verbis ipsis

Då annat har hopat sig synnerligen denna vecka återanvänder vi andras ord för att fylla tomrummet, vilket förstås är tillåtet för bloggarskrået.

Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:

"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"

Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":

"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.

Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."

Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?