Wednesday, December 28, 2005


Varför går jag runt och funderar på Susan Sontag?
Låt oss istället läsa hennes klassiker "Notes on Camp"
Hon säger även att "greek, not latin, is camp". Helskotta!

Några klipp:

"25. The hallmark of Camp is the spirit of extravagance. Camp is a woman walking around in a dress made of three million feathers. Camp is the paintings of Carlo Crivelli, with their real jewels and trompe-l'oeil insects and cracks in the masonry. Camp is the outrageous aestheticism of Steinberg's six American movies with Dietrich, all six, but especially the last, The Devil Is a Woman. . . . In Camp there is often something démesuré in the quality of the ambition, not only in the style of the work itself. Gaudí's lurid and beautiful buildings in Barcelona are Camp not only because of their style but because they reveal -- most notably in the Cathedral of the Sagrada Familia -- the ambition on the part of one man to do what it takes a generation, a whole culture to accomplish."

"29. The reason a movie like On the Beach, books like Winesburg, Ohio and For Whom the Bell Tolls are bad to the point of being laughable, but not bad to the point of being enjoyable, is that they are too dogged and pretentious. They lack fantasy. There is Camp in such bad movies as The Prodigal and Samson and Delilah, the series of Italian color spectacles featuring the super-hero Maciste, numerous Japanese science fiction films (Rodan, The Mysterians, The H-Man) because, in their relative unpretentiousness and vulgarity, they are more extreme and irresponsible in their fantasy - and therefore touching and quite enjoyable."

"41. The whole point of Camp is to dethrone the serious. Camp is playful, anti-serious. More precisely, Camp involves a new, more complex relation to "the serious." One can be serious about the frivolous, frivolous about the serious."

"55. Camp taste is, above all, a mode of enjoyment, of appreciation - not judgment. Camp is generous. It wants to enjoy. It only seems like malice, cynicism. (Or, if it is cynicism, it's not a ruthless but a sweet cynicism.) Camp taste doesn't propose that it is in bad taste to be serious; it doesn't sneer at someone who succeeds in being seriously dramatic. What it does is to find the success in certain passionate failures."

Själva texten:

Monday, December 26, 2005


Jag ska, någongång, sluta att ständigt plocka grejor från de fantastiska Review-a-day mailen, men detta förtjänar uppmärksamhet, och är särdeles klassiskt:

"Canongate books launched an ambitious publishing project thisfall with the release of three titles, A Short History of Myth by Karen Armstrong, Weight: The Myth of Atlas and Heracles byJeanette Winterson, and The Penelopiad by Margaret Atwood. TheMyths series will continue releasing these retold myths -- fromauthors like Chinua Achebe, Donna Tartt, David Grossman, and A.S. Byatt -- at the rate of a couple a year, for many years. Theyare slim, alluringly small volumes, about two-thirds the sizeof the average hardcover novel, and about 200 pages. The coverart slips around the spine seamlessly, with no vacuous blurbsto disrupt the minimal but intensely pleasing illustrations. Imention the aesthetic qualities of the books because I feel theywere intended to be part of the experience of the books in a moreintegral way than your average novel: the uniform, complimentarybeauty of these three volumes suggests that all subsequent volumeswill be equally delicious, and thus stimulate the appetites ofbook collectors."

Och ack så klassiskt att återbreätta och omstrukturera Homeros:

"Readers of Margaret Atwood will not be surprisedthat she chose this myth to retell -- and refocus, with modernlens pointed squarely at an act ancients would not have considereda crime: the murder of Penelope's twelve maids by Odysseus andTelemachus. [...]
Penelope unravels the tangled tale of Odysseus's long absence, the rumors of his adventures, the suitors who wanted to replace him, and how she directed her most trusted maids to spy on the suitors and keep her informed. When Odysseus returns, he believes the maids havebeen in league with the suitors all along, and after slaughtering the men, instructs the maids to take care of the bodies and scrub the blood from the floors. Then, Telemachus hangs them "all in a row from the ship's hawser," all while Penelope slept."

Saturday, December 24, 2005

Felix sit vobis festum Christi Natalis!

Den vackraste julsången:

Adeste, fideles, laeti triumfantes:
Venite, venite in Bethleem:
Natum videte Regem Angelorum:
Venite, adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum!

En grege relicto, humiles ad cunas
Vocati pastores approperant:
Et nos ovanti, gradu festinemus:
Venite, adoremus...

Aeterni Parentis splendorem aeternum
Velatum sub carne videbimus:
Deum infantem, pannis involutum,
Venite, adoremus...

Pro nobis egenum et foeno cubantem
Piis foveamus amplexibus:
Sic nos amantem quis non redamaret?
Venite, adoremus...

Och Stilla Natt på latin:

Alma nox, tacita nox
Omnium silet vox.
Sola virgo nunc beatum
Ulnis fovet dulcem natum.
Pax tibi, Puer pax!

Alma nox, tacita nox,
O Jesu, tua vox
Amorem nobis explanat,
Nos redemptos esse clamat,
In tuo natali.

Alma nox, tacita nox!
Angeli sonat vox:
Alleluia! O surgite,
Pastores huc accurrite!
Christus Deus adest.

Thursday, December 22, 2005

Fors Catulli

Vilken otrolig slump! Jag har senaste dagarna funderat mycket på den store Catullus och nu landade nyss i min inbox från den eminenta review-a-day tjänsten på Powells en lång catullus recension. Jag måste nog lägga ut den i sin helhet här, då jag ju är total Catullus-fanatiker. Läs och njut:

Sparrows and Scrubbers
A review by Emily Wilson

Peter Green, an eminent historian of the ancient world, is oneof the best translators of classical poetry in our age. He hasdone the definitive modern Juvenal, and his version of Apolloniusof Rhodes's dense, allusive epic poem The Argonautica actuallymakes it enjoyable to read. His translations of Ovid's elegiacpoetry are probably his masterpiece as a translator. He manages to re-create Ovid's verbal fluency and lightness of tone in aconvincing English equivalent of Latin elegiac meter. Green'sOvid, like the original, is always readable, always clever, andfrequently offensive. He has now produced a translation of the complete poems of Catullus, with facing Latin original and extensive notes. It is a superb piece of work, despite some disappointments.
Green's translation should encourage readers of all kinds to read or re-read Catullus, one of the greatest and most influentialof all classical poets.

Born in the provincial northern town of Verona sometime around84 B.C.E., Catullus died in Rome, possibly of consumption, about thirty years later. He was an inspiration for the Augustan poetsof the subsequent generation: Horace, Virgil, Propertius, andOvid all look back to his work. So do many later European andAmerican poets: Catullus's sparrow poems, for instance, have inspiredmany English imitations and acts of poetic homage, from John Skelton's remarkable poem "Phyllyp Sparowe" (written around 1500), to CarolMuske-Dukes's collection Sparrow (2003). Catullus came from a wealthy family; unlike Virgil and Horace, he seems to have had no need to cultivate a rich patron to support him while writing poetry. His father was friendly with Julius Caesar and often invited him to dinner. [Säger Suetonius] Catullus wrote several vicious attacks on Caesar[Knappt någon direkt], which suggest that his military campaigns in Britain and Gaul are being criminally mismanaged by his chief engineer Mamurra, and that they are motivated by revolting avariceand greed on the part of Caesar himself, who is a "voracious/andshameless gut." Catullus also sneers at Caesar's bisexual promiscuity:"They're well matched, that pair of shameless buggers,/Bitch-queensboth of them, Caesar and Mamurra" (Green's translation). According to Suetonius, Caesar complained that a "permanent blot"had been put on his name by these poems, but "when Catullus apologized, Caesar invited him to dinner that very day." This anecdote couldbe taken as a sign of Catullus's socially privileged position:as the son of Caesar's friend, he was able to be extremely rude about the most powerful man in the world, and get away with it.But it can also be taken to prove Caesar's literary taste. He knew a great poem when he read one, even if it included slander against himself. [Caesar skrev ju själv poesi]

It is disturbing to remember that the poems of Catullus mightwell have been lost to us forever. The classical authors whosework was part of the Byzantine school syllabus, such as Virgil and Cicero, were read and copied many times over, from late antiquityto the Middle Ages. But the poems of Catullus were not a schooltext, for obvious reasons. Catullus is not an improving author.Our knowledge of Catullus's work depends on a single manuscript,which was discovered in a monastery in Verona, Catullus's hometown, around the year 1300, copied twice, and then lost again. As a result, the text of Catullus is far more difficult to reconstructaccurately than that of more consistently canonical authors. Even the order of the poems -- which, in this text, are grouped in three sets ("polymetric" lyrics, then long poems, and then shortelegiac poems) -- may or may not reflect the poet's own arrangement.If Catullus's work had been lost, it would not have been possible to imagine it. He is a poet of dazzling virtuosity and range. As well as his satirical attacks on Caesar and other acquaintances, he also wrote about sex, marriage, friendship, poetry, travel,loss, anxiety, nature, castration, mythology, and religion. He did so in many different meters, with self-conscious precision and verve. Catullus wrote less than Ovid, but his work is extraordinarily varied: it is difficult for any translator to capture every Catullan mood equally well. Green is least successful when Catullus is tender and emotional, neither ironic like Ovid nor angry like Juvenal. When the poet mourns for his dead brother in the beautifulpoem 101, Green becomes oddly stiff: "fortune, alas, has bereftme of your person,/my poor brother, so un justly taken from me."[-et mutam nequiquam alloquerer cinerem- och förgäves tilltala stumt stoft, den dikten får mig ofta att gråta] The archaisms here read like old-style Loeb translation-ese, unworthyof Catullus and unworthy of Green.Yet Green's affinity for Catullus as a wit and as a bad-boy satiristis very deep, and it allows him to bring out a side of the poet that has often been neglected. Those who concentrate on the Lesbiapoems may be tempted to see Catullus primarily as a poet interestedin love, sex, betrayal, and emotional conflict, the poet of "odi et amo" ("I hate and I love"). Green offers a convincing incentiveto move away from a vision of Catullus as the intense young man in Yeats's poem "The Scholars," whose lines were "rhymed out in love's despair" only to be misunderstood by dry-as-dust scholars. [ Vi måste bara ha Yeats diktan här:
Bald heads forgetful of their sins,
Old, learned, respectable bald heads
Edit and annotate the lines
That young men, tossing on their beds,
Rhymed out in love's despair
To Flatter beauty's ignorant ear.
All shuffle there, all cough in ink;

All wear the carpet with their shoes;
All think what other people think;
All know the man their neighbor knows.
Lord, what would they say
Did their Catullus walk that way?]

Green's Catullus is more a hate poet than a love poet. He is macho,selfpitying, cruel, technically masterful, and supremely funny.
One of Green's greatest strengths is his equanimity about the poet's obscenity, which he sees as a sign of "youthful panache,"a "characteristic upper-class Mediterranean phenomenon," "singular only in its oral obsession." Green assumes, I think rightly, that the dirty words in Catullus would have seemed less shocking andless interesting to his original readers than they do to us. His translation follows through on this insight. When Catullus hurls insulting threats at those who have dared to criticize his work-- pedicabo vos et irrumabo! -- Green makes the line sound as if it comes from an over-heated primary school argument: "Up yours and sucks!" More literal translations, such as Guy Lee's "I'll bugger you and stuff your gobs," sound too bizarre to be funny. [Inte?]
As an example of the liveliness and the vigor of Green's translation,here is one of Catullus's most famous poems (poem 2, Passer, deliciae meae puellae), in which the poet envies his girlfriend's pet bird.
Sparrow, precious darling of my sweetheart, always her plaything, held fast in her bosom, whom she loves to provoke with outstretched finger tempting the little pecker to nip harder when my incandescent longing fancies just a smidgin of fun and games and comfort for the pain she's feeling(I believe it!), something to lighten that too-heavy ardor -- how I wish I could sport with you as she does, bring some relief to the spirit's black depression!

