Saturday, August 04, 2007

quod hodie exemplis tuemur, inter exempla erit

Jag tror jag väljer att intet säga om Bergmans bortgång, eller om Antonionis, eller Siegbahn, då så många andra kan och gör det bättre, dock vill jag stanna upp vid en i raden av de som gått bort under sommaren, nämligen poeten och akademieledamoten Lars Forssell.

Jag satt och bläddrade, ngn vecka efter dödsbudet, i Dagbrott; texter från trettiosju år i urval av Kerstin Forssell, från 1988, och ramlade på följande lilla essä, publicerad -81 i Expressen, och som helt enkelt måste läggas ut här (snälla Forsselianska dödsbo, stäm mig inte!), då den nyttjar antika förebilder på ett angenämt vis (än mer passande med tanke på att Claudius nyligen diskuterats på bloggen), hänvisar till giganten Rydberg, innehåller en pikant biografisk detalj och är ett underbart, om än nästan naivt tidsdokument, om hur det gick till att bemöta rasister förr:

Jag avlyssnar en debatt i radion- man borde alltid lyssna på radio och bara radio- som handlar om de rasistiska grupper, som under namn av nationellt forum och dylikt trängt sig in i närradion och där svänger sin vidriga svastika över våra invandrares mörka huvuden.
Jan-Erik Wikström tillfrågas och svarar som vanligt ingenting. Här står, menar han, lagen om yttrandefrihet på något vänster -eller snarare höger- vid sidan av lagen som förbjuder förföljelse av folkgrupp, och hur och om och när problemet skall lösas, det ville han inte yttra sig om, vilket i sig självt är ett ynkligt yttrande.

Bästa nationellt forum! Bästa herr Per Engdahl!
Ni minns alla TV-serier om Claudius, den romerska kejsaren som stammade svårt och släpade ena benet, i de gyllende Hitlertider som en gång var Edra en säker kandidat till gaskamrarna.
Han hade dock stundom en egenskap som skilde honom från Jan-Erik Wikström. Han kunde vara modig och tala, om också stammande, ur skägget.
Det hände sig, berättar Tacitus, under kejsar Claudius tid att de förnämsta invånarna i Galila [sic] Comata, som ägde romersk medborgarrätt och vilkas tungomål och bildning länge varit romerska, yrkade på sin rättighet att kunna utnämnas till statsämbetsmän i Rom.
Vad blev resultatet?
Förbittring, larm, gny, hat och hån!
Ty det förhöll sig så att inte bara riddare utan också gatpojkarna som råkade vara födda inom Roms murar ansåg sig förmer än de yppersta medborgarna i landsortstäderna. I själva verkat fanna en rangskala i Rom för de förtryckta folken, en rangskala som satte italerna främst, grekerna därnäst, gallerna sen och så vidare ner till egyptierna, som var rena fratet. Nu skakade romarna av ilska, som gamla filtar ur ett förnster, över att människor vilkas fäder varit barbarer och Tiberstadens bittraste fiender skulle få intränga i själva senaten och med bärandet av den purpurbrämade tågan förödmjuka Romulus' storartade ättlingar.
Ropet på blodet, stammens, folkets rätt genljöd den gången med samma styrka som hos somliga i våra dagar.
Då sammankallade Claudius senaten.
Stammande påpekade han att Rom icke var, eller någonsin varit, ett samhälle byggt på nationalitetens grund. Detta vore ren inbillning.
Han påminde om sitt eget sabinska ursprung, om Juliernas ursprung i Alba Longa och Porciernas Tusculum, han påminnde om ekver, herniker, etrusker, lukaner och så många andra folk som Rom underkuvat men som så småningom sammansmällt med Rom och nu levde som romare.
Ja, han visade att stater som Aten och Sparta gått under just för att de höll så strängt på blodets grundsats.
"Församlade fäder", slutade han sitt tal, "allt vad som nu uppskattas som urgammalt var en gång nytt; efter patriciska ämbetsmän kom plebejiska, efter dem latinska och efter dem ämbetsmän av andra italiska stammar. Och släpper vi in medborgarna i Gallia Comata i senaten kommer dessa att om några generationer kallas ädla romare och landets fäder. Av hävd, skall man kalla det, av hävd!"
Ungefär så talade kejsar Claudius, ty han var en vis och upplyst man. (och den litterärt kunnige vet redan att jag citerat det mesta från Viktor Rydbergs "Romerska kejsar i marmor"...)
Med kejsar Claudius vill jag nu undra vad invandrarnas belackare egentligen tänker göra med våra valloner?
Ut med De Geer, bort med de Besche, riv ner alla tavlor av Liljefors!
För att inte tala om alla djävlar som heter Wachtmeister! Är det ett namn!
Eller, ännu värre, dom där invandrarna Hamilton!
och vad ska vi göra med den där stroppige pomraren Povel Ramel?
Svara mig, någon, svara!
Vad ska vi överhuvud taget göra med denna hord av svartskallar och värre ändå?
Med vår drottning i spetsen! Med sina svartögda ungar...
Och hela klabbet Bernadotte?
Ryck upp er, Nationellt forum, och ge besked!
Min farmor var faktiskt syssling till general Ludendorff...
Skall jag omedelbart packa mitt lösöre och passera gränsen?
Dra åt helvete, satans rasister!
Ni är löjliga, enbart löjliga...
Kejsar Claudius ser er.

