Friday, March 02, 2007

nemus lundense

Då det varit hela två nyhetsinslag i nationell televiserad media om lundadebaclet (eller situationen som jag gärna eufemistiskt kallar den i hopp om att avvända onda ögat), visserligen inte särskilt bra (ni kan ladda ner dem själv här), då det första inslaget, för att citera DK:s magnifika kommentar, fick det att framstå som om osynliga naturkrafter…(varför i hela fridens namn intervjuades ingen ansvarig?), samt att de naturligtvis inledde med att tala om de nu dåliga kunskaperna i latin i Vatikanen (varför denna fixering vid den Heliga Stolen? Vi bröt loss för århundraden sedan) och det andra inslaget (22 februari) traskade rakt in på det minfält som är humaniorans kris (don’t get me started, I tend to rant for hours) och sålunda inte hade så mkt med de klassiska språkens överlevnad som sådan, även om de två är intimt förknippade, och så blev man en smula distraherad av de så kända ansikten som fick uttala sig (SDIL: Ebba Witt är väl ändå väldigt tjusig? Manlig kollega (med eftertryck): Jaaaaa!), är det ändå dags för en liten roundup.

Följande har hänt: humanioran har drabbats av ständiga nedskärningar i Lund och humanisterna ifrågasätter om pengarna faktiskt fördelas rättvist, samt protesterar, detta är i början av november förra året.
Professor Piltz skriver en vacker krönika om 'Hotet mot latin i Lund' och säger kloka saker, dock i en lite uppgiven ton:

"Ingen orkar dra eller höra den högstämda retoriken igen om humanioras nytta. De som inte har begripit den fattar inget nu heller. Men faktum är att varje dag konsulteras våra ämnen av en, två eller tre representanter för den så kallade allmänheten, som vill ha hjälp med översättningar till och från de gamla språken. Varför vill man tatuera latinska texter på sin kropp? Varför ska det stå "Tills döden skiljer oss åt" i vigselringen på ett utdött språk?

Latin och grekiska är två av lundauniversitetets äldsta ämnen. Fram till år 1800 bedrevs all högre undervisning på latin, och fram till sekelskiftet 1900 var latinkunskaper antagningsvillkor för alla studenter. Vid ett lärosäte som gärna kallar sig prestigeuniversitet måste det finnas åtminstone någon eller några personer som behärskar det som alla akademiker behärskade för hundra år sedan. Men varifrån ska de tas, utan grundutbildning?"
Den sorgliga historien fortsätter, nedläggningen av de klassiska språken är ett symptom på den gegga som finns, och utsikterna är dåliga, vilket man kan utläsa ur ett brev i Sydsvenskan från en bunt dekaner:

"Man hade kunnat tänka sig att den uppkomna situationen hade lett till en diskussion inom universitetet om vad man vill med de humanistiska och teologiska utbildningarna. Någon sådan diskussion märker vi emellertid inte av. Däremot har vi fått vänja oss vid tydliga besked om att vi ska åstadkomma en budget i balans med de medel vi har.
Vi kommer förmodligen att klara de ekonomiska kraven även den här gången, men det kommer att ske till priset av nedskärningar i verksamheten som sänker kvaliteten ytterligare, som försämrar arbetsmiljön för lärare och studenter, skador som kommer att bli mycket svåra att reparera.
Och om sedan studenttillströmningen minskar ytterligare så har vi bara att planera för hur vi på ett så anständigt sätt som möjligt administrerar den totala avvecklingen. "

Lunds rektor lovar särskilda satsningar någon dag senare och sedan är det i princip slut på rapporteringen i Sydsvenskan om denna så dramatiska sak, dock ska denna publikation ha all hedar då de nästan som de enda, uppmärksammat detta kulturmord.

SvD gav det en liten artikel i början av december, knastertorr och passionslös, då fait redan var accompli, men tog dock in två styck Apropå (och refuserade en från en latinprofessor iGbg), den ena av Lindberg:

"Spåren av detta tanke- och språkarv sitter djupt. De sitter i teman, begrepp och frågor som filosofer och forskare alltjämt diskuterar, de sitter i vanor och tänkesätt som vi knappt är medvetna om, och de sitter i språket, tydligast i fackområdenas termer men också i det politiska språket och allmänspråket.Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen."

Samt en mer allmän om humaniorans kris, i vilken serie även den ovan ingick, också den med en ngt mörk syn:

"I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna. Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro"t.

Beskedet kom i slutet av november att nedläggningen skulle ske, omen tydde ändå på det, men då hade media tröttnat totalt och jag kan bara hänvisa hit som källa.

