Igår uppnådde jag filologens apoteos, nämligen tillträde till Vatikanbiblioteket. Detta illustra, vittfrejdade bibliotek, där så många ur-handskrifter till våra moderna utgåvor huserar, har som bekant varit stängt i 3 år, och öppnade igen blott för någon vecka sedan, och när man har chansen och geografiska omständigheten att få tillträda en sådan plats, måste man utnyttja en sådan möjlighet.
Det är inte bara att valsa in, utan man ska ha rekommendationsbrev, gärna en kort beskrivning av vad man pysslar med, samt, om man som undertecknad, är doktorand, så krävs ett intyg från handledaren på att man vet hur man uppför sig i ett bibliotek. Man kommer sålunda till Vatikanen tidig (filologtidigt, 8.45 öppnar kontoret), och medan man själv lämnar in pass och får en besöksbricka att häkta på klänningen, så sveper de med bibliotekstillstånd blott förbi Schweizergardisterna, viftande med sitt lilla kort. När man sålunda efter 2 vaktkurer nått själva bibblan, så får man sitta och vänta vid det kontor som utfärdar tillstånden, tillsammans med luttrade italienare och skärrade utlänningar som en själv. Man väntar länge och spänt. Till slut släpps man in, ens rekommendationer och papper tittas igenom noga, en folder skapas för en, varpå namnet textas och ens papper stuvas in, och ens lutheranska själ oroas något över det faktum att det nu finns en dylik fil med ens namn på i Vatikanen. Därpå fotas man för den eftertraktade tesseran, får biblioteksreglerna dragna för en på en hybrid av italienska och engelska, och man tappar slutligen sin handväska vid avskedet för att nervositet och mängden papper och handskakningar blev för mycket. Därefter lämnas det värdefulla kortet till vaktmästaren för ens första inskrivning. En av nyheterna efter renoveringen är det högteknologiska skåpsystemet, när du checkar in för dagen med vaktmästaren, tilldelas du ett skåpsnummer som blir din identitet resten av dagen, och ditt kort öppnar sålunda skåpet, och där stuvar man in allt förutom papper, dator och blyertspennor.
Sedan, upp i salen! Även där checkar man in, skriver in sitt namn i en liggare, bredvid den siffra som motsvarar ens skåp, och brevid noterar man numret på det bord man väljer. Tjusiga färgrika takmålningar, påve- och kardinals-porträtt, långa läsebänkar i trä, och hyllmeter med referenslitteratur på alla de språk omger en, och det kliar verkligen i fingrarna. Vill man plocka något ur hyllorna kring sig, använder man en av de fem brickorna som finns på varje bord, och som bär bordsnumret, att markera där man plockar. Vill man beställa från de ändlösa magasinen, så fyller man i en liten lapp med sitt skåpsnummer som signum. (En del går tydligen även att göra elektroniskt, och Vatikanbiblioteket har wi-fi (waddayaknow!) för användandet av egen dator, men det var en av de saker som jag inte listade ut vid detta mitt första besök). Läsplatserna har bokställ och trevliga små träpinnar med vilka man kan hålla volymerna öppna. Böckerna som beställs från magasinet kommer snabbt, på mindre än en timme.
Dock, innan man ger sig hän åt 1500-tals utgåvor av Historia Augusta, måste man förstås prova den mytomspunna kaffebaren! En rejäl terrass med fontän och buskar och söndersmulande väggmålningar är till bibliotekets förfogande, och efter att man viftat med kortet för att komma förbi den elektroniska spärren ut (Vatikanen vill veta var du är var sekund) står man där i solen och kan blicka upp mot det torn som var Kristinas första bostad i Rom. Caféet ligger liksom inbyggd i vad som gissningsvis är en ruin efter något mindre kapell, och serverar gott kaffe i plastmuggar samt tillhandahåller allt som brukar finnas på ett typiskt al banco-ställe, såsom smörgåsar och lite sött. (Det finns även små yogurtar, kanske med tanke på de kvinnliga amerikanska akademikerna.) Den Vatikanhabitué som varit Vergilius och ciceron i detta tillträde (och som pekade ut Kristinas torn), hävdar förstås att fiket var bättre förr, innan stängningen, men erkände även att det mesta är sig likt. På väggen hänger en bild på den gamle påven, under ett besökt till kaféet. Den nuvarande har dock blott bidragit med ett signerat porträtt. Man får även tillfälle att avliva myten om bristande eller icke existerande mängd damtoaletter, det kan nu bekräftas att dessa finns i tillräcklig mängd och är i fint skick.
