Tuesday, August 28, 2007

Dulciorelocus

Jag svängde förbi mitt lokala antikvariat igår, då jag skolkat relativt tidigt från jobbet och skatteåterbäringen brände i fickan, eftersom jag visste att de nyligen fått in en bunt latinska texter samt en hel drös av Forumbibliotekets klassikeröversättningar. Jag strosade och botaniserade ett bra tag och samlade till slut på mig en rejäl hög (exakta antalet är en smula pinsamt att avslöja, de där Forumpocketerna måste man liksom köpa på sig, rariteter från Åströms förlarg för ett billigt pris kan man inte låta vila, och relativt nya textutgåvor måste köpas).
Dock, tanken är inte att landa i ngt slags bibliomant drägglande, utan vad jag vill komma till är att när jag lämnade över böckerna för att betala, anmärkte ägaren på mängden klassiska texter, frågade om jag var intresserad av antiken, och jag erkände att jag doktorerade i latin.

Det där är alltid en intressant sak att säga, ty folk kan reagera på hyggligt underliga vis vid det avslöjandet. Oftast med ett glädjande intresse, med en eller annan rolig fråga (bara inte "Så, talade de verkligen latin?" eller "kan du prata latin?", frågor som får varje latinista att slita sitt hår), eller ibland med en helt ändrad attityd, som t.ex plötslig arrogans ("och vad blir man av det då?", "det är välan trevligt att en del kan tänka sig att ägna sig åt sådant..."), eller med en överraskande, mkt pinsam, underdånighet ("ohhh, du måste vara jättesmart!"), eller de två i kombination med en nästan aggressiv underton ("Ja, jag hade ju velat studera humaniora, men så kändes det dumt att avbryta jurist/läkar/pol.mag-studierna...").
Hursomhaver, här reagerades det med glatt gensvar och vi hade en längre diskussion om Ovidius, och vikten av grekiska, och annat skoj, och när jag skulle betala slog han av en generande stor summa på priset.

Jag hatar sådana situationer. Jag försökte lite artigt att insistera på att betala fullpris, bokhögen var hyggligt enorm och rather pricey, men det tilläts inte. En liten rabatt är alltid kul och uppskattad, man känner sig speciell, men en saftig prisnedsättning av ren generositet gör mig brydd. Nu kommer det gå en evighet innan jag vågar sticka näsan över tröskeln igen, ty jag vill inte att han ska tro att jag fiskar efter ytterligare rabatter, dessutom gör sådan där generös vänlighet mig helt konstenerad. Jag har alltid haft väldigt svårt att hantera sådant, öppen fientlighet är mer min grej.

Anyhooo, en av fynden (i sanning), var Bertil Cavallins (denne så enormt produktive översättare) roliga och känsliga urval av Aulus Gellius Attiska nätter, som inte är helt lätt att få tag i, det är mig veteligen den enda svenska översättningen av Gellius, och är, som sagt ett urval, vilket passar bokens karaktär då den i original är ett slags urval, att hoppplock av sådant som författaren tyckt var viktigt och intressant. Åtskilliga citat från annars försvunna källor är traderade till oss genom denne Gellius, likaså flera anekdoter och skrönor.

Cavallins förord till Noctes Atticae är helt enkelt obetalbart, och bör läsas även av den som inte intresserar sig för Gellius, det inleds med "Översättaren samtalar med överjaget:", och sedan utspinner sig en fascinerande dialog mellan de två kontrahenterna.
Såsom Gellius (eller för den delen Cavallin) bjuder jag på ngra axplock (skulle egentligen vilja knappa in hela, men man måste skriva avhandling också):

"Vad fick dig att översätta Gellius?

Räcker de här skälen: Han finns inte på svenska, har aldrig varit översatt till svenska. Hans verk är en verklig fyndgruva för den som vill veta något om greker och romare, han ger hundratals pusselbitar som vi kan lägga ihop till en bild av hur man levde och kände och tänkte. det är inte de djupa tankarna och de stora händelserna han ger oss, fast sådana ting också finns med. Det intressanta är att vi får veta så mycket om sådant som ser ut som obetydligheter, händelser i marginalen. Vi får se romarna på ryggen.
...

Alltså: jag vidhåller. Är han mödan värd?

Du vädjar till mitt högmod. Du vill få mig att säga att den som har översatt Tacitus och Lucretius och Cicero inte ska sänka sig till Gellius. Det är ju ingenting annat än hybris, grovt övermod! Skulle man bara översätta de stora andarna och inbilla sig att man är deras like, bara för att man har råkat syssla med dem några somrar, och därför inte vilja ha något att göra med alla de andra- då skulle det inte bli mycket översatt. Snarare är det väl så att just gellius är mödan värd, därför att det inte står i uppslagsverk om honom att han var en stor författare. Det gör det om Tacitus och Lucretius, och den som läseratt de är betydande män har möjligheten att leta fram en äldre översättning; många kan gå till utlänska tolkningar. Men gellius tror jag måste sättas i folks händer. Det är så få som av sig själv får någon möjlighet att läsa honom. vem kommer på tanken att ta reda på något om Gellius?

Ja, varför översätter du för resten? Tänker du gå till eftervärlden som den där till svenska har tolkat en rekordstor mängd klassiker? Tror du dig göra en kulturinsats? Lockar dig äran? Blir du överöst med pengar?

Jag trodde att du efter så många år med mig hade blivit klokare än så! Den tid är förbi då det ansågs som något ärofullt att översätta greker och romare. Eller tycker du att vi har nått några ärones tinnar? Vadar jag omkring i pengar? Ånej, det är enklare än så: något ska man ha att göra, lättja är en farlig synd, och när det nu råkar vara så att man har en möjlighet att öppna några sidor god och läsvärd och ibland gripande, ibland roande litteratur för andra, så gör man det.
De flesta kan inte läsa forntidens författare på originalspråken. Finns det då inga översättningar så slutar man snart att bry sig om dehär författarna. Man läser den litteratur som är tillgänglig. Så länge vi har möjligheten att översätta klassikerna ska vi ta vara på den. Men var det inte Gellius vi skulle tala om?"

Hela förordet är vansinnigt bra, hans diskussioner om den levande antiken och hans finurliga metod att återge grekiska är ytterst njutbara, och den lilla handledningen hur man ska läsa är en gåva. Borde inte ngn tidskrift publicera det i sin helhet?

2 comments:

Malte said...

Inspirerat av Kellgrens K&k-brev, månne?

SDIL said...

Mycket möjligt, han är ruskigt kunnig i svensk litt.historia.