Efter en liten utflykt i massmedia (får jag bara säga hur innerligt jag längtar efter Littorins bidrag till InJo-bloggen!), återvänder sålunda latinbloggen till sitt vanliga, ordinära bludder; vilket såsom oftast består av några notiser:
- Ett sista ord om bloggandet nu i veckan, att det som jag egentligen verkar ha fått flest reaktioner på är fördömandet av användandet av "impact" såsom ett verb. Notera att det aldrig påståtts att det inte skulle vara korrekt, utan snarare antytts sådant användande är en tydlig markör att texten inte är värd att ta på allvar.
- Världens bästa förening, Klassiska föreningen i Uppsala, har möte nu på i veckan, och inbjuder till en föreläsning tisdag den 23 november 2010,kl. 18.30 (precis), varvid den gästas återigen av Jesper Blid, fil.lic, Stockholm, som fortsätter sin exposé över kyrkoarkitekturens utveckling, denna gång under titeln ”Kyrkoarkitekturens utveckling under senantiken och tidig medeltid”. Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 6 sal K-1031. Enklast att nå från kyrkogårdssidan, ingång 3 L. Tag korridoren till vänster (märkt "Hus 7"), fortsätt fram till den öppna ytan framför Ihresalen. Snett mittemot Ihresalens ingång finns en dörr till hus 6 (skylt i taket: "Erik Gustaf Geijer-salen"). Salen K-1031 finns innanför denna dörr, omedelbart till höger på samma plan. Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris. ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
- Man hittar mer om Seneca, så ju denne är à la mode för närvarande i denna UnderStreckare.
Dock undrar jag en smula över formuleringen här "Efter en tid skriver Seneca en satir som förlöjligar den döde Claudius och liknar honom vid en pumpa." Jag gissar att det Apocolocyntosis som åsyftas här, men jag kan inte påminna mig att Claudius liknas vid en pumpa i texten. Titeln, på svenska oftast återgiven såsom "Förpumpningen" eller "Förkurbitsningen" kommer nämligen inte från pump-liknelser, utan från en grekisk ordlek hos Cassius Dio (återgiven av dennes epitomator, 60.35), som i Loebs översättning lyder: "Seneca himself had composed a work that he called "Pumpkinification" - a word formed on the analogy of "deification [...]", och det är omdiskuterat om just denna är identisk med stycket om Claudius. Sådant kan vara bra att ha lite koll på när man skriver om Senecas författarskap.
- Och slutligen, lite institutsporr. Som ni alla vet lever vi fullkomligt idylliska liv här vid instituten i Rom, och en del än mer så, som t.ex de vid det amerikanska, vilket visas i följande artikel från NYT (American Academy är en av mina favoriter likaså, trots att det ligger på andra sidan staden, då det har det mest välsorterade och uppdaterad biblioteket i filologi jag någonsin besökt, samt att de faktiskt har en egen bar, vilket onekligen uppskattas tråkiga eftermiddagar):
"To describe the academy, which was founded in 1894, as an idyllic incubation chamber for study and creative thinking would be something of an understatement. The Renaissance-inspired main building was designed by McKim, Mead and White and partly financed by J. P. Morgan, who helped find a site for the academy that stood higher above Rome than its French counterpart on the opposite side of the city. The building rises stoically around an interior courtyard, its plaster walls inlaid with lapidary from archaeological digs. Inside is a sitting room with a grand piano and a billiard room dominated by a black-and-white painting by Chuck Close, a trustee and former resident, as well as the library, which contains more than 140,000 volumes, from literary classics to rare books from the 16th century.
...
Dinners at the academy are languid affairs, with the meals whipped up by a kitchen that Alice Waters retooled in 2007. Not long ago, after one such meal, Ersela Kripa, a New York-based architect and current fellow, asked her dinner companions if they had heard about the Roman aqueduct that runs under the building. ‘‘It’s amazing,’’ she said. ‘‘You open this little hatch in the floor of the basement, and suddenly you’re in another universe.’’ Jeremy Mende, a graphic designer from San Francisco, then surprised everyone with a bottle of grappa. Once it was finished, Kripa led some fellows to the hatch, which was located in the floor of a basement corridor known as the Cryptoporticus. They spent the rest of the evening wandering through a plumbing system barely younger than Jesus."
