ab epistulis

Veckans sortes-fynd i kategorin "senare tradition i kombination med amerikansk historia"!
John Adams, USAs andre president (och förste vice-president), anspelar på dessa i ett brev till sin hustru, den fantastiska Abigail. Deras korrespondens, vitfrejdad och högintressant, finns i behändig Penguin-pocket (se; vilken lyckosam gegga av saker jag gillar), varifrån brevet nedan är hämtat.

Även om detta is a rare treat, och ett skojigt fynd, så sätter det obehagligt mycket tankar i rörelse, och jag börjar genast fundera på varifrån John Adams kan ha lärt sig om detta. Inte du Cange skulle jag tro, då beteckningen sortes biblicae inte används där, kanske du Resnel, då det kanppast kan vara Gibbon, eftersom första volymen av Uppgång och fall utkom först 1776. tål att fundera på.

Philadelphia, 16 September 1774

Having a Leisure Moment, while the Congress is assembling, I gladly embrace it to write you a Line.

When the Congress first met, Mr. Cushing made a Motion, that it should be opened with Prayer. It was opposed by Mr. Jay of New York and Mr. Rutledge of South Carolina, because we were so divided in religious Sentiments, some Episcopalians, some Quakers, some Aanabaptists, some Presbyterians and some Congregationalists, so that We could not join in the same Act of Worship.-Mr. S. Adams arose and said he was no Bigot, and could hear a Prayer from a Gentleman of Piety and Virtue, who was at the same Time a Friend to his Country. He was a Stranger in Phyladelphia, but had heard that Mr. Duché (Dushay they pronounce it) deserved that Character, and therefore he moved that Mr. Duché, an episcopal Clergyman, might be desired, to read Prayers to the Congress, tomorrow Morning. The Motion was seconded and passed in the Affirmative. Mr. Randolph our President, waited on Mr. Duché, and received for Answer that if his Health would permit, he certainly would. Accordingly next Morning he appeared with his Clerk and in his Pontificallibus, and read several Prayers, in the established Form; and then read the Collect for the seventh day of September, which was the Thirty fifth Psalm. -You must remember this was the next Morning after we heard the horrible Rumour, of the Cannonade of Boston.-I never saw a greater Effect upon an Audience. It seemed as if Heaven had ordained that Psalm to be read on that Morning.

After this Mr. Duché, unexpected to every Body struck out into an extemporary Prayer, which filled the Bosom of every Man present. I must confess I never heard a better Prayer or one, so well pronounced. Episcopalian as he is, Dr. Cooper himself never prayed with such fervour, such Ardor, such Earnestness and Pathos, and in Language so elegant and sublime-for America, for the Congress, for The Province of Massachusetts Bay, and especially the Town of Boston. It has had an excellent Effect upon every Body here.

I must beg you to read that Psalm. If there was any Faith in the sortes Virgilianae, or sortes Homericae, or especially the Sortes biblicae, it would be thought providential.

It will amuse your Friends to read this Letter and the 35th. Psalm to them. Read it to your Father and Mr. Wibirt. -I wonder what our Braintree Churchmen would think of this?-Mr. Duche is one of the most ingenious Men, and best Characters, and greatest orators in the Episcopal order, upon this Continent- Yet a Zealous Friend of Liberty and his Country.

I long to see my dear Family. God bless, preserve and prosper it.

Adieu.

John Adams

Two years later, on July 4, 1776, when the Declaration of Independence was ratified, Duché, meeting with his church’s vestry, passed a resolution stating that the name of King George III of Great Britain was no longer to be read in the prayers of the church. Duché complied, crossing out said prayers from his Book of Common Prayer, committing an act of treason against England, an extraordinary and dangerous act for a clergyman who had taken an oath of loyalty to the King. On July 9, Congress elected him its first official chaplain.

However, in 1777, after the British had occupied Philadelphia, Duché wrote to Washington urging him to rescind the Declaration, fled to England, and was declared by Adams “an apostate and a traitor.”

Melius est reprehendant grammatici quam non intellegant populi

Jag är exalterad och upprymd över Rädda Carolinas (eller RäCa som vi internt förkortar det) framgångar i kårvalet, och hoppas (tyvärr antagligen fåfängt) att detta ska få UU att inse vikten av goda bibliotek, och göra en rejäl satsning.