Catullus's choice of pet for his girlfriend clearly had a literary motive. Sparrows in real life are more or less untameable, but they are the birds that draw Aphrodite's chariot in Sappho's first poem, to bring her to the poet in times of trouble. Lesbia, it seems, is like a Sapphic goddess of love, but one who is not going anywhere. Catullus draws on a frivolous Hellenistic tradition of hymn-like poems addressed to the most insignificant members of the animal kingdom, such as the locust and the cicada; but he uses this trivial sub-genre to evoke serious emotions -- longing,alienation, melancholy. The sparrow seems at first to have usurped the place Catulluswants for himself: the girl holds him in her "bosom" (the word sinus can also mean "lap" or "vagina"). The relationship of girl and bird is vaguely sexual. Green's use of the word "pecker" isa brilliant hint at the fact that passer in Latin, which means"sparrow," was also a slang word for "penis." Catullus was presumably conscious of this double entendre, although it is a simplification to regard it as the key to the whole poem (as many critics haved one [Jag har ofta läst att passer skulle syfta på hennes klitoris...] ). By the end of the poem, it becomes clear that Catullusenvies the girl as much as the bird. Although the poem seems at first to be about a comic love triangle, man, woman, and bird,it concentrates finally on two incompatible experiences of desire and pain: the girl can find comfort and relief from a play thing,but the speaker cannot. It is possible, too, to see the poem itself as Catullus's own sparrow: poetry is a game, which may or may not offer the poet consolation in times of suffering. A meta-poetic interpretation is suggested by later Roman imitations of Catullus's sparrow poems by Ovid and Martial. Green's version manages to capture both the poem's charm and its complexity of tone. Like Catullus himself,Green mixes high diction ("bosom," "ardor," "spirit") with lively colloquial language. "The pain she's feeling (I believe it!)"is characteristically vigorous.

One of the best translations of the complete Catullus before Greenwas the impressively laconic verse rendition produced in 1990by Guy Lee. Like Green, Lee includes the Latin text facing his English; like Green, he aims for a line-by-line equivalence tothe Latin. But the feel of his Catullus is very different. Here,for comparison, is his version of poem 2:

Sparrow, my girl's darling, Whom she plays with, whom she cuddles, Whom she likes to tempt with finger- Tip and teases to nip harder When my own bright-eyed desire Fancies some endearing fun And a small solace for her pain, I suppose, so heavy passion then rests: Would I could play with you as she does And lighten the spirit's gloomy cares!

Lee's version is in some places further from the Latin than Green's:"cuddles" is less literal than "held fast in her bosom," and tomy ear sounds a little too infantile for this quasi-erotic embrace. But sometimes Lee is closer. "So heavy passion then rests" is, like the Latin original, almost impossible to understand, whereas Green has diverged further from Catullus in the attempt to make his version intelligible. Green has obviously borrowed a little from Lee: "to nip harder" is a shared phrase. Perhaps the most important difference of technique between the two translations is that Lee relies heavily on English cognates of the Latin words that he translates: "small solace" for the diminutive solacium, "cares" for curas, "desire" for desiderio.I n Green's version, by contrast, solacium becomes "just a smidgin of ... comfort," desiderio is "longing," and curas are "depression."One could complain that "smidgin" is a dated colloquialism, and that "depression" suggests a modern concept of mental health that would have been unfamiliar to the ancients. But it is also true that the Romans did not use Latinate language.
They used Latin,which was not always a dead language. Latinisms in English often sound stiff and over-educated; there is no reason to think thatLatin always felt this way to the Romans. Green is always anxiousto find a modern English equivalent, rather than parroting the original with descendents of the Latin words. If he uses a Latinism(such as "incandescent," or even, in poem 5, ad infinitum), italmost never mimics the Latin of the Latin.

Classicists sometimes complain that Green is a "free" translator,because he occasionally glosses or skips references that the averagemodern reader might find obscure, and because his versions are racier, slangier, and more fun to read than most of their competitors.Readers who want a more straitlaced Catullus may be happier with G.P. Goold's unpretentious and clear translation, which appearedin 1983, or with Lee. But it is a mistake to think that more vanilla versions of Catullus, or indeed any classical poet, are necessarily more faithful to the original. A translator who tries to find"neutral" language -- as if there were such a thing -- may take a greater liberty with the original than one who casts his linguistic net as wide as it will go. Literalism brings its own distortions. Consider, for example,the first words of Catullus's libellus (little booklet), as rendered by the Loeb translator F.W. Cornish: "To whom am I to present my pretty new book, freshly smoothed off with dry pumice-stone?"This rendering is perfectly accurate. It conveys the general gistof the lines; every word in the original is translated; thereare no obvious interpolations of extra material. It would do well as a crib to help those with nascent or rusty Latin struggle through the original. What it does not do is give any indication of whatthe original feels like. The Loeb translation is not poetry, oreven verse. It does not convey Catullus's stylistic carefulness,his wit, his comic self-deprecation, or his consciousness of Hellenisticliterary antecedents -- all of which are apparent in the Latin."Literal" translation may make Catullus sound like a clumsy writer.There are many conventional metaphors for translation that makeit sound fairly straightforward. Translators are often said to"carry over" a piece of work from one language to another, ordress it up in new clothes, or pour it into a new vessel. They must choose, in the Ciceronian cliché, between translating "wordfor word" and "sense for sense." But translation, perhaps especiallythe translation of poetry, is never really so simple. Meaning,form, and language are intertwined. A poem belongs to the culturein which it was produced; sense is not separable from particular words, their rhythms, their connotations, their history. One approach to this fundamentally insoluble problem is to tryto produce a version that is as lively as the original, even ifthis means importing concepts that are obviously modern and unclassical.
Sir John Denham, the seventeenth-century poet and classical translator,convincingly remarked that a poetic translator's business is notmerely to translate Language into Language, but Poesie into Poesie; and Poesie is of so subtile a spirit, that in pouring out of one Language, into another, it will all evaporate; and if a new spirit be not added in the transfusion, there will remain nothing but a Caput mortuum, there being certain Graces and Happinesses peculiar to every Language, which gives life and energy to the words.[Oh, ja!]
Green transfuses a new spirit into his versions of classical poetry,and so he allows his readers to intuit something of the spirit of the original, in all its alien complexity. Reading Green, I often want to quibble with his choice of words or phrasing, andI sometimes mourn the loss of specific allusions and proper names. But even the sense of niggling discomfort is itself an invitation to think harder about the original, and about the process of cultural and linguistic translation.

Green never allows his readers to be passive. He involves us in his own attempt to give spirit and imaginative life to a modern English Catullus. Green's translation should come with a mild caution: it will be most valuable to those who can read even a little of the original Latin. His modernizing glosses will be sometimes hazardous forthose who read only the right half of the page. In poem 64, Zephyrusis translated as "the west wind." One argument for this kind of gloss is that Zephyrus would have been immediately comprehensibleto any Roman reader, whereas a modern student may be left mystifiedby it, or forced to scrabble through the notes. But if ease ofcomprehension is gained, many connotations are lost. "Zephyr,"unlike "west wind," suggests that nature is magically alive. It matters, too, that Catullus uses the Greek name rather than theLatin equivalent, Favonius: the poem evokes a lost Greek world.Moreover, translating Zephyrus as "Zephyr" would have allowed those unfamiliar with the name to learn it, and thereby expand their imaginative horizons. [Hm] But Green's willingness to look for modern equivalents for classical terms is almost always enriching for a reader who looks across the page to the Latin original. The absences help one think harder about why the allusion was there in the first place, and sometimes bring home the impossibility of finding parallels in our own language for the specifics of Roman culture.
In poem 27, vintage Falernian wine becomes "vintage vino." Falernia was a region that produced strong, expensive, and highly regarded wines, praised by Horace,Pliny, and others. "Vino" is a good choice insofar as it suggests a comforting, homely drink [Det har även den rätta överklassanspelningen]; Falernian wine comes from the heart of the Italian countryside (in Campania, south of Rome). But vino also suggests foreign plonk, not wine suitable for a real celebration.There is really no exact equivalent for Falernian in modern Anglo-Americanculture: the wines we tend to think of as grand or celebratory are associated with non-English speaking countries. Wine does not belong to us, as it did to the Romans; wine reminds us not of our own heritage, but of somebody else's.
Green's method of translation reminds us that we can never understand the ancients without thinking about both their likeness and their difference from ourselves. There are many moments in Green's Catullus, as in his previous translations, where he imports markedly colloquial language, evenwhen there is no obvious slang in the original. In poem 43, salve-- the standard Latin greeting -- becomes "Hi there"; in poem104, Green adds a "no way," which corresponds to no words in the original (although it may help to convey an emphatic refusal);in poem 46, when Catullus's mind is praetrepitans ("tremblingin anticipation"), Green says, "My heart's in a tizzy," like afrazzled Monty Python housewife. [he, men Catullus har ett viss släktsakp med Monyt Pyton, à mon avis] Di magni in poem 53, literally"Great gods!" becomes the Bridget Jones-ism, "oh my god."
Sometimes the language seems to come from the 1960s: "A really dishy/ wife,""neat girl," and "shack up" all suggest that the promiscuous sexual antics of Republican Rome might have something in common withSwinging London. But there is also the Yorkshire burr of "t'other"in poem 57, while at the start of poem 8, the speaker admonishes himself in the fruity tone of an Etonian ex-army officer: "Wretched Catullus, stop this stupid tomfool stuff." Often the language is modern American ("jack off," "prick," "cute," "asshole," "dumbass,""fuckwits," "a backwoods hick," "hotshots"). Sometimes this Catullus sounds like a British schoolboy from a bygone age, who indulges in "rogering" and "expensive blowouts." The result is a voicethat veers about between wildly different registers, and whose language is already dated, sometimes extremely so.

In two essential ways, however, Green's promiscuous use of language is faithful to Catullus's Latin, in its fashion. First, Catullus himself was not a poet who stuck to a single linguistic register.He brought into written Latin the spoken voices of the bedroom and the street. He is full of colloquialisms, slang, dirty words,puns, neologisms, diminutives, and jokes. He shifts with unnervingspeed between elevated poetic language and conversational Latin.He was criticized in his own time for stylistic originality: Catullus and his circle were known to Cicero by the derogatory nicknames"New Poets" or "Innovators" (poetae novi or neoterics). [Omdiskuterat...]A translation that presents Catullus as a poet with a bland, unvarying styleand a limited vocabulary will be highly misleading.
Secondly, and more importantly, Green's mode of translation draws attention to itself. Nobody could mistake any poem from Green's Catullus -- even the most successful of them -- for an original composition by an Anglophone poet. This might be seen as a defect:Heidegger said that "the good translator disappears from view,even while preserving the text." But constant reminders of thetranslator's presence may allow for greater fidelity, of a kind,to the original. It is never possible to forget, reading Green,that Catullus wrote in Latin, and that our own culture is very different from that of ancient Rome.

