Och en tanke till

Ps. När jag letade i en av mina gamla pärmar efter Augustinus-citatet nedan hittade jag passagen (bok I:XIII, jag har ritat ett hjärta i marginalen) där han skriver om hur tråkig den första latinska grammatikundervisningen var, men hur han sedan insåg att den var nödvändig och han fortsätter beskriva hur han fängslades av, och älskade, Aeneiden och hur han begrät Didos öde och jag tänker att det var latinet som på allvar fick mig att förstå det där med kulturarv och rötter. För även om jag har läst historia och vet vad som en gång hände både på marken under mina fötter och vid Medelhavets stränder så har jag aldrig riktigt förstått den där intima samhörighetskänslan med det förflutna som vissa verkar hysa. Men för ett par år sedan då jag tentapluggade Aeneidens fjärde sång och började gråta vid mitt skrivbord för att Didos död var så sorglig och storslagen på samma gång, då kunde jag se den röda linjen mellan mig och alla andra som har läst samma passage, ända tillbaka till Augustinus (inga jämförelser i övrigt).

Sedan skriver Augustinus att han insåg att låta sig fängslas av Aeneas öde var samma sak som att vända sig bort från Gud och på den punkten skiljer vi oss åt, och man får akta sig så man inte snubblar på den röda tråden.