Ah, mesdames et messieurs, nu försvinner jag kort in i pluggdimmorna igen, på onsdag ska Livius tentas.
Jag försöker, dels av ren experimentlusta, dels av lättja och utmattning, att läsa Livius utan ordbok i så stor utsträckning som möjligt, så att pauserna då man stannar utt för att leta på ett visst ord, inte uppstår och sålunda se vilket "flow" jag kan uppnå.
Det är svårt, sträcker mig ständigt efter lexikon.
Nåväl, Livius var det. En del av er känner säkert igen honom från hans lilla uppdykande i "Jag, Claudius", och andra kanske i latinet tagit sig idenom första boken av Ab Urbe Condita, vilket är namnet på hans stora och delvis bevarade historieverk.
Ja, det finns hur mycket som helst att skriva och säga, men tyvärr bör själva inpluggandet komma först.
Själv är jag just nu försjunken i bok VI, och har många sidor att läsa innan sömn i natt.
Sunday, June 25, 2006
Friday, June 23, 2006
Mors Romae
Vad gör ni här? Det är midsommar och regnar knappt, så ut och lek!
Själv har jag bara tittat in för att hänvisa till en bokrecension av
Döden i Rom: En annorlunda historisk guide till den eviga staden, av Maud Webster i SvD, som alltid av Uppsalaprofilen Carina Burman (hennes Min salig bror Jean Hendrich finns nu i urbillig pocket!):
"Den eviga staden är i högsta grad också dödens stad. Här fördes inte bara ett ljuvt liv, här har man under årtusendena också ägnat mycket omsorg åt sin egen och andras död. Börjar man rannsaka sin hjärna hittar man många, som blev kvar i Rom. Det gällde förstås en uppsjö av antikens romare, som Catullus och Seneca. Cicero mördades på flykt från oron i staden, men hans huvud och högra hand - med vilken han skrivit sina tal - fördes tillbaka och spikades upp på Forum.
Kejsar Augustus dog mera stillsamt på resa och fördes tillbaka för att gravsättas inne i staden - inte längs vägarna utanför dess murar, som andra dödliga. I Rom dog den heliga Birgitta och blev skeletterad inför hemfärden till Vadstena. Här klagade den lungsjuke John Keats över kylan innan han slutligen tog det sista, ansträngda andetaget i sitt hus vid Spanska trappan - senare bostad för Axel Munthe, som dock lämnade staden kvick och kry. Och när den förvirrade hovmannen Polonius i "Hamlet" ska skryta om sina skådespelartalanger hävdar han att "I did enact Julius Caesar. I was killed i'th'Capitol."
[...]
"En intressant aspekt på den romerska döden är nattens betydelse. Gång på gång återkommer Webster till natten. De romerska begravningstågen ägde ursprungligen rum då, Augustus kropp bars till Rom "i nattliga etapper", 1800-talets begravningståg skedde om natten och det var då icke-katoliker jordfästes. Dödens mörker och nattens mörker tycks ha hört ihop. Det måste ha varit en spöklik syn med dessa processioner, kanske med facklor, genom den mjuksvarta romerska natten.
En historia som täcker ungefär 2 500 år handlar givetvis mycket om förändringar. Det gäller inte bara synen på döden, utan också staden själv. Det Rom, där de första invånarna gravsattes i hyddlika urnor på Forum Romanum, skilde sig mycket från högantikens, medeltidens, renässansens eller dagens Rom. Kejsar Trajanus lät till exempel skyffla bort Quirinalen, en av de sju kullarna, och reste en kolonn som visade den höjd kullen fordom haft. Slutligen placerades hans aska i dess bas."
Så ut i "solen" och tänk på döden!
Slutligen, ett omnämnande av denna Understreckare, för detta:
"Den polska författaren Henryk Sienkiewicz [författare till über-Rom-romanen Quo Vadis och Nobelpristagare]dog i osmansk exil. Att Erich Auerbach erbjöds en fristad i Istanbul mitt under andra världskriget kunde kanske tolkas som en sista reflex av gångna tiders tolerans, här fick han i lugn och ro fullborda sitt mästerverk Mimesis."
P.S Käre Fasces, jag ska definitivt skriva något om svordomar och liknande, men medan alla mina böcker är magasinerade i lådor kommer detta inte ske, en lite utläggning gives dock i början av augusti då böckerna fått komma hem. D.S
Själv har jag bara tittat in för att hänvisa till en bokrecension av
Döden i Rom: En annorlunda historisk guide till den eviga staden, av Maud Webster i SvD, som alltid av Uppsalaprofilen Carina Burman (hennes Min salig bror Jean Hendrich finns nu i urbillig pocket!):
"Den eviga staden är i högsta grad också dödens stad. Här fördes inte bara ett ljuvt liv, här har man under årtusendena också ägnat mycket omsorg åt sin egen och andras död. Börjar man rannsaka sin hjärna hittar man många, som blev kvar i Rom. Det gällde förstås en uppsjö av antikens romare, som Catullus och Seneca. Cicero mördades på flykt från oron i staden, men hans huvud och högra hand - med vilken han skrivit sina tal - fördes tillbaka och spikades upp på Forum.
Kejsar Augustus dog mera stillsamt på resa och fördes tillbaka för att gravsättas inne i staden - inte längs vägarna utanför dess murar, som andra dödliga. I Rom dog den heliga Birgitta och blev skeletterad inför hemfärden till Vadstena. Här klagade den lungsjuke John Keats över kylan innan han slutligen tog det sista, ansträngda andetaget i sitt hus vid Spanska trappan - senare bostad för Axel Munthe, som dock lämnade staden kvick och kry. Och när den förvirrade hovmannen Polonius i "Hamlet" ska skryta om sina skådespelartalanger hävdar han att "I did enact Julius Caesar. I was killed i'th'Capitol."
[...]
"En intressant aspekt på den romerska döden är nattens betydelse. Gång på gång återkommer Webster till natten. De romerska begravningstågen ägde ursprungligen rum då, Augustus kropp bars till Rom "i nattliga etapper", 1800-talets begravningståg skedde om natten och det var då icke-katoliker jordfästes. Dödens mörker och nattens mörker tycks ha hört ihop. Det måste ha varit en spöklik syn med dessa processioner, kanske med facklor, genom den mjuksvarta romerska natten.
En historia som täcker ungefär 2 500 år handlar givetvis mycket om förändringar. Det gäller inte bara synen på döden, utan också staden själv. Det Rom, där de första invånarna gravsattes i hyddlika urnor på Forum Romanum, skilde sig mycket från högantikens, medeltidens, renässansens eller dagens Rom. Kejsar Trajanus lät till exempel skyffla bort Quirinalen, en av de sju kullarna, och reste en kolonn som visade den höjd kullen fordom haft. Slutligen placerades hans aska i dess bas."
Så ut i "solen" och tänk på döden!
Slutligen, ett omnämnande av denna Understreckare, för detta:
"Den polska författaren Henryk Sienkiewicz [författare till über-Rom-romanen Quo Vadis och Nobelpristagare]dog i osmansk exil. Att Erich Auerbach erbjöds en fristad i Istanbul mitt under andra världskriget kunde kanske tolkas som en sista reflex av gångna tiders tolerans, här fick han i lugn och ro fullborda sitt mästerverk Mimesis."
P.S Käre Fasces, jag ska definitivt skriva något om svordomar och liknande, men medan alla mina böcker är magasinerade i lådor kommer detta inte ske, en lite utläggning gives dock i början av augusti då böckerna fått komma hem. D.S
Thursday, June 22, 2006
communicatio
Så, iuvenes, lyssnade ni på den sötaste av de Aderton, Göran Malmqvist, nu i eftermiddags?
Om inte, så missade ni hur han låter sig trors vara en latintalande amerikansk andre-pilot. Till och med i mörkast Asien kommer latinet till nytta!
Episoden han beskrev fick mig att tänka på detta, ett stycke ur väldens bästa bok, En världsomsegling under havet av Jules Verne.
Den hetlevrade harpunisten Ned Land, Professor Aronnax (bokens berättare)och hans betjänt Conseil har precis blivit inplockade i den mystisk U-båten Nautilus och försöker nu kommunicera med de tystlåtna män som bevakar dem (på engelska då det var lättast att hitta):
"The other replied with a shake of the head and added two or three utterly incomprehensible words. Then he seemed to question me directly with a long stare.
I replied in clear French that I wasn't familiar with his language; but he didn't seem to understand me, and the situation grew rather baffling.
"Still, master should tell our story," Conseil said to me. "Perhaps these gentlemen will grasp a few words of it!"
I tried again, telling the tale of our adventures, clearly articulating my every syllable, and not leaving out a single detail. I stated our names and titles; then, in order, I introduced Professor Aronnax, his manservant Conseil, and Mr. Ned Land, harpooner.
The man with calm, gentle eyes listened to me serenely, even courteously, and paid remarkable attention. But nothing in his facial expression indicated that he understood my story. When I finished, he didn't pronounce a single word.
One resource still left was to speak English. Perhaps they would be familiar with this nearly universal language. But I only knew it, as I did the German language, well enough to read it fluently, not well enough to speak it correctly. Here, however, our overriding need was to make ourselves understood.
"Come on, it's your turn," I told the harpooner. "Over to you, Mr. Land. Pull out of your bag of tricks the best English ever spoken by an Anglo-Saxon, and try for a more favorable result than mine."
Ned needed no persuading and started our story all over again, most of which I could follow. Its content was the same, but the form differed. Carried away by his volatile temperament, the Canadian put great animation into it. He complained vehemently about being imprisoned in defiance of his civil rights, asked by virtue of which law he was hereby detained, invoked writs of habeas corpus, threatened to press charges against anyone holding him in illegal custody, ranted, gesticulated, shouted, and finally conveyed by an expressive gesture that we were dying of hunger.
This was perfectly true, but we had nearly forgotten the fact.
Much to his amazement, the harpooner seemed no more intelligible than I had been. Our visitors didn't bat an eye. Apparently they were engineers who understood the languages of neither the French physicist Arago nor the English physicist Faraday.
Thoroughly baffled after vainly exhausting our philological resources, I no longer knew what tactic to pursue, when Conseil told me:
"If master will authorize me, I'll tell the whole business in German."
"What! You know German?" I exclaimed.
"Like most Flemish people, with all due respect to master."
"On the contrary, my respect is due you. Go to it, my boy."
And Conseil, in his serene voice, described for the third time the various vicissitudes of our story. But despite our narrator's fine accent and stylish turns of phrase, the German language met with no success.
Finally, as a last resort, I hauled out everything I could remember from my early schooldays, and I tried to narrate our adventures in Latin.
