Fruktansvärt förkyld, stinn och övermätt på möten, lyckliggjord av fester och samkväm, packar jag återigen min kapsäck och drar denna gång till Rom i en vecka, och detta för arbete och forskning vid det älskade Institutet, ty här blir inte mycket gjort.
En av de många möten jag hunnit klämma in var en heldagsvariant med SFS-DK, varvid den kansler som dagen innan tillkännagettt sin avgång, gjorde sitt första framträdande vid vårat möte, och även om det var tänkt att vi skulle prata autonomi och framtidens forskarutbildning, så blev det visserligen en del om det, men om sin konflikt och avgång skrädde han inte orden, minsann. Intressant och oroande.
Nåväl, vi noterar att:
- Det där med gladiatorkyrkogårdar verkar vara en återkommande nyhet (här en från 2007). Är det möjligtvis så att media gärna kastar sig äver detta, och sålunda der bättre chans till finansiering för arkeologteamet?
- Från grekbloggens kommentarer plockar vi ett tips om en norsk klassikerblogg (äntligen! Och tydligen emellanåt på svenska, för er som räds brödrarspråket), Classica Bergensia.
- I NYT pläderar den mytomspunne Stanley Fish (han sägs ju vara förebilden för den Lodges Morris Zapp) för klassisk bildning.
- Slutligen, och mycket läsvärt, inte bara för den som kastades rakt in i biblioteksfrågorna igen vid återkomsten, är reaktionen mot de ständigt stigande avgifterna för akademiska tidsskrifter. Californiens universitetsystems bibliotekarier manar helt enkelt till boycott. Man hittar information och länkar här, och kommentarterna är mycket läsvärda. Detta är förstås även aktuella frågor i Sverige, men jag har inte hört några protester här ännu:
"UC Libraries are confronting an impending crisis in providing access to journals from the Nature Publishing Group (NPG). NPG has insisted on increasing the price of our license for Nature and its affiliated journals by 400 percent beginning in 2011, which would raise our cost for their 67 journals by well over $1 million dollars per year.
While Nature and other NPG publications are among the most prestigious of academic journals, such a price increase is of unprecedented magnitude. NPG has made their ultimatum with full knowledge that our libraries are under economic distress—a fact widely publicized in an Open Letter to Licensed Content Providers and distributed by the California Digital Library (CDL) in May 2009. In fact, CDL has worked successfully with many other publishers and content providers over the past year to address the University’s current economic challenges in a spirit of mutual problem solving, with positive results including lowering our overall costs for electronic journals by $1 million dollars per year.
NPG by contrast has been singularly unresponsive to the plight of libraries and has employed a ‘divide and conquer’ strategy that directs major price increases to various institutions in different years. Their proposed new license fee is especially difficult to accept in a time of shrinking UC library budgets and with the many sacrifices we all continue to make Systemwide. Capitulating to NPG now would wipe out all of the recent cost-saving measures taken by CDL and our campus libraries to reduce expenditures for electronic journals."
Ses i Rom!
Friday, June 11, 2010
Tuesday, June 08, 2010
adnotatiuncula
Förra veckan kastades jag återigen av olika skäl direkt in i doktorandengagemang igen, efter ett stilla liv på andra sidan Atlanten, och då inte bara på lokal nivå, utan jag fick även chansen att för antagligen sista gången representera nationella doktorandkommittén, SFS-DK, i egenskap av vice ordförande, och sålunda närvara vid Kungliga Vetenskpsakademiens konferens "Kreativitet och kvalitet i forskningen". Jag lägger här ut del av min rapport till SFS-DK, då jag tror det kan finnas visst allmänintresse.
Då jag anlände någorlunda tidigt i en samverkan av tågtider och en viss nervositet över att inte hitta till det som visade sig vara ett mycket ståtligt hus, tog jag mig en kopp kaffe i akademiens egna muggar, plockade på mig allt det papper och alla de publikationer som delas ut i konferenssammanhang och vinnlade mig att placera namnskylten någorlunda smickrande på min, i mitt tycke ytterst professionella, skjortklänning, och ställde mig till slut i närheten av ingången för att kunna ha uppsikt över dem som anlände och sålunda kunna fånga upp bekanta ansikten.
