pecunia

Direkt plockat från SUs nyhetsida:

"Gunilla Iversen, professor i latin vid Stockholms universitet, får ett programanslag på 33 miljoner kr för forskningsprogrammet ”Ars edendi. Metodologiska modeller för moderna utgåvor av medeltida texter: Ett editionsfilologiskt laboratorium i ett internationellt nätverk.” Programmet ska pågå i åtta år.

Programmet syftar till att inom ramen för ett editionsfilologiskt laboratorium och i samarbete med ett internationellt nätverk utforma nya metoder för utgåvor av särpräglade medeltida texttyper. Forskargruppen avser att utveckla nya metoder anpassade för utgivning av svåråtkomliga medeltida texter, framställa editioner av exempel från dessa textgenrer och till att producera en handbok för utgivning av sådana texter på basis av utgivningsarbetet."

Yay RJ! 33 miljoner!

Hurra även för VR, som också delat ut pengar till latinister, om än betydligt mindre summor.

relationes

Latinfestivalen är nu lyckligen avslutad, den avlöpte verkligen över förväntan. Den enda droppen malört i glädjebägaren, en bräddfylld glädjebägare, är att jag aldrig kommer förlåt mig själv för det hjärnsläpp som jag led under intervjun i Studio Ett (Live från Latinfestivalen! Gå in här och leta reda på 25 oktober), och jag skulle kunna göra någon slags långrandig förklaring om hur jag tänkte imperativ samt var skärrad efter en så lång dag, men faktum kvarstår att jag dabbade mig. Pinsamt.

Låt oss istället lämna min fåfänga och fortsätta med roligare ting. jag kommer med en rapport strax om själva festivalen, men är just nu för uopptagen med annat, så ni får istället söka er till andra källor:

- På Latina perpetua-bloggen kan ni se bilder från festivalen!

- Gabrielle har skrivit en ypperlig beskrivning av festivalen!

- En esperanto-blogg påpekar mitt hjärnsläpp!

- Sydsvenskan hade dels en blänkare dagen innan, dels en kortfattad artikel dagen efter, ingen av dessa finns dock på nätet. Artikeln den 26 hade dock vissa felaktigheter, då den påstod att festivalen var dåligt besökt, något som var och en som var där måste invända emot. (Sydsvenskan tog ngra bilder och försvann sedan, utan att prata med någon av arrangörerna. Fult!)

- Lovisa håller med mig i att Sydsvenskan är ute och cyklar.

- Det kommer eventuellt annan medierapportering om festivalen, men inget sägs förrän det är klart.

cras

Imorgon, torsdag är det dags!

Det lär bli en lyckad och överdådig tillställning, se till att inte missa den!

(Ryktet går även att Studio Ett sänder live därifrån vid 5-tiden...)

Programmet hittar ni här. Vi ses imorgon!

Adeste fideles, laeti triumphantes
Venite in ludos Latinos!

Venite adoremus linguam Latinam!

finis sororius

Det kommer bli ont om inlägg de närmaste dagarna, iuvenes, då Latinfestivalen! tar mycken tid, och mycket annat tidskrävande rycker i ens kjortel.
Dock kom ett nödrop från ett Spa och Hotel i Arvika som jag inte kunde motstå:

"Försökte även jag att hitta en svensk-latin ordlista men det var inte lätt...
Så hittade jag din sida och bestämde mig för att göra ett försök hos dig.
Vet du vad "målmedvetna systrar" heter på Latin?"

'Systrar' är inte ett dugg svårt; sorores, som föga förvånande är feminint.
'Målmedveten' däremot, är en smula knepigare. Det är i sig ett ganska lustigt ord. Intentus, som Vilborg föreslår, funkar väl på sitt sätt, det är i sin grundbetydelse 'spänd' (såsom en båge), och sålunda då 'förväntansfull/ivrig', och i förlängning; 'uppmärksam, inriktad, lurande på', och Ahlberg anger även 'ivrigt sysselsatt med' och 'stridsberedd' som betydelser. Intentus kan sålunda funka, men kanste inte riktigt har samma petydelse som damen ovan tänkt sig. Även promptus har en liknande betydelse; 'benägen, beredd, ivrig', och jag skulle tro att båda kan konstrueras med ad (eller in), så man skulle kunna säga sorores ad finem intentae, även om jag är lite tveksam.