Jag har ju den enorma förmånen att få vistas vid ett enormt välfungerande sådant här vid Penn State, jag har redan gushed about it, och det måste sägas, att även om hemlängtan börjat smyga sig på, så är det med stor smärta som jag kommer att lämna denna fristad och resurs. Var morgon (eller ja, förmiddag) möts jag av den här synen då jag vandrat över det breda campusområdet, distraherad enbart av de fräcka och påflugna ekorrarna som hänger kring:


Öppetiderna är, och jag vet att jag tjatar, ljuvliga, biblioteket har vardagar (förutom fredag) och söndagar öppet till midnatt, och en läsesal har öppet dygnet runt (biblioteket bjuder på bussresa hem om du satt dig där att plugga, man kan få liten kupong att lösa in ombord). Nu i tentatider har hela alltet öppet till 2 på morgonen, och det innefattar allt, specialsamlingar och utlåningsdiskar, samt förstå kaféet. Samlingarna är enorma, och det de inte har ordnar de bums, och jag har verkligen prövat dem (obskyr nedlagd polsk tidskrift från 1910-talet etc.), och har inte blivit besviken. (Detta ger mig visst hopp om Uppsala, tydligen var PSUs bibliotek uselt för circa 20 år sedan, men genom en mycket medveten satsning så har man byggt upp ett av de bättre i USA. Kan de, kan vi?) Man får det dessutom i pdf, så jag har byggt upp en prydlig samling på datorn.

I början av min vistelse fick jag visserligen ett skrivbord på institutionen, men jag har inte trivts så bra vid det, utan tillbringar det mesta av min arbetstid vid min carrel, skrivbord med låsbart skåp:

Sålunda sitter jag fint vid ett fönster, och har medvetet valt en plats i de slaviska smalingarna, då jag inte vill bli distraherad av böckerna kring mig och det faktum att de är på alfabeten som jag inte begriper hjälper. (Bara något rum bort finner man de klassiska samlingarna, vilket är mycket praktiskt.) Samlingarna är helt öppna, och det ack så nödvändiga slöbläddrandet sker sålunda obehindrat, och man behöver aldrig vänta på en bok, utan kan själv plocka. (De har även ett fantastiskt system med elekroniskt "browsande", ty om du letar reda på en bok i onlinekatalogen, kan du även se vilka böcker som står kring den!)

Notera den plastiga blå muggen, som har ett speciellt lock som innebär att jag får ta med mig kaffe in i samlingarna! (Jag har naturligtvis redan haft sönder locket i fråga, men det syns inte som tur är.) Den närapå halvlitersstora muggen fylls med kaffe i bibliotekets eget fik för 1.50, och det är acceptabelt i samk och styrka. (Fiket runt hörnet serverar Peet's, betydligt bättre än Seattle's Best i bibbliocaféet, för samma pris, men stänger 17.00. FYI)

En ytterligare anledning till min kärlek är de reliefer vid ingången, som knappast är stor konst, men har eviga visdomsord, samt med en liten latinsk klurighet inbakad:




Och för at avsluta, några ord från Isidorus om bibliotek som känns passande:

Sunt hic plura sacra, sunt hic mundalia plura;
ex his si qua placent carmina, tolle, lege
Prata vides plena spinis, et copia floris;
Si non vis spinas sumere, sume rosas

ebriis doctoribus

Efter en hel del flängande, som till Washington D.C och det legendariska Pittsburgh, så är jag tillbaka, och ska nu göra de sista veckorna här vid PSU innan återvändandet till fosterlandet. Solen är här, det är grönt och vårigt, med dagar av sommarvärme emellanåt. Studenterna har bytt pyjamasbyxorna mot korts och flip-flops, och de ständiga tröjorna som visar vilket universitet vid för tillfället är vid. Deras termin är slut strax, och många av de seniorerna har arbetsintervjuer på campus, så man ser dem i dräkt och kostym, med the dress shoes i handen och flip-flops på fötterna.

Gräset är grönt, folk sysslar med jonglering, frisbee och hacky sack (and of course the requisite guy on a unicycle), träden har precis blommat ut (så vackert!), och köerna utanför the Creamery är ständigt långa, och det känns konstigt att det inte är långt kvar. Hemlängtan har kommit smygande men samtidigt har jag blivit så van vid det liv jag lever här, att det är svårt att tänka sig något annat. Har dessutom känt mig lite isolerad från Sverige den senaste veckan, ask-molnet har ju skurit av flygposten (tänker tillbaka på hur man under Paris-kommunen och ockupationen dessförinnan inte bryddes sig så mycket om svälten, utan frånvaron av post var olidlig, och alla de spännande ballonger och annat som utvecklades för att få brev och tidningar över fiendelinjerna. Snittblommor och mango kan man undvara, men post!).