Detta visade sig vara något av ett misstag, ty om man är ung kvinna i ett sammanhang, kan man tydligen inte enligt de tillströmmande dignitärerna inte vara något annat än en konferensvärdinna, även om man bär namnskyld prydd med inte bara sitt universitet, utan även det förtroendeingivande SFS-DK. Trots att jag uppenbarligen stod och skummade rapport och drack kaffe bad inte mindre än fem personer att jag skulle pricka av dem och lokalisera namnbricka åt dem.
Sedan jag fångat upp en kamrat, SUs doktorandombud Åsa Larsson (som även twittrat konferensen i realtid), och vi tillsammans drack kaffe och skvallrade i ivrigt samspråk, visserligen i närheten av ingången, fortsatte detta, att folk önskade bli avprickade.
Konferensen inleddes sedan med ett tråkigt dödsbud, ordföranden för Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott, professor Jan S. Nilsson hade natten till måndagen avlidit. Man hade haft funderingar på att ställa in konferensen, men beslutat sig för att ändå hålla den. Det var verkligen strongt av den avlidne professorns medarbetare och vänner att göra så, att plötsligt förlora en långvarig kollega måste ha skakat om. En tyst minut hölls, och därefter inleddes konferensen.
Det första föredraget var av Torsten Wiesel, som pratade om sina upplevelser från diverse amerikanska universitet, och då i synnerhet Rockefelleruniversitetet. Wiesel är en framstående forskare, och har även belönats med Nobelpriset i fysiologi. Han gjorde en mycket trevlig skiss över sina forskningsaktiva år, berättade om upplevelser på olika universitet och gjorde en del allmängiltiga observationer om hur man skapar kreativa och kvalitativa miljöer; såsom att förtroende och välvilja bör råda mellan de olika skikten, och mellan forskare och administration. (Han tillade, med glimt i ögat, att administrationen inte bör ta sig själv på för stort allvar.) Wiesel talade också om vikten av ”community space” där interaktion kan ske, inte bara mellan folk inom egna ämnet, utan även interdisciplinärt, gärna i otippade konstellationer. Detta bringar excellens och kreativitet. Här nämndes även ordet diversity, men jag har en känsla av att det blot var ämnesmässig sådan som åsyftades.
Under sitt anförande visade han även bilder från sin illustra och lovvärda karriär, bilder på forskningsgrupper han ingått i och på älskade mentorer, och alla dessa som avbildades var naturligtvis, med tanke på miljön och tidsåldern, vita män.
Wiesel var absolut förtjusande, och må det jag vill säga inte kasta någon skugga över honom, men faktum kvarstår att i Sverige är akademien alltjämt en på många vis hyggligt vit, manlig miljö alltjämt. Som vi redan fått illustrerat så antogs jag vara konferensvärdinna, och inte närvarande i min egen rätt, och om man kikade ut över publiken dominerade de grånade huvudena, som satt på torson ofta svidade i klubbkavaj och slips, eller variant därpå. (Då det är kontroversiellt att framföra kritik mot denna grupp, de blir väldigt snabbt defensiva, låt mig bara säga att några av mina bästa vänner är vita män, och jag skulle inte ha något emot om min dotter gifte sig med en sådan.)
Jag tänker även tillbaka den utmärkta SUHF-konferens jag fick närvara vid i Trollhättan i fjol, där jag även slogs av hur otroligt homogent det akademiska toppskiktet, om man nu ska kalla dem så, är, och minns hur det där snabbt började skämtas om landskapsidentiteter för var talare, vilket naturligtvis är rart och underhållande, men tydligt illustrerade att den absoluta majoriteten av deltagare var så pass svenska och rotade i någon mylla att de kunde bekänna sig till en sådan dialekt och stereotyp. Återigen inget fel i det, men jag efterlyser ändå en tillstymmelse till medvetenhet om att det är på detta sätt. (Som sagt, kontroversiellt, då om man försöker i akademien diskutera med en del av dessa som uppnått höga akademiska och maktmässiga positioner, man då angriper den världsbild som säger de har att de skulle eleverats till dessa höjder av blott och bart meritokratiska skäl, och man bemöts då gärna med lika delar oförstående och aggressivitet.)