Sunday, November 21, 2010
Thursday, November 18, 2010
ut humiliter opinor
Igår blev jag vid frukostläsningen av tidningar så pass irriterad och fnittrig över den alarmerande stupiditeten i en intervju med den forne ministern Littorin, att jag gjorde en snabb Facebook-uppdatering för att göra narr av det hela. Det växte snabbt till ett blogginlägg. Jag tänkte inte mer på det, utan återgick jag till avhandlingsarbetet (skriver kommentar till Alexander Severus' vitan!). När jag på eftermiddagen kikade in på bloggen och såg jag att mängden träffar var abnorm; länk till mitt inlägg hade twittrats och bloggats av såväl privatpersoner som mer etablerade medier. Unique visitors bara rasade in, och antalet pageloads slutade igår på över 2 000. Idag är det redan mer än 600. Detta är mycket, kanske inte om man är blond modebloggerska, men för en obskyr filolog var det närapå otäckt. (Mitt enkla, hastiga blogginlägg har kallats för ”grymt grävande” och även om jag tackar för komplimangen, har jag svårt att ta åt mig den, då jag vet att det tog en kvart och det enda verktyg jag hade var google.)
Jag skrev om Littorins framtid framförallt för att jag fann det hela vara stor humor, och tyckte att inlägget kanske ändå platsade något, då jag emellanåt orerar över forskning som sådan, och denne i intervjun slängde sig ivrigt med begreppet ”forska”. Littorin, som brinner för innovationer, berättade nämligen i Ny Teknik att han skulle ”gästforska under sex till tolv månader vid Center for Innovation and Communication” som svar på frågan vad han ska göra vid Stanford. (Han hävdar som tidigare diskuterat, nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter”.) Även om jag skrattade, blev jag, måste det erkännas, faktiskt något indignerad, då inte Ny Tekniks reporter ifrågasatte detta, och de medier som gjorde hans "brytande av tystnaden" till någon slags nyhet, okritiskt blott gjorde ett referat av artikeln. Det enda som verkligen lyftes fram var att han skulle fara till Stanford utan familjen, något som jag personligen, och säkerligen många med mig, finner fullständigt ointressant. Att han använde ordet "gästforska" föranleder att det här påpekas att antas som gästforskare vid Stanford är inget som görs lättvindigt (tack till Anon för länken. Ja, man kan säkerligen försöka argumentera att han är "a recognized expert in his or her field", men...). Låt oss tillskriva detta uttalande slarvigt språkbruk och inte lögnaktigt sinne!
De flesta som plockat upp min "nyhet" har fokuserat på att Littorin är gammal kollega till föreståndaren och grundaren av detta centrum av spetskompetens. Det är naturligtvis anmärkningsvärt, det är förstås blott indicier, men som kanske borde ha yppats av de inblandade, i synnerhet när Littorin "...antagits tack vare mina erfarenheter".
