calamitas linguae graecae

Än mer nyheter från Norge!
Man måste beundra deras engagemang, och vi andra får väl använda dem som förebild när besparingarna kommer till oss:

"Hej goda vänner, kan gladeligen meddela att jag precis hört den lilla MP3-filen som ska sändas på radion (förhoppningsvis redan imorgon men lite osäkert). Jag tycker den blev bra och Professor Kathrine Skretting kom själv med inrömmelser att NTNU både hadde VÄLDIGT god kompetans på grekiskt och att det inte var omöjligt att få upp grekiskt igen. I tillägg sa hon att de som ville ha grekiskt kunde medeltidigt lämna NTNU för att komma tillbaka för att fullföra graden efter att man tagit det nödvändiga ämnerna vid ett annat universitet. Vilket ju självklart är den renaste kapitulation ovanför sitt eget miljö. Detta kommer vi självklart att jobba vidare med.

Jag frågade journalisten om hon inte kunde fråga Skretting HUR mycket pengar NTNU hade sparat in på nedläggelsen av grekiskt, detta kunde inte besvaras, men det är för oss interessant att få tal på detta. Det är nämligen ganska god grund att tro att NTNU inte har tjänat märkvärdigt just på denna nedskärning/nerslaktning."

Ni hittar protestlistan, om ni ännu inte skrivit på den, här.

generatim

Jag kämpar alltjämt mot värmen i mitt unkna kontor, knepet är att hydrera ständigt, dra ner persiennerna och få bort håret från nacken (göres bäst med brevkniven, ser ut som en sikh), och försöver även , upptagen av dessa strategier att arbeta emellanåt. naturligtvis bryts det av slösurfande (man kan inte stirra på excel-ark hur länge som helst), och framlägger sålunda detta klassiska och bokliga vid era fötter:

- Återigen Homeros, samt en göteborgsk cyclop, i DN:

""Vad tror ni dödliga egentligen?" frågar han otåligt. "Vad kan man vänta sig av en blind sångare? Hela det där avsnittet i "Odysséen" är rena fabeln. Skulle jag vara en kannibal, jag? Har man inte rätt att försvara sig? Vad tror folk, att man ska stå vid sidan av och vända andra kinden till? Inte jag inte. Inte Polyfemos."

- I samma hägn får Boethius, på Jonas Thentes blogg, det sista ordet i FRA-debatten, och varnar för den förestående medeltiden.

- Ifrågasättande av rankningens metod vad det gäller bibliometri på den engelskspråkiga vaianten av Det perfekta tomrummet.

- Råkade av en slump lyssna på Martina Lowdens sommarprat häromdagen och blev helt tagen, blev väldigt distraherad från min dativsortering. Har tyvärr inte läst hennes bok (läser, skam att säga, väldigt lite på svenska), men lär göra det, då jag tjusades av ögonblicksbilder som att sitta oberörd i en busskur under en skur av ondsinta snöbollar, försjunken i Ciceros Samtal i Tusculum (jag föreställer mig att det var en sådan där smal Forum-utgåva), och för träffande formuleringar såsom, jag citerar ur minnet (dvs icke ordagrannt):
"läsning, det beprövade sättet att utveckla en orealistisk självbild; skrivande, ett sätt att stadfästa denna."
samt vad som närapå redan var mitt mantra:
"Det hjälper alltid att läsa en bok."

calamitas Throndemiensis

Ännu en bullentin från Trondheim:

"Radioprogramet blir sendt NRK Trøndelag på Onsdag eller Torsdag. Forsinkelsen grunnes att Professor Skretting er på ferie i USA och derför inte vart tillgänglig på telefon. Dette betyr at vi har några dagar extra på oss å få flest mulig folk til å underskrive på kampanjen då antalet (inte namnen) kommer att läsas upp på radion."

Sålunda, har ni ännu inte undertecknat eller forwardat namninsamlingen, är det i sanning hög tid att göra det bums! (All the cool kids are doing it, och nu har även Lovisa länkat dit.)