På Wiesels föredrag följde den absoluta höjdpunkten, nämligen det att Wilhelm Krull, Göttingen Univ., talade om Creativity in European research funding (man hittar hans och en del andra presentationer här). Har var någon som tog ett brett grepp, och inte, som vi ska prata mer om strax, snurrade in sig i personliga reflexioner, utan lade fram statistik, modeller och resultatanalyser. Jag var hänförd, och detta än mer då jag under min kaffestund, trots avbrotten, hunnit ögna den ”debattbok” som KVAs forskningsstrategiska utskott publicerat; ”Universiteten och Forskningen: Utmaningar och problem”, vari doktorander och forskarutbildningar knappt ens berörs, och denne Krull (förstår ni hur jag måste här lägga band på mig själv för att inte göra en Mann-referens?) talade vitt och brett och initierat om doktorander och deras situation. En viktig poäng som han gjorde, och som han underbyggde med tjusiga staplar och gedigna siffror var diskrepansen mellan finansieringens tidsrymd och den faktiska tid det tar för en doktorand att ta sin examen. Ett av hans många konkreta förslag (tänk! Konkreta förslag !) var att om en doktorand fått slut på pengar men inte slutfört sitt projekt är det bästa faktiskt att generöst ge några månader till, än att den ska söka annan finansiering såsom sidojobb, och kunde påvisa att här kunde man snabba upp och förtäta examensfrekvens betydligt. Här talades det också om interdisciplinära samarbeten, men han lyfte även fram vikten av att respektera misslyckanden, då misslyckanden emellanåt spektakulära dito, är en viktig del av en sant kreativ process, då om ett projekts finansiering förutsätter ett ”lyckat” resultat man hämmar och driver folk tt i högre grad söka med ”säkra” idéer. Han talade även om vikten av förtroende och tillit för forskare, och i synnerhet för yngre forskare, och poängterade återigen att man ska vara försiktig med att straffa dem som inte blir klara på utsatt tid. (Gissa om någon följde upp det intressanta om FU under frågestunden! Nej, inte, utan FUB-syndromet (forskarutbildningsblindhet som jag döpt detta utbredda problem till) rådde.)
Efter en kort paus, där det inte serverades kaffe (tro mig KVA, det är ingen kritik, arrangemanget var mycket välordnat, utan snarare gnäll från någon med ett avsevärt koffeinberoende), talde Erna Möller om The best research settings and how they can be supported, och då detta är en dam med en imponerande meritlista såväl rent vetenskapligt som organisationsmässigt var mina förväntningar höga. Dock, visade det sig att det återigen mest blev personliga reflektioner, vilket iofs är intressant och underhållande, men ska man inte vd en konferens av detta slag inte snarare försöka identifiera replikerbara system och modeller som just kan skapa kvalitet och kreativitet? Eller kanske problematisera runt begreppen och vad de innebär?
Jag tänker återigen tillbaka på mina upplevelser i Trollhättan, där de personliga reflektionerna dominerade, vilket var synd då man hade ett forum med de styrande och/eller representanter från samtliga universitet, högskolor, kårer och fackförbund och man säkerligen kunde lärt sig massor av varandra.
