Sole micantior

Då jag inte är helt färdig att släppa Rydberg ännu (har vinnlagt mig om att traska hans gata till och från kontoret de senaste dagarna), och då jag alltjämpt är lite brydd av min kära handledares frustande skratt då jag översatte tumidas...papillas såsom 'svullna bröst' istället för det kanske mer passande 'svällande bröst', och sålunda inte är redo att lägga Prudentius bakom mig. (Citatet är från Contra Symmachum II.38)

Den perfekta kompromissen finnes sålunda i att delge er ett smakprov av 'Fornkristna hymner; dikter av Prudentius', i tolkning av en Johan Bergman, som 1894 dedicerar sin översättning "åt minnet af Viktor Rydberg ägnas dessa blad från Krysantevs', Hermiones och Teodoros' dagar".

Förordet påpekar att en av J.O Wallins psalmer ('Nu tystne de klagande ljuden', dock från 1986 'Låt gråten och klagan få stillna', nr 623)är en översättning av Prudentius, visserligen i en mkt omstuvad variant.
I förordet till andra upplagan som jag har i handen (det verkar ha varit iaf tre upplagor, 1894, 1895 och slutligen 1916, då även den recenserades av M.P.N), talar Bergman om "[d]et allmäna bifall från kritikens sida och den glädjande uppmuntran från allmänhetens", men medger i en fotnot att "en esnstaka röst inom tidningspressen- en anonym anmälare i tidningen 'Vårt land', fortfarande så vidt kändt är utna någons instämmande- har av genomskinliga skäl högtidligen lyst boken i bann. Man finner stundom, att organ med angifvet kristligt program a priori misstycka, att skeptiker och agnostici på något sätt visa sin vördnad för kristendomen."
(Denne Bergman är överhuvudaget en fascinernade person, förutom att han var en aktiv filolog, och latinsk diktare (!), var han även "kämpe för absolut nykterhet i vårt land, och han har äfven representerat nykterhetssällskapen vid internationella utländska kongresser".)

Detta är hymn nr 5 från hans Cathemerinon som ni hittar text och engelsk översättning av här, och här hittar ni en jämförande studie av engelska översättningar av just poemet nedan.
precis som Wallin har jag trunkerat dikten, jag har begränsad kapacitet att knappa i översättningar:

Inventor rutili, dux bone, luminis,
qui certis vicibus tempora dividis,
merso sole chaos ingruit horridum,
lucem redde tuis Christe fidelibus.

Quamvis innumero sidere regiam
lunarique polum lampade pinxeris,
incussu silicis lumina nos tamen
monstras saxigeno semine quaerere:

Ne nesciret homo spem sibi luminis
in Christi solido corpore conditam,
qui dici stabilem se voluit petram,
nostris igniculis unde genus venit.

Pinguis quos olei rore madentibus
lychnis aut facibus pascimus aridis:
quin et fila favis scirpea floreis
presso melle prius conlita fingimus.

Vivax flamma viget, seu cava testula
sucum linteolo suggerit ebrio,
seu pinus piceam fert alimoniam,
seu ceram teretem stuppa calens bibit.

Nectar de liquido vertice fervidum
guttatim lacrimis stillat olentibus,
ambustum quoniam vis facit ignea
imbrem de madido flere cacumine.

Splendent ergo tuis muneribus, Pater,
flammis mobilibus scilicet atria,
absentemque diem lux agit aemula,
quam nox cum lacero victa fugit peplo.


Och nykterhetskämpen har tolkat på följande vis:

Du, som högt i det blå strålande ljusklot satt,
du, som ordning och lag tidernas skiften ger!
Solen sjunker, och allt svepes i kolsvart natt:
ljus, o kristus, om ljus troende skara ber.

Väl på himmelens borg stjärnor förutan slut
glimma, högt på dess hvalf brinner väl månens bloss.
Dock med sten emot sten ljuset locka ut,
doldt i klippornas famn, lärde din godhet oss.

Det skall minnas oss om hoppet, som aldrig brast,
att i Kristus det bor strålande evigt ljus,
han, som gifvit sig själf namn af en klippa fast:
därur stamma de små gnistor i jordens grus.

Nu från oljornas fett, rikt kring en veke hälldt,
nu i torrvedens spån, glänser en låga röd,
vax av blommor, omkring knippen af trådar smält,
löst från honungen, ger näring åt flammans glöd.

Lifligt fladdrar hon upp, när utaf oljors rus,
veken fylls ur en skål, eller, om bloss det är,
när af furornas harts näres ett torrvedsljus;
när den brinnande tråd smältande vax förtär.

Ut från flammande spets droppande nektar går,
ty det doftande vax löses i tårar opp;
varmt som ögonens regn prässas det, tår på tår,
genom lågornas kraft ned från mjuknad topp.

Sådin himmelska skänk se vi i våra hus
eld, som flammar på härd- lysa oss, fader blid,
dag, som svunnit, vi se härmas av tusen ljus,
natt med manteln i sär flykta ur ojämn strid.