Pater historiae

Jag fortsätter var patetiskt lojalt undergiven storföretaget Penguin (men de är ju så tjusiga, urvalet utmärkt och priset rimligt)och tipsar sålunda om ytterligare en av deras småboksserier, denna gång Great Journeys. Ovan ser ni uttdraget från Herodotos, vilket tyvärr är den enda antika, men det finns mycket annat snyggt och läsvärt, såsom Marco Polo, Burton (med sitt besök i Mecka) Orwell, Twain och Kapuscinski.

scilicet

Senaste nytt om grekiskan i Trondheim:

"I dag var Nrk-trøndelag hemma hos mig och gjorde en kort reportage om grekiskaktionen. De skulle prata med Skretting och Wahlgren också för att få kommentarer om saken från båda parter. Jag kommer att lägga ut MP3 filer på sidan så fort jag får dem på mail. Men den blir sänt på radio antagligtvis imorgon. Vi börjar att bli en relativt stor grupp nu med solid stöd från alla håll och kanter, får nästan dagliga mail från hela landet och gränsande land med positiv feedback på det vi har gjort så långt. Vi har 216 underskrifter i skrivandes stund, men hoppas självklart på många många fler, så har du av en eller annan grund inte skrivet under på kampanjen ännu så gör det och sänd länken till alla du känner med uppfordring om underskrift. Kom ihåg att underskriften måste verificeras i en egen mail efteråt."

Facebookgruppen heter Klassiske språk NTNU, och där hittar ni mycken info, och namninsamlingen hittar ni här.

Sed nil proficimus

Ahhhrrgg, det går verkligen inte att jobba på sommaren!
När man sitter i denna tomma korridor och stirrar ut på det vackra vädret, tycker man alldeles för synd om sig själv och prokrastierar å det grövsta eller bara stirrar tomt eller, om man är jag, fördjupar sig ytterligare i ens stora hobby, den amerikanska lånekrisen (rekommenderar bloggen Credit Slips, en av författarna till the must read "The two-income trap" huserar där. Jag är insatt i varje vinkel, väntar bara på att a-ekonomi ska ringa för att bönfalla mig att tjänstgöra som expertkommentator.).
Det är självömkan som krossar varje rest av disciplin och arbetsmoral, samt leder till en sådan där trevlig sommaralkoholism. (Om jag säger att den annars varannan vecka inträffande doktorandölen har plötsligt blivit veckolig, förstår ni säkert att jag inte är ensam med mina sommarnojjor.)

Nåväl, strunt i dessa patetiska utgjutelser och titta på detta istället:

- Ett stort tack till ND som rekommenderad Roma Nova, en organisation, som efter att mycket noggrant påpekat att de inte är lajvare, som önskar återupprätta den romerska kulturen, samt även studera densamma. Det finns mycket roligt information på sidan, och vi bjuds alla in att söka medborgarskap i denna nya stat!
En smula galet, men rart.

- Deras egen akademi, Academia Thules, imponerar med sin mängd latinkurser, självstudier med viss handledning. (Den engelska översättningen av Tore Jansons bok, "A Natural History of Latin" används bl.a.) Jag är dessutom mkt förtjust i denna kursbeskrivning:
[ for all who] want to perfect their knowledge of the language in the area of farming so as to be able to use it with authentic and idiomatic ease; on completion of the course, the student will be capable of managing a farm in Latin at a semi-native level.

- I diskussionen om klassikeröversättningar och versmått hos Malte (som började på fragmenta) har tonen blivit rå, och anklagelser om elitism slungats, sedan latin utan översättning presenterats. (Blev själv mest glad över att återigen stifta bekanstkap med adeste hendecasyllabi..., det var länge sedan jag läste den)

condiscipuli

Utbbildning är temat för dagen, och jag vill lyfta fram Lars Anders Johanssons utmärkta artikel i senaste Axess om bildning och vår syn på detsamma. Dock det slentrianmässiga skuldbeläggandet av 68 av Alsheimer är trist, det är inte så enkelt.

(Vill även påpeka att jag vet vad Heisenbergs osäkerhetsprincip är, och det visste jag nog redan i gymnasiet.)

corde micante

Jag passar på att städa undan några frågor som trillat in i frågelådan under sommaren (som alltid, frågor besvaras i mån av tid och lust, frågor i kommentarerna besvaras icke):

"Tänkte höra om du kunde hjälpa mig översätta en sak till latin. Tänkte på frasen: Live your dreams eller på svenska lev dina drömmar/lev dina drömmar."