Kanske är det att vi lever i ett tidevarv där man ska utgå från sig själv och var människa är sin egen superstar som detta blivit så prevalent, kanske är det för att det är betydligt mer okontroversiellt och inte särskilt ifrågasättande att dra några personliga anekdoter och iakttaganden, istället för att analysera en struktur och därigenom jämföra den med annat och kanske även då, o horrors, identifiera brister i denna? Problemet med personliga reflektioner ligger ju även i dessas faktiska natur, det är anekdoter och hart sålunda ytterst lite hårda fakta och kalla siffror i sig, och då gärna landar i självklarheter (vikten av en bra arbetsplats!!) och rörande personporträtt (vikten av mentorer!!). Det var inget särskilt fel med hennes föredrag, men något faktiskt kan jag knappast peka på där som var verifierbart som skulle hjälpa till att skapa kvalitet och kreativitet i forskning. (tur är tydligen viktigt, vilket illustrerades med en Ingmar Stenmark-historia!). Kan tilläggas att forskarutbildning inte togs upp.
Efter lunch, som man turligt nog kunde på inta utomhus, det var en strålande dag, och den kalla plocktalrik vi fick passade perfekt, var egentligen nästa programpunkt den som den nyss avlidne Jan S. Nilsson skulle ha hållit i; Det forskningsstrategiska utskottets arbete och syn på universiteten och den fria forskningen. Detta presenterades istället av Olle Edqvist, vilken bör ha all heder för att han åtagit sig detta med så kort varsel och under så trista omständigheter, som gör att jag känner mig en smula lumpen som framför kritik.
Jag hade alltså tittat igenom det forskningsstrategiska utskottets lilla bok (kan laddas ner här), och blivit förfärad över bristen på diskussion om FU. Med tanke på att doktorander står för en avsevärd del av all forskning i landet, och att de liksom ändå väl måste sägs vara de som är de framtida forskarna, är det närapå lite skrämmande att de ignoreras som grupp. Det börjar tidigt i boken, ty redan i ”Universitetens uppdrag och funktioner” (s.13 ff), där just dessa beskrivs, finns intet om att utbilda framtida forskare, eller forskares roll som handledare. Den enda där man möjligtvis kunde klämma in doktorander, vilket så även man försökte senare, är funktionen ”att bedriva högre utbildning” (s. 14), som dock tyvärr hänvisar till kapitel 3, som bär titeln ”Grundutbildningen”. Där nämns FU på s. 40 i en diskussion om Bolognaprocessens olika stadier, och det är det.
Man missar gyllende tillfällen att diskutera doktorander i detta kapitel när man diskuterar forskaranknytningen på grundnivå och inte ens nämner den stora mängd doktorander som undervisar på sådan mängd kurser, och att dessa ofta utgör en inspiration för grundstudenterna (doktorander nämns överhuvudtaget inte under ”lärare inom grundutbildningen” (s.43f), tydligen undervisar bara lektorer, adjunkter och professorer på grundutbildningen i detta land!). I övrigt råder en anmärkningsvärd tystnad om FU i denna debattskrift, som leder tankarna till skräckfilm eller deckare, det hela känns särdeles mystiskt. Ingenting sägs om hur man t.ex. bör rekrytera från grundutbildningen till FU, vilket väl bör vara en utmaning och problem. Man undrar hur det är tänkt att de forskare som det i följande kapitel diskuteras, har upstått, uppstår de liks svampar, plötsligt vid väta, eller springer de, fulländade, från fader Zeus hjässa?
Inte heller i kapitel 7, som diskuterar framtiden, finns doktoranderna, man diskuterar först grundutbildning (s. 70) och skuttar sedan bums till forskningen, och nämner intet om att skapa de som bedriver den, eller handledning av densamma. Obehaget kommer krypande, doktorandens osynlighet är fullständig.
Då jag har en tendens att trampa i klaver, min smidighet är ökänd, så hade jag redan beklagat mig över det som jag tyckte var brister i denna lilla bok (det står er fritt att invända) och det inför vad som visade sig vara en av författarna till boken. Hon var dock en stilfull person, lyssnade artigt och beklagade att jag såg det på detta vis, och menade att det under projekteringen funnits ett kapitel om FU, som tydligen försvunnit på vägen. När jag dock under frågestunden efter detta anförande frågade var forskarutbildningen tagit vägen, fick jag där svaret att minsann visst fanns med. Jag blev så pass ställd at jag inte kunde komma med någon vettig följdfråga.
