Divus Claudius

Under några intensiva veckor i början av året befattade jag och mina kursare oss med Suetonius kejsarbiografi över kejsar Claudius. Jag tror det var bland det svåraste på hela B-kursen; här märker man sannerligen att latin är ett syntetiskt språk -varje mening är fullmatad med information. Bara jag nu slår upp boken (utgiven på Cambridge Greek and Latin Classics, mycket snygg för övrigt), känner jag hur något tungt faller över mina axlar; trots att jag stångades med den här texten och till slut förstod en hel del, känns de långa innehållsrika meningarna, sida upp och sida ner, som en halv omöjlighet.
Nu låter det ju onekligen som att jag avskyr Suetonius. Det gör jag inte riktigt. Men vad som hjälpte att komma igenom just den språkliga tyngden, var ändå själve Claudius, denne märklige, halte och stammande kejsare. Innan vi började med Divus Claudius (eller "DC", som vi kallade biografin, kanske i ett försök att få det att låta lättsamt och överkomligt), hade vi nämligen även läst en satir om Claudius, vilket gjorde att vi kunde närma oss denne kejsare på att mer lättsamt sätt; satiren Apocolocyntosis. (Ja, namnet på den här texten hade jag också svårt med att säga rätt de första gångerna. Det är grekiska och skulle ungefär betyda "pumpförvandlingen". Antagligen är det en skämtsam titel istället för "förgudning" - kejsar Claudius blev nämligen förklarad gud efter sin död, därav hans titel Divus (gudomlig). Vem författaren till denna satir är, är omtvistat, den har ibland tillskrivits Seneca. Hur som helst är det enda säkra att vi inte kan vara säkra på detta.)
Denna Apocolocyntosis (som vi i klassen för övrigt kallade "apoc" med engelskt uttal) är en väldigt lättsam sak, skriven enkelt, och med mycket, om än inte så snäll, humor. Jag fick en ganska skrattretande bild av kejsaren. Under samma tid såg vi på valda avsnitt ur BBC:s TV-serie "I, Claudius" ("Jag, Claudius"), som även gjorde det enklare att förstå alla turer kring den julisk-claudiska ätten och vilka intriger som föregicks.
Kejsar Claudius utsattes för mordförsök, och han dog troligen av förgiftning (av sin egen hustru Agrippina förmodligen). I DC berättar Suetonius att det var lavemang i maten, som gjorde att Claudius hela tiden var tvungen att spy, för att till slut dö. I Apoc berättas denna Claudius död vid middagsbordet lite mer vulgärt; de sista orden han säger innan han dör är där: "Vae me, puto, concacavi me",varpå författaren tillägger: quod an facerit, nescio; omnia certe concacavit. (Översättningen snor jag från Cambridge-utgåvan, det hela låter ännu mer skrattretande på engelska, tycker jag: "Oh dear, I think I've shit myself." I rather suspect he did. He certainly shat up everything else.) Jag minns att en av de äldre kursarna, en kvinna runt 70, fick läsa upp och översätta detta avsnitt. Ingen kunde låta bli att skratta. Det är inte just texter med innehåll som detta som man förväntar sig under en kurs i latin.
I DC berättas det att Claudius inte åtnjöt någon respekt trots sitt ämbete, och när han (som så ofta) kom för sent till middagarna, brukade man tvinga honom att halt som han var springa flera varv i matsalen, innan han fick sätta sig. Som om det inte var nog, satte de tofflor på hans händer när han efter maten hade somnat, med vilka han under sömnen sedan gned sig i ansiktet, allt under det att de andra kring bordet kastade dadlar på honom. Så klart att man kom att tycka synd om honom.. (Även om Claudius inte var särskilt mycket snällare och humanare än andra romerska kejsare; också han lät avrätta folk; till och med en av sina hustrur).
Jag kan varmt rekommendera fördjupning i romerska kejsares liv och leverne, och den största källan till detta är tvivelsutan just Suetonius Kejsarbiografier (ingår i W&W:s klassikerserie, rosa och svart omslag, översättning av Ingemar Lagertröm). Det är inte bara roligt att läsa om Claudius; det finns många smaskiga detaljer om andra kejsare också. Jag är säker på att Suetonius skulle jobbat på Se & Hör om han levt idag!
Jag vill även lägga ett gott ord för Apocolocyntosis. Den finns dock inte översatt till svenska. Cambridge Greek And Latin Classics har den däremot på engelska (med kommentarer). Annars tror jag att de som kan lite latin skulle kunna ta sig igenom den på originalspråket (med undantag kanske för vissa delar skrivna på vers som är lite speciella). Och om ni inte har lust att läsa alls, kanske DVD-boxen med "I, Caludius" vore något.

vestra Atremis