Cicero would have plugged his ears and sent me to the scullery, but somehow I managed to pull through. With the same negative result.
This last attempt ultimately misfiring, the two strangers exchanged a few words in their incomprehensible language and withdrew, not even favoring us with one of those encouraging gestures that are used in every country in the world. The door closed again.
"This is outrageous!" Ned Land shouted, exploding for the twentieth time. "I ask you! We speak French, English, German, and Latin to these rogues, and neither of them has the decency to even answer back!"
Efter mat, sömn och diverse turer kommer äntligen kapten Nemo (och vad betyder hans namn på latin, iuvenes?):
"Gentlemen," he said in a calm, penetrating voice, "I speak French, English, German, and Latin with equal fluency. Hence I could have answered you as early as our initial interview, but first I wanted to make your acquaintance and then think things over. Your four versions of the same narrative, perfectly consistent by and large, established your personal identities for me."
Jag är djupt övertygad om att de inte fått stanna om inte professorn visat upp sina latinkunskaper.
Tänk, det är nog så att denna passage som fick mig att ge mig in på latinbanan, övertygad om att detta var det enda sättet att överleva om man lidit skeppsbrott och förts ombord på en mystisk U-båt.
Om inte, så missade ni hur han låter sig trors vara en latintalande amerikansk andre-pilot. Till och med i mörkast Asien kommer latinet till nytta!
Episoden han beskrev fick mig att tänka på detta, ett stycke ur väldens bästa bok, En världsomsegling under havet av Jules Verne.
Den hetlevrade harpunisten Ned Land, Professor Aronnax (bokens berättare)och hans betjänt Conseil har precis blivit inplockade i den mystisk U-båten Nautilus och försöker nu kommunicera med de tystlåtna män som bevakar dem (på engelska då det var lättast att hitta):
"The other replied with a shake of the head and added two or three utterly incomprehensible words. Then he seemed to question me directly with a long stare.
I replied in clear French that I wasn't familiar with his language; but he didn't seem to understand me, and the situation grew rather baffling.
"Still, master should tell our story," Conseil said to me. "Perhaps these gentlemen will grasp a few words of it!"
I tried again, telling the tale of our adventures, clearly articulating my every syllable, and not leaving out a single detail. I stated our names and titles; then, in order, I introduced Professor Aronnax, his manservant Conseil, and Mr. Ned Land, harpooner.
The man with calm, gentle eyes listened to me serenely, even courteously, and paid remarkable attention. But nothing in his facial expression indicated that he understood my story. When I finished, he didn't pronounce a single word.
One resource still left was to speak English. Perhaps they would be familiar with this nearly universal language. But I only knew it, as I did the German language, well enough to read it fluently, not well enough to speak it correctly. Here, however, our overriding need was to make ourselves understood.
"Come on, it's your turn," I told the harpooner. "Over to you, Mr. Land. Pull out of your bag of tricks the best English ever spoken by an Anglo-Saxon, and try for a more favorable result than mine."
Ned needed no persuading and started our story all over again, most of which I could follow. Its content was the same, but the form differed. Carried away by his volatile temperament, the Canadian put great animation into it. He complained vehemently about being imprisoned in defiance of his civil rights, asked by virtue of which law he was hereby detained, invoked writs of habeas corpus, threatened to press charges against anyone holding him in illegal custody, ranted, gesticulated, shouted, and finally conveyed by an expressive gesture that we were dying of hunger.
This was perfectly true, but we had nearly forgotten the fact.
Much to his amazement, the harpooner seemed no more intelligible than I had been. Our visitors didn't bat an eye. Apparently they were engineers who understood the languages of neither the French physicist Arago nor the English physicist Faraday.
Thoroughly baffled after vainly exhausting our philological resources, I no longer knew what tactic to pursue, when Conseil told me:
"If master will authorize me, I'll tell the whole business in German."
"What! You know German?" I exclaimed.
"Like most Flemish people, with all due respect to master."
"On the contrary, my respect is due you. Go to it, my boy."
And Conseil, in his serene voice, described for the third time the various vicissitudes of our story. But despite our narrator's fine accent and stylish turns of phrase, the German language met with no success.
Finally, as a last resort, I hauled out everything I could remember from my early schooldays, and I tried to narrate our adventures in Latin.
Cicero would have plugged his ears and sent me to the scullery, but somehow I managed to pull through. With the same negative result.
This last attempt ultimately misfiring, the two strangers exchanged a few words in their incomprehensible language and withdrew, not even favoring us with one of those encouraging gestures that are used in every country in the world. The door closed again.
"This is outrageous!" Ned Land shouted, exploding for the twentieth time. "I ask you! We speak French, English, German, and Latin to these rogues, and neither of them has the decency to even answer back!"
Efter mat, sömn och diverse turer kommer äntligen kapten Nemo (och vad betyder hans namn på latin, iuvenes?):
"Gentlemen," he said in a calm, penetrating voice, "I speak French, English, German, and Latin with equal fluency. Hence I could have answered you as early as our initial interview, but first I wanted to make your acquaintance and then think things over. Your four versions of the same narrative, perfectly consistent by and large, established your personal identities for me."
Jag är djupt övertygad om att de inte fått stanna om inte professorn visat upp sina latinkunskaper.
Tänk, det är nog så att denna passage som fick mig att ge mig in på latinbanan, övertygad om att detta var det enda sättet att överleva om man lidit skeppsbrott och förts ombord på en mystisk U-båt.
Wednesday, June 21, 2006
casus arborealis
Ledsen för tystnaden (återkommer strax ordentligt), först var det trötthet och flytt som fyllde mina dagar, och därefter, att när jag häromkvällen cyklade hemåt ställde sig en trädnymf i vägen och I came to "a sudden arboreal stop".
En del blod, mycket sönderskrapad hud, illamående och ett bultande, ömmande huvud.
Ack ja.
Låtom oss istället glädja oss åt att Rome visas på kanal 5 i sommar!
Jag kan även berätta att trots att det generösa "tag-tre-betala-för-två" Loeb-erbjudandet kvarstår alltjämt hos hedengrens, har de även samma lockande upplägg för sina Penguin Classics.
I den serien hittar ni en uppsjö antika författare (dock utan originaltexten) i mycket god översättning. Jag såg såväl Livius som Suetonius (i Graves underbara översättning), vidare åtskilliga greker, samt Catullus med en vacker kvinnorumpa på omslaget.
Och slutligen, en bok som verkar intressant, "Mitt liv som Pythagoras" av Fredrik Lång. Svenskan skriver:
"Mitt liv som Pythagoras" är folkligt frejdig, den närmar sig inte antiken med vederbörlig vördnad utan med ett raljerande småleende, med inslag av slang och dialekt i dialogen, och med nautiska, mytologiska och filosofiska termer i en salig blandning. Lång har uppenbart haft roligt när han skrivit. Man gör ett misstag om man förväntar sig en rättfram psykologisk realism, ur en sådan synvinkel blir romanen bara trögläst och osannolik. Släpper man däremot anspråken på trovärdighet och identifikation, får "Mitt liv som Pythagoras" flykt.
[...]
Lång är som gjord för sin uppgift. Förutom att han är en driven romanförfattare har han forskat i antikens filosofi, med en licentitatavhandling om Thales och en doktorsavhandling om det "industrialiserade medvetandet" från Platon till Nietzsche. "Mitt liv som Pythagoras" kan läsas på många plan, inte minst som ett inlägg i debatten om humaniora i dag, eller varför inte som en filosofisk roman om polariteten mellan nytta och sanning. Som Zalmoxis resonerar: "Den som vill använda räknekonsten endast för att hålla ordning och reda på användbara och nyttiga ting har aldrig i sin
själ rörts av världsalltets harmoni och aldrig förmått lyssna till stjärnornas musik, denna den skönaste blandningen av stämmor och ljubelsång [sic!]".
Detta citat inringar ett av bokens budskap."
Å, mitt huvud!
En del blod, mycket sönderskrapad hud, illamående och ett bultande, ömmande huvud.
Ack ja.
Låtom oss istället glädja oss åt att Rome visas på kanal 5 i sommar!
Jag kan även berätta att trots att det generösa "tag-tre-betala-för-två" Loeb-erbjudandet kvarstår alltjämt hos hedengrens, har de även samma lockande upplägg för sina Penguin Classics.
I den serien hittar ni en uppsjö antika författare (dock utan originaltexten) i mycket god översättning. Jag såg såväl Livius som Suetonius (i Graves underbara översättning), vidare åtskilliga greker, samt Catullus med en vacker kvinnorumpa på omslaget.
Och slutligen, en bok som verkar intressant, "Mitt liv som Pythagoras" av Fredrik Lång. Svenskan skriver:
"Mitt liv som Pythagoras" är folkligt frejdig, den närmar sig inte antiken med vederbörlig vördnad utan med ett raljerande småleende, med inslag av slang och dialekt i dialogen, och med nautiska, mytologiska och filosofiska termer i en salig blandning. Lång har uppenbart haft roligt när han skrivit. Man gör ett misstag om man förväntar sig en rättfram psykologisk realism, ur en sådan synvinkel blir romanen bara trögläst och osannolik. Släpper man däremot anspråken på trovärdighet och identifikation, får "Mitt liv som Pythagoras" flykt.
[...]
Lång är som gjord för sin uppgift. Förutom att han är en driven romanförfattare har han forskat i antikens filosofi, med en licentitatavhandling om Thales och en doktorsavhandling om det "industrialiserade medvetandet" från Platon till Nietzsche. "Mitt liv som Pythagoras" kan läsas på många plan, inte minst som ett inlägg i debatten om humaniora i dag, eller varför inte som en filosofisk roman om polariteten mellan nytta och sanning. Som Zalmoxis resonerar: "Den som vill använda räknekonsten endast för att hålla ordning och reda på användbara och nyttiga ting har aldrig i sin
själ rörts av världsalltets harmoni och aldrig förmått lyssna till stjärnornas musik, denna den skönaste blandningen av stämmor och ljubelsång [sic!]".
Detta citat inringar ett av bokens budskap."
Å, mitt huvud!
Wednesday, June 14, 2006
Mollia, Pegasides, date vestro serta poetae
Andra och sista dagen av vår tvådagars Propertius-festival har rivstartat, med en rejäl grötfrukost för de många funktionärerna, klädda i rosa t-tröjor (med texten "Propertiusfestival -06!!!" på framsidan och Non datur ad Musas currere lata via på ryggen i glow-in-the-dark bokstäver) och överdådiga drypande kransar på huvudet.