Nästa två föredrag skyndar vi förbi, då de hade lite med FU att göra , och det är ju det jag var där för att bevaka. Gunnar Törnqvist skulle tala om Kreativitet och goda forskningsmiljöer, och grävde snabbt ner sig i etymologin och historien av ordet kreativitet, samt pratade mest om sin kommande bok. Nils Brunsson talade om Universitet som organisationer, vilket var intressant, då det handlade en del om hur och varför universitet är uppbyggda och deras motsatsställning till mer reguljära organisationer (varpå man även fick en definition därav). Han var dock något pressad då föregående talare dragit över tiden.
Efter den sista kaffepausen, då jag återigen fick chansen att framstå som lite löjlig inför en av bokens författare, var det dags för en paneldebatt, och tyvärr är inte mina anteckningar här fullständiga i fråga om vilka som satt i denna panel, och därför nämner jag inga namn. Vi hade under dagen uppmanats att lämna in frågor till denna. Jag hade hörsammat, så även Anna Gatti från SULF och Åsa från SU. Först ombads dock panelen sammanfatta dagen, och återigen blev det mycket personliga reflektioner, dock kom ett och annat av vikt. Mobilitet och rörlighet framhölls, och även FU togs spontant upp. Frågorna som lämnats in delades ut till panelmedlemmarna, och min, som löd något i stil med Vad spelar doktorandens villkor för roll för kreativitet och kvalitet? (vi fick inte nyttja mer än 10 ord), fick väl inget särskilt givande svar, men gjorde åtminstone att FU återigen nämndes i ett sammanhang där den närapå glömts bort.
En på det hela taget högintressant, om än något oroande, dag, och jag hoppas fler sådana arrangemang och diskussioner kommer hållas i framtiden, och då gärna i KVAs regi.
Då jag anlände någorlunda tidigt i en samverkan av tågtider och en viss nervositet över att inte hitta till det som visade sig vara ett mycket ståtligt hus, tog jag mig en kopp kaffe i akademiens egna muggar, plockade på mig allt det papper och alla de publikationer som delas ut i konferenssammanhang och vinnlade mig att placera namnskylten någorlunda smickrande på min, i mitt tycke ytterst professionella, skjortklänning, och ställde mig till slut i närheten av ingången för att kunna ha uppsikt över dem som anlände och sålunda kunna fånga upp bekanta ansikten.
Detta visade sig vara något av ett misstag, ty om man är ung kvinna i ett sammanhang, kan man tydligen inte enligt de tillströmmande dignitärerna inte vara något annat än en konferensvärdinna, även om man bär namnskyld prydd med inte bara sitt universitet, utan även det förtroendeingivande SFS-DK. Trots att jag uppenbarligen stod och skummade rapport och drack kaffe bad inte mindre än fem personer att jag skulle pricka av dem och lokalisera namnbricka åt dem.
Sedan jag fångat upp en kamrat, SUs doktorandombud Åsa Larsson (som även twittrat konferensen i realtid), och vi tillsammans drack kaffe och skvallrade i ivrigt samspråk, visserligen i närheten av ingången, fortsatte detta, att folk önskade bli avprickade.
Konferensen inleddes sedan med ett tråkigt dödsbud, ordföranden för Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott, professor Jan S. Nilsson hade natten till måndagen avlidit. Man hade haft funderingar på att ställa in konferensen, men beslutat sig för att ändå hålla den. Det var verkligen strongt av den avlidne professorns medarbetare och vänner att göra så, att plötsligt förlora en långvarig kollega måste ha skakat om. En tyst minut hölls, och därefter inleddes konferensen.
