Från DNs recension av 'Impotence: a Cultural History':
"I Mesopotamien, 600 år f Kr, skrev männen magiska ramsor för att hindra häxor och onda krafter att stjäla deras virilitet. Antikens män kokade dekokter på örter och rötter, åt penisformade grönsaker och drack urin för att inte slakna. Impotens var en nesa som betydde förlorad makt och barnlöshet. En impotent man riskerade att bli en driftkucku. Men de kände ingen skuld - att de inte förmådde tillfredställa sin kvinna var oväsentligt.
Det antika samhället hyllade manligheten och fruktade den mytiska och opålitliga kvinnligheten. Ändå var det då som den seglivade tron om att också kvinnor producerade säd föddes, som under senare sekler resulterade i övertygelsen om att också kvinnor måste uppnå orgasm för att kunna befruktas.
...
Med kristendomen föddes skammen. St Augustinus menade att människans "sjukliga lust" var ett utslag av syndafallet. Den första erektionen inträffade när Adam bet i äpplet. Men intressant nog skapade kristendomen också en ny typ av manlighet. Avhållsamhet och celibat blev en dygd bland kyrkans män. Antikens aggressiva mansideal byttes ut mot ett mer Jesuslikt - präglat av moral och självkontroll."
Tittar man i Adams finner man att "for botanical similies signifying impotence" ska man titta i petronius, för passande adjektiv finnes iners och inutilis, och Ovidius går som alltid rakt på sak:
Nostra tamen iacuere velut praemortua membra
Turpiter hesterna languidiora rosa
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment