Ciceronianus es, non Christianus

Undervisar, rusar runt som en yr höna, försöker på att äntligen slutföra diverse rapporter och remisser samt samlar energi för att gipa mig an administration av olika slag vilket är mer daunting än man kan tro, tydligen är det en dödsynd här på inst:en att be om något på papper, men muntras upp av Bertil Cavallins fina översättning av Cicero-talen.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:

" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.

Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.

men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."

Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.