Det första föredraget var av Torsten Wiesel, som pratade om sina upplevelser från diverse amerikanska universitet, och då i synnerhet Rockefelleruniversitetet. Wiesel är en framstående forskare, och har även belönats med Nobelpriset i fysiologi. Han gjorde en mycket trevlig skiss över sina forskningsaktiva år, berättade om upplevelser på olika universitet och gjorde en del allmängiltiga observationer om hur man skapar kreativa och kvalitativa miljöer; såsom att förtroende och välvilja bör råda mellan de olika skikten, och mellan forskare och administration. (Han tillade, med glimt i ögat, att administrationen inte bör ta sig själv på för stort allvar.) Wiesel talade också om vikten av ”community space” där interaktion kan ske, inte bara mellan folk inom egna ämnet, utan även interdisciplinärt, gärna i otippade konstellationer. Detta bringar excellens och kreativitet. Här nämndes även ordet diversity, men jag har en känsla av att det blot var ämnesmässig sådan som åsyftades.
Under sitt anförande visade han även bilder från sin illustra och lovvärda karriär, bilder på forskningsgrupper han ingått i och på älskade mentorer, och alla dessa som avbildades var naturligtvis, med tanke på miljön och tidsåldern, vita män.
Wiesel var absolut förtjusande, och må det jag vill säga inte kasta någon skugga över honom, men faktum kvarstår att i Sverige är akademien alltjämt en på många vis hyggligt vit, manlig miljö alltjämt. Som vi redan fått illustrerat så antogs jag vara konferensvärdinna, och inte närvarande i min egen rätt, och om man kikade ut över publiken dominerade de grånade huvudena, som satt på torson ofta svidade i klubbkavaj och slips, eller variant därpå. (Då det är kontroversiellt att framföra kritik mot denna grupp, de blir väldigt snabbt defensiva, låt mig bara säga att några av mina bästa vänner är vita män, och jag skulle inte ha något emot om min dotter gifte sig med en sådan.)
Jag tänker även tillbaka den utmärkta SUHF-konferens jag fick närvara vid i Trollhättan i fjol, där jag även slogs av hur otroligt homogent det akademiska toppskiktet, om man nu ska kalla dem så, är, och minns hur det där snabbt började skämtas om landskapsidentiteter för var talare, vilket naturligtvis är rart och underhållande, men tydligt illustrerade att den absoluta majoriteten av deltagare var så pass svenska och rotade i någon mylla att de kunde bekänna sig till en sådan dialekt och stereotyp. Återigen inget fel i det, men jag efterlyser ändå en tillstymmelse till medvetenhet om att det är på detta sätt. (Som sagt, kontroversiellt, då om man försöker i akademien diskutera med en del av dessa som uppnått höga akademiska och maktmässiga positioner, man då angriper den världsbild som säger de har att de skulle eleverats till dessa höjder av blott och bart meritokratiska skäl, och man bemöts då gärna med lika delar oförstående och aggressivitet.)
På Wiesels föredrag följde den absoluta höjdpunkten, nämligen det att Wilhelm Krull, Göttingen Univ., talade om Creativity in European research funding (man hittar hans och en del andra presentationer här). Har var någon som tog ett brett grepp, och inte, som vi ska prata mer om strax, snurrade in sig i personliga reflexioner, utan lade fram statistik, modeller och resultatanalyser. Jag var hänförd, och detta än mer då jag under min kaffestund, trots avbrotten, hunnit ögna den ”debattbok” som KVAs forskningsstrategiska utskott publicerat; ”Universiteten och Forskningen: Utmaningar och problem”, vari doktorander och forskarutbildningar knappt ens berörs, och denne Krull (förstår ni hur jag måste här lägga band på mig själv för att inte göra en Mann-referens?) talade vitt och brett och initierat om doktorander och deras situation. En viktig poäng som han gjorde, och som han underbyggde med tjusiga staplar och gedigna siffror var diskrepansen mellan finansieringens tidsrymd och den faktiska tid det tar för en doktorand att ta sin examen. Ett av hans många konkreta förslag (tänk! Konkreta förslag !) var att om en doktorand fått slut på pengar men inte slutfört sitt projekt är det bästa faktiskt att generöst ge några månader till, än att den ska söka annan finansiering såsom sidojobb, och kunde påvisa att här kunde man snabba upp och förtäta examensfrekvens betydligt. Här talades det också om interdisciplinära samarbeten, men han lyfte även fram vikten av att respektera misslyckanden, då misslyckanden emellanåt spektakulära dito, är en viktig del av en sant kreativ process, då om ett projekts finansiering förutsätter ett ”lyckat” resultat man hämmar och driver folk tt i högre grad söka med ”säkra” idéer. Han talade även om vikten av förtroende och tillit för forskare, och i synnerhet för yngre forskare, och poängterade återigen att man ska vara försiktig med att straffa dem som inte blir klara på utsatt tid. (Gissa om någon följde upp det intressanta om FU under frågestunden! Nej, inte, utan FUB-syndromet (forskarutbildningsblindhet som jag döpt detta utbredda problem till) rådde.)