Sedan dess har det varit tyst, dock verkar det gå kurs i latin nu i vår, och många som jag haft kontakt med är hoppfulla om återuppståndelse. Den 9:e januari blev det ny diskussion i Sydsvenska om humaniora (Tack till pietro för länken):

"Jag tror att många i samhället föreställer sig att det på universiteten finns lärdom, sakkunskap och ny forskning inom områden som de inte dagligen har nytta av. Man förväntar sig att kunna gå till ett universitet och få hjälp med ett latinskt citat, man tror att där sitter någon och har koll på vad man vet om Skånes övergång från Danmark till Sverige, att där finns arkeologisk expertis och någon som vid behov kan berätta något om Mozart eller Beatles som går utöver uppslagsbokskunskap. Och för den delen någon som kan sammanfatta ett forskningsläge i en kondenserad uppslagsboksartikel.

Om jag har rätt i det, har vi inte bara i uppdrag att vara extremt marknadsanpassade och trendiga, utan faktiskt också att upprätthålla ”lärdom” (inte bara humanistisk) och ”fri forskning”. Detta styrks av att mig veterligt har inga andra lärosäten i Sverige dragit ner på samma sätt som Lunds universitet. Forskarutbildningen inom humaniora är här i det närmaste utdöd, men har fortsatt på en rimlig nivå på andra håll. Forskningsvillkoren är på många andra håll bättre för den tillsvidareanställda personalen. Men Sveriges största universitet har inte råd med humaniora och uppfattar ”fri forskning” som ett förlegat begrepp."

Nu kom dessa två inslag i TV och nu är det väl bara att vänta och hoppas att latinet i Lund syns i medierna för annat än kannibalism (jag kan inte sluta förvånas att professor fortfarande faktiskt är rubrikvärdigt i kvällsdrakarna).

Jag vet inte om protesterna i tidningar och på annat håll har haft verkan, protester såsom det vackra humanistupproret, och de mail som jag hoppas strömmade in efter detta inlägg (tack till Pär Sandin)!

En av de protester som gladde mig mest, vilket var PS som informerade mig om, var det att Mohamed Omar hade skrivit och protesterat, och det rör mig djupt att en av våra främsta poeter engagerar sig i denna sak.

När man tänker på de klassiska språkens situation i Lund är det svårt att inte låta tankarna vila vid den felformulerade skylt som står vid deras Språk Och Litteraturcentrum (inte undra på att de vill göra sig av med latinet, en ständig tagg som påminner om denna klumpighet).
För att inte detta inlägg ska sluta hemskt och sorgligt, hopplöshet har genomsyrat det, och det ska vi väl inte ge efter för, ska vi tänka på att som de flesta vet kallas i Uppsala det, som man skulle kunna säga motsvarar Lunds SOL-center, Engelska Parken .

I Omars diktsamling Tregångare har jag hittat det som borde, utan grammatiska fel, graveras i brons och smällas upp utanför de språkliga institutionerna, dvs Engelska Parken, i Uppsala:

Engelska Parken

När vi går bort
Tar vi språket med oss
Och tomheten
En efter en.

Lärkträden,
Ett efter ett
Fyller ordlöst värden.

Och schackpjäsernas position
Blir en kod
För de efterkommande
Att knäcka-

Ingen filolog, eller för den delen humanist, kan missförstå de orden.

2 comments:

dunderklumpen said...

Tänk om det hade funnits en svensk person som var känd i hela världen för att ha genomfört en av de viktigaste gärningarna i mänsklighetens historia, på samma sätt som alla känner till da Vinci, Darwin eller Newton för deras oerhörda bedrifter som gagnat mänskligheten något oerhört (en sådan svensk kan väl aldrig ha existerat?).
Tänk om samma imaginära svensk hade nedtecknat allt på ett annat språk än svenska (otänkbart, javisst! Varför skulle någon så viktig person göra något så korkat?).
Tänk om denna svensk skulle ha fötts för ett antal århundraden sen.
Självklart skulle vi väl ha firat honom, och denna teoretiska individ och hans omöjliga prestation skulle ju hållas kär av hela svenska folket. Iallafall de flesta.
Skulle vi försöka satsa resurser på att hålla hans minne vid liv? Skulle vi offra pengar på att utbilda människor i det där konstiga språket som han nedtecknade sina teorier med? Trots att det kanske inte är så modernt och hippt just nu.
Skulle vi känna ett ansvar för att svenska folket även om 100 år vet vem han är och kan uttyda det han gjorde?
Vem vet och vem bryr sig egentligen, jag borde lägga min tid på mer produktiva saker än att bolla med dumma frågor helt tagna ur luften som inte har någon som helst förankring i verkliga händelser.


Över till en helt annan sak som kanske är lite roligare att tänka på, i år är det 300 år sen Carl von Linné föddes, för de som inte känner till honom så skrev han böcker om samer och gillade att lukta på blommor. Inte så spännande människa kanske, men man får ju vara glad för det lilla. Alla kan ju vara lika ekonomiskt framgångsrika och populära som Björn Borg, Ingemar Stenmark och ABBA.
Grattis Kalle L, vi diggar dig!

SDIL said...

Ett intressant tankeexperiment!
Och tänk om han var så känd att japanske kejsaren ville vara med och fira.