"Dröm" är enkelt översatt med somnium, och då är det oftast den sortens dröm som du har sovandes, men även dagdröm, fantasi och vision täcks in av detta ord.
(Tänker här tillbaka på diverse singalongs i bilen under castra latina, vi gjorde en snygg kanon av Row, Row your boat: Barcam remiga lente in aqua/Hilare Hilare Hilare Hilare/Somnium est vita! Minns även i synnerhet spontanöversättningen av Home on the range)

"Leva" är lite svårare, jag skulle antingen föreslå ngt i stil med "lev du drömmare"; Vive somniator, eller helt enkelt något i stil med "follow your dream", av vilket en ordagrann översättning skulle vara Sequere somnium, det ordagranna och ogenomtänkta gör oss visserligen nervösa, men det verkar funka då man kan sequi exemplum, iudicium, disciplinam, så varför då inte somnium? Inte klassiskt, men duger i krig.

Därefter, en tatueringsfråga!

"Det är så här att min pojkvän har en tatuering inplanerad i slutet av juli som ska vara skriven på latin. Meningen som ska vara på latin är "från mitt hjärta till dig" eller en liknande engelsk översättning "out of my heart for you".

Vi har sökt på lite översättnings-sidor via nätet, men man kan aldrig lita på dem fullt ut. Via internet och översättning från ord till ord fick vi fram meningen "es meus pectus pectoris, pro vos". Som sagt så litar vi inte på denna översättning."

Klokt att inte lita på den översättningen!
Om man just vill ha pectus som hjärta skulle jag föreslå tibi ab pectore meo, till dig från mitt hjärta, eller prepositionerna ex och de borde även de funka. Man skulle nog även kunna ha corde istället för pectore.

VI förljer upp med ytterligare en tatueringsfråga:

"Jag vet inte om du översätter fortfarande men jag skulle bli oerhärt glad och tacksam ifall du kunde översätta två meningar åt mig, då jag har tänkt att tatuera dem.

Två själar med en tanke - två hjärtan som slår som ett"

Då jag googlar runt lite för att se om det finns, det låter ju som något man hört hittar jag snabbt Duo animi, una cogitatio. Duo corda, una pulsatio på tyska vampyrsior och kärlekschatt. Kanske inte så snyggt, men de gör sitt bästa, tyskarna.
jag skulle nog föreslå att den otymliga meningen översätts lika otympligt med duo animi, cordibus una palpitantibus una cogitant eller så kan palpitantibus bytas ut mot micantibus. (Visst vore det bra om det fanns mer dualis i latinet?)

Just micare leder mig till ytteliggare en trevlig latinsk barnvisa:

Mica Mica parva stella
Tu es vere satis bella
Lucens super hoc mundo
Velut gemma in caelo
Mica Mica parva stella
Tu es vere satis bella.

Eller en annan översättning:

Mica, mica parva stella!
Miro quaenam sis, tam bella
Splendens eminus in illo,
Alba velut gemma, caelo.
Mica, mica parva stella!
Miror quaenam sis tam bella!

conventiculum mirabile

Jag har tvekat en smula att skriva om mina övningar i talat latin, mycket för att jag inte vill att det ska vara en enda lång gush över hur underbart skojigt kul det hela var, och även för att jag inte riktigt vet hur mycket digression om själva Amerikat-vistelsen som är lämplig i denna beskrivning, då det ändå på ett och annat vis är relevant.

Nåväl, kursen, eller detta conventiculum, hade först två förberedande dagar för oss absoluta nybörjare (tirones), och därefter anlände de mer erfarna. Därefter var det definitivt inte en nybörjarkurs, och knappt en kurs, utan mer seminarium korsat med summer camp, tanken är ju att man ska kunna närvara år efter år utan att bli uttråkad.

Under denna del var dagarna som sagt upplagde med undervisning eller sanrare seminarium under förmiddagarna, en gemensam lunch, en utflykt till relevant ställe som på något vis anknöt till förmiddagen, gemensam middag och slutligen redovisning och LEKAR!