Om man istället tänker sig att dessa systrar strävar att nå målet, kunde man formulera det ngt i stil med sorores ad finem contendentes; 'systrar som kämpar mot ett mål/syfte', vilket ligger lite mer i linje med begreppet 'målmedveten'.

Sitter och bjuder på en lägenhet medan jag skriver detta, så är lite disträ.

Latinum necesse est

Om ni inte har turen att få GUjournalen, detta eminenta hus-organ för landets västligase universitet, föreslår jag att ni kikar in här, för en djuplodande intervju med universitetets pedagogiska pristagare och tillika latinprofessor, med fina citat, typ:

"– Att studera latin är inledningsvis som att köra skottkärra: slitigt och tråkigt, inte alls intellektuellt, men det är bara att köra på. När man är klar med grovjobbet börjar nämligen det roliga, som att fundera över texterna och över varför folk var sådana som de var under antiken."

Tyvärr är inte alla de bilder som man kunde åtnjuta i tidningen med på nätet, en riktig a day-in-the-life-of a latinist.

Fennia etc.

Jag kvävs och drunknar i arbete, det hade samlats upp mycket på hög under den fantastiska vistelsen i Helsingfors. En utmärkt doktorandkurs, med mycket slit och generös finländsk gästfrihet om kvällarna. (Kontrasten att bo på enkelt vandrarhem och luncha på finska riddarhuset och äta middag på liten lyxresturang med hanskbeklädd serveringspersonal är inte oangenäm).

Doktorandkursen var ett led i ett större arrangemang, så det kryllade av papyrologer, folklorister (the hobbits of academia, judging from their haircuts), medeltidshistoriker och filologer (har hängt runt med iaf två av Nuntii latini-gänget). Alla pratade ständigt om biskop Henrik (Lalli har tydligen blivit vald till 7:e störste finländare genom tiderna), estländarna ville bara prata om Gustavus Adolphus (inte mig emot) och jag har fått lära mig massor om Napoleon såsom förekommande i de baltiska folksagorna. (En hjältegestalt, för övrigt.) Samtliga finnar verkade ha en son eller dotter som spelade i ngt metalband ("very big in eastern Europe"), och dessa akademiker var rörande stolta över sina hårdrocks-barn.

Jag tror vi svenskar sågs med någorlunda blida ögon, mina encyklopediska kunskaper om Mannerheim gagnade mig väl, vårt doktorandutbildningsystem anses dock en smula mesigt, då vi har anställning och klara pengar, det sades oss att vi vaggas in i en falsk säkerhet och kommer vara oförberedda för den verkliga, hårda världen. (En intressant åsikt, men orkar inte diskutera detta just nu.) Den mest slående skillnaden mellan oss broderfolk var att finnarna alltid hänger av sig utanför föreläsningsalen/seminarie-rummet, medan vi svenskar tar med jackan in och har den krampaktigt invid sig, det gick alltid att urskilja sina landsmän i auditoriet på detta.

Annars, såg Sveaborg i snöblandat regn, vördade vid Ehrensvärds grav, grät en skvätt över bilder från inbördeskriget, läste Huvudstadsbladet dagligen (de verkar ha en grej för Ebba Witt), trängdes med di japanska horderna i Uspenskijkatedralen och fann domkyrkan tråkig.

Sålunda inget vettigt inlägg idag, då ni måste förstå att jag alltjämt är sliten, utan blott ngra notiser:

- Hundratals gamla statyer och friser flyttar från Akropolis!

- Camilla berättar ett intressant rykte om den förestående Claudius-filmatiseringen.

-En recension med lite konstig satslösning av Stolpes senaste.

-Man blir avundsjuk på litt.vetarna då de ständigt debatterar och söker omdefiniera sitt ämne.

- Lovisa har träffat Sture! (Lucky Sture...) Hon inbjuder även till Caligula-screening.

- För oss som tycker Post Secret blir lite väl rart ibland; kommer nu varianten with animals!

- Du kan fortfarande anmäla dig till högskolan! Varför inte den fantastiska kursen i Paleografi med Kodikologi vid UU?