Vid återkomsten till bordet sitter man sedan under det välvda målade taket, och läser i små bruksvolymer från 1590; vergilianas sores. Id est, quae ex vergilianis carminibus fierent, quarum usus ex sacris praecipue literis hodie frequentissimus est multis..., och har plötsligt en sådan där stund i tillvaron när livet faktiskt är helt perfekt, och man nästan skrattar högt av lyckokänslor.
Vid hemgång avanmäler man sig först i läsesal, och sedan hos vaktmästaren, och lämnar denna magiska plats för att omtumlad vandra på turiststråken därkring. Hemkomsten väcker en än mer, man möts av ett helt släckt och tyst institut, det har återigen varit strömavbrott. Hela gatan var drabbad, och den generator som skulle skickas försenades åtskilligt då det sägs att den körde vilse på vägen. Turligen var grillfest redan inplanerad den aftonen, och tristessen som kan uppstå i kolmörker, utan läsmöjligheter och utan Internet, hölls stången med så pass mycket vin och munterhet, att de likaledes berövade danskarna i institutet intill lockades över, och skandinavisk samförstånd och gamman rådde länge.
Det är inte bara att valsa in, utan man ska ha rekommendationsbrev, gärna en kort beskrivning av vad man pysslar med, samt, om man som undertecknad, är doktorand, så krävs ett intyg från handledaren på att man vet hur man uppför sig i ett bibliotek. Man kommer sålunda till Vatikanen tidig (filologtidigt, 8.45 öppnar kontoret), och medan man själv lämnar in pass och får en besöksbricka att häkta på klänningen, så sveper de med bibliotekstillstånd blott förbi Schweizergardisterna, viftande med sitt lilla kort. När man sålunda efter 2 vaktkurer nått själva bibblan, så får man sitta och vänta vid det kontor som utfärdar tillstånden, tillsammans med luttrade italienare och skärrade utlänningar som en själv. Man väntar länge och spänt. Till slut släpps man in, ens rekommendationer och papper tittas igenom noga, en folder skapas för en, varpå namnet textas och ens papper stuvas in, och ens lutheranska själ oroas något över det faktum att det nu finns en dylik fil med ens namn på i Vatikanen. Därpå fotas man för den eftertraktade tesseran, får biblioteksreglerna dragna för en på en hybrid av italienska och engelska, och man tappar slutligen sin handväska vid avskedet för att nervositet och mängden papper och handskakningar blev för mycket. Därefter lämnas det värdefulla kortet till vaktmästaren för ens första inskrivning. En av nyheterna efter renoveringen är det högteknologiska skåpsystemet, när du checkar in för dagen med vaktmästaren, tilldelas du ett skåpsnummer som blir din identitet resten av dagen, och ditt kort öppnar sålunda skåpet, och där stuvar man in allt förutom papper, dator och blyertspennor.