Hursomhaver, jag återvände efter mina resor till State College i tid för att vara med vid en hyllning till min käre värd-professor, giganten (kanske lite kort för det, dock) Phil Baldi. Det hela bestod av några testimonials från uppskattande kollegor, en föreläsning från festföremålet själv samt mottagning med mingel efteråt (med det fantastiska konceptet open bar). Den stora överraskningen var att det strax ska publiceras en festskrift till Baldi, på Brill förlag, beskedet hade kommit samma morgon. Baldi var verkligen överraskad och hävdade att han inte var gammal nog ännu. Orsaken till detta event på tjusigt hotell var förstås den förestående pensioneringen, men hedersdoktoratet från Uppsala nämndes flera gånger, hans institutionen ville visa att även de uppskattar honom.

Jag kunde inte annat än instämma i de berömmande ord som östes denna dag, i synnerhet vad det gäller hans pedagogik. Dekanen läste högt de omdömen som lagts upp på den omstridda sidan Rate my professor, där det berättas om vilken bra föreläser han är, visserligen krävande men ack så rolig. Jag har haft ynnesten att få följa en av hand kurser denna vår, och han är fantastisk. Man får en kritisk översikt av den historiska lingvistiken, och vid inlärandet av namn och teorier får man inte bara metod och exempel, men även kontext, vilket gör att man får instrument att utvärdera och förhålla sig till denna vetenskap. Samtidigt har man otroligt kul, det är "högt i tak", diskussioner och ifrågasättande uppmuntras, och Baldis egen sardoniska one-liner humor genomsyrar varje föreläsning. I de grundläggande teorierna har några bra minnesregler , uttryckta på typiskt Phil-vis fastnat för evigt, såsom den stora favoriten; "phonology drives the bus" och dagens bästa, som rör ett specifikt exempel; "morphology takes phonology down a dark alley and beats the crap out of it". Det är tyvärr sista terminen som han undervisar och det gör mig ont att inte fler kommer få ta del av denne lysande lärare. Dock, jag rekommenderar alla, och i synnerhet latinisterna att ta sig igenom The Foundations of Latin, redan en klassiker, eller ta sig an det framtida standardverket New Perspectives on Historical Latin Syntax (nästa del kommer i juni!).

Lexicon Slavonicum

Som alltid gör man en rad trevliga och intressanta bekantskaper när man bor på Svenska Institutet i Rom. Min trivsamma rumsgranne denna vulkaniska vår är slavist och professor i ryska. Det som fört henne till Rom är ett latinskt-slaviskt lexikon med flera hundra år på nacken. Den uppmärksamma Uppsalastudenten har i sitt universitetsbibliotek lagt märke till porträttet av Johan Gabriel Sparwenfeld. Denne för sin tid extraordinära man levde år 1655-1727.

Han var enda barnet till en militär som adlats på grund av sina förtjänster och modern var av släkten Uggla. Johan Gabriel kom till Uppsala året han fyllde åtta och tillbringade tretton år i staden. Innehållet i hans studier är inte känt, men troligen rörde det sig om historia, lagtexter och främmande språk. För sin samtid var han en lärd resenär med stora språkkunskaper. Det sägs att han talade fjorton främmande språk plus förstod ett par till. Han var känd för sina kunskaper i de slaviska språken, särskilt ryska. Under tretton år av sitt liv befann sig Sparwenfeldt utomlands. Den första resan i Europas varade i fem år och han ägnade sig åt studier i bibliotek och arkiv, sökte upp lärda män och boksamlare och skaffade sig kontakter. Den andra resan som varade i tre år gick till Ryssland. Den tredje resan genomfördes på uppdrag av Karl XI och hade som syfte att finna och om möjligt inskaffa ”de Sveo-Gothiske Antiquiteter” som enligt ryktet skulle finnas gömda i olika arkiv och bibliotek i Europa. Den nyblivna svenska stormakten ville bevisa att man hade ett ärorikt förflutet. Resan gav ingenting ur götisknationalistisk synvinkel, men Sparwenfeld förvärvade värdefulla böcker och handskrifter i de mest skilda ämnen.

