Latinet och jag – a love story

Sommarens gästbloggare skrev båda om varför de började läsa latin och jag tänkte att även jag, så här lite i efterhand, skulle presentera mig på samma sätt. Latinet och jag var från början en trevande kärlekshistoria. Kanske borde jag ha sett tecknen tidigare; hur jag som liten läste Asterix mest för de latinska citatens skull (jag skrev ner dem i ett speciellt block), hur jag som fjortonåring för första gången läste Den hemliga historien som jag sedan dess har läst om och älskat som ingen annan bok, de första försöken till kunskap; navigare necesse est och nihil sub sole novum.

Men det skulle dröja ännu ett tag innan vi fick varandra. Jag läste inte latin på gymnasiet, men efter det första året på universitetet så kände jag att det var dags, vi kunde inte motstå varandra längre, the point of no return uppenbarade sig i form av en introduktionskurs om 10p. Men vår nyfunna kärlek stötte genast på förhinder; latinföreläsningarna krockade med dem i historia och jag tvingades ge min pågående C-kurs företräde. Istället läste jag in introduktionskursen själv under sommaren och tentade av den för att kunna börja på A-kursen följande höst. Två veckors hetsplugg är inte något jag rekommenderar, jag märkte tydligt hur mina böjningsmönster svajade betänkligt jämfört med mina kursares som hade ett par års gymnasiestudier bakom sig.

Någon klok människa sa en gång att under första terminen av latinstudier sliter man sitt hår, under den andra börjar det falla på plats och när man väl kommer till den tredje blir roligt och det ligger något i det. A-kursen var både fantastisk och fantastiskt jobbig. Det tog ett tag att inse att det inte fanns några genvägar, man kan inte välja bort att lära sig vissa former. Jag minns vårt första övningshäfte, ett femtio år gammalt skräckexemplar som byggde på principen ”studenten lär sig när studenten har fel” och som gick ut på att översätta autentiska meningar av Caesar och Cicero så korrekt som möjligt, och du behärskar inte guldålderslatin tre veckor in på en grundkurs. Men jag minns också känslan av för första gången läsa en latinsk text i original och crash boom bang flyttas två tusen år tillbaka i tiden bara sådär. Det blev tre terminers latinstudier och jag klarade dem mycket tack vare pepp och uppmuntran från lärare och Lina, kursare och amica optima med Buffy Bellatrix gaddat på benet apropå mitt tidigare inlägg, jag tycker att det är en av de bättre latinska tatueringarna, som förstår att ibland är det enda som hjälper mot Den Stora Latintröttheten för mycket kaffe och hysteriska skrattanfall. (Att skriva en latintenta handlar till 70 % om att peppa sig själv – man kan när som helst slå upp texterna man förväntas kunna för att testa om man kan dem, och tro mig, man kan aldrig översätta dem flytande. Men man måste våga tro att man kommer att klara det ändå när man sitter där naken utan sitt lexikon.) Och vi insåg båda att man inte måste vara en svartklädd streber på jakt efter en intellektuell identitet för att få lov att läsa latin.

Tre terminers studier blev det som sagt, innan jag gick tillbaka till mitt huvudämne antikhistoria. Men det känns som om resan bara har börjat; jag har aldrig förstått de som inte anser att man behöver kunna latin för att förstå den romerska historien, det är ju samma sak som att vara fysiker utan att kunna räkna? Jag har aldrig lärt mig så mycket antikhistoria som när jag läste latin, det var tre terminer av källstudier.

Och här är vi idag, jag och latinet. Vårt förhållande är intensivt, men aldrig tråkigt. Ganska ofta händer det att vi inte förstår varandra, att jag börjar svära och mumla tyst för mig själv latin is a language as dead as dead can be, first it killed the Romans, now it’s killing me, och måste ta en paus och kanske till och med vara med någon annan, som ett glossigt modemagasin som talar svenska, men sedan hittar vi alltid tillbaka till varandra och jag vet ingen som kan göra mig så lycklig. Känslan när en meningsbyggnad faller på plats likt en löst ekvation, hur en dammig bok kan innehålla en så levande text, möjligheten att ta del av tvåtusen år av tankar. Och allt annat som följer med kunskapen; disciplinen och hur mycket enklare det är att lära sig italienska om man händelsevis får för sig att börja tillbringa stora delar av sin tid i Rom.

Sometimes still confused, but on a higher level.