Octo pedes

En intressant kommentar på mina hastigt klottrade pluralfunderingar av venanzio:

"Som ett inlägg i den "engelska" stridsfrågan om hur octopus skall stavas måste följande argument nämnas. Octopus är, liksom schema och tema, inte ett latinskt ord, utan ett grekiskt, sammansatt av októ (ὀκτώ)- åtta, och poús (πούς) - fot. Härav följer att den som eftersöker "rätt" pluralform skall finna sitt mål i octopodes och ingen annan stans. Vi andra kan väl fortsätta med vårt invanda octopuses eller octopi för den delen.

Grekiska ord som slutar -ous blir oftast -us i latiniserad form, vilket torde förklara förvirringen kring dessa ords pluraländelse. Andra exempel på samma fenomen inkluderar Oedipus (Οἰδίπους - den svullenfotade) och Jesus (Ἰησούς - i sig en grecisering av hebr. yēshūă, "Jah är räddning").

Bläckfisk kallades lolligo eller sepia på latin. Linné var troligen den förste att använda sig av ordet octopus."

Jag står med huvudet böjt av blygsel. Pudet stultitiae meae. Hade inte tänkt efter alls.
Stort tack för inlägget!

Terrorum linguae latinae auctor

(Tusen ursäkter, detta skrevs i slutet av januari men blev liksom aldrig klart)

Hr. Verkmäster öser stiliga komplimanger i kommentarsfunktionen och uppskattar min språklista:

"Och listan min känns väldigt skamsen så här i efterhand. Men, det är något jag får finna mig i nu. Gjort är ju faktiskt gjort. Hade jag fått skriva om min lista idag hade den i alla fall varit mer lik din, för din lista är verkligen jättebra!"

Jag tackar ödmjukast och välkomnar din fortsatta närvaro på latinbloggen!

Han förklarar sitt ungdomliga oförstånd på följande vis:

"Latin är ett så intressant språk att jag blev helt till mig när jag fann din blogg, och kände att jag var tvungen att skriva en kommentar; vad som helst, med detsamma!"

Kan man ha en bättre orsak? Men, hur hittade du denna blogg?

Samma fråga ställs till den ännu icke (?) tatuerade unge mannen som trevligt nog sänt ytterligare frågor:

"Åh, kom på en till fråga att irritera dig med. Oh yes...Hmm.. var vad det jag funderade över... visstfan. "Excelsior" betyder enligt källor "högre" eller "mot höjden" och är ett motto som New York ska ha annammat.
Undrar vem som sa det? Om nån... Och vilka associationer får du av det?Har googlat lite men hittar typ långfärdsskridskor och hotell....(?!?)

//Latinterroristen"

Pro primo, om inte "latinterroristen" är den roligaste signatur jag sett, ska jag äta upp min gröna regnhatt.

Excelsior är mycket riktigt komparativ av excelsus, som betyder "framstående, höjande sig, hög, upphöjd". Excelsior är sålunda, såsom du säger, "högre, mer framstående, än högre".
Sålunda är det ett utmärkt namn på långfärdsskridskor och motorcyklar, det implicerar väl att just detta märke är snabbare och bättre. Såsom hotellnamn sak det väl kanske antyda att detta hotell håller en bättre klass än de omgivande.
jag kommer inte på något klassiskt citat just nu, men jag ska hålla ögonen öppna.

Det är mycket riktigt New Yorks motto, bestämt 1778 (beskrivning av delstatens flagga):
"The state motto "Excelsior" on a white ribbon expresses the idea of reaching upward to higher goals. "
http://www.50states.com/newyork.htm

Fina bilder på flaggan och vapnet, samt dess historia:
http://www.atlasgeo.net/FOTW/flags/us-ny.html

"The excelsior state" ska tydligen vara ett smeknamn på delstaten i fråga (har själv aldrig hört det):
"This nickname comes from the motto of New York; "Excelsior." New York's motto means "ever upward."
http://www.netstate.com/states/intro/ny_intro.htm

Det är sålunda även mottot för University of the State of New York:
www.nysed.gov/">http://">www.nysed.gov/

Även andra skolor nyttjar naturligtvis detta motto.

Vilka associationer jag får av det? Det finns två som slår mig omedelbart när jag ser det ordet.

Den första är så töntig att jag knappt vågar skriva det, men vi är alla vuxna och förstående människor, inte sant?
Tankarna irrar nämligen genast till Sulus första kaptensbefattning vilket var ombord på just U.S.S Excelsior.

Här kan ni läsa allt om det fina skeppet och dess hjältemodige kapten:
http://www.ridgenet.net/~curtdan/Excelsior/SuluPages.cgi?FILE=Ship_x


Min andra tanke går till Longfellows dikt med namnet "Excelsior":

The shades of night were falling fast,
As through an Alpine village passed
A youth, who bore, 'mid snow and ice,
A banner with the strange device,
Excelsior!

His brow was sad; his eye beneath,
Flashed like a falchion from its sheath,
And like a silver clarion rung
The accents of that unknown tongue,
Excelsior!

osv. osv

Ni hittar den i sin helhet här:
http://www.americanpoems.com/poets/longfellow/12213

En förklaring:
http://en.wikipedia.org/wiki/Excelsior_(Longfellow)
(Hmm, ska sålunda ha givit namn åt ett schackproblem)

I samband med detta tänker jag genast på Thurbers underbart roliga illustrerade version av denna dikt:

http://www.flicklives.com/Glossary/Excelsior/excelsior.htm
(Ungefär mitt på sidan hittar ni bilderna som man kan klicka på och göra större, sidan är dedicerad till radiomannen Jean Shepherd, som tydligen hade "Excelsior! You fathead" som någon slags catchphrase. Tänk!)

Jag vet inte om detta var ett svar så mycket som en skrämmande insikt i min hjärna. Ytterligare frågor?

Lucanus

Då jag måste läsa på om den ovannämnde idag, måste även ni:

M. Annaeus Lucanus föddes den 3.dje november år 39 e.Kr. Hans fader var M. Annaeus Mela, broder till filosofen Seneca. han fick en dyr och fin utbildning, och var även vän med poeten Persius. Han begav sig på någon slags akademisk resa till Athen, men hemkallades därifrån av kejsar Nero. Denne kejsare överöste honom med titlar, Lucanus utnämndes till questor innan han hade åldern inne och även augur.

Lucanus lär ha debuterat som poet vid neronia-festivalen år 60. Sedan han publicerat en mängd verk som gått förlorade, utgav han de 3 första böckerna av sitt magnum opus; Pharsalia. Detta var hans eget namn på verket, det kallas även Belli Civilis Libri.
Dessa 10 böcker behandlar inbördeskriget mellan Pompeius och Caesar, fram till att Caesar, efter Pomepeius död, besöker Cleopatra i Egypten. Pharsalia är oavslutat, man har spekulerat i om det var tänkt att sträcka sig ända fram till mordet på Caesar. Det antas att det skulle bli 12 böcker, såsom Aeniden.
Källor och inspiration till detta verk kan a varit Asinius Pollio, Seneca och Ovidius. Han är för sin tid en personlig poet(Quintilianus kallar honom ardens och concitatus), han känner starkt för de händelser han beskriver, och låter sina åsikter lysa igenom. Han försändrade även epiken som genre, då han har gjort sig av med gudars ingripande och handlande, han tar istället upp naturvetenskap och geografi.

Nero blev svartsjuk, trots att det dedicerats till honom, och förbjöd honom att publicera ytterligare och att uppträda i domstolarna. Lucanus anslöt sig sålunda till den Pisonska sammansvärjningen mot kejsaren, men avslöjades och angav, innan han tvingades begå självmorg, sina medsvurna, däribland sin egen moder.

Lucanus var övertygad att hans verk skulle bli odödligt.
Quintilianus rekommenderar honom till retoriker snarare än poeter, Statius beundrar honom och Martialis påpekar att han alltjämt säljer bra. De senantika kristna tyckte om att läsa Lucanus, han hade ju, som sagt, rensat bort mycket av de antika gudrana ur berättarnarrativet, och hans hjältar utgjorde goda förebilder. Prudentius härmade honom i martyrskildringar.
Umder medeltiden var han en klassiker. Heloise (Abelards flicka) läser honom, Geoffrey of Monmouth citerar honom.
Dante rankar honam i klass med Homeros, Vergilius, Horatius och Ovidius, och många av Lucanus karaktärer dyker upp i Den gudomliga komedin. Såväl Tasso som Chaucer och Montainge beundrade Lucanus.
Marlowe överrsatte den första boken till engelska och Milton lånade från Pharsalia till Paradise Lost.
Voltaire kallade honom ett geni, men såväl Fredrik den store som Ludvig XIV ogillade honom. Shelley , Hölderlin och Baudelaire älskade Lucanus.
Och, som en fin slutkläm, under franska revolutinen var rad 4.579 ingraverad på nationalgardets klingor (datos, ne quisquam serviat, enses; ungefärlig översättnig- " svärd har givits för att ingen ska tjäna/slava", och jag tror jag har sett denna slogan nyttjas hos amerikanska vapenfanatiker)
Och nu rapas han upp på denna blogg, så visst är han odödlig.

Wikipedias sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Lucan_(poet)

Hans texter:
http://www.forumromanum.org/literature/lucanusx.html

Översättning av Pharsalia:
http://omacl.org/Pharsalia/

The right to bear arms (längst ner i första (lååånga) inlägget):
http://www.thehighroad.org/archive/index.php/t-18813.html

Graece

I senaste nummret av Axess har professor Eva-Carin Gerö en underhållande och lång artikel om Diogenes.
Artikeln i fråga finns tyvärr inte ute på nätet, men om ni ramlar på tidskriften i fråga på biblioteket eller på toan hemma hos er mer högervridna bekantskapskrets, tveka inte att läsa den.

Det är mycket lätt att göra sig lustig över denna tidning, men jag motstår, ty den har vissa försonande drag, men jag måste bara påpeka att la Gerö benämns såsom "professor i antik grekiska", vilket är väldigt talande för den där pseudopretentiösa publikationen.
Det heter, av tradition, hävd och ren halstarrighet, grekiska, det där som de gamble skrev och filosoferade på, och det som talas i Athen idag, kallas, av samma skäl som ovan, nygrekiska.
I sin iver att visa hur fantastiskt bildade och litterära de är, men ovetandes om kutym, avslöjar Axess sig rejält.
Det är för sorgligt för att jag ska skratta åt det.
...
(Här censurerar jag mig själv nu, det var för elakt, och kanske en smula sjävbelåtet)

http://www.axess.se/svenska/aktuellt.php
"Läser" Lucretius, gömmer mig från mina demoner i biblioteket.

Plurifariam

Det borde vara perfekt läge för att arbeta och slita sig sönder och samman, jag är i en främmande stad (dvs få social distraktioner), jag har ett tjusigt arbetsrum och just idag är inte handledaren här, så jag behöver inte ens känna mig blyg, men ändå sitter jag bara och stirrar ut genom förnstret.