Jag finner faktiskt centret som sådant mer oroande, det synes mig svårt att får fram någon information och jag har inte kunnat hitta hur mycket pengar det faktiskt får (det är säkerligen lätt att finna, jag har dock inte lyckats). Våra skattepengar, en fras som jag vanligtvis ryser vid, finansierar något som ser det som sin huvuduppgift "communication that addresses collective attention, the creation of shared language and that influences public agendas.” Man har även skapat en jättekäck liten förkortning; ”InJo” (blandningen av gemener och versaler är sjukt piffig), för sitt koncept Innovation Journalism, ett uttryck som myntats av just David Nordfors, den illustre grundaren, som även verkar vara författare till wikipedia-artikeln därom (som nu taggats som "advertisement"; wiki-freaks, jag älskar er). Återigen, de presenterar centret på sidan sålunda; "The research center at Stanford pursues human-sciences and technology research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems.", och jag erkänner villigt att jag är besatt av meningen, då jag faktiskt inte förstår vad som menas. Det är säkerligen mycket inspirerande och innovativt, men det verkar vara högvis med buzzwords och jargong, och ytterst få resultat som redovisas på hemsidan. (Det är ju många organisationer som fått utstå hård granskning på senare tid, t.ex SIDA, såväl från massmedia som från sina finansiärer och revisorer, och man undrar hur Vinnova skulle klara en liknande översyn. Det här centret kanske har fri lejd då det klokt delar ut stipendier och fellowships till just journalister? Man vill ju inte angripa en eventuell födkrok, och jag mår redan dåligt över att jag kanske framstår som kritisk mot Vinnova. ) Och den käre Littorin, det tål att upprepas, kommer kanske bli förvånad, då han ju tänkt ägna sig åt forskning med "Målet [... ]att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer", och det knappast är rätt miljö för detta. Har Littorin ens informerat sig om vad det vittfrejdade centret sysslar med, eller har han, hemska tanke, helt missförstått?
Jag finner som sagt det statligt finansierade centret mer intressant än Littorins lilla dumhet. Från början skrattade jag mest, men vid eftertanke, och på frågan i kommentarerna varför detta var upprörande, insåg jag att jag nog var en smula upprörd över Littorins "antagning". Stanford är, hur man än vrider och vänder på det, ett mycket prestigefyllt namn, i synnerhet i Sverige där folk tenderar att hamna i slack jawed unquestioning admiration när amerikanska elituniversitet nämns, och varför ska någon plötsligt få sätta detta på sin (sorgliga) cv, utan någon som helst antagning i konkurrens? Om detta center nu är något seriöst och akademiskt, varför släpper de då in folk utan prövning av något slag?
För att avluta, två responser som jag gillat särskilt: ljuvliga makthavare.se har följt upp och varit i kontakt med Olle Wästberg, som i egenskap av tidigare ordförande för Svenska Institutet får kommentera, och verkar odelat positiv till centrets verksamhet. På kulturchefens blogg på Expressen kommenteras Littorin ytterligare, och en parallell dras till Lunds rektor, Per Erikssons nyligen avslöjande av vissa överdrifter i meritförteckningen, vilket är mer passande än man kan ana, då Per Eriksson tidigare var chef för Vinnova. Oh what a tangled web we weave...
Uppdatering: Plötsligt har Vinnova-loggan försvunnit från "funders and partners"-sidan på Center for Innovation and Communications hemsidan. Sicken slump!
Enligt makthavare.se ska samarbetet dem emellan vara avslutat sedan 2009, enligt kommunikationer på twitter, tyvärr finns inte hänvisning till något mer officiellt dokument, och Vinnova-logon var ju nyss på hemsidan. (Centrets "Founding Executive Director" är f.ö alltjämt Vinnovas kontaktperson vid Stanford, så vissa band verkar alltjämt finnas.)
Och, jag var orättvis tidigare, visst har centret i viss mån utvärderats 2007 (och kanske fler gånger, jag finner hemsidan svårnavigerad), i alla fall de fellowships som tilldelats journalister. Man hittar rapporten här, skriven av 2 f.d fellows, vari vi kan läsa att "Programmet kostar VINNOVA ca 3,2 miljoner kronor per år, varav 2,4 mkr för de sex stipendierna och ca 800 000 kronor för programomkostnader(konferenser Stanford etc). Därtill kommer ca 1,3 miljoner kronor per år för David Nordfors (lön, sociala avgifter, omkostnader). Hälften av den senare kostnaden bokförs på ett annat konto, då dr Nordfors med sin närvaro i Palo Alto kan vara VINNOVA behjälplig även med andra kontaktuppgifter och nätverksbyggande. Totalkostnaden kan anges till 4-4,5 miljoner kronor per år." Det konstateras även att
"• Programmet har inte på något mera påtagligt sätt förändrat journalistiken
på de redaktioner som deltagarna kommit ifrån.
