Jag var igår på Klassiska föreningens möte och temat för kvällen var spökhistorier, i synnerhet viktorianska sådana med klassiska anspelningar. Hårresande noveller om brittiska amatörarkeologer på semester som hittar mystiska visselpipor med inskriptionen ovan.
Mästaren:http://www.users.globalnet.co.uk/~pardos/GS.html
Det är så rart på Klassiska förening (världens bästa förening) att latinska citat slängs ut och översätts icke.
Det stora samtalsämnet på den efterföljande supén var (praeter min doktorandplats) Stickans Under streckare häromdagen om Plutarchos. Detta var aktuellt, dels för att den just var nyligen publicerad, dels för att Plutarchos har faktiskt lite med spöken att göra. Om inte annat, så har han inspirerat Shakespeares "Julius Caesar", där spöket har en viss roll. Det förekomm en del högläsning ur nämnda pjäs.
Nåväl, Stickans essä. Han börjar med att kasta in en brandfackla i den pågående debatten om humaniorans fortlevnad:
"Jämmer över de humanistiska vetenskapernas och den klassiska bildningens belägenhet i Sverige står sedan årtionden som en ständig klagande offerrök, en mörk och tät molnstod, mot skyn. Och detta i huvudsak med rätta. Det har blivit den offentligt besoldade kulturbyråkratin och de allt talrikare opinionspåverkande karikatyrerna av rättsstatliga offentliga myndigheter som meddelar allmänheten vad som är korrekt kultur och vad vi bör hylla under det namnet. "
Jisses!
Det som Stickan tar upp och vilket flitigt diskuterades igår afton och faktiskt är förvånande är att hans största verk faktiskt inte har någon modern fullständig svensk översättning:
"Det verk som framför andra borde införlivas med den svenska litteraturen är emellertid Plutarchos Bioi paralleloi, "Jämförande levnadsteckningar" över berömda greker och romare. Av de ursprungligen 24 paren av biografier är inte mindre än 22 bevarade. Mot varje grekisk fältherre eller politiker ställs en romare, som av författaren bedömts förete stora likheter i fråga om insats, situation eller karaktär. Personerna skildras var för sig, men varje par sammanförs i ett avslutande jämförande avsnitt. Mot den för sin rättsrådighet berömde athenaren Aristides ställer Plutarchos romaren Cato den äldre, mot Demosthenes står Cicero, med Alexander den store jämförs Julius Caesar, den makedoniske kungen Demetrios sammanförs med Marcus Antonius."
Han är hiskeligt kultirhistorikt viktig:
"Genombrottet kom genom en latinsk översättning från 1471 men framför allt genom den franske renässanshumanisten Jacques Amyots översättning av de jämförande levnadsteckningarna år 1559. 20 år senare översatte Thomas North biografierna till engelska; det är väl bekant vilket bruk Shakespeare gjorde av dem i sina dramer."...
"Självfallet blev Plutarchos genom franska och tyska texter bekant i stormaktstidens Sverige, men hans inflytande förblev inskränkt till de kretsar som behärskade främmande språk. Termen "plutark" förekommer till och med som generell beteckning för samlingar av levnadsteckningar. När den år 1786 grundade Svenska Akademien skulle ta itu med sitt tunga värv att bryta det järnhårda språket bland annat genom att prisbelöna tävlingsskrifter, föreslogs från - som det skulle visa sig - allra högsta ort som ämne för den första skriften en jämförelse mellan Axel Oxenstierna och kardinal de Richelieu, genomförd "på Plutarchi sätt". Framställningssättet kunde således med en kort hänvisning till en uppenbarligen välkänd auktoritet tas för givet som självklart. Inte heller ämnesvalet var för övrigt originellt; den franske 1600-talsprelaten och författaren Fénelon återger i sina "Dialogues des morts" ett samtal mellan de två statsmännen, varvid den av aristokraten Fénelon hjärtligt avskydde Richelieu får företräda de politiska ledare som låter sig ledas av egen fåfänga, medan den redlige herr Axel svarar för den osjälviska patriotismen.Intet vore lättare än att uppräkna de betydande författare och även lärde och politiker som prisat Plutarchos och erkänt sitt beroende av honom i olika hänseenden. Goethe och Schiller, liksom Fredrik den store av Preussen, hör hemma på listan."
Och Plutarchos var ju en raring:
"Det bör tilläggas att den gynnade och mångsidigt lärde landsortsaristokraten Plutarchos alltid framstår som utpräglat human och att denna humanitet också påverkar hans ställningstaganden till samtida och historiska gestalter; hans filosofiska idealbildning leder honom nära en kristen hållning även till slavar och besegrade motståndare. Märklig är också hans kvinnosyn; han uttalar sig bestämt för att flickor skulle få en uppfostran i stil med pojkarnas, så att äktenskapet skulle kunna bli en mänsklig gemenskap, inte endast ett förbund i ekonomins och reproduktionens tjänst. Till sin privatakademi i Chaironeia gav han även unga kvinnor tillträde, vilket var mycket ovanligt. Ett av de mest gripande vittnesbörden om hans inställning till förhållandet mellan man och hustru är den lilla trösteskrift som han skrev till sin hustru när parets dotter Timoxena hade avlidit i tidiga år"
Och så, en snitsig avslutning:
"För svensk del återstår således alltjämt hälften av Plutarchos bioi paralleloi att översätta till nutidens språk. Det borde vara en angelägen uppgift. Risken för att unga politiska hetsporrar skulle förledas till konspirationer och kupper i den lastbare Alkibiades eller den dygdige Brutus anda torde få anses försumbar."
Heja Stickan! Hela essän: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11142531.asp
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment