Bland Pompejis ruiner syns solgula maskrosor

Precis som Pingvinkvinnan har också jag tyckt det varit trevligt att gästblogga här, även om jag inte heller hunnit med att skriva så många inlägg. Egentligen skapade jag min egen blogg enbart för att kunna gästblogga, och tänkte lägga ner den i samband med att SDIL kommer tillbaks från sin säkert mycket välförtjänta semester. Nu har jag emellertid ändrat mig, och behåller min bloggplats i cyberrymden. Ni är välkomna att kika in, alltså.
Jag funderar på hur jag skulle kunna avrunda det här sista gästinlägget; rimligtvis borde jag återknyta till latinet, detta kära språk med sina flertusenåriga anor, språket som letar sig som ett rött garnnystan genom historien, genom kungariken, kejsare, filosofer, botanister, bagare, vetenskapsmän, jurister, poeter, fattigjon och någonstans också genom dig och mig.
Av alla latintrådar jag skulle kunna nysta i, hittar jag bara för tillfället en sångtext, som innehåller namnet och staden Pompeji. Texten är skriven av Olle Adolphson och titeln är Trubbel. Sista versen börjar såhär:

Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner
och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!

När min bror och jag är hemma hos våra föräldrar brukar vi ofta sitta vid pianot och sjunga sånger som just den här, och vara liderliga och dramatiska i framförandet. Textförfattaren har sannerligen lyckats med en bra liknelse, mellan det Pompeji som blev ödelagt av ett vulkanutbrott 79 e.Kr och den kärleksruinerade personen som sjunger den här sången. Nog förstår man hennes, eller hans, smärta... Kanske är det en sådan känsla många latinvänner kommer uppleva nu i höst, när det plötsligt efter drygt 300 år inte längre är möjligt att vid Lunds universitet fördjupa sig i detta språk. Det känns som om en av de viktigaste grundpelarna till denna läroanstalt helt plötsligt, från att allra först ha varit som marmor, till att sedan långsamt vittra sönder, nu bara rasar ihop och får den akademiska grundplattan att börja svikta.
Mitt hopp och min tro är ändå att latin som ämne vid Lunds universitet kommer att komma tillbaka förr eller senare. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge. Vi får hoppas att vi slipper uppleva att vi vandrar omkring i ett Pompeji, bland runier.

En fortsatt glad sommar i augusti önskar jag er; med kräftor, äpplen och varmare väder!
vestra Artemis