Igår kväll, då jag borde läst seminariematerial, satt jag och läste en brittisk bok och träffade där på pluralformen stadia för ordet stadium, vilket i och för sig är korrekt, men det fick ändå mitt armhår att resa sig. Mitt språköra grinar illa, vilket det även gör då man emellanåt hör väldigt snobbiga människor pluralisera datum till data (befängt, faktiskt).
Det är för övrigt en evig stridsfråga i det engelska språket hur man ska skriva octopus i plural. De finns de som strider för rtt latinskt plural; octopi, och andra kämpar för den lätt komiska engelska varianten; octupuses (säg det högt och snabbt!).
Generellt anser jag dock att man ska göra ett svenskt plural av ett inlånat latinskt ord, på något vis låter det bättre.

De grekiska orden däremot, där kan det emellanåt vara en smula stilfullt me att nyttja ett grekiskt plural. Jämför de två pluralvariantern av schema; scheman och schemata. Visst är det stiligare med det grekiska här? (För övrigt, hörde jag med egna öron på radion häromdagen, säger Elisabeth Tarras-Wahlberg temata, och då är väl frågan så gott som avgjord?)

Läser Lucretius.

Tabulae collegae

Ignosce mihi neglectionem, cara k-zine, jag har bara inte hunnit lägga ut din fina lista över favoritspråk:

"Med en något mer geografiskt begränsad spridning, och väl föga förvånande:

1. Latin - ju äldre desto bättre
tätt följt av mina kära små:
2. Oskiska och Umbriska (kan inte skilja på dem, lika förtrollande bägge två)
3. Venetiska (uppslukad hela eftermiddagen)
4. Faliskiska (dessa otroliga kockar!)
5. Pre-Samnitiska
Tja, finns hur många som helst, egentligen. "

Låt oss betänka att de flesta (?) här finns bara belagda i någon enstaka liten inskription, så detta är en finsmakares kärlek.
På många sätt den vackraste, än så länge. Andra?

Frågelådan återkommer också snart, ligger lite efter i allt.

Vulnere amoris

Visst är det lite vår i luften? och vad hör våren till om inte förälskelse? För en gångs skull ska jag inte slänga ut Catullus, utan vi provar istället med det som jag är fördjupad i nu, Lucretius. Det är en kort beskrivning av förhållandet mellan Mars och Venus (Venus tilltalas) :

I:32-37
......... belli fera moenera Mavors
armipotens regit, in gremium qui saepe tuum se
reiicit aeterno devictus vulnere amoris,
atque ita suspiciens tereti cervice reposta
pascit amore avidos inhians in te, dea, visus
eque tuo pendet resupini spiritus ore.

(Egen tafflig översättning: då nu den krigiske Mars (som) styr krigets hemska mödor, ofta kastar sig i ditt knä, sårad/genomborrad av kärlekens eviga sår, och så tittar han upp på dig, med den välformade nacken tillbakalutad, och föder sina ivriga ögon med kärlek, gapandes/snappandes/åtråendes dig, och den tillbakalutades andedräkt hänger vid din mun.)

En rolig kommentar på detta:
http://www.hps.cam.ac.uk/latintherapy/fun.html

Ack ja. Må vi alla gå en vår till mötes där vi är devicti aeterno vulnere amoris.

Furtim

Man skulle kunna skriva om den första dagen på jobbet, den första riktiga dagen, då jag faktiskt gick upp och anlände till en arbetsplats. Jag sitter nu på denna arbetsplats, jag har ännu icke inte någon fast sådan, men den närmaste tiden har jag fått ta ett helt eget rum i besittning, doktorander delar annars oftast, och tro mig, iuvenes, det är tjusigt. (Hmm, jag kan inte kursivera med denna dator)
Jag har inte bara en soffa och en liten grupp med stolar och bord, utan även en hiskelig karmstol i någon slags otäck sen neo-barock stil och väggarna är täckta med volymer och hyllmeter av mustiga, åldrade läderband. En atmosvärrik studiekammare.

Läser Lucretius. Lär mig hitta i byggnaden.

In sacculo

I min handväska finns följande ting:

- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok (inslagen i kraftigt brunt papper)
- Kommenterad utgåva av de 4 sista böckerna i Aeniden
- Ipren
- Rutigt (alltid!) A4-kollegieblock med Vergilius-anteckningar
- Näsduk (Herrmodell, vit men solkig)
-Tusentals hårnålar
- Hårborste
- En mandarin (Sett bättre dagar)
- Tusentals kvitton
- "Catullus in English Poetry" av Eleanor Shipley Duckett (Ruskigt njutbar)
- Nycklar
- Plånbok (trasig)
- Postafen
- Ett särtryck från Classica et Mediaevalia (vol. 55)
- En sådan där plastcitron med saften av dylik frukt
- 7 pennor (svart, pilot)
- Björkesons översättning av Aeniden
- Glasögonfodral
- Mobil
- En sjuttis Moskovskaya vodka (obruten)

Ja , det är en stor handväska. Jo, jag är helt sne i ryggen.
Och jo, så när som på spriten (och plastcitronen) är det vad jag ständigt har i väskan.

Jag var ute en sväng igår och fick då frågan av dörrvakten om jag alltid hade så mycket böcker i handväskan en fredagkväll. Jag svarade sanningsenligt att jag blir nervös om jag är utan mitt latinlexikon och så vet man ju aldrig om det blir tråkigt.
De kan även komma till användning i just krogsvängen, för några veckor sedan avspisade jag en raggande börsmäklare på Riche (hej Stockholmienne!) med att sticka Amphitruo av Plautus i handen på honom som svar på frågan vad jag gjorde. Han fattade då slutligen vinken.

Reveni

Då jag fördjupat mig närapå löjligt mycket i Aenidens bok nio, borde jag väl säga något mer om den. Jag har nämnt något om dess beskrivningar av utspyende av liv (och vin), och tro mig, de finns mycket blod i denna bok, det slaktas till höger och vänster.

Det finns en episod som bitit sig fast och som jag inte kan sluta tänka på. Handlingen i dessa böcker drivs till viss del framåt av dygd och plikt och dessa ting hyllas även av den gode Vergilius. (Aeneas stående epitet är pius, han lämnar Dido p.g.a plikt, osv.)
Det är något som kallas Nisus och Euryalus episoden, ett elegant och välskrivet stycke på åtskilliga vers (176-502), om vilket det spekulerats att det kanske är något som Vergilius skrev såsom fristående och senare infogade i Aeniden.

Nåväl, en kort resumé: Nisus och Euralus är tvenne ynglingar som är älskande vapenbröder, de har en enorm lojalitet sinsemellan, men även en lust till ära och stordåd. (Jag tänker inte diskutera eventuella homosexuella aspekter då det inte är relevant (?) för mina funderingar) Det trojanska lägret är belägrat av latinierna med kung Turnus i spetsen, trojanerna har fått order av Aeneas (som är frånvaranade hela den nionde boken, den enda där han icke figurerar, också särdeles intressant) to stay put tills han återkommer, att vid anfall hålla lägret och inte inveckla sig i strid på det öppna fältet.
Nisus och Euryalus, frustrerade av denna skymfliga väntan och inaktivitet, erbjuder sig att göra ett utbryt och hämta Aeneas, detta godkänns av det nattliga rådet med den unge Ascanius i spetsen. De utlovas rikliga håvor om de lyckas, inte bara materiella sådana, utan även rang, beröm och andra fördelar. De ger sig av i hemlighet, Euryalus tar inte farväl av sin gamla mor som finns i lägret då han anser att hon inte skulle klara ett avsked, hugger sig genom de sovande och kanske lite rusiga latinierna (passim somno vinoque per herbam corpora fusa), plockar ett rejält byte från dessa lik, bl.a en lysande hjälm. De upptäcks p.g.a just denna hjälm av en återvändande hästpatrull och de två ynglingarna flyr in i skogen med förföljarna efter sig. Euryalus tillfångatas strax, och Nisus som ser detta från sitt gömställe i skogen, väljer då att störta in i den hopplösa striden och dö med sin kamrat, istället för att fullfölja det ack-så-viktiga uppdraget.
(En annan sammanfattning:http://www.rickwalton.com/authtale/bmyth106.htm
Ytterligare en: http://www.sparknotes.com/lit/aeneid/section9.rhtml )

Ingen konstig episod, tänker ni nu, ungdomliga follies är vanliga i dylika verk.
Vere, vad som är så konstigt och vad som håller mig vaken om nätterna är det generösa beröm som Vergilius öser över gossarna. De kallas fortunati och Vergilius lovar att deras minne ska leva så länge som det finns romare, med hjälp av hans sånger. (Intressant nog är det den enda gången i alla de tolv böckerna som Vergilius refererar till makten hos sin poesi)
De svek ju (eller i alla fall den ene) uppdraget! Detta brukar inte ses med blida ögon!

Jag funderade mycket på detta och i diskussion med min pater, en slags gammal militär eller åtminstone en slukare av militärhistoria, och vi utvecklade förljande hypotes; att detta är en mycket viktigt stycke militär propaganda, det visar att för romare går lojaliteten till medsoldaten över allt annat, uppdraget offras vid behov för kamraten, och detta ska, enligt den alltjämt krigsplacerade kedjerökaren (pater meus), vara det absolut mest effektiva sättet att skapa en enastående armé.
Lite som den amerikanska "leave no one behind"-principen. (Framgooglat citat: [...] I am told that should a fellow Marine or soldier fall on the battle field in the line of duty on foreign soil, we would send in a Battalion, or whatever else was required to rescue and bring that soldier back; …but under no conditions, would we leave him. Why? Because simply, he’s an American, and Americans leave no one behind. No -- one. ) En slags Vietnamfilm i latinsk tappning.

Det är som sagt, en omdiskuterad episod, vissa föreslår att det finns ironi i Vergilius hyllning, andra verkar ansluta sig till mina funderingar. Byron har skrivit om pojkarna, queerteoretikerna har sagt sitt och samtliga kommentatorer ägnar sidvis åt dem. Det är även ett vanligt uppsatsämne, det finns metervis skrivet.
Man kan säga att de blev odödliga genom Vergilius carmina, såsom utlovat.

Cephalalgia

Någon har en post-cervesiam huvudvärk. Det kanske inte är ölen så mycket som den elektriker som dunsade in vid 8 i morse som orsakar smärtan, men jag tror ändå alkoholen har ett finger med i spelet.

Jag är nu ialla fall, sedan i onsdags officiellt tillträdd och alldeles äkta doktorand. Semesterdagar, föräldrarledighet, friskvårdsbidrag, allt detta är nu mitt, mitt, mitt.
Stort tack för alla lyckönskningar, erbjudanden om champagne och extra tack till ryssofilen som erbjöd en firande fotmassage. Any time!

Även ett gratiam tibi ago till Hr Werkmäster som just nu kallar this humble blog for sin favorit.

Tänkte ta upp diskutera böcker, några volymer med klassisk anknyting som kommit ut i dagarna:

Helen of Troy : Goddess, Princess, Whore av Bettany Hughes

"Helen of Troy has been a part of the Western cultural consciousness for thousands of years, an often troubling figure of female sexual power. [Wow!] Now British historian Hughes investigates the history and myth of Helen, using a mix of archeological evidence, literary sources and personal observation [Oh nej!] to flesh out this archetypal creature. Acknowledging that Helen has long served as a lens through which male thinkers [Alltid dessa 'male thinkers'. Förstår de vad de är ansvariga för?] have projected their views of women, Hughes traces the uses to which the ancient princess has been put, from the prehistoric Mycenaean world, in which she would have been admired for her beauty and strength, through the Elizabethan age, when she was reviled as a demonic harlot [Varför är det ingen som kallar mig det? Om inte annat skulle det bli ett hemskt bra bandnamn, något sådant där riot-grrl band]."

http://www.amazon.com/gp/product/1400041783/104-1385173-7835939?v=glance&n=283155

Jag tänker nog inte läsa den.