• Programmet har ej lett till att ”innovationsjournalistik” har börjat bli ett
växande beat på svenska redaktioner.
• Programmets deltagare har inte i nämnvärd grad avancerat till
chefspositioner på de redaktioner där de befann sig, ej heller gått vidare
till större redaktioner där de kunnat bli ”kraftkorn” för ett nytt
perspektiv.
• Programmet har knappast lett till att något fungerande ”community” av
innovationsjournalister uppstått, motsvarande det som finns för
vetenskapsjournalister."
Jag skrev om Littorins framtid framförallt för att jag fann det hela vara stor humor, och tyckte att inlägget kanske ändå platsade något, då jag emellanåt orerar över forskning som sådan, och denne i intervjun slängde sig ivrigt med begreppet ”forska”. Littorin, som brinner för innovationer, berättade nämligen i Ny Teknik att han skulle ”gästforska under sex till tolv månader vid Center for Innovation and Communication” som svar på frågan vad han ska göra vid Stanford. (Han hävdar som tidigare diskuterat, nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter”.) Även om jag skrattade, blev jag, måste det erkännas, faktiskt något indignerad, då inte Ny Tekniks reporter ifrågasatte detta, och de medier som gjorde hans "brytande av tystnaden" till någon slags nyhet, okritiskt blott gjorde ett referat av artikeln. Det enda som verkligen lyftes fram var att han skulle fara till Stanford utan familjen, något som jag personligen, och säkerligen många med mig, finner fullständigt ointressant. Att han använde ordet "gästforska" föranleder att det här påpekas att antas som gästforskare vid Stanford är inget som görs lättvindigt (tack till Anon för länken. Ja, man kan säkerligen försöka argumentera att han är "a recognized expert in his or her field", men...). Låt oss tillskriva detta uttalande slarvigt språkbruk och inte lögnaktigt sinne!
De flesta som plockat upp min "nyhet" har fokuserat på att Littorin är gammal kollega till föreståndaren och grundaren av detta centrum av spetskompetens. Det är naturligtvis anmärkningsvärt, det är förstås blott indicier, men som kanske borde ha yppats av de inblandade, i synnerhet när Littorin "...antagits tack vare mina erfarenheter".
Jag finner faktiskt centret som sådant mer oroande, det synes mig svårt att får fram någon information och jag har inte kunnat hitta hur mycket pengar det faktiskt får (det är säkerligen lätt att finna, jag har dock inte lyckats). Våra skattepengar, en fras som jag vanligtvis ryser vid, finansierar något som ser det som sin huvuduppgift "communication that addresses collective attention, the creation of shared language and that influences public agendas.” Man har även skapat en jättekäck liten förkortning; ”InJo” (blandningen av gemener och versaler är sjukt piffig), för sitt koncept Innovation Journalism, ett uttryck som myntats av just David Nordfors, den illustre grundaren, som även verkar vara författare till wikipedia-artikeln därom (som nu taggats som "advertisement"; wiki-freaks, jag älskar er). Återigen, de presenterar centret på sidan sålunda; "The research center at Stanford pursues human-sciences and technology research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems.", och jag erkänner villigt att jag är besatt av meningen, då jag faktiskt inte förstår vad som menas. Det är säkerligen mycket inspirerande och innovativt, men det verkar vara högvis med buzzwords och jargong, och ytterst få resultat som redovisas på hemsidan. (Det är ju många organisationer som fått utstå hård granskning på senare tid, t.ex SIDA, såväl från massmedia som från sina finansiärer och revisorer, och man undrar hur Vinnova skulle klara en liknande översyn. Det här centret kanske har fri lejd då det klokt delar ut stipendier och fellowships till just journalister? Man vill ju inte angripa en eventuell födkrok, och jag mår redan dåligt över att jag kanske framstår som kritisk mot Vinnova. ) Och den käre Littorin, det tål att upprepas, kommer kanske bli förvånad, då han ju tänkt ägna sig åt forskning med "Målet [... ]att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer", och det knappast är rätt miljö för detta. Har Littorin ens informerat sig om vad det vittfrejdade centret sysslar med, eller har han, hemska tanke, helt missförstått?