Själv sitter jag med en ganska gles och tunn sådan på skulten, myrran droppar oavbrutet ner på tangenterna och jag lämnar ständigt spår av små gula kronblad efter mig, men ändå, en eloge till funkisarna, som rest hit från hela landet, och som bundit kransar sedan fem i morse! Vivant!
Ingen Prop-fest är ju fullständig utan lite Pound-referenser.
En av Pounds (och vi menar inte Ezra, utan Kenneth Pound, killen som driver langos-vagnen) stora favoriter är II:15, mycket p.g.a (och jag direktciterar) "the boobies".
(Själv försöker jag ännu hämta mig från det faktum att Björkeson använder termen "hängbröst", passar visserligen i sammanhanget och så, men ändå)
Nåväl, K.P:s favorit:
O me felicem! o nox mihi candida! et o tu
lectule deliciis facte beate meis!
quam multa apposita narramus verba lucerna,
quantaque sublato lumine rixa fuit!
nam modo nudatis mecum est luctata papillis,
interdum tunica duxit operta moram.
illa meos somno lapsos patefecit ocellos
ore suo et dixit 'Sicine, lente, iaces?'
quam vario amplexu mutamus bracchia! quantum
oscula sunt labris nostra morata tuis!
non iuvat in caeco Venerem corrumpere motu:
si nescis, oculi sunt in amore duces.
ipse Paris nuda fertur periisse Lacaena,
cum Menelaeo surgeret e thalamo;
nudus et Endymion Phoebi cepisse sororem
dicitur et nudae concubuisse deae.
quod si pertendens animo vestita cubaris,
scissa veste meas experiere manus:
quin etiam, si me ulterius provexerit ira,
ostendes matri bracchia laesa tuae.
necdum inclinatae prohibent te ludere mammae:
viderit haec, si quam iam peperisse pudet.
dum nos fata sinunt, oculos satiemus amore:
nox tibi longa venit, nec reditura dies.
atque utinam haerentis sic nos vincire catena
velles, ut numquam solveret ulla dies!
exemplo iunctae tibi sint in amore columbae,
masculus et totum femina coniugium.
errat, qui finem vesani quaerit amoris:
verus amor nullum novit habere modum.
terra prius falso partu deludet arantis,
et citius nigros Sol agitabit equos,
fluminaque ad caput incipient revocare liquores,
aridus et sicco gurgite piscis erit,
quam possim nostros alio transferre dolores:
huius ero vivus, mortuus huius ero.
quod mihi secum talis concedere noctes
illa velit, vitae longus et annus erit.
si dabit haec multas, fiam immortalis in illis:
nocte una quivis vel deus esse potest.
qualem si cuncti cuperent decurrere vitam
et pressi multo membra iacerc mero,
non ferrum crudele ncque esset bellica navis,
nec nostra Actiacum verteret ossa mare,
nec totiens propriis circum oppugnata triumphis
lassa foret crinis solere Roma suos.
haec certe merito poterunt laudare minores:
laeserunt nullos pocula nostra deos.
tu modo, dum lucet, fructum ne desere vitae!
omnia si dederis oscula, pauca dabis.
ac veluti folia arentis liquere corollas,
quae passim calathis strata natare vides,
sic nobis, qui nunc magnum spiramus amantes,
forsitan includet crastina fata dies.
Som alltid, en tjusig tolkning av Björkeson, så ge kransarna till denne poet nu, o pegasider!(Har jag förresten nämt att den tidigare Propertius översättningen till svenska skrevs av Bernhard Risberg? Känns passande att karln även skrev psalmer...):
O jag lycklige! O, du natt som bländat mig! O du
ljuva läger som såg, hänryckt, den vällust jag njöt!
Ack, alla ord vi lampans sken vi sagt till varandra!
Och vilken häftig kamp, sedan vårt ljus brunnit ut!
Ena stunden med nakna bröst har hon mött mig i närstrid,
nästa i tunikan höljd, sökt stå emot min attack.
Med sina läppar öppnade hon mina sömniga ögon,
sägandes så: "min vän, tog redan krafterna slut?"
Hur våra armar har sökt och provat olika famntag,
och hur min mun blev kvar länge mot din, i en kyss!
Likväl, är rörelsen dold förminskas kärlekens nöjen;
ögonen vet du ej det?- visar de älskande väg.
Paris, sägs det, blev dödligt kär när inför hans blickar
ur Menelaos' bädd Helena naken steg upp.
Foibos' syster betogs av den nakne Endymion; naken
påstås det, ar även hon, när med varandra de låg.
Men om du alltjämt envisas med att ligga där påklädd
sliter jag av dig allt -då får du pröva min kraft!
ja, inte nog med det: om jag drivs att förgå mig av vrede
kommer din mor att se märkena armen har fått.
Inga hängbröst har du ju än som hindrar dig leka;
de som fött barn och blygs, lämna den sorgen åt dem!
Så länge ödet vill, låt ögonen mättas av kärlek:
natten som kommer är lång, efterföljs inte av dag.
O om du ville som jag att en kedja hölle oss samman,
hårt, så att ingen dag någonsin löste dess band!
Tag som en förebild för din kärlek paret av duvor,
hanen med honan ömt enad i livslångt förbund.
Den tar miste som tror att vanvattig kärlek kan slockna:
kärleken om den är sann, känner ej mått eller gräns.
Förr skall jorden bedra med förvända skördar en bonde,
bakom ett nattsvart spann solguden köra sin vagn,
floder vända sitt lopp, leda vattnet åter till källan,
fisken torr simma kring nere i sinande djup
än att mitt hjärtas kval jag överför på en annan:
henne tillhör mitt liv, hennes förblir jag som död.
Ville hon då och då bevilja mig nätter som denna
skulle ett enda år räcka som levnad åt mig.
ger hon mig många därav, då övervinner jag döden:
en enda sådan natt kan göra människan till gud.
Kände alla, som jag, att detta är tillvarons mening
och om de tyngda av vin lyckliga ginge till ro
[jisses, sprang just förbi ett litet rådjur utanför förnstret, särdeles bukoliskt]
skulle vi aldrig fått se några grymma svärd eller krigsskepp
och inga landsmäns ben vräkas av Aktions hav;
då skulle ej heller Rom _som av egna triumfatorer
kringrändes gång på gång -tröttnat att lösa sitt hår.
Eftervärlden skall hur som helst med rätta berömma
att jag i dryckeslag aldrig har sårat en gud.
Du, medan än detr är ljust, förglöm ej tillvarons frukter!
En enda kyss är nog -allt har du gett mig med den.
Som från en vissnande krans du ser bladen lossna och falla
och i din bägare sen utspridda flyta omkring,
så för oss, som fulla av hopp ger oss hän åt vår kärlek
bär kanske nästadag undergång med sig och död.
Insomnia, stress, huvudvärk och min maxima cura, den annalkande tentan.
Själv sitter jag med en ganska gles och tunn sådan på skulten, myrran droppar oavbrutet ner på tangenterna och jag lämnar ständigt spår av små gula kronblad efter mig, men ändå, en eloge till funkisarna, som rest hit från hela landet, och som bundit kransar sedan fem i morse! Vivant!
Ingen Prop-fest är ju fullständig utan lite Pound-referenser.
En av Pounds (och vi menar inte Ezra, utan Kenneth Pound, killen som driver langos-vagnen) stora favoriter är II:15, mycket p.g.a (och jag direktciterar) "the boobies".
(Själv försöker jag ännu hämta mig från det faktum att Björkeson använder termen "hängbröst", passar visserligen i sammanhanget och så, men ändå)
Nåväl, K.P:s favorit:
O me felicem! o nox mihi candida! et o tu
lectule deliciis facte beate meis!
quam multa apposita narramus verba lucerna,
quantaque sublato lumine rixa fuit!
nam modo nudatis mecum est luctata papillis,
interdum tunica duxit operta moram.
illa meos somno lapsos patefecit ocellos
ore suo et dixit 'Sicine, lente, iaces?'
quam vario amplexu mutamus bracchia! quantum
oscula sunt labris nostra morata tuis!
non iuvat in caeco Venerem corrumpere motu:
si nescis, oculi sunt in amore duces.
ipse Paris nuda fertur periisse Lacaena,
cum Menelaeo surgeret e thalamo;
nudus et Endymion Phoebi cepisse sororem
dicitur et nudae concubuisse deae.
quod si pertendens animo vestita cubaris,
scissa veste meas experiere manus:
quin etiam, si me ulterius provexerit ira,
ostendes matri bracchia laesa tuae.
necdum inclinatae prohibent te ludere mammae:
viderit haec, si quam iam peperisse pudet.
dum nos fata sinunt, oculos satiemus amore:
nox tibi longa venit, nec reditura dies.
atque utinam haerentis sic nos vincire catena
velles, ut numquam solveret ulla dies!
exemplo iunctae tibi sint in amore columbae,
masculus et totum femina coniugium.
errat, qui finem vesani quaerit amoris:
verus amor nullum novit habere modum.
terra prius falso partu deludet arantis,
et citius nigros Sol agitabit equos,
fluminaque ad caput incipient revocare liquores,
aridus et sicco gurgite piscis erit,
quam possim nostros alio transferre dolores:
huius ero vivus, mortuus huius ero.
quod mihi secum talis concedere noctes
illa velit, vitae longus et annus erit.
si dabit haec multas, fiam immortalis in illis:
nocte una quivis vel deus esse potest.
qualem si cuncti cuperent decurrere vitam
et pressi multo membra iacerc mero,
non ferrum crudele ncque esset bellica navis,
nec nostra Actiacum verteret ossa mare,
nec totiens propriis circum oppugnata triumphis
lassa foret crinis solere Roma suos.
haec certe merito poterunt laudare minores:
laeserunt nullos pocula nostra deos.
tu modo, dum lucet, fructum ne desere vitae!
omnia si dederis oscula, pauca dabis.
ac veluti folia arentis liquere corollas,
quae passim calathis strata natare vides,
sic nobis, qui nunc magnum spiramus amantes,
forsitan includet crastina fata dies.
Som alltid, en tjusig tolkning av Björkeson, så ge kransarna till denne poet nu, o pegasider!(Har jag förresten nämt att den tidigare Propertius översättningen till svenska skrevs av Bernhard Risberg? Känns passande att karln även skrev psalmer...):
O jag lycklige! O, du natt som bländat mig! O du
ljuva läger som såg, hänryckt, den vällust jag njöt!
Ack, alla ord vi lampans sken vi sagt till varandra!
Och vilken häftig kamp, sedan vårt ljus brunnit ut!
Ena stunden med nakna bröst har hon mött mig i närstrid,
nästa i tunikan höljd, sökt stå emot min attack.
