Sic semper

Jag genomlider en enormt trist påsk, jag är sjuk och dålig. Hals och öron smärtar och jag är övertygad om att jag har feber och /eller resistent TBC. Allt roligt som skulle ske under dessa helgdagar har gått om intet, den emotsedda utflykten till de nobla galningarna på Tjörn och besök från roliga östkustare har fått ställas in, istället får jag ligga i sängen och äta äggmackor och läsa Wodehouse och Jordahl. Och hosta.

Nåväl, i min självömkan inser jag dock att mitt lidande är futtigt i jämförelse. Idag är det som bekant dödsdagen of our bearded saviour, och jag syftar icke såsom den mer konventionella almanackan på Jesus Kristus, utan en annan, lite längre kille, nämligen Abraham Lincoln.

Lincoln mördades, som bekant, under ett teaterbesök på just långfredagen (rätt åt honom säger pia mea I) av den numera ökände John Wilkes Booth. Och hur kan vi knyta detta till latinbloggen?
Jo, vad sade JWB efter att han skjutit presidenten? Han hoppade ner på scenen från den loge där presidenten satt, och utropade med sitt sinne för dramatik, han var nämligen skådespelare (hans broder ansågs vara den tidens absolut bästa Hamlet och står staty i NY), med lyft dolk (shades of Caesar); Sic semper tyrannis!

Det är en synnerligen tragisk historia, konspirationen att mörda Lincoln; man har en ung nation splittrad av ett hiskeligt krig, och en påbörjad mycket ömtålig process att ena dessa två landsändar (jag tänker inte gå in på det amerikanska inbördeskriget, då jag antar att ni alla är bildade nog att känna till den geggan, eller kloka nog att själva läsa på), och mitt i allt detta mördas the commander in chief av ett litet gäng egocentrerade skådisar och riffraff. Detta patetiska gäng planerade en slags statskupp, inte bara old Abe skulle röjas undan utan även the Secretary of State W.H. Seward (överlevde mordförsöket då vapnet inte ville fungera och Sewards söner gick emellan) och vicepresidenten, men den konspiratören fegade dock ur. (Läs gärna mer om detta i Assassination Vacation som är källa till dagens anekdoter)

Men, som vanligt är det latinet vi ska hålla oss till. Sic semper… är ett flitigt nyttjat citat, brukar tillskrivas Marcus Junius Brutus (vem annars?)och man skulle ungerfär kunna översätta det med Så går det minsann alltid för tyranner. Det är delstaten Virginias motto, och ska väl anspela snarare på de engelska tyrannerna, men har helt klart nyttjats i en nord-syd kontext, som t.ex i grannstaten Marylands state song (dra dock inte för stora växlar, folk brukar vara lika bekanta med the state song som vi med våra landskapssånger, och de enda jag känner som kan sin brukar vara ölänningar, som ju är lite speciella i sig. Solens och vindarnas ö!) som i denna ditty (Maryland, My Maryland; samma melodi som O Tannenbaum), utropar såsom maning till secession:

Dear Mother! burst the tyrant's [dvs Lincoln's]chain,
Maryland!
Virginia should not call in vain,
Maryland!
She meets her sisters on the plain-
Sic semper! ‘tis the proud refrain

För att gräva ytterligare i detta uttrycks rather disgusting senare historia, kan det berättas att Timothy McVeigh, då han sprängde the Murrah Federal Building i Oklahoma City (1995, då terrorism alltjämt var all-american), bar en t-tröja vars baksida pryddes av det spridda Thomas Jefferson-citatet ”The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants.” och framsidan med en bild av Lincoln och just texten Sic semper tyrannis. För att göra historien än mer obehaglig (168 döda, iuvenes, varav 15 dagisbarn) så såldes den tröjan snabbt slut efter dådet hos den ngt militanta postorderfirman som saluförde dessa. (Och googla inte sic semper..., man blir bara deprimerad)

För att återvända till mordet på Lincoln kan det påpekas att Booths fader bar det klingande namnet Junius Brutus Booth, och Booth själv (f.ö från Maryland, vilket gör the state-song än mer tacky) is in dagbok jämförde sig själv med just Caesarmördaren Brutus (och även William Tell).
Efterspelet av detta mord var, förutom de politiska och nationella följderna som t.ex att processen att återigen ena nord och syd fördröjdes och försvårades, tragiskt. Konspiratörerna sköts eller avrättades eller fängslades. Seward hade ärr i ansiktet, hans fru dog strax därefter av chocken (säger vissa), sonen hämtade sig aldrig riktigt. Det par som satt i logen med the Lincolns gick det inte heller bra för, Henry Rathbone knivhöggs av Booth då han försökte hindra honom att fly, och blev senare vansinnig och sköt sin hustru. Mary Todd Lincolns depressioner och vansinne är väl välkända.

Glad Påsk!