Jag finner som sagt det statligt finansierade centret mer intressant än Littorins lilla dumhet. Från början skrattade jag mest, men vid eftertanke, och på frågan i kommentarerna varför detta var upprörande, insåg jag att jag nog var en smula upprörd över Littorins "antagning". Stanford är, hur man än vrider och vänder på det, ett mycket prestigefyllt namn, i synnerhet i Sverige där folk tenderar att hamna i slack jawed unquestioning admiration när amerikanska elituniversitet nämns, och varför ska någon plötsligt få sätta detta på sin (sorgliga) cv, utan någon som helst antagning i konkurrens? Om detta center nu är något seriöst och akademiskt, varför släpper de då in folk utan prövning av något slag?
För att avluta, två responser som jag gillat särskilt: ljuvliga makthavare.se har följt upp och varit i kontakt med Olle Wästberg, som i egenskap av tidigare ordförande för Svenska Institutet får kommentera, och verkar odelat positiv till centrets verksamhet. På kulturchefens blogg på Expressen kommenteras Littorin ytterligare, och en parallell dras till Lunds rektor, Per Erikssons nyligen avslöjande av vissa överdrifter i meritförteckningen, vilket är mer passande än man kan ana, då Per Eriksson tidigare var chef för Vinnova. Oh what a tangled web we weave...
Uppdatering: Plötsligt har Vinnova-loggan försvunnit från "funders and partners"-sidan på Center for Innovation and Communications hemsidan. Sicken slump!
Enligt makthavare.se ska samarbetet dem emellan vara avslutat sedan 2009, enligt kommunikationer på twitter, tyvärr finns inte hänvisning till något mer officiellt dokument, och Vinnova-logon var ju nyss på hemsidan. (Centrets "Founding Executive Director" är f.ö alltjämt Vinnovas kontaktperson vid Stanford, så vissa band verkar alltjämt finnas.)
Och, jag var orättvis tidigare, visst har centret i viss mån utvärderats 2007 (och kanske fler gånger, jag finner hemsidan svårnavigerad), i alla fall de fellowships som tilldelats journalister. Man hittar rapporten här, skriven av 2 f.d fellows, vari vi kan läsa att "Programmet kostar VINNOVA ca 3,2 miljoner kronor per år, varav 2,4 mkr för de sex stipendierna och ca 800 000 kronor för programomkostnader(konferenser Stanford etc). Därtill kommer ca 1,3 miljoner kronor per år för David Nordfors (lön, sociala avgifter, omkostnader). Hälften av den senare kostnaden bokförs på ett annat konto, då dr Nordfors med sin närvaro i Palo Alto kan vara VINNOVA behjälplig även med andra kontaktuppgifter och nätverksbyggande. Totalkostnaden kan anges till 4-4,5 miljoner kronor per år." Det konstateras även att
"• Programmet har inte på något mera påtagligt sätt förändrat journalistiken
på de redaktioner som deltagarna kommit ifrån.
• Programmet har ej lett till att ”innovationsjournalistik” har börjat bli ett
växande beat på svenska redaktioner.
• Programmets deltagare har inte i nämnvärd grad avancerat till
chefspositioner på de redaktioner där de befann sig, ej heller gått vidare
till större redaktioner där de kunnat bli ”kraftkorn” för ett nytt
perspektiv.
• Programmet har knappast lett till att något fungerande ”community” av
innovationsjournalister uppstått, motsvarande det som finns för
vetenskapsjournalister."
Wednesday, November 17, 2010
inquisitio
Jag vill definitivt inte sälla mig till drevet som så ofta gått efter en viss minister, men det senaste har sådant humorvärde att jag inte kan låta det gå förbi (och jag har faktiskt inombords en brinnande önskan att någon ska rätta mig, säga att jag fattat fel, och att all is right in the world).
Nyheterna idag meddelade att den mytomspunne Littorin ska bli "forskare" vid Stanforduniversitetet. En något närmare titt på denna nyhet, och en granskning av originalkällan, en artikel i Ny Teknik visar att det hela är något mer komplicerat och betydligt mer skrattretande. (Tänker inte ens ta i begreppet "forska" här, av rädsla för att brista i gråt.) Låt lustifikationerna begynna!
Littorin hävdar nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter", och att "Målet är att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." En snabb titt på det prestigefyllda institutets hemsida visar (vilket faktiskt även nämns läääängst ner i NyT-artikeln) att det är till stor del finansierat av svenska Vinnova (vilket inte nämns in någon av dagstidningarnas artiklar), och som, hör och häpna, sorterar under Näringsdepartementet. (Hmmm, vilket departement var det han var på först som arbetsmarknadsminister?) Det är överhuvudtaget svårt att hitta något om centret på Vinnovas hemsida (med det kanske är för att jag inte har ngra kunskaper i InJo) det senaste jag fann var från 2007 (eller?), men en snabb googling av det illustra centrets grundare, David Nordfors, lokaliserar dennes cv, vari det går att finna att han 2000-2002 var "Associated Partner, Momentor AB Venture Catalyst, appointed by Founding Partner Sven Otto Littorin". Man kan även notera att Littorin samarbetat med centret tidigare. Hur var det nu, "...antagits tack vare mina erfarenheter"?
Vidare, den gode Littorin kommer få sig en chock, när han upptäcker att det statligt finansierade centret håller på med (enl. hemsidan) "research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems." Om vi förbiser att de använder "impact" såsom ett verb (arrghh! och att jag knappt förstår vad som man försöker uttrycka i meningen), så känns inte riktigt som den miljön som kan ta fram hur "det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." Tittar man ytterligare på hemsidan, som faktiskt är helt episk (är något upprörd över att mina skattepengar går till detta, seriously?), länkas det till Wikipedia för vidare info om det fantastiska fenomenet "Innovation Journalism (InJo)", som jag allvarligt talat inte förstår poängen av, och har som alltid en säkerligen snobbig motvilja mot att förment universitetsanslutna center förklarar sig med hjälp av Wiki-sidor. (Vänta, det kanske är InJo? Aha!) Tänkte även göra mig lustig över "Funders and Partners" sidan och därigenom få en liten latinanknytning men hinner inte.
Alltså, en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd fått på kompismeriter, och ingen tycker det är anmärkningsvärt. Jag saknar ord, men skrattar en hel del, och är något nöjd över att jag inte ens behövde ta till det skämt som här Littorins master från Fairfax.
Nyheterna idag meddelade att den mytomspunne Littorin ska bli "forskare" vid Stanforduniversitetet. En något närmare titt på denna nyhet, och en granskning av originalkällan, en artikel i Ny Teknik visar att det hela är något mer komplicerat och betydligt mer skrattretande. (Tänker inte ens ta i begreppet "forska" här, av rädsla för att brista i gråt.) Låt lustifikationerna begynna!
Littorin hävdar nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter", och att "Målet är att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." En snabb titt på det prestigefyllda institutets hemsida visar (vilket faktiskt även nämns läääängst ner i NyT-artikeln) att det är till stor del finansierat av svenska Vinnova (vilket inte nämns in någon av dagstidningarnas artiklar), och som, hör och häpna, sorterar under Näringsdepartementet. (Hmmm, vilket departement var det han var på först som arbetsmarknadsminister?) Det är överhuvudtaget svårt att hitta något om centret på Vinnovas hemsida (med det kanske är för att jag inte har ngra kunskaper i InJo) det senaste jag fann var från 2007 (eller?), men en snabb googling av det illustra centrets grundare, David Nordfors, lokaliserar dennes cv, vari det går att finna att han 2000-2002 var "Associated Partner, Momentor AB Venture Catalyst, appointed by Founding Partner Sven Otto Littorin". Man kan även notera att Littorin samarbetat med centret tidigare. Hur var det nu, "...antagits tack vare mina erfarenheter"?