Med sina läppar öppnade hon mina sömniga ögon,
sägandes så: "min vän, tog redan krafterna slut?"
Hur våra armar har sökt och provat olika famntag,
och hur min mun blev kvar länge mot din, i en kyss!
Likväl, är rörelsen dold förminskas kärlekens nöjen;
ögonen vet du ej det?- visar de älskande väg.
Paris, sägs det, blev dödligt kär när inför hans blickar
ur Menelaos' bädd Helena naken steg upp.
Foibos' syster betogs av den nakne Endymion; naken
påstås det, ar även hon, när med varandra de låg.
Men om du alltjämt envisas med att ligga där påklädd
sliter jag av dig allt -då får du pröva min kraft!
ja, inte nog med det: om jag drivs att förgå mig av vrede
kommer din mor att se märkena armen har fått.
Inga hängbröst har du ju än som hindrar dig leka;
de som fött barn och blygs, lämna den sorgen åt dem!
Så länge ödet vill, låt ögonen mättas av kärlek:
natten som kommer är lång, efterföljs inte av dag.
O om du ville som jag att en kedja hölle oss samman,
hårt, så att ingen dag någonsin löste dess band!
Tag som en förebild för din kärlek paret av duvor,
hanen med honan ömt enad i livslångt förbund.
Den tar miste som tror att vanvattig kärlek kan slockna:
kärleken om den är sann, känner ej mått eller gräns.
Förr skall jorden bedra med förvända skördar en bonde,
bakom ett nattsvart spann solguden köra sin vagn,
floder vända sitt lopp, leda vattnet åter till källan,
fisken torr simma kring nere i sinande djup
än att mitt hjärtas kval jag överför på en annan:
henne tillhör mitt liv, hennes förblir jag som död.
Ville hon då och då bevilja mig nätter som denna
skulle ett enda år räcka som levnad åt mig.
ger hon mig många därav, då övervinner jag döden:
en enda sådan natt kan göra människan till gud.
Kände alla, som jag, att detta är tillvarons mening
och om de tyngda av vin lyckliga ginge till ro
[jisses, sprang just förbi ett litet rådjur utanför förnstret, särdeles bukoliskt]
skulle vi aldrig fått se några grymma svärd eller krigsskepp
och inga landsmäns ben vräkas av Aktions hav;
då skulle ej heller Rom _som av egna triumfatorer
kringrändes gång på gång -tröttnat att lösa sitt hår.
Eftervärlden skall hur som helst med rätta berömma
att jag i dryckeslag aldrig har sårat en gud.
Du, medan än detr är ljust, förglöm ej tillvarons frukter!
En enda kyss är nog -allt har du gett mig med den.
Som från en vissnande krans du ser bladen lossna och falla
och i din bägare sen utspridda flyta omkring,
så för oss, som fulla av hopp ger oss hän åt vår kärlek
bär kanske nästadag undergång med sig och död.
Insomnia, stress, huvudvärk och min maxima cura, den annalkande tentan.
Tuesday, June 13, 2006
Tu mihi solus places
Jag har utropat en Propertius-festival, så där i passande tid till min tenta, och firar nu sålunda glatt i dagarna två, med karnevalsfjädrar på huvudet och en liten sambaorkester i ena hörnet. (De följer mig runt institutionen, det är dock lite irriterande när de står utanför tolettdörren och spelar) Nåväl, det innebär iallafall bara Propertius 24/7! (Langos-vagnen kommer imorgon)
I väntan på de friterade godsakerna, något att bita i (II.7)Just det, lagen de deppar så över är en som skulle tvinga Propertius att gifta sig, det kom emellanåt sådana hos romarna, för en ökad sedlighet och barnalstring hos de högre stånden:
Gavisa est certe sublatam Cynthia legem,
qua quondam edicta flemus uterque diu,
ni nos divideret: quamvis diducere amantis
non queat invitos Iuppiter ipse duos.
'At magnus Caesar.' sed magnus Caesar in armis:
devictae gentes nil in amore valent.
nam citius paterer caput hoc discedere collo
quam possem nuptae perdere more faces,
aut ego transirem tua limina clausa maritus,
respiciens udis prodita luminibus.
a mea tum qualis caneret tibi tibia somnos,
tibia, funesta tristior illa tuba!
unde mihi Parthis natos praebere triumphis?
nullus de nostro sanguine miles erit.
quod si vera meae comitarent castra puellae,
non mihi sat magnus Castoris iret equus.
hinc etenim tantum meruit mea gloria nomen,
gloria ad hibernos lata Borysthenidas.
tu mihi sola places: placeam tibi, Cynthia, solus:
hic erit et patrio nomine pluris amor.
Om ni inte visste det, så ska ni strax göra det, att den dyrkade Björkeson även gjort en Propertius-översättning. Finnes i pocket med hiskeligt omslag men till det facila festivalpriset 40 pix på adlibris.(Björkeson borde väl sålunda vara festivalgeneral och få åka runt i öppen bil till folkets jubel och konfettikastande, men logistiken har inte riktigt gått att få ihop) En utmärk översättning:
Säkert, Cynthia, gläds du åt att man upphävde lagen
varöver länge vi grät när den blev stiftad en gång,
rädda att den skulle skilja oss två -fast skilja på allvar
älskande, om de ej vill, kan inte Jupiter ens.
"Caesar är mäktig..." Visst, han är stor i vapenbedrifter,
men att ha segrat i krig räknas i kärlek som noll.
Lättare kan jag fördra att mista mitt huvud än nödgas,
genom det liv jag för, olyckliggöra en brud,
tvingas som gift gå förbi din stängda port och med våta
ögon vända mig om, se mot den tröskel jag svek.
Ack, hur skulle ej då du sjungas till söms av min rörflöjt,
flöjten som mörknt i klang, dyster som dödens trumpet!
Varför skall jag skänka barn till fäderneslandets triumfer?
Inte en enda soldat tänker jg skaffa åt Rom.
Men om jag följde mitt sanna banér, min älskades fanor,
då skulle Kastors häst vara för liten åt mig.
Det är ju så jag vunnit mitt namn och rykte som spridits
ända till vintriga folk utmed Borysthenes' flod.
Ensam dig har jag kär -må du också älska mig ensam!
Långt mer än faderskap värd är denna kärlek till dig.
En särdeles oromersk dikt på sitt sätt, hur han är villig att strunta i det där med fortplantning för att få vara med sin älskade, och ett förkastande av krigisk ära.
jag skulle föredar en lite annan översättning dock av rad ("...olyckliggöra en brud") ty det latinska är underbart (men svåröversatt); quam possem nuptae perdere more faces, vilket blir ungefär; "Jag skulle hellre mista huvudet än att jag kunde förslösa facklor på ett bröllop" (väldigt ungefär), då facklor i de övriga dikterna används då han nattetid tagit sig till Cynthia eller i mörkret väntat vid hennes dörr (dörren nämns ju strax nedanför). Facklor är annars ett typiskt kännetecken för det romerska bröllopet.
Festivalen fortsätter, det är strax dags för fyrverkeri-uppvisningen vid ståltrummornas dån. DaDADAdada, daDADAdada, daDADAdada DA...
Så trött.
I väntan på de friterade godsakerna, något att bita i (II.7)Just det, lagen de deppar så över är en som skulle tvinga Propertius att gifta sig, det kom emellanåt sådana hos romarna, för en ökad sedlighet och barnalstring hos de högre stånden:
Gavisa est certe sublatam Cynthia legem,
qua quondam edicta flemus uterque diu,
ni nos divideret: quamvis diducere amantis
non queat invitos Iuppiter ipse duos.
'At magnus Caesar.' sed magnus Caesar in armis:
devictae gentes nil in amore valent.
nam citius paterer caput hoc discedere collo
quam possem nuptae perdere more faces,
aut ego transirem tua limina clausa maritus,
respiciens udis prodita luminibus.
a mea tum qualis caneret tibi tibia somnos,
tibia, funesta tristior illa tuba!
unde mihi Parthis natos praebere triumphis?
nullus de nostro sanguine miles erit.
quod si vera meae comitarent castra puellae,
non mihi sat magnus Castoris iret equus.
hinc etenim tantum meruit mea gloria nomen,
gloria ad hibernos lata Borysthenidas.
tu mihi sola places: placeam tibi, Cynthia, solus:
hic erit et patrio nomine pluris amor.
Om ni inte visste det, så ska ni strax göra det, att den dyrkade Björkeson även gjort en Propertius-översättning. Finnes i pocket med hiskeligt omslag men till det facila festivalpriset 40 pix på adlibris.(Björkeson borde väl sålunda vara festivalgeneral och få åka runt i öppen bil till folkets jubel och konfettikastande, men logistiken har inte riktigt gått att få ihop) En utmärk översättning:
Säkert, Cynthia, gläds du åt att man upphävde lagen
varöver länge vi grät när den blev stiftad en gång,
rädda att den skulle skilja oss två -fast skilja på allvar
älskande, om de ej vill, kan inte Jupiter ens.
"Caesar är mäktig..." Visst, han är stor i vapenbedrifter,
men att ha segrat i krig räknas i kärlek som noll.
Lättare kan jag fördra att mista mitt huvud än nödgas,
genom det liv jag för, olyckliggöra en brud,
tvingas som gift gå förbi din stängda port och med våta
ögon vända mig om, se mot den tröskel jag svek.
Ack, hur skulle ej då du sjungas till söms av min rörflöjt,
flöjten som mörknt i klang, dyster som dödens trumpet!
Varför skall jag skänka barn till fäderneslandets triumfer?
Inte en enda soldat tänker jg skaffa åt Rom.
Men om jag följde mitt sanna banér, min älskades fanor,
då skulle Kastors häst vara för liten åt mig.
Det är ju så jag vunnit mitt namn och rykte som spridits
ända till vintriga folk utmed Borysthenes' flod.
Ensam dig har jag kär -må du också älska mig ensam!
Långt mer än faderskap värd är denna kärlek till dig.
En särdeles oromersk dikt på sitt sätt, hur han är villig att strunta i det där med fortplantning för att få vara med sin älskade, och ett förkastande av krigisk ära.
jag skulle föredar en lite annan översättning dock av rad ("...olyckliggöra en brud") ty det latinska är underbart (men svåröversatt); quam possem nuptae perdere more faces, vilket blir ungefär; "Jag skulle hellre mista huvudet än att jag kunde förslösa facklor på ett bröllop" (väldigt ungefär), då facklor i de övriga dikterna används då han nattetid tagit sig till Cynthia eller i mörkret väntat vid hennes dörr (dörren nämns ju strax nedanför). Facklor är annars ett typiskt kännetecken för det romerska bröllopet.