Ecce

Här, iuvenes, den lite klantiga affischen för den vittfrejdade Latinfestivalen. (Vill man ha ett ex att skriva ut, kontakta mig så sänder jag dig filen i fråga.)

Græcum est, non legitur?

Högt ärade läsarskara!

Min vecka som gästbloggare är nu slut, och det känns som att jag inte alls har hunnit skriva så mycket som jag hade velat. Jag får väl smyga in lite reklam för En prästkandidats liv där även tankar om latin kan komma att finnas i framtiden.

Men kvällens tanke om varför latinet är viktigt för Svenska kyrkan idag, kommer från en av veckans många uppgifter.
Där ingick det nämligen att slå i en av bekännelseskrifterna, den Augsburgska bekännelsen från 1530.
Denna skrift föreligger idag i en icke-officiell version i boken som kallas Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Vill man ha den officiella versionen så får man snällt gå till Uppsala mötes beslut, och dess publikation Confessio fidei från 1593/94. Här hittar man, på latin, de officiella bekännelsedokument som Svenska kyrkan hänvisar till. Av dessa finns det ingen officiell översättning av Augsburgska bekännelsen och Athanasianska trosbekännelsen. Däremot har vi översatt Apostoliska trosbekännelsen och Nicenska trosbekännelsen (de finns nämligen i Den svenska kyrkohandboken).

Det blir lätt lite konstigt att dra några slutsatser från en översättning man vet inte erkänns officiellt, och veta att detta är det enda som finns tillgängligt på svenska.
Det vore självklart bättre om man kunde gå direkt till originalskriften och se själv vad som står där. (Det är ju dessutom det som är argumentet till att man som präst ska kunna ett av de s.k. grundspråken - hebreiska och grekiska.)
För att kunna göra det krävs det dock latin, som de flesta av oss inte kan idag, och nästan helt säkert inte tillräckligt för att sätta in oss i komplicerade teologiska tankegångar...
Jag får väl hoppas på att den där kursen i latin för teologer som rektor magnificus pratade lite om blir till nått...

En annan bra sak vore om Kyrkomötet faktiskt vågade ha lite råg i ryggen och beställde en nyöversättning av bekännelseskrifterna. Det fanns faktiskt en motion om det för ett par år sedan, men den röstades ner med motiveringen att det var upp till förlaget (som är ägt till stora delar av Svenska kyrkan) om man skulle göra något sådan. (Nämnde jag att nuvarande översättning är från mellan 1944 och 1957?)
Kanske man kan övertala någon ur horden av duktiga latinister att ta på sig detta som ett hobbyprojekt?

Och med dessa tankar lämnar jag er, tillbaka i den förtjusande Latindoktorandens händer.

Med orden från den, numera, extraordinära latinska riten, i den romersk katolska kyrkan:
V. Ite missa est!
R. Deo gratias!

Eller, nämre Svenska kyrkan, orden från den Milanesiska riten:
V. Procedamus in pace
R. In nomine Christi

Gloria et Laudamus

Bläddrar man i Svenska kyrkans ordning för högmässa hittar man latinet första gången i rubriken Lovsången (Gloria och Laudamus). Som latinet avslöjar är det alltså två moment som på svenska har slagits ihop till ett.

Det första momentet Gloria är helt enkelt änglahälsningen till herdarna på ängen vid Jesu födelse, ur Luk 2:14: “Gloria in altissimis Deo,et super terram pax in hominibus bonae voluntatis”, eller som det heter på svenska: "Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar". Alltså inte en helt ordagrann översättning från latinet (vilket inte heller är att vänta då ursprungstexten ju är grekiska...).

Den andra delen, själva lovsången, Laudamus har genomgått flera skepnader, åtminstone i Svenska kyrkan. I det liturgiska restaureringsarbete som har pågått sedan 1800-talet slut har man emellertid i många fall gått tillbaka till äldre ordalydelser. I Laudamus fall innebär detta idag att åtminstone en av texterna är lätt igenkännbar även i andra kristna liturgier, inom västkyrkans område. 697:4 är dessutom hämtad från Missa de Angelis, 1400/1500-talet.