När han befann sig i Rom i juni 1692 fick han audiens hos påven Innocentius XII och skänkte till denne ett latinsk-slaviskt lexikon, en gåva som han menade kunde vara till nytta i den slaviska missionen. Som tack fick Sparwenfeld nycklarna till Vatikanens bibliotek och arkiv, en ära som aldrig tidigare tillfallit en protestant. Det protestantiska Europa tyckte dock inte om att han som adlig svensk protestant försett katolikerna med detta hjälpmedel för missionsarbete i slaviska länder. Sparwenfelds syfte med donationen var troligen mer självisk, nämligen att få lexikonet tryckt med Vatikanens hjälp eftersom man där förfogade över många exotiska alfabeten, bland dem det kyrilliska. Förberedelser för en tryckning gjordes också, men arbetet slutfördes aldrig.

Efter hemkomsten fick Sparwenfeld anställning vid hovet, gifte sig och fick åtta barn. Redan ganska tidigt under sin livstid började han placera ut delar av sin enorma boksamling på olika svenska bibliotek. Huvuddelen av den stora slaviska samlingen kom att hamna i Uppsala. Min rumsgranne Professor Birgegård har kommit att ägna en stor del av sitt liv åt denne intressante och ständigt nyfikne man. Exempel på hennes arbeten för den intresserade följer här:

Johan Gabriel Sparwenfeld and the LEXICON SLAVONICUM. His Contribution to 17th Century Lexicography, 1985.
Sparwenfeld, J.G., Lexicon Slavonicum, ed. Ulla Birgegård, voll. I, II, III, IV, Index, Uppsala 1987, 1988, 1989, 1990, 1992,
J.G. Sparwendfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684-87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård, Slavica Suecana, Series A-Publications, Vol. 1, 2002.

Terme dei Papi

Då bloggens innehavarinna försvunnit till Pittsburgh, har undertecknad arkeolog fått möjligheten att komma med lite utfyllnad från Svenska Institutet i Rom. Under den här vistelsen har jag äntligen lyckats besöka svavelbadet vid Viterbo, Terme dei Papi, för första gången. I arla morgontimma, för att få lite lugn och ro i bassängen, körde vi ut längs Via Cassia bis. Resan gick norrut, in i gamla etruskiska områden längs pinjekantade vägar. I perfekt väder, 25 grader med lätt bris, lät vi sedan svavel och mineraler uträtta underverk för hälsan under 2½ lättjefyllda timmar i bassängen. Det 60-gradiga vattnet leds rakt in från en källa och doftar lätt av svavel, men inte alls på något oangenämt sätt.

Dessa svavelhaltiga källor användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna. Några latinska citat om bad blir det tyvärr inte, men kanske kan bloggens ägarinna kan bistå med sådana vid ett senare tillfälle.

Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.

Efter att ha badat i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blev huden otroligt mjuk och höll sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. Om det var en sådan process som förorsakade den romerska vårförkylning som drabbade undertecknad någon dag efter badet och fortfarande envist hänger sig fast, ska dock låtas vara osagt.

Anna Gustavsson, Arkeolog/Badfantast

Sed in primis ad fontes ipsos properandum

Söndagslänkdump:

- UnderStreckare i SvD on den saligen hädangångne Sture Linnér (han har även en FB-grupp):

"Men den som till äventyrs inbillar sig att filhellenen Sture Linnér stirrade sig blind på det klassiska Greklands överlägsenhet över andra kulturer, han tar kapitalt miste. Eurocentrism var det sista han ville veta av, och skryt med Hellas förträfflighet över barbarerna var vad han odlade minst av allt. Tvärtom och inte minst i den majestätiska översikten ”Europas ungtid” (2004) drev han energiskt tesen att det bästa i grekisk odling nog egentligen kommer från Främre Orienten, inte minst från det gamla Mesopotamien. Det är inte minst de storslagna arkeologiska fynden i Sumer, Babylon och Assyrien som här fångar hans uppmärksamhet. Och på liknande vis tog den ständige gränsöverskridaren Sture Linnér i ”Mulåsnan på Akropolis” språnget över till Afrika och prövade möjligheten att mycket i den minoiska kulturen på Kreta nog egentligen kan ha afrikanska, inte minst egyptiska, rötter."

