Ibland har man en vag känsla av att allt är förgäves, att ansökningar lämnas in utan hopp, att sidor skrivs utan tanke, verser läses utan resultat och att vissa långa smärtsamma konversationer hålls utan att leda någon vart.
Tyvärr är det bara att då bita ihop och tänka på att man har Scarlatti på stereon, Vergilius framför sig och drickbart rödvin i glaset; counting one's blessings.
LäserAeniden, är i mitten av första boken och vill bara citera en vers som reflekterar mitt muntra sinnelag:
...Cur dextrae iungere dextram
non datur, ac veras audite et reddere voces?
(ungefär: Varför ges det inte tillfälle [för oss] att gripa varandras händer och tala och lyssna med sanna röster? )
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment