At non est voluptatum tanta quasi titillatio in senibus

(Kag har i några dagar försökt komma mig för att rensa den proppade frågelådan, därav har aktiviteten här varit låg, mycket låg.)

Jag slängde ett öga på SvD och fann denna UnderStreckare som recenserade en avhandling om synen på åldrande, vilket gladde mig på flera sätt, delvis för att den diskuterar Cicero och Seneca och andra antika gubbar:

"Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.
[...]
Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. "

Detta följs av något som jag inte riktigt förstår, bl.a på vilket sätt detta är motsägelsefullt:

"Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav."

En stor del av att jag blev lyckliggjord var för att jag faktiskt började läsa lite i De senectute och alltså blev glad såsom jag alltid blir när jag får peta med latinsk text, och apropå det där med sinnliga nöjen i ålderdomen som jag tror är vad som anspelas på ovan, njuter vi förjande textrader:

Quod si istis ipsis voluptatibus bona aetas fruitur libentius, primum parvulis fruitur rebus, ut diximus, deinde eis, quibus senectus, etiamsi non abunde potitur, non omnino caret. Ut Turpione Ambivio magis delectatur, qui in prima cavea spectat, delectatur tamen etiam, qui in ultima, sic adulescentia voluptates propter intuens magis fortasse laetatur, sed delectatur etiam senectus procul eas spectans tantum quantum sat est

Och översättning, plockad här:

"But even granting that youth enjoys these pleasures with more zest; in the first place, they are insignificant things to enjoy, as I have said; and in the second place, such as age is not entirely without, if it does not possess them in profusion. Just as a man gets greater pleasure from Ambivius Turpio if seated in the front row at the theatre than if he was in the last, yet, after all, the man in the last row does get pleasure; so youth, because it looks at pleasures at closer quarters, perhaps enjoys itself more, yet even old age, looking at them from a distance, does enjoy itself well enough"