Efter en kort paus, där det inte serverades kaffe (tro mig KVA, det är ingen kritik, arrangemanget var mycket välordnat, utan snarare gnäll från någon med ett avsevärt koffeinberoende), talde Erna Möller om The best research settings and how they can be supported, och då detta är en dam med en imponerande meritlista såväl rent vetenskapligt som organisationsmässigt var mina förväntningar höga. Dock, visade det sig att det återigen mest blev personliga reflektioner, vilket iofs är intressant och underhållande, men ska man inte vd en konferens av detta slag inte snarare försöka identifiera replikerbara system och modeller som just kan skapa kvalitet och kreativitet? Eller kanske problematisera runt begreppen och vad de innebär?
Jag tänker återigen tillbaka på mina upplevelser i Trollhättan, där de personliga reflektionerna dominerade, vilket var synd då man hade ett forum med de styrande och/eller representanter från samtliga universitet, högskolor, kårer och fackförbund och man säkerligen kunde lärt sig massor av varandra.
Kanske är det att vi lever i ett tidevarv där man ska utgå från sig själv och var människa är sin egen superstar som detta blivit så prevalent, kanske är det för att det är betydligt mer okontroversiellt och inte särskilt ifrågasättande att dra några personliga anekdoter och iakttaganden, istället för att analysera en struktur och därigenom jämföra den med annat och kanske även då, o horrors, identifiera brister i denna? Problemet med personliga reflektioner ligger ju även i dessas faktiska natur, det är anekdoter och hart sålunda ytterst lite hårda fakta och kalla siffror i sig, och då gärna landar i självklarheter (vikten av en bra arbetsplats!!) och rörande personporträtt (vikten av mentorer!!). Det var inget särskilt fel med hennes föredrag, men något faktiskt kan jag knappast peka på där som var verifierbart som skulle hjälpa till att skapa kvalitet och kreativitet i forskning. (tur är tydligen viktigt, vilket illustrerades med en Ingmar Stenmark-historia!). Kan tilläggas att forskarutbildning inte togs upp.
Efter lunch, som man turligt nog kunde på inta utomhus, det var en strålande dag, och den kalla plocktalrik vi fick passade perfekt, var egentligen nästa programpunkt den som den nyss avlidne Jan S. Nilsson skulle ha hållit i; Det forskningsstrategiska utskottets arbete och syn på universiteten och den fria forskningen. Detta presenterades istället av Olle Edqvist, vilken bör ha all heder för att han åtagit sig detta med så kort varsel och under så trista omständigheter, som gör att jag känner mig en smula lumpen som framför kritik.
Jag hade alltså tittat igenom det forskningsstrategiska utskottets lilla bok (kan laddas ner här), och blivit förfärad över bristen på diskussion om FU. Med tanke på att doktorander står för en avsevärd del av all forskning i landet, och att de liksom ändå väl måste sägs vara de som är de framtida forskarna, är det närapå lite skrämmande att de ignoreras som grupp. Det börjar tidigt i boken, ty redan i ”Universitetens uppdrag och funktioner” (s.13 ff), där just dessa beskrivs, finns intet om att utbilda framtida forskare, eller forskares roll som handledare. Den enda där man möjligtvis kunde klämma in doktorander, vilket så även man försökte senare, är funktionen ”att bedriva högre utbildning” (s. 14), som dock tyvärr hänvisar till kapitel 3, som bär titeln ”Grundutbildningen”. Där nämns FU på s. 40 i en diskussion om Bolognaprocessens olika stadier, och det är det.