En av reformationens viktigaste principer var dock att gudstjänsten skulle kunna förstås av folket, vilket ledde till att folkspråket kom att användas i gudstjänsten istället för det fram tills dess använda latinet. Det borde dock vara möjligt att åtminstone på ett par ställen i Sverige fira en högmässa enligt Svenska kyrkans ordning på latin, med hänvisning till att latinet faktiskt är ett universitetsspråk... Åtminstone försöker Lund fortfarande hävda det, då den viktigaste ceremonin (doktorspromoveringen) fortfarande sker på latin, och inte som i Uppsala där promotor får välja mellan svenska eller latin. Man kan dessutom hävda att det är en gudstjänst i Svenska kyrkans regi, då HH Biskopen av Lund offentligt leder församlingen i bön, Pater Noster, efter att hon har läst ur Psaltaren.

Mer om detta när jag hinner...

Salve Regina

Visst har jag utlovat lite tankar om latinet i dagens svenska kyrka?

Ikväll har jag i alla fall firat ett trevligt completorium, efter ett intressant föredrag på ämnet "levande medeltid", i Dalby kyrka, med doc. Stephan Borgehammar. Jag misstänker att jag drog ner medelåldern ganska betydligt...

Hursomhelst avslutades completoriet med ett par Mariaantifoner på latin. Dessutom med ett mycket trevligare uttal än det man hittar på den här sidan. Latin med amerikanskt uttal låter så konstigt...

Bibliorum Sacrorum

Vad gör man om man upptäcker att man plötsligt behöver ett bibelcitat, exempelvis till ett gratulationskort? Och dessutom vill ha det på latin, bara för att det är roligt?

Då kan man med fördel först hitta stället man vill ha, senaste officiella bibelöversättningen till svenska finns naturligtvis på Internet.

Därefter springer man till sin Nova Vulgata - Bibliorum Sacrorum Editio och slår upp stycket där. Hur enkelt som helst... För visst är det underbart att vi så sent som 1979 fick en ny översättning till latin, så man slipper sitta och traggla sig igenom Koinégrekiskan...

Dominus vobiscum

Dominus vobiscum!

Finns det något annat sätt för en teolog att hälsa på denna lärda läsarskara? Visserligen är jag medveten om att hälsningen egentligen är förbehållen den prästvigda skaran, men jag gör ett litet undantag. (Pax vobiscum är som bekant förbehållet biskoparna.)

Vem är jag då, och varför skriver jag här på en latinblogg?

Jag är Prästkandidaten, läser teologi, och uppfyller det mer eller mindre uttalade kravet på gästbloggare här hos Latindoktoranden, jag är nämligen bosatt i Lund, och därmed (nåja, det är nästan så för alla i Lund känns det ibland som) studerar jag vid Akademin, vid den kanske minsta fakulteten, åtminstone är det den minsta fakulteten av de fyra klassiska fakulteterna.
Jag kan väl i bästa fall betecknas som intresserad av latinet, och dess betydelse framförallt i Västrom och Västkyrkan. I Östrom och Östkyrkan är det ju grekiskan som gäller.

Under den kommande veckan tänkte jag försöka ge lite inblickar i det kyrkliga bruket av latin. Ett bruk som är långtifrån dött! En snabb titt i Svenska kyrkans mässordning bekräftar detta uttalande, där vimlar det av ord som Gloria, Laudamus, Collecta, Epistel, Gradualpsalm (från graduale), Credo, Offertorium, Sursum corda, och många andra begrepp som vi har kvar sedan medeltidens mässordningar.

Allt detta och mycket mer hoppas jag få tillfälle att dela med mig av...

Deo adiuvante

Jag ska bort nu i circa en vecka, och har som vanligt en gästbloggare på lut, och denna gång utlyser vi ett kyrkligt tema över bloggen genom att bjuda in Prästkandidaten att härja fritt här i ngra dagar.

Godspeed!

Candor solis

Frågelådan formligen bågnar av de mail som strömmat in på senare tid, men då det som alltid är mycket på gång, betar jag av ngra nu och resten frå vänta ett slag (ryktet säger att vid UU har man tagit tag i det där med att svar på allmänhetens tatueringsfrågor, och det ska t.o.m finna sen särskild mailadress för detta, hittar den inte riktigt just nu, men det kan säkert vara ett bra alternativ)

Den första frågan, som fått ligga och skräpa sedan mitten av september lyder sålunda:

Jag söker efter en översättning av frasen "Skyll på stjärnorna" Hur skulle man skriva det på Latin?

