ebriis doctoribus

Efter en hel del flängande, som till Washington D.C och det legendariska Pittsburgh, så är jag tillbaka, och ska nu göra de sista veckorna här vid PSU innan återvändandet till fosterlandet. Solen är här, det är grönt och vårigt, med dagar av sommarvärme emellanåt. Studenterna har bytt pyjamasbyxorna mot korts och flip-flops, och de ständiga tröjorna som visar vilket universitet vid för tillfället är vid. Deras termin är slut strax, och många av de seniorerna har arbetsintervjuer på campus, så man ser dem i dräkt och kostym, med the dress shoes i handen och flip-flops på fötterna.

Gräset är grönt, folk sysslar med jonglering, frisbee och hacky sack (and of course the requisite guy on a unicycle), träden har precis blommat ut (så vackert!), och köerna utanför the Creamery är ständigt långa, och det känns konstigt att det inte är långt kvar. Hemlängtan har kommit smygande men samtidigt har jag blivit så van vid det liv jag lever här, att det är svårt att tänka sig något annat. Har dessutom känt mig lite isolerad från Sverige den senaste veckan, ask-molnet har ju skurit av flygposten (tänker tillbaka på hur man under Paris-kommunen och ockupationen dessförinnan inte bryddes sig så mycket om svälten, utan frånvaron av post var olidlig, och alla de spännande ballonger och annat som utvecklades för att få brev och tidningar över fiendelinjerna. Snittblommor och mango kan man undvara, men post!).

Hursomhaver, jag återvände efter mina resor till State College i tid för att vara med vid en hyllning till min käre värd-professor, giganten (kanske lite kort för det, dock) Phil Baldi. Det hela bestod av några testimonials från uppskattande kollegor, en föreläsning från festföremålet själv samt mottagning med mingel efteråt (med det fantastiska konceptet open bar). Den stora överraskningen var att det strax ska publiceras en festskrift till Baldi, på Brill förlag, beskedet hade kommit samma morgon. Baldi var verkligen överraskad och hävdade att han inte var gammal nog ännu. Orsaken till detta event på tjusigt hotell var förstås den förestående pensioneringen, men hedersdoktoratet från Uppsala nämndes flera gånger, hans institutionen ville visa att även de uppskattar honom.

Jag kunde inte annat än instämma i de berömmande ord som östes denna dag, i synnerhet vad det gäller hans pedagogik. Dekanen läste högt de omdömen som lagts upp på den omstridda sidan Rate my professor, där det berättas om vilken bra föreläser han är, visserligen krävande men ack så rolig. Jag har haft ynnesten att få följa en av hand kurser denna vår, och han är fantastisk. Man får en kritisk översikt av den historiska lingvistiken, och vid inlärandet av namn och teorier får man inte bara metod och exempel, men även kontext, vilket gör att man får instrument att utvärdera och förhålla sig till denna vetenskap. Samtidigt har man otroligt kul, det är "högt i tak", diskussioner och ifrågasättande uppmuntras, och Baldis egen sardoniska one-liner humor genomsyrar varje föreläsning. I de grundläggande teorierna har några bra minnesregler , uttryckta på typiskt Phil-vis fastnat för evigt, såsom den stora favoriten; "phonology drives the bus" och dagens bästa, som rör ett specifikt exempel; "morphology takes phonology down a dark alley and beats the crap out of it". Det är tyvärr sista terminen som han undervisar och det gör mig ont att inte fler kommer få ta del av denne lysande lärare. Dock, jag rekommenderar alla, och i synnerhet latinisterna att ta sig igenom The Foundations of Latin, redan en klassiker, eller ta sig an det framtida standardverket New Perspectives on Historical Latin Syntax (nästa del kommer i juni!).