För att ge ett exempel annat än det som bloggades i mitt extremt jetlaggade tillstånd häromdagen (med More och statliga ord inspirerandes till science fiction diskussioner), besöktes en dag staden Seattles akvarium efter att vi under förmiddagen haft en noggrann (väldigt biologisk) genomgång av fiskens delar med ruskigt underhållande lagtävling i att placera ut de olika delarna på egenhändigt ritade firrar, samt att i grupp diskuterat det där Plinius' brevet vari en pojke blir vän med en delfin (sitter och skriver utan mina anteckningar, det blir sålunda ganska hänvisningslöst). På akvariet delades man in i mindre grupper och traskade runt beskrivandes vad man såg, vilket sedan återberättades under kvällen.

Och hur gick det undrar säkert någon? Det fanns åtskilliga väldigt duktiga och skolade som talade mer eller mindre flytande, och så fanns det vi nybörjare. Jag var kass. Efter första dagen förstog jag allt, det var inte något problem, men att tala, jisses. Först och främst fanns det en mindre psykologisk spärr (Tala latin? Och göra fel? Det blir avdrag på stilskrivningen!), sedan var det samma fenomen som man upplever vid all inlärning av nytt språk att annat främmande språk plötsligt tumlar ut (min franska gjorde många gästspel), en osäkerhet vad det gäller grammatiken (Är det här en finalsats? Vat i i hela friden är futurum av mittere?) och slutligen hämmades man av ett bristande ordförråd. Det där med ordförråd fick man hjälp att fylla på med oändliga listor av sådant som man oftast saknar i sitt latinska vokabulär, såsom färger, mer moderna persedlar (subucula= t-shirt)och mat i alla former. En latinist tenderar att kunna flera ord för blod, svärd och arméförflyttningar, men kanske inte så många för att kunna beskriva vad man åt till frukost och vad ens mamma jobbar med.

Och vad ska då det vara bra för? Är det inte oändligt fånigt att fylla sin lilla bgränsade hjärna med konstruerade och manierade ord för moderna företeelser, såsom interrete, finns det inte nog att gräva ner sig i det bevarade och traderade? Å ena sidan, visst, cancerns gåta löses inte sålunda, men å andra sidan tror jag man alldeles för lätt glömmer att latinet ändå fram till minst 1800 var ett talat språk, och kanske förtjänar att även idag utförskas även ur den aspekten.
Det kan absolut ses som en aning fånigt att plugga in ordet för minikjol (mini-gunna), men man kan samtidigt argumentera att man här återknyter till en lång tradition av att nyskapa i latinet, och att uttrycka sin verklighet. Jag (och den kurs jag gick) propagerar inte för ett allmänt lingua latina rediviva utan tenderar väl snarare att se det som en hobby, en övning och en annorlunda metod att närma sig ett dött språk, ett komplement till de mer gängse metoderna.(Det var inte på något sätt knutet till någon katolsk eller överhuvudtaget kristet centum, utan ytterligt sekulärt. Vad Vatikanen vill göra med sitt latin vet jag inget om och engagerar mig inte heller i.)

På detta conventiculum fanns en klar övervikt av latinlärare, vilket kanske inte förvånar, men ändå är intressant att uppmärksamma. Latinundervisningen på grundskole- och gymnasie-nivå har under en viss tid av en del lärare vridits just mot det talade latinet. De har, föga förvånande, samma problem som i vårt lilla land (eller Europa in toto) att kidsen är inte så intresserade av att läsa latin längre, och att låta sig eleverna närma sig detta mystiska språk genom att tala det och inte kastas direkt in i ren grammatik har varit en metod att dra till sig ungdomarna. Man har även integrerat det talade i den mer traditionella undervisningen just för att ge en annan aspekt och to tart it up a bit. (Jag förhörde mig om detta genom mödosamt formulerade fågor på knackigt latin.)Mig veteligen har en liknande inriktning inte diskuterats i Sverige, men det kanske inte är en dum idé för att locka fler. (Läromedel som t.ex Piper Salve, finns redan.)

Och vilka går en kurs av detta slag, förutom just latinlärare? Oh, vilken spridning vi hade! Ålderspannet var som sagt ungefär 14-70, och vi var visserligen a rather whitebread bunch, men variationen var stor. Här fyllde lekarna en viktig funktion då ett lag bestående av en 14-årig nörd, en svensk doktorand , en närapå parodiskt preppy börsmäklare, en Hendrix-dyrkande latinlärare och en mkt blond student från Iowa kan bli ruskigt sammansvetsat i kamp och tävlan. Folk hade detta som hobby.
Socialt sett var det enda hindret att jag var så dålig på att formulera mig, pratade dock på efer bästa förmåga och har såväl deltagit i som åhört diskussioner om de mest skilda ting; gymnasielatinets framtid, Dan Brown, Högsta Domstolen, vilken var den bästa säsongen av SNL, Tolkien, ex-fruar, Silverbibeln, barnuppfostran, hundar, bergsbestigning...
Vi var verkligen en syn för gudar när vi svepte in i sådan blandad och svårbegriplig grupp på museer och restauranger, babblandes på ett obegripligt språk (lex ferrea rådde, bara latin fick talas och det hölls benhårt, t.o.m då man sprang in i varnadra i badrummet under sömniga småtimmar), Den vanligaste frågan var förstås vad det var för språk. Ett särskilt underbart tillfälle var då en glädjestrålande latinlärare hoppade på oss inne på Seattles konstmuseum, efter att ha tjuvlyssnat länge.

Och vad om det amerikanska? Det finns mycket att säga, men jag håller mig till att säga att jag hade ett problem som jag aldrig träffat på förut i USA, nämligen att min accent gjorde mig svårförstådd. Är mer eller mindre amerikan till börden och betraktas som sådan i USA (dock, känner mig där emellanåt som en produkt av en sådan där mytomspunnen sovietisk Charm School, då jag smälter in, låter rätt och förstår koder och kultur, men brister i en del rudimentära småsaker, kan aldrig hålla isär nickles och dimes samt avskyr mängden med is som stoppas i all dricka), men mitt latin har lustigt nog en tydlig svensk klang, vilket ibland gjorde mig svårförstådd för di bräkande amerikanderna.

Måste tyvärr lämna ämnet nu, det finns alltjämt mycket att säga, t.ex attityden till talat latin i allmänhet och vid universitet i synnerhet, om de stridigheter som finns latintalarna emellan (olika glossarier och orböcker finns i bruk) och att än en gång upprepa hur löjligt roligt jag hade, men jag avslutar med att säga att jag vill definitvit göra detta igen och jag vill någongång bemästra detta, om inte annat för att någongång kanske kunna hjälpa andra att försöka sig på språket på detta vis. Tänk om man någongång kunde få till något liknande i Sverige!

Appellatio provocatioque

Skövlingen fortsätter, iuvenes.

Medan fasan över hotet mot Carolina alltjämt härjar och oron over indragna doktornadplatser vid GU och framtiden för det klassiska vid LU fordas i magtrakten kommer beskedet om ytterligare massaker.
Vid NTNU i vårt borderland Norge läggs nu grekiskan ner och latinet skärs ner. Dessa studenter kämpar dock mot, med sedvanliga kloka argument:

"En gruppe på 15 studenter har protestert mot nedleggelsen. De mener at gresk er nødvendig i en rekke fag når man skal gå i dybden, for eksempel innen filosofi, antikk historie, kunsthistorie, litteraturhistorie, kristendom, politisk historie og lingvistikk.
...
– Et universitetet med humanistiske og filosofiske fag må ha gresk. Har man et historisk-filosofisk fakultet, må man gjøre det ordentlig, sier Lars.

Å lese Det nye testamente, tekster av Aristoteles eller Homer i norsk oversettelse holder ikke når man skal drive seriøs forskning, mener studentene. Studentene er redd det blir vanskelig å bygge opp igjen faget etter å ha lagt det ned. Miljøet vil ikke lenger være like attraktivt for dyktige forskere. En del studenter har slått seg sammen og laget en avtale med NTNU-professor Staffan Wahlgren [minns, professorn som fick gå i Lund!!] som skal undervise dem i gresk utenfor universitetet."

En av studenterna som omnämns i artikeln som citeras oven kontaktade mig med detta sorgebut och hoppas på något stöd från oss. Det finns en Facebookgrupp att gå med i, Klassiske språk NTNU, där ni hittar länkar till artiklar om denna tragedi. Vidare cirkulerar en namninsamling med följande appell:

Hej, som ni säkert redan känner till så har NTNU tyvärr lagt ner grekiskt samt gjort om latin till ett årsstudium från att ha varit ett BA-program. Vi är många studenter som har reagerat negativt på detta minst sagt tragiska beslut och känner att vi inte blir tagna på allvar av styret med Kathrine Skretting i spetsen. I anledning av detta har vi upprättat en underskriftskampanj som ska sändas till henne som en appell om snarlig återupprättelse av de klassiska språk som vid NTNU. Vi hoppas att ni vill ta er den lilla tid det tar att signera underskriftskampanjen som ni finner i länken under för att visa att ni sympatiserar med oss studenter och stöttar våran sak.

Namninsamlingen hittar ni här (http://www.namninsamling.com/site/get.asp?appell_gresk), och jag vädjar till er alla att skriva under, samt att sända den vidare till vänner och bekanta (maila mig om ni behöver mer info), ni är säkert med på mailinglistor eller liknande som kan missbrukas för detta helgade ändamål. Kunde vi inte försöka få ihop minst hundra underskrifter till (just nu 150 st) innan veckan är slut? Låt oss visa att vi fortfarande berörs och inte bara rycker på axlarna!

Addendum, söndag: 57 signaturer hat tillkommit sedan detta inlägg, och såväl Venanzio som Ola har lagt ut appellen på sina nätdagböcker!

Castra latina

Tusen tack till K för hennes rådiga ingripande och mästerliga bloggande under min frånvaro, det blev ett abrupt överlämnande, jag var för resfebrig och trött (sista omtalandet av min trötthet, je vous promets). Hon har i sanning skött det med den äran, och ett leve utbringas: Io, Io, Io!

Själv har jag varit på läger. Ett riktigt gammaldags läger, med delade duschar, kalla badrumsgolv, ständiga utflykter i minibuss, angst över att hitta plats i kafeterian och skojiga lekar. Dock skiljer det sig en smula från det som man i barndomen sändes till bussledes, då åldrarna var något mer spridda än de var i de flydda somrarna (jag skulle gissa spridningen var mellan 14 och 70 år fyllda), samt att det hela var helt på latin.

Under Conventiculum Latinum Vasintoniense, rådde nämligen lex ferrea, att endast latin fick nyttjas, såväl under dagens aktiviteter som socialt. Jag ska berätta mer om detta och de problem som jag, som aldrig haft ngn träning i detta hade, men jetlag tvingar mig att vara kortfattad idag, och sålunda väljer jag att berätta om en av de bästa dagarna.

Dagarna var upplagda med lektioner under förmiddagen, en gemensam lunch och utflykt av variernade slag under eftermiddagen, dessa hade anknytning till dagens lektioner, samt lekar och redovisning efter middagen. Denna dag hade vi under morgonen läst ytterligare ett utdrag ur Thomas Mores Utopia, dels en snutt om valsystemet på den fiktiva ön, och dels en bit om slavar och deras avkomma, under veckan arbetades det en del med statsvetenskpliga begrepp, då den 4 juli inföll under denna period. More och termer av detta slag hade dock särskild relevans för en av utflykterna som följde efter lunch.

Vi besökte nämligen The Science Fiction Museum and Hall of Fame, mig veteligen unikt i sitt slag, och fick sålunda rikligt använda oss av inte bara av vocabula ad rem publicam pertinentia, utan även av den fantastiska lista av science fiction termer som Stephanus, organisatör av det hela, utarbetat. Sådana ordlistor görs naturligvis för the novelty value och dylikt, men även just för att visa att man kan ta upp alla ämnen på latin (och ja, jag kommer diskutera om det är något att sträva efter, eller om det blott är fånigt).

Muséet var för mig en otrolig upplevelse, och att stövla omkring i något slags ultimat nörd-nirvana, såsom att beskåda Kirks stol från ST:TOS beskrivandes vad man upplevde och såg på latin (det enda som kunnat göra det än nördigare vore väl om diskussionerna bedrivits på klingon) är en upplevelse jag tackar mjukast för. Fina samlingar, en redig koncentration på böcker och en kronologisk, men även tematisk upplägning gjorde det väl värt att besöka, även om man inte åtföljs av sitt latintalande posse. (Jag tänker tillbaka på diskussionen i bussen på väg dit då det uppdagades att de flesta damer på detta latinläger hade en grej för Spock (vill minnas att ordet illecebrosus togs i bruk), vilket kanske inte förvånar.)

