Magnolian blommar, närapå över, på vår varma innergård, och det är så vackert att man här på institutionen inte kan prata om det, utan då man passerar varandra i korridoren, lägger man bara handen över hjärtat och nickar mot detta prunkande träd.
Håller på med vad som antagligen är slutuppgiften i min stilkurs, dvs hiskeligt upptagen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment