Vitae meae viri

Jag tänker helt enkelt härma den fantastiska Erika och även jag skriva en smula om männen i mitt liv. "Föremålen växlar, men kärleken består" inleder Erika med, och det är ju så sant.

En av de första riktigt stora var den ojämförlige Robert Graves och det var nog till stor del min passion för den karln som fick mig att bli latinist. Efter ett tag insåg jag dock att jag hellre ville vara Graves än att ha honom och gick så vidare.
En stor därefter var säkeligen Catullus, en utmärkt romans för den tidiga 20-årsåldern. Stora svulstiga känslor, hjärta och smärta, uppbrott och försoning. Jag skrev min C-uppsats om killen, det är en sann kärleksförklaring. I och med mitt detaljgranskande av pojken upptäckte jag hans brister, hur han satte kompisarna framför allt annat och att han faktiskt lät lite tillgjord och hysterisk ibland. Han kvävde mig helt enkelt. Jag stack, men vi har fortfarande fin kontakt, en smula bitterljuv, med många outtalade "tänk om.."
En grubblare som var särdeles bunden vid sin moder kom sedan, en skön kontrast till mitt ex. Augustinus var en plågad själ och inspirerade mig genom sitt lysande exempel till mycken självransakan, han hjälpte mig i mina grubblerier över trosfrågor och livsåskådning. Nu får jag honom att låta svår och tråkig, det var han inte, han hade en fantastisk humor och vi hade massor av små interna skämt för oss, typ "tolle lege, tolle lege". Ha!
Han hade även ett lite vilt förflutet, vilket, det inte ska förnekas, gjorde honom än mer intressant. Hans mor var dessutom, det lilla jag såg av henne, ett riktigt rivjärn.
Vidare var han fantastiskt bildad och delade dessutom min skepsis för grekiska. Det hela blev dock lite för intensivt och jag hade nog lite svårt för att han hade en son. Vår förbindelse bröts totalt när det var slut, men jag har ofta funderat på att höra av mig igen. Om du läser detta, call me!
En kort förbindelse med en äldre man, Cicero, var på många sätt givande, men ålderskillnaden kom emellan och jag insåg att jag inte gillade honom "på det sättet." Lite stiff. Vi är bara vänner numer.
Jag är nu i mitt mognaste förhållande någonsin. Jag ser hans brister och han ser mina, och vi älskar även dessa små quirks hos einander. Han är väldigt produktiv, det kan vara lite skrämmande iblan, men hämmas en gnutta av sin galna perfektionism. Vergilius förstår även folk på ett underbart vis, och han fattar verkligen kvinnor. Imponerande. Dessutom uttrycker han sig så vackert att ögonen tåras. Han är påhittig och uppfinningsrik och överraskar mig gärna. Trygg är han också. Jag har en känsla av att vi alltid kommer vara tillsammans. Han stöttar mig i allt.

Jag vill tillägna detta inlägg den latinföreläsare jag en gång hade (let's not name names, shall we) som var så kär, hutlöst kär i caesar att hon rodnade och blev knäsvag var gång hon tog upp honom. Oh, det var nästan obscent att se.