Festivalen fortsätter, det är strax dags för fyrverkeri-uppvisningen vid ståltrummornas dån. DaDADAdada, daDADAdada, daDADAdada DA...
Så trött.
Monday, June 12, 2006
Libri in mensa et bellum sacrum
Ahhh, mitt kungarike för en smula disciplin! Pluggar stötvis mycket väl och emellanåt fånar jag mig och är hyggligt random, såsom nu.
Böcker på mitt skrivbord precis i denna stund (majoriteten fyllda och färserade med papperslappar (rosa post-its!), hårnålar, pennor och andra lämpliga bokmärken):
- Horace; Satires, Epistles, Ars Poetica (min egen fina Loeb-utgåva, inköpt genom DBD:s generositet)
- Ordning och Reda-kalender (röd)
- Horace; Satires "ed, with notes by the late Arthur Palmer, Litt.D" (en censurerad och med tejpad rygg)
- Horatii Carmina, Oxonii
- Horace; Odes and Epodes (ytterligare en Loeb, dock ej min)
- Gian Biagio Conte; latin Literature, a history
- Horace; Odes I "Carpe Diem"; Text, translation and Commentary by David West (Väldigt käck bok)
- Horace; Epistles, "ed, with notes by Augustus S. Wilkins, Litt.D., LL.D."
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book I
- Horatius; Satirer och epoder, svensk tolkning av Ebbe Linde (snodd från exfästman)
- Horace; Epistles II and Ars Poetica, ed by Niall Rudd
- Joan D. Mandel; Can we wear our pearls and still be feminists?
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book II
- Horatius; Diktkonsten/Ars Poetica, "Latinsk text men metrisk översättning, introduktion och kommentar av Arvid Andrén" (en sådan där gräll grön från Åströms förlag)
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- Horatius; Satirer och Epistlar i urval av Arvid Andrén (en vit paperback Åströmmare från -88)
Ett stort skrivbord, det där.
In other news, iuvenes, så fortsätter Stickan sitt beundransvärda Plutarchos-korståg (visste ni att Han på vårbalen brukade placeras med ryggen mot de besökande finländska studenterna, för att inte störas av åsynen av deras kopiösa fylleri och dräggighet?)i dagens Understreckare:
"Det är ingen slump att de antika kulturspråken i olika former känner det talesätt som i sin korthuggna grekiska version heter arché hémisy pantós: "början är hälften av det hela". Platon och Aristoteles hävdar till och med att begynnelsen är mer än hälften. Och Horatius i sak likabetydande version, "Dimidium facti, qui coepit, habet", har ekat i europeiska skolsalar i åtminstone ett halvt årtusende. "Friskt vågat är hälften vunnet" klingar en smula för hurtigt; det leder tanken till kroppsövningar.
Början är alltid svår. Men nu är den gjord för den här gången. Artikeln skulle också ha kunnat börja så här: författarens avsikt är att fullfölja en kampanj för att uppmuntra till ökad läsning av Plutarchos jämförande levnadsteckningar (i stället för de många brokiga och efter senaste recept snabbt hopkokade biografier som för närvarande åtnjuter modets gunst). Kampanjen inleddes med en artikel i denna spalt den 28 november 2005. Men att börja med att tillkännage denna avsikt föreföll litet för enkelt och träaktigt.
Om Plutarchos skall det emellertid handla. Låt mig erinra om att han levde mellan 46 och cirka 120 e Kr, för det mesta i småstaden Chaironeia i Beotien, men också i Athen och vid behov i Rom. Han reste i yngre år vida omkring i östra Medelhavsområdet, var en aktiv kommunalman, präst vid ett Apollotempel, en flitig författare av filosofiska arbeten, föreståndare för en privatakademi, där han också mottog kvinnliga elever, men först och främst författare till de 24 par av biografier över berömda greker och romare som är kända under namnet "bioi paralleloi", "jämförande levnadsteckningar".
...
Bland de 2 x 24 avporträtterade statsmännen och härförarna är det två - en grek och en romare - som utan tvekan kan och bör på nusvensk munart betecknas som "doldisar" (och dessvärre inte är tillgängliga på detta tungomål) men som förefaller att ha på ett särskilt sätt vunnit sin levnadstecknares tillgivenhet. De förtjänar därför båda att åtminstone nämnas; den intresserade kan lätt göra deras bekantskap på flera moderna språk. Gemensamt för dem är att deras liv och framträdande är starkt präglade av måttfullhet och en för deras samtid ovanlig humanitet. Men gemensamt är också att de - för att åter knyta an till samtida valårsdialekt - "inte nådde ända fram". Den framgång de förtjänade beskärdes dem inte. Det finns ibland en underton av
resignation och pessimism hos Plutarchos; han var genom studier och egen erfarenhet väl bekant med världens vägar, och han gjorde sig inte illusioner om dem.
Den grek som avses är Phokion från Athen, som levde mellan cirka 400 och 317 f Kr och som hade den otacksamma och till slut hopplösa uppgiften att leda sin nedgångna och av demagoger och mutkolvar välfyllda hemstad och att försvara den mot den makedoniska stormakten. Han var en fattig man men hörde till det aristokratiska konservativa partiet, som för det mesta befann sig i underläge. Han anförtroddes ofta befälet över Athens styrkor när stortaliga krigshetsare i folkförsamlingen hade dragit in staten i nya konflikter; han talade konsekvent för hedersam fred men drog lojalt i fält när det var oundvikligt och segrade där det var möjligt; han vägrade att motta hedersgåvor från de makedoniska kungarna. Till slut dömdes han av en hoprafsad folkdomstol på samma sätt som Sokrates att tömma giftbägaren tillsammans med några av sina åsiktsfränder; slutet
komplicerades av att bödeln i god facklig anda trilskades över att han inte fått betalt för hela dosen. Men till slut gick det.
Vad som gör läsningen av Phokionporträttet särskilt njutbar är hjältens slagfärdighet; Plutarchos återger med märkbar förtjusning de många bons mots med vilka denne attiske statsman uppmuntrade eller tystade sin omgivning. Ett berömt exempel är hans svar till den store talaren Demosthenes, när denne i folkförsamlingen utropade: "Akta dig, Phokion, om athenarna får ett anfall av raseri kommer de att slå ihjäl dig." - "Och dig, om de får ett anfall av förnuft."
Jobba, jobba, jobba...
Böcker på mitt skrivbord precis i denna stund (majoriteten fyllda och färserade med papperslappar (rosa post-its!), hårnålar, pennor och andra lämpliga bokmärken):
- Horace; Satires, Epistles, Ars Poetica (min egen fina Loeb-utgåva, inköpt genom DBD:s generositet)
- Ordning och Reda-kalender (röd)
- Horace; Satires "ed, with notes by the late Arthur Palmer, Litt.D" (en censurerad och med tejpad rygg)
- Horatii Carmina, Oxonii
- Horace; Odes and Epodes (ytterligare en Loeb, dock ej min)
- Gian Biagio Conte; latin Literature, a history
- Horace; Odes I "Carpe Diem"; Text, translation and Commentary by David West (Väldigt käck bok)
- Horace; Epistles, "ed, with notes by Augustus S. Wilkins, Litt.D., LL.D."
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book I
- Horatius; Satirer och epoder, svensk tolkning av Ebbe Linde (snodd från exfästman)
- Horace; Epistles II and Ars Poetica, ed by Niall Rudd
- Joan D. Mandel; Can we wear our pearls and still be feminists?
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book II
- Horatius; Diktkonsten/Ars Poetica, "Latinsk text men metrisk översättning, introduktion och kommentar av Arvid Andrén" (en sådan där gräll grön från Åströms förlag)
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- Horatius; Satirer och Epistlar i urval av Arvid Andrén (en vit paperback Åströmmare från -88)
Ett stort skrivbord, det där.
In other news, iuvenes, så fortsätter Stickan sitt beundransvärda Plutarchos-korståg (visste ni att Han på vårbalen brukade placeras med ryggen mot de besökande finländska studenterna, för att inte störas av åsynen av deras kopiösa fylleri och dräggighet?)i dagens Understreckare:
"Det är ingen slump att de antika kulturspråken i olika former känner det talesätt som i sin korthuggna grekiska version heter arché hémisy pantós: "början är hälften av det hela". Platon och Aristoteles hävdar till och med att begynnelsen är mer än hälften. Och Horatius i sak likabetydande version, "Dimidium facti, qui coepit, habet", har ekat i europeiska skolsalar i åtminstone ett halvt årtusende. "Friskt vågat är hälften vunnet" klingar en smula för hurtigt; det leder tanken till kroppsövningar.
Början är alltid svår. Men nu är den gjord för den här gången. Artikeln skulle också ha kunnat börja så här: författarens avsikt är att fullfölja en kampanj för att uppmuntra till ökad läsning av Plutarchos jämförande levnadsteckningar (i stället för de många brokiga och efter senaste recept snabbt hopkokade biografier som för närvarande åtnjuter modets gunst). Kampanjen inleddes med en artikel i denna spalt den 28 november 2005. Men att börja med att tillkännage denna avsikt föreföll litet för enkelt och träaktigt.
Om Plutarchos skall det emellertid handla. Låt mig erinra om att han levde mellan 46 och cirka 120 e Kr, för det mesta i småstaden Chaironeia i Beotien, men också i Athen och vid behov i Rom. Han reste i yngre år vida omkring i östra Medelhavsområdet, var en aktiv kommunalman, präst vid ett Apollotempel, en flitig författare av filosofiska arbeten, föreståndare för en privatakademi, där han också mottog kvinnliga elever, men först och främst författare till de 24 par av biografier över berömda greker och romare som är kända under namnet "bioi paralleloi", "jämförande levnadsteckningar".
...
Bland de 2 x 24 avporträtterade statsmännen och härförarna är det två - en grek och en romare - som utan tvekan kan och bör på nusvensk munart betecknas som "doldisar" (och dessvärre inte är tillgängliga på detta tungomål) men som förefaller att ha på ett särskilt sätt vunnit sin levnadstecknares tillgivenhet. De förtjänar därför båda att åtminstone nämnas; den intresserade kan lätt göra deras bekantskap på flera moderna språk. Gemensamt för dem är att deras liv och framträdande är starkt präglade av måttfullhet och en för deras samtid ovanlig humanitet. Men gemensamt är också att de - för att åter knyta an till samtida valårsdialekt - "inte nådde ända fram". Den framgång de förtjänade beskärdes dem inte. Det finns ibland en underton av
resignation och pessimism hos Plutarchos; han var genom studier och egen erfarenhet väl bekant med världens vägar, och han gjorde sig inte illusioner om dem.