Jag lämnar nu min beskrivning för att förhoppningsvis återuppta den imoron och ger mig istället hän åt att lättjefult delge er några av favoriterna från listan med science fiction-termer, då det kanske finns en stark vilja efter att kunna överätta diverse intergalaktiska ting till latin. Här följer 3, som lätt förstås:

impulso flexiva (vulgo "warp drive")
ab extraterrestribus rapi
genetice amplificatus (velut ille Kanus)

Och så några kända repliker:

Ad ducem tuum duc me!
Frustra resistatur.
Vi te commenda, Luca!
Longam tibi vitam prosperamque.

Campania confusa liber ultimus

Tiden rusar iväg, och det är dags att återlämna stylusen till den fagra SDIL, som väntas anlända vilken dag som helst. Dags att summera min resa genom Kampanien, med andra ord, dags att dra samman alla lösa trådändar, dags att dra ett streck... Men Kampanien, ack, Kampanien tar ju aldrig slut! Medsamma när jag återvänt till Rom började jag drömma om min nästa resa. Jag prisade civilisationen (!) och bussar som går inom 30 minuter efter utsatt tid, och sopade gator och bortkörda sopor, och planerade ändå utflykt nummer två.

På tåget på väg från Teano, där jag väntat 1 timme på en totalt öde perrong, efter ett slutligt misslyckat försök att se det sista samnitmuséet, tillbaka ner till Neapel, värjde jag mig i nära nog en timme mot uppmärksamhet riktad av två vänliga personer som egentligen hade större sjå med att förklara hur fult och smutsigt Neapel blivit, än att lyssna på mig. På piazzan utanför tågstationen, i Neapel, kryssade jag konstlat oberört genom solnedgångens väntande taxichaufförer och gatuförsäljare, och undvek att köpa Rolexklockor och fula solglasögon till överpriser. På själva tågstationen flockades sura och försenade resenärer och enades i sin förbittring, jag var nära att skälla ut en spansk småbarnsfamilj som satte sig bredvid mig på bänken för att äta sin McDonaldsmiddag (jag inte klarar av lukten av frityrfett), och jag avreste bara 1,5 timme försenad.

Ändå började jag planera nästa resa genast, redan på tåget på vägen upp, och medan jag drog min lilla resväska på väg upp genom Borgheseparken väl framme i Rom, och när jag långsamt packade upp alla tunga museikataloger jag tjatat mig till, alla ruinguider och reseförslag jag samlat på mig, då stod det klart för mig att jag måste återvända. Jag måste se allting igen, förberedd. Kullar och övergivna tågperronger (Teano), borttappade amfiteatrar (Nola), undangömda samnitmuséer (Santa Maria Capua Vetere), pampiga teaterruiner (Benevento), och fler ruiner, överallt, som antingen lockar med sin oerhörda närvaro eller retas med sin oberörbara frånvaro under vågorna (Baia).

Där finns en viktig vagga, och jag tror att Kampanien långsamt förstår att göra bruk utav det. Där hela Italien har Romarriket att ståta med, men framförallt Rom självt, och där Etrurien har etruskerna, där Lucanien har grekerna, där har Neapelbukten och den gröna inlandet allting. Jag möttes ofta av frågande höjde ögonbryn när jag anlände till de olika små muséerna och visade upp mitt introduktionsbrev - Svensk forskarstuderande, här? Varför i all världen då? - och när jag sedan lyckats förklara vad och varför och hur någorlunda väl, mottogs jag med öppna famnen.

På muséet i Capua, med den klumpfotade guiden, hade jag en lång konversation om stolthet över en historia som resten av landet mer eller mindre har glömt bort. På muséet i Santa Maria Capua Vetere möttes jag av en liten dam som strålande ringde muséet i Teano för att höra sig för om öppettider (mitt misslyckade försök berodde på bristande anslutning från tågstationen de 5 kilometrarna upp till själva staden). På muséet i Benevento var forskarfilialen tillfälligt stängd, men man lovade mig att om jag kom tillbaka skulle man gladeligen ge mig allt vad jag behövde, och mer därtill. Och det slog mig, då och på vägen tillbaka till Rom: det här är en historia som förtjänar att berättas. Någon gång, i någon form.

Campania Confusa Liber IV: Capua...

Jag har vid tidigare tillfällen i denna mina Kampanienexposé snuddat vid Capua, och hastigt skyndat vidare, med tal om amfiteatrar och muséer i allmänhet, på vägen mot misslyckade försök att angöra Cumae. Men ack, sanningen är den, att Capua smög sig tätt inpå mig, med all sin fulhet, och lade sig att vila någonstans mellan revbenen. För en antiknörd och därtill samnitfantast ligger ett besök i Capua lika högt upp på lyckorusskalan som första blicken ut över Forum Romanum för en latinist, en påvevinkning för katoliken, eller Roma på hemmaplan för fotbollsivraren.

Det gamla Capua var på sin tid (300-talet f.Kr.) den andra största staden i Italien efter Rom. Den grundades av etruskerna (man har hittat gravar från 7/600-talet) och blev ett samnitiskt högsäte under 400-talet. I alla texter, skrivna av romerksa eller grekiska historiker som behandlar t.ex. Italiens geografi eller folkliga sammansättning, dyker namnet upp igen och igen, som huvudkärna i samniternas rike. Vad som än finns kvar av och i staden, har den med andra ord i varje fall varit någonting storslaget, om än en gång för länge sedan.

Här behövs en tydliggörande (möjligen har jag tidigare blandat ihop termerna något): när jag säger "Capua" menas här det gamla Capua, denna stad heter idag Santa Maria Capua Vetere. Det moderna Capua ligger idag en kort bussresa norrut utmed Corso Aldo Moro, och grundades av flyktigar från det ursprungliga Capua, sedan staden skövlats av saracenerna (dvs. muslimer) år 841 f.Kr.

Det moderna Capua är en charmig liten småstad, med påtagligt medeltida gränder, välputsad, intagande och välkomnande. Där finns en flod, ett romerskt brofäste och ett par fina kyrkor, och kullerstenen duggar tätt i varje gathörn. Intrycket är någonting i stil med Gamla Stan fast lite mer rosa väggputs och kanske lite mindre gult. Men för den som strävar längre tillbaka i tiden än 900-tals konflikter mellan kämpande lombardiska småfurstar, har det moderna Capua inte många tidens vingslag att erbjuda, förutom, så klart, ett imponerande museum med en delvis svensktalande guide, om vilken jag redan har berättat.

Det gamla Capua, däremot, är hur fult som helst. Särskilt på en grå halvregnig dag, när asfalten blir än mörkare och får smutsgula husväggar att skämmas och slå igen sina fönsterluckor, och när träd och grönska faller tillbaka i ett dystert dunkel i samma nyans som de militärgröna sopkonteinrarna. Då är det svårt att vara fattig, kampansk landsortsstad med en bortglömd amfiteater, och samtidigt försöka vara attraktiv för besökande kritiker, särskilt som hela den charmerande medeltiden har flyttat 5 km längre norrut.

När man närmare sig staden är bland det första man får se en stor triumfbåge, kallad Arco di Adriano (i själva verket är man inte klar över till vilken kejsares ära den rests), sorgligt inklämd i en gatukorsning och till synes till stadsplanerarnas stora besvär. På ungefär samma vis föreligger amfiteatern, vidare rakt fram och till vänster, vid änden av en större fält dekorerat med grävskopor, osäkert huruvida man gräver efter en romersk kapplöpningsbana eller lägger grunden för ett nytt bostadskomplex.

Och ändå, för samnitfantasten, blev besöket i gamla Capua en lyriskt solskensbehängd kringvandring, där varje gathörn tycktes bjuda på en överraskning - en mithrashelgedom, ett oannonserat arkeologiskt muséum med fler inskrifter, liksom en hejdlöst rolig vandring utmed motorvägen på vägen tillbaka till hotellet i Caserta förbi gamla gravar av både etruskiskt och senare datum (mellan neonskyltar, brödfabriker och jordgubbsförsäljare). Bl.a hittade jag hos en gammal keramiker med fru en s.k. salvadanaio, en etruskisk spargris, något jag drömt om sedan jag första gången såg en på en designbutik i Oxford. Lyckan med andra ord total.