Oh, jag klarar verkligen inte, det är så plågsamt och skamfyllt, att läsa mina gamla ansökningar och mina uppsatser. De är i det närmast tragiska.
Är det nog att älska något, att verkligen vilja, eller borde man inte uppvisa någon slags briljans för att få förkovra och fördjupa sig? Jag letar förtvivlat och förgäves efter tecken på någon gudagnista i såväl mitt skrivna som mina betyg, men hittar intet. Vad har jag att erbjuda i denna passion, är min kärlek obesvarad?
Det är verkligen dags att gå och lägga sig.
En doktorand i latin nojar över sin bristande disciplin, hyllar latinets skönhet och älskar det klassiska. --------------------------------------------------------------- Latinfrågor besvaras emellanåt, men frågor som ställs i kommentarerna besvaras aldrig! Om man har en fråga, ska man maila latinbloggen@yahoo.com, och förhoppningsvis besvaras den.
- MEE
- "Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefodra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem" ~Petrarca
No comments:
Post a Comment