Green's wide lexicon constantly makes the reader ask questions about the relationship of Anglo-American and Roman linguistic culture. English has a far larger lexicon than extant classicalLatin: the most recent Oxford English Dictionary includes over 600,000 words, whereas the Oxford Latin Dictionary has entries for only 40,000. But it does not necessarily follow that Englishspeakers can express fifteen times the number of thoughts andemotions that were available to the Romans. It may be that Latinspeakers, like Lewis Carroll's Humpty Dumpty, made each of their words work harder than most English words do. Puella, for instance -- an essential word both in Catullus and in later Latin elegists such as Propertius and Ovid -- is the ordinary word for "girl." But it is also used for the poet's mistress or girlfriend (words with very different connotations in English), and for an unmarried but sexually active young woman. Catullususes the movingly stark but resonant phrase in the middle of poem eight: uale, puella. One could translate it, as Guy Lee does,"Goodbye, girl." This has a nice pop-song simplicity. But theneutrality of "girl" misses the suggestion that Catullus is saying goodbye to the woman he loves, his sexual partner and beloved;it misses, too, the implication that this is an attempted farewell to the seductions of femininity. Moreover, puella may have much less positive connotations. Catullus could be saying, "Farewell,darling," but he could also be saying, "Good riddance, whore."Green gives us a gentle dismissal: "So goodbye, sweetheart." But elsewhere in Green, a puella defututa is "that fucked-out little scrubber." [Jisses] Green's translation rightly reminds us that the connotations of puella run all the way from "sweetheart" to "scrubber."

Green is always extremely anxious to remain true to the technical qualities of his original, re-producing as closely as possiblethe Latin word-order, line-breaks, and rhythms. In Catullus, he sets himself a new and fascinating challenge: he tries to imitatein English all Catullus's meters -- sapphics, hendecasyllabics,iambics, choliambics, even galliambics. He remarks that "the only previous complete English-language version of Catullus with every poem done, as near as could be managed, in an equivalent of itsoriginal meter was that by Robinson Ellis (1871)." The word "equivalent"is always tricky in the context of translation. Lee uses a nine-syllableline quite successfully as an "equivalent" of Catullus's eleven-syllablehendecasyllabics. But Green is more ambitious: his hendecasyllabics,for example, are intended to re-produce the precise rhythmic patternof Catullus's meter, although substituting English stress forLatin quantity. Green is right to insist that the form of poetry is an essential part of its meaning. In choosing to write hendecasyllabics --his favorite "polymetric" verse form -- Catullus was re-inventingan obscure Greek lyric meter that may not have been used in Latin before. Catullus's use of an unfamiliar meter helped to make his voice sound startlingly new. Hendecasyllabics seem to have what Green calls a "dancing, perky rhythm": the meter had been usedfor Attic drinking songs, and it reinforces Catullus's light,conversational tone. The choice of meter also signals Catullus's literary affiliations. Catullan hendecasyllabics are the rhythmical mirror image of sapphics. Catullus's favored meter, like his use of the name "Lesbia," hints that he will be a twisted Roman version of Sappho. Green is not entirely successful in the technical feat he has undertaken. He relies heavily on various substitutions that Catullus allows himself only very rarely, such as the use of a ten -- ratherthan eleven -- syllable hendecasyllabic line. There are a lot of lines that scan properly only if one reads them with unnatural intonation. But, as Tennyson suggested in his own attempt to write Catullan hendecasyllabics, a poem "all composed in a metre ofCatullus" is bound to risk metrical error, "like the skater on ice that hardly bears him." No translation is ever perfect: traduttore, traditore.

If Green sometimes fails, it is more astonishing that he succeeds as wellas he does. Like Catullus himself, Green combines vast ambitionswith a likeable boyish insoucience. His energetic and bracingly intelligent translation will bring new readers to Catullus, andwill bring a new Catullus to readers who thought they knew him.It deserves, as Catullus said of his own book, to "outlast at least one generation!" [Yay!, Vivat!]

Julklapp, kanske?

Härifrån kommer recensionen:

Tuesday, December 20, 2005

Arcana mensae pontificalis

Ett sista-minuten julklappstips (utöver ett medlemskap i Svenska Klassikerförbundet) skulle kunna vara den skojiga boken "Buon Appetito, your Holiness; the secrets of the papal table", en charmerande påvehistorik och kokbok.
Recepten är emmellanåt ganska klumpiga med ingredienser som lard eller tripe, men är god inspiration, och det finns även en del vinhistorik. Boken avslutas med ett gäng rara polska recept!

Nåväl, det finns även en del recept på latin, då de hämtats från kokböcker som var samtida med påvarna i fråga. Detta recept ska vara samtida med Martinus V och är en apelsinomelett, en slags efterätt antar jag, tänkt för bl.a meretrices (not a nice word):

Sic fac friatem de pomeranciis: recipe ova percussa, cum pomeranciis ad libitum tuum, et extrahe inde sucum, et mitte ad illa ova cum zucaro; post hoc recipe oleum olive, vel semigne, et fac califeri in patella, et mitte illa ova intus. et erit pro ruffianis et meretricibus.

(Gör på detta sätt en omelett av apelsiner: ta det vispade ägget med apelsiner enligt din smak, trryck ut saften därifrån, och lägg detta till ägget med socker, tag därefter olivolja och/eller fett, hetta upp det i en stekpanna och lägg detta ägg däri. Och detta är för skojare, smickrare och horor.)

Ett alternativ till julbordet?

I boken finns även en suppa pro regibus- soppa för konungar, tortam pro nobilibus-paj för ädlingar, och herbulata pro copistiis et eorum uxoribus-grönsakspaj för kopister och deras fruar, samt denna omelett för prostituerade.

Man känner igen många ord, och notera det återkommande recipe-ta, vilket har blivit vårt recept i slutändan. detta gäller även medicinska recept, vilket en gång i tiden just var ett recept som apotekare skulle blanda ihop, och sålunda började Recipe...

Monday, December 19, 2005

Instituere aliquem

Så, jag var i Gbg en stor del av veckan och nu är allt fixat. Papprena är påskrivna, jag är introducerad för omvärlden och ARBETET har börjat.
Jag har rejäla krav på mig.
Har fått 2 böcker och X antal särtryck att läsa över julen, böckerna är tack och lov på engelska, men särtrycken är mest på fransk, tyska och italienska. Visst är det underbart att vara i en sådan miljö där det förutsätts att man behärskar dessa språk, men oh...
Lönen är duglig, typ vad jag förväntade mig. Skräckslagen men lycklig.

Senaste numret av Classica, Svenska Klassikerförbundets lilla skrift kom i dagarna och var lika charmigt som alltid. Erbjudanden om kurser, en liten krönika om Rom, avisering av nyutkomna böcker och lite modern latinsk poesi var en del av det som bjöds.

Svenska Klassikerförbundet har faktiskt en egen hemsida:

Notera hur ni får innehållet på latin då ni drar markören över index.
Gå med, gå med, gå med! Annars får ni inte Classica i brevlådan!

En vag latinkoppling har väl detta:

Sunday, December 11, 2005


Den särdeles bildade Eugene McCarthy har avlidit. Yahoo news rapporterar:

"When Eugene McCarthy ran for president in 1992, he explained his decision to leave the seclusion of his home in rural Woodville, Va., for the campaign trail by quoting Plutarch, the ancient Greek historian: "They are wrong who think that politics is like an ocean voyage or military campaign, something to be done with some particular end in view."

Tuesday, December 06, 2005

Vitae meae viri

Jag tänker helt enkelt härma den fantastiska Erika och även jag skriva en smula om männen i mitt liv. "Föremålen växlar, men kärleken består" inleder Erika med, och det är ju så sant.

En av de första riktigt stora var den ojämförlige Robert Graves och det var nog till stor del min passion för den karln som fick mig att bli latinist. Efter ett tag insåg jag dock att jag hellre ville vara Graves än att ha honom och gick så vidare.
En stor därefter var säkeligen Catullus, en utmärkt romans för den tidiga 20-årsåldern. Stora svulstiga känslor, hjärta och smärta, uppbrott och försoning. Jag skrev min C-uppsats om killen, det är en sann kärleksförklaring. I och med mitt detaljgranskande av pojken upptäckte jag hans brister, hur han satte kompisarna framför allt annat och att han faktiskt lät lite tillgjord och hysterisk ibland. Han kvävde mig helt enkelt. Jag stack, men vi har fortfarande fin kontakt, en smula bitterljuv, med många outtalade "tänk om.."
En grubblare som var särdeles bunden vid sin moder kom sedan, en skön kontrast till mitt ex. Augustinus var en plågad själ och inspirerade mig genom sitt lysande exempel till mycken självransakan, han hjälpte mig i mina grubblerier över trosfrågor och livsåskådning. Nu får jag honom att låta svår och tråkig, det var han inte, han hade en fantastisk humor och vi hade massor av små interna skämt för oss, typ "tolle lege, tolle lege". Ha!
Han hade även ett lite vilt förflutet, vilket, det inte ska förnekas, gjorde honom än mer intressant. Hans mor var dessutom, det lilla jag såg av henne, ett riktigt rivjärn.
Vidare var han fantastiskt bildad och delade dessutom min skepsis för grekiska. Det hela blev dock lite för intensivt och jag hade nog lite svårt för att han hade en son. Vår förbindelse bröts totalt när det var slut, men jag har ofta funderat på att höra av mig igen. Om du läser detta, call me!
En kort förbindelse med en äldre man, Cicero, var på många sätt givande, men ålderskillnaden kom emellan och jag insåg att jag inte gillade honom "på det sättet." Lite stiff. Vi är bara vänner numer.
Jag är nu i mitt mognaste förhållande någonsin. Jag ser hans brister och han ser mina, och vi älskar även dessa små quirks hos einander. Han är väldigt produktiv, det kan vara lite skrämmande iblan, men hämmas en gnutta av sin galna perfektionism. Vergilius förstår även folk på ett underbart vis, och han fattar verkligen kvinnor. Imponerande. Dessutom uttrycker han sig så vackert att ögonen tåras. Han är påhittig och uppfinningsrik och överraskar mig gärna. Trygg är han också. Jag har en känsla av att vi alltid kommer vara tillsammans. Han stöttar mig i allt.

Jag vill tillägna detta inlägg den latinföreläsare jag en gång hade (let's not name names, shall we) som var så kär, hutlöst kär i caesar att hon rodnade och blev knäsvag var gång hon tog upp honom. Oh, det var nästan obscent att se.

Monday, December 05, 2005

Orphei famuli

Lysande helg! Lysande konsert, strålande bal!

Saturday, December 03, 2005


Efter artikeln i dagens UNT måste jag bara säga att det är så härligt att vara antagen!

"Uppsala universitet konstaterar i sitt remissvar att det inte går att utesluta att skuggdoktorander finns."

No shit.

"Några säkra uppgifter om antalet skuggdoktorander finns inte. De som är eller har varit skuggdoktorander är av naturliga skäl inte särskilt angelägna att berätta detta. "

Det är lite som en könssjukdom.

Det hela:,1786,MC=1-AV_ID=452345,00.html

In honor av detta så är det nu dags att byta överskriften på denna blogg, jag tänker inte längre identifiera mig som skuggdoktorand.