A Compulsion for Antiquity: Freud and the Ancient World av Richard H. Armstrong

Någonsin undrat varför det heter Oedipus-komplex?

"A Compulsion for Antiquity fully explores how Freud appropriated figures and themes from classical mythology and how the theory and practice of psychoanalysis paralleled contemporary developments in historiography, archaeology, philology, and the history of religions.[...] Armstrong shows how Freud turned to the ancient world to deal with the challenges posed by his own scientific ambitions and how these lessons influenced the way he handled psychic "evidence" and formulated the universal application of what were initially isolated clinical truths. [...] A Compulsion for Antiquity offers fresh insights into the roots of psychoanalysis and fin de siecle European culture, and makes an important contribution to the burgeoning discipline of mnemohistory [?]. "

http://www.cornellpress.cornell.edu/cup_detail.taf?ti_id=4242

Cleopatra and Rome av Diana E. E. Kleiner

"Cleopatra and Rome reveals how these iconic [Ett ord jag hatar!] episodes, absorbed into a larger historical and political narrative, document a momentous cultural shift from the Hellenistic world to the Roman Empire. In this story, Cleopatra's death was not an end but a beginning--a starting point for a wide variety of appropriations by Augustus and his contemporaries that established a paradigm [Ytterligare ett hatord!] for cultural conversion [Ett tredje!]. "

http://www.amazon.com/gp/product/0674019059/qid=1138962490/sr=1-6/ref=sr_1_6/104-1385173-7835939?s=books&v=glance&n=283155

TLS hatade dessutom denna, så jag lär inte läsa den.

Mer om någon timme då jag druckit thé och jagat iväg elektrikern.

Vinum rubrum

Bara en varning ur folkhälso-aspekt, iuvenes et senes. Rödvin är inte att leka med.
Har visserligen själv ett glas här vid datorn (endast av medicinska skäl), men jag vill förmana er alla att inte supa till under det att ni belägrar en befästning, ty de inspärrade tenderar att krypa ut under natten och sticka kniven i fienden, och då går det så här för er:

IX:349-350
Purpuream vomit ille animam et cum sanguine mixta
vina refert moriens

(Björkesons översättning: [Han] utspyr sin röda själ och uppkräks i döden blodbemängt vin. Min översättning: Han spyr upp sin pururfärgade själ och ger döende åter vinet blandat med blod)

Partiet är en smula omdiskuterat, (t.ex http://www.ccel.org/ccel/barnes/ntnotes.vii.iii.xxv.html, notis 5),
man har grunnat över varför Vergilius kallar själen/livet purpufärgad, men jisses, det är väl inte så svårt att klura ut, alla som någonsin mått lite illa med en viss mängd rödtjut i magen förstår exakt vad som åtsyftas.

Professor magnopere errat

För en vecka sedan, den 21 januari, var det en intervju med en viss Anders Pettersson, professor i litteraturvetenskap i Umeå, på DN GRATULERAR-sidan.
Prof. A.P skulle tydligen fylla 60.
Denna åsikt formuleras då:

"På gymnasiet valde han den helklassiska linjen, sedan länge bortrensad från läroplanen [Inte helt sant, SDIL läste både latin och grekiska på gymnasiet]
Vad tycker du om det? [Frågar DN]
-Jag är ingen nostalgiker. Det viktiga är att gymnasistern lär sig förstå hur världen är beskaffad.
Det menar han kan ske på flera sätt. Att kunna läsa Horatius och Platon på originalspråken tycker han väger lätt jämfört med glädjen att uppleva andra kulturer, annorlunda sätt att tänka och känna."

Tänk, jag känner att de är likvärdiga. Och vad är att läsa Horatius och Platon i original om inte att upptäcka annorlunda kulturer och nya sätt att tänka?
Fy dig, professor Pettersson!

(Och han kan inte sin Allan Bloom, det märks.
http://en.wikipedia.org/wiki/Allan_Bloom
http://www.claremont.org/writings/890101west.html )

Desiderium librorum

Dags att utöka erat vokabulär, iuvenes!
Jag träffade på detta fantastiska ord i den venerabla tidskriften TLS idag och insåg att det är vad som jag lidit av i många herrans år; abibliophobia!
Dess innebörd är ungefär "en sjuklig rädsla att vara utan något att läsa".

Jag har alltid hävdat all min version av helvetet, om de nu designas för varje individ à la Huis Clos eller 1984, skulle vara att sitta fast på en flygplas i ett särdeles främmande land där det brukades endast språk av en icke-indoeuropeisk variant med icke-latinska bokstäver, och det finns endast skrifter på det inhemska språket att tillgå, och förseningen av mitt plan förlängs gång på gång... Jag ryser bara jag tänker på det.
(Har en gång suttit fast i tågkaos på ett stillastående X2000-tåg i 4 timmar och tvingades då läsa "Radetzkymarchen" en och en halv gång. Visst är den bra, men inte så bra. Det är sålunda det närmaste jag kommit min helvetesvision.)

Sålunda har jag ungefär alltid minst 2 böcker i handväskan, detta är till vardags, och vid resa blir jag gärna puckelryggig av mängden böcker jag släpar runt.

Macmillan skriver:

"Phobia is used both independently and as a suffix to describe an irrational fear of something, and has had increasingly productive use as a suffix in recent years – it seems possible to create an English term for being frightened of almost anything. For instance, many of us have heard of claustrophobia (fear of confined spaces) and agoraphobia (fear of open spaces) but what about e.g. papaphobia (fear of the Pope or the Roman Catholic Church), or nostophobia (a fear of returning home)? The English language seems to concentrate as much on classifying disorders as it does finding terms for alternative therapies used to address them, so as well as bibliotherapy, we have bibliophobia (an irrational fear of books). Abibliophobia is most likely a nonce derivative of the latter, using morpheme ‘a’ from the Greek not."

http://www.macmillandictionary.com/New-Words/030421-abibliophobia.htm

Ah, dessa produktiva grekska morfem!

Yourdictionary skriver om dess användning:

"Suggested Usage: Words on –phobia originally referred to psychotic conditions but now we have extracted a word, "phobia," from the suffix and add it wherever we please: "Wylie is such an abibliophobe that he never leaves the house without several magazines under his arm." In a world where this word could refer to a psychotic state, we could say, "What better refuge from abibliophobia than the library?"

http://play.yourdictionary.com/wotd/wotd.pl?word=abibliophobia

På sitt sätt är abibliophobia en slags antites till bibliomani (en galen kärlek till böcker) då det inte är ett habegär till själva boken utan bara texten som man vill åt.

Tabulae linguarum dilectarum

Det har även under min lilla hiatus influtit en del intressanta kommentarer, och förutom de uppmuntrande från Erika och uppfodrande från stockholmienne(tack för ölandet i måndags!) , kom denna från någon som kallar sig Herr Werkmäster:

"Herr Werkmäster topplista över språk:
1. Latin
2. Ny-latin
3. Vulgär-latin
4. Franska
5. Anglosaxiska
6. Tyska "

Detta måste naturligvis kommenteras av magistra SDIL:

1. Latin [Naturligtvis ska romarnas stålblanka språk ha förstaplatsen!]
2. Ny-latin [I branchen säger vi neolatin, och jag är faktiskt inte helt säker på om det definieras som ett separat språk, men låt gå, jag kan nog hålla med]
3. Vulgär-latin [Menas det medeltida eller bara i allmänhet sent latin?]
4. Franska [Tja, kanske. Jag vill nog sätta l'ancien provencal eller möjligtvis fornfranskan högre än dess moderna motsvarighet]
5. Anglosaxiska [Nej. Ett läskigt barbarspråk]
6. Tyska [För några år sedan hade jag protesterat, men allteftersom jag mognat och fått en gammal kvinnas insikter och vishet, har jag börjat skönja tyskans skönhet. Det ska hursomhelst rankas högre än anglosaxiska!]

Nunc et tandem, vad ni alla väntat på; SDILs topplista:

1. Latin i alla dess former
2. Provencal
3. Fornfranska
4. Svenska (äran och hjältarnas språk!)
5. Franska
6. Tyska

(Den blev väldigt Poundiansk den där. Passar sålunda på att rekommendera "Latin Masks of Ezra Pound" av Ron Thomas, en strålande om än en gnutta pretentiös (Kan det dock bli annat när man skriver om Pound?) skildring av Pounds romerska influenser.)

Era topplistor?

Hr. Werkmäster har en blogg som ni kan kika på, en särdeles lärd och lustig sådan, dagens hyllning till Mozart är rasande rar:
http://jagtankeralltsafinnsjag.blogspot.com/

Elementa

Och frågelådan har förstås också blivit eftersatt...

Ynglingen med tatueringen har låtit meddela att han nog väljer Sic itur ad astra, och passar på att ställa några fler frågor:

"Halo. Funderar över ett enstaka ord. "Lev"
Lev som i "Lev livet" ungefär. Om det syftar tillbaka på mig.
Hur böjs det Vive, Vivo, vivat...?

Oh, en sak till. De fyra elementen, Jord, Luft, Eld och Vatten. Hur översätts de till latin?
Vad jag har hittat är
Luft = AaeerEld = Ignis
Vatten = AquaJord = Mare eller Terra (nån skillnad?)
Bara en tanke eller två.

Tack för all hjälp!
Adios"

Tusen ursäkter till även dig för denna lapsus i tid, men jag svarar nu ialla fall! Dina frågor är alltid uppskattade, och dessutom har du vid tillfälle beämt mig som en "ärlig själ", vilket jag alltjämt myser över.

Nåväl, skärpning.

Quaestio prima: "Lev" såsom uppmaning, alltså i imperativform är enkelt översatt, det blir helt enkelt Vive. Detta är singularformen, och kan sålunda syfta på dig själv, om du ska uppmana flera säger du Vivite.

På latin behöver man dock inte begränsa sig till imperativ vid uppmaningar, man kan även experimentera lite med konjunktiv. Visserligen drar betydelsen lite åt "må jag leva", men du kan ange person mer specifikt och så ärdet tjusigt. Vivam skulle du då säga om dig själv, och
Vivamus om ni var flera.

Detta skulle väl vara, för alla grammatiknördar därute, en Optativ konjunktiv (Tidner §151), eller kanske en Hortativ (Tidner §152)?

Ytterligar en sak som talar för användning av konjunktiv här är naturlitvis den vackraste av kärleksdikter som jag redan citerat tusentals gången (men det bir inte bättre än såhär),
Catullus V:

Vivamus mea Lesbia, atque amemus,
rumoresque senum severiorum
omnes unius aestimemus assis!
soles occidere et redire possunt:
nobis cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.
da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum.
dein, cum milia multa fecerimus,
conturbabimus illa, ne sciamus,
aut ne quis malus inuidere possit,
cum tantum sciat esse basiorum.

