signifer

Nationalklenoden Stig Strömholm, rector magnificus emeritus, har skrivit en synnerligen läsvärd Understreckare om Bo Lindbergs ”Den antikka skevheten” (sic!).
(Och som alltid måste ett omnämnande av Stickan även ledsagas av en bit Stickan-trivia: visste ni att Uppsala universitets forne rektor har en bror som brukar kallas 'den dumme Strömholm'? Den dumme fick nämligen ut gymnasiet med ett litet a i studentbetyget (resten stora) och var sålunda snäppet sämre en brorsan med stora A i allt. Det har dock gått bra för den dumme (så att ni inte oroar er), han har gjort en UD-karriär.)

Nåväl, Understreckaren:

"Den tid som är föremål för undersökning är i huvudsak 1600- och 1700-talen, och ämnesområdet är de politiska och i någon mån sociala termer och begrepp som under dessa århundraden kom till användning i Sverige. Vad som gör den valda perioden särskilt intressant är att dessa termer förekom i två olika diskurser (för att nu hemfalla åt ett här svårundvikligt modeord): dels en i huvudsak akademisk, men också politisk, framför allt diplomatisk, vars språk under huvuddelen av den studerade tiden var latinet, dels en praktisk-politisk, som fördes på svenska. Denna tvåspråkighet försvagades gradvis under de båda berörda århundradena; latinet trängdes tillbaka (och ersattes inom en smal sektor i någon mån av franskan).
...
Det är mot bakgrund av denna situation som Lindberg ställer frågorna: ”Hur svarade de grekiska och latinska termerna mot den verklighet de applicerades på? Vad fick de antika orden beteckna och vilka associationer häftade vid dem? I vilken utsträckning noterades och värderades skillnaden mellan den antika politiken och den samtida?” Författaren konstaterar att något revolutionärt uppbrott från antiken i stil med det som följde av 1600-talets vetenskapliga genombrott och striden mellan de ”gamla” och ”de nya” – les anciens et les modernes – i litteraturen inte ägde rum på det politiska tänkandets område. Där rådde en väsentligt starkare kontinuitet. Man översåg med, eller såg inte alls, de strukturella skillnaderna mellan antiken och det samtida Europa. ”Spänningen mellan det antika och det tidig-moderna”, sammanfattar Lindberg – och här kommer förklaringen till bokens förbryllande titel – ”yttrade sig inte i någon revolution utan som en asymmetri, diskrepans eller med ett svenskt ord, skevhet mellan den antika modellen och den verklighet som den anbragtes på.”
...
Ett annat vältaligt exempel är latinets civis (och det betydligt mindre vanliga grekiska polites) som beteckning för – ja, för vad? Självfallet inte för den romerske medborgaren eller den röstberättigade mannen i folkförsamlingen i Aten. Lindberg visar att det fanns en tämligen variationsrik flora av begrepp, eller kanske snarare ännu ganska oprecisa föreställningar, i 1600-talets Sverige som kunde anses åtminstone hjälpligt svara mot en ­civis. Men ingen ifrågasatte på allvar att det svenska riket befolkades av kungens trogna undersåtar, subditi – ett ord som ligger så fjärran idén om fria medborgare som möjligt. Ett annat ord, som dock genomgick en ganska radikal utveckling under perioden, är ”patriot”. I Axel Oxenstiernas mun är det snarast en term för lojala medlemmar av den aristokratiska eliten; hos Anders Nordencrantz år 1760 har ordet en klart radikal klang; patrioten är en fri medborgare i en ståndsutjämnad stat."

Just det där han talar om att försöka få en klassiskt antikt ord att omfatta ett modernt begrepp är mycket intressant. Det fanns i hos vissa i neo-latinet en puristisk strömmning, att man blott skulle använda ciceronianska ord och hålla sig ifrån nybildningar, och så försökte man helt enkelt klämma in nya betydelser i gammla ord.

Jag satt och bläddrade i Helanders fina bok, 'Neo-latin literature in Swedan in the period 1620-1720' och landade på kapitlet The art of Warfare, vari man kan se en del mindre slående exempel på det som duon Stig och Bo framför, t.ex användningen av centurio som kapten, eller fulmino (blixtra som i det tidevarvet får med artilleriet att göra. jag gillar även betydelseglidningen av catapulta som emellanåt får betyda kanon, och även res tormentaria.
Författaren själv beskriver att just att hitta ord för dessa begrepp "was a difficult task for those authors who wanted to write good ancient latin. [...] Very often we meet expressions formed with considerable ingenuity, and apparent enthusiasm.", och ger os unnderbara ord såsom bombarda (kanon el. musköt) och bl.a pulvis bombardicus, pulvis ignivomus, pulvis pyrius för krut.
Som avslutning kan även nämnas frasen soleati milites (jag dröjer mig kvar i det militära kapitlet) som är 'soldiers that use skis'! Solea är nämligen sandal på det klassiska latinet och även adjektivet soleatus-sandalklädd funnes hos romarna. En rejäl betydelseförändring och tillägger gärna att dessa skid-soldater var tydligen mycket snabba.