Friday, December 02, 2005

Plus disceptationis

Debatten om den svenska humanioran rasar vidare.
Sörlin et al. har ett inlägg i dagens DN. Han försöker desperat nå upp till strömholmska höjder i sina lärda metaforer, men faller platt i mitt tycke:

"Vi behöver se över våra rekryteringsrutiner. En svensk institution för humaniora ter sig nu för tiden som en variant av Géricaults "Medusas flotte". Överåriga vikarier och timlärare klamrar sig fast vid den överbefolkade farkosten som vore den deras enda räddning; en dag kommer kanske fast anställningen & Fler borde packa och dra, börja karriären någon annanstans. Brist på rörlighet göder stagnation."

Att blanda en liknelse med Géricaults "Medusas flotte" med det talspråkliga uttrycket "packa och dra", det haltar en smula och vidare skulle Stickan aldrig göra så.

Han harpar åter och åter på de 7 Pro Futura stipendiaterna, och visst är det underbart, men de är ju bara 7 st! (Vi har f.ö en här i U-a, hon är fantastisk, och synnerligen välförtjänt)

Hela artikeln:

Förkyld, slutat arbeta, korresponderar med Gbg.

Wednesday, November 30, 2005

Vates sum

The Sortes vergilianae craze is sweeping the nation!
(Ni minns, det 2000 år gamla spådomsmetoden som nyttjar Aeniden, tarotlinjen och astrologspalterna kan slänga sig i väggen)

En väninna behövde vägledning och sände mig siffrorna 8, 5, 3, 4. Detta blev förstås 8.534 i Aeniden och i Björkesons översättning blev det så:

Detta tecken lovade mig min gudomliga moder
ifall ett krig bröte ut; hon lovade sända Vulcanus'
vapen ur skyn till min hjälp...
Arma latinska folk, dig väntar ett blodbad!

hoc signum cecinit missuram diua creatrix,
si bellum ingrueret, Volcaniaque arma per auras
laturam auxilio.
heu quantae miseris caedes Laurentibus instant!

Hon ska bara vänta på tecknet från den äldre kvinnan, ta inga egna initiativ, sit tight. Dock verkar vissa otäckheter stå för dörrren eller så är det bara den efterlängtade mensturationen som de varnar om.

Ytterligare en vän behövde en aning om vad som skulle hända karriärmässigt den närmaste tiden. Hon slog fram 8:26, och i vår älskade Björkesons översättning blir detta:

Natten hade sig sänkt över jordens länder, och trötta
låg alla djur i fridfull sömn, både boskap och fåglar,
när under himelens kalla valv, vars hjärta
tyngdes av tankar på väntande krig, sjönk ner vid flodens
strand; en motvillig ro smög långsamt in i hans lemmar.

Nox erat et terras animalia fessa per omnis
alituum pecudumque genus sopor altus habebat,
cum pater in ripa gelidique sub aetheris axe
Aeneas, tristi turbatus pectora bello,
procubuit seramque dedit per membra quietem.

Sorry darling, du blir kvar i staden vid floden, det är glasklart. Du kommer oroa dig, men detta är din "natt" och det ljusnar, som vi alla vet, i gryningen.

Alternativa tolkningar och protester mottages utan knot.

Behöver du en spådom eller lite vägledning? Slå antingen själv på måfå i en komplett utgåva av Aeniden och sänd mig siffran, eller om någon sådan ej finnes, skicka mig några random siffror, den första siffran, som avgör boken ska vara en mellan 1-12, nästa ska vara ett tal mellan 0-8, och de två sista ska vara mellan 0-9. Man kan tänka ut dessa tal, men det bästa är väl att använda tärningar, införskaffa i närmaste rollspelsbutik! The Vates is in!

Slutligen, en fin nättillgänglig engels översättning av vår kristallkula:

Quis est iste qui venit?

Jag var igår på Klassiska föreningens möte och temat för kvällen var spökhistorier, i synnerhet viktorianska sådana med klassiska anspelningar. Hårresande noveller om brittiska amatörarkeologer på semester som hittar mystiska visselpipor med inskriptionen ovan.
Det är så rart på Klassiska förening (världens bästa förening) att latinska citat slängs ut och översätts icke.

Det stora samtalsämnet på den efterföljande supén var (praeter min doktorandplats) Stickans Under streckare häromdagen om Plutarchos. Detta var aktuellt, dels för att den just var nyligen publicerad, dels för att Plutarchos har faktiskt lite med spöken att göra. Om inte annat, så har han inspirerat Shakespeares "Julius Caesar", där spöket har en viss roll. Det förekomm en del högläsning ur nämnda pjäs.

Nåväl, Stickans essä. Han börjar med att kasta in en brandfackla i den pågående debatten om humaniorans fortlevnad:

"Jämmer över de humanistiska vetenskapernas och den klassiska bildningens belägenhet i Sverige står sedan årtionden som en ständig klagande offerrök, en mörk och tät molnstod, mot skyn. Och detta i huvudsak med rätta. Det har blivit den offentligt besoldade kulturbyråkratin och de allt talrikare opinionspåverkande karikatyrerna av rättsstatliga offentliga myndigheter som meddelar allmänheten vad som är korrekt kultur och vad vi bör hylla under det namnet. "


Det som Stickan tar upp och vilket flitigt diskuterades igår afton och faktiskt är förvånande är att hans största verk faktiskt inte har någon modern fullständig svensk översättning:

"Det verk som framför andra borde införlivas med den svenska litteraturen är emellertid Plutarchos Bioi paralleloi, "Jämförande levnadsteckningar" över berömda greker och romare. Av de ursprungligen 24 paren av biografier är inte mindre än 22 bevarade. Mot varje grekisk fältherre eller politiker ställs en romare, som av författaren bedömts förete stora likheter i fråga om insats, situation eller karaktär. Personerna skildras var för sig, men varje par sammanförs i ett avslutande jämförande avsnitt. Mot den för sin rättsrådighet berömde athenaren Aristides ställer Plutarchos romaren Cato den äldre, mot Demosthenes står Cicero, med Alexander den store jämförs Julius Caesar, den makedoniske kungen Demetrios sammanförs med Marcus Antonius."

Han är hiskeligt kultirhistorikt viktig:

"Genombrottet kom genom en latinsk översättning från 1471 men framför allt genom den franske renässanshumanisten Jacques Amyots översättning av de jämförande levnadsteckningarna år 1559. 20 år senare översatte Thomas North biografierna till engelska; det är väl bekant vilket bruk Shakespeare gjorde av dem i sina dramer."...

"Självfallet blev Plutarchos genom franska och tyska texter bekant i stormaktstidens Sverige, men hans inflytande förblev inskränkt till de kretsar som behärskade främmande språk. Termen "plutark" förekommer till och med som generell beteckning för samlingar av levnadsteckningar. När den år 1786 grundade Svenska Akademien skulle ta itu med sitt tunga värv att bryta det järnhårda språket bland annat genom att prisbelöna tävlingsskrifter, föreslogs från - som det skulle visa sig - allra högsta ort som ämne för den första skriften en jämförelse mellan Axel Oxenstierna och kardinal de Richelieu, genomförd "på Plutarchi sätt". Framställningssättet kunde således med en kort hänvisning till en uppenbarligen välkänd auktoritet tas för givet som självklart. Inte heller ämnesvalet var för övrigt originellt; den franske 1600-talsprelaten och författaren Fénelon återger i sina "Dialogues des morts" ett samtal mellan de två statsmännen, varvid den av aristokraten Fénelon hjärtligt avskydde Richelieu får företräda de politiska ledare som låter sig ledas av egen fåfänga, medan den redlige herr Axel svarar för den osjälviska patriotismen.Intet vore lättare än att uppräkna de betydande författare och även lärde och politiker som prisat Plutarchos och erkänt sitt beroende av honom i olika hänseenden. Goethe och Schiller, liksom Fredrik den store av Preussen, hör hemma på listan."

Och Plutarchos var ju en raring:

"Det bör tilläggas att den gynnade och mångsidigt lärde landsortsaristokraten Plutarchos alltid framstår som utpräglat human och att denna humanitet också påverkar hans ställningstaganden till samtida och historiska gestalter; hans filosofiska idealbildning leder honom nära en kristen hållning även till slavar och besegrade motståndare. Märklig är också hans kvinnosyn; han uttalar sig bestämt för att flickor skulle få en uppfostran i stil med pojkarnas, så att äktenskapet skulle kunna bli en mänsklig gemenskap, inte endast ett förbund i ekonomins och reproduktionens tjänst. Till sin privatakademi i Chaironeia gav han även unga kvinnor tillträde, vilket var mycket ovanligt. Ett av de mest gripande vittnesbörden om hans inställning till förhållandet mellan man och hustru är den lilla trösteskrift som han skrev till sin hustru när parets dotter Timoxena hade avlidit i tidiga år"

Och så, en snitsig avslutning:

"För svensk del återstår således alltjämt hälften av Plutarchos bioi paralleloi att översätta till nutidens språk. Det borde vara en angelägen uppgift. Risken för att unga politiska hetsporrar skulle förledas till konspirationer och kupper i den lastbare Alkibiades eller den dygdige Brutus anda torde få anses försumbar."

Heja Stickan! Hela essän:

Tuesday, November 29, 2005

Pulvis et nix

Den latinska glosan pulverulentus, som betyder "dammig, dammhöljd", kan även, oh så tjusigt, betyda "med möda förvärvad".

Då det formligen rasade ner snö idag har jag uppfunnit min egenvariant av detta uttryck, niveulentus, "snötäckt", eller "med möda förvärvad". Betänk hur man, efter att ha tagit sig till affären för sina mandariner och chokladkaka stapplar in i hemmet igen, då ser ut, och liknelsen blir ganska klar.

Detta är det hundrade inlägget i denna blogg!! Vivat, floreat et crescat!

Läser Vergilius, är rejält förkyld.

Saturday, November 26, 2005

Studiosi ignari grammaticae

Lokalorganet UNT har uppmärksammat problemet:

"Att dagens språkstudenter är så okunniga i grammatik är det värsta bekymret. Det var alla intervjuade språklärare överens om. "Man kan inte förutsäga något", menade en lärare, "inte ens substantiv och verb". Allt måste förklaras.Just den här institutionen försökte möta krisen genom att erbjuda snabbkurser i grammatik - på en nivå som 14-åringar tidigare klarade av!"Många elever har aldrig sett en grammatikbok", svarade en lärare i engelska.
En kollega i franska berättade att studenter kom till en 40-poängs grammatikkurs utan att ens ha en grammatikbok med sig. Läraren var inte ens säker på om studenterna hade köpt grammatiken. De var vana från skolan att övningar skulle räcka.
Ett annat bekymmer är att förkunskaperna är så olika, från mycket goda till absurt låga. Och då gällde det ändå engelska - det språk som klarat sig bäst. Trots formell behörighet finns studenter med nästan obefintliga kunskaper i att skriva engelska, menade en erfaren lärare i ämnet."

Även allmänbildningen är katastrofal:

"Studenterna har inte hört talas första världskriget, franska revolutionen eller Napoleon, sade en skakad franskfödd lärare."