Man missar gyllende tillfällen att diskutera doktorander i detta kapitel när man diskuterar forskaranknytningen på grundnivå och inte ens nämner den stora mängd doktorander som undervisar på sådan mängd kurser, och att dessa ofta utgör en inspiration för grundstudenterna (doktorander nämns överhuvudtaget inte under ”lärare inom grundutbildningen” (s.43f), tydligen undervisar bara lektorer, adjunkter och professorer på grundutbildningen i detta land!). I övrigt råder en anmärkningsvärd tystnad om FU i denna debattskrift, som leder tankarna till skräckfilm eller deckare, det hela känns särdeles mystiskt. Ingenting sägs om hur man t.ex. bör rekrytera från grundutbildningen till FU, vilket väl bör vara en utmaning och problem. Man undrar hur det är tänkt att de forskare som det i följande kapitel diskuteras, har upstått, uppstår de liks svampar, plötsligt vid väta, eller springer de, fulländade, från fader Zeus hjässa?
Inte heller i kapitel 7, som diskuterar framtiden, finns doktoranderna, man diskuterar först grundutbildning (s. 70) och skuttar sedan bums till forskningen, och nämner intet om att skapa de som bedriver den, eller handledning av densamma. Obehaget kommer krypande, doktorandens osynlighet är fullständig.
Då jag har en tendens att trampa i klaver, min smidighet är ökänd, så hade jag redan beklagat mig över det som jag tyckte var brister i denna lilla bok (det står er fritt att invända) och det inför vad som visade sig vara en av författarna till boken. Hon var dock en stilfull person, lyssnade artigt och beklagade att jag såg det på detta vis, och menade att det under projekteringen funnits ett kapitel om FU, som tydligen försvunnit på vägen. När jag dock under frågestunden efter detta anförande frågade var forskarutbildningen tagit vägen, fick jag där svaret att minsann visst fanns med. Jag blev så pass ställd at jag inte kunde komma med någon vettig följdfråga.
Nästa två föredrag skyndar vi förbi, då de hade lite med FU att göra , och det är ju det jag var där för att bevaka. Gunnar Törnqvist skulle tala om Kreativitet och goda forskningsmiljöer, och grävde snabbt ner sig i etymologin och historien av ordet kreativitet, samt pratade mest om sin kommande bok. Nils Brunsson talade om Universitet som organisationer, vilket var intressant, då det handlade en del om hur och varför universitet är uppbyggda och deras motsatsställning till mer reguljära organisationer (varpå man även fick en definition därav). Han var dock något pressad då föregående talare dragit över tiden.
Efter den sista kaffepausen, då jag återigen fick chansen att framstå som lite löjlig inför en av bokens författare, var det dags för en paneldebatt, och tyvärr är inte mina anteckningar här fullständiga i fråga om vilka som satt i denna panel, och därför nämner jag inga namn. Vi hade under dagen uppmanats att lämna in frågor till denna. Jag hade hörsammat, så även Anna Gatti från SULF och Åsa från SU. Först ombads dock panelen sammanfatta dagen, och återigen blev det mycket personliga reflektioner, dock kom ett och annat av vikt. Mobilitet och rörlighet framhölls, och även FU togs spontant upp. Frågorna som lämnats in delades ut till panelmedlemmarna, och min, som löd något i stil med Vad spelar doktorandens villkor för roll för kreativitet och kvalitet? (vi fick inte nyttja mer än 10 ord), fick väl inget särskilt givande svar, men gjorde åtminstone att FU återigen nämndes i ett sammanhang där den närapå glömts bort.
En på det hela taget högintressant, om än något oroande, dag, och jag hoppas fler sådana arrangemang och diskussioner kommer hållas i framtiden, och då gärna i KVAs regi.
Subscribe to:
Posts (Atom)