- Mer Linnér, samt den bästa sortens akademiskt skvaller (glädjande tillsättningar och spännande bokprojekt) hittar ni hos Venazio.

- Såsom en själv ganska usel resenär så förstår jag precis:
"Ser jag Colosseum, säger jag kanske inte som Strindberg att det gör sig bättre på foto. Men jag kan inte låta bli att tänka att den antika litteraturen är mer imponerande, där monumenten för evigt står oförfallna och gladiatorspelen ännu pågår.
[...]Kan man inte säga att man överlevt öknar och krigszoner, så kan man åtminstone spela på läsarens avundsjuka med en touch av världsvant dolce vita. Det enda alternativet till att imponera med upplevelser är att göra det med formuleringar."


- Uppståndelsen kring den Katolska Kyrkan den senaste tiden har ingen direkt plats här, om det inte vore för det att den nuvarande påven, medan han alltjämt var Ratzinger, uttryckte sina tankar om den dömde prästen i Oakland i ett brev författat på just latin.
Då vi här på bloggen tror mycket på källmaterial har brevet spårats upp, och ni kan själva ta del av den latinska texten och bilda er egen uppfattning nedan (engelsk översättning här, allra längst ner, eller här, samt i brevet i original här):

Die 6 Novembris 1985

Excellentissime Domine

Acceptis Tuis litteris diei 13 septembris h.a. (hujus anni) circa causam dispensationis ab omnibus oneribus sacerdotalibus quae attinet ad Rev. Stephanum MILLER KIESLE, istius dioecesis, officii mei est Tecum communicare quae sequuntur.

Hoc Dicasterium, etsi gravis momenti aestimet argumenta adducta pro dispensatione in casu postulata, attamen necessarium censet considerare una cum oratoria etiam Ecclesiae Universalis bonum, et ideo parvi facere nequit detrimenta, quae dispensationis concessio in christifidelium communitate provocare potest, attenta iuvenili praesertim oratoria aetate.

Oportet proinde hanc Congregationem subjicere huiuscemodi casus accuratiori, quod longius temporis spatium necessario requiret.

Interim Excellentia Tua ne omittat oratorem paterna qua pollet cura sequi, eidem insuper apte patefaciendo rationem agendi huius Dicasterii, quod procedere solet habito prae oculis praeprimis bono communi.

Hanc occasionem nactus, impensos aestimationis meae sensus Tibi obtestor, permanens

lux mentis lux orbis

Två viktiga och hastiga bitar samhällsinformation bjuder vi på, då denna doktorand antingen är inlåst på biblioteket eller njuter sol under körsbärsblom.

För det första, med alarmerande regelbundenhet inträffar kårvalet vid UU.
Det är det val som beslutar vilka som får styra och ställa i den mäktiga kåren (som går omvälvande tider till mötes, med kårobligatoriets avskaffande etc.), och återigen har det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina ställt upp (ni minns, de som missade mandat med 2 röster i förra valet).

De har drivit sin mest anspråkslösa kampanj hittills, med en annons vars formatering försvann och en allmän trötthet, men fann det ändå viktigt att faktiskt återigen ställa upp. Det finns de som menar, även inom partiet, att bibblio-situationen vid UU är hopplös, men att ändå försöka driva dessa frågor markerar att man vägrar go gently into that good night,och rasar, rasar mot kunskapens döende, slocknande låga, och framtida universitetshistoriker kommer kunna se att det fanns något motstånd i alla fall. Det finns även de, i samma parti, som menar att det går och vända utvecklingen, att man kan skapa och bygga upp på nytt.

Sålunda, detta är ett kårparti för såväl den livströtte cynikern som för den tårögda idealisten, samt alla däremellan. (Nu må man tycka vad man vill om kårens vara eller ej, men det är iaf något av en markering att man är villig att ta sig an det lilla besväret att faktiskt rösta, och sålunda visa för det ointresserade universitetet (eller dess framtida historiker) att en och annan inte finner det nuvarande läget önskvärt eller acceptabelt.) Rösta gör man här (t.o.m 21 april).

Och så slutligen:


KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 26 april 2010, kl. 18.30 (precis).
(Dagordning för årsmöte fås på begäran.)

Efter årsmötet föreläser professor François-Xavier Dillmann över ämnet

"Att bränna sina skepp." En episod i Snorres Heimskringla i komparativ belysning.