(Egen spontan översättning: Låt oss leva, min Lesbia, och låt oss älska, och inte ge en vitten för gammla gubbars skvaller! Solar kan sjunka och komma åter, men för oss, då en gång det korta ljuset försvunnit, finns det bara en enda natt för oss att sova. Ge mig tusen kyssar, därefter hundra, därpå tusen andra, därefter åter hundra, sedan åter tusen, därefter hundra, sedan, då vi gjort många tusen, ska vi blanda ihop dem, så att i inte vet, och ej heller någonondin ska kunna avundas oss, då den får vta hur många kyssarna är) Förlåt, ryktes med.

Annan översättning:http://rudy.negenborn.net/catullus/text2/l5.htm

Puh. Vill ni inte bara bli förälskade nu och hångla er vansinniga?

Återigen skärpning.

Quaestio secunda: de fyra elementen.

http://www.answers.com/main/ntquery;jsessionid=g1bpn10bpq9r?method=4&dsid=2222&dekey=Classical+element&gwp=8&curtab=2222_1&sbid=lc06a&linktext=Classical%20element

Vår käre frågeställare har gjort en tentativ översättning; "Luft = Aaeer, Eld = Ignis,Vatten = Aqua, Jord = Mare eller Terra", som till viss del är korrekt.

Luft är visserligen aër eller aura, men när man syftar på själva elementet ska det vara anima.
Eld är ignis, kanske skulle även flamma funka.
Vatten är aqua, end of discussion.
Jord kan vara terra, men definitivt inte mare, vilket betyder hav. Jag skulle även här rekommendera tellus som översättning av jord och kanske även humus. Terra känns ändå bäst.

Alltså: Elementa quattuor sunt terra, anima, ignis et aqua.
(Tror jag, jag hittar inget vid googling.)

Aliae quaestiones?

Da mihi veniam!

Tusen ursäkter för det varit så dåligt med uppdatering, har dels varit på resande fot, dels varit "in a bit of a funk".

En av resorna gick till Gbg och jag är väl nu en av dem, med nycklar, kontor och kaffemugg.
Jag förärades även en middag och då i vintermörkret, med snön irrande utanför fönstret och några glas gott rödvin i magen, när ett allmänt skratt utbröt till slutklämmen "en djärv konjekturforskare!" , kändes allt för första gången både roligt och överkomligt.
Ah, my people!

Jag kanske ska doktorera trots allt, och inte bli skidlärare.

Läser Vergilius, är i sluttampen av tentaplugg, men kan ändå inte låta bli att delge er några vackra verser, nionde boken, som jag harvar just precis nu är fylld av trevliga små vardaglig iaktagelser och praktiska göromål:

IX: 168-171

Haec super e vallo prospectant Troes et armis
alta tenent, nec non trepidi formidine portas
explorant pontisque et propugnacula iungunt,
tela gerunt.


Översättning:
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus:text:1999.02.0054:book=9:card=168

Finns även trogen vänskap mellan ynglingar och skepp som förvandlas till nymfer. En höjdare!

libri amandi

Gick in på adlibris.se för att se hurudant tillgången på Amanda Cross-deckarna var, och det första man fick upp var en massa bantningsböcker av det glykemiska slaget.
Arhgg! Jävla GI finns överallt!

Latinbloggens bantningstips för de hugade: Ät mindre fett, mer grönsaker och rör på dig.
Kan till och med skriva det på latin om det frälser någon:

Es minus adipis, es plus olerum et te move.

Ingen aning om hur rätt det där blev, är en smula lack på världen och min egen lättja. Jag får inget gjort. Har högar med arbete, bokstavligen höger men har idag dödat en krukväxt, ätit paj, varit värd för en playreading och pratat timtal i telefon. Så bygger man en lysande karriär?

Ska träffa handledaren i veckan och har intet smart att säga. Här borde det även finnas enkla lösningar, såsom ovan, att bara ta sig i kragen och GÖRA NÅGOT. Vi provar på latin:

Fac aliquid!

Det hjälpte inte.

Nåväl, deckarna fanns lite längre ner på sidan, och för humana priser dessutom!
Dags att gå och lägga sig. Tempus est cubitum ire....

Antigone

Boktips!

"The Theban Mysteries " av Amanda Cross. Den finns, upptäckte jag just genom gudagåvan Google, i nyutgåva, annars var jag beredd att tvinga er alla att gå till bibblan och leta i magasinet.
En trevlig litterär deckare i skolmiljö, där man måste känna til handlingen till Antigone av Sofokles för att förstå handlingen. Sådan snobbism gillar vi!
Litteraturforskaren Kate Fansler löser mysterier och citerar klassikerna, medan hon röker, dricker och flirtar medsin make, allt i tidsenlig New York-miljö. Det finns en hel serie med just denna Kate i huvudrolllen.
Boken är skriven 1971 och Vietnam-kriget debatteras ivrigt i handlingen. Tragiskt nog än i dag relevant.

http://www.randomhouse.ca/catalog/display.pperl?isbn=9780449007068

Om du är osäker på handlingen:
http://en.wikipedia.org/wiki/Antigone (Kort, det är den första)

http://www.theatrehistory.com/ancient/bates017.html (Lite längre)


Vidare har Uppsala-profilen(vilket hemskt uttryck) Carina Burman en ny bok ute.
"Vit som marmor" är hennes andra bok om Euthanasia Bondeson. Romskildringar, mördade jesuiter, arkeologi och Praxiteles. Ahhh!

Carina Burman låter, enl recensenten, "sin hjältinna brottas med latinska deklinationer", vilket leder automatiskt till rekommendation här på latinbloggen.

DN sade:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=512747

Feliciter!

Man måste bara framföra innerliga lyckönskningar till den sköna k-zine, som nu fått ta ett alldeles äkta doktorandrum i besittning!
Visserligen står det en dator för arabisk blindskrift därinne, men det är en början...

Io, Io, Io!

Och ramla inte i backen i helgen!

iuvenis noscendi cupidus

Ah, den kunskapstörstande yngingen fortsätter korrespondensen. Modigt!

"Hoppsan, ja, svarat hade du absolut gjort. Där fick jag så jag teg...
Vilken tur att jag råkade stöta på en Vergiliusfanatiker. [En vanlig reaktion!]
Ja, frasen tilltalar tydligen många olika personligheter. (Alpinist-sällskap?!?)
Är lite kluven dock. "Sic itur ad astra" och "Per aspera ad astra" är båda vackra citat.
Roligt med "Sic itur...." var dess bakgrund med Apollon, Iulus och Numanus.
"Köttslig skildring" huh!
"Per aspera..." verkade inte innehava någon bakgrund efter att ha läst ett annat inlägg i din blogg. Något om en sammanslagning av "Sic itur ad astra" och "opta ardua pennis astra sequi".
Då jag inte anser mig själv särskillt heroisk eller berömd kanske "Per aspera ad astra" är ett bättre alternativ.
"Per ardua ad astra" verkar innebära samma sak som "Per aspera..."
Kan det finnas nåt som skiljer tro?
Och för att dubbelkolla betyder "Per aspera ad astra", "Genom svårigheter mot stjärnorna". Önskar att det fanns en bakgrund eller åtminstone en säker källa till dess upphov.
Om du var tvungen att välja en av dessa tre (två), vilken skulle du känna för?
[Kommentar till mitt motto:]
"Den enda räddningen för de besegrade är att icke hoppas på någon räddning" Jodu, blir så infernaliskt jobbigt att behöva förklara det för de som frågar. Eller så ljuger man ihop nåt kort."


Jag skulle säga att "Per ardua..." och "Per aspera..." betyder ungefär samma. Din översättning är helt korrekt.
Vissa diffrentierar mellan dem, "Per Aspera..." förklaras ofta med "Through hardships..." (har även sett "Through thorns..") och "Per Ardua..." med "Through adversity...", är doch i mitt tycke detsamma.
Som du mycket riktigt påpekade och som länkats till i det tidigare svaret, så är dessa icke klassiska citat, utan senare skapade fraser, visserligen efter en Seneca förbild, men ändå...

Personligen anser jag att "Per aspera..." klingar bättre, en skön assonans med aspera och astra.

Wikipedia säger:
http://en.wikipedia.org/wiki/Ad_astra

Ett svar:
http://www.phrases.org.uk/bulletin_board/12/messages/1193.html

En kort översättning:
http://www.sacklunch.net/Latin/P/perasperaadastra.html
http://experts.about.com/q/2145/4001950.htm

En smula info från answers.com (låg så långt ner på sidan att jag lägger det här):
"Per ardua ad astra — "Through hardship to the stars" (motto of the Royal Air Force and Royal New Zealand Air Force and Royal Australian Air Force).The motto was derived from Sir Henry Rider Haggard’s famous novel, “The People of the Mist” and was selected and approved as a motto for the Royal Flying Corps on 15 March 1913 and remains with the RAF today. In 1929 the Royal Australian Air Force decided to adopt it too.
Per aspera ad astra — "Through difficulties to the stars" (motto of NASA and the South African Air Force) from Seneca. "

Lite sökande på "Per aspera..." visar att det är på många sätt en populär fras, återigen är det många skolor (naturligvis!) som åtagit sig den, delstaten Kansas, likaså flygvapen, ett punkband och återigen konstiga politiska sidor.
(Alltså, vad är det med extrema politiska inriktinigar och latin? Ska blogga om det någon gång)

Jag skulle försås välja Vergilius-citatet, "Sic itur..."(Ja, undra varför), men om det känns för stort skulle jag helst rekommendera "Per aspera...", det är något känt, och har, som sagt, de vackra väsande s-en.

Och kom ihåg, discipuli omnes, att Vergilius är betydligt häftigare än Seneca. Alltid.

Alla är heroiska på sitt sätt, så var inte rädd för att välja något riktigt grandiost motto!

Nå, fler frågor? Är lycklig då jag föreläser.

Consolatio mediaevalis

Usch, jobbar uselt, kan inte engagera mig i grammatiska särtryck.

Som tröst har jag suttit och bläddrat i Mediaeval Latin Lyrics, en fantastisk liten pocketbok som inte borde saknas i någons bokhylla.
(Köp den, den är faktiskt så bra: http://antikvariat.net/search.cgi?post)

Naturligtvis är det mycket religiös lyrik, men även hisnande kärleksdikter, studentsånger och vackra naturskildringar. En mustig och spännade tid, det där, inte bara ur ett latinskt perspektiv. En dikt:

Tempus est iocundum,
o virgines,
modo congaudete
vos iuvenes.
Oh, oh, oh, totus floreo,
iam amore virginali
totus ardeo,
novus, novus amor
est, quo pereo.

(Tiden är ljuv, o flickor och ynglingar, nu må ni glädjas tillsammans. Oh, hela jag blomstrar, nu av oskuldsfull kärlek brinner hela jag, det är en ny, ny kärlek, i vilken jag förgås.)

Några av dikterna, med ganska dåliga översättningar:
http://www.davidparlett.co.uk/cburana/cb5amor.html

Mer seriös medeltid:
http://www.people.virginia.edu/~bgh2n/medbib.html

Något oseriös medeltid:
http://gycklargruppen.blogspot.com/
(Titta i synnerhet på de "galanta damerna", ngt sådant hittar ni icke här, men det är en tanke...)

