Nulla in tam magno est corpore mica salis

I vår ständiga serie "Antika citat på latin som inte är sådana" (vide Et tu, Brute) har klåfingrigheten nått fram till cum grano salis.

En bekant på FB (dit jag drevs av förkylning och avhandlingsleda) hade länkat till wikipedias förklaring av uttrycket "med en nypa salt" (kontext och orsak lämnas därhän), vari det hävdades att "ordagrann översättning av den latinska frasen cum grano salis...[som] kommer från Plinius den äldres Naturalis Historia". En snabb genomgång av wiki-sidor på andra språk visade att detsamma, att uttrycket härrör från P.d.ä, påstods i såväl den engelska som italienska varianterna. Någon klocka ringde strax, i synnerhet då ingen angav ett exakt ställe hos Plinius, och den skeptiska ådran vaknade. Efter visst länkhoppande, filologens favoritmetod, hittades i alla fall det ställe som åsyftades i översättning, och även där utan hänvisning. Dock, då var det enkelt att lura ut dess latinska förlaga, som lyder sålunda:

23.149:
in sanctuariis Mithridatis, maximi regis, devicti Cn. Pompeius invenit in peculiari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e II nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis XX simul tritis, addito salis grano: ei, qui hoc ieiunus sumat, nullum venenum nociturum illo die.

"After the defeat of that mighty monarch, Mithridates, Gnaeus Pompeius found in his private cabinet a recipe for an antidote in his own handwriting; it was to the following effect: Take two dried walnuts, two figs, and twenty leaves of rue; pound them all together, with the addition of a grain of salt; if a person takes this mixture fasting, he will be proof against all poisons for that day."

Alltså; addito salis grano är vad man kan hitta i Plinius som må motsvara cum grano salis. Det där med att låta det stamma från Naturalis Historia skulle jag gissa är en renässansmässig eller något senare lärd ny-latinsk efterkonstruktion. Detta bekräftas i viss mån av att den lilla information som jag på internet hittar om uttryckets liv i folkspråket daterar dess uppkomst till 1600-talet. Är över lag skeptisk till att det överhuvudtaget skulle stamma från Plinius, kanske snarare från ett vernakulärt uttryck, eller om man vill gå på det latinska, att det snarare kommer från betydelsen av sal såsom "skärpa/sarkasm/vitterhet", vilket man förvisso hittar i den betydelsen hos Plinius, och även andra stilmässiga ideal såsom Cicero, men mina tankar går förstås som alltid till Catullus, där ni finner det i t.ex dikt 86.

Just det vittfrejdade uttrycket cum grano salis verkar ha uppstått därkring 1600 (ett sekel från eller till spelar inte så stor roll), då den enda citering jag finner i Brepolis, som verkligen inte är ofelbart och bör tas med en nypa salt, hittas hos Laurentius av Brindisi, som verkar bekant med uttrycket, vilket tyder på att det då var i omlopp:

Sanctorale (Sermones de sanctis)vol. 9 (Sanctorale: pars prima), in die ss. Philippi et Iacobi apostolorum, par. 6:

tamen hinc oritur salutis certitudo in credentibus; nam intelligendae sunt universales propositiones cum grano salis; omnis qui bene credit.

(Detta är för övrigt det tusende inlägget i denna blogg.)