Vidare, den gode Littorin kommer få sig en chock, när han upptäcker att det statligt finansierade centret håller på med (enl. hemsidan) "research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems." Om vi förbiser att de använder "impact" såsom ett verb (arrghh! och att jag knappt förstår vad som man försöker uttrycka i meningen), så känns inte riktigt som den miljön som kan ta fram hur "det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." Tittar man ytterligare på hemsidan, som faktiskt är helt episk (är något upprörd över att mina skattepengar går till detta, seriously?), länkas det till Wikipedia för vidare info om det fantastiska fenomenet "Innovation Journalism (InJo)", som jag allvarligt talat inte förstår poängen av, och har som alltid en säkerligen snobbig motvilja mot att förment universitetsanslutna center förklarar sig med hjälp av Wiki-sidor. (Vänta, det kanske är InJo? Aha!) Tänkte även göra mig lustig över "Funders and Partners" sidan och därigenom få en liten latinanknytning men hinner inte.
Alltså, en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd fått på kompismeriter, och ingen tycker det är anmärkningsvärt. Jag saknar ord, men skrattar en hel del, och är något nöjd över att jag inte ens behövde ta till det skämt som här Littorins master från Fairfax.
Friday, November 12, 2010
Nulla in tam magno est corpore mica salis
I vår ständiga serie "Antika citat på latin som inte är sådana" (vide Et tu, Brute) har klåfingrigheten nått fram till cum grano salis.
En bekant på FB (dit jag drevs av förkylning och avhandlingsleda) hade länkat till wikipedias förklaring av uttrycket "med en nypa salt" (kontext och orsak lämnas därhän), vari det hävdades att "ordagrann översättning av den latinska frasen cum grano salis...[som] kommer från Plinius den äldres Naturalis Historia". En snabb genomgång av wiki-sidor på andra språk visade att detsamma, att uttrycket härrör från P.d.ä, påstods i såväl den engelska som italienska varianterna. Någon klocka ringde strax, i synnerhet då ingen angav ett exakt ställe hos Plinius, och den skeptiska ådran vaknade. Efter visst länkhoppande, filologens favoritmetod, hittades i alla fall det ställe som åsyftades i översättning, och även där utan hänvisning. Dock, då var det enkelt att lura ut dess latinska förlaga, som lyder sålunda:
23.149:
in sanctuariis Mithridatis, maximi regis, devicti Cn. Pompeius invenit in peculiari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e II nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis XX simul tritis, addito salis grano: ei, qui hoc ieiunus sumat, nullum venenum nociturum illo die.
"After the defeat of that mighty monarch, Mithridates, Gnaeus Pompeius found in his private cabinet a recipe for an antidote in his own handwriting; it was to the following effect: Take two dried walnuts, two figs, and twenty leaves of rue; pound them all together, with the addition of a grain of salt; if a person takes this mixture fasting, he will be proof against all poisons for that day."
Alltså; addito salis grano är vad man kan hitta i Plinius som må motsvara cum grano salis. Det där med att låta det stamma från Naturalis Historia skulle jag gissa är en renässansmässig eller något senare lärd ny-latinsk efterkonstruktion. Detta bekräftas i viss mån av att den lilla information som jag på internet hittar om uttryckets liv i folkspråket daterar dess uppkomst till 1600-talet. Är över lag skeptisk till att det överhuvudtaget skulle stamma från Plinius, kanske snarare från ett vernakulärt uttryck, eller om man vill gå på det latinska, att det snarare kommer från betydelsen av sal såsom "skärpa/sarkasm/vitterhet", vilket man förvisso hittar i den betydelsen hos Plinius, och även andra stilmässiga ideal såsom Cicero, men mina tankar går förstås som alltid till Catullus, där ni finner det i t.ex dikt 86.