Rogationes me felicem reddunt

En fråga har flutit in! En särdeles intressant sådan, från någon med en förtjusande bildningstörst:

"Hej. Sitter här i min ensamhet och funderar över uttrycket "Sic itur ad astra". Ett uttryck som visat sig komma från en viss Virgil, och som även ska användas av det kanadensiska flygvapnet. (?!?)

Översättningarna har varierat litegrann. "Thus do we reach the stars" , "Through struggle to the stars" "Så beger man sig mot stjärnorna" osv.
Vilken översättning är korrekt? Och vad tror du Virgil menade? Vilken är innebörden?
Ett vackert uttryck som kanske resulterar i en tatuering... vem vet?

Tack på förhand!
Balaenae nobis conservandae sunt"

Javisst, det är Virgil, eller Vergilius som man säger på svenska (eller för den delen latin).
Det är bok 9, vers 641 i Aeniden som det kommer ifrån, och med tanke på min rasande passion för Vergilius har du frågat helt rätt person.

Så här ser stället ut:

'Macte noua uirtute, puer: sic itur ad astra,
dis genite et geniture deos. iure omnia bella
gente sub Assaraci fato uentura resident,
nec te Troia capit.'

Vilket i Björkesons eminenta översättning blir

Yngling, jag prisar din manliga bragd! Så går man mot stjärnor,
o du gudars ättling och far! Assárakos släkte
skall göra slut en gång på de krig som ödet er sänder.
Dig är Troja redan för trångt.


För alla er därute som inte sover med Aeniden under kudden och ständigt bär runt den i handväskan är kontexten följande; det är guden Apollon som talar till Iulus, Aeneas son, som blir anfader för det romerska folket och är besläktad med gudarna då hans farmor är självaste kärleksgudinnan Venus.

Iulus beröms av Apollon då han nyss med sin båge fällt sin hånfulle fiende Numanus, denne kallade Iulus förvekligad och kvinnlig, så med gudarnas bistånd tränger hans pil in i stackars Numanus tinning och vidare in i kraniet. Köttig skildring. (Denne Numanus har fått en hel essä om sig i Oxford readings in Vergil's Aeneid)

Innebörden är sålunda, skulle jag säga, att utföra, eller försöka utföra något heroiskt, och, om man ska ta Apollo på orden, manligt. Det används ofta i betydelsen "Så når man berömmelse/ryktbarhet". Två av de översättningar som du räknar upp, "thus..." och "så...", är helt korrekta. ("Through struggle..." är fel och syftar på Per aspera ad astra, se nedan)

Det är ett särdeles passande motto för flygvapnet, i dubbel bemärkelse, dels att sträva mot stjärnorna i sig, dels det våghalsiga i detta uttryck. Det verkar dock som kanadickerna bytt motto, se: http://www.airforce.forces.gc.ca/traddocs/tradg_e.asp
http://www.rcafmuseum.on.ca/1918_1939_part1.htm

Dock har det colombianska flygvapnet tagit det som sitt motto:
http://www.crwflags.com/fotw/flags/co%5Eaf.html

Vid lite googling hittar man även att det verkar ha nyttjats av vissa nyliberala element, samt en del väldigt otrevliga rasistiska, men låt det inte avskräcka er från nyttjande av denna fras. Det är ett gammalt uttryck och har sålunda hunnit missbrukas av åtskilliga.

Vergilius sägs även vara grunden för de "övriga" ad astra- fraserna, av typen Per aspera ad astra, Per ardua ad astra. (Se gärna vad jag sade om Kansas en gång i tiden, den delstatens motto är Ad astra per aspera) NASA gillar dessa fraser. Här fanns en del svar:
http://www.answers.com/topic/ad-astra

(Det kanske ska påpekas att Statius har ett liknande uttryck, men det struntar vi i, då Vergilius är mer läst)

Lite latinhumor:

"There were also cheers, from time to time, for the home team, both in English ("Give 'em Hell" and "Go, Hell!") and in Latin ("Philo -- Ray! Philo -- Rah! Sic Itur Ad Astra,", which means "This is the way to the stars"; the line has special meaning for Philo member because their quarters have for years been on the top floor of one building or another). "
http://dolphin.upenn.edu/~philo/about/in-print/good-time.html


För genealogen:
http://www.fisk.org/

Efter denna drös av sidor, (kika vad man får upp då man googlar) låtom oss blott konstatera att detta är ett populärt motto för filosofer, konstnärer, familjer, skolor (på alla nivåer), alpinist-sällskap, litterära sammanslutningar, flygvapen, astronomi-klubbar, nynazister och andra.

Detta ska i sanning inte avskräcka någon för att använda det personligen, vare sig som tatuering eller t-tröjstryck.

Jag tycker det är, om man nu ska ha en tatuering, en utmärkt fras att göra permanent på sin lekamen. Bra val!

(Om jag var tvungen att ha en, skulle jag välja ett annat Vergilius-citat; Una salus victis nullam sperare salutem. Mer om det någon annan gång.)

Vad just Vergilius menade är svårare att säga, dock hade han nog funnit det roande att vi alltjämt grunnar och funderar över hans lilla vers.
Hoppas svar givits på frågorna, och tveka inte att fråga ytterligare!

Inspiratio

Jag och den sköna k-zine satt på caféet på Carolina och hade en s.k depp-fika, (man beklagar sig över att man ej har någon geist och inspiration här i vintermörkret, man har kört fast i sin läsning, man känner sig fnasig, korkad och odiciplinerad, det går inte framåt) då miraklet inträffade.

Ty ner sveperfilologins egen goda fe, M, hon köper oss wienerbröd och börjar utan någon som helst prompting berätta om sin egen tunga doktorandtid. Hon förklarar utan omsvep att vi kommer emellanåt må kasst, vi kommer ofta känna oss dummast och okunnigast i hela världen, vi kommer lipa (som hon uttryckte det) efter vissa seminarier, men det hör till!
Det är bara inte någon som berättar att det faktiskt går till på detta vis. Så rätt hon har.
Hon fortsatte vidare, att om man inte förstår att detta är en del av det hela, att kämpa i uppförsbacke och ha en del låga, svåra perioder, så blir man en "sådan där nutidsmänniska" som tycker att allt måste vara så "kul och tufft" ständigt. Vad vi behövde höra detta!
Och det är ju så sant att det informeras man inte riktigt om i doktorandhandboken.

Hon hade även en mängd andra kloka insikter som vi tog till våra hjärtan, att inte låta handledaren pressa ur oss material på för tidigt stadium, att inse att det inte är matematik vi sysslar med, d.v.s man kan intelösa problemen genom enbart tankekraft, det behövs även en mängd läsning och kunskapsinsamlande i filologin.

Hon satt i över en timme och peppade oss. Hon talade även om vikten att kunna benämna "skit" som"skit" (hennes ordval), att bära sina motgångar ochatt envishet är närapå den mest relevanta egenskapen i denna ofta utdragna forskningsprocess.
Det var så fruktansvärt skönt och tröstande att höra en auktoritet (och vilken auktoritet! Inte bara på Vergilius, utan även på Homeros, på mytologisk ochfilosofisk allegori...m.m) säga dessa ord,det gjorde allt hanterbart och överkomligt igen.

M är verkligen the fairy godmother ofphilology, hon har en magisk tendens att dyka upp närman är som lägst och just bestämt sig för att man ska läsa juridik/gå bartenderskola på Kos/sälja en njure,vad som helst utom latin.

Jag är för första gången på evigheter rejält inspirerad, ska sålunda försjunka i arbete, ljuvligt arbete. Vi diskuterade även det underbara då manplötsligt som av ett trollslag börjar se strukturer,skönja sammanhang och insikt bara överfaller en medfull kraft. Åh!

Nescio?

Det finns företag i den eviga ungdomens stad som vill starta gymnasieskolor. De har sålunda namn som ska antyda lärdom och som ofta är då dessa på "latin",
Jag blir inte klok på ett av namnen, Betula Doctrina HB. Doctrina förstår man väl, det betyder undervisning, lärdom, konst, men betula?
Jag hittar det ej i lexikon, hittar dock beta, köksväxt, och -ul- är ett typiskt diminutivsuffix, så liten köksväxt? Är det ett hushållsgymnasium de tänker starta?

Aj då, gick nyss till ett mer biologiskt lexikon och insåg att betula, det är ju björk! En lärande process är detta! Mina elakheter faller platt till marken.

De nya skolorna:
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=1-AV_ID=459893,00.html

praedictum

Och det nya året har traskat in!
Det känns, som alltid, en smula överraskande.
Jag var på en ypperlig nyårsmiddag där alla gästerna inbjöds att spås i tenn, det smälts och så får man slänga det i isande vatten och tolka de former som blev. Det otäckast var en ung dam som fick en närmast perfekt avbildning av en lie.
Själv blev det, bokstavligen, pannkaka av mitt, platta små rundlat, kan eventuellt symbolisera pengar. It makes sense, då jag ju från februari faktiskt är en avlönad människa.
jag föredrar ju alltid sortes vergiliana för att få veta framtiden:

Hm, VIII:40

neu belli terrere minis: tumor omnis et irae
concessere deum.

(Hos Björkeson: Var inte rädd för de krig som hotar; stillad är redan, Gudars svällande harm...)

Detta var det mest glädjande jag hört på evigheter! Gott Nytt!

Campus

Varför går jag runt och funderar på Susan Sontag?
Låt oss istället läsa hennes klassiker "Notes on Camp"
Hon säger även att "greek, not latin, is camp". Helskotta!

Några klipp:

"25. The hallmark of Camp is the spirit of extravagance. Camp is a woman walking around in a dress made of three million feathers. Camp is the paintings of Carlo Crivelli, with their real jewels and trompe-l'oeil insects and cracks in the masonry. Camp is the outrageous aestheticism of Steinberg's six American movies with Dietrich, all six, but especially the last, The Devil Is a Woman. . . . In Camp there is often something démesuré in the quality of the ambition, not only in the style of the work itself. Gaudí's lurid and beautiful buildings in Barcelona are Camp not only because of their style but because they reveal -- most notably in the Cathedral of the Sagrada Familia -- the ambition on the part of one man to do what it takes a generation, a whole culture to accomplish."

"29. The reason a movie like On the Beach, books like Winesburg, Ohio and For Whom the Bell Tolls are bad to the point of being laughable, but not bad to the point of being enjoyable, is that they are too dogged and pretentious. They lack fantasy. There is Camp in such bad movies as The Prodigal and Samson and Delilah, the series of Italian color spectacles featuring the super-hero Maciste, numerous Japanese science fiction films (Rodan, The Mysterians, The H-Man) because, in their relative unpretentiousness and vulgarity, they are more extreme and irresponsible in their fantasy - and therefore touching and quite enjoyable."

"41. The whole point of Camp is to dethrone the serious. Camp is playful, anti-serious. More precisely, Camp involves a new, more complex relation to "the serious." One can be serious about the frivolous, frivolous about the serious."