Skyll på är inte helt lätt översatt, mina lexika har en mängd fraster att föreslå; culpam conferre, transferre, derivare, conjicere in alqm, culpam tribuere, attribuere, assignare alicui, vilket allipop just är att skylla på någon/skjuta över skulden på någon. men att snarare beskylla någon för något, anklaga, så passar fraser av typen arguere, insimulare, accusare alqm alicuius rei (notera den fina genitivus forensis). Då både Vilborg och Cavallin erbjuder varianter på frasen att skylla sig själv (temet ipsum/ipsam accuses, semet ipsum accuset), så man kanske ska hålla sig till accusere, det är dessutom kort då denna fras eventuellt ska bli en tatuering.
även översättningen av stjärnor kan vara lite knepig. Astrum, som ni alla känner till genom frasen per aspera ad astra, är stjärna och himlakropp, samt även den konstellation man är född under, vilket kanske kan vara passande.
Stella är rätt och slätt stjärna, och då även solen (samt även då jag slänger en blick i ordboken 'vacker flicka', vilket kan ge frasen en skojig bibetydelse). Sidus (sidera i plural) betyder stjärnbild och konstellation, men har en ngt starkare bibetydelse än de övriga av väderstreck, trakt, väder, hetta och himmel.
Jag skulle sålunda föreslå något i stil med accusate astra, då alliteration är väldigt romerskt, och är en imperativ i plural ('skyll på stjärnorna, hörrni', i singular, om man föredrar 'skyll by stjärnrorna hörru' blir det accusa). Eller kanske en passiv konjuntiv, 'må stjärnorna beskyllas', skulle bli astra accusentur.

Därefter förljer vi upp med ytterligare en tatueringsfråga:

Jag tycker att latin är ett väldigt vackert språk och har funderat på att skaffa en tatuering på latin. Jag skulle vara väldigt tacksam om du kunde hjälpa mig att översätta frasen "glöm inte vem du är". Jag har försökt med allt möjligt men språket är så komplext och jag vill inte få det helt fel.

Här har vi någon som börjar klokt med lite smicker om det aktuella språket och verkligen bekymrar sig om att få det rätt. Sådant gillar vi!
Detta är en smula knepigt då imperativ (alltså uppmaningar såsom 'Glöm') inte negeras i det klassiska latinet (det händer visserligen, t.o.m hos Vergilius, 7.202). Hur gjorde då romarna, undrar den hänförda publiken, ty även de måste ah haft behov av s.k negativa uppmaningar, och väntar ivrigt på den kanin jag ska dra upp ur hatten. I ett myller av röda silkesjalar presenterar jag sålunda såväl den prohibitiva konjunktiven som noli/nolite med infinitiv! Noli är bekant för alla er vulgata-freaks därute; Noli me tangere, det känns väl igen.
Det enklaste här vore väl förstås att istället omformulera det hela och sålunda säga 'kom ihåg vem du är', men det har inte exakt samma lydelse, och vi är vääldigt pietetsfulla mot sådant här på latinbloggen. Oblivisci är väl det vanligaste uttrycket för 'att glömma', och styr generellt sett genitiv (även accusativ), eller som det blir här, en indirekt fråga. Noli oblivisci quis tu sis, ser inte alls bra ut, och den prohibitiva konjunktiven erbjuder två alternativ, antingen i presens, då en uttrycker i generellt förbud Ne obliviscare quis tu sis (dvs man ska inte glömma vem du är) men i perfekt är det ett spcifikt förbud, 'du ska inte...'; Ne oblitus sis quis tu sis (är lite osäker på sis här, med tempusföljder och sådant, men det brinner i knutarna och hinner inte kolla,någon som vet?). Komplicerat alltså, den enklare varianten, 'minns vem du är', översätts Memento quem te esse, och annars finns den gamla klassikern Nosce te ipsum, 'Känn dig själv'.
Ska påpekas att det utgåtts i detta svar att taueringen ska vara på en karl, då korrespondenten var av manligt kön, om den ska sättas på en dam, måste kanske vissa justeringar göras.