En episod i Heimskringla skildrar hur den norske hövdingen Håkon Jarl och hans här efter att av den danske kungen Harald Gormsson ha tvingats att anta kristendomen seglar genom Öresund och går i land vid Götalandskusten. Där offrar Håkon demonstrativt till Oden och bränner därpå hela sin flotta. Härjande och plundrande återvänder han sedan landvägen till Norge.
Med hjälp av en diakronisk motivstudie från antiken och framåt visas i föreläsningen att Håkon Jarl genom att förstöra sin egen flotta ingalunda avsåg att bränna sina skepp i den vedertagna moderna metaforiska meningen.

François-Xavier Dillmann är professor i forntida och medeltida skandinavisk historia och filologi i Paris, Sorbonne (École pratique des Hautes Études). Han är detta läsår verksam som fellow vid SCAS i Uppsala. År 2001 utsågs han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Observera att föreläsningen hålls på svenska.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång
Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris

ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

Visitatio sepulchri

Quem quaeritis in sepulchro, o Christicolae

Jesum Nazarenum crucifixum, o caelicolae.

Non est hic; surrexit, sicut praedixerat. Ite, nuntiate quia surrexit de sepulchro

Fac, ut tecum lugeam

Långfredag, och vi lånar ord från Bonaventura:

Recordare sanctae cruceis
Qui perfectam vitam ducis,
Delectare iugiter
Recordare sanctae cruceis
Et in ipsa meditare
Insatiabiliter.

Quum quiescas aut laboras,
Quando rides, quando ploras,
Doles sive gaudeas ;
Quando vadis, quando venis,
In solatiis, in poenis
Crucem corde teneas.

Crux in omnibus pressuris,
Et in gravibus et duris
Est totum remedium.
Crux in poenis et tormentis
Est dulcedo piae mentis,
Et verum refugium.

Crux est porta paradisi,
In qua sancti sunt confisi,
Qui vicerunt omnia.
Crux est mundi medicina,
Per quam bonitas divina
Facit mirabilia.

Crux est salus animarum,
Verum lumen et praeclarum
Et dulcedo cordium.
Crux est vita beatorum,
Et thesaurus perfectorum,
Et decor et gaudium.

Crux est speculum virtutis,
Gloriosae dux salutis,
Cuncta spes fidelium.
Crux est decus salvandorum,
Et solatium eorum
Atque desiderium.

Crux est arbor decorata,
Christi sanguine sacrata,
Cunctis plena fructibus,
Quibus animae eruuntur,
Cum supernis nutriuntur
Cibis in coelestibus,

Crucifixe ! fac me fortem,
Ut libenter tuam mortem
Plangam, donee vixero,
Tecum volo vulnerari,
Te libenter amplexari
In cruce desidero.

Käck engelsk tolkning från 1887:

THOU on perfect way befalling,
And the sacred cross recalling,
Livest in supreme delight ;
On the cross forever thinking.
Be its lessons ever singing
In thy heart from morn till night !

When thou toilest or reclinest,
Laughest or m sorrow pinest,
Whether thou hast bliss or pain,
When thou walkest, when thou runnest,
Solace seekest, or pain shunnest,
On thy heart the cross retain !

In all trials sore surrounding,
And in miseries abounding,
Find the cross a perfect cure !
When we faint in pain and anguish,
When with weariness we languish.
Stands the cross a refuge sure !

Stands the cross, of heaven the portal,
Through which pass the saints immortal
Who have conquered all below.
The cross is th' elixir precious
Through which God supreme and gracious
Makes his healing mercies flow.

Find the cross the soul's salvation,
True and clear illumination,
It is sweetness, it is light ;
Life it is with benediction,
Treasury of all perfection.
Honor, glory, and delight.

In the cross see virtue's mirror,
In the cross safe guide from error,
Without which would hope expire.
Ye distrustful of salvation,
In the cross find consolation.
The fulfilment of desire.

See the cross, the tree embellished,
Which by blood of Christ is cherished ;
Full of every fruit it stands
With which hungry souls are nourished.
And in heavenly soil has flourished.
Food for the celestial bands.

Crucified ! make me enduring,
For thy death my grief assuring ;
Make me weep till I expire !
That with thee I may be wounded,
By thy presence be surrounded.
Through the cross is my desire.