Den grek som avses är Phokion från Athen, som levde mellan cirka 400 och 317 f Kr och som hade den otacksamma och till slut hopplösa uppgiften att leda sin nedgångna och av demagoger och mutkolvar välfyllda hemstad och att försvara den mot den makedoniska stormakten. Han var en fattig man men hörde till det aristokratiska konservativa partiet, som för det mesta befann sig i underläge. Han anförtroddes ofta befälet över Athens styrkor när stortaliga krigshetsare i folkförsamlingen hade dragit in staten i nya konflikter; han talade konsekvent för hedersam fred men drog lojalt i fält när det var oundvikligt och segrade där det var möjligt; han vägrade att motta hedersgåvor från de makedoniska kungarna. Till slut dömdes han av en hoprafsad folkdomstol på samma sätt som Sokrates att tömma giftbägaren tillsammans med några av sina åsiktsfränder; slutet
komplicerades av att bödeln i god facklig anda trilskades över att han inte fått betalt för hela dosen. Men till slut gick det.
Vad som gör läsningen av Phokionporträttet särskilt njutbar är hjältens slagfärdighet; Plutarchos återger med märkbar förtjusning de många bons mots med vilka denne attiske statsman uppmuntrade eller tystade sin omgivning. Ett berömt exempel är hans svar till den store talaren Demosthenes, när denne i folkförsamlingen utropade: "Akta dig, Phokion, om athenarna får ett anfall av raseri kommer de att slå ihjäl dig." - "Och dig, om de får ett anfall av förnuft."
Jobba, jobba, jobba...
Saturday, June 10, 2006
balatro
Jaha, mei cuniculi parvi, då sitter man här igen.
Tentapluggar, något som borde ha påbörjats för länge sedan.
Jag ligger så förbaskat efter i allt, inte bara detta så försenade och länge uppskjutna tentapluggande, utan i allt annat, jag har seminariematerial som skulle varit klart för eoner sedan, jag har travar med lingvistiska luntor som väntar. När ska jag egentligen hinna allt detta? Följden är ju som alltid att det blir en smula halvdant och vingligt, och jag har bara mig själv att skylla. Bad, bad (S)DIL.
Jag kan säga eder att man vill inte riktigt matas med Horatius' emellanåt prydligt uppfostrande epistlar i detta läge. Satirerna är då mer passande.
En något för käck understreckare att roa sig med, om Saxo Grammaticus:
"I det svenska medvetandet har den fornisländska sagan och poesin fortfarande ganska gott om utrymme. Betydligt mindre plats tar deras motsvarighet från medeltidens Danmark: Saxo Grammaticus "Gesta Danorum", Danernas bedrifter. Saxo är inte lika lättillgänglig som islänningarna, men han är en bekantskap väl värd att göra. Gesta Danorum överlagrar de isländska källorna i skildringen av förkristna myter och historiska händelser eller traditioner kring de nordiska staternas utveckling och kristendomens etablerande.
[...]
Det enda man verkar kunna veta säkert om personen Saxo är att han ägnade många år vid början av 1200-talet åt att författa sin Danmarkshistoria, och att arbetet gav honom tillnamnet Grammaticus, "latinisten". Han uppger själv att han började skriva krönikan efter ärkebiskop Absalons önskemål, men Absalon hann gå ur tiden innan den blev färdig. Till slut kunde Saxo överlämna det monumentala arbetet åt hans efterträdare Anders Sunesen och kungen, Valdemar Sejr, medan Absalon snarast fick rollen av verkets hjälte. Saxo lär ha utfört sitt uppdrag på plats vid ärkebiskopssätet i Lund. Dåförtiden danskt, förvisso, men det är ändå underligt att Saxo är så okänd i Sverige. Man får erkänna att bilden av svenskarna inte är direkt skönmålad, men det gör den inte mindre intressant.
[...]
Stilen är också helt olik det latin som var vanligt i hans samtid. Man hade väntat sig ett enkelt munklatin, men vad man får hos Saxo är ett svallande "silverålderslatin" med långa perioder och ett övermått av
stilistiska figurer, som hämtat direkt från första och andra århundradets författare. Saxo undviker både bibelallusioner och medeltida ordbildningar och lyckas framställa Danmarks historia i en språkdräkt som är så upphöjd att ämnet i sig självt måste uppfattas som stort och viktigt också av Europas lärde.
Faktiskt lovordades han för sin stil av självaste Erasmus av Rotterdam, en av 1400- och 1500-talens mest tongivande skriftställare (eller rättare: Erasmus låter en person i en av sina dialoger lovorda honom). Saxos frapperande okyrkliga stil, hans stora antikbeundran och hans oavlåtliga uppmärksamhet på krigföring och militära strategier leder lätt till slutsatsen att hans sympatier för kristendomen är obetydliga. Men en så enastående bildning i den klassiska litteraturen stod bara att få genom kyrkan. Det har blivit allt tydligare hur tendentiös den vältalige historikern var, och hur han subtilt fick kyrkan att framstå i bästa dager.
[...]
I många fall har man på senare år lyckats identifiera ställen där Saxo helt eller delvis använt fraser från antika texter, och sådant kan ge ledtrådar till hur det egentligen stod i den ursprungliga handskriften. Ibland har tidigare vetenskapliga utgåvor också gjort rättelser som var felaktiga. Det har nämligen visat sig att Saxo använde cursus, en antik uppsättning regler för vilken rytm en mening eller en fras får sluta med. Om en mening hos Saxo stämmer med de reglerna är alltså sannolikheten större att den är korrekt. Flera rättelser som gjordes i den tidigare vetenskapliga utgåvan från 1931 förstörde rytmen, och nu har de ändrats tillbaka."
Tentapluggar, något som borde ha påbörjats för länge sedan.
Jag ligger så förbaskat efter i allt, inte bara detta så försenade och länge uppskjutna tentapluggande, utan i allt annat, jag har seminariematerial som skulle varit klart för eoner sedan, jag har travar med lingvistiska luntor som väntar. När ska jag egentligen hinna allt detta? Följden är ju som alltid att det blir en smula halvdant och vingligt, och jag har bara mig själv att skylla. Bad, bad (S)DIL.
Jag kan säga eder att man vill inte riktigt matas med Horatius' emellanåt prydligt uppfostrande epistlar i detta läge. Satirerna är då mer passande.
En något för käck understreckare att roa sig med, om Saxo Grammaticus:
"I det svenska medvetandet har den fornisländska sagan och poesin fortfarande ganska gott om utrymme. Betydligt mindre plats tar deras motsvarighet från medeltidens Danmark: Saxo Grammaticus "Gesta Danorum", Danernas bedrifter. Saxo är inte lika lättillgänglig som islänningarna, men han är en bekantskap väl värd att göra. Gesta Danorum överlagrar de isländska källorna i skildringen av förkristna myter och historiska händelser eller traditioner kring de nordiska staternas utveckling och kristendomens etablerande.
[...]
Det enda man verkar kunna veta säkert om personen Saxo är att han ägnade många år vid början av 1200-talet åt att författa sin Danmarkshistoria, och att arbetet gav honom tillnamnet Grammaticus, "latinisten". Han uppger själv att han började skriva krönikan efter ärkebiskop Absalons önskemål, men Absalon hann gå ur tiden innan den blev färdig. Till slut kunde Saxo överlämna det monumentala arbetet åt hans efterträdare Anders Sunesen och kungen, Valdemar Sejr, medan Absalon snarast fick rollen av verkets hjälte. Saxo lär ha utfört sitt uppdrag på plats vid ärkebiskopssätet i Lund. Dåförtiden danskt, förvisso, men det är ändå underligt att Saxo är så okänd i Sverige. Man får erkänna att bilden av svenskarna inte är direkt skönmålad, men det gör den inte mindre intressant.
[...]
Stilen är också helt olik det latin som var vanligt i hans samtid. Man hade väntat sig ett enkelt munklatin, men vad man får hos Saxo är ett svallande "silverålderslatin" med långa perioder och ett övermått av
stilistiska figurer, som hämtat direkt från första och andra århundradets författare. Saxo undviker både bibelallusioner och medeltida ordbildningar och lyckas framställa Danmarks historia i en språkdräkt som är så upphöjd att ämnet i sig självt måste uppfattas som stort och viktigt också av Europas lärde.
Faktiskt lovordades han för sin stil av självaste Erasmus av Rotterdam, en av 1400- och 1500-talens mest tongivande skriftställare (eller rättare: Erasmus låter en person i en av sina dialoger lovorda honom). Saxos frapperande okyrkliga stil, hans stora antikbeundran och hans oavlåtliga uppmärksamhet på krigföring och militära strategier leder lätt till slutsatsen att hans sympatier för kristendomen är obetydliga. Men en så enastående bildning i den klassiska litteraturen stod bara att få genom kyrkan. Det har blivit allt tydligare hur tendentiös den vältalige historikern var, och hur han subtilt fick kyrkan att framstå i bästa dager.
[...]
I många fall har man på senare år lyckats identifiera ställen där Saxo helt eller delvis använt fraser från antika texter, och sådant kan ge ledtrådar till hur det egentligen stod i den ursprungliga handskriften. Ibland har tidigare vetenskapliga utgåvor också gjort rättelser som var felaktiga. Det har nämligen visat sig att Saxo använde cursus, en antik uppsättning regler för vilken rytm en mening eller en fras får sluta med. Om en mening hos Saxo stämmer med de reglerna är alltså sannolikheten större att den är korrekt. Flera rättelser som gjordes i den tidigare vetenskapliga utgåvan från 1931 förstörde rytmen, och nu har de ändrats tillbaka."
Wednesday, June 07, 2006
mortalia facta peribunt
Apropå debatten som rasat i DN om "blattesvenskan", så har Horatius något att säga i sin Ars Poetica , v 46-72:
In uerbis etiam tenuis cautusque serendis
dixeris egregie, notum si callida uerbum
reddiderit iunctura nouum. Si forte necesse est
indiciis monstrare recentibus abdita rerum, et
fingere cinctutis non exaudita Cethegis
continget dabiturque licentia sumpta pudenter,
et noua fictaque nuper habebunt uerba fidem, si
Graeco fonte cadent parce detorta. Quid autem
Caecilio Plautoque dabit Romanus, ademptum
Vergilio Varioque? Ego cur, adquirere pauca
si possum, inuideor, cum lingua Catonis et Enni
sermonem patrium ditauerit et noua rerum
nomina protulerit? Licuit semperque licebit
signatum praesente nota producere nomen.
Vt siluae foliis pronos mutantur in annos,
prima cadunt, ita uerborum uetus interit aetas,
et iuuenum ritu florent modo nata uigentque.