De är även hemska skitungar:

"Den enda "metod" studenterna verkar ha lärt sig är att klaga över att allt är för svårt, för mycket och för jobbigt för att förmå läraren att sänka inlärningskraven.
Studenterna klarar inte av att använda lexika, grammatikor eller uppslagsböcker. När de slår upp något läser de ofta slarvigt och tar första bästa betydelse utan att fundera över om den är rimlig.
En annan tendens är att studenterna räknar med att universitet ska ta hänsyn till just deras privata önskemål. De begär att få tenta på annan ort eller annan dag "eftersom de ska resa bort på fredag".
När de har fått underkänt på en tentamen vill de ha "rest" på något avgränsat område. Och föreläsningar om sådant som inte kommer upp på nästa tenta går de inte på."

Hela artikeln:,1786,MC=6-AV_ID=450538,00.html

Detta är ett problem på universitetet idag, jag har själv noterat det.
Jag tycker det är bra att man erbjuder grundkurser i grammatik, just för att ge dem som fått en undermålig gymnasieutbildning en chans att tillägna sig språk. Annars kan man lära sig ganska mycket på egen hand med en enkel handbok.

Själv hade jag hyggliga kunskaper i grammatik då jag lämnade gymnasiet, lektionerna i latin och grekiska var väl det enda som fångade min uppmärksamhet. Mina lärare i dessa ämnen hade tryckt på grammatiken, men jag måste väl erkänna att jag inte riktigt förstod hur fantastiskt det var förrän jag tagit mig igenom 20 poäng latin. Tack till den fantastiska M W-S som dunkade in det i huvudet på mig den där första terminen!

Jag vill dock minnas att mina gymnasielärarelärare i moderna språk knappt berörde grammatiken, var visserligen inte där i den utsträckning som var tänkt (men de var ju så tråkiga!), men minns i synnerhet fransklektionerna som en slags skyddad verkstad för såväl hispig lärare som hysteriska sam-flickor.

Kunskaperna i historia fick jag knappast från skolan, kan inte påminna mig en enda kompetent historielärare, det är egen läsning och familjepåverkan som givit mig allmänbildning. Håller med att den är skrämmande låg, orkar inte rada upp alla skräckexempel, jag vill ha en trevlig dag.

Är hiskeligt förkyld, läser Vergilius.

Wednesday, November 23, 2005

Arbor natalicia, abies

Julgranarna upp utanför Carolina (navet i mitt universum) idag!
Längar inte till julen ett dugg, men det är stiligt med granarna.

Men, lite julstämning för den som längtar:
Factum est autem, in diebus il lis exiit edictum a Caesare Augusto, ut describeretur universus orbis. Haec descriptio prima facta est praeside Syriae Quirino. Et ibant omnes, ut profiterentur, singuli in suam civitatem. Ascendit autem et Ioseph a Galilaea de civitate Nazareth in Iudaeam in civitatem David, quae vocatur Bethlehem, eo quod esset de domo et familia David, ut profiteretur cum Maria desponsata sibi, uxore praegnante. Factum est autem, cum essent ibi, impleti sunt dies, ut pareret, et peperit filium suum primogenitum; et pannis eum involvit et reclinavit eum in praesepio, quia non erat eis locus in deversorio.
Et pastores erant in regione eadem vigilantes et custodientes vigilias noctis supra gregem suum. Et angelus Domini stetit iuxta illos, et claritas Domini circumfulsit illos, et timuerunt timore magno. Et dixit illis angelus: “ Nolite timere; ecce enim evangelizo vobis gaudium magnum, quod erit omni populo, quia natus est vobis hodie Salvator, qui est Christus Dominus, in civitate David. Et hoc vobis signum: invenietis infantem pannis involutum et positum in praesepio.

Det latinska wikipedias artikel om julen:

Tuesday, November 22, 2005

Phidippides nuntius et cursus Marathonius

Comments From the Crowd Gathering
Around the Body of Phidippides,
Reporter of the Greek Victory
Over the Persians at Marathon,
Soon AfterHe Gasped, "We Won,"and Died.


"Gosh, he must have run five, six miles. He looks beat."

"It seems that, after a clear conscience, the best thing for a man to take on a journey is a little water."

"I admire his diction."

"Back up. Give him a little room to catch his breath."

Klassicist humor at it's finest!

Från nätversionen av den så charmiga tidningen McSweeney's;
Gå in under "lists" och kika.

Saturday, November 19, 2005

Friday, November 18, 2005


Det verkar gå en smärre trend i s.k alternativhistoriska böcker om Rom och dess imperium.
Såg denna i handeln häromdagen:
Romanitas av Sophia McDougall
Den verkar hemskt fånig.
En sammanfattning: "Set in an alternate reality where the Roman Empire never fell, Romanitas is the first in an upcoming trilogy which criss-crosses across the planet, telling the story of a time of great upheaval within the Empire. The novel opens in a time roughly parallel with our own. The Roman Empire has expanded to encompass half the globe, reaching as far east as India and as far west as the centre of the North American continent. The slave-society still exists and crucifixions still take place (albeit with more advanced crosses). "
Dessutom allmänt sågad verkar det som.

De flesta recencenterna rekommenderar istället
Roma Eterna av Robert Silverberg
Den är "an exploration of a Roman empire that survived in some form to a time contemporary with our world's present. The turning point in his version reflects Gibbon's view that Christianity undermined the later empire, though Silverberg disposes of Christianity long before its this-world birth by preventing the Jews' escape from Egypt. (He also eliminates Muhammad and Islam.) His development includes a good many realistic features, such as fairly constant tension, sometimes erupting in warfare, between Greek and Latin cultures within the empire. He also plays dating games for the historically literate with a calendar reckoned from the founding of the city in our 753 B.C.E. "

Alternativhistoriens nestor har även han varit och nosat på Rom, den gode Harry Turteldove har skrivit Agent of Byzantium, med samma premiss, att Romerska imperiet aldrig föll.

Jag känner faktiskt inte för någon av dessa, och egentligen tycker jag altenativhistoria som genre är en gnutta löjligt. Det är visserligen en gammal ärevördig tradition, men...
Visst känns det lite krystat?

Dock, låt oss sluta med en trevlig länk; en liten guide till samtida skönlitterära böcker om Rom-

Wednesday, November 16, 2005

Slovacicae feriae

En slovakisk semester, det är vad jag haft. Välbehövligt och underbart.
Dagen innan avresan insåg jag hur välbehövligt det var då jag plötsligt upptäckte att jag var på Carolina iförd mina lurviga tofflor. Jag hade av tankspridd stress inte kommit ihåg att byta skodon innan avfärd. Dock, det bästa med Carro är att även om man är utstyrd på detta sätt så är man iaf inte mest udda och eccentrisk.

Kan berätta att man i det fina landet Slovakia kan köpa smörgåspålägg av märket Spartakus. Det är en skivande gladiator på paketet.

Tusen, tusen tack till min iucundissima et peritissima linguae gästbloggare K, som jag verkligen hoppas vill någon gång skriva igen. Maximas gratias tibi, amicae, ago.
Många gratulationer är även, vid sidan av mitt underdåniga tack, i sin ordning till denna sköna dam då även hon antagits till doktorandstudier. Feliciter!

Monday, November 14, 2005

De cordibus tribus Ennii

Romarna var ju som bekant inte alltför angelägna om att lära sig främmande språk (såvida detta språk inte var grekiska, vill säga). Individer som föddes utanför Rom, och med ett främmande modersmål, blev alltså tvungna att vid sin ankomst till staden i fråga lära sig latin, såvida de inte redan lärt sig detta från barnsben. Skolexemplet på detta är ju Catullus, född och uppvuxen i Verona, på den tiden en galliskspråkig utpost, och som med sin diktning fört med sig ett så viktigt ord som det galliska basia till Rom, och till var latinists första grundläggande vokabulär.

Gellius (17.17.1) berättar följande lilla anekdot om den store Ennius, född i Rudiae i Calabrien:
Quintus Ennius tria corda habere sese dicebat, quod Graece et Osce et Latine sciret.

Ennius blir därför den förste dokumenterade flerspråkige individen under romarrikets långa historia, och uttrycket som här används är alltså "att ha mer än ett hjärta", rätt så gulligt, och väl igenkännbart för var och en av oss som råkar tala mer än ett språk flytande. I samma veva antyds att Ennius värderade samtliga språk lika högt, och däremd den höga aktning de italiska folken då kände för sina modersmål, de icke-latinska italiska språken på halvön, som samtliga dog ut under romarrikets successiva utbredning århundradena f.Kr.

Att Ennius ska ha talat oskiska är dock något märkligt, då Rudiae vid tidpunkten för hans födelse (omkring 239 f.Kr) låg under messapiskt styre, snarare än oskiskt. Och därom hava de lärde tvistat i nära nog 2000 år.

Vi kan här kringgå hela diskussionen och istället ägna oss helhjärtat åt att studera oskiska (framför allt som messapiskan är ytterst fragmentariskt bevarad!), och därigenom kanske förstå desto mer av den store mannens diktning.

Introduktion till oskernas språk och skrift:

Och lite hard-core oskisk grammatik kan väl aldrig sitta helt fel? (Perfekt partytrick!)

Gästbloggare: doctissima (k)

Tuesday, November 08, 2005


Japp, så är det. Men får väl skylla sig själv, i synnerhet när man tittar på de senaste alkoholstinna notiserna här. Vi kanske ska byta namn till alkobloggen.

Titta på detta istället:

Eller det här:

Han påminner oss om, om ni rullar ner lite, att i måndags var det Maecenas dösdsdag.
Värt att tänka på.

Mer om Maecenas:

Sunday, November 06, 2005


Jag är enormt fånig. Jag försöker även låtsas att jag är ung. Tragiskt.
Ikväll har jag dock pratat med Promoe och sålunda efter Looptroops spelning fått förklara hur mkt bl.a "The Long Distance Runner" betyder för mig. Helt darrig och glad. Vilken trevlig pojk.
Här ska ni titta:

Ett käckt latincitat borde finnas här, men är väl för onykter.

Vi ger er istället en hel hemsida på bara, bara latin:

Konstig men lustig.

Friday, November 04, 2005


Bättre nu. Nästan fungerande.
Under min rehabilitering läste jag om Mary McCarthys fantastiska bok "The Group", då jag ville minnas att Sortes Vergilianae utövades däri. Jodå:

[I en beskrivning av den eccentriska familjen Andrews]

When they had to make a joint decision, like whare to send young Billy to college or what to have for Christmas dinner, they would solemnly do the "Sortes Virgilianae" in full concourse assembled with Mr Andrews' old Aeneid; the idea was that the children became voting members of the family when they were able to construe Latin- think of that!

Fantastisk barnuppfostran!

Mer Mary McCarthy, som faktiskt var gift med Edmund "Bunny" Wilson (se nedan) i några turbulenta år:

Thursday, November 03, 2005

Crapula et gravedo capitis

Jag är så förbaskat bakfull.
Sålunda, en dikt som väl beskriver hur jag försatte mig i detta tillstånd:

Minister vetuli puer Falerni,
inger mi calices amariores,
ut lex Postumiae iubet magistrae
ebrioso acino ebriosioris.
at vos quo lubet hinc abite, lymphae,
vini pernicies, et ad severos
migrate. hic merus est Thyonianus.

Försök gärna läsa rad 4 snabbt. Tungan blir liksom onykter.
Catullus dikt XXVII, om någon undrar.

Här finns översättning till alla möjliga språk:

Wednesday, November 02, 2005

Telephonium gestabile

Ett bra sms:

Salve! Num lacuna tua huius vesperi adhuc manet?