Slutligen, lite härligt göteborgsk stämning (love this city!):

Jag såg på din blogg att du hjälpte en person med att översätta en text till latin.Nu vet jag inte om det är det du gör eller om du bara gjorde det denna gång, men skulle du vilja så har jag en text jag vill ha med rätt grammatik på latin. Följande texten vill jag ha översatt; "Den blåvita ängeln finns i mitt hjärta" (eller/och) "Ängeln finns i mitt hjärta."

När jag skrev tillbaka och sade att det kunde jag göra i mån av tid, samt varnade att det är tätt med GAISare på inst:en här, och en fråga om han var IFKare fick jag följande svar:

Självklart är jag IFKare, finns det något annat att välja på?
Ge GAISarna ett "tyvärr" efter derbyförlusten igår då. Hehe.

Det är faktiskt nästan charmigt.
Nåväl, begreppet ängel har diskuterats tidigare här på bloggen, och man enades väl om att angelus fungerar bra. Likaså 'i mitt hjärta' har diskuterats, och löstes med in corde meo, eller in pectore meo. Det svåra här är 'blåvita', då romarna varken hade konsum eller särskilt stringenta ord för färger. Vitt är inte svårt, albus (som dock kan ha en dragning åt grått) samt candidus (drar åt glänsande och fläckfri) och blått kan översättas som caeruleus, ett poetiskt ord, som snarare är himmelsfärgad och sålunda även kan dra åt det riktigt mörka och t.o.m svartaktig. Om ögon kan man säga caesius (kan även dock vara gröna dito) och så finns även lividus, som egenligen är 'blyfärgad', samt drar åt avundsjuka. 'Ängel i mitt hjärta' är sålunda mycket enkelt; Angelus in corde meo, (verbet är överflödigt, men om man verkligen vill sak det vara est), men att få in det blåvita är svårt. En slags mycket poetisk och blott of the top of my head skulle vara kanske; angelus caeli candorisque in corde meo, alltså himmelens (det blåa) och strålglansens (det vitas) ängel. Annars kunde man nog säga Angelus colore caeruleo candidoque...; En ängel med vit och blå färg...

Nu vägrar datorn kursivera, ett tydligt tecken på att det är dags att sluta.

Feliciter

Igår muntade jag för första gången en student, vilket var en speciell upplevelse.
Jag har tidigare satt ihop tentor och förhör (och during my illfated gymasielärartid konstruerade jag prov en masse), men detta med att hålla i en muntlig tentamen är något speciellt, då jag själv suttit och våndats ett otal gånger i den andra stolen. (For the non-initates, man tenterar av arkaiska skäl och traditioner (samt för p.g.a det ringa antalet studenter och för att det är en väldigt noggran examinationsform) oftast kurser i klassiska språk muntligen, man sitter och myser med examinatorn i någon timme eller så (beroende på kursens omfattning) och översätter och kommenterar de textavsnitt som ens plågoande valt ut, samt svarar på ngra realia frågor. Detta har dock ändrats en del på senare år sägs det mig, det är nu mer skriftligt.)

Jag har aldrig riktigt varit i mitt esse på muntor, jag blir generellt sett mycket nervös, då man liksom är expected to perform, I do sparkle more brightly i en skriven tentamen, men då jag valt detta fält, har man lärt sig att hantera det, och jag var faktiskt helt enkelt otrolig i muntandet av min sista textkurs if I may say so.

Det har dock inte alltid varit så, jag minns en Vergilius-munta då jag plötsligt inte kunde komma ihåg hexametern, en total blackout, samt det mest famösa då, vid en 10 poängs prosatenta, den gode examinatorn insåg vid start att jag var svimfärdig av anspänning och läste Kingsley Amis Lucky Jim högt för mig i runt 20 minuter (protagonisten tänker vid ett tillfälle på Cicero, och sålunda kunde det sägas vara relevant), tills jag återfick mitt eqvilibrium och kunde med darrande händer ta mig igenom det hela. Nervositeten är oftast betydligt värre än själva tentamen. (Lovisa skrev ngt om det vill jag minnas, att det handlar om sinnestillståndet, att psyka sig själv till rätt attityd.)