Debemur morti nos nostraque. Siue receptus
terra Neptunus classes Aquilonibus arcet,
regis opus, sterilisue diu palus aptaque remis
uicinas urbes alit et graue sentit aratrum,
seu cursum mutauit iniquom frugibus amnis,
doctus iter melius, mortalia facta peribunt,
nedum sermonem stet honos et gratia uiuax.
Multa renascentur quae iam cecidere, cadentque
quae nunc sunt in honore uocabula, si uolet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.
Det är svårt att ge er en vettig översättning då radernas följd är en smula omtvistad, så jag tror ni får Arvid Andréns från 1992, som alltid i det piggt gröna omslaget som visar att den är utgivet på Paul Åströms förlag. Här ska ni dock tänka bort rad 46, det är omdiskuterat var den ska vara:
Utsökt vers har du skrivit ifall en kvick formulering
låter ett välkänt ord komma åter som nytt och ovanligt.
Om du med nya od måste skildra det okända dunkla,
finna uttryck ej hörda av gammaldagsklädda Cetheger,
har du din frihet om blott medåterhållsamhet brukad,
och dina just nyskapade ord blir gångbara, blott de
härleds med måtta och droppvis från grekiska källor. Men varför
skall då romaren giva Caecilius och Plautus den rätt som
frånkänns Vergilius och Varius? och varför ogillas jag då,
om jag kan finna på något nytt, när Catos och Ennius'
tunga berikat fädernas språk och frambringat nya
namn på saker och ting? Nej vi haft och skall alltid ha rätt att
sätta nypräglade ord i omlopp istället för gamla.
Liksom träden med årens flykt skiftar löv och de första
fälles först, så försvinner de ålderdomliga orden,
allt medan nyskapta blomstrar och frodas som ungdomar plägar.
Vi och allt vårt är förfallna åt döden: här låter vi havet
famnas av land till flottors skydd emot nordan, ett storverk,
här ett träsk länge ofruktbart, lämpat för roddares båtar,
föder kringliggande städer och känner den tyngande plogen,
där har en flod som skadat grödorna lämnat sin fåra,
anvisad bättre väg; men dödligas verk skall förintas,
och än mindre är ordens gunst och ära beständig.
Många utdöda ord väcks dock åter till liv, medan andra
ofta använda nu försvinner om språkbruket vill det,
ty det är det som är lag och rättesnöre för talet.
Denna översättning är emellanåt en smula obskyr, men den klingar ganska snyggt. Den har även ett utmärkt litet förord och bra förklaringar. Ars Poetica är verkligen att rekommendera till alla litt.vetare då den är en slags romersk litteraturhistoria, samt i synnerhet till alla aspirerande poeter, då den går in på vad som är viktigt för en poet och vad som är relevant i poesi.
Jag är långtifrån den första som åberopar desa rader, John Dryden stödjer sig på detta parti då han försvarar sitt nyskapande i översättandet av Vergilius:
"Upon your first perusal of this poem, you have taken notice of some words which I have innovated (if it be too bold for me to say refined) upon his Latin; which, as I offer not to introduce into English prose, so I hope they are neither improper, nor altogether inelegant in verse; and, in this, Horace will again defend me.
Et nova, fictaque nuper, habebunt verba fidem, si
Graeco fonte cadunt, parce detorta—
The inference is exceeding plain: for if a Roman poet might have liberty to coin a word, supposing only that it was derived from the Greek, was put into a Latin termination, and that he used this liberty but seldom, and with modesty; how much more justly may I challenge that privilege to do it with the same prerequisites, from the best and most judicious of Latin writers!"
Andra mycket kända snuttar ur Ars Poetica är, som ni kanske redan klickat er till, bland annat Difficile est proprie communia dicere (ung: det är svårt att säga det allmänna på ett eget vis) och det tjusiga Bonus dormitat Homerus, och det, i kontext av Schopenhauer, är vad vi avslutar med:
"In appreciating a genius, criticism should not deal with the errors in his productions or with the poorer of his works, and then proceed to rate him low; it should attend only to the qualities in which he most excels. For in the sphere of intellect, as in other spheres, weakness and perversity cleave so firmly to human nature that even the most brilliant mind is not wholly and at all times free from them. Hence the great errors to be found even in the works of the greatest men; or as Horace puts it, quandoque bonus dormitat Homerus."
In uerbis etiam tenuis cautusque serendis
dixeris egregie, notum si callida uerbum
reddiderit iunctura nouum. Si forte necesse est
indiciis monstrare recentibus abdita rerum, et
fingere cinctutis non exaudita Cethegis
continget dabiturque licentia sumpta pudenter,
et noua fictaque nuper habebunt uerba fidem, si
Graeco fonte cadent parce detorta. Quid autem
Caecilio Plautoque dabit Romanus, ademptum
Vergilio Varioque? Ego cur, adquirere pauca
si possum, inuideor, cum lingua Catonis et Enni
sermonem patrium ditauerit et noua rerum
nomina protulerit? Licuit semperque licebit
signatum praesente nota producere nomen.
Vt siluae foliis pronos mutantur in annos,
prima cadunt, ita uerborum uetus interit aetas,
et iuuenum ritu florent modo nata uigentque.
Debemur morti nos nostraque. Siue receptus
terra Neptunus classes Aquilonibus arcet,
regis opus, sterilisue diu palus aptaque remis
uicinas urbes alit et graue sentit aratrum,
seu cursum mutauit iniquom frugibus amnis,
doctus iter melius, mortalia facta peribunt,
nedum sermonem stet honos et gratia uiuax.
Multa renascentur quae iam cecidere, cadentque
quae nunc sunt in honore uocabula, si uolet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.
Det är svårt att ge er en vettig översättning då radernas följd är en smula omtvistad, så jag tror ni får Arvid Andréns från 1992, som alltid i det piggt gröna omslaget som visar att den är utgivet på Paul Åströms förlag. Här ska ni dock tänka bort rad 46, det är omdiskuterat var den ska vara:
Utsökt vers har du skrivit ifall en kvick formulering
låter ett välkänt ord komma åter som nytt och ovanligt.
Om du med nya od måste skildra det okända dunkla,
finna uttryck ej hörda av gammaldagsklädda Cetheger,
har du din frihet om blott medåterhållsamhet brukad,
och dina just nyskapade ord blir gångbara, blott de
härleds med måtta och droppvis från grekiska källor. Men varför
skall då romaren giva Caecilius och Plautus den rätt som
frånkänns Vergilius och Varius? och varför ogillas jag då,
om jag kan finna på något nytt, när Catos och Ennius'
tunga berikat fädernas språk och frambringat nya
namn på saker och ting? Nej vi haft och skall alltid ha rätt att
sätta nypräglade ord i omlopp istället för gamla.
Liksom träden med årens flykt skiftar löv och de första
fälles först, så försvinner de ålderdomliga orden,
allt medan nyskapta blomstrar och frodas som ungdomar plägar.
Vi och allt vårt är förfallna åt döden: här låter vi havet
famnas av land till flottors skydd emot nordan, ett storverk,
här ett träsk länge ofruktbart, lämpat för roddares båtar,
föder kringliggande städer och känner den tyngande plogen,
där har en flod som skadat grödorna lämnat sin fåra,
anvisad bättre väg; men dödligas verk skall förintas,
och än mindre är ordens gunst och ära beständig.
Många utdöda ord väcks dock åter till liv, medan andra
ofta använda nu försvinner om språkbruket vill det,
ty det är det som är lag och rättesnöre för talet.
Denna översättning är emellanåt en smula obskyr, men den klingar ganska snyggt. Den har även ett utmärkt litet förord och bra förklaringar. Ars Poetica är verkligen att rekommendera till alla litt.vetare då den är en slags romersk litteraturhistoria, samt i synnerhet till alla aspirerande poeter, då den går in på vad som är viktigt för en poet och vad som är relevant i poesi.
Jag är långtifrån den första som åberopar desa rader, John Dryden stödjer sig på detta parti då han försvarar sitt nyskapande i översättandet av Vergilius:
"Upon your first perusal of this poem, you have taken notice of some words which I have innovated (if it be too bold for me to say refined) upon his Latin; which, as I offer not to introduce into English prose, so I hope they are neither improper, nor altogether inelegant in verse; and, in this, Horace will again defend me.
Et nova, fictaque nuper, habebunt verba fidem, si
Graeco fonte cadunt, parce detorta—
The inference is exceeding plain: for if a Roman poet might have liberty to coin a word, supposing only that it was derived from the Greek, was put into a Latin termination, and that he used this liberty but seldom, and with modesty; how much more justly may I challenge that privilege to do it with the same prerequisites, from the best and most judicious of Latin writers!"
Andra mycket kända snuttar ur Ars Poetica är, som ni kanske redan klickat er till, bland annat Difficile est proprie communia dicere (ung: det är svårt att säga det allmänna på ett eget vis) och det tjusiga Bonus dormitat Homerus, och det, i kontext av Schopenhauer, är vad vi avslutar med:
"In appreciating a genius, criticism should not deal with the errors in his productions or with the poorer of his works, and then proceed to rate him low; it should attend only to the qualities in which he most excels. For in the sphere of intellect, as in other spheres, weakness and perversity cleave so firmly to human nature that even the most brilliant mind is not wholly and at all times free from them. Hence the great errors to be found even in the works of the greatest men; or as Horace puts it, quandoque bonus dormitat Homerus."
Tuesday, June 06, 2006
Vivat Patria!
Just det, dessutom är det ju vår hastigt konstruerade Nationaldag i dag, och det bör väl uppmärksammas.
Då man ju sitter i den anrikas staden Göteborg och skriver detta bör den man som en gång skapade en stormakt av detta lilla land i norr hyllas. Det görs enklast med en liten vers om Gustav II Adolf, skriven av Stiernhielm (jodå, han med Hercules arla...), vald mest för att den är så kort och enkel att ni faktiskt kan översätta den själva (jag längtar ut i solen) och hämtad från Helanders fantastiska bok "Neo-Latin Literature in Sweden...":
Gustavus altus heros,
Auugustus, inclutusque
Sapiens, pius, triumphans,
Virtute, marte et arte
Pollens, potens, decorus.
Hic est, hic est, beatam
Qui praestat ac vigentem
Gentem suam, suarum
Splendore gratiarum.
(Jag är ju så svag för GIIA.)
Och denna vers från Gaudeamus passar väl bra idag:
Vivant et republica
et qui illam regit.
Vivat nostra civitas,
Maecenatum caritas
Quae nos hic protegit.
Ut i solen!