"55. Camp taste is, above all, a mode of enjoyment, of appreciation - not judgment. Camp is generous. It wants to enjoy. It only seems like malice, cynicism. (Or, if it is cynicism, it's not a ruthless but a sweet cynicism.) Camp taste doesn't propose that it is in bad taste to be serious; it doesn't sneer at someone who succeeds in being seriously dramatic. What it does is to find the success in certain passionate failures."


Själva texten:
http://pages.zoom.co.uk/leveridge/sontag.html
Förklaring:
http://en.wikipedia.org/wiki/Camp_(style)

Scriptrix

Jag ska, någongång, sluta att ständigt plocka grejor från de fantastiska Review-a-day mailen, men detta förtjänar uppmärksamhet, och är särdeles klassiskt:

"Canongate books launched an ambitious publishing project thisfall with the release of three titles, A Short History of Myth by Karen Armstrong, Weight: The Myth of Atlas and Heracles byJeanette Winterson, and The Penelopiad by Margaret Atwood. TheMyths series will continue releasing these retold myths -- fromauthors like Chinua Achebe, Donna Tartt, David Grossman, and A.S. Byatt -- at the rate of a couple a year, for many years. Theyare slim, alluringly small volumes, about two-thirds the sizeof the average hardcover novel, and about 200 pages. The coverart slips around the spine seamlessly, with no vacuous blurbsto disrupt the minimal but intensely pleasing illustrations. Imention the aesthetic qualities of the books because I feel theywere intended to be part of the experience of the books in a moreintegral way than your average novel: the uniform, complimentarybeauty of these three volumes suggests that all subsequent volumeswill be equally delicious, and thus stimulate the appetites ofbook collectors."

Lovvärt!
Och ack så klassiskt att återbreätta och omstrukturera Homeros:

"Readers of Margaret Atwood will not be surprisedthat she chose this myth to retell -- and refocus, with modernlens pointed squarely at an act ancients would not have considereda crime: the murder of Penelope's twelve maids by Odysseus andTelemachus. [...]
Penelope unravels the tangled tale of Odysseus's long absence, the rumors of his adventures, the suitors who wanted to replace him, and how she directed her most trusted maids to spy on the suitors and keep her informed. When Odysseus returns, he believes the maids havebeen in league with the suitors all along, and after slaughtering the men, instructs the maids to take care of the bodies and scrub the blood from the floors. Then, Telemachus hangs them "all in a row from the ship's hawser," all while Penelope slept."

Felix sit vobis festum Christi Natalis!

Den vackraste julsången:

Adeste, fideles, laeti triumfantes:
Venite, venite in Bethleem:
Natum videte Regem Angelorum:
Venite, adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum!

En grege relicto, humiles ad cunas
Vocati pastores approperant:
Et nos ovanti, gradu festinemus:
Venite, adoremus...

Aeterni Parentis splendorem aeternum
Velatum sub carne videbimus:
Deum infantem, pannis involutum,
Venite, adoremus...

Pro nobis egenum et foeno cubantem
Piis foveamus amplexibus:
Sic nos amantem quis non redamaret?
Venite, adoremus...

Och Stilla Natt på latin:

Alma nox, tacita nox
Omnium silet vox.
Sola virgo nunc beatum
Ulnis fovet dulcem natum.
Pax tibi, Puer pax!

Alma nox, tacita nox,
O Jesu, tua vox
Amorem nobis explanat,
Nos redemptos esse clamat,
In tuo natali.

Alma nox, tacita nox!
Angeli sonat vox:
Alleluia! O surgite,
Pastores huc accurrite!
Christus Deus adest.

Fors Catulli

Vilken otrolig slump! Jag har senaste dagarna funderat mycket på den store Catullus och nu landade nyss i min inbox från den eminenta review-a-day tjänsten på Powells en lång catullus recension. Jag måste nog lägga ut den i sin helhet här, då jag ju är total Catullus-fanatiker. Läs och njut:

Sparrows and Scrubbers
A review by Emily Wilson

Peter Green, an eminent historian of the ancient world, is oneof the best translators of classical poetry in our age. He hasdone the definitive modern Juvenal, and his version of Apolloniusof Rhodes's dense, allusive epic poem The Argonautica actuallymakes it enjoyable to read. His translations of Ovid's elegiacpoetry are probably his masterpiece as a translator. He manages to re-create Ovid's verbal fluency and lightness of tone in aconvincing English equivalent of Latin elegiac meter. Green'sOvid, like the original, is always readable, always clever, andfrequently offensive. He has now produced a translation of the complete poems of Catullus, with facing Latin original and extensive notes. It is a superb piece of work, despite some disappointments.
Green's translation should encourage readers of all kinds to read or re-read Catullus, one of the greatest and most influentialof all classical poets.

Born in the provincial northern town of Verona sometime around84 B.C.E., Catullus died in Rome, possibly of consumption, about thirty years later. He was an inspiration for the Augustan poetsof the subsequent generation: Horace, Virgil, Propertius, andOvid all look back to his work. So do many later European andAmerican poets: Catullus's sparrow poems, for instance, have inspiredmany English imitations and acts of poetic homage, from John Skelton's remarkable poem "Phyllyp Sparowe" (written around 1500), to CarolMuske-Dukes's collection Sparrow (2003). Catullus came from a wealthy family; unlike Virgil and Horace, he seems to have had no need to cultivate a rich patron to support him while writing poetry. His father was friendly with Julius Caesar and often invited him to dinner. [Säger Suetonius] Catullus wrote several vicious attacks on Caesar[Knappt någon direkt], which suggest that his military campaigns in Britain and Gaul are being criminally mismanaged by his chief engineer Mamurra, and that they are motivated by revolting avariceand greed on the part of Caesar himself, who is a "voracious/andshameless gut." Catullus also sneers at Caesar's bisexual promiscuity:"They're well matched, that pair of shameless buggers,/Bitch-queensboth of them, Caesar and Mamurra" (Green's translation). According to Suetonius, Caesar complained that a "permanent blot"had been put on his name by these poems, but "when Catullus apologized, Caesar invited him to dinner that very day." This anecdote couldbe taken as a sign of Catullus's socially privileged position:as the son of Caesar's friend, he was able to be extremely rude about the most powerful man in the world, and get away with it.But it can also be taken to prove Caesar's literary taste. He knew a great poem when he read one, even if it included slander against himself. [Caesar skrev ju själv poesi]

It is disturbing to remember that the poems of Catullus mightwell have been lost to us forever. The classical authors whosework was part of the Byzantine school syllabus, such as Virgil and Cicero, were read and copied many times over, from late antiquityto the Middle Ages. But the poems of Catullus were not a schooltext, for obvious reasons. Catullus is not an improving author.Our knowledge of Catullus's work depends on a single manuscript,which was discovered in a monastery in Verona, Catullus's hometown, around the year 1300, copied twice, and then lost again. As a result, the text of Catullus is far more difficult to reconstructaccurately than that of more consistently canonical authors. Even the order of the poems -- which, in this text, are grouped in three sets ("polymetric" lyrics, then long poems, and then shortelegiac poems) -- may or may not reflect the poet's own arrangement.If Catullus's work had been lost, it would not have been possible to imagine it. He is a poet of dazzling virtuosity and range. As well as his satirical attacks on Caesar and other acquaintances, he also wrote about sex, marriage, friendship, poetry, travel,loss, anxiety, nature, castration, mythology, and religion. He did so in many different meters, with self-conscious precision and verve. Catullus wrote less than Ovid, but his work is extraordinarily varied: it is difficult for any translator to capture every Catullan mood equally well. Green is least successful when Catullus is tender and emotional, neither ironic like Ovid nor angry like Juvenal. When the poet mourns for his dead brother in the beautifulpoem 101, Green becomes oddly stiff: "fortune, alas, has bereftme of your person,/my poor brother, so un justly taken from me."[-et mutam nequiquam alloquerer cinerem- och förgäves tilltala stumt stoft, den dikten får mig ofta att gråta] The archaisms here read like old-style Loeb translation-ese, unworthyof Catullus and unworthy of Green.Yet Green's affinity for Catullus as a wit and as a bad-boy satiristis very deep, and it allows him to bring out a side of the poet that has often been neglected. Those who concentrate on the Lesbiapoems may be tempted to see Catullus primarily as a poet interestedin love, sex, betrayal, and emotional conflict, the poet of "odi et amo" ("I hate and I love"). Green offers a convincing incentiveto move away from a vision of Catullus as the intense young man in Yeats's poem "The Scholars," whose lines were "rhymed out in love's despair" only to be misunderstood by dry-as-dust scholars. [ Vi måste bara ha Yeats diktan här:
Bald heads forgetful of their sins,
Old, learned, respectable bald heads
Edit and annotate the lines
That young men, tossing on their beds,
Rhymed out in love's despair
To Flatter beauty's ignorant ear.
All shuffle there, all cough in ink;
All wear the carpet with their shoes;
All think what other people think;
All know the man their neighbor knows.
Lord, what would they say
Did their Catullus walk that way?]

Green's Catullus is more a hate poet than a love poet. He is macho,selfpitying, cruel, technically masterful, and supremely funny.
One of Green's greatest strengths is his equanimity about the poet's obscenity, which he sees as a sign of "youthful panache,"a "characteristic upper-class Mediterranean phenomenon," "singular only in its oral obsession." Green assumes, I think rightly, that the dirty words in Catullus would have seemed less shocking andless interesting to his original readers than they do to us. His translation follows through on this insight. When Catullus hurls insulting threats at those who have dared to criticize his work-- pedicabo vos et irrumabo! -- Green makes the line sound as if it comes from an over-heated primary school argument: "Up yours and sucks!" More literal translations, such as Guy Lee's "I'll bugger you and stuff your gobs," sound too bizarre to be funny. [Inte?]
As an example of the liveliness and the vigor of Green's translation,here is one of Catullus's most famous poems (poem 2, Passer, deliciae meae puellae), in which the poet envies his girlfriend's pet bird.
Sparrow, precious darling of my sweetheart, always her plaything, held fast in her bosom, whom she loves to provoke with outstretched finger tempting the little pecker to nip harder when my incandescent longing fancies just a smidgin of fun and games and comfort for the pain she's feeling(I believe it!), something to lighten that too-heavy ardor -- how I wish I could sport with you as she does, bring some relief to the spirit's black depression!

Catullus's choice of pet for his girlfriend clearly had a literary motive. Sparrows in real life are more or less untameable, but they are the birds that draw Aphrodite's chariot in Sappho's first poem, to bring her to the poet in times of trouble. Lesbia, it seems, is like a Sapphic goddess of love, but one who is not going anywhere. Catullus draws on a frivolous Hellenistic tradition of hymn-like poems addressed to the most insignificant members of the animal kingdom, such as the locust and the cicada; but he uses this trivial sub-genre to evoke serious emotions -- longing,alienation, melancholy. The sparrow seems at first to have usurped the place Catulluswants for himself: the girl holds him in her "bosom" (the word sinus can also mean "lap" or "vagina"). The relationship of girl and bird is vaguely sexual. Green's use of the word "pecker" isa brilliant hint at the fact that passer in Latin, which means"sparrow," was also a slang word for "penis." Catullus was presumably conscious of this double entendre, although it is a simplification to regard it as the key to the whole poem (as many critics haved one [Jag har ofta läst att passer skulle syfta på hennes klitoris...] ). By the end of the poem, it becomes clear that Catullusenvies the girl as much as the bird. Although the poem seems at first to be about a comic love triangle, man, woman, and bird,it concentrates finally on two incompatible experiences of desire and pain: the girl can find comfort and relief from a play thing,but the speaker cannot. It is possible, too, to see the poem itself as Catullus's own sparrow: poetry is a game, which may or may not offer the poet consolation in times of suffering. A meta-poetic interpretation is suggested by later Roman imitations of Catullus's sparrow poems by Ovid and Martial. Green's version manages to capture both the poem's charm and its complexity of tone. Like Catullus himself,Green mixes high diction ("bosom," "ardor," "spirit") with lively colloquial language. "The pain she's feeling (I believe it!)"is characteristically vigorous.