(Låt oss bara en still stund innan övriga kommentarer begrunda det djupt ironiska i att han lyfter fram just namnet Wachtmeister, mannen som kom att bli ett av den rumsrena och populistiska främlingsfientlighetens ansikten.)

Jag blir alltid själaglad när jag ser någon hänvisa till Viktor Rydberg, och i synnerhet till Romerska Dagar, som underligt nog inte är kurslitteratur längre, och till min förvåning ej heller ingår i vårt referensbibliotek. Jag tycker han skriver fantastiskt (min litteratursmak är, som bekant, en smula förlegad), och då Singoalla fyller 150 i år hoppas jag innerligt på en pocketupplaga (Sorgebarn!).
Jag passerar närapå var dag på väg till kontoret monumentet till Rydbergs minne, som ska föreställa den Siste Atenaren, och det är en bra början på dagen, en smula välsignelse från svunna tider (även om den ofta har en ölburk inpetad i handen av ngn glad chalmerist).

Nåväl, åter till det romerska. Forsell erkänner att han snott från Rydberg i stycket ovan, men hur mycket frågar vi oss naturligtvis. Närapå rubbet blir svaret, dock omformulerar han och moderniserar, så det är en slags parafras eller improvisation. Riffar, liksom. Scripsit Rydberg:

De förnämare invånarne i Gallia Comata, som ägde romersk medborgarrätt och vilkas tungomål och bildning länge varit romerska, påyrkade rättighet för sig att söka och kunna nämnas till statsämbeten i Rom.
Kravet väckte förbittring och häftigt motstånd ej endast bland mängden av senatorer och riddare, utan säkerligen även hos menige man i huvudstaden; ty i trots av alla ståndsindelningar och rangklasser ville ännu vid denna tid varje inom stadens murar född gatpojke gälla för mer än de ypperste medborgarne i landsortsstäderna, och det fanns i själva verket en av föreställningssättet upprätthållen, ehuru i statslivet icke tillämpad hierarkisk ordning mellan de under Rom lydande landen och folken, i vilken italerna intogo främsta rummet, grekerna andra, gallerna tredje och så vidare ned till egyptierna, som vanligen ställdes lägst.
Man frågade sig nu i Rom, om människor, vilkas fäder varit barbarer och Tiberstadens vådligaste fiender, skulle få intränga i själva senaten och med bärandet av den purpurbrämade togan förödmjuka Romulus’ ättlingar. Ropet på blodets, stammens, »folkernets» rätt genljöd den gången med samma styrka som i våra dagar.
Då sammankallade Klaudius senaten och höll för de gensträvigt lyssnande fäderna ett föredrag, som ville ådagalägga, att Rom icke var, ej heller någonsin hade varit vad de ville inbilla sig: ett samhälle byggt på nationalitetens grund. Han påminde om sin egen urgamla ätts sabinska ursprung, om Juliernas ättetal från Alba Longa och Porciernas från Tuskulum. Han påminde om ekver, herniker, etrusker och lukaner och så många andra folk, som Rom underkuvat, men för att genomtränga dem med romersk ande och bildning och sammansmälta dem till ett med sig. Nu buro ättlingarne av dessa stammar det romerska namnet och älskade i Rom sitt fädernesland. Han visade, att stater sådana som Aten och Sparta gått under, emedan de höllo för strängt på blodets grundsats, medan däremot Rom vann herradömet över världen, emedan det stred för sin odlings utbredning mer än för en viss folkstams övermakt.
»Församlade fäder,» så ändade han sitt tal, »allt vad nu uppskattas som urgammalt var en gång nytt: efter patriciske ämbetsmän kommo plebejiske, efter dem latinske, efter dem åter ämbetsmän av andra italiska stammar. Även detta skall vinna ålderns hävd, och vad vi nu försvara med föredömen ur hävderna skall en gång, även det, stå bland hävdernas föredömen.»

