Να ζής, καλέ νεώτερε, εδικόν σου είναι το νίκος

Utmärkt essä i den annars lite småskräpiga DN om Digenis Akritis och dess högintressanta handskriftstradition:

"Och nu kan en svensk publik ta del av texten i en ny översättning av Vassilios Sabatakakis och Staffan Stolpe, "Vassilios Digenis Akritis". Dikten fanns redan tidigare tillgänglig på svenska i en äldre översättning av Siegfried Lindstam ("Det bysantinska eposet om Digenis Akritis", Göteborg, 1940), men på grund av den komplicerade texttraditionen återger den i princip en annan text. Vi känner numera till sex handskrifter, varav de två äldsta - Grottaferrata (G) och Escorial (E) - betraktas som de viktigaste. De texter de återger är dock sinsemellan väldigt olika. Version G (sent 1300-tal) innehåller 3.749 verser fördelade på 8 kapitel och är förhållandevis fullständig. Version E (tidigt 1500-tal) innehåller 1.867 verser utan kapitelindelning och är rejält trasig. Dessutom är G skriven i en mer litterär och retorisk stil med religiösa och moraliska inlägg, medan E uppvisar en mer muntlig och folklig karaktär där vissa detaljer och episoder saknas.
...

Vad gäller formen är de flesta eniga om att ett äldre, muntligt traderat material sammanställdes skriftligt vid 1100-talets början, möjligen i Konstantinopel. Men nu har vi ju alltså åtminstone två olika versioner av "Digenis Akritis", en "litterär" (G) och en "folklig" (E), och det är här, i valet mellan de båda, som oenighet uppstår. För ända sedan den första handskriften upptäcktes för snart 150 år sedan har forskarna varit på jakt efter "den ursprungliga texten": var den folklig eller lärd? En folklig och muntligt influerad version uppfattas vanligen som mer 'genuin', och därför har E utsetts till den text "som härrör från ett ursprungligt epos om Digenis" (så den nya översättningen, sid 10). G får då uppfattas som en senare bearbetning, trots att själva handskriften är äldre än E.

Utan att ta ställning för eller emot endera versionen kan man konstatera att version E för en oinitierad läsare är svårläst, eftersom den är så trasig. Största problemet är de verser som saknas i början av dikten (även om en resumé ges i översättningens inledning), vilket gör att man kastas in i en ganska komplicerad handling som sedan uppfattas som extra snårig på grund av de verser som fattas. Lindstams kanske något föråldrade översättning av G bör alltså inte betraktas som ersatt, utan snarare kompletterad av den nya översättningen av E.

Och faktum är att först i kontrast till den fylligare varianten framträder de speciella drag som utmärker E. De tekniska grepp som lånats från den muntliga traditionen har här genom skicklig bearbetning fått en ny funktion, så att den skrivna texten hänvisar läsaren till den muntliga framställningen inte bara som källa utan som auktoritet. Det är de historier vi alla hört och delar som är relevanta, som till exempel det att Homeros är en lögnare, hans epos i sig är inte intressant. G däremot åberopar den skriftliga auktoriteten genom sitt självmedvetna användande av litterära grepp. De båda versionerna vilar på två olika grunder och kom troligen till i två olika miljöer. De kompletterar varandra."