One of the best translations of the complete Catullus before Greenwas the impressively laconic verse rendition produced in 1990by Guy Lee. Like Green, Lee includes the Latin text facing his English; like Green, he aims for a line-by-line equivalence tothe Latin. But the feel of his Catullus is very different. Here,for comparison, is his version of poem 2:

Sparrow, my girl's darling, Whom she plays with, whom she cuddles, Whom she likes to tempt with finger- Tip and teases to nip harder When my own bright-eyed desire Fancies some endearing fun And a small solace for her pain, I suppose, so heavy passion then rests: Would I could play with you as she does And lighten the spirit's gloomy cares!

Lee's version is in some places further from the Latin than Green's:"cuddles" is less literal than "held fast in her bosom," and tomy ear sounds a little too infantile for this quasi-erotic embrace. But sometimes Lee is closer. "So heavy passion then rests" is, like the Latin original, almost impossible to understand, whereas Green has diverged further from Catullus in the attempt to make his version intelligible. Green has obviously borrowed a little from Lee: "to nip harder" is a shared phrase. Perhaps the most important difference of technique between the two translations is that Lee relies heavily on English cognates of the Latin words that he translates: "small solace" for the diminutive solacium, "cares" for curas, "desire" for desiderio.I n Green's version, by contrast, solacium becomes "just a smidgin of ... comfort," desiderio is "longing," and curas are "depression."One could complain that "smidgin" is a dated colloquialism, and that "depression" suggests a modern concept of mental health that would have been unfamiliar to the ancients. But it is also true that the Romans did not use Latinate language.
They used Latin,which was not always a dead language. Latinisms in English often sound stiff and over-educated; there is no reason to think thatLatin always felt this way to the Romans. Green is always anxiousto find a modern English equivalent, rather than parroting the original with descendents of the Latin words. If he uses a Latinism(such as "incandescent," or even, in poem 5, ad infinitum), italmost never mimics the Latin of the Latin.

Classicists sometimes complain that Green is a "free" translator,because he occasionally glosses or skips references that the averagemodern reader might find obscure, and because his versions are racier, slangier, and more fun to read than most of their competitors.Readers who want a more straitlaced Catullus may be happier with G.P. Goold's unpretentious and clear translation, which appearedin 1983, or with Lee. But it is a mistake to think that more vanilla versions of Catullus, or indeed any classical poet, are necessarily more faithful to the original. A translator who tries to find"neutral" language -- as if there were such a thing -- may take a greater liberty with the original than one who casts his linguistic net as wide as it will go. Literalism brings its own distortions. Consider, for example,the first words of Catullus's libellus (little booklet), as rendered by the Loeb translator F.W. Cornish: "To whom am I to present my pretty new book, freshly smoothed off with dry pumice-stone?"This rendering is perfectly accurate. It conveys the general gistof the lines; every word in the original is translated; thereare no obvious interpolations of extra material. It would do well as a crib to help those with nascent or rusty Latin struggle through the original. What it does not do is give any indication of whatthe original feels like. The Loeb translation is not poetry, oreven verse. It does not convey Catullus's stylistic carefulness,his wit, his comic self-deprecation, or his consciousness of Hellenisticliterary antecedents -- all of which are apparent in the Latin."Literal" translation may make Catullus sound like a clumsy writer.There are many conventional metaphors for translation that makeit sound fairly straightforward. Translators are often said to"carry over" a piece of work from one language to another, ordress it up in new clothes, or pour it into a new vessel. They must choose, in the Ciceronian cliché, between translating "wordfor word" and "sense for sense." But translation, perhaps especiallythe translation of poetry, is never really so simple. Meaning,form, and language are intertwined. A poem belongs to the culturein which it was produced; sense is not separable from particular words, their rhythms, their connotations, their history. One approach to this fundamentally insoluble problem is to tryto produce a version that is as lively as the original, even ifthis means importing concepts that are obviously modern and unclassical.
Sir John Denham, the seventeenth-century poet and classical translator,convincingly remarked that a poetic translator's business is notmerely to translate Language into Language, but Poesie into Poesie; and Poesie is of so subtile a spirit, that in pouring out of one Language, into another, it will all evaporate; and if a new spirit be not added in the transfusion, there will remain nothing but a Caput mortuum, there being certain Graces and Happinesses peculiar to every Language, which gives life and energy to the words.[Oh, ja!]
Green transfuses a new spirit into his versions of classical poetry,and so he allows his readers to intuit something of the spirit of the original, in all its alien complexity. Reading Green, I often want to quibble with his choice of words or phrasing, andI sometimes mourn the loss of specific allusions and proper names. But even the sense of niggling discomfort is itself an invitation to think harder about the original, and about the process of cultural and linguistic translation.

Green never allows his readers to be passive. He involves us in his own attempt to give spirit and imaginative life to a modern English Catullus. Green's translation should come with a mild caution: it will be most valuable to those who can read even a little of the original Latin. His modernizing glosses will be sometimes hazardous forthose who read only the right half of the page. In poem 64, Zephyrusis translated as "the west wind." One argument for this kind of gloss is that Zephyrus would have been immediately comprehensibleto any Roman reader, whereas a modern student may be left mystifiedby it, or forced to scrabble through the notes. But if ease ofcomprehension is gained, many connotations are lost. "Zephyr,"unlike "west wind," suggests that nature is magically alive. It matters, too, that Catullus uses the Greek name rather than theLatin equivalent, Favonius: the poem evokes a lost Greek world.Moreover, translating Zephyrus as "Zephyr" would have allowed those unfamiliar with the name to learn it, and thereby expand their imaginative horizons. [Hm] But Green's willingness to look for modern equivalents for classical terms is almost always enriching for a reader who looks across the page to the Latin original. The absences help one think harder about why the allusion was there in the first place, and sometimes bring home the impossibility of finding parallels in our own language for the specifics of Roman culture.
In poem 27, vintage Falernian wine becomes "vintage vino." Falernia was a region that produced strong, expensive, and highly regarded wines, praised by Horace,Pliny, and others. "Vino" is a good choice insofar as it suggests a comforting, homely drink [Det har även den rätta överklassanspelningen]; Falernian wine comes from the heart of the Italian countryside (in Campania, south of Rome). But vino also suggests foreign plonk, not wine suitable for a real celebration.There is really no exact equivalent for Falernian in modern Anglo-Americanculture: the wines we tend to think of as grand or celebratory are associated with non-English speaking countries. Wine does not belong to us, as it did to the Romans; wine reminds us not of our own heritage, but of somebody else's.
Green's method of translation reminds us that we can never understand the ancients without thinking about both their likeness and their difference from ourselves. There are many moments in Green's Catullus, as in his previous translations, where he imports markedly colloquial language, evenwhen there is no obvious slang in the original. In poem 43, salve-- the standard Latin greeting -- becomes "Hi there"; in poem104, Green adds a "no way," which corresponds to no words in the original (although it may help to convey an emphatic refusal);in poem 46, when Catullus's mind is praetrepitans ("tremblingin anticipation"), Green says, "My heart's in a tizzy," like afrazzled Monty Python housewife. [he, men Catullus har ett viss släktsakp med Monyt Pyton, à mon avis] Di magni in poem 53, literally"Great gods!" becomes the Bridget Jones-ism, "oh my god."
Sometimes the language seems to come from the 1960s: "A really dishy/ wife,""neat girl," and "shack up" all suggest that the promiscuous sexual antics of Republican Rome might have something in common withSwinging London. But there is also the Yorkshire burr of "t'other"in poem 57, while at the start of poem 8, the speaker admonishes himself in the fruity tone of an Etonian ex-army officer: "Wretched Catullus, stop this stupid tomfool stuff." Often the language is modern American ("jack off," "prick," "cute," "asshole," "dumbass,""fuckwits," "a backwoods hick," "hotshots"). Sometimes this Catullus sounds like a British schoolboy from a bygone age, who indulges in "rogering" and "expensive blowouts." The result is a voicethat veers about between wildly different registers, and whose language is already dated, sometimes extremely so.

In two essential ways, however, Green's promiscuous use of language is faithful to Catullus's Latin, in its fashion. First, Catullus himself was not a poet who stuck to a single linguistic register.He brought into written Latin the spoken voices of the bedroom and the street. He is full of colloquialisms, slang, dirty words,puns, neologisms, diminutives, and jokes. He shifts with unnervingspeed between elevated poetic language and conversational Latin.He was criticized in his own time for stylistic originality: Catullus and his circle were known to Cicero by the derogatory nicknames"New Poets" or "Innovators" (poetae novi or neoterics). [Omdiskuterat...]A translation that presents Catullus as a poet with a bland, unvarying styleand a limited vocabulary will be highly misleading.
Secondly, and more importantly, Green's mode of translation draws attention to itself. Nobody could mistake any poem from Green's Catullus -- even the most successful of them -- for an original composition by an Anglophone poet. This might be seen as a defect:Heidegger said that "the good translator disappears from view,even while preserving the text." But constant reminders of thetranslator's presence may allow for greater fidelity, of a kind,to the original. It is never possible to forget, reading Green,that Catullus wrote in Latin, and that our own culture is very different from that of ancient Rome.

Green's wide lexicon constantly makes the reader ask questions about the relationship of Anglo-American and Roman linguistic culture. English has a far larger lexicon than extant classicalLatin: the most recent Oxford English Dictionary includes over 600,000 words, whereas the Oxford Latin Dictionary has entries for only 40,000. But it does not necessarily follow that Englishspeakers can express fifteen times the number of thoughts andemotions that were available to the Romans. It may be that Latinspeakers, like Lewis Carroll's Humpty Dumpty, made each of their words work harder than most English words do. Puella, for instance -- an essential word both in Catullus and in later Latin elegists such as Propertius and Ovid -- is the ordinary word for "girl." But it is also used for the poet's mistress or girlfriend (words with very different connotations in English), and for an unmarried but sexually active young woman. Catullususes the movingly stark but resonant phrase in the middle of poem eight: uale, puella. One could translate it, as Guy Lee does,"Goodbye, girl." This has a nice pop-song simplicity. But theneutrality of "girl" misses the suggestion that Catullus is saying goodbye to the woman he loves, his sexual partner and beloved;it misses, too, the implication that this is an attempted farewell to the seductions of femininity. Moreover, puella may have much less positive connotations. Catullus could be saying, "Farewell,darling," but he could also be saying, "Good riddance, whore."Green gives us a gentle dismissal: "So goodbye, sweetheart." But elsewhere in Green, a puella defututa is "that fucked-out little scrubber." [Jisses] Green's translation rightly reminds us that the connotations of puella run all the way from "sweetheart" to "scrubber."

