Creta

Har under sommaren läst Antony Beevors utmärkta, om än något röriga bok, Kreta, om tyskarnas invasion och engelsmännens försvar av nämnda ö under andra världskriget.
Det finns en väldigt rar passage som återigen visar på latinets förbrödrande kraft. The backstory är att de engelska agenterna, ledda av Leigh fermor, har i en djärv och pojkboks-artad aktion lyckats kidnappa en av tyskarnas generaler, general Kreipe, och han förs nu upp i bergen för att gömmas, och på marchen händer följande:

"Det var här, när general Kreipe såg gryningsljuset över Idaberget, som han citerade de två först raderna i Horatius nionde ode, Ad Thaliarchum. Leigh Fermor fyllde i de återstående fem stroferna, och härigenom uppstod en förståelse mellan fånge och fångvakae som sökte sig bortanför de gränser kriget satte."

Då Beevor antar att alla är så klassiskt bildade att de känner till dikten, har han icke återgivit den i sin bok, så det gör jag här:

Vides, ut alta stet nive candidum
Socrate, nec jam sustineant onus
silvae laborantes, geluque
flumina constiterint acuto;

Dissolve frigus, ligna super foco
large reponens; atque benignius
deprome quadrimum Sabina,
o Thaliarche, merum diota.

Den börjar alltså (fritt översatt); "Se, hur berget står vitt av snö...", och det var väl snötoppen på Idaberget som fick generalen att tänka på detta poem.
Jag känner för övrigt till en latinklass som fick deklamera denna dikt vid det första snöfallet för året.

För övrigt, för att hålla sig till det klassiska, kan jag berätta att britterna gärna sände just klassiskt skolade män till Kreta, då deras kunskaper i antik grekiska ansågs vara behjälpliga!