Sedan, upp i salen! Även där checkar man in, skriver in sitt namn i en liggare, bredvid den siffra som motsvarar ens skåp, och brevid noterar man numret på det bord man väljer. Tjusiga färgrika takmålningar, påve- och kardinals-porträtt, långa läsebänkar i trä, och hyllmeter med referenslitteratur på alla de språk omger en, och det kliar verkligen i fingrarna. Vill man plocka något ur hyllorna kring sig, använder man en av de fem brickorna som finns på varje bord, och som bär bordsnumret, att markera där man plockar. Vill man beställa från de ändlösa magasinen, så fyller man i en liten lapp med sitt skåpsnummer som signum. (En del går tydligen även att göra elektroniskt, och Vatikanbiblioteket har wi-fi (waddayaknow!) för användandet av egen dator, men det var en av de saker som jag inte listade ut vid detta mitt första besök). Läsplatserna har bokställ och trevliga små träpinnar med vilka man kan hålla volymerna öppna. Böckerna som beställs från magasinet kommer snabbt, på mindre än en timme.
Dock, innan man ger sig hän åt 1500-tals utgåvor av Historia Augusta, måste man förstås prova den mytomspunna kaffebaren! En rejäl terrass med fontän och buskar och söndersmulande väggmålningar är till bibliotekets förfogande, och efter att man viftat med kortet för att komma förbi den elektroniska spärren ut (Vatikanen vill veta var du är var sekund) står man där i solen och kan blicka upp mot det torn som var Kristinas första bostad i Rom. Caféet ligger liksom inbyggd i vad som gissningsvis är en ruin efter något mindre kapell, och serverar gott kaffe i plastmuggar samt tillhandahåller allt som brukar finnas på ett typiskt al banco-ställe, såsom smörgåsar och lite sött. (Det finns även små yogurtar, kanske med tanke på de kvinnliga amerikanska akademikerna.) Den Vatikanhabitué som varit Vergilius och ciceron i detta tillträde (och som pekade ut Kristinas torn), hävdar förstås att fiket var bättre förr, innan stängningen, men erkände även att det mesta är sig likt. På väggen hänger en bild på den gamle påven, under ett besökt till kaféet. Den nuvarande har dock blott bidragit med ett signerat porträtt. Man får även tillfälle att avliva myten om bristande eller icke existerande mängd damtoaletter, det kan nu bekräftas att dessa finns i tillräcklig mängd och är i fint skick.
Vid återkomsten till bordet sitter man sedan under det välvda målade taket, och läser i små bruksvolymer från 1590; vergilianas sores. Id est, quae ex vergilianis carminibus fierent, quarum usus ex sacris praecipue literis hodie frequentissimus est multis..., och har plötsligt en sådan där stund i tillvaron när livet faktiskt är helt perfekt, och man nästan skrattar högt av lyckokänslor.
Vid hemgång avanmäler man sig först i läsesal, och sedan hos vaktmästaren, och lämnar denna magiska plats för att omtumlad vandra på turiststråken därkring. Hemkomsten väcker en än mer, man möts av ett helt släckt och tyst institut, det har återigen varit strömavbrott. Hela gatan var drabbad, och den generator som skulle skickas försenades åtskilligt då det sägs att den körde vilse på vägen. Turligen var grillfest redan inplanerad den aftonen, och tristessen som kan uppstå i kolmörker, utan läsmöjligheter och utan Internet, hölls stången med så pass mycket vin och munterhet, att de likaledes berövade danskarna i institutet intill lockades över, och skandinavisk samförstånd och gamman rådde länge.
3 comments:
*Ha ha!* "snabbt, på mindre än en timme" - effetività Italiana.
Jag är vederbörligen avundsjuk, förstås.
Ett tips, som säkert också kommer uppskattas av det törstiga institutet: "Elixir d'Anici", en produkt av de mystiska "Fatebenefratelli", säljs bara på apoteket. Don't miss!
"på en hybrid av italienska och engelska" - inte på latin? O tempora, o mores!
Å, en sådan underbar beskrivning, Kristinas torn och allt. Blott ett påpekande för att göra det hela komplett: barens lokalitet är, icke gammalt kapell, utan - gammal fontän! På det där klipp-rustika grott-viset som var poppis ett tag. Det är en av de bästa absurditeterna! Plus att första gången jag hörde Amy Winehouse spelas var just i den baren.
Post a Comment