Green is always extremely anxious to remain true to the technical qualities of his original, re-producing as closely as possiblethe Latin word-order, line-breaks, and rhythms. In Catullus, he sets himself a new and fascinating challenge: he tries to imitatein English all Catullus's meters -- sapphics, hendecasyllabics,iambics, choliambics, even galliambics. He remarks that "the only previous complete English-language version of Catullus with every poem done, as near as could be managed, in an equivalent of itsoriginal meter was that by Robinson Ellis (1871)." The word "equivalent"is always tricky in the context of translation. Lee uses a nine-syllableline quite successfully as an "equivalent" of Catullus's eleven-syllablehendecasyllabics. But Green is more ambitious: his hendecasyllabics,for example, are intended to re-produce the precise rhythmic patternof Catullus's meter, although substituting English stress forLatin quantity. Green is right to insist that the form of poetry is an essential part of its meaning. In choosing to write hendecasyllabics --his favorite "polymetric" verse form -- Catullus was re-inventingan obscure Greek lyric meter that may not have been used in Latin before. Catullus's use of an unfamiliar meter helped to make his voice sound startlingly new. Hendecasyllabics seem to have what Green calls a "dancing, perky rhythm": the meter had been usedfor Attic drinking songs, and it reinforces Catullus's light,conversational tone. The choice of meter also signals Catullus's literary affiliations. Catullan hendecasyllabics are the rhythmical mirror image of sapphics. Catullus's favored meter, like his use of the name "Lesbia," hints that he will be a twisted Roman version of Sappho. Green is not entirely successful in the technical feat he has undertaken. He relies heavily on various substitutions that Catullus allows himself only very rarely, such as the use of a ten -- ratherthan eleven -- syllable hendecasyllabic line. There are a lot of lines that scan properly only if one reads them with unnatural intonation. But, as Tennyson suggested in his own attempt to write Catullan hendecasyllabics, a poem "all composed in a metre ofCatullus" is bound to risk metrical error, "like the skater on ice that hardly bears him." No translation is ever perfect: traduttore, traditore.

If Green sometimes fails, it is more astonishing that he succeeds as wellas he does. Like Catullus himself, Green combines vast ambitionswith a likeable boyish insoucience. His energetic and bracingly intelligent translation will bring new readers to Catullus, andwill bring a new Catullus to readers who thought they knew him.It deserves, as Catullus said of his own book, to "outlast at least one generation!" [Yay!, Vivat!]

Julklapp, kanske?

Härifrån kommer recensionen:
http://www.powells.com/tnr/review/2005_12_22

Arcana mensae pontificalis

Ett sista-minuten julklappstips (utöver ett medlemskap i Svenska Klassikerförbundet) skulle kunna vara den skojiga boken "Buon Appetito, your Holiness; the secrets of the papal table", en charmerande påvehistorik och kokbok.
Recepten är emmellanåt ganska klumpiga med ingredienser som lard eller tripe, men är god inspiration, och det finns även en del vinhistorik. Boken avslutas med ett gäng rara polska recept!

Nåväl, det finns även en del recept på latin, då de hämtats från kokböcker som var samtida med påvarna i fråga. Detta recept ska vara samtida med Martinus V och är en apelsinomelett, en slags efterätt antar jag, tänkt för bl.a meretrices (not a nice word):

Sic fac friatem de pomeranciis: recipe ova percussa, cum pomeranciis ad libitum tuum, et extrahe inde sucum, et mitte ad illa ova cum zucaro; post hoc recipe oleum olive, vel semigne, et fac califeri in patella, et mitte illa ova intus. et erit pro ruffianis et leccatricibus..et meretricibus.

(Gör på detta sätt en omelett av apelsiner: ta det vispade ägget med apelsiner enligt din smak, trryck ut saften därifrån, och lägg detta till ägget med socker, tag därefter olivolja och/eller fett, hetta upp det i en stekpanna och lägg detta ägg däri. Och detta är för skojare, smickrare och horor.)

Ett alternativ till julbordet?

I boken finns även en suppa pro regibus- soppa för konungar, tortam pro nobilibus-paj för ädlingar, och herbulata pro copistiis et eorum uxoribus-grönsakspaj för kopister och deras fruar, samt denna omelett för prostituerade.

Man känner igen många ord, och notera det återkommande recipe-ta, vilket har blivit vårt recept i slutändan. detta gäller även medicinska recept, vilket en gång i tiden just var ett recept som apotekare skulle blanda ihop, och sålunda började Recipe...

Instituere aliquem

Så, jag var i Gbg en stor del av veckan och nu är allt fixat. Papprena är påskrivna, jag är introducerad för omvärlden och ARBETET har börjat.
Jag har rejäla krav på mig.
Har fått 2 böcker och X antal särtryck att läsa över julen, böckerna är tack och lov på engelska, men särtrycken är mest på fransk, tyska och italienska. Visst är det underbart att vara i en sådan miljö där det förutsätts att man behärskar dessa språk, men oh...
Lönen är duglig, typ vad jag förväntade mig. Skräckslagen men lycklig.

Senaste numret av Classica, Svenska Klassikerförbundets lilla skrift kom i dagarna och var lika charmigt som alltid. Erbjudanden om kurser, en liten krönika om Rom, avisering av nyutkomna böcker och lite modern latinsk poesi var en del av det som bjöds.

Svenska Klassikerförbundet har faktiskt en egen hemsida:

http://www.klassikerforbundet.org/

Notera hur ni får innehållet på latin då ni drar markören över index.
Gå med, gå med, gå med! Annars får ni inte Classica i brevlådan!


En vag latinkoppling har väl detta:
http://bernhard-av-clairvaux.blogspot.com/

Plutarchos

Den särdeles bildade Eugene McCarthy har avlidit. Yahoo news rapporterar:

"When Eugene McCarthy ran for president in 1992, he explained his decision to leave the seclusion of his home in rural Woodville, Va., for the campaign trail by quoting Plutarch, the ancient Greek historian: "They are wrong who think that politics is like an ocean voyage or military campaign, something to be done with some particular end in view."

http://news.yahoo.com/s/ap/20051211/ap_on_go_co/obit_mccarthy

Vitae meae viri

Jag tänker helt enkelt härma den fantastiska Erika och även jag skriva en smula om männen i mitt liv. "Föremålen växlar, men kärleken består" inleder Erika med, och det är ju så sant.

En av de första riktigt stora var den ojämförlige Robert Graves och det var nog till stor del min passion för den karln som fick mig att bli latinist. Efter ett tag insåg jag dock att jag hellre ville vara Graves än att ha honom och gick så vidare.
En stor därefter var säkeligen Catullus, en utmärkt romans för den tidiga 20-årsåldern. Stora svulstiga känslor, hjärta och smärta, uppbrott och försoning. Jag skrev min C-uppsats om killen, det är en sann kärleksförklaring. I och med mitt detaljgranskande av pojken upptäckte jag hans brister, hur han satte kompisarna framför allt annat och att han faktiskt lät lite tillgjord och hysterisk ibland. Han kvävde mig helt enkelt. Jag stack, men vi har fortfarande fin kontakt, en smula bitterljuv, med många outtalade "tänk om.."
En grubblare som var särdeles bunden vid sin moder kom sedan, en skön kontrast till mitt ex. Augustinus var en plågad själ och inspirerade mig genom sitt lysande exempel till mycken självransakan, han hjälpte mig i mina grubblerier över trosfrågor och livsåskådning. Nu får jag honom att låta svår och tråkig, det var han inte, han hade en fantastisk humor och vi hade massor av små interna skämt för oss, typ "tolle lege, tolle lege". Ha!
Han hade även ett lite vilt förflutet, vilket, det inte ska förnekas, gjorde honom än mer intressant. Hans mor var dessutom, det lilla jag såg av henne, ett riktigt rivjärn.
Vidare var han fantastiskt bildad och delade dessutom min skepsis för grekiska. Det hela blev dock lite för intensivt och jag hade nog lite svårt för att han hade en son. Vår förbindelse bröts totalt när det var slut, men jag har ofta funderat på att höra av mig igen. Om du läser detta, call me!
En kort förbindelse med en äldre man, Cicero, var på många sätt givande, men ålderskillnaden kom emellan och jag insåg att jag inte gillade honom "på det sättet." Lite stiff. Vi är bara vänner numer.
Jag är nu i mitt mognaste förhållande någonsin. Jag ser hans brister och han ser mina, och vi älskar även dessa små quirks hos einander. Han är väldigt produktiv, det kan vara lite skrämmande iblan, men hämmas en gnutta av sin galna perfektionism. Vergilius förstår även folk på ett underbart vis, och han fattar verkligen kvinnor. Imponerande. Dessutom uttrycker han sig så vackert att ögonen tåras. Han är påhittig och uppfinningsrik och överraskar mig gärna. Trygg är han också. Jag har en känsla av att vi alltid kommer vara tillsammans. Han stöttar mig i allt.

Jag vill tillägna detta inlägg den latinföreläsare jag en gång hade (let's not name names, shall we) som var så kär, hutlöst kär i caesar att hon rodnade och blev knäsvag var gång hon tog upp honom. Oh, det var nästan obscent att se.

Orphei famuli

Lysande helg! Lysande konsert, strålande bal!

Lemures

Efter artikeln i dagens UNT måste jag bara säga att det är så härligt att vara antagen!

"Uppsala universitet konstaterar i sitt remissvar att det inte går att utesluta att skuggdoktorander finns."

No shit.

"Några säkra uppgifter om antalet skuggdoktorander finns inte. De som är eller har varit skuggdoktorander är av naturliga skäl inte särskilt angelägna att berätta detta. "

Det är lite som en könssjukdom.

Det hela: http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=1-AV_ID=452345,00.html

In honor av detta så är det nu dags att byta överskriften på denna blogg, jag tänker inte längre identifiera mig som skuggdoktorand.

Plus disceptationis

Debatten om den svenska humanioran rasar vidare.
Sörlin et al. har ett inlägg i dagens DN. Han försöker desperat nå upp till strömholmska höjder i sina lärda metaforer, men faller platt i mitt tycke:

"Vi behöver se över våra rekryteringsrutiner. En svensk institution för humaniora ter sig nu för tiden som en variant av Géricaults "Medusas flotte". Överåriga vikarier och timlärare klamrar sig fast vid den överbefolkade farkosten som vore den deras enda räddning; en dag kommer kanske fast anställningen & Fler borde packa och dra, börja karriären någon annanstans. Brist på rörlighet göder stagnation."

Att blanda en liknelse med Géricaults "Medusas flotte" med det talspråkliga uttrycket "packa och dra", det haltar en smula och vidare skulle Stickan aldrig göra så.

Han harpar åter och åter på de 7 Pro Futura stipendiaterna, och visst är det underbart, men de är ju bara 7 st! (Vi har f.ö en här i U-a, hon är fantastisk, och synnerligen välförtjänt)

Hela artikeln:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=496639&previousRenderType=2

Förkyld, slutat arbeta, korresponderar med Gbg.