Rydberg snor naturligtvis friskt från Tacitus, om man tittar på bok 11 av Annales, 23-24:

A. Vitellio L. Vipstano consulibus cum de supplendo senatu agitaretur primoresque Galliae, quae Comata appellatur, foedera et civitatem Romanam pridem adsecuti, ius adipiscendorum in urbe honorum expeterent, multus ea super re variusque rumor. et studiis diversis apud principem certabatur adseverantium non adeo aegram Italiam ut senatum suppeditare urbi suae nequiret. suffecisse olim indigenas consanguineis populis nec paenitere veteris rei publicae. quin adhuc memorari exempla quae priscis moribus ad virtutem et gloriam Romana indoles prodiderit. an parum quod Veneti et Insubres curiam inruperint, nisi coetus alienigenarum velut captivitas inferatur? quem ultra honorem residuis nobilium, aut si quis pauper e Latio senator foret? oppleturos omnia divites illos, quorum avi proavique hostilium nationum duces exercitus nostros ferro vique ceciderint, divum Iulium apud Alesiam obsederint. recentia haec: quid si memoria eorum moreretur qui sub Capitolio et arce Romana manibus eorundem perissent satis: fruerentur sane vocabulo civitatis: insignia patrum, decora magistratuum ne vulgarent.

His atque talibus haud permotus princeps et statim contra disseruit et vocato senatu ita exorsus est: 'maiores mei, quorum antiquissimus Clausus origine Sabina simul in civitatem Romanam et in familias patriciorum adscitus est, hortantur uti paribus consiliis in re publica capessenda, transferendo huc quod usquam egregium fuerit. neque enim ignoro Iulios Alba, Coruncanios Camerio, Porcios Tusculo, et ne vetera scrutemur, Etruria Lucaniaque et omni Italia in senatum accitos, postremo ipsam ad Alpis promotam ut non modo singuli viritim, sed terrae, gentes in nomen nostrum coalescerent. tunc solida domi quies et adversos externa floruimus, cum Transpadani in civitatem recepti, cum specie deductarum per orbem terrae legionum additis provincialium validissimis fesso imperio subventum est. num paenitet Balbos ex Hispania nec rninus insignis viros e Gallia Narbonensi transivisse? manent posteri eorum nec amore in hanc patriam nobis concedunt. quid aliud exitio Lacedaemoniis et Atheniensibus fuit, quamquam armis pollerent, nisi quod victos pro alienigenis arcebant? at conditor nostri Romulus tantum sapientia valuit ut plerosque populos eodem die hostis, dein civis habuerit. advenae in nos regnaverunt: libertinorum filiis magistratus mandare non, ut plerique falluntur, repens, sed priori populo factitatum est. at cum Senonibus pugnavimus: scilicet Vulcsi et Aequi numquam adversam nobis aciem instruxere. capti a Gallis sumus: sed et Tuscis obsides dedimus et Samnitium iugum subiimus. ac tamen, si cuncta bella recenseas nullum breviore spatio quam adversus Gallos confectum: continua inde ac fida pax. iam moribus artibus adfinitatibus nostris mixti aurum et opes suas inferant potius quam separati habeant. omnia, patres conscripti, quae nunc vetustissima creduntur, nova fuere: plebeii magistratus post patricios, Latini post plebeios, ceterarum Italiae gentium post Latinos. inveterascet hoc quoque, et quod hodie exemplis tuemur, inter exempla erit.'