Tyvärr icke.

Tuesday, November 01, 2005

Sortes amicarum

Sortes har lockat många, de flesta håller sig till da eightball, men jag känner att den är inte utförlig nog. Under en ganska nyss avslutad och särdeles ångestgivande konversation med en fantastisk väninna kördes lite sortes v. efersom det verkar som hon också ska erbjudas doktorandplats. Den ljuvliga Karin fick VII:616, som lyder följande, återigen med Björkesons översättning:

Hoc et tum Aeneadis indicere bella Latinus
more iubebatur tristisque recludere portas.
Abstinuit tactu pater aversusque refugit
foeda ministeria, et caecis se condidit umbris.

(Konungen ombeds nu förklara krig mot Aeneas, och låta upp som sedvänjan är, förödelsens portar. Denne vägrar dock vidröra dem och drar sig undan med avsky vad man begär, flyr in i skyddande skuggor)

Förlåt, carissima Karin, min usla spådom. Jag vill verkligen tolka detta välvilligt, det hela hänger dock på om du är kungen eller Aeneas. Och vad symboliserar portarna? Jag tror dock att du är Aeneas, och att det finns krafter som rör sig mot din lycka, men att du kommer att segra i slutändan.

Vidare har den sköna H., hemfallit till blodigt eightball beroende rörande sin framtid. det är såväl professionella som amorösa funderingar, men mest drivs hon av en lust att snärja någon ur Hammarbys fotbollslag. Jag ger en hjälpande had och slår i Aeniden för din skull. Mitt finger faller på III:116 (hm, båda slutar i 16, intressant), and makes little sense:

Nec longo distant cursu: modo Iuppiter adsit,
tertia lux classem Cretaeis sistet in oris.'
sic fatus meritos aris mactavit honores,
taurum Neptuno, taurum tibi, pulcher Apollo,
nigram Hiemi pecudem, Zephyris felicibus albam.

(Björkeson: Avståndet dit är inte så långt; om Jupiter bistår angör vi Kretas kust på tredje dagen med flottan. Med dessa ord för han fram till altaret värdiga offer: åt Neptunus en tjur, en tjur åt dig, sköne Apollo, svartulligt får åt stormen, och vitt åt bevågna sefyrer.)

Pulcherrima H., detta är kryptiskt. Jag tror dock att du kommer få svar på någon av dina framtidsundringar inom tre dagar, och till det du vill är avståndet hursomhelst icke långt. Dock, du behöver någon mäktig individs beskydd och bistånd (Jupiter!), men det tror jag du redan ordnat.
Altaret och offerdjuren är ju så klart en vägledning till hur du ska träffa och fälla dina Hammarby-gossar, ett altare är i dessa dagar en bardisk, och offerdjur, jo, du behöver en s.k wingman vid utgång, så att deras kompisar inte blir ensamma. Minst en ljus och en mörk, samt gärna två manliga kamrater. Ge dig ut på Söder och härja!

Och för egen del? Har redan tittat på min yrkesmässiga framtid, men hur är det med kärleken? Vissa specifika frågor finns det faktiskt att ställa. Jag har försökt och försökt med da eightball, men den säger bara att det är svårt att förklara just nu.
O fan, (förlåt; Edepol) fingret fastnar på VI: 455, Aeneas möter den irrande Dido medan han gör besök i Dödsriket, ni minns, hon som tog livet av sig då han lämnade henne. Och hon springer från honom... Jag tror vi återvänder till da eightball...

Tack till doctissima Erika för den alternativa Sortes tolkningen!

Friday, October 28, 2005

Sortes Vergilianae

Det var redan under antiken bruk att vid behov av vägledning och profetsia på måfå sätta fingret i Aeniden, och sedan tyda de verser där man av slumpen hamnat. Detta var ett begrepp, Sortes Vergilianae, och detta bruk fortsatte in i modern tid. (Aeniden ersättes i viss mån av Bibeln i och med kristnandet, men Vergilius levde kvar som profet länge)

Jag är nu i slutet av fjärde boken av Aeniden och i min utmärkta skolpojkskommentar från 1895, berättas det runt raderna 615-620 att den olycklige Karl I/Charles I av England fick upp just dessa då han försökte sig på Sortes V.

at bello audacis populi vexatus et armis,
finibus extorris, complexu avolsus Iuli
auxilium imploret videatque indigna suorum
funera; nec, cum se sub leges pacis iniquae
tradiderit, regno aut optata luce fruatur,
sed cadat ante diem mediaque inhumatus harena.

Otäckt passande, Charles I ansattes i sanning av av krig (bello...vexatus), slets från sina barn (avolsus), bad förgäves om hjälp (auxilium imploret), såg de sinas ovärdiga död (indigna suaorum funera), dog tidigt (ante diem) och kan väl i viss mån sägas ha legat obegravd i sanden (inhumatus harena).

Allt om Karl I:

Försökte göra Sortes över min doktorandplats men fick II:453:

Limen erat caecaeque fores et peruius usus
tectorum inter se Priami, postesque relicti
a tergo, infelix qua se, dum regna manebant,
saepius Andromache ferre incomitata solebat
ad soceros et auo puerum Astyanacta trahebat.

(Ung. i Björkesons översättning: Baktill fanns det en hemlig dörr, och en gång varigenom alla gemak i Priamos' slott förbands med varandra. Oledsagad kom här den sorgsna Andromache ofta, när ännu riket bestod, till svärföräldrarnas boning, förande med sig tii farfaderns knä Astyanax, gossen.)

Svårtolkat. Är Göteborg min hemliga dörr, då jag alltid tänkt mig doktorera i U-a? Att alla gemak förbinds med varandra, detta kan leda till annat, jag blir ej isolerad från övriga klassiska institutioner? Oledsagad, jo, jag flyttar ensam, men sorgsen, det låter inte bra.
Och svärföräldrar och gosse? Jäklar. Alltså, ett icke långlivat äktenskap, "när riket annu bestod", med avkomma är vad jag har att vänta mig i Göteborg.
(Anspelningen Astyanax* är doch för otäck att ens tänka på.)

Är det någon som har en alternativ tolkning?

Försök själva med Sortes! Mkt enkelt!
Själv föredrar jag dock "Magic eightball" för min framtidsångest, den har aldrig fel!

*Astyanax kastades ner fån Trojas murar av den otäcke Odysseus (jodå, jag står på Trojanernas sida) så att han inte skulle kunna hämnas sin fader, Hector.

Wednesday, October 26, 2005

Ita est

Det finns inget ord för "ja" på latin. Ska du svara jakande kan man säga t.ex. ita est, ita vero, sic eller etiam. Dessa uttryck skulle jag gissa kommer från den latinska dramatiken.
Man svarar alltstå typ "så är det" eller "i sanning så".

Ett annat ganska vanligt sätt är att upprepa det aktuella ordet på ett bekräftande vis, så på frågan - Solusne venisti? (Kom du ensam?), svarar man sålunda -Solus (Ensam/Ja) om så nu var fallet. Eller så återanvänder man verbet: -Vidistine eum? (Såg du honom?), och om man nu gjort det svarar man -Vidi (Jag har sett [honom]/ja).

Man kan även använda sig av s.k samtyckesverb, assentiri-samtycka till ngt, så man kunde svara -Assentior (Jag samtycker), eller annuere (Nicka bifallande).

Jag har även för mig att man kan använda Placet (Det behagar) , men detta grundar sig mest på världshistoriens mest romantiska frieri, för att fortsätta vårt Sayers-tema, nämligen Lord Peter Wimseys slutligen lyckade frieri till Harriet Vane på sista sidan av "Gaudy Night":

"With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand. ‘Placetne, magistra?’ [Och hon ba'] ‘Placet.’"

(Nu vet ju visserligen alla att det är den akademiska ritualen som anspelas på, det är inte latinet som är huvudsaken, men jag föreställer mig gärna att hon svarar ja just då det hela sker på latin. Jag skulle inte avböja ett sådant. Läs mer om frieriets akademiska kontext:

Nåväl, jag har tackat ja till Göteborg, jag gjorde det dock på ren svenska.

Tuesday, October 25, 2005

Fer auxilium!

De vill ha mig i Göteborg.
Vad nu?

Monday, October 24, 2005

Citharae Hispanicae pulsator

Såg Bob Dylan dokumentären på tv igår och vid en inzoomning på han high school yearbook kiunde man skönja att Bob minsann läste latin!
Föga förvånande om man tänker på han fantastiska, kompakta texter.

Vidare vill jag att alla i universum ska läsa Dorothy Sayers essä om att lära sig latin och fördelarna därav:

Jag skulle gärna lägga ut den här, men den är för lång.

Har sovit för mycket, men nu, nu ska jag sätta mig med Vergilius.

Sunday, October 23, 2005

Vox Gothoburgensis

Och de pratar bra konstigt därborta! Jag har alltid trott det var en parodi och överdrift, göteborskan, men det är ju sant och verkligt.

Det gick inte så bra. Jag tror hon ansåg att jag hade för lite lingvistik för en språkvetenskaplig avhandling och för lite kunskap om den aktuella tidsperioden för en filologisk dito. Ack ja.
Har nu iaf besökt samtliga klassiska institutioner i Sverige!

Wednesday, October 19, 2005

Lingua Latina omnibus

Nu finns det ingen ursäkt längre för er icke latinkunniga. Med denna enkla och tillgängliga kurs kan ni alla bli goda latinister:

Jag högaktar verkligen den store Staffan Edmar, skicklig läroboksförfattare tillika skapare av denna nätkurs, då han elegant förklarar varför man ska lära sig språket:

"Att enbart läsa latinska texter och ord i översättning kan jämföras med att lära känna
ett främmande land utan att besöka det: man hör andra berätta om det, man läser böcker om det, man ser filmer därifrån. Men som varje utlandsresenär vet är inte detta detsamma som att resa till landet självt. "

Quis fallere possit amantem?

Den odödlige Vergilius har ett sådant otroligt öra för talspråk, i synnerhet i Didos arga och sorgsna angrepp på Aenenas (som tänkte lämna henne utan att säga något, sedan gudarna beskyllt honom för att vara pussywipped, "uxorius", så nog förtjänar han det).
Hon far ut, hon rasar, hon anklagar honom, hon ber och bönar, och alla som någonsin haft ett förhållande som inte slutat på bästa sätt kan utan tvivel känna igen sig.
Det som på något sätt gör det hela så läskigt realistiskt är hennes lilla framviskade "Mene Fugis?"- Eller flyr du från mig?- efter de högtravande ederna. Oh, så bra!

Rubriken, Quis fallere possit amantem?-Vem kan lura någon som älskar?- är vad Vergilius retoriskt undrar då han beskriver hur Dido snabbt fattar misstankar, trots att Aeneas försöker ombesörja avgärden i hemlighet. Vergilius har väl både rätt och fel dår, visst kan man emellanåt snabbt känna av om något är skevt, men, finns det något mer lättlurat än en nyförälskad? (Sade hon bittert)

Pudor reginae

I min fantastiska skolpojksutgåva av Aeniden (med klumpiga marginalantecknigar av gossehand) från 1895, finns denna förklaring till "pudor" (hederskänsla, blygsel, skam, kyskhet, ärbarhet):

Pudor is that feeling of shame which rises from self-respect.