Nåväl, studenten bar kanske på en smula nervositet, men var otroligt väl förberedd och översatte galant, fastnade på ett eller två ord, och jag lirkade fint och pedagogiskt ur henne rätt ord ("Fateri, det hittar du i ordboken som fateor, fessus, och är mer bekant för oss då då det har prefixet con-, confiteor, confes..."- "Bekänna!" avbryter studenten), och vi hade faktiskt ganska trevligt. Hade tagit hit Money helt i onödan.

gaudium redux

Kommittén Latina Perpetua arrangerar den 25 oktober landets första Latinfestival i Lund!

Festivalen hålls för att visa att intresset för latinet är alltjämt mycket stort i landet och engagerar såväl gammal som ung. Den kan även ses som ett firande av den donation som nyligen offentliggjordes.
Festivalen vill även visa att latinet är oumbärligt vid ett universitet och att dess fortlevnad är av intresse för alla. Latinfestivalen kommer förhoppningsvis att vara ett återkommande arrangemang, och då gärna även på andra orter.

Festivalen kommer att hållas i L201 i Lingvisthuset,
Lund den 25 oktober mellan 9.30-17.

Den kommer att utgöras av diverse framträdanden i form av bland annat föreläsningar, diskussioner, recitationer och kåseranden. Föreläsningarna kommer att hållas av såväl namnkunniga forskare som ivriga studenter, och kommer tydligt att illustrera latinets bredd och tidsmässiga spridning, samt att vara särdeles underhållande. (Programmet offentliggörs inom kort på http://latinaperpetua.blogspot.com.)

Vi har strax fyllt vårt föreläsningsschema, men om just du känner att din föreläsning skulle vara oumbärlig för festivalen hör av dig snarast! (Absolut sista dag är 10 oktober)

Vi söker fortfarande böcker att lotta ut till festivalbesökarna, och vi söker fortfarande uppmärksamhet, så sprid gärna detta vidare, eller kontakta just latinaperpetua@gmail.com.

Latinfestivalen kommer att avslutas med en sittning till ett ännu icke fastställt pris, med tillhörande festligheter, och man anmäler sig senast den 12 oktober på latinaperpetua@gmail.com.

Kommittén Latina Perpetua är en politiskt och religiöst obunden grupp som vill verka för att främja latinets fortlevnad i Sverige samt hävda humaniorans betydelse och relevans, och samtidigt ha roligt, ty det är kul med döda språk. Den är dessutom helt ideell, så ingen ersättning för föredragen kommer att kunna ges.

nugae

- Skrivbordet, se ovan, måste städas nu! Katastroflarm utlyst.

- Laokoon är väl ungefär så klassiskt de kan bli, i synnerhet då en föreläsning som hölls vid mottagande av Sture Linnér-priset ligger till grund för artikeln:

"Gruppen avbildar en legend från berättelserna om trojanska kriget: Apollonprästen Laokoon varnade trojanerna för att ta emot trähästen, men bestraffades av Minerva, eller av Apollon, för kränkning eller hädelse; det framställs litet olika hos olika historieberättare. Laokoon tvingas i varje fall bevittna hur två ormar angriper hans båda söner. Han försöker rädda dem men till priset av sitt liv. Skulpturen avbildar slutfasen i dramat, de tres plågsamma dödskamp."

- Tänk vad underbart att man faktiskt vågar ta upp detta!

- Ny översättning av Boccaccio kom i dagarna.

- Har suttit i möte och granskat studieplaner för forskarutbildning större delen av dagen, de flesta följer mallen, och sålunda gläds men inte blott av variationen, men förstås även av budskapet (om än ngt kategoriskt) som hittades i texten under rubriken Ämnesspecifika mål för ett visst humanistiskt ämne (man har starka misstankar om att det är quidam professor som ligger bakom formuleringen, och min redan tonårsartade crush på den karln fördjupades ytterligare):

"Utbildningen på forskarnivå....innebär...att doktoranden ska älska sanningen, vörda lärdomen, hata filistrarna samt städse beflita sig om vetenskapens majestät."

- På tal om crushes, så finner man en utmärkt recension skriven av en av mina mest långvariga sådana här. Lysande.