Saturday, April 07, 2007

dimidium animae meae

Att vara sjuk har sina fördelar, man kan faktiskt inte jobba (även då man bokstavligt talat har högar av saker som måste, måste göras), och kan sålunda med gott samvete (typ) läsa om alla sina favoritböcker.

Jag läste inatt, hostandes, om en absolut favorit, ’Maken-En förhållanderoman’ av Gun-Britt Sundström, från 1976, och blev som alltid lika tagen över vilken perfekt skildring det är av relationer och tänker återigen att det måtte vara en av de mest realistiska kvinnoporträtten som svensk litteratur har.
Den är socialrealistisk och tidstypisk, både Vietnam och kårhusockupationer figurerar, men samtidigt finns ett evigt, ständig skimmer över texten, de unga tu kommunicerar ofta genom Bibelverser och genom citat, de filosofiska samtalen och insikterna är viktiga för dem båda. Boken får mig alltid att inse hur otroligt löjlig de nutida böckerna ”för kvinnor” är, i dessa är det bara yta, yta, yta. Och jag tänker inte på den utseendemässiga, utan det är mer om hur man framstår och vad andra ska tycka än vad man faktiskt är. (Da mihi veniam, jag har en svettig feber, riktigt ont i höger öra och en hals som känns sandpapprad, och sålunda jag får vara rejält flummig.) Hjältinnan i Maken kämpar att hitta sin essens, om man så vill, det handlar inte om vad samhället anser om henne, dess restriktioner eller krav, utan om att vara ärlig och sann, och på så vis leva med en annan människa.

Nåväl, Martina (hjältinnan) och Gustav, hennes ”make”, korresponderar mycket, dels då de emellanåt är geografiskt åtskilda, dels som uppvaktning, men även för att kunna uttrycka sig tydligare, och då isynnerhet då de bestämmer sig för att vara isär. Vid en av dessa ”skilsmässor”, påkallad av svartsjuka, mottager Martina följande (s.308 i min utgåva, Månpocket från -93):

”Gustav ringer inte mer, men en brevhälsning kommer i början av augusti. Med bibelhänvisning som förr i världen, men nu är det Klagovisorna han hämtar verser i. Klag. 3:17 som lyder så: Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.Resten är en avskrift från Spinozas geometriska etik-ett bidrag till förståelse av svartsjuka:
Qui enim imagintur mulierem, quem amat, alteri sese prostituere, non solum ex eo, quod ipsius appetitus coercitur, contristabitur, sed etiam quia rei amatae imaginem pubendis et excrementis alterius iungere cogitur, eandem aversatur. Ad quod denique accedit, quod zelotypus non eodem vultu, quem res amata ei praebere solebat, ab eadem excipiatur, qua etiam de causa amans contristatur.

-Ty den som ser för sig hur den kvinna han älskar ger sig åt en annan, blir inte bara bedrövad därför att hans egen åtrå tvingas tillbaka, utan får också avsmak för henne då han tvingas förbinda föreställningen om den älskade med en annans könsdelar och utsöndringar (det är alltså pudendis et excrementis det). Härtill kommer att den svartsjuke inte mottages av den älskade med samma min som hon förr visade honom, ett ytterligare skäl till att den älskande blir bedrövad.

Genom århundradena. Contristatur.”

(Vi har haft kärleksförklaringar och inviter på latin här på latinbloggen, detta är väl vår första dumpning på det språket.) Det anges inte i romanen vems översättning detta är, om det är ”Gustavs” eller tagen från en publicerad översättning, jag har en smygande misstanke om att det är Sundströms egen, hon är en välkänd och lärd översättare och har i många år arbetat med den nya Bibelöversättningen.
Hennes filologiska angreppsmetod lyser igenom i hela boken, dels som ovan då originaltexten till citat alltid anges, och ord rådbråkas och analyseras just för att nå sanning och förståelse. En favoritscen är när Martina ringer från en lantlig telefonkiosk till en väninna för att få en etymologisk definition på ett ord, eller hur hon ständigt använder sig av engelska fraser (missmate) då hon tycker svenskans ordförråd tryter.
Se här hennes funderingar över ordet panic, efter ytterligare en ”skiljsmässa” (s.330):

”I panic, och det är märkvärdigt att det på svenska inte finns ett verb för det, för panik är inte bara något som man är ett offer för, lika lite som en depression är något man stillsamt ”har”: precis som det är en aktivitet att deppa är det att panika, det är en verksamhet som tar all uppmärksamhet och all kraft i anspråk.”

Författare och filosofer vimlar det av i Maken, det är dock aldrig ett tomt name-droppande, utan oftast en språngbräda för Martinas och Gustavs tankar och diskussioner. Kierkegaards ”realiere det Almene” är grunden för Gustavs frieri, men Martina kontrar då med Sandemose, utan att det någonsin blir pretentiöst eller svårt.

Ett sista exempel vill jag ge på deras orddiskussioner med filologiska insikter, från början av boken, då de är nyförälskade och Bibelcitaten kommer från Höga visan, de äter lunch och diskuterar samlagsteknik, Gustav är nämligen alltjämt en orörd gosse:

”Om ordet samlagsteknik vill säga. Gustav har vid sitt studium av Aristoteles funnit att det är alldeles galet att tala om teknik i det sammanhanget.
- Techne är den kunskap som gäller poiesis [säger Gustav], verksamheter som går ut på att framställa någonting, att bygga hus till exempel. Men verksamheter som är självändamål, praxis, regleras av fronensis. Att spela flöjt är Aristoteles exempel på praxis.
- Och samlag är mer som att spela flöjt menar du?
- Ja, är det inte?
Jag tänker.
- Men i det fall då man är ute efter att göra barn, då är det alltså egentligt att tala om samlagsteknik?
- Om man så vill, men det är ju inte så det används. Som det används i Expressen och dagligt tal tycks ju verksamheten betraktas som underordnad ändamålet att framställa orgasm. Ett medel för det, och inte något som är meningsfullt i övrigt. Fronesis finns det inte ens ett ord för på svenska, typiskt nog.
Jag är gruvligt imponerad.
- Du läser honom väl inte på grekiska i alla fall?
- Nåja, i Loeb-utgåvan med parallelltext på engelska. Där återges det med prudence.
Gruvligt imponerad, och ganska nyfiken på hur dessa ovanliga insikter skulle kunna ta sig ut i praktiken. I praxis alltså.”

Då akten sedan slutligen sker tröstar Martina Gustav vid sänggåendet med frågan; ”Du kommer väl ihåg att det är fronesis det gäller och inte techne?”
Visst är de underbara?

Kan knappt svälja och håller på att brinna upp av feber.

2 comments:

Erika said...

Den skulle jag vilja läsa! Älskar korrespondens, älskar citat, kan helt klart identifiera mig med uppbrotten i en kärlekshistoria... kan inte bli så mycket bättre!

SDIL said...

Du kommer älska den!