Kontexten är att Didos syster Anna har just uppmanat henne att lämna sin kyskhet (pudor) and take a chance on Aeneas.
Och det gör hon minsann, hela naturen ylar och dånar när de äntligen får till det. I en grotta.

Saturday, October 15, 2005

Aquae effluvium

Man vet att man har mycket att tänka på när man är uppe och rensar sin avloppsbrunn (ick) klockan halv fyra på morgonen.

Jodå, göteborgarna har tydligen tänt till på min undregivenhet, jag har ombetts komma ner för "samtal" i nästa vecka. Dett ger upphov till oro och ångest på så många plan; för att dörja med det stora, så aktualiserar det min ständiga inre konflikt rörande neo-latin versus senantikt dito, därpå följer, per automatik, det där med att stå fast vid sitt projet, och förstås, sina ideal. Sedan är de de mindre bekymmren, har jag något vettigt att säga vid ett sådant här samtal, kommer de bli besvikna, vad innebär ett sådant här samtal, är det många kanditater som de samtalar med, eller bjuder de bara ner mig för att kunna bevisa att de sökt efter en extern kandidat, innan de tillsätter en lokal förmåga, hur mycket Jordanes hinner jag läsa in över helgen, och mest brännande, kommer jag kräkas ombord X2000, samt vad ska jag ha på mig?

Det gäller bara att inte få en massa förhoppningar.
Ska nu roa mig med att skura undersidan av golvbrunnsgallret.

Tuesday, October 11, 2005


Nåväl, har redan fått ett visst gensvar på min ansökan till Göteborg. Dock, de hatar mitt projektförslag. De ogillar neo-latin. Det är inget fel på neo-latin i sig, men...
Senantikt ska det vara. Jag mottog en lista på diverse idéer och fick frågan om något av detta föll mig i smaken. Jodå, allt såg hemskt spännande ut, men...

Det hela handlar väl om passion. Jag svärmar ganska rejält för neo-latinet och har inriktat mig mot det mer och mer de senaste åren, och det skulle kännas konstigt att överge detta då Göteborgs anslagens siren-sång pockar. Ska man fejka lusta gentemot ett ämne som aldrig tidigare tänt en det minsta? Kättjan kan ju vakna med tiden.

Så resonerade och resonerar jag. Skrev sålunda ihop ett väldigt enthusiastiskt och kanske en gnutta krypande svar och lider nu vissa kval över mitt svek mot neo-latinet.
Hade sålunda ett långt ångestsamtal med min frater, tillika ständiga musa, där jag efter min långa litania om att sälja sig och överge principer, förklarade:
-"....det känns som jag står där framåtböjd, och särar på skinkorna och ropar ta mig, ta mig till Göteborgarna."
-"Men," svarar då min kloke bror, "är det inte vad latin handlar om, egentligen?"

Monday, October 10, 2005

Leges militares

Något som jag snubblade över häromdagen. Man undrar vem som suttit och knåpat ihop detta:

Murphy's Laws of Combat - put to Latin.

If the enemy is in range, so are you.
Si hostes visibilis, etiam tu.

Incoming fire has the right of way
Missiles invenientes semper potestatem viae habent

Don't look conspicuous, it draws fire
Noli eminere, catapultas allicies

There is always a way
Putamus viam semper esse

The easy way is always mined
Via perfacilis laqueis semper plena

Try to look unimportant, they may be low on ammo
Conare nullius momenti videri fortasse missilibus careant

Professionals are predictable, it is the amateurs who are dangerous
Peritissimos semper praevidere possumus, rudi autem periculosi sunt

The enemy invariably attacks on two occasions: (a) when you are ready for them, (b) when you are not ready for them
Duobus temporibus oppugnant hostes: cum parati estis, et cum imparati estis

Teamwork is essential, it gives them someone else to shoot at
Collaboratio maximi momenti est, quia eis alterum scopum praebet

If you can't remember, the claymore is always pointed at you
Si id memini non potes, scutula dirumpens semper at te collineata est

The enemy diversion you have been ignoring will be the main attack
Negligentia hostium quam non coluistis primus impetus erit

A sucking chest wound is nature's way of telling you to slow down
Vulnus pectoris sugens ne properetis mos naturae dicendi est

If your attack is going well, you have walked into an ambush
Si impetus bene it, in laqueum incessistis

Never draw fire, it irritates everyone around you
Numquam catapultas allice, iram omnium concitabis

Anything you can do can get you shot, including nothing
Ex quocumque facere poteris te sauciabit, nihilo comprehenso

Make it tough for the enemy to get in and you won't be able to get out
Si hostibus difficile incedere facias tu quoque male extricabis

Never share a foxhole with one braver than yourself
Numquam fossam compartire cum viro tibi fortiore

If you are short of anything but the enemy you are in a combat zone
Si nihilo carueris nisi hostibus loco pugnae es

When you have secured an area, don't forget to tell the enemy
Si locum inexpugnabilis facias, memento hostibus de hoc profiteri

Never forget your weapon is made by the lowest bidder
Numquam obliviscaris tua tela facta ab eis qui minima liciti sunt

Mer sådant:

Vad hade Caesar sagt?

Homines africi

Måste bara säga att den kommentar-spam man får är djupt underhållande.
Den stora favoriten är:

Hi, You have a nice blog and I believe that you DESERVE more in life; that is why you are receiving this today. Click NOW to know more on What Oprah Never Told Anyone today. Consider yourself MADE! Imagine the FREEDOM!!!
--Posted by Dating African People to latinbloggen

Jag missar uppenbarligen något. Tur att finns.

Vita lis est

Ett klipp från, för att reflektera min fortsatt muntra sinnestämning:

"Otrygg tillvaro för landets skuggdoktorander
Arbetskamrater som inte hälsar. En ständig oro för inkomsten. Utanförskap och otrygghet. Det kännetecknar vardagen för många av landets skuggdoktorander. Nu uppmärksammar Högskoleverket deras situation i en ny rapport.
En skuggdoktorand bedriver forskarstudier utan att vara antagen till en forskarutbildning. Han eller hon hoppas på att så småningom bli en riktig doktorand. Begreppet uppstod efter 1998 års reform av forskarutbildningen. Då infördes skärpta finansieringskrav för forskarutbildningen som innebär att en doktorands finansiering måste vara klar redan vid antagningen. Att tillåta skuggdoktorander är ett sätt för lärosätena att kringgå de skärpta reglerna.- Skuggdoktorander har en mycket svag ställning vid landets universitet och högskolor och kan lätt bli utnyttjade. Dessutom är det så att lärosäten med skuggdoktorander bedriver en olaglig verksamhet, säger Sigbrit Franke, chef för Högskoleverket.Det är omöjligt att veta hur många skuggdoktoranderna är eftersom de egentligen inte får finnas. Men i en undersökning som Högskoleverket genomförde 2003 uppgav många av landets doktorander att de påbörjat sin forskarutbildning innan de blev antagna. Även om inte alla dessa varit skuggdoktorander antyder detta att forskning i det fördolda inte är något ovanligt.Högskoleverket har nu genomfört en studie för att ta reda på mer om skuggdoktorandernas situation. Åtta skuggdoktorander har djupintervjuats. Gemensamt för dem alla är att de drivs av ett brinnande intresse för sitt ämne. Ofta är det en handledare inom grundutbildningen som har öppnat bakdörren till forskarvärlden genom att erbjuda dem möjligheten att påbörja forskarutbildningen utan att vara antagna.Intervjupersonerna känner tacksamhet gentemot sina handledare, samtidigt som de är frustrerade över sin situation. De måste själva ordna med sin försörjning genom att söka stipendier eller arbeta vid sidan av. Finanseringsfrågan utgör en ständig källa till oro och tar mycket tid från forskarstudierna. Dessutom har skuggdoktoranderna inget ekonomiskt eller socialt skyddsnät. Utanförskap är en annan baksida av deras vardag. Kollegerna låtsas inte om dem, de blir inte medbjudna på sociala aktiviteter och känner att de inte har rätt att använda institutionens utrustning.- Min förhoppning är att rapporten ska bidra till att öka medvetenheten om skuggdoktorandernas situation och få till stånd en bred debatt om hur man kan lösa problemet, säger Sigbrit Franke.Högskoleverket kommer nu att gå ut med en förfrågan till alla universitet och högskolor om vilka rutiner de har för att kontrollera och förhindra förekomsten av skuggdoktorander."

Cogito sumere potum alterum. Ganymede, plus vini rubri!

Wednesday, October 05, 2005


Jag var häromveckan på kurs för att lära mig bli en bättre Brf-ordförande, och på denna kurs fick vi lära oss av den käcka föreläsande ekonomflickan i Lindex-dräkt och Pucci sjal i halsen, att en bostadsrättsordförande ska i sin styrelse var "primus inter pares". Vackert.
Man träffar onekligen på latin i det mest underliga sammnhang.

Ska försöka med lite Vergilius, men är utmattad av maktutövande bland mina likar.

Tuesday, October 04, 2005


Ibland har man en vag känsla av att allt är förgäves, att ansökningar lämnas in utan hopp, att sidor skrivs utan tanke, verser läses utan resultat och att vissa långa smärtsamma konversationer hålls utan att leda någon vart.
Tyvärr är det bara att då bita ihop och tänka på att man har Scarlatti på stereon, Vergilius framför sig och drickbart rödvin i glaset; counting one's blessings.

LäserAeniden, är i mitten av första boken och vill bara citera en vers som reflekterar mitt muntra sinnelag:

...Cur dextrae iungere dextram
non datur, ac veras audite et reddere voces?

(ungefär: Varför ges det inte tillfälle [för oss] att gripa varandras händer och tala och lyssna med sanna röster? )

Monday, October 03, 2005

Dux femina facti

Ytterliga en ansökan in strax. Ska återigen iväg och kopiera löjligt mycket för en löjlig summa pengar. Detta är dock inte en ansökan, utan snarare en solidaritetshandling, för att visa att det finns folk som är intresserade av en doktorandplats. Etablera en efterfrågan, så att säga.

Låg och läste "Freakonomics" igår istället för att färdigställa ansökan (detta gjordes i ett koffeinrus i morse), och i det ytterst rara kapitlet om informationsspridning, där Ku Klux klan nyttjas som exempel, beskrivs bakgrunden till denna ordens namn. Jag har alltid hört att det skulle anspela på ljudet som uppstår då man spänner en hane, men det ska tydligen vara det grekiska kyklos sammanslaget med klan, till ära för grundarnas skotska arv. Dessa herrar var jurister och hade sålunda en klassisk bildning i botten.

Ska gå på seminarium samt försöka läsa Vergilius idag.

Wednesday, September 28, 2005

Epistolarum perferendarum

Och ansökningarna är iväg! Jag vill inte riktigt prata om portokostnaden, men den var absurd. Vidare blev gubbarna vid trav-disken hemskt irriterade på när jag spred ut mig för att ålocka ihop allt i lagom buntar inne på pressbyrån.
Varför kan man inte maila uppsatser och ansökningar?


Oh, jag klarar verkligen inte, det är så plågsamt och skamfyllt, att läsa mina gamla ansökningar och mina uppsatser. De är i det närmast tragiska.