Just det vittfrejdade uttrycket cum grano salis verkar ha uppstått därkring 1600 (ett sekel från eller till spelar inte så stor roll), då den enda citering jag finner i Brepolis, som verkligen inte är ofelbart och bör tas med en nypa salt, hittas hos Laurentius av Brindisi, som verkar bekant med uttrycket, vilket tyder på att det då var i omlopp:
Sanctorale (Sermones de sanctis)vol. 9 (Sanctorale: pars prima), in die ss. Philippi et Iacobi apostolorum, par. 6:
tamen hinc oritur salutis certitudo in credentibus; nam intelligendae sunt universales propositiones cum grano salis; omnis qui bene credit.
(Detta är för övrigt det tusende inlägget i denna blogg.)
En bekant på FB (dit jag drevs av förkylning och avhandlingsleda) hade länkat till wikipedias förklaring av uttrycket "med en nypa salt" (kontext och orsak lämnas därhän), vari det hävdades att "ordagrann översättning av den latinska frasen cum grano salis...[som] kommer från Plinius den äldres Naturalis Historia". En snabb genomgång av wiki-sidor på andra språk visade att detsamma, att uttrycket härrör från P.d.ä, påstods i såväl den engelska som italienska varianterna. Någon klocka ringde strax, i synnerhet då ingen angav ett exakt ställe hos Plinius, och den skeptiska ådran vaknade. Efter visst länkhoppande, filologens favoritmetod, hittades i alla fall det ställe som åsyftades i översättning, och även där utan hänvisning. Dock, då var det enkelt att lura ut dess latinska förlaga, som lyder sålunda:
23.149:
in sanctuariis Mithridatis, maximi regis, devicti Cn. Pompeius invenit in peculiari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e II nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis XX simul tritis, addito salis grano: ei, qui hoc ieiunus sumat, nullum venenum nociturum illo die.
"After the defeat of that mighty monarch, Mithridates, Gnaeus Pompeius found in his private cabinet a recipe for an antidote in his own handwriting; it was to the following effect: Take two dried walnuts, two figs, and twenty leaves of rue; pound them all together, with the addition of a grain of salt; if a person takes this mixture fasting, he will be proof against all poisons for that day."
Alltså; addito salis grano är vad man kan hitta i Plinius som må motsvara cum grano salis. Det där med att låta det stamma från Naturalis Historia skulle jag gissa är en renässansmässig eller något senare lärd ny-latinsk efterkonstruktion. Detta bekräftas i viss mån av att den lilla information som jag på internet hittar om uttryckets liv i folkspråket daterar dess uppkomst till 1600-talet. Är över lag skeptisk till att det överhuvudtaget skulle stamma från Plinius, kanske snarare från ett vernakulärt uttryck, eller om man vill gå på det latinska, att det snarare kommer från betydelsen av sal såsom "skärpa/sarkasm/vitterhet", vilket man förvisso hittar i den betydelsen hos Plinius, och även andra stilmässiga ideal såsom Cicero, men mina tankar går förstås som alltid till Catullus, där ni finner det i t.ex dikt 86.
Just det vittfrejdade uttrycket cum grano salis verkar ha uppstått därkring 1600 (ett sekel från eller till spelar inte så stor roll), då den enda citering jag finner i Brepolis, som verkligen inte är ofelbart och bör tas med en nypa salt, hittas hos Laurentius av Brindisi, som verkar bekant med uttrycket, vilket tyder på att det då var i omlopp:
Sanctorale (Sermones de sanctis)vol. 9 (Sanctorale: pars prima), in die ss. Philippi et Iacobi apostolorum, par. 6:
tamen hinc oritur salutis certitudo in credentibus; nam intelligendae sunt universales propositiones cum grano salis; omnis qui bene credit.
(Detta är för övrigt det tusende inlägget i denna blogg.)
Subscribe to:
Posts (Atom)
