Thursday, September 30, 2010

Bibliotheca Apostolica

Igår uppnådde jag filologens apoteos, nämligen tillträde till Vatikanbiblioteket. Detta illustra, vittfrejdade bibliotek, där så många ur-handskrifter till våra moderna utgåvor huserar, har som bekant varit stängt i 3 år, och öppnade igen blott för någon vecka sedan, och när man har chansen och geografiska omständigheten att få tillträda en sådan plats, måste man utnyttja en sådan möjlighet.

Det är inte bara att valsa in, utan man ska ha rekommendationsbrev, gärna en kort beskrivning av vad man pysslar med, samt, om man som undertecknad, är doktorand, så krävs ett intyg från handledaren på att man vet hur man uppför sig i ett bibliotek. Man kommer sålunda till Vatikanen tidig (filologtidigt, 8.45 öppnar kontoret), och medan man själv lämnar in pass och får en besöksbricka att häkta på klänningen, så sveper de med bibliotekstillstånd blott förbi Schweizergardisterna, viftande med sitt lilla kort. När man sålunda efter 2 vaktkurer nått själva bibblan, så får man sitta och vänta vid det kontor som utfärdar tillstånden, tillsammans med luttrade italienare och skärrade utlänningar som en själv. Man väntar länge och spänt. Till slut släpps man in, ens rekommendationer och papper tittas igenom noga, en folder skapas för en, varpå namnet textas och ens papper stuvas in, och ens lutheranska själ oroas något över det faktum att det nu finns en dylik fil med ens namn på i Vatikanen. Därpå fotas man för den eftertraktade tesseran, får biblioteksreglerna dragna för en på en hybrid av italienska och engelska, och man tappar slutligen sin handväska vid avskedet för att nervositet och mängden papper och handskakningar blev för mycket. Därefter lämnas det värdefulla kortet till vaktmästaren för ens första inskrivning. En av nyheterna efter renoveringen är det högteknologiska skåpsystemet, när du checkar in för dagen med vaktmästaren, tilldelas du ett skåpsnummer som blir din identitet resten av dagen, och ditt kort öppnar sålunda skåpet, och där stuvar man in allt förutom papper, dator och blyertspennor.

Sedan, upp i salen! Även där checkar man in, skriver in sitt namn i en liggare, bredvid den siffra som motsvarar ens skåp, och brevid noterar man numret på det bord man väljer. Tjusiga färgrika takmålningar, påve- och kardinals-porträtt, långa läsebänkar i trä, och hyllmeter med referenslitteratur på alla de språk omger en, och det kliar verkligen i fingrarna. Vill man plocka något ur hyllorna kring sig, använder man en av de fem brickorna som finns på varje bord, och som bär bordsnumret, att markera där man plockar. Vill man beställa från de ändlösa magasinen, så fyller man i en liten lapp med sitt skåpsnummer som signum. (En del går tydligen även att göra elektroniskt, och Vatikanbiblioteket har wi-fi (waddayaknow!) för användandet av egen dator, men det var en av de saker som jag inte listade ut vid detta mitt första besök). Läsplatserna har bokställ och trevliga små träpinnar med vilka man kan hålla volymerna öppna. Böckerna som beställs från magasinet kommer snabbt, på mindre än en timme.

Dock, innan man ger sig hän åt 1500-tals utgåvor av Historia Augusta, måste man förstås prova den mytomspunna kaffebaren! En rejäl terrass med fontän och buskar och söndersmulande väggmålningar är till bibliotekets förfogande, och efter att man viftat med kortet för att komma förbi den elektroniska spärren ut (Vatikanen vill veta var du är var sekund) står man där i solen och kan blicka upp mot det torn som var Kristinas första bostad i Rom. Caféet ligger liksom inbyggd i vad som gissningsvis är en ruin efter något mindre kapell, och serverar gott kaffe i plastmuggar samt tillhandahåller allt som brukar finnas på ett typiskt al banco-ställe, såsom smörgåsar och lite sött. (Det finns även små yogurtar, kanske med tanke på de kvinnliga amerikanska akademikerna.) Den Vatikanhabitué som varit Vergilius och ciceron i detta tillträde (och som pekade ut Kristinas torn), hävdar förstås att fiket var bättre förr, innan stängningen, men erkände även att det mesta är sig likt. På väggen hänger en bild på den gamle påven, under ett besökt till kaféet. Den nuvarande har dock blott bidragit med ett signerat porträtt. Man får även tillfälle att avliva myten om bristande eller icke existerande mängd damtoaletter, det kan nu bekräftas att dessa finns i tillräcklig mängd och är i fint skick.

Vid återkomsten till bordet sitter man sedan under det välvda målade taket, och läser i små bruksvolymer från 1590; vergilianas sores. Id est, quae ex vergilianis carminibus fierent, quarum usus ex sacris praecipue literis hodie frequentissimus est multis..., och har plötsligt en sådan där stund i tillvaron när livet faktiskt är helt perfekt, och man nästan skrattar högt av lyckokänslor.

