhandeln och rekade litteratur att det nu finns två olika översättningar av Homeros Iliaden i omlopp, natruligvis är den ena den som är tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson från NoK, och så Erland Lagerlöf i Wahlström & Widstrands regi. Denna förlamande valfrihet!

- Ni har säkert noterat att fragmenta släckt ner. Tråkigt!

- The return of frågelådan är nära förestående. Ack.

- Detta lite röriga om en tidigare professor i romersk vältalighet och poesi som argumenterade för att att flytta Uppsala universitet till Stockholm är underhållande för Uppsalafanatiker.

- Slutligen, i diskussionen om klassikerförbundet kom denna sanna och riktiga kommentar, som jag ännu inte bemött, men nu ska försöka svara på:

"Klassikerförbundet är en intresseförening som enbart lever på medlemmarnas ideella insatser. För somliga inskränker sig idealismen till att betala medlemsavgiften, för några innebär den också arbetsinsatser utförda på fritiden. Som alla ideella sammanslutningar blir den vad medlemmarna gör den till. Ett bra sätt att förändra innehållet i föreningens verksamhet är att engagera sig och erbjuda sina tjänster. Låt oss t ex föreställa oss att initiativtagarna till Latinfestivalen föreslår Klassikerförbundet ett samarbete. Ett garanterat sätt att bidra till at inte förändra något som helst är att säga upp sitt medlemskap, därmed ytterligare reducerande förbundets ekonomiska rörelsefrihet."

När jag först läste detta var min första reaktion att bli enormt defensiv och räkna upp allt det jag gör och så där i allmänhet framhäva min förträfflighet. Den impulsen är väl i högsta grad bevis på att jag tar åt mig av kritiken och känner mig träffad, ända in i märgen.
Jag misstänker att jag inte är den enda som varit med i KF mest för att jag känner (jodå, alltjämt, the guilt is huge) att jag borde, och det är synd att det blivit så.
Det som verkligen fick mig att vackla nu var dock inte att bli påmind om mina skyldigheter, utan av Martinas upprop, vilket påminde mig vilken positiv kraft engagemang kan vara, och vad vackert man kan skapa tillsammans, och det är därför jag nog lär åter gå med någon gång i framtiden, och då ska jag vara fylld av energi och goda idéer om vad jag kan bidra med, men precis just nu avstår jag hellre. Jag är ledsen om jag på något vis väckt anstöt, och låt mig tillägga att jag har den största respekt för föreningens verksamhet, det kan det väl aldrig varit någon tvivel om.