Då man ju sitter i den anrikas staden Göteborg och skriver detta bör den man som en gång skapade en stormakt av detta lilla land i norr hyllas. Det görs enklast med en liten vers om Gustav II Adolf, skriven av Stiernhielm (jodå, han med Hercules arla...), vald mest för att den är så kort och enkel att ni faktiskt kan översätta den själva (jag längtar ut i solen) och hämtad från Helanders fantastiska bok "Neo-Latin Literature in Sweden...":
Gustavus altus heros,
Auugustus, inclutusque
Sapiens, pius, triumphans,
Virtute, marte et arte
Pollens, potens, decorus.
Hic est, hic est, beatam
Qui praestat ac vigentem
Gentem suam, suarum
Splendore gratiarum.
(Jag är ju så svag för GIIA.)
Och denna vers från Gaudeamus passar väl bra idag:
Vivant et republica
et qui illam regit.
Vivat nostra civitas,
Maecenatum caritas
Quae nos hic protegit.
Ut i solen!
Fenus
Det blir inte gjort mycket i tillvaron för närvarande, det beror dels på paralysering inför annalkande tenta, dels på det äntligen vackra vädret, finally befitting the season, och en smula på att världens bästa ChW är här.
Hon anstränger sig verkligen för att ej vara till hinders i min arbetsnarkomani, vinkar av mig så sött när jag vandrar iväg till institutionen, men väl där är det iksom omöjligt att jobba, då man vet att paradiset tillfälligt är i stan.
Så det sker inte mycket på jobbfronten. Vidare hamnar man alltid på så lustiga saker i hennes sällskap, såsom en konsert av ett lesbiskt Elvis-cover band, där större delen av flickorna i den enkönade publiken är klädda som Bingo Rimér. Förklara!
Dock, den största orsaken, iuvenes, till bristande arbetsinsats är att jag har återigen blivit BR-ägare! Jajamensan, efter rafflande budgivning och bollande fullständiga fantasisummor är jag nu skuldsatt upp över öronen!
Strax en plats för alla mina böcker och inga fler delade tillfälliga boenden! Bara ränta, amortering och skulder!
Vi går som vanligt till Catullus, som har något att säga om det mesta, den kanske kryptiska dikt 26:
Furi, villula nostra non ad Austri
flatus opposita est neque ad Fovoni
nec saevi Boreae aut Apeliotae.
Verum ad milia quindecim et ducentos!
O ventum horribilem atque pestilentem.
I Lindes översättning (for the dirt on Ebbe rekommenderar jag Karin Boyes brev, han dyker upp ibland, skäggig och dann däri)blir det:
Åt vad håll som min villa vetter, Furius?
-Ej mot öster och ej mot våta västan,
ej mot nariga norr och ej mot sunnan-
mot konkurs och mot back på femtontusen-
ack, du krävande väder, värsta pestvind!
Älsklingen Pound säger istället:
This villa is raked of winds from fore and aft,
All Boreas' sons in bluster and yet more.
Against it is this TWO HUNDRED THOUSAND sesterces,
All out against it, oh my God
some draft.
Hu, nu sitter man där i vinddraget.
Läser Horatius halvhjärtat, är mest i solen med kamraten.
Hon anstränger sig verkligen för att ej vara till hinders i min arbetsnarkomani, vinkar av mig så sött när jag vandrar iväg till institutionen, men väl där är det iksom omöjligt att jobba, då man vet att paradiset tillfälligt är i stan.
Så det sker inte mycket på jobbfronten. Vidare hamnar man alltid på så lustiga saker i hennes sällskap, såsom en konsert av ett lesbiskt Elvis-cover band, där större delen av flickorna i den enkönade publiken är klädda som Bingo Rimér. Förklara!
Dock, den största orsaken, iuvenes, till bristande arbetsinsats är att jag har återigen blivit BR-ägare! Jajamensan, efter rafflande budgivning och bollande fullständiga fantasisummor är jag nu skuldsatt upp över öronen!
Strax en plats för alla mina böcker och inga fler delade tillfälliga boenden! Bara ränta, amortering och skulder!
Vi går som vanligt till Catullus, som har något att säga om det mesta, den kanske kryptiska dikt 26:
Furi, villula nostra non ad Austri
flatus opposita est neque ad Fovoni
nec saevi Boreae aut Apeliotae.
Verum ad milia quindecim et ducentos!
O ventum horribilem atque pestilentem.
I Lindes översättning (for the dirt on Ebbe rekommenderar jag Karin Boyes brev, han dyker upp ibland, skäggig och dann däri)blir det:
Åt vad håll som min villa vetter, Furius?
-Ej mot öster och ej mot våta västan,
ej mot nariga norr och ej mot sunnan-
mot konkurs och mot back på femtontusen-
ack, du krävande väder, värsta pestvind!
Älsklingen Pound säger istället:
This villa is raked of winds from fore and aft,
All Boreas' sons in bluster and yet more.
Against it is this TWO HUNDRED THOUSAND sesterces,
All out against it, oh my God
some draft.
Hu, nu sitter man där i vinddraget.
Läser Horatius halvhjärtat, är mest i solen med kamraten.
Thursday, June 01, 2006
Pede libero
Horatius ord passar bra idag,för att hylla dig, carissima ChW, för det underbara du tilldelats (men bara första versen ty du är ingen impotens regina):
NVNC est bibendum, nunc pede libero
pulsanda tellus; nunc Saliaribus
ornare puluinar deorum
tempus erat dapibus, sodales.
Tusen gratulationer till dig, höj ett glas ukrainsk skumpa för att fira dig själv och så ses vi till helgen!
NVNC est bibendum, nunc pede libero
pulsanda tellus; nunc Saliaribus
ornare puluinar deorum
tempus erat dapibus, sodales.
Tusen gratulationer till dig, höj ett glas ukrainsk skumpa för att fira dig själv och så ses vi till helgen!
Lingua Sinensis
Det är så enormt roligt med alla fina kommentarer jag fått på sista tiden, det skojigaste är nog hur folk testat fram sin kvinnliga litterära gestalt från fordom, jag måste erkänna att jag hade på känn att det skulle bli många Lizzies. Hur jag blev Anna Karenina förstår jag inte riktigt, det slutade ju inte så bra för henne.
Jag har egentligen inte alls tid att sitta och skriv här, ska just nu sitta och förbereda inför en kollegas slutseminarium, men har lite allmänt hjärnsläpp och hoppas att detta ska hjälpa. Efteråt ska jag få uppleva mitt första Gbg:ska latin-postseminarium. Ryktet säger att det blir nästan lika mycket vin som på ett uppsaliensiskt. Rapport följer.
Det blev även intressanta åsikter runt sommarpratarna, och jag instämmer i att det är en skrämmande frånvaro av diplomater. Har Sverker fått äran någon gång månne? Skulle tro det.
Ytterst få politiker dessutom, det är väl valåret som spökar.
I den försvarbara hög med artiklar och andra diversepapper som blockerar en kanske behövlig bit på skrivbordet, fann jag denna notis som kanske kan förklara varför jag tycker Göran Malmqvist bör höras i sommar (kom förresten på en till på årets sommarpratarlista som nog inte är bortkastad tid; Gellert Tamas).
Nåväl, i en sådan där "Hallå där"-notis i UNT, den 3 april 2006 svarar Malmqvist på några frågor (varav blott två ska återges här) med anledning av ett föredrag han ska hålla på Stadsbiblioteket:
"[UNT:] Du är progessor i sinologi, det vill säga vetenskapen om Kina och kinesiska språk, och har ägnat en stor del av ditt liv åt Kina. Hur började det egentligen?
[GM:] Jag läste latin i Uppsala 1944-45, och sedan kinesisk filosofi med bland annat taoismen. Det var mitt intresse för kinesisk filosofi som gjorde att jag ville läsa böckerna på originalspråk, och då slog jag om och började läsa kinesiska.
[UNT:] Du har också översatt mängder av kinesisk litteratur till svenska, över fyrtio titlar på åtskilliga tusen sidor. Vad är drivkraften?
[GM:] Det är som ett knark för mig, jag kan inte låta bli. Om jag läser något vackert vill jag dela med mig. Jag vill att mina landsmän ska kunna läsa det. Jag känner mig som en missionär för den kinesiska litteraturen."
Visst kan vi väl hålla med om det, iuvenes, önskan att dela något skönt, att göra alla till dess lärjungar! (Och latin är aldrig bortkastat.)
Jag har egentligen inte alls tid att sitta och skriv här, ska just nu sitta och förbereda inför en kollegas slutseminarium, men har lite allmänt hjärnsläpp och hoppas att detta ska hjälpa. Efteråt ska jag få uppleva mitt första Gbg:ska latin-postseminarium. Ryktet säger att det blir nästan lika mycket vin som på ett uppsaliensiskt. Rapport följer.
Det blev även intressanta åsikter runt sommarpratarna, och jag instämmer i att det är en skrämmande frånvaro av diplomater. Har Sverker fått äran någon gång månne? Skulle tro det.
Ytterst få politiker dessutom, det är väl valåret som spökar.
I den försvarbara hög med artiklar och andra diversepapper som blockerar en kanske behövlig bit på skrivbordet, fann jag denna notis som kanske kan förklara varför jag tycker Göran Malmqvist bör höras i sommar (kom förresten på en till på årets sommarpratarlista som nog inte är bortkastad tid; Gellert Tamas).
Nåväl, i en sådan där "Hallå där"-notis i UNT, den 3 april 2006 svarar Malmqvist på några frågor (varav blott två ska återges här) med anledning av ett föredrag han ska hålla på Stadsbiblioteket:
"[UNT:] Du är progessor i sinologi, det vill säga vetenskapen om Kina och kinesiska språk, och har ägnat en stor del av ditt liv åt Kina. Hur började det egentligen?
[GM:] Jag läste latin i Uppsala 1944-45, och sedan kinesisk filosofi med bland annat taoismen. Det var mitt intresse för kinesisk filosofi som gjorde att jag ville läsa böckerna på originalspråk, och då slog jag om och började läsa kinesiska.
[UNT:] Du har också översatt mängder av kinesisk litteratur till svenska, över fyrtio titlar på åtskilliga tusen sidor. Vad är drivkraften?
[GM:] Det är som ett knark för mig, jag kan inte låta bli. Om jag läser något vackert vill jag dela med mig. Jag vill att mina landsmän ska kunna läsa det. Jag känner mig som en missionär för den kinesiska litteraturen."
Visst kan vi väl hålla med om det, iuvenes, önskan att dela något skönt, att göra alla till dess lärjungar! (Och latin är aldrig bortkastat.)
Subscribe to:
Posts (Atom)
