Det är ju det där eviga problemet, med disciplin, och även om det på många sätt går bättre än någonsin i att göra sin dagliga tid vid datorn (även om det varit en hel del dåliga dagar på senaste tiden), så är det en ständig problematik, och den där otäcka känslan av att dagen plötsligt gått i ett töcken av mailslafs och prokrastinerande som man inte ens minns dyker upp. Jag hade än mer av detta under våren innan paradigmskifte, och råkade vid det tillfället läsa The Screwtape Letters , och hittade där en beskrivning av det hopplösa tillstånd som man emellanåt ramlar in i i sin önskan att göra något vettigt, det där då man varken gör det som bör göras, eller att man för den delen har kul i det att man inte jobbar.
The Screwtape letters är en fiktiv brevväxling mellan två demoner, en underordnad newbie ute på fältet och dennes överordnade där den yngre vägleds i hur man leder själar till Helvetet, och nestorn predikar för den ivrige nybörjarfrestaren att inte försöka driva männinskan i fråga till stora synder, utan snarare få dem att förtappa gradvis och genom letargi. Boken är skriven av C.S. Lewis, ni vet, han med Narniaböckerna.
(Jag kan inte låta tillfället gå mig ur händerna att bara kort ge en liten inblick i den konflikt som fanns mellan Lewis och den forne poet laureate Betjeman, inte bara för att skjuta Lewis nallebjörns-rykte i sank, men även för att det är säkerligen, när vi är inne på doktorerande, kan ge inspiration till formuleringar i Acknowledgements, och för att det är underållnade.
Dessa två kom alltså inte överens, och vi ska inte gå in på orsakerna här som väl bottnade i att Lewis var oresonlig tutor vid oxford till den bråkige B, men den folkäre poeten fortsatte att länge chikanera och pika sin forne lärare. I Ghastly Good Taste från 1933 står det t.ex i förordet: ‘Finally, the author is indebted to mr C.S lewis…whose jolly personality and encouragement to the author in his youth have remained an unfading memory for the author’s declining years.’ Något senare i förordet till Continual Dew (1937) tackas Lewis ‘for the footnote on p.256’. Naturligtvis fanns det inte någon sida 256. I samma bok finns följande vers: Objectively, our Common Room/ Is like a small Athenian State- /Except for Lewis: he’s all right/ But do ou think he’s quite first-rate? Läs mer i Hilliers utmärkta biografi.)
Hursomhaver, i brev 12 hittar man följande:
"As this condition becomes more fully established, you will be gradually freed from the tiresome business of providing Pleasures as temptations. As the uneasiness and his reluctance to face it cut him off more and more from all real happiness, and as habit renders the pleasures of vanity and excitement and flippancy at once less pleasant and harder to forgo (for that is what habit unfortunately does to a pleasure) you will find that anything or nothing is sufficient to attract his wandering attention. You no longer need a good book, which he really likes, to keep him from his prayers or his work or his sleep; a column of advertisements in yesterday’s paper will do. You can make him waste his time not ony in conversation with people whom he likes, but in conversation with those he cares nothing about on subjects that bore him. You can make him do nothing at all for long periods. You can keep him up late at night, not roistering, but staring at a dead fire in a cold room. All the healthy and outgoing activities which we want him to avoid can be inhibited, and nothing given in return, so that at last he may say, as one of one own patients said on his arrival down here, “I now see that I spent most of my life in doing neither what I ought nor what I liked”.
No comments:
Post a Comment