Vilket i engelsk översättning (tack till The Modern Library utgåvan från 42) bliver:

In the consulship of Aulus Vitellius and Lucius Vipstanus the question of filling up the Senate was discussed, and the chief men of Gallia Comata, as it was called, who had long possessed the rights of allies and of Roman citizens, sought the privilege of obtaining public offices at Rome. There was much talk of every kind on the subject, and it was argued before the emperor with vehement opposition. "Italy," it was asserted, "is not so feeble as to be unable to furnish its own capital with a senate. Once our native-born citizens sufficed for peoples of our own kin, and we are by no means dissatisfied with the Rome of the past. To this day we cite examples, which under our old customs the Roman character exhibited as to valour and renown. Is it a small thing that Veneti and Insubres have already burst into the Senate-house, unless a mob of foreigners, a troop of captives, so to say, is now forced upon us? What distinctions will be left for the remnants of our noble houses, or for any impoverished senators from Latium? Every place will be crowded with these millionaires, whose ancestors of the second and third generations at the head of hostile tribes destroyed our armies with fire and sword, and actually besieged the divine Julius at Alesia. These are recent memories. What if there were to rise up the remembrance of those who fell in Rome's citadel and at her altar by the hands of these same barbarians! Let them enjoy indeed the title of citizens, but let them not vulgarise the distinctions of the Senate and the honours of office."

These and like arguments failed to impress the emperor. He at once addressed himself to answer them, and thus harangued the assembled Senate. "My ancestors, the most ancient of whom was made at once a citizen and a noble of Rome, encourage me to govern by the same policy of transferring to this city all conspicuous merit, wherever found. And indeed I know, as facts, that the Julii came from Alba, the Coruncanii from Camerium, the Porcii from Tusculum, and not to inquire too minutely into the past, that new members have been brought into the Senate from Etruria and Lucania and the whole of Italy, that Italy itself was at last extended to the Alps, to the end that not only single persons but entire countries and tribes might be united under our name. We had unshaken peace at home; we prospered in all our foreign relations, in the days when Italy beyond the Po was admitted to share our citizenship, and when, enrolling in our ranks the most vigorous of the provincials, under colour of settling our legions throughout the world, we recruited our exhausted empire. Are we sorry that the Balbi came to us from Spain, and other men not less illustrious from Narbon Gaul? Their descendants are still among us, and do not yield to us in patriotism. "What was the ruin of Sparta and Athens, but this, that mighty as they were in war, they spurned from them as aliens those whom they had conquered? Our founder Romulus, on the other hand, was so wise that he fought as enemies and then hailed as fellow-citizens several nations on the very same day. Strangers have reigned over us. That freedmen's sons should be intrusted with public offices is not, as many wrongly think, a sudden innovation, but was a common practice in the old commonwealth. But, it will be said, we have fought with the Senones. I suppose then that the Volsci and Aequi never stood in array against us. Our city was taken by the Gauls. Well, we also gave hostages to the Etruscans, and passed under the yoke of the Samnites. On the whole, if you review all our wars, never has one been finished in a shorter time than that with the Gauls. Thenceforth they have preserved an unbroken and loyal peace. United as they now are with us by manners, education, and intermarriage, let them bring us their gold and their wealth rather than enjoy it in isolation. Everything, Senators, which we now hold to be of the highest antiquity, was once new. Plebeian magistrates came after patrician; Latin magistrates after plebeian; magistrates of other Italian peoples after Latin. This practice too will establish itself, and what we are this day justifying by precedents, will be itself a precedent."

Från Tacitus till Forssell, en rak linje genom seklerna...
R.I.P

1 comment:

Pjotr said...

Den store lundensaren Martin P:n Nilsson hade en del att säga i frågan (ur Biblioteksbladet, 1923, recension av Nilssons Den romerska kejsartiden):

http://runeberg.org/biblblad/1923/0033.html

"Det stora problemet i den romerska kejsartidens historia är frågan om orsakerna till det
romerska rikets undergång. Det är enligt N[ilsson] i första rummet ett rasproblem. Den
rasblandning i allra största skala, som försiggick under den romerska kejsartiden, har skapat en brokig
och hållningslös massa utan fasta och moraliska riktlinjer. En befolkning av denna karaktär
har ej kunnat stå emot påfrestningen under det tredje århundradets ekonomiska katastrof, om
vilken bl. a. myntförsämringarna bära vittne."

En ironimarkering är påkallad, för att vara på den säkra sidan. ;)