Vid hemgång avanmäler man sig först i läsesal, och sedan hos vaktmästaren, och lämnar denna magiska plats för att omtumlad vandra på turiststråken därkring. Hemkomsten väcker en än mer, man möts av ett helt släckt och tyst institut, det har återigen varit strömavbrott. Hela gatan var drabbad, och den generator som skulle skickas försenades åtskilligt då det sägs att den körde vilse på vägen. Turligen var grillfest redan inplanerad den aftonen, och tristessen som kan uppstå i kolmörker, utan läsmöjligheter och utan Internet, hölls stången med så pass mycket vin och munterhet, att de likaledes berövade danskarna i institutet intill lockades över, och skandinavisk samförstånd och gamman rådde länge.

Sunday, September 26, 2010

revocatores


Det har varit ett tag sedan det uppdaterades här, och det finns fog och skäl för det, men de är för tråkiga för att diskutera här. Kortfattat kan man säga att avhandlingen tar mycket tid, och så även flytten till Rom, men nu är jag lyckligen installerad på Institutet (med flådig ny hemsida), och härjar här terminen ut. Vi mjukstartar vid återvändandet med några notiser:

- En av de saker som lockade mig åter är möjligheten att få göra lite reklam för Klassiska föreningen i Uppsala (här på FB), som inbjuder till en föreläsning, torsdag den 30 september 2010, kl. 18.30 (precis). FD Helena Bodin, Stockholm, föreläser över ämnet

”Ett större rum än kroppen förmådde”.
Sinnesintryck av Ravennas mosaiker i modern svensk lyrik och prosa

Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 6 sal K-1031. Enklast att nå från kyrkogårdssidan, ingång 3 L. Tag korridoren till vänster (märkt "Hus 7"), fortsätt fram till den öppna ytan framför Ihresalen. Snett mittemot Ihresalens ingång finns en dörr till hus 6 (skylt i taket: "Erik Gustaf Geijer-salen"). Salen K-1031 finns innanför denna dörr, omedelbart till höger på samma plan.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris.
Man kan där även lösa medlemskap (vilket inte krävs för att närvara vid vare sig föreläsning eller supé).

ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

- Naturligtvis kände jag även ett tvångsmässigt behov av att offentligt beundra de senaste vackra omslagen från Penguin, eller ja, från deras barnavdelning Puffin, som exemplifieras ovan. Dessa omslag skulle bli härliga tapeter och textilier, och de här är alltför dyra, men konceptet är väl rart!

- En annan lockelse var att få berätta om den nyligen lanserade databasen över skandinaviska översättningar av latinsk och grekisk litteratur, skandinaviske-oversaettelser.net. Jag har inte hunnit leka med den och kan sålunda inte initierat uttala mig om dess förträfflighet, men tycker att initiativet är fantastiskt och efterlängtat, och att det hela verkar ypperligt utifrån det man kan läsa hos Venanzio, som, såsom alltid, gjort en utmärkt genomgång. (Och dessutom redan sökt på Historia Augusta, och dess senaste svenska tolkning, vilket tydligen ledde till ytterligare en recension som inte noterar felöversättningsproblematiken, utan pratar om framstående översättargärning. Jag börjar så sakteliga tro att jag hallucinerade det hela.)

-En spännande sak som skett nu i höst är att det varit en konferens om nationell samverkan på forskarutbildningen i klassiska språk, med handledare och doktorander från hela landet. (Om det inte är uppenbart är detta revolutionerande, det insulära tänkandet har annars rått på detta område.) Det var ruskigt intressant, och jag tänker nog utveckla det en smula vid tillfälle, men naturligtvis var den stora behållningen att hinna prata med mina briljanta kollegor. Framtiden är ljus!

- En kommentar nedan, om att säga något om valet och latinets roll, väckte en något, men det är väl överspelat nu, man kan istället njuta av Venanzios genomgång av skolministerns ordkunskaper. (Borde byta namn till Reblogging Venanzio eller dylikt, och det är väl kanske onödigt att skicka folk did, då jag misstänker att samtliga läsare här även läser grekbloggen, vilket visar att de förstå sig på kvalitet!) Jag måste erkänna att jag finner det ytterst oroande att han missade på i alla fall ett visst av dessa ord, att som minister med anvar gör grundutbildning och missa "aritmetik" visar att man knappast någonsin läst (eller i alla fall begripit) en engelskspråklig beskrivning om skolväsendet,vilket är en aning oroväckande om man har något nationellt ansvar i den frågan.

- Och såsom ivriga läsare har ni naturligtvis sett denna nya blogg; odium philologicum, som trots latinskt namn har det grekiska som sin grej, men även ger sig in i att diskutera humanioras, och då i synnerhet antikvetenskapens, kris, och där får man även ett kort sammandrag, i kommentarerna, av en av punkterna på ovannämnda samverkanskonferens, och varför det var många (iaf bland doktoranderna) som uppfattade den som något fadd.

- Det är sig väldigt likt här på Institutet, med den där kombinationen av hypereffektivitet och absurdism. Man sitter i det vackra biblioteket och låter hjärnan löpa som en glödgad kniv genom smör i sitt material, då Egyptens president Mubarak anländer två hus bort, med vederbörligt säkerhetspådrag. Det var nämligen nyinvigning av det renoverade egyptiska institutet.