Är det nog att älska något, att verkligen vilja, eller borde man inte uppvisa någon slags briljans för att få förkovra och fördjupa sig? Jag letar förtvivlat och förgäves efter tecken på någon gudagnista i såväl mitt skrivna som mina betyg, men hittar intet. Vad har jag att erbjuda i denna passion, är min kärlek obesvarad?

Det är verkligen dags att gå och lägga sig.

Tuesday, September 27, 2005

nihil petitionis

Nej, jag arbetar inte.
En otroligt rar latinblogg som man kan njuta av och ha nytta av:

Det är inte bara jag som bloggar om latin!


Skrivandet av ansökan går vidare. Det sker inte så mycket faktiskt arbete, utan vi cirklar mest runt varandra, rökandes små filterlösa cigaretter, medan vi blänger hotfullt genom smalnade ögon, muttrande "Hein" och smuttandes espresso. Det hela sker naturligtvis i svartvitt, med en stilfull bakgrundsdekor och svarta yllekappor i duggregn:

Ego: Avec quoi veux-tu que je pense?
Petitio: Quand on la saute, mon pote, c'est pas avec sa tëte, qu'on pense.
Ego: C'est faux!
Petitio: Vous entendez? Eh bien, reseignez-le.
Ego: Il y en a beaucoup qui sén arrangent trés bien.....
Petitio: Comme je m'ennuyais de toi, ma petite abeille!
Ego: Je n'ai pas le temps de jouer!
Petitio: Quoi, ca?
Ego: Tu veux bien faire un effort?
Petitio: Je ne peux pas!
Ego: Chut!
Petitio: Zut!
Ego: Merde!
Petitio: Alors!
Ego: Baugette!
Petitio: Pain Riche!
Ego: Pont Neuf!
Petitio: Huit!
Ego: Brie! Fromage!
Petitio: Garcon!Poubelle!
Osv, osv......

Många, många ursäkter till Sartres "Les mains sales"

Monday, September 26, 2005


Så trött, så trött. Lidit av sjukdom och obehag under längre tid, morbus influenzae, och när man äntligen börjar känna sig redo att möta världen, så uppsnappar man förjande på radion, än värre på ett program som man faktiskt gillar;...carpe diem, som det ju heter på grekiska....

Vad har jag sagt om att misshandla det döda språket? Det är som att se en elak scout peta i ett skönt rådjurskadaver.

Borde skriva ansökan och trygga min försörjning, men drabbas av akut depression då jag tittar på sådant jag skrivit tidigare, har jag verkligen varit så ung och dum?

Saturday, September 24, 2005


Se här vilken tragedi det är att våra författare och kritiker inte längre är klassiskt skolade:

"Wilson several times called himself a man of the eighteenth century, and one can hear in the balanced periods, the long semi-colons, and the finely paradoxical compression -- "plays host in the mansion where he is not long to be master"; "returned to the treasury of the Union the little that he had to leave" -- both Gibbon and Johnson. And behind them is the Latin of Tacitus and Cicero: this is how, until quite recently, if not with such eloquence, English classics teachers of the old school used to write their term reports, and Wilson, almost uniquely among American literary journalists, had a solid training in Greek and Latin, languages which he maintained throughout his life. The tendency to defer the verb and object, to wave them on to the middle or end of the line, to interrupt the shapely sentence with subordinate and prepositional clauses, is clearly Latinate: "The abstractions of German philosophy, which may seem to us unmeaning or clumsy if we encounter them in English or French, convey in German, through their capitalized solidity, almost the impression of primitive gods. They are substantial, and yet they are a kind of pure beings; they are abstract, and yet they nourish."

Vilken elegans!
Stor biografi över legenden Edmund "Bunny" Wilson ute i dagarna. Se gärna:

Kuriosa: Donna Tartt har i "Den Hemliga Historien" lånat smeknammet Bunny för Edmund, från just Edmund Wilson.

Sunday, August 14, 2005


Herreduminskapare, nu kommer den stora episka tv-serien om Rom! Detta var väl ofrånkomligt i Gladiators, Alexanders och Trojas kölvatten, men ändå...
Det är ett samarbete mellan HBO och BBC, det ska bli mycket intressant och se vad det blir:

"Rome, the saga of two ordinary Roman soldiers and their families, looks at the birth of the Roman Empire through the eyes of ordinary citizens, as well as famous historical figures such as Julius Caesar, Mark Antony and Rome's first Emperor, Octavian.
It is an intimate drama of love and betrayal, masters and slaves, husbands and wives, and portrays a fascinating and influential period of history - the birth of a modern society as we know it today - and brings the audience vividly into everyday Roman life.
Ciaran Hinds stars as Gaius Julius Caesar, the battle-weary commander of Rome's conquering army in Gaul and Kevin KcKidd is Lucius Vorenus, one of the two foot soldiers around whom the drama unfolds.
Ray Stevenson is the headstrong legionary Titus Pullo, Vorenus's battlefield cohort; James Purefoy is Mark Antony, one of Caesar's powerful political allies; Lindsay Duncan is Servilia, the lover of Caesar and mother of Brutus; Polly Walker is the powerful, manipulative and sexy Atia, Caesar's niece; Kerry Condon is Octavia, the daughter of Atia, who is forced to choose duty over love [Ohhh!] ; Ben Whishaw is Gaius Octavian, who becomes the first Emperor of Rome and Indira Varma is Niobe, Vorenus's stunningly beautiful wife. "

Det kan bli hur bra, eller hur dåligt, som helst. Har förresten hört att från början var Deadwood tänkt att utspela sig i Rom, men då man fick veta att Rome war in the pipeline bytte man till vilda västern.


Mera: 75 miljoner i budget!

Saturday, August 13, 2005

Saga sumi

Saga sumi eller Ad saga ire är liksom latinets motsvarande uttryck för "Time to go to the mattresses". Det används av Cicero i sina tal mot Antonius, och betyder ungefär "att gå till stridskappan" eller "ta på soldatrocken".
Jag tror Marlon Brando skulle varit fantastisk i rollen som Cicero. Varför gjordes aldrig en sådan film?

Läser, som man kanske kan gissa, Cicero.

Friday, August 12, 2005


Har under sommaren läst Antony Beevors utmärkta, om än något röriga bok, Kreta, om tyskarnas invasion och engelsmännens försvar av nämnda ö under andra världskriget.
Det finns en väldigt rar passage som återigen visar på latinets förbrödrande kraft. The backstory är att de engelska agenterna, ledda av Leigh fermor, har i en djärv och pojkboks-artad aktion lyckats kidnappa en av tyskarnas generaler, general Kreipe, och han förs nu upp i bergen för att gömmas, och på marchen händer följande:

"Det var här, när general Kreipe såg gryningsljuset över Idaberget, som han citerade de två först raderna i Horatius nionde ode, Ad Thaliarchum. Leigh Fermor fyllde i de återstående fem stroferna, och härigenom uppstod en förståelse mellan fånge och fångvakae som sökte sig bortanför de gränser kriget satte."

Då Beevor antar att alla är så klassiskt bildade att de känner till dikten, har han icke återgivit den i sin bok, så det gör jag här:

Vides, ut alta stet nive candidum
Socrate, nec jam sustineant onus
silvae laborantes, geluque
flumina constiterint acuto;

Dissolve frigus, ligna super foco
large reponens; atque benignius
deprome quadrimum Sabina,
o Thaliarche, merum diota.

Den börjar alltså (fritt översatt); "Se, hur berget står vitt av snö...", och det var väl snötoppen på Idaberget som fick generalen att tänka på detta poem.
Jag känner för övrigt till en latinklass som fick deklamera denna dikt vid det första snöfallet för året.

För övrigt, för att hålla sig till det klassiska, kan jag berätta att britterna gärna sände just klassiskt skolade män till Kreta, då deras kunskaper i antik grekiska ansågs vara behjälpliga!

Thursday, August 11, 2005


Det berättas att då den brittiska generalen Charles Napier 1843 erövrade den numera pakistanska provinsen Sindh, var det svårt att meddela högkvarteret detta utan att det skulle uppsnappas av spioner, så den gode generalen, med sin typiska klassiska bildning telegraferade sålunda "peccavi", (jag har syndat) vilket översatt till engelska blir "I have sinned". Ha!
Ett svårgenomträngligt budskap för en icke-latinist.

Mer om Sindh:

Jag tentapluggar, eller snarare försöker. Repeterar Cicero.

Wednesday, August 10, 2005


Där har jag nu varit ett tag.

Under sommaren har Svenskan haft en ganska rar serie om kvinnor i antik (grekisk) dramatik.
Länken nedan ska förhoppningsvis leda till en av inläggen:

Monday, August 01, 2005


Den här otäcke terroristen i "Die Hard" sammanfattar så fint varför kunskap i klassiska språk lönar sig:

Hans Gruber: "When Alexander saw the breadth of his domain, he wept for there were no more worlds to conquer. The benefits of a classical education. "

Var det bara jag som såg denna fantastiska film igår?


Där har jag varit i en månad.
Landet i sig har fått sitt namn då det refererades till såsom provincia orientalis i latinska skrifter. Dock finns ett användande av Ostarrichi från år 996.

Måste förstås tillägga att den store Marcus Aurelius avled i just Vindobona, år 180.

Wednesday, June 29, 2005


Legenden Stig Strömholm har i UNT recenserat boken "Johan Stiernhöök i sin samtid", vari bland andra den store Hans Helander medverkar. Johan Olofsson Dalkarl, adlad Stiernhöök, som levde mellan 1596 och 1675 och som kort före sin död utgav det stora och grundläggande rättshistoriska verket De jure Sveo­num et Gothorum vetusto, Om svearnas och göternas gamla rätt. Han var då blind sedan femton år men hade lyckats fullfölja det väldiga arbetet med hjälp av sina söner.
Detta sägs om Helanders parti:

"Hans Helander utger, översätter och kommenterar det ganska långa sorgekväde som Stiernhööks frände rikshistoriografen Johannes Widekindi skrev till hans jordafärd och därutöver de bevarade grekiska och latinska dikter som Stiernhöök själv författat. Det handlar inte om några stora textmängder, och dikterna hör hemma i en genre som intellektuellt rörliga studenter vid denna tid odlade flitigt, som hade sina givna lagar och konventioner och som knappast medgav poetisk högflykt även om sådan hade fallit sig naturlig och lockande för författaren. Flertalet dikter är korta hyllningar till kamrater eller lärare i samband med akademisk befordran. Ett latinskt skaldestycke om 24 rader är dödsklagan över en svensk studiekamrat som drunknat i floden Gouda i Holland år 1632. En dikt på modersmålet skulle ha givit den jämförande litteraturforskningen ett idealiskt studieobjekt: fem år senare tillkom Miltons Lycidas, också ett sorgekväde över en drunknad jämn­årig ... Om de latinska dikterna kanske kan betecknas som ganska rutinmässiga, väcker de grekiska svårare frågor. Var och en som länge bemödat sig om att med allehanda hjälpmedel och i kammarens frid någorlunda hantera detta överrika språk passivt, som läsare, grips av undran och beundran införde visserligen få och korta men som det förefaller både grammatiskt och metriskt riktiga rader som denne resande student kunde prestera vid behov. [Andas, Stickan, andas] Vilka skolor och vilka lärare hade bibragt honom detta, vid sidan av all annan lärdom som blev hans?"

Se alltihopa:,1786,MC=5-AV_ID=410758,00.html?from=fromcontentbox

Läser Cicero, förbereder min avfärd, som sker på lördag.