Åh, jag kan inte riktigt släppa det här med latinets dubbelhet, utan slänger iväg ett inlägg till. För utanför ingången till
Språk och litteraturcentrum vid Lunds Universitet står en skulptur av Kirsten Ortwed med det omdiskuterade citatet
Verba volant, scripta manet. Jag följde stormen i det lundensiska vattenglaset med intresse, inte för att debatten egentligen sade mig så mycket om pluralformer eller om ett underförstått
littera framför scripta utan för att den med all önskvärd tydlighet visade att latinet i det offentliga rummet inte primärt syftar till att säga oss något utan istället har förringats till enbart utsmyckning. För hade man råkat rista fel på svenska så hade man väl ändrat det tänker jag, och inte skrikit kulturskydd! konstverket lever! såsom man gjorde när det begav sig?
Så där kan man alltså stå, framför den stora språkinstitutionen, och känna sig lite nedslagen. Eller så kan man gå in i biblioteket och läsa citat av kända författare och inse att plötsligt betraktas latinet som relevant igen. För på de arkitekthippa betongväggarna har man samlat ett antal citat av bland andra Ludwig Wittgenstein, Virgina Woolf, Niklas Törnlund, Olaus Petri, Stanislaw Jerzy Lec, Charles Lamb, Noam Chomsky, Roman Jakobson, Augustinus och Quintilianus. (Erkänn att man blir nyfiken på hur urvalsprocessen gick till..?) Alla textutdragen rör språk och litteratur och jag förstår poängen med att de finns där. Citatet av Augustinus är hämtat ur Confessiones och handlar om hur barn lär sig tala. Så långt är jag fortfarande med. Det är bara det att citatet är på svenska medan alla andra författare är återgivna på sina respektive orginalspråk (inklusive Quintilianus på tredje våningen – poetas metri necessitas excusat står det mycket prydligt). Jag antar att tanken är att visa institutionens mångfald; svenska, engelska, tyska, franska, polska et cetera. Och eftersom jag vidare antar att översättningen inte är en ironisk kommentar till latinets just nu lite darriga ställning vid mitt beloved alma mater så måste det bero på att passagen är så tänkvärd att man inte vill att dess innebörd ska gå förlorad. Och plötsligt är latinet inte längre blott ett pynt och en piffig detalj utan helt enkelt det språk en stor författare en gång råkade formulera sig på. Och, trots att det är lite beklämmande att man inte litar på att någon skulle förstå den latinska texten, så känner jag mig genast lite gladare igen.
1 comment:
Kan du inte bjuda på augustinuscitatet, om än bara på svenska? Kanske